Benskörhet hos äldre
Benskörhet, eller osteoporos, är en sjukdom som gör skelettet skörare och mer benäget att drabbas av frakturer, särskilt i höfter, ryggkotor och handleder. Sjukdomen orsakas av att benmassan gradvis minskar, vilket leder till att skelettet förlorar sin styrka och blir mer poröst. Benskörhet utvecklas ofta utan tydliga symtom och upptäcks ofta först när en person drabbas av en fraktur vid en mindre påfrestning, exempelvis ett fall från stående höjd. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor efter klimakteriet, eftersom östrogen minskar benförlusten, men även män kan drabbas. Riskfaktorer för osteoporos inkluderar hög ålder, låg kroppsvikt, kalcium- och D-vitaminbrist, rökning, fysisk inaktivitet samt långvarig användning av kortisonläkemedel.
Symtomen på benskörhet är ofta osynliga tills en fraktur inträffar. De vanligaste osteoporosrelaterade frakturerna sker i höften, ryggraden och handlederna. Vid kotkompressioner, där ryggkotorna blir sköra och sjunker ihop, kan personen få längdminskning, ryggont och en framåtlutad hållning ("puckelrygg"). Upprepade kotkompressioner kan orsaka kronisk smärta och försämrad rörlighet. Undersköterskan kan ha en viktig roll i att uppmärksamma om en person verkar få försämrad hållning, har svårt att resa sig upp eller verkar ha ont i ryggen. Det är också viktigt att vara extra vaksam på fallrisk, eftersom en höftfraktur kan ha allvarliga konsekvenser för äldre, både fysiskt och psykiskt.
Behandlingen av osteoporos handlar om att minska risken för frakturer genom att stärka skelettet och förebygga fall. Fysisk aktivitet, särskilt styrketräning och viktbärande träning såsom promenader, är en av de viktigaste åtgärderna för att bromsa benförlusten. Undersköterskan kan stödja patienten genom att uppmuntra till rörelse och hjälpa till med anpassade övningar. Näringsintaget är också avgörande – tillräckligt med kalcium och D-vitamin är nödvändigt för att bibehålla benstyrkan, och patienten bör få kalciumrik kost, såsom mejeriprodukter, gröna bladgrönsaker och berikade livsmedel. Om patienten vistas mycket inomhus kan tillskott av D-vitamin behövas, eftersom solljus är en viktig källa till detta vitamin. Fallprevention är en central del av vården vid osteoporos. Undersköterskan kan bidra genom att säkerställa att bostads- och vårdmiljön är trygg, till exempel genom att ta bort halkrisker, se till att patienten har stadiga skor och påminna om att använda gånghjälpmedel vid behov.
Läkemedelsbehandling vid benskörhet
Läkemedelsbehandling används för att minska benförlust och stärka skelettet:
- Bisfosfonater – Förstahandsval vid osteoporos, bromsar nedbrytningen av ben och stärker skelettet (t.ex. alendronat, risedronat).
- Denosumab – En injektionsbehandling som hämmar benförlust och används vid hög frakturrisk.
- Parathormonanaloger – Stimulerar nybildning av ben (t.ex. teriparatid), används vid svår osteoporos.
- Kalcium- och D-vitamintillskott – Ges ofta som basbehandling för att säkerställa att skelettet får rätt näring.
Undersköterskan kan hjälpa till genom att påminna om medicineringen, särskilt bisfosfonater som ofta ska tas på fastande mage och i upprätt position för att minska risken för biverkningar. Det är också viktigt att vara observant på eventuella biverkningar, såsom magbesvär eller muskelsvaghet, och rapportera om patienten upplever smärta eller har svårt att röra sig.
Osteoporos kan påverka livskvaliteten om den leder till frakturer och nedsatt rörlighet, men genom att arbeta förebyggande med näring, motion och fallprevention kan risken för allvarliga skador minskas. Undersköterskan har en central roll i att stödja äldre med benskörhet och bidra till att de kan leva ett så självständigt och aktivt liv som möjligt.
