Julio Moraga

Vad är systoliskt och diastoliskt blodtryck Blodtrycket mäts i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden. – Systoliskt blodtryck är det övre värdet och visar trycket i artärerna när hjärtat drar ihop sig och pumpar ut blod i kroppen. – Diastoliskt blodtryck är det undre värdet och visar trycket när hjärtat vilar mellan slagen. Ett normalt blodtryck hos vuxna är ungefär 120/80 mmHg. Förhöjt systoliskt tryck kan tyda på belastning på hjärtat eller kärlen, medan lågt diastoliskt tryck kan innebära att blodflödet till organen är otillräckligt. Vad behöver du tänka på i ditt bemötande och i kommunikationen när du möter en patient eller anhörig i kris? Vid kris är det viktigt att möta personen med respekt, närvaro och empati. Lyssna aktivt, låt personen tala till punkt och avstå från att fylla tystnaden för snabbt. Kroppsspråket ska signalera lugn och trygghet. Ge kort, tydlig och ärlig information, gärna upprepad, eftersom krisreaktioner kan påverka förmågan att ta in budskap. Bekräfta känslor utan att värdera dem, och visa förståelse för reaktionen. Erbjud praktiskt stöd och möjlighet till samtal med sjuksköterska, kurator eller präst vid behov. Undvik tomma fraser – det viktigaste är att vara närvarande och tillgänglig.

Om dialysbehandling med en – AV-fistel i en arm. Vid njursvikt är syftet med behandlingen att rena blodet och avlägsna överskott av vätska, salter och slaggprodukter som njurarna inte längre klarar av att filtrera bort. Behandlingen kan bestå av dialys eller njurtransplantation. Vid hemodialys leds blodet ut ur kroppen genom en slang till en dialysmaskin som renar blodet innan det förs tillbaka. För att möjliggöra detta skapas en AV-fistel (arteriovenös fistel) i patientens arm, där en artär och ven kopplas ihop kirurgiskt. Det gör att blodflödet blir starkt nog för att kunna användas vid upprepade dialysbehandlingar. En AV-fistel är patientens livlina och ska skyddas mot tryck, blodtrycksmätning och blodprovstagning. Vid peritonealdialys används i stället bukhinnan som filter. Dialysvätska förs in i bukhålan via en kateter och drar till sig avfallsämnen som sedan tappas ut. Vad är symtomen för njursvikt? Symtomen utvecklas ofta gradvis och beror på hur mycket njurfunktionen är nedsatt. Vanliga tecken är trötthet, svullnad (ödem) i ben och ansikte, illamående, klåda, minskad urinmängd och andfåddhet. Urinen kan vara skummig på grund av proteinläckage. Högt blodtryck och vätskeansamling är vanligt. Vid avancerad njursvikt kan patienten få blek hud, dålig aptit, förvirring och tecken på urinförgiftning (uremi).

Vilken läkemedelsbehandling ges vid lungemboli? Behandlingen syftar till att lösa upp eller förhindra nya blodproppar. Vanligast ges blodförtunnande läkemedel (antikoagulantia) som heparin eller warfarin, ibland även NOAK-preparat (t.ex. Eliquis, Xarelto). Vid svår lungemboli kan trombolys ges för att lösa upp proppen snabbare. Syrebehandling och vätska ges vid behov. Vilka vård och omsorgsuppgifter när en person har svårt att andas vid t.ex. lungemboli eller lungödem? Patienten bör sitta upp för att underlätta andningen. Ge syrgas enligt ordination och se till att miljön är lugn. Hjälp till med andningsövningar, ge stöd och trygghet. Observera andningsfrekvens, syremättnad, hudfärg, oro och trötthet. Rapportera försämring omedelbart. Se till att kläder inte sitter åt och att patienten får vila mellan aktiviteter. Hur hjälpmedlen vid syrgasbehandling ser ut – t.ex. ”syrgasgrimma” och ”syrgasmask”, vad är det som behövs samt vad är viktigt att kunna vid syrgashantering. Syrgasgrimma är ett näsgrimsformat hjälpmedel med två små slangar som sätts i näsan och används vid låg syrgastillförsel. Syrgasmask täcker näsa och mun och används vid behov av högre syrgaskoncentration. Syrgasflaska eller vägguttag kopplas via flödesmätare. Viktigt är att kontrollera att rätt flöde är inställt, att utrustningen är hel, och att syrgasen hanteras säkert – syrgas får inte användas nära öppen eld, fett eller rökning. Hud runt grimma/mask ska kontrolleras för rodnad. Vilken läkemedelsbehandling och vård och omsorgsuppgifter ges vid lungödem/hjärtsvikt? Behandlingen inriktas på att minska vätskeansamlingen och förbättra hjärtats pumpförmåga. Diuretika (t.ex. Furix) ges för att avlägsna vätska. Ibland används ACE-hämmare eller betablockerare för att avlasta hjärtat. Patienten ska vila i hjärtsängläge, få syrgas enligt ordination och undvika vätskeöverbelastning. Viktigt är att väga patienten dagligen, registrera urinmängd och observera andning, svullnad, trötthet och oro. Vad är CPAP? CPAP står för Continuous Positive Airway Pressure. Det är en behandling där patienten andas mot ett konstant övertryck genom mask. Trycket håller luftvägarna öppna och förbättrar syresättningen. CPAP används vid andningssvikt, sömnapné och lungödem. Masken ska sitta tätt, och personal måste ha utbildning för att hantera utrustningen. Vad är hjärtsängläge? När används det? Hjärtsängläge innebär att patienten sitter halvupprätt i sängen med benen sänkta. Det minskar trycket mot hjärtat och underlättar andningen. Används vid hjärtsvikt, lungödem eller andnöd. Positionen ger snabb lindring och ökar syresättningen. Vad är maxdryck? Varför har man det? Maxdryck innebär att patienten får dricka högst en viss mängd vätska per dygn, ofta 1–1,5 liter. Det används vid hjärtsvikt, njursvikt eller vätskeansamling för att undvika överbelastning på hjärta och cirkulation. Vätskeintaget ska dokumenteras noggrant. Vad är en urinlista? Varför har vi ibland koll på mängd urin som kommer ut? En urinlista används för att registrera patientens urinmängd under ett dygn. Syftet är att bedöma vätskebalansen och njurarnas funktion. Minskad urinmängd kan tyda på vätskebrist eller njurpåverkan, medan ökad mängd kan tyda på diabetes eller diuretikabehandling. Vad är en vätskelista? En vätskelista visar all vätska som patienten får i sig (dryck, dropp, sondnäring) och hur mycket som lämnar kroppen (urin, kräkning, dränage). Den används för att beräkna vätskebalansen och upptäcka om patienten får för lite eller för mycket vätska. Vad är stödstrumpor? Varför använder man stödstrumpor? Stödstrumpor är elastiska strumpor som ökar blodcirkulationen i benen genom att ge tryck från ankeln och uppåt. De förebygger svullnad, blodpropp och åderbråck. Används ofta vid stillasittande, långa resor, efter operation eller vid venös insufficiens. Strumporna ska provas ut i rätt storlek och sättas på innan benen svullnar. Vad är en urinkateter? Vad är viktigt att tänka på när du hanterar en urinkateter (kvarliggande)? En urinkateter är en tunn slang som förs in i urinblåsan för att leda ut urin. Vid hantering ska hygien och sterilitet alltid bevaras. Påsen ska hänga under urinblåsans nivå för att undvika återflöde. Kontrollera att urinen rinner fritt, att slangen inte är vikt och att påsen töms regelbundet. Hud och slemhinnor runt urinröret ska hållas rena och torra. Rapportera om urin är grumlig, illaluktande eller om patienten har smärta. Vilka symtom uppkommer vid chock – cirkulationssvikt? Typiska symtom är kallsvettning, blekhet, snabb puls, lågt blodtryck, snabb andning, oro och medvetandepåverkan. Huden blir kall och fuktig, och urinproduktionen minskar. Tillståndet är akut och kräver omedelbar vård med vätska, syrgas och ibland läkemedel som höjer blodtrycket. Vilka symtom uppkommer vid sepsis? Feber eller låg temperatur, snabb puls, snabb andning, lågt blodtryck, kall och blek hud, nedsatt urinmängd, trötthet, oro eller förvirring. Snabbt stigande NEWS2-poäng är varningstecken. Kräver omedelbar behandling med vätska och antibiotika. Vilka symtom kan uppkomma vid en akut buk? Akut buk ger plötslig buksmärta, ofta med spänd buk, illamående, kräkningar, feber eller kallsvettning. Smärtan kan vara lokaliserad (t.ex. höger nedre del vid blindtarmsinflammation) eller diffus. Patienten kan ha svårigheter att röra sig och vill ligga stilla. Det är ett allvarligt tillstånd som kräver snabb medicinsk bedömning.

