📘 Provtagningar och undersökningar

Provtagning omfattar analyser av blod, urin, avföring (faeces), sekret, ryggmärgsvätska och slem från näsa och svalg. Kliniskt kemiska laboratorier analyserar kroppsvätskor och vävnader, medan mikrobiologiska laboratorier odlar bakterier, virus, svampar och parasiter för att identifiera smittämnen. Prover kan utgöras av både kroppsvätskor och vävnadsbitar och hanteras av specialiserad laboratoriepersonal. Det är avgörande att namn och födelsenummer anges korrekt på provrör och tillhörande remiss

Blod består av blodceller, plasma och serum, vilket gör det möjligt att analysera olika komponenter. Helblod är blod där inga beståndsdelar avlägsnats. Serum bildas när blodet får koagulera och därefter centrifugeras, medan plasma är den vätska som återstår när blodkropparna avlägsnats från helblodet genom centrifugering. – Venprov är den vanligaste provtagningsmetoden och tas ofta i en ven i armvecket. Detta moment kan delegeras till undersköterska. – Kapillärprov används när endast små mängder

En venös provtagning kräver tydlig arbetsordning, god hygien och säker hantering av provmaterialet. Varje moment syftar till att få ett prov av hög kvalitet och att minska riskerna för smittspridning och stickskador. – Tvätta händerna noggrant med tvål och vatten. Desinfektera och låt lufttorka innan handskar tas på. – Fäst kanyl i hållare, om den inte är förmonterad. – Värme kan underlätta kärlfyllnaden. En ljummen handske eller värmedyna kan användas med försiktighet, särskilt hos personer med

Blodprover används för att bedöma kroppens funktioner och upptäcka förändringar som kan tyda på sjukdom. Varje analys ger specifik information som stödjer diagnostik, behandling och uppföljning. – Hemoglobin (Hb): Mäter halten hemoglobin, ett järnhaltigt protein som transporterar syre och ger blodet dess röda färg. Provet tas kapillärt eller venöst och används vid misstänkt anemi. – Erytrocyter och leukocyter: Erytrocyter analyseras för att utreda orsaker till blodbrist. Leukocyter har central b

Urinprov används för att utreda njur- och urinvägssjukdomar, följa upp diabetes, genomföra graviditetstest eller analysera förekomst av läkemedel och droger vid misstänkta förgiftningar. Testremsor kan snabbt visa om urinen innehåller bakterier, äggvita, blod eller glukos, medan laboratorieanalys och urinodling används för att identifiera vilken bakterie som orsakar en infektion och därmed säkerställa korrekt behandling. Metod vid urinprovtagning – Provet bör vara från nyligen tömd urinblåsa och

Avföringsprov används för att upptäcka blod, bakterier eller andra förändringar i mag–tarmkanalen. F-Hb tas för att identifiera blod i avföringen. Vid provtagning används ett rent provrör med provpinne, som förs in i avföringen och återförs i röret. Odling av avföring görs vid misstanke om sjukdomsframkallande bakterier, särskilt vid långvariga diarréer. Provet tas genom att provpinnen doppas i avföringen eller stryks mot ändtarmsöppningen. Lokala laboratorieanvisningar ska alltid följas för kor

Prover kan tas från andra vätskor och vävnader i kroppen när blod-, urin- eller avföringsprov inte ger tillräcklig information. Dessa prov används för att diagnostisera sjukdomar som påverkar nervsystemet, benmärgen eller olika organ. Lumbalpunktion Lumbalpunktion innebär provtagning av cerebrospinalvätska (likvor), som omger hjärnan och ryggmärgen. En kanyl förs in mellan två ländryggskotor och vätska tappas i provrör. – Förhöjt antal röda blodkroppar kan tyda på blödning. – Förhöjt antal vita

Röntgen- och ultraljudsundersökningar Röntgen och ultraljud används för att skapa bilder av organ, vävnader och strukturer i kroppen. Ultraljud bygger på ljudvågor och används särskilt för mjukdelar som lever, gallblåsa och njurar. Översiktsröntgen av bröst eller buk används för att identifiera luft, vätska eller misstänkta förändringar. Datortomografi (CT-buk) ger detaljerade tvärsnittsbilder och används vid misstänkt inflammation, blödning eller tumör. Passageröntgen Passageröntgen används vid