All Activity

Sugning av övre luftvägar När en vårdtagare inte kan avlägsna sekret eller slem på egen hand kan sugning av övre luftvägar behövas. Åtgärden utförs för att underlätta andningen, minska risken för kvävning och förebygga infektioner. Sugning är ett medicinskt moment som ska utföras på ett säkert sätt, alltid enligt hygienrutiner och efter delegering från sjuksköterska. Indikationer Sugning kan bli nödvändigt vid tillstånd som: Ansamling av slem eller sekret i näsa, munhåla eller svalg Andningssvårigheter orsakade av sekretstagnation Vårdtagare med nedsatt hostförmåga Akuta situationer där fria luftvägar måste säkerställas Förberedelse och hygien Arbetet ska planeras och förklaras för vårdtagaren i den mån det är möjligt. Det är viktigt att bemöta med lugn och tydlighet, eftersom andnöd ofta väcker oro. Sugutrustningen ska kontrolleras innan ingreppet påbörjas, särskilt sugkraften som inte får överstiga 10 kPa. Basala hygienrutiner ska följas, inklusive handdesinfektion och användning av skyddsutrustning som förkläde, handskar och munskydd. Metod / tillvägagångssätt En steril eller ren sugkateter förs in i näsa, munhåla eller svalg. Sugkraften aktiveras först när katetern försiktigt dras tillbaka. Katetern ska röras i små cirklar för att avlägsna sekretet effektivt. Sugningen bör pågå kort tid, cirka 5–10 sekunder, för att minimera obehag och risker. Mellan sugningarna ges vårdtagaren möjlighet att återhämta sig. Vid behov kan flera sugningar göras i följd, men kateter ska bytas mellan tillfällena. Observation och dokumentation Efter avslutad sugning ska andningen observeras, och förändringar i vårdtagarens tillstånd dokumenteras. Det kan handla om förbättrad andningsförmåga, minskade rosslande ljud eller att saturation normaliseras. Om komplikationer uppstår, exempelvis blod i sekretet eller ökad andningssvårighet, ska ansvarig sjuksköterska informeras omedelbart. All utförd sugning ska dokumenteras i patientjournalen med tidpunkt, orsak och resultat.