Epiduralblödning Epiduralblödning uppstår mellan skallbenet och den hårda hjärnhinnan (dura mater). Den orsakas oftast av att en artär brister vid skallskada. Blödningen ger snabbt ökande tryck på hjärnan. Typiskt är att personen först förlorar medvetandet, vaknar till en kort stund (”fritt intervall”) och sedan snabbt försämras igen. Det är ett akut livshotande tillstånd som kräver omedelbar operation för att tömma blodet och minska trycket. Subduralblödning Subduralblödning uppstår mellan den hårda hjärnhinnan (dura mater) och spindelvävshinnan (arachnoidea). Den orsakas vanligtvis av att små vener slits av, till exempel vid fallolyckor eller hos äldre med skört kärlsystem. Symtomen kan utvecklas långsamt – timmar, dagar eller veckor – med huvudvärk, trötthet, personlighetsförändring eller förvirring. Akut subduralblödning kan däremot ge snabb medvetandepåverkan. Behandlingen är ofta kirurgisk tömning om trycket på hjärnan är stort. Subarachnoidalblödning Subarachnoidalblödning sker mellan spindelvävshinnan (arachnoidea) och den mjuka hjärnhinnan (pia mater), där cerebrospinalvätskan finns. Den orsakas oftast av att ett pulsåderbråck (aneurysm) brister. Typiskt symtom är plötslig, svår huvudvärk – ofta beskriven som ”åskknallshuvudvärk” – tillsammans med illamående, kräkning, nackstyvhet och medvetandepåverkan. Tillståndet är livshotande och kräver snabb sjukhusvård med neurokirurgisk behandling och övervakning.

Hyperglykemi – Vad ska göras vid hyperglykemi? Hyperglykemi betyder för högt blodsocker, oftast över 10 mmol/L. Det kan orsakas av för lite insulin, infektion, stress eller för mycket kolhydrater. Symptomen utvecklas gradvis och kan vara ökad törst, trötthet, muntorrhet och ökade urinmängder. Åtgärder: Kontrollera blodsockret och ge insulin enligt ordination. Se till att patienten får vätska, gärna vatten, för att motverka vätskebrist. Kontrollera urin eller blod för ketoner vid kraftigt förhöjda värden. Vid illamående, kräkning, snabb andning eller medvetandepåverkan ska sjuksköterska eller läkare kontaktas direkt – det kan tyda på ketoacidos, som är ett allvarligt tillstånd. Hypoglykemi – Vad ska göras vid hypoglykemi? Hypoglykemi betyder för lågt blodsocker, vanligtvis under 4 mmol/L. Det uppstår när insulindosen är för hög i förhållande till matintag eller fysisk aktivitet. Symptomen kommer snabbt: svettning, darrighet, hunger, oro, irritation, blekhet och i värre fall medvetandepåverkan eller kramper. Åtgärder: Ge snabbt socker – till exempel druvsocker, juice eller mjölk – följt av mer långverkande kolhydrater som smörgås eller yoghurt när patienten återhämtat sig. Om personen inte kan svälja ges glukos intravenöst eller glukagon intramuskulärt enligt ordination. Efteråt ska orsaken utredas och blodsockret kontrolleras igen.

Intoxikation Intoxikation betyder förgiftning och uppstår när kroppen påverkas negativt av ett giftigt ämne. Det kan vara läkemedel, alkohol, narkotika, kemikalier eller växter. Symtomen varierar beroende på ämnet men kan vara illamående, kräkning, yrsel, medvetslöshet eller andningspåverkan. Behandlingen syftar till att avlägsna giftet, motverka dess effekt och stabilisera andning och cirkulation. Hjärtstopp Hjärtstopp innebär att hjärtat slutar slå effektivt och därmed inte längre pumpar blod till kroppens organ, framför allt hjärnan. Personen blir medvetslös och andningen upphör. Omedelbar hjärt-lungräddning (HLR) och användning av hjärtstartare är avgörande för överlevnad. Hjärtstopp kan orsakas av hjärtinfarkt, rytmrubbning, syrebrist eller trauma. FASTA FASTA betyder att patienten inte får äta eller dricka inför en operation eller undersökning. Syftet är att minska risken för att maginnehåll kommer upp i luftvägarna vid narkos eller nedsatt medvetande. Tiden för fasta varierar men vanligen gäller 6 timmar utan mat och 2 timmar utan klara vätskor före ingreppet. 0 PER OS 0 per os är latin och betyder inget genom munnen. Det används när patienten inte får äta eller dricka alls, till exempel vid tarmvila, före operation eller efter mag-tarmkirurgi. All vätska och näring ges då intravenöst eller via sond tills det är säkert att återgå till peroral intag.

