📄 Det socialpsykologiska perspektivet

📄 Det socialpsykologiska perspektivet

Människan är en social varelse. Vi formas, påverkas och utvecklas i samspel med andra. Det socialpsykologiska perspektivet fokuserar på just detta – hur individen påverkas av grupper, normer, roller och relationer. Det är ett perspektiv som förklarar varför vi ibland förändrar vårt beteende i olika sammanhang, hur makt och status spelar roll och varför tillhörighet kan vara avgörande för psykisk hälsa.

Inom psykiatrisk vård hjälper perspektivet oss att förstå hur miljö, bemötande och sociala strukturer bidrar till både ohälsa och återhämtning.

Gruppens kraft och individens roll

Socialpsykologer som Solomon Asch och Stanley Milgram visade i sina experiment hur starkt vi påverkas av andras åsikter och förväntningar. Även om vi har egna övertygelser kan vi anpassa oss för att slippa konflikt eller utanförskap. Det gäller i vardagen – och i psykiatrin.

Roller och gruppnormer påverkar:

• Hur mycket en person vågar uttrycka sig

• Hur identiteten formas inom en familj eller institution

• Hur självkänsla och social tillhörighet utvecklas eller bryts ned

I vården är det därför viktigt att vara medveten om hur miljön påverkar individens beteende, upplevelse av kontroll och känsla av värde.

Normer, stigma och avvikelse

Det socialpsykologiska perspektivet belyser också hur normer definierar vad som anses vara “normalt” – och hur människor som avviker kan stigmatiseras.

Personer med psykisk ohälsa riskerar att:

• Bli bemötta med rädsla eller misstro

• Bli reducerade till sin diagnos

• Bli utestängda från social gemenskap

Det här skapar en ond cirkel: Ju mer man blir utanför, desto mer försämras självbild och psykisk hälsa. Det är därför viktigt att förstå att återhämtning inte bara sker individuellt – utan också socialt.

Fallet Bo

Bo är 60 år och har levt med schizofreni sedan han var i 20-årsåldern. Efter många år på institution flyttade han till ett boendestöd i ett lugnt område. Personalen märker att Bo ofta är tyst, isolerar sig och undviker ögonkontakt. I samtal uttrycker han känslan av att vara "fel" och inte passa in bland andra.

Genom socialpsykiatriska insatser får Bo möjlighet att delta i en samtalsgrupp där han möter andra i liknande situationer. Han får också stöd att delta i en odlingsgrupp, där uppgifterna är enkla men gemenskapen tydlig.

Med tiden börjar Bo dela med sig av tankar, skratta och återta något av sitt sociala jag. Varken medicin eller terapi ensam hade åstadkommit detta – men social tillhörighet gjorde skillnad.

    💭 Hur kan du som undersköterska arbeta för att stärka människors känsla av tillhörighet – särskilt hos dem som känner sig utanför?