Läkemedelsadministration Läkemedelsadministration innebär att läkemedel tillförs kroppen på ett säkert och kontrollerat sätt. Det är en central del av hälso- och sjukvårdsuppgifter och kräver både teoretisk kunskap och praktisk färdighet. Noggrannhet, hygien och respekt för vårdtagarens integritet är grundläggande i arbetet. Ansvarsfördelningen är tydlig: läkare ordinerar läkemedel, sjuksköterskor administrerar i första hand, och vård- och omsorgspersonal kan få delegering att utföra vissa moment. Läkemedel Läkemedel kan tillföras kroppen på flera olika sätt beroende på beredningsform, vårdtagarens förmåga och den avsedda effekten. Peroral tillförsel: Tabletter, kapslar, pulver eller flytande lösningar (mixtur) sväljs och tas upp via mag-tarmkanalen. Detta är det vanligaste sättet att administrera läkemedel, men det kräver att vårdtagaren kan svälja och har fungerande mag-tarmfunktion. Suppositorier: Läkemedel som förs in i ändtarmen. De används exempelvis vid illamående, kräkningar eller när peroral tillförsel inte är möjlig. Vagitorier: Läkemedel som förs in i slidan, ofta vid infektioner eller lokala besvär. Plåster och salvor: Vissa läkemedel tillförs via huden, till exempel nikotinplåster eller hormonplåster. Dessa ger en jämn tillförsel under längre tid. Salvor används främst vid lokala besvär. Injektioner Injektioner används när läkemedel behöver ge snabb effekt eller inte kan tas upp via mag-tarmkanalen. Subkutan injektion Vid subkutan injektion sprutas läkemedlet in i underhudsfettet. Upptaget sker långsammare än vid intravenös injektion, men snabbare än vid peroral tillförsel. Insulin är det vanligaste läkemedlet som ges subkutant. Vanliga injektionsställen är buken, låren, överarmens utsida och sätesregionen. Det är viktigt att variera stickställen för att undvika hudförändringar som ärr och förhårdnader. Insulingivning är en uppgift som ofta delegeras till vård- och omsorgspersonal, förutsatt att reell kompetens finns och att sjuksköterskan säkerställt kunskap om teknik, hygien och möjliga komplikationer. Intramuskulär injektion Intramuskulär injektion ges i en muskel, exempelvis i sätesmuskeln eller låret. Läkemedlet sprids via muskelvävnaden och vidare till blodbanan. Effekten kommer snabbare än vid subkutan injektion, men långsammare än vid intravenös. Intramuskulära injektioner används bland annat för vacciner och läkemedel som behöver långvarig effekt. Intravenös injektion Intravenösa injektioner ges direkt i en ven, vilket innebär att läkemedlet snabbt når blodbanan och ger omedelbar effekt. Denna form används ofta i akuta situationer där snabb behandling är avgörande, till exempel vid hjärtstillestånd, svår allergisk reaktion eller akut smärta. Intravenösa injektioner ges alltid av sjuksköterska eller läkare. Hygien och förberedelse Vid läkemedelsadministration är det avgörande att arbeta enligt basala hygienrutiner. Identiteten hos vårdtagaren ska kontrolleras mot ordinationen. Läkemedlets namn, styrka, dos, administreringssätt och tidpunkt måste stämma. Förberedelserna omfattar att ta fram material, desinfektera händerna och använda skyddsutrustning vid behov. Det är också viktigt att informera vårdtagaren om syftet med läkemedlet och hur det kommer att administreras, så att situationen skapar trygghet och delaktighet. Metod / tillvägagångssätt Metoden varierar beroende på administreringssätt. Vid peroral tillförsel överlämnas läkemedlet i rätt form och mängd, med kontroll att vårdtagaren sväljer det. Vid injektioner anpassas tekniken till injektionssättet: Subkutant: huden lyfts och kanylen sticks in i 45–90 graders vinkel. Intramuskulärt: kanylen sticks rakt in i muskelvävnaden. Intravenöst: injektionen ges direkt i ven, ofta via en venkateter. Efter administrering tas kanyler omhand på ett säkert sätt i särskilda behållare för stickande och skärande avfall. Dokumentation och observation All läkemedelsadministration ska dokumenteras i patientjournalen. Det ska framgå vilket läkemedel som givits, i vilken dos, vid vilken tidpunkt och på vilket sätt. För insulingivning dokumenteras även blodsockervärden. Vårdpersonal ska också observera vårdtagarens reaktioner och notera eventuella biverkningar, komplikationer eller förändringar i tillståndet. Dokumentationen är en central del av patientsäkerheten och gör det möjligt att följa upp behandlingens effekt.

Enklare såromläggning Syfte och betydelse En enklare såromläggning görs för att hålla ett sår rent, skyddat och under goda förutsättningar att läka. Sår kan uppstå av många orsaker – operation, olycksfall, tryckskador eller sjukdomstillstånd – och det är viktigt att omläggningen utförs på rätt sätt. Förutom att minska infektionsrisken kan en korrekt omläggning också lindra smärta, underlätta mobilisering och bidra till att patienten känner trygghet. Observationer och dokumentation Vid en såromläggning observeras flera aspekter som är viktiga för att bedöma sårets utveckling: Sårets storlek och djup – mäts eller uppskattas vid behov. Sårets utseende – färg, beläggningar, granulationsvävnad. Sekretion (sårvätska) – mängd, färg, konsistens och lukt. Gulgrönt sekret kan tyda på infektion. Hud runt såret – rodnad, svullnad, värmeökning eller andra tecken på inflammation. Smärta – patientens upplevelse av smärta ska noteras, eftersom det kan vara ett tidigt tecken på infektion eller komplikation. Dokumentationen ska vara tydlig och innehålla datum, vilka material som använts samt observationer av sårets status. Förändringar över tid är viktiga att följa, och därför används ibland även fotografering enligt verksamhetens rutiner och med patientens samtycke. Tillvägagångssätt En enklare såromläggning utförs enligt basala hygienrutiner: Förbered allt material innan omläggningen startar (handskar, kompresser, förband, rengöringslösning, avfallspåse). Tvätta eller desinficera händerna och ta på handskar. Ta bort det gamla förbandet försiktigt, observera lukt och mängd sårvätska. Rengör såret med steril koksaltlösning eller annat ordinerat medel. Låt huden torka, undvik att gnugga. Lägg på nytt förband, anpassat till sårets typ och storlek. Avsluta med noggrann dokumentation. En enklare omläggning görs ofta av undersköterska eller vårdbiträde efter delegering eller instruktion från sjuksköterska, särskilt i äldreomsorg och hemsjukvård. Vid misstanke om infektion, långsam läkning eller allvarligare sårtyper (t.ex. djupa trycksår, diabetesfotsår) ska sjuksköterska eller läkare alltid kontaktas.