Vad betyder suturer? Suturer betyder stygn. De används för att hålla ihop sårkanter efter en operation eller skada så att vävnaden kan läka på rätt sätt. Suturer kan vara av olika material och tjocklek beroende på var på kroppen de används. En del trådar löses upp av sig själva (resorberbara), medan andra behöver tas bort efter några dagar när såret har slutit sig. Suturer ska hållas rena och torra för att minska risken för infektion. Vad innebär en värdig död? En värdig död innebär att en person får avsluta sitt liv med respekt, trygghet och så lite lidande som möjligt. Det handlar om att vården ser hela människan – fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt – och ger lindring av smärta, oro och ångest. Personen ska få vara delaktig i beslut om sin vård, känna sig trygg med personalen och få möjlighet till närvaro av anhöriga. Miljön ska vara lugn och värdig, och döden ska ske på ett sätt som stämmer med individens önskemål och värderingar. Varför har man vårdplanering? Vårdplanering görs för att säkerställa att en person får rätt insatser och stöd efter sina behov, både inom hälso- och sjukvård och social omsorg. Den används för att samordna vård mellan olika yrkesgrupper och vårdnivåer, till exempel sjukhus, hemtjänst och primärvård. Syftet är att skapa trygghet, förebygga missförstånd och se till att vården blir kontinuerlig och säker. Vårdplaneringen dokumenteras och följs upp för att kunna anpassas om behoven förändras. Hur kan vårdpersonalen hantera en patient som är i kris efter ett dåligt besked? Vårdpersonalen behöver bemöta patienten med lugn, empati och respekt. Det är viktigt att lyssna aktivt, ge tid och låta patienten uttrycka sina känslor utan att avbryta eller försöka trösta för snabbt. Personalen bör visa förståelse och bekräfta reaktionen som naturlig. Information ska ges tydligt och upprepas vid behov eftersom chock kan påverka minnet. Stöd från närstående kan uppmuntras, och vid behov ska personalen involvera kurator, sjuksköterska eller psykolog. Trygghet, närvaro och kontinuitet är avgörande för att hjälpa patienten genom den första krisfasen. Vad är syftet med ett dränage? Syftet med ett dränage är att leda bort vätska, blod, var eller luft som samlats i kroppen efter en operation, skada eller infektion. Genom att avlägsna vätskan minskar risken för infektion, svullnad och tryck på organ eller operationsområde. Dränaget hjälper kroppen att läka snabbare och gör det lättare att övervaka hur mycket vätska som bildas. Dränageslangen ska hållas ren och under nivån för insticksstället för att förhindra att vätska rinner tillbaka in i kroppen. Vilka olika typer av katetrar finns och vad skiljer dem åt? Det finns flera typer av urinkatetrar beroende på behov och användning. – Kvarliggande kateter (KAD) förs in i urinblåsan och sitter kvar under en längre tid. Den hålls på plats av en liten ballong och används när patienten inte kan tömma blåsan själv. – Intermittent kateter (RIK) används tillfälligt för att tömma urinblåsan vid behov och tas ut direkt efteråt. – Suprapubisk kateter förs in genom bukväggen direkt till urinblåsan och används vid långvarigt behov eller om KAD inte fungerar. Skillnaden mellan dem är hur länge de används och hur de förs in i kroppen. Rätt katetertyp väljs beroende på patientens tillstånd och behov. Vad är viktigt att tänka på vid vård av stomi? Vid vård av stomi är det viktigt att huden runt stomin hålls ren, torr och fri från irritation. Plattan och påsen ska sitta tätt mot huden för att undvika läckage, men inte så hårt att huden skadas. Stomipåsen byts regelbundet och vid behov, och området rengörs med ljummet vatten – tvål ska undvikas eftersom den kan torka ut huden. Personalen ska visa respekt och ge stöd, eftersom stomin kan påverka patientens kroppsbild och självkänsla. Patienten bör få undervisning och uppmuntran att själv delta i skötseln när det är möjligt, för att stärka självständigheten. Vad menas med medicinteknisk utrustning? Ge exempel. Medicinteknisk utrustning är hjälpmedel och apparater som används för att förebygga, diagnostisera, behandla eller övervaka sjukdomar och skador. Utrustningen ska bidra till säker och effektiv vård och får bara användas enligt tillverkarens instruktioner. Exempel på medicinteknisk utrustning: – Blodtrycksmätare – Pulsoximeter – Infusionspump – Syrgaskoncentrator – Sondmatningspump – Inhalator – Tryckavlastande madrass eller vårdsäng Viktigt att tänka på: – Används endast av personal med rätt kunskap – Kontrollera att utrustningen fungerar och är rengjord – Rapportera fel och brister direkt – Dokumentera användning enligt verksamhetens rutiner Hur kan man lindra illamående? Illamående kan lindras på flera sätt beroende på orsaken. Läkemedel som antiemetika används ofta vid exempelvis cytostatikabehandling, infektioner eller efter operation. Små, täta måltider och dryck i små mängder kan minska obehag. Kall och lätt mat, som yoghurt eller frukt, är ofta lättare att äta. Frisk luft, vila, långsamma rörelser och att undvika starka dofter kan också hjälpa. Avslappning, samtal och närvaro kan minska oro, vilket i sin tur kan lindra illamåendet. I vissa fall kan akupressur eller ingefära ge effekt. Hur kan man lindra kramper? Kramper kan lindras genom att skapa lugn och trygghet runt personen och skydda mot skador under anfallet. Inget ska stoppas i munnen, och patienten ska inte hållas fast. När krampen avtar, läggs personen i stabilt sidoläge för att fria luftvägarna. Efteråt kontrolleras andning, medvetande och eventuella skador. Vid långvariga eller upprepade kramper ges ordinerad läkemedelsbehandling, till exempel diazepam eller midazolam. I förebyggande syfte är regelbunden medicinering, god sömn, vätskebalans och stressreduktion viktiga faktorer för att minska risken för nya anfall. Hur hjälper man en patient med andnöd? Vid andnöd ska patienten få sitta upp i en bekväm och framåtlutad ställning för att underlätta andningen. Ge lugn och trygghet, tala lugnt och undvik stress i omgivningen. Syrgas ges om det finns ordination, och kläder som sitter åt lossas runt hals och bröstkorg. Öppna fönster eller använd fläkt för frisk luft. Hjälp patienten att fokusera på lugna, djupa andetag och att andas med magen. Läkemedel som bronkdilaterare eller morfin kan ges enligt ordination. Kontinuerlig observation av andningsfrekvens, syremättnad och oro är nödvändig. Hur kan man lindra oro och ångest hos en patient? Trygghet, närvaro och ett lugnt bemötande är avgörande för att minska oro och ångest. Att lyssna aktivt, ge tid och visa förståelse gör att patienten känner sig sedd och bekräftad. Information ska ges tydligt och i lagom mängd så att patienten vet vad som händer. Kroppslig närhet, som att hålla en hand, kan ge tröst om det känns naturligt. Avslappningsövningar, musik, andningsövningar och samtal kan lindra ångest. Vid behov används läkemedel som ångestdämpande eller lugnande medel enligt ordination. Vad är viktigt att tänka på när du hjälper en kollega vid katetersättning? Vid katetersättning krävs noggrann hygien och gott samarbete. Händer ska desinfekteras före och efter momentet, och sterila handskar samt sterilt material används. Hjälpen handlar ofta om att förbereda utrustningen, hålla god belysning och stötta patienten genom att skapa lugn och trygghet. Samtidigt ska integritet bevaras genom att dra för gardiner eller skärma av. Kommunikation mellan kollegor är viktig så att momenten sker i rätt ordning utan stress. Efteråt kontrolleras urinflöde, patientens välbefinnande och att allt dokumenteras korrekt. Vilka är de vitala parametrarna, referensvärden och dess enheter. De vitala parametrarna visar hur kroppens livsviktiga funktioner fungerar och används för att upptäcka förändringar i patientens tillstånd. Andningsfrekvens (AF): 12–16 andetag per minut Syremättnad (SpO₂): 95–100 % Puls (hjärtfrekvens): 50–100 slag per minut (bpm) Blodtryck (BT): cirka 120/80 mmHg (millimeter kvicksilver) Kroppstemperatur: 36–37,8 °C Medvetandegrad (ACVPU, RLS eller GCS): bedöms utifrån vakenhet och reaktion på stimuli Dessa värden används som utgångspunkt vid observation och bedömning. Avvikelser kan tyda på försämrat tillstånd och ska rapporteras enligt verksamhetens rutiner. Medvetandegrad skalan ACVPU – vad varje bokstav betyder och vad som ska kontrolleras vid varje bokstav ACVPU används för att snabbt bedöma en persons medvetandegrad och upptäcka förändringar i hjärnans funktion. A – Alert: Personen är vaken, orienterad och reagerar normalt på tilltal. Kontrollera om personen kan föra samtal, följa instruktioner och verkar mentalt klar. C – Confusion: Personen är förvirrad eller desorienterad. Kontrollera om hen vet var hen befinner sig, vilken dag det är och känner igen personer omkring sig. V – Voice: Reaktion på röst. Personen vaknar eller reagerar endast när man talar till eller höjer rösten. Kontrollera om ögon öppnas eller om personen försöker svara. P – Pain: Reaktion på smärta. Personen svarar bara på smärtstimuli, till exempel en lätt tryckning på bröstbenet eller nagelbädden. Notera om reaktionen är medveten eller reflexmässig. U – Unresponsive: Personen reagerar inte alls på tilltal eller smärta. Detta tyder på allvarligt medvetandepåverkat tillstånd och kräver omedelbar medicinsk bedömning. Dokumentation – VIPS är en modell för dokumentation. VIPS-modellen används för att strukturera och tydliggöra omvårdnadsdokumentationen. Under varje sökord skrivs observationer, åtgärder och utvärdering kopplade till patientens tillstånd. Andning: Beskriv andningsmönster, frekvens, djup, eventuella hjälpmedel (syrgas, inhalator) och om patienten upplever andnöd eller hosta. Cirkulation: Dokumentera puls, blodtryck, hudfärg, temperatur, kapillär återfyllnad och tecken på svullnad eller yrsel. Nutrition: Ange aptit, mat- och vätskeintag, vikt, sväljningssvårigheter eller illamående. Notera om patienten får sondnäring eller dropp. Elimination: Beskriv urin- och avföringsvanor, mängd, färg, lukt och eventuella problem som inkontinens, diarré eller förstoppning. Ange om kateter finns. Aktivitet, ADL: Bedöm rörelseförmåga, balans, gång, behov av hjälpmedel samt förmåga att klara personlig vård (t.ex. tvätta sig, klä sig, äta). Kommunikation: Ange hur patienten uttrycker sig och tar emot information, eventuella språksvårigheter, nedsatt hörsel, syn eller tal. Hud/vävnad: Notera sår, rodnader, blåmärken, svullnad, operationssår eller risk för trycksår. Dokumentera omläggning och hudvård. Smärta: Beskriv smärtans intensitet, lokalisation och karaktär (t.ex. molande, stickande). Ange om VAS-skalan används och effekt av smärtlindring. Sömn: Bedöm sömnkvalitet, sömnmönster, svårigheter att somna, nattliga uppvaknanden och eventuella sömnmedel. L-ABCDE – kunna vad bokstäverna står för och vad du ska kontrollera vid varje bokstav L – Livsfarligt läge: Kontrollera att platsen är säker för både patient och personal. Ta bort eventuella faror som trafik, elektricitet eller brandrisk. Bedöm snabbt om patienten har fria luftvägar och tecken på liv. A – Airway (luftväg): Kontrollera att luftvägarna är fria. Titta i munnen, ta bort eventuella hinder som slem, blod eller föremål. Lyft hakan eller använd käklyft vid behov. Bedöm talförmåga – kan patienten prata är luftvägen fri. B – Breathing (andning): Bedöm om patienten andas. Räkna andningsfrekvens, titta på bröstkorgens rörelser och lyssna efter andningsljud. Kontrollera syremättnad (SpO₂). Ge syrgas vid behov enligt ordination. C – Circulation (cirkulation): Kontrollera puls, hudfärg, temperatur och kapillär återfyllnad. Mät blodtryck. Se efter blödningar och stoppa yttre blödning om det finns. Bedöm om patienten verkar blek, kallsvettig eller har tecken på chock. D – Disability (medvetandegrad): Bedöm vakenhet enligt ACVPU eller RLS-skalan. Kontrollera pupillreaktion, blodsocker och tecken på medvetandepåverkan, förvirring eller kramper. E – Exposure (exponering): Klä av eller öppna kläder för att se hela kroppen, men skydda mot nedkylning. Leta efter skador, utslag, stickmärken eller tecken på trauma. Täck patienten med filt efter undersökningen.

11. Vad betyder preoperativ vård? Preoperativ vård betyder vård före operationen. Syftet är att förbereda patienten fysiskt och psykiskt inför ingreppet, minska risker och skapa trygghet. Det omfattar bland annat att informera patienten, säkerställa att samtycke finns, duscha med desinfekterande medel, ta bort smycken och nagellack, fasta enligt ordination och kontrollera vitalparametrar. Patienten ska också förstå vad som ska ske och känna sig lugn inför operationen. 12. Vad betyder och innebär postoperativ vård? Postoperativ vård betyder vård efter operationen. Den handlar om att övervaka patienten under uppvaknandet och se till att kroppens funktioner fungerar som de ska. Personal kontrollerar andning, puls, blodtryck, syremättnad, medvetandegrad, vätskebalans och smärta. Sår och förband kontrolleras regelbundet. Patienten får hjälp att mobilisera sig, få smärtlindring, börja dricka och äta samt tömma urinblåsan. Målet är att förebygga komplikationer och främja återhämtning. 13. Vilka vanliga blodprover tar man innan en operation? Vanliga prover är de som visar kroppens allmänna hälsa och koagulationsförmåga: – Hb (hemoglobin) för att kontrollera blodvärde – Blodgruppering och BAS-test för att kunna ge blod vid behov – Elektrolyter (Na, K, kreatinin) för att bedöma njurfunktion och vätskebalans – Koagulationsprover (PK, APTT) för att kontrollera blodets förmåga att levra sig – Glukos för att utesluta eller följa diabetes – I vissa fall CRP eller vita blodkroppar för att upptäcka infektion före operation.

