All Activity

📄 Vad är viktigt att tänka på vid omvårdnad av personer i kris? Omvårdnad av personer i kris kräver mer än praktisk hjälp – det handlar om att möta en människa som tillfälligt förlorat sin balans i livet. En kris påverkar tankar, känslor, kropp och beteende, och varje individ reagerar på sitt unika sätt. Undersköterskans roll är att vara en trygg, lyhörd och empatisk närvaro som hjälper personen att hantera vardagen när det egna orken och strukturen sviktar. Viktiga principer i omvårdnaden 1. Skapa trygghet och struktur Var lugn, tydlig och förutsägbar Hjälp till att skapa enkla rutiner: måltider, sömn, hygien Minimera förändringar, höga ljud och onödiga krav 2. Bekräfta känslor – utan att döma Lyssna med respekt, även när känslorna är starka eller röriga Undvik att säga ”ryck upp dig” eller ”det blir snart bättre” Visa att det är okej att gråta, vara arg eller tyst 3. Var närvarande – utan att tränga dig på Ofta räcker det att bara finnas där Sitt tyst med personen om orden inte kommer Följ hens tempo och dagsform 4. Hjälp personen att orka med det lilla Ett steg i taget – hjälp att ta på kläder, öppna fönstret, gå ut Bekräfta små framsteg: “Det är fint att du orkade äta lite idag.” 5. Ha tålamod och uthållighet Krisen kan ta tid – och gå i vågor Undvik att pusha framåt för snabbt Ge hopp, men låt personen själv få styra när Var uppmärksam på varningstecken Uttalad hopplöshet eller livsleda Vägran att äta, sova eller ta medicin Förvirring eller avskärmning Tankar om att inte vilja leva I dessa fall ska undersköterskan omedelbart kontakta sjuksköterska eller ansvarig personal. Exempel En man på ett korttidsboende har nyligen förlorat sin fru. Han ligger i sängen hela dagarna och svarar kortfattat. Undersköterskan hjälper honom att komma upp, sitter tyst med honom vid frukosten och säger: ”Jag finns här, vi behöver inte prata.” Efter några dagar följer han med ut i trädgården – ett första steg i att börja bearbeta sin sorg. Samverkan i teamet Samarbeta med sjuksköterska, kurator, läkare Dokumentera förändringar i mående, sömn, aptit, social kontakt Delta i vårdplanering och reflektera i personalgruppen

📄 Vad finns det för stöd och hjälp för personer som behöver hjälp för att komma ur krisen? Människor som befinner sig i en kris behöver inte ”klara sig själva” – det finns många olika former av stöd och hjälp, både professionella insatser och mänsklig närvaro. Vilket stöd som behövs beror på personens reaktioner, situation, tidigare erfarenheter och det sociala nätverk som finns runt omkring. Målet är att skapa trygghet, sammanhang och hopp, så att personen kan bearbeta det som hänt och långsamt återfå sin balans. Exempel på stödformer vid kris 1. Samtal med professionella Kurator eller psykolog inom primärvård, psykiatri eller elevhälsa Krisstödsteam eller krissamordnare vid större händelser Sorg- och krisbearbetning via samtalsterapi eller psykoterapi 2. Stöd från vård och omsorg Trygg kontakt med personal inom hemtjänst, boendestöd eller äldreomsorg Närvarande undersköterskor som lyssnar, observerar och strukturerar vardagen Hjälp att komma till samtal, läkare eller stödgrupp 3. Vårdcentral eller psykiatrisk mottagning Vid svårare symtom kan vårdcentralen remittera till psykolog eller läkare Läkemedel kan ibland bli aktuellt (t.ex. vid djup nedstämdhet eller sömnproblem) 4. Självhjälpsgrupper och ideella organisationer SPES – stöd för efterlevande till suicid Mind, Röda korset, SHEDO, BRIS, Kyrkans samtalsstöd Mötesplatser där man kan dela upplevelser med andra 5. Digitala stödinsatser Stödchatt, telefonjourer (t.ex. Mind självmordslinje, jourhavande medmänniska) Appar och program för krishantering eller ångesthantering Vad hjälper i vardagen? Trygga rutiner och struktur – särskilt när allt känns kaotiskt Fysisk närvaro av andra människor, även utan mycket prat Att få hjälp med praktiska saker: måltider, sömn, mediciner, kontakt med myndigheter Att bli lyssnad på utan krav på att vara stark eller ”gå vidare” Undersköterskans roll Vara en närvarande, lyssnande och stabil person i vardagen Identifiera behov av ytterligare hjälp och rapportera till ansvarig personal Stärka individens resurser – visa att det finns hopp, ett steg i taget Samverka med kurator, sjuksköterska eller vårdcentral Motivera till kontakt med stödgrupp, förening eller behandlare Exempel En kvinna som förlorat sin son isolerar sig och sover dåligt. Undersköterskan uppmärksammar förändringen, pratar med henne varje dag och hjälper till att boka tid hos kurator. Samtidigt finns hon där i vardagen, ger trygghet och visar att kvinnan inte är ensam.