Urinkontroll Syfte och betydelse Urinen speglar kroppens vätskebalans, njurarnas funktion och kan ge tidiga tecken på sjukdom. Därför är urinkontroll en central observation i vård och omsorg. Genom att bedöma mängd, färg, klarhet och lukt kan vårdpersonal upptäcka tillstånd som vätskebrist, diabetes, infektioner eller påverkan på lever och njurar. Urinkontroll används både i akuta situationer och som del i långsiktig uppföljning, till exempel vid kroniska sjukdomar eller efter operationer. Observationer och dokumentation Vid urinkontroll bedöms flera aspekter: Mängd – Normal urinproduktion för en vuxen är cirka 1–2 liter per dygn. Mindre än 400 ml/dygn kallas oliguri och kan bero på vätskebrist, cirkulationssvikt eller njurpåverkan. Mindre än 100 ml/dygn kallas anuri, vilket kan vara tecken på allvarlig njursvikt eller akut stopp i urinvägarna. Mer än 3 liter/dygn kallas polyuri och kan ses vid diabetes, hormonrubbningar eller som biverkan av vätskedrivande läkemedel. Färg – Ljusgul är normalt. Mörkgul urin tyder ofta på vätskebrist. Röd eller brun urin kan tyda på blod (hematuri), men kan också bero på vissa läkemedel eller födoämnen. Vit eller grumlig urin kan tyda på infektion eller att salter fällts ut. Gulgrön färg kan förekomma vid lever- eller gallpåverkan. Klarhet – Normal urin är klar. Grumlighet kan bero på infektion, inflammation eller utfällningar. Lukt – Normal urin har en svag lukt. Sötaktig lukt kan tyda på diabetes (aceton). Stark, frän lukt kan tyda på infektion. Illaluktande urin kan bero på nedbrytning eller bristande hygien. Föda och dryck (t.ex. sparris, vitlök eller alkohol) kan också påverka lukten. Samtidiga symtom – Sveda, trängningar, feber eller smärta i buken/ryggen kan ge ytterligare vägledning. All dokumentation bör vara så detaljerad som möjligt, både när det gäller observationer och patientens egna upplevelser. Exempel: ”Urin: 150 ml, mörk och illaluktande, patienten uppger sveda vid miktion.” Tillvägagångssätt Urinkontroll kan göras genom att: Patienten kissar i ett uppsamlingskärl eller urinflaska som mäts upp med graderat mått. Urin observeras visuellt vid toalettbesök, särskilt färg och klarhet. Vid behov tas urinprov för laboratorieanalys, exempelvis urinsticka eller odling. Vid kateter används mätkärl eller påse för att registrera volym och observationer. Kontrollen kan göras enstaka gånger, men ofta är det mest värdefullt att följa mängd och utseende över tid. Vid dygnsmätning samlas all urin under 24 timmar för att analysera mängd och innehåll.

Urinprov Syfte och betydelse Urinprov används för att undersöka njurarnas funktion, upptäcka infektioner, följa vätskebalans och diagnostisera olika sjukdomar. Det är en av de vanligaste undersökningarna inom vård och omsorg. Urinprov kan ge information om till exempel urinvägsinfektion, diabetes, njursjukdomar eller vätskebrist. Observationer och dokumentation När ett urinprov tas noteras: Färg – ljusgul är normalt, mörk urin kan tyda på vätskebrist, röd/brun på blod i urinen, grumlig på infektion. Lukt – stark eller sötaktig lukt kan indikera sjukdom, till exempel diabetes (acetonlukt). Mängd – små eller stora mängder kan tyda på rubbningar i vätskebalans eller njurfunktion. I dokumentationen anges alltid tidpunkt för provet, patientens identitet och eventuella iakttagelser. Tillvägagångssätt Det finns flera typer av urinprov: Stickprov – enstaka prov som tas i samband med undersökning. Morgonurin – används ofta eftersom urinen är mer koncentrerad. Mittstråleprov – viktigt vid misstänkt urinvägsinfektion. Patienten får först kissa lite, sedan samla mitten av urinstrålen i ett sterilt kärl. Dygnsmängd – all urin samlas i ett särskilt kärl under 24 timmar för att analysera njurfunktion. För att resultatet ska bli tillförlitligt är det viktigt att använda rena eller sterila kärl och följa hygienrutiner. Provet ska märkas korrekt och förvaras enligt instruktion innan det skickas till laboratoriet.