Hur kan du se att någon har ont, även om personen inte säger något? Smärta kan observeras genom beteende och kroppsspråk: – Grimaser, spänd käke, tårar – Oro, rastlöshet, skyddar en kroppsdel – Förändrat andningsmönster eller puls – Minskad aptit, tystnad eller irritation – Sömnstörning, försämrat humör Hos personer med demens märks smärta ofta som förvirring, agitation eller passivitet. Vad är VAS-skalan och hur används den? VAS (Visuell Analog Skala) är ett mätningsverktyg där patienten anger smärtans intensitet på en skala från 0 = ingen smärta till 10 = värsta tänkbara smärta. Används för att bedöma, följa upp och utvärdera smärtbehandling. Jämförelser görs före och efter åtgärd. Vad kallas läkemedel mot smärta? Smärtläkemedel kallas analgetika. De delas in i: – Opioider (t.ex. morfin, oxikodon) – vid stark smärta – NSAID-preparat (t.ex. Ipren, Naproxen) – mot inflammation och smärta – Paracetamol (t.ex. Alvedon) – vid lindrig till måttlig smärta Valet beror på smärtans typ, styrka och patientens tillstånd. Vilka andra metoder finns för att lindra smärta, förutom läkemedel? Icke-farmakologiska metoder: – Vila, beröring, värme/kyla, massage – Avslappning, andning, musik, distraktion – TENS (Transkutan Elektrisk NervStimulering) där svaga elektriska impulser skickas genom huden via små elektroder som fästs på det smärtande området. – Samtal, trygghet, närvaro – Fysisk aktivitet vid långvarig smärta. Syftet är att minska smärtupplevelsen, främja välbefinnande och stärka kontrollen över situationen.

Vad är en lungemboli? En lungemboli är en blodpropp som har lossnat (embolus) från ett kärl, oftast i benet eller bäckenet, och följt blodströmmen till lungornas artärer. Där fastnar den och hindrar blodflödet till en del av lungan. Resultatet blir nedsatt syresättning eftersom det området av lungan inte längre kan delta i gasutbytet mellan blod och luft. Ju större kärl som blockeras, desto allvarligare blir tillståndet – en massiv lungemboli kan leda till akut cirkulationssvikt och hjärtstopp. Lungemboli uppstår ofta som en komplikation till djup ventrombos (DVT) i benen. Risken ökar vid långvarig sängläge, operation, trauma, graviditet, hormonbehandling (p-piller), cancer eller medfödda koagulationsrubbningar. Hos äldre och personer med nedsatt rörlighet är tillståndet särskilt farligt eftersom kroppens cirkulation redan kan vara nedsatt. Tillståndet betraktas som akut livshotande, vilket kräver omedelbar bedömning och behandling med blodförtunnande läkemedel (heparin, warfarin eller NOAK). I svåra fall används trombolys för att lösa upp proppen eller embolektomi (kirurgiskt ingrepp) för att ta bort den. Syrebehandling och övervakning av andning, puls och blodtryck är centrala delar av omvårdnaden. Vilka symtom kan tyda på lungemboli? Symtomen vid lungemboli kan variera mycket beroende på hur stor proppen är och var den fastnar i lungans blodkärl. En liten emboli kan ibland ge mycket lindriga besvär, medan en större kan orsaka akut livshotande cirkulationssvikt. Det mest typiska är att personen plötsligt blir andfådd utan tydlig orsak. Andningsfrekvensen ökar (takypné) och personen kan uppleva tryck över bröstet eller smärta som förvärras vid djupandning eller hosta. Ett vanligt symtom är akut andnöd som uppstår utan tidigare känd lungsjukdom. Vårdtagaren kan bli blek, kallsvettig och orolig, ibland med snabb puls och lågt blodtryck. Smärtan kan misstas för hjärtinfarkt, men vid lungemboli handlar det ofta om en mer stickande eller pleuritisk smärta, lokaliserad till den sida där proppen sitter. Andra tecken kan vara hosta, ibland med blodblandat slem (hemoptys), feber eller svimning om proppen orsakar en större påverkan på hjärtat. I svåra fall tillstöter cyanos – blåaktig missfärgning av läppar och naglar – vilket tyder på allvarlig syrebrist. Vid undersökning ses ofta nedsatt syremättnad (SpO₂) och ökad andningsfrekvens enligt NEWS2-skalan. Vårdtagaren kan även uppvisa ångest och rastlöshet som följd av syrebristen. Hos äldre eller sängliggande personer kan symtomen vara mer diffusa – ibland endast trötthet, svaghet eller lätt andfåddhet. För att bekräfta misstanken görs medicinska undersökningar såsom blodprov (D-dimer), lungröntgen, datortomografi med kontrast (CT-lungangiografi) och EKG, som kan visa tecken på belastning av hjärtats högra sida. Sammanfattningsvis bör en vårdtagare som plötsligt blir andfådd, får bröstsmärta eller blir orolig och kallsvettig alltid bedömas snabbt, då lungemboli kan utvecklas till cirkulationskollaps eller hjärtstopp om den inte behandlas i tid. Vad kan man göra för att förebygga lungödem? Lungödem innebär att vätska ansamlas i lungornas vävnad och alveoler, vilket gör att syreupptaget försämras. Tillståndet beror ofta på hjärtsvikt, där hjärtats vänstra kammare inte orkar pumpa blodet vidare till kroppen. Det leder till att blodet stockas bakåt mot lungkretsloppet och vätska pressas ut i lungvävnaden. Lungödem kan också orsakas av exempelvis njursvikt, övervätskning, kraftig blodtrycksstegring eller vissa läkemedelsreaktioner. Förebyggande åtgärder handlar om att minska belastningen på hjärtat och förbättra vätskebalansen. Det viktigaste är att vårdtagaren får rätt behandling för sin hjärtsvikt, vilket ofta innebär kombinationer av diuretika (vätskedrivande läkemedel) som Furix, ACE-hämmare, betablockerare och nitroglycerin. Vätskedrivande minskar blodvolymen och därmed trycket i lungcirkulationen. Undersköterskans roll är att observera tidiga tecken på vätskeansamling och rapportera förändringar till sjuksköterskan. Tecken att vara uppmärksam på är tilltagande andfåddhet, svullna ben, viktökning, minskad urinmängd, trötthet och rosslande andning. Viktkontroll är särskilt viktig, eftersom en ökning på mer än 1–2 kg på kort tid ofta tyder på vätskeretention. Personer med känd hjärtsvikt bör få råd om salt- och vätskerestriktioner, undvika större vätskeintag på kort tid, samt sova med höjd huvudända eller extra kuddar för att underlätta andningen. Regelbunden motion och andningsträning kan också förbättra cirkulationen och minska risken för nya vätskeansamlingar. Rökstopp, god blodtryckskontroll och noggrann följsamhet till ordinerad medicinering är viktiga delar i det förebyggande arbetet. Efter en akut episod av lungödem krävs tät uppföljning med observation av vitalparametrar (andningsfrekvens, syremättnad, puls och blodtryck). Vid misstanke om begynnande lungödem ska vårdtagaren snabbt få sitta upp, ges syrgas vid behov och vårdpersonal ska omedelbart kontakta sjuksköterska eller läkare för vidare åtgärder. Vilka vitala parametrar finns, och vad mäter de? De vitala parametrarna används för att bedöma kroppens viktigaste livsfunktioner. De visar hur andningen, cirkulationen och medvetandet fungerar och hjälper vårdpersonalen att tidigt upptäcka förändringar i patientens tillstånd. · Andningsfrekvens – antal andetag per minut. En normal andningsfrekvens hos vuxna är 12–16 andetag/min. Ökad andningsfrekvens (takypné) kan tyda på syrebrist, infektion, stress eller smärta. Låg andningsfrekvens (bradypné) kan uppstå vid läkemedelspåverkan eller hjärnskada. · Pulsfrekvens – hur snabbt hjärtat slår per minut, oftast mätt via artär (t.ex. a. radialis). En normal puls är 50–100 slag/min hos vuxna. Pulsen ger information om rytm, styrka och regelbundenhet (hos telemetriövervakade patienter registreras hjärtats elektriska aktivitet kontinuerligt. Då används begreppet hjärtfrekvens i stället för pulsfrekvens, eftersom värdet hämtas direkt från hjärtats elektriska signaler snarare än från palpation. Det är viktigt att observera skillnader mellan dessa — exempelvis kan en patient ha elektrisk aktivitet på EKG men svag perifer puls vid cirkulationssvikt). · Blodtryck – trycket i artärerna när hjärtat pumpar (systoliskt) och när det vilar (diastoliskt). Normalt blodtryck hos vuxna är omkring 120/80 mmHg. Högt blodtryck (hypertoni) ökar belastningen på hjärtat och kärlen, medan lågt blodtryck (hypotoni) kan ge yrsel och svimning och tyda på chock eller vätskebrist. · Kroppstemperatur – visar kroppens värmereglering. Normal temperatur ligger mellan 36–37,8 °C. Feber (över 38 °C) kan tyda på infektion, medan låg temperatur (under 35 °C) kan bero på cirkulationssvikt eller nedkylning. Temperatur mäts vanligtvis i öra, armhåla, mun eller rektalt (mest exakt). · Medvetandegrad – beskriver hur vaken och kontaktbar en person är. Bedömningen görs ofta enligt ACVPU-skalan (Alert, Confusion, Voice, Pain, Unresponsive) eller mer detaljerade skalor som RLS eller GCS. Förändrad medvetandegrad kan tyda på syrebrist, blodsockerfall, skallskada, intoxikation eller cirkulationspåverkan. · Syremättnad (SpO₂) – mäts med pulsoximeter och anger hur stor andel av blodets hemoglobin som är mättat med syre. Normal nivå är 95–100 %. Vid sjukdomar som påverkar andningen, som KOL, hjärtsvikt eller lungemboli, sjunker syremättnaden. Vad är sepsis och vilka symtom kan man se? Sepsis är en livshotande systemisk reaktion på infektion där kroppens immunförsvar överreagerar. Vanligast orsak är bakterier som sprids från lungor, urinvägar, buk eller sår till blodbanan. Resultatet blir inflammation i hela kroppen, kärlvidgning, lågt blodtryck och nedsatt syresättning, vilket kan leda till organpåverkan eller septisk chock. Tidiga symtom: – Feber eller låg kroppstemperatur – Snabb andning och hög puls – Lågt blodtryck – Allmän svaghet, oro eller förvirring – Minskad urinmängd – Kall, blek eller blåaktig hud Hos äldre: ofta diffusa tecken som trötthet, förvirring, minskad aptit. Behandling: snabb antibiotika i.v., vätska, syrgas, täta kontroller av vitalparametrar (NEWS2). Kortfattat: Sepsis = infektion → överreaktion → blodtrycksfall → organskada → livshot. Hur kan man upptäcka sepsis med hjälp av NEWS2? NEWS2 (National Early Warning Score 2) används för att tidigt upptäcka försämrat tillstånd genom att poängsätta avvikelser i vitala parametrar: andningsfrekvens, syremättnad, puls, blodtryck, temperatur och medvetandegrad. Vid sepsis ses ofta: – Hög andningsfrekvens – Hög puls – Lågt blodtryck – Feber eller låg temp – Sänkt medvetandegrad – Sjunkande syremättnad Om NEWS2-poängen blir 5 eller mer, eller om en parameter ger 3 poäng, ska sjuksköterska/läkare kontaktas omedelbart. Kortfattat: NEWS2 larmar om mönster av förändringar – flera små avvikelser kan tillsammans tyda på begynnande sepsis eller chock.

Kirurgiska ingrepp varierar i omfattning och utförs både på vårdcentraler, mottagningar och sjukhus. Elektiv kirurgi är planerade operationer som inte kräver omedelbara åtgärder, medan akut kirurgi genomförs vid tillstånd som olyckor och större blödningar. Vissa operationer sker polikliniskt, vilket innebär att vårdtagaren inte läggs in utan får åka hem efter ingreppet. Oavsett typ av operation behöver vård- och omsorgspersonalen göra en grundlig preoperativ bedömning, där vårdtagarens hälsa och eventuella riskfaktorer kartläggs inför ingreppet. Bedömningen är nödvändig för att kunna ge trygg och säker vård före, under och efter operationen. Vårdtiden delas in i tre faser: – Preoperativ fas: från beslut om operation till dess att vårdtagaren förs in i operationssalen. – Peroperativ fas: hela tiden i själva operationsrummet. – Postoperativ fas: från att vårdtagaren lämnar operationssalen tills utskrivning. Denna period omfattar både tiden på uppvakningsavdelningen och rekonvalescensen på vårdavdelningen. Under alla faser är personalens uppgift att ge stöd, skapa trygghet och övervaka att vårdtagarens tillstånd utvecklas på ett säkert sätt. Detta inkluderar att vara närvarande, förmedla tydlig information, bemöta oro och se till att vårdtagaren får de medicinska och omvårdnadsåtgärder som situationen kräver. 📊 Cirka 1,4 miljoner operationer utförs årligen i Sverige, enligt Socialstyrelsen (Nationella kvalitetsregister 2023).

Symtom som illamående, kramper, andnöd, oro och ångest kan vara mycket påfrestande och påverkar både kroppsligt och psykiskt välbefinnande. Även när symtomen inte kan botas helt kan personalen lindra betydligt genom att vara närvarande, inkännande och ge trygghet. Observationer, rapportering och dokumentation är centrala delar i arbetet. Illamående kan bero på många orsaker, såsom rubbningar i mag-tarmkanalen, förstoppning, tumörer, tarmsvikt eller störningar i salt- och vätskebalansen. Det påverkar aptit, livskvalitet och socialt deltagande. Åtgärder som lugn miljö, anpassat kostintag och information till ansvarig sjuksköterska är viktiga. Kramper kan uppstå vid rubbningar i ämnesomsättning eller till följd av hjärnskador och kännetecknas av muskelryckningar och ofrivilliga rörelser. Vårdtagaren måste skyddas från skador och förändringar i medvetandegrad ska alltid rapporteras vidare. Andnöd (dyspné) skapar ofta stark oro och kräver både omvårdnad och medicinska insatser. För att spara energi bör tekniska hjälpmedel som lift, duschstol eller toalettförhöjning användas. Lägesförändringar, andningsteknik och lugnt tempo underlättar. Åtgärder kan innefatta antibiotika vid infektion, luftrörsvidgande läkemedel, kortison, slemlösande behandling eller syrgas. Vid lungödem används vätskedrivande läkemedel och vid blodbrist kan blodtransfusion tillfälligt lindra andnöd. Oro och ångest kan ge både kroppsliga och psykiska symtom, såsom andnöd, hög puls, illamående, huvudvärk, diarré, nedstämdhet och existentiell oro. Ett lugnt bemötande, närvaro och möjlighet att samtala om tankar och funderingar är viktigt. Personalens roll är att lyssna, sitta ner en stund och försöka förstå vårdtagarens uttryckta behov. Taktil beröring kan upplevas rogivande, och vid svårare oro kan sedativa läkemedel ordineras. Oavsett symtom ingår det i undersköterskans uppgifter att vara observant på förändringar, dokumentera och rapportera. Att skapa trygghet och visa respekt och integritet är en grundläggande del av symtomlindringen. 📊 36 % av äldre rapporterar andnöd, 28 % av inneliggande patienter har kliniskt betydande ångest och 12,5 % av befolkningen upplever illamående årligen (Age & Ageing 2014; ORA Oxford 2021; ResearchGate 2002).

Vård och omsorg vid smärta innebär att uppmärksamma både fysiska och psykiska aspekter av lidande. Smärta kan väcka oro, osäkerhet och känslor av att tappa kontroll, särskilt när orsaken är oklar eller inte syns utåt. Därför behöver vårdtagaren bemötas med respekt, integritet och tillit, samtidigt som observationer och åtgärder utförs professionellt. Undersköterskans centrala uppgifter omfattar att upptäcka förändringar, rapportera och dokumentera smärtupplevelser samt följa hur vårdtagaren reagerar på olika insatser. Bedömningen inkluderar att iaktta ansiktsuttryck, rörelsemönster, kroppsspråk, puls och andningsmönster, särskilt när vårdtagaren har svårt att uttrycka sig verbalt. Vissa personer med långvarig eller svårtolkad smärta kan känna sig misstrodda. Det är därför viktigt att alltid tro på vårdtagarens upplevelse, oavsett om yttre tecken saknas. Ett empatiskt bemötande bidrar till trygghet och minskar risken för att vårdtagaren drar sig undan eller får ökad oro. Smärtproblematik kan också omfatta psykisk smärta, där känslor som sorg, ensamhet eller existentiell oro förstärker upplevelsen. I sådana situationer kan stöd från någon att prata med – närstående, kurator eller präst – vara betydelsefullt. Personalens roll är att skapa lugn och ro, ge tid, lyssna och använda sin professionella närvaro för att lindra. Omvårdnadsåtgärder kan inkludera att hjälpa vårdtagaren att hitta bekväma lägen, underlätta dagliga aktiviteter, säkerställa tillgång till hjälpmedel och ge avlastning vid behov. Vid tydliga tecken på smärtpåverkan, som kallsvett, blekhet eller ökad puls, ska detta rapporteras till legitimerad personal för vidare bedömning och åtgärder. 📊 Upp till 40 % av äldre på särskilt boende rapporterar otillräcklig smärtlindring, enligt Socialstyrelsens lägesrapport 2023.

Effektiv smärtbehandling kräver kunskap om både läkemedelsbaserade och icke-farmakologiska metoder. Målet är att minska smärtan, öka funktion och skapa trygghet. Val av behandling styrs av smärtans typ, intensitet, bakomliggande orsak och hur vårdtagaren påverkas fysiskt och psykiskt. I många situationer handlar lindring om mer än läkemedel. Lugn och ro, närvaro och inkännande bemötande kan minska oro och därmed även smärtupplevelsen. Vårdtagare kan behöva någon att prata med, exempelvis kurator eller präst, men också stöd från personalen som står dem närmast. Sinnesintryck som musik, radio eller litteratur kan ge psykologisk smärtlindring och bidra till en mer hanterbar situation. Läkemedel ordineras utifrån smärtans karaktär, intensitet och eventuella bakomliggande sjukdom. Farmakologisk behandling kan inkludera paracetamol, NSAID, opioider samt adjuvanta läkemedel vid behov, samtidigt som biverkningar, interaktioner och individuella riskfaktorer alltid måste beaktas av legitimerad personal. Icke-farmakologiska insatser utgör en viktig del av behandling och omvårdnad. Det kan handla om taktil beröring, positionering, avspänning, värme, kyla eller aktiviteter som avleder uppmärksamheten från smärtan. För många skapar dessa åtgärder ett lugnare andningsmönster, minskad muskelspänning och större trygghet, vilket i sin tur kan förbättra behandlingseffekten. Viktig i allt smärtarbete är att tro på vårdtagarens beskrivning, följa ordinationer och rapportera förändringar i smärtintensitet eller funktion. Smärtbehandling är en process som kräver regelbunden utvärdering för att säkerställa bästa möjliga lindring. 📊 Icke-farmakologiska metoder kan minska smärtintensitet med 10–30 % vid somatisk smärta, enligt EFIC Clinical Guidelines 2022.

En fullständig smärtanalys ger underlag för att förstå smärtans orsak, utveckling och konsekvenser. Smärtupplevelsen varierar kraftigt mellan individer och behöver därför kartläggas noggrant utifrån flera aspekter. I arbetet ingår att ta reda på var smärtan sitter, hur den känns, när den uppkommer, vad som påverkar den och hur den förändras över tid. – Lokalisation – var smärtan upplevs, om den är ytlig eller djup, om den strålar eller flyttar sig. Vårdtagaren ombeds ofta att peka ut området. – Art – hur smärtan beskrivs: krampaktig, brännande, stickande, skarp, molande eller annan karaktär. – Förekomst – om smärtan är ihållande, anfallsvis, periodvis eller varierar med dygnsrytm. – Intensitet – skattas med etablerade instrument. – Framkallande faktorer – vad som utlöser smärtan, exempelvis rörelse, mat, trötthet eller stress. – Följdsymtom – symtom som uppträder tillsammans med smärtan, såsom huvudvärk, hjärtklappning, andnöd, illamående eller kraftlöshet. – Egen åtgärd – vilka mediciner, hjälpmedel eller strategier vårdtagaren använder själv och vilken effekt dessa ger. – Aktivitetspåverkan – vad vårdtagaren klarar, undviker eller förändrar i vardagen på grund av smärtan. Smärtskattningsinstrument används för att tydliggöra upplevelsen och underlätta bedömning och uppföljning: – VAS (Visuell analog skala): en plaststicka med en omarkerad linje från ingen smärta till värsta tänkbara smärta. Baksidan har en graderad skala 0–10 som personalen läser av. – NRS (Numerisk skala): vårdtagaren graderar smärtan från 0 (ingen smärta) till 10 (värsta tänkbara). – Verbal skala: beskrivande ord används för att ange smärtans intensitet, från ingen smärta till outhärdlig smärta. – Smärtteckning: vårdtagaren markerar smärtans utbredning och karaktär på en kroppsfigur, vilket är särskilt användbart när flera områden är påverkade eller smärtan är svår att verbalt beskriva. Smärtskattning ska alltid kombineras med kliniska observationer och vårdtagarens egen berättelse, eftersom smärta är individuellt och påverkas av både fysiska och psykiska faktorer. 📊 VAS och NRS rekommenderas i nationella och europeiska riktlinjer för systematisk smärtbedömning (European Pain Federation, 2022).

Smärta definieras som en sensorisk och emotionell upplevelse som har ett direkt samband med vävnadsskada eller upplevs som en sådan. Det är en subjektiv erfarenhet som bara individen själv fullt ut kan beskriva, vilket gör bedömningen komplex i alla vårdsituationer. Smärta kan väcka oro, ängslan och upplevelsen av att förlora kontroll. Vårdtagare med långvariga eller svårtolkade smärtor kan känna sig missförstådda och ibland inte tagna på allvar. Den psykiska dimensionen bidrar ofta till ökad ensamhet i smärtan, särskilt när symtomen inte syns utåt. Smärtupplevelsen påverkas av flera faktorer – tidigare erfarenheter, oro, trötthet, förväntningar och situationens allvar. En del orsaker är tydliga, som frakturer eller såriga bukbesvär, medan andra är mer svårtydda och saknar visuella tecken. När nociceptorer i huden, musklerna eller de inre organen aktiveras uppstår en smärtimpuls som fungerar som kroppens varningssystem. Smärtreflexen kan göra att kroppen reagerar reflexmässigt innan personen hinner förstå vad som hänt. Vid svår smärta uppträder ofta kroppsliga stressreaktioner – blekhet, kallsvett, snabb puls, förhöjt blodtryck och ökad andningsfrekvens. Olika typer av smärta kan uppträda akut: – Nociceptiv smärta, som orsakas av vävnadsskada, kan beskrivas som brännande, stickande, skärande eller molande. – Djup somatisk smärta kommer från leder, muskler eller stödjevävnad och upplevs ofta som djupt molande. – Muskelsmärta förekommer vid ihållande muskelspänning, dålig blodcirkulation, infektion, stress eller vid tillstånd som fibromyalgi. Smärta vid hjärtinfarkt är också ett exempel. – Visceral smärta uppstår i inre organ, ofta diffust lokaliserad och kan stråla till andra kroppsdelar. – Idiopatisk smärta saknar tydlig bakomliggande orsak men kan påverka vardagsfunktion och välbefinnande i hög grad. 📊 Ungefär 20–25 % av vuxna i Europa lever med långvarig smärta, enligt European Pain Federation (EFIC, 2022).

När en person är sjuk eller befinner sig i återhämtning ökar behovet av energi, vätska och näring. Vid exempelvis stroke, infektioner eller större skador krävs näringsrik kost för att kroppen ska kunna läka, bibehålla muskelmassa och orka med rehabilitering. Vård- och omsorgspersonalens insatser är centrala för att stödja vårdtagaren att äta och dricka utifrån sin förmåga och dagsform. Olika sjukdomstillstånd kan leda till aptitlöshet, illamående, smärta eller sväljningssvårigheter, vilket gör det svårt att få i sig tillräckligt med energi. Mindre portioner, lugn måltidssituation och gott om tid kan då underlätta. Näringsberikad kost, specialkost och näringsdrycker är viktiga komplement när vanlig mat inte räcker till. Vid vissa sjukdomar kan vätske- eller saltintaget behöva begränsas enligt läkarordination. Vid uttalade sväljningssvårigheter behövs konsistensanpassad kost, exempelvis flytande eller tjockflytande måltider. God munvård är viktig för att förebygga beläggningar och svamp, särskilt hos vårdtagare som behandlas med kortison, eftersom risken för svampinfektion i munnen är förhöjd. I akuta eller allvarliga sjukdomssituationer kan näringsintaget behöva säkerställas via intravenös nutrition eller sondmatning, till exempel när vårdtagaren inte orkar äta tillräckligt trots stöd. Dietist och sjuksköterska kan bistå med bedömning, åtgärder och individuella rekommendationer. Undersköterskans viktiga uppgifter– Förebygga och motverka nutritionsrubbningar genom att säkerställa att vårdtagaren får adekvat energi och näring. – Observera, dokumentera och rapportera förändringar i näringsstatus. – Göra en samlad bedömning av vätske- och födointag, inklusive uppskattning av energi per måltid. – Hjälpa vårdtagaren att äta och dricka, samt uppmärksamma tecken på övervikt, undervikt och undernäring. – Utföra regelbundna viktkontroller som del av uppföljning och utvärdering. 📊 Cirka 25–30 % av äldre inom kommunal vård och omsorg är undernärda eller i riskzon för undernäring. Källa: Socialstyrelsen

Kroppen behöver energi för att upprätthålla alla livsviktiga funktioner. Energiförbrukningen mäts i kilokalorier (kcal) och påverkas av ålder, kön, kroppsvikt, muskelmassa, fysisk aktivitet och sjukdom. Män har generellt högre energibehov än kvinnor eftersom de i regel har större andel muskelmassa. Hos äldre minskar behovet när aktivitet och ämnesomsättning sjunker, vilket gör att energiintaget behöver anpassas individuellt. För att bedöma viktstatus används BMI (Body Mass Index). Ett BMI mellan 18,5–25 räknas som normalvikt enligt WHO. Värden under eller över detta innebär ökad risk för sjukdom. Det basala energibehovet för en vuxen i vila är omkring 20 kcal/kg/dygn. En sängliggande vårdtagare behöver ungefär 25 kcal/kg/dygn, och en medveten/mobil vårdtagare omkring 30 kcal/kg/dygn. Behovet justeras med cirka +10 % beroende på vikt, ålder och feber. Exempel: Kalle, 78 år, 80 kg, sängliggande efter höftfraktur: 80 × 25 kcal = 2 000 kcal 2 000 kcal – 10 % = 1 800 kcal/dygn Kroppens energibehov vid sjukdomVid sjukdom ökar energiförbrukningen. Infektion, feber, frakturläkning och större sårskador kräver mer energi och syre för att kroppen ska kunna läka. Samtidigt minskar ofta aptiten, vilket kan leda till viktförlust och försämrad återhämtning. För att motverka detta behöver vårdtagaren tillföras tillräckligt med energi, antingen genom vanlig kost eller anpassad nutritionsbehandling. Olika kosttyper vid sjukdom: – Normal kost: Passar personer i allmänt gott tillstånd och följer näringsrekommendationerna. – Specialkost: Ges vid allergier eller intoleranser, exempelvis glutenfri eller laktosfri kost, eller vid behov av särskild energifördelning. – Energi- och proteinberikad kost: Samma näringsinnehåll som vanlig mat men i mindre portioner; används när aptiten är nedsatt. – Individuellt anpassad kost: Anpassas efter kulturella önskemål, sjukdom, läkemedel eller sväljningssvårigheter. – Konsistensanpassad kost: Används vid tugg- och sväljningssvårigheter, där maten ges i rätt konsistens för att undvika aspiration och förbättra näringsintaget. Ofrivillig viktminskning eller förlust av muskelmassa är tydliga tecken på undernäring. Undernäring kan försämra immunförsvaret, öka infektionsrisk och försena läkning. För att bedöma en vårdtagarens näringsstatus används tre indikatorer enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR): – Ofrivillig viktminskning – Undervikt – Svårigheter att äta Bedömningen kompletteras med undersökning av mun- och tandstatus, genomgång av mat- och vätskeintag, blodprov, sjukdomsbild samt mätinstrument för nutritionsscreening. 📊 Upp till 30 % av äldre på sjukhus är undernärda eller i riskzon för undernäring. Källa: Socialstyrelsen

Kroppens surhetsgrad mäts i pH, vilket anger koncentrationen av vätejoner (H⁺) i kroppsvätskorna. Ett normalt pH-värde ligger runt 7,40, vilket innebär en nästan neutral miljö där cellerna fungerar optimalt. Ett pH under 7,35 innebär acidos (för sur miljö) och ett pH över 7,45 innebär alkalos (för basisk miljö). Kroppen har flera buffertsystem – bland annat bikarbonat, proteiner och fosfater – som snabbt kan neutralisera syror eller baser för att stabilisera pH-värdet. Obalanser i syra–basbalansen kan uppstå vid störningar i andning, metabolism eller förlust av kroppsvätskor. De vanligaste tillstånden är: Respiratorisk acidosRespiratorisk acidos uppstår när kroppen inte kan vädra ut tillräckligt med koldioxid genom lungorna. Koldioxid ansamlas i blodet och sänker pH-värdet. Detta kan ske vid andningsstillestånd, svåra astmaanfall, KOL eller andra tillstånd där lungventilationen är nedsatt. Metabolisk acidosMetabolisk acidos uppstår när sura restprodukter ansamlas i blodet eller när kroppen förlorar mycket basiska ämnen. Det kan ses vid diarré, njursvikt, diabetes (ketoacidos) eller vid chocktillstånd där vävnader får för lite syre och producerar mjölksyra. Respiratorisk alkalosRespiratorisk alkalos inträffar när för mycket koldioxid vädras ut ur kroppen. Detta kan ske vid hyperventilation, som kan orsakas av svår smärta, oro, ångest, feber eller vissa läkemedel. När koldioxidhalten sjunker stiger pH-värdet. Metabolisk alkalosMetabolisk alkalos uppstår när kroppen förlorar stora mängder sura ämnen, exempelvis vid kraftiga kräkningar, användning av vissa läkemedel eller vid förluster via dränage. Den ökade halten av basiska ämnen leder till att pH stiger. 📊 Störningar i syra–basbalansen förekommer hos cirka 15–20 % av patienter i akutsjukvård, särskilt vid andnings- och njursjukdomar. Källa: Socialstyrelsen

Elektrolyter är laddade salter som är lösta i kroppens vätskor. De behövs för att nerver, muskler, hjärta och vätskebalans ska fungera. Kroppen reglerar elektrolyter noggrant, och obalans kan snabbt leda till allvarliga symtom och komplikationer. De viktigaste elektrolyterna är natrium, kalium och kalcium, vilka mäts via blodprov. Hos friska personer kommer elektrolyterna främst från kosten. NatriumbalansNatrium finns huvudsakligen utanför cellerna, framför allt i blodet, och en mindre mängd finns i skelettet. Hypernatremi (för hög natriumhalt) uppstår när kroppen förlorar mycket vätska, exempelvis vid kraftiga diarréer, kräkningar eller feber. Hyponatremi (för låg natriumhalt) kan utvecklas om stora mängder vatten dricks utan salt­tillförsel, till exempel efter kraftig svettning. Vätskedrivande läkemedel kan också orsaka natriumsänkning genom att öka urinmängden. KaliumbalansKalium är avgörande för muskelcellernas, nervcellernas och hjärtats elektriska funktion. Det mesta kalium finns inne i cellerna, medan endast en liten del finns i blodbanan. Hyperkalemi (för högt kalium) kan uppstå vid dehydrering, njursjukdomar eller vid användning av vissa läkemedel som påverkar njurarnas utsöndring av kalium. Förhöjt kalium kan ge hjärtarytmier, som kan vara livshotande. Hypokalemi (för lågt kalium) orsakas ofta av långvariga diarréer, kräkningar eller behandling med vätskedrivande läkemedel. Lågt kalium kan leda till muskelsvaghet, kramper och rytmrubbningar. KalciumbalansKalcium behövs för att skelett och tänder ska byggas upp och är även viktigt för blodkoagulation och muskelaktivitet. Hyperkalcemi (för högt kalcium) kan uppkomma vid cancersjukdomar, skelettsjukdomar eller rubbningar i ämnesomsättningen. Hypokalcemi (för lågt kalcium) kan bero på nedsatt funktion i bisköldkörtlarna, magnesiumbrist, pankreatit eller brist på D-vitamin. Lågt kalcium kan ge muskelkramper, stickningar, domningar och i svåra fall hjärtpåverkan. 📊 Elektrolytstörningar förekommer hos cirka 20–30 % av patienter som vårdas på sjukhus, främst äldre och personer med kroniska sjukdomar. Källa: Socialstyrelsen

Vatten är kroppens största beståndsdel och mängden varierar med ålder, kön och andel fettvävnad. Spädbarn har upp till 80 % vatten, medan äldre kan ha omkring 50 %. Eftersom fett innehåller lite vätska har personer med hög fettmassa lägre total vattenmängd. Kroppens vätskebalans beror på att intag och förluster av vätska hålls i jämvikt. Cirka två tredjedelar av kroppsvattnet finns inuti cellerna, medan en tredjedel finns utanför cellerna, fördelat på blodbanan och vätskan mellan cellerna. För att kroppens funktioner ska vara stabila måste mängden vätska, mängden elektrolyter och kroppens surhetsgrad (pH) hållas så konstant som möjligt. Balansen mellan vatten, elektrolyter och pH är nära kopplade och regleras gemensamt. Normal vätskebalansVätskeförluster måste ersättas dagligen via mat och dryck. En vuxen får i sig cirka 1,5 liter vätska från dryck och 500–1 000 ml från mat. Vätska förloras genom urin (cirka 1 500 ml/dygn), avföring (cirka 200 ml/dygn) samt svettning och andning (perspiratio insensibilis). En vuxen som väger 50 kg har en normal vätskeförlust på ungefär 2 450 ml/dygn. Vid feber, fysisk aktivitet, varmt klimat, kräkningar eller diarré ökar vätskebehovet. Om kroppen förlorar mer vätska än den får i sig uppstår dehydrering. Detta kan bero på diarré, kräkningar, blödning eller brännskada. Obehandlad dehydrering kan leda till chock och i värsta fall död. Symtom på dehydrering: – Törst, illamående – Trötthet, slöhet, förvirring – Torra slemhinnor, torr tunga – Torr hud – Liten urinmängd – Mörk koncentrerad urin – Viktminskning – Förhöjd temperatur Symtom på övervätskning: – Svullnad/ödem i fötter, vader, ansikte och händer – Viktökning – Illamående, kräkning – Huvudvärk VätskeregleringenVätskeregleringen styrs av njurarna, hypofysen och binjurebarken. De två viktigaste hormonerna är ADH (antidiuretiskt hormon) och aldosteron. Vätskereglering via hypofysenVid för lite vätska i kroppen: Hypofysen frisätter ADH som gör att njurarna återabsorberar vatten tillbaka till blodbanan. Urinmängden minskar och kroppen förlorar mindre vätska. Vid för mycket vätska i kroppen: ADH-frisättningen hämmas när törsten försvinner. Då återabsorberas mindre vatten, urinmängden ökar och kroppen gör sig av med överskottsvätska. Vätskereglering via binjurarnaVid för lite vätska i kroppen: Minskad blodvolym ger sämre genomblödning i njurarna. Det triggar frisättning av renin, som i sin tur stimulerar binjurebarken att producera aldosteron. Aldosteron gör att njurarna återabsorberar vatten och natrium. Resultatet blir mindre urin och minskad vätskeförlust. Vid för mycket vätska i kroppen: När blodvolymen ökar förbättras njurgenomblödningen. Mindre mängd vatten och natrium behålls, vilket gör att kroppen kan göra sig av med mer vätska. 📊 Ungefär 60 % av alla akuta vårdbesök hos äldre är relaterade till vätskeobalans, särskilt dehydrering. Källa: Socialstyrelsen

Kroppen består till stor del av vatten, men mängden varierar med ålder, kön och andel fettvävnad. Ett spädbarn har nästan 80 procent vatten, medan en äldre person kan ha cirka 50 procent. Kvinnor har ofta mindre vätska än män eftersom fettvävnad innehåller mycket lite vatten, och en högre fettmassa innebär därför lägre total vätskevolym. För att kroppens funktioner ska upprätthållas behöver intag och utsöndring av vätska vara i balans. Vätskebalansen är beroende av kroppen förmåga att reglera vatten genom törst, njurarnas utsöndring och hormonell kontroll, särskilt via ADH och aldosteron. Vid sjukdom, feber, kräkningar eller diarré kan förlusterna bli stora och balansen snabbt påverkas. Cirka två tredjedelar av allt vatten i kroppen finns inuti cellerna (intracellulär vätska), medan en tredjedel finns utanför cellerna (extracellulär vätska). Av den extracellulära vätskan finns ungefär en fjärdedel i blodbanan och resterande del i vävnaderna mellan cellerna. För att kroppens miljö ska vara stabil måste mängden vatten, mängden elektrolyter och kroppens pH-värde hållas inom snäva gränser, eftersom dessa system är nära kopplade och störningar i ett område ofta påverkar de andra. Vid ohälsa eller förändrade vätskeförluster kan både cellernas funktion, blodvolymen och cirkulationen påverkas. Det kan leda till symtom som trötthet, huvudvärk, yrsel, förvirring eller lågt blodtryck. För stora vätskemängder kan i sin tur ge ödem, andningspåverkan eller hjärtsviktssymtom. 📊 Vuxna förlorar i genomsnitt 2–3 liter vätska per dygn via urin, svett, andning och avföring, vilket måste ersättas genom mat och dryck. Källa: Livsmedelsverket

Inaktivitet innebär att kroppen inte får den rörelse den behöver för god hälsa. Långvarigt stillasittande eller sängliggande påverkar kroppens funktioner negativt och kan leda till sjukdomar, försvagning och ökad risk för komplikationer. Effekterna berör cirkulation, andning, organfunktion, skelett, leder, hud och psykiskt välbefinnande. Åtgärder handlar om att stödja regelbunden rörelse, lägesändring, andningsträning och aktiviteter i vardagen. CirkulationVid stillaliggande eller långvarigt sittande blir blodcirkulationen nedsatt. Blodet samlas i buken och benen, pulsen sjunker och blodtrycksfall kan uppstå när personen reser sig. Detta kan orsaka yrsel och svimningskänsla. Risken för trombos ökar eftersom blodflödet blir långsammare. Om en propp lossnar kan den orsaka allvarliga komplikationer i hjärta eller hjärna. Trampövningar, böj- och sträckövningar samt stödstrumpor rekommenderas för att förbättra blodcirkulationen. AndningNär personen sitter eller ligger länge ventileras lungorna sämre. De nedre lungdelarna fylls inte ordentligt och slem samlas lättare, vilket kan leda till försämrad syresättning eller lunginflammation. Djupandning, lägesändring och regelbundna rörelsepauser förbättrar lungfunktionen. Djupandning kan utföras exempelvis varje timme när personen är vaken. Andningsfrämjande teknikOm hostkraften är svag behövs andningsgymnastik som stöd. Huffning innebär att personen tar ett djupt andetag och blåser ut genom öppen mun så att imma bildas på en spegel eller ett fönster. Detta upprepas tre gånger och avslutas med hosta för att lösa upp slem. Motståndsandning med PEP-ventil eller PEP-flaska förbättrar luftväxlingen. Personen andas in genom näsan och blåser ut genom ventilen eller flaskan tills det bubblar i vattnet. Detta upprepas regelbundet när personen är vaken. Daglig skötsel av PEP på sjukhus och klinik omfattar: – Rengöring och desinfektion av PEP-flaskan i diskdesinfektor – Byte av slang och munstycke – Användning av sterilt vatten eller kokt, avsvalnat vatten Daglig skötsel av PEP i hemmet omfattar: – Rengöring av flaskan med diskmedel och varmt vatten – Noggrann ursköljning och lufttorkning – Byte av slang Tarmar och njurarInaktivitet gör tarmrörelserna långsammare, vilket leder till förstoppning, illamående och minskad aptit. Tyngdkraften hjälper inte vid urinering när personen ligger mycket, vilket ökar risken för urinvägsinfektion och att stenar bildas i njurarna. För att underlätta eliminering rekommenderas upprätt ställning, användning av mobil duschstol eller toalettstol och i sista hand bäcken. Rätt skor och fallskydd kan hjälpa till att skapa trygghet vid förflyttning. Skelett, muskler, leder och hudenVid inaktivitet bryts benvävnad ned vilket kan leda till benskörhet. Musklerna försvagas, krymper i storlek och lederna blir stela. Långvarig felställning kan ge kontrakturer som inte går att återställa. Trycksår kan också uppstå vid brist på rörelse. Daglig aktivitet, även med stöd, är nödvändig. Skelettet stärks genom belastning, till exempel att ställa sig upp med hjälpmedel. Musklerna stärks genom aktiva eller passiva rörelser. Förebygga kontrakturerKontrakturer uppstår när leder inte används. De begränsar rörelseförmågan och är ofta smärtsamma. De förebyggs bäst genom aktiva rörelser där personen själv använder lederna. Om detta inte är möjligt används passiva rörelser, där personalen rör leden långsamt och mjukt. Kuddar kan användas för tryckavlastning och för att hålla leder i god position, men överanvändning kan leda till felställningar. Vid sårbehandling kan kuddar eller trampdynor användas som muskelträning. Vid bäddning ska personen ha tillräckligt utrymme och undvika tryck mot fötter och hälar. Psykisk hälsaInaktivitet minskar fysisk och social stimulans. Det kan leda till nedstämdhet, oro, trötthet, minskad aptit och förlorad livslust. Vårdtagaren kan bli passiv och mindre motiverad att förflytta sig eller delta i aktiviteter. Åtgärder är att stödja socialt umgänge, enklare fysisk aktivitet varje dag och möjlighet till lugn vila vid behov. 📊 Fysisk inaktivitet ökar risken för fler än 20 kroniska sjukdomar och uppskattas bidra till över 5 miljoner dödsfall globalt per år. Källa: WHO

Mobilisering innebär fysisk kroppsrörelse som ökar kroppens energi¬förbrukning utöver vilonivån. Inaktivitet innebär motsatsen – avsaknad av rörelse. Mobilisering syftar till att främja cirkulation, styrka och välbefinnande samt att motverka komplikationer som uppstår vid stillasittande eller orörlighet. Mobiliseringens betydelseMobilisering ska ske utifrån den förmåga en person har och kan innebära allt från små rörelser till mer omfattande fysisk aktivitet. För friska personer innebär mobilisering vardagsrörelser som att ta trappor, promenera, cykla, resa sig regelbundet från sittande eller göra enklare rörelsepauser. Fysisk aktivitet kan omfatta konditionsträning, styrketräning och – för äldre – även balansträning. – Barn och ungdomar (5–17 år) rekommenderas minst 60 minuter fysisk aktivitet per dag, gärna med förhöjd puls genom lek, cykling eller idrott. – Vuxna rekommenderas minst 150 minuter måttlig aktivitet per vecka, motsvarande 30 minuter rask promenad fem dagar i veckan, samt aktivering av större muskelgrupper minst två gånger per vecka. Fysisk aktivitet har en rad positiva hälsoeffekter. Den kan öka livslängden, förbättra hjärt- och kärlhälsan, minska risken för diabetes, högt blodtryck och vissa cancersjukdomar (exempelvis bröst- och tjocktarmscancer). Den minskar även risk för fall, benbrott och frakturer samt kan motverka psykisk ohälsa. Effekter på hjärnan är betydande och innefattar förbättrat minne, bättre inlärning, utvecklad problemlösningsförmåga, samt ökad glädje, bättre sömn, och minskad upplevelse av stress och smärta. 📊 Fysisk inaktivitet uppskattas orsaka över 5 miljoner dödsfall globalt per år. Källa: WHO

Röntgen- och ultraljudsundersökningarRöntgen och ultraljud används för att skapa bilder av organ, vävnader och strukturer i kroppen. Ultraljud bygger på ljudvågor och används särskilt för mjukdelar som lever, gallblåsa och njurar. Översiktsröntgen av bröst eller buk används för att identifiera luft, vätska eller misstänkta förändringar. Datortomografi (CT-buk) ger detaljerade tvärsnittsbilder och används vid misstänkt inflammation, blödning eller tumör. PassageröntgenPassageröntgen används vid misstänkt ileus (tarmvred). Undersökningen följer ett kontrastmedels väg genom mag–tarmkanalen för att lokalisera stopp eller fördröjd passage. KolonröntgenVid kolonröntgen undersöks tjocktarmen med kontrast via lavemang. Metoden används vid misstanke om strukturella förändringar, polyper eller tumörer i grovtarmen. Endoskopi (koloskopi, gastroskopi, rektoskopi, proktoskopi)Endoskopi innebär att ett böjligt instrument förs in i ett hålorgan för att inspektera dess slemhinna. – Gastroskopi: matstrupe och magsäck – Koloskopi: tjocktarm – Rektoskopi: ändtarm – Proktoskopi: området närmast ändtarmsöppningen Metoderna används för att upptäcka inflammation, blödning, polyper och tumörer. Biopsier kan tas och polyper avlägsnas. Akut urografiAkut urografi används vid misstanke om sten eller annan blockering i urinvägarna. Kontrast följs genom njurar och urinledare för att upptäcka hinder. Endoskopisk retrograd cholangiografi (ERCP)ERCP undersöker gångarna från lever, gallblåsa och bukspottkörtel. Ett endoskop förs ner till tolvfingertarmen där kontrast sprutas in i gångsystemet. Metoden används för att diagnostisera och behandla gallsten, gånghinder och pankreassjukdomar. Vid behov kan ett drän läggas. EKGEKG registrerar hjärtats elektriska aktivitet genom vågformerna P, Q, R, S och T. Undersköterskan placerar elektroderna och genomför registreringen. Elektroder delas in i extremitets- och bröstavledningar och fästs med gel eller sugkoppar. 📊 Över 3 miljoner EKG görs varje år i Sverige. Källa: Socialstyrelsen