📄 Barn behöver sann och ärlig information om den traumatiska händelsen – vad är viktigt att tänka på vid samtal med barn? När ett barn har upplevt en traumatisk händelse – t.ex. ett dödsfall, olycka, våld eller förlust – är det avgörande att vuxna talar med barnet på ett ärligt, tryggt och åldersanpassat sätt. Barn känner ofta mer än vad vuxna tror och märker när något är fel. Att inte prata alls skapar ofta mer oro och fantasier än att säga sanningen. Väl genomförda samtal kan hjälpa barnet att förstå vad som hänt, bearbeta sina känslor och känna sig trygg igen. Att undvika ämnet – i ett försök att skydda – riskerar att göra barnet ensamt i sin oro eller skuld. Viktigt att tänka på i samtal med barn i kris 1. Var ärlig – men anpassa orden efter barnets ålder Använd enkla och tydliga ord Undvik att ”paketera” sanningen för mycket Det är bättre att säga: “Pappa har dött” än “Pappa har somnat in” 2. Skapa trygg miljö och lugn ton Sitt ner i lugn miljö, i ögonhöjd Tala långsamt och ge barnet tid att reagera Bekräfta barnets känslor utan att försöka ”fixa dem” 3. Lyssna mer än du pratar Ställ öppna frågor: “Hur tänker du om det?”, “Vad känns konstigt just nu?” Bekräfta: “Det är okej att vara ledsen, arg, rädd – eller inget alls just nu.” 4. Avlasta skuld och ansvar Många barn tror att de på något sätt orsakat det som hänt Säg tydligt: “Det som hände var aldrig ditt fel.” 5. Ge barnet kontroll över små saker Låt barnet välja om det vill tända ett ljus, rita, ställa frågor Deltagande lindrar känslan av hjälplöshet 6. Upprepa och påminn Barn behöver höra samma sak flera gånger för att förstå Säg att det är okej att fråga igen – även långt efteråt Undvik: Att ge falska löften: “Det kommer aldrig hända igen” Att använda metaforer som förvirrar: “Mormor har somnat för alltid” Att försöka dämpa känslor: “Du behöver inte vara ledsen” Undersköterskans roll Vara en trygg och stabil vuxen i barnets närhet Samarbeta med föräldrar, skola, kurator eller barnpsykiatri Observera barnets beteende – sömn, lek, humör Ge barnet struktur, närhet och rutiner Hjälpa barnet att uttrycka sig genom lek, rita eller samtal – utan att pressa Exempel Ett barn vars pappa dött i en olycka vill veta exakt vad som hänt. Undersköterskan säger med enkel och respektfull ton: “Din pappa var med i en olycka. Hans kropp blev så skadad att han dog. Det var inte ditt fel. Vi finns här för dig.” Barnet gråter och frågar sedan om pappan är arg. Undersköterskan svarar lugnt: “Nej, han var inte arg. Han älskade dig.”

📄 Vilka är de vanligaste allmänna reaktionerna vid en traumatisk kris? När en människa drabbas av en traumatisk kris reagerar både kroppen och psyket med kraft – det är en naturlig reaktion på en chockartad, hotfull eller överväldigande händelse. Reaktionerna kan vara mycket olika från person till person, men det finns vissa vanliga mönster som återkommer hos många. Reaktionerna kan komma omedelbart, men också vara fördröjda – ibland veckor eller månader efter händelsen. Att förstå dessa reaktioner hjälper både personen själv och vårdpersonalen att möta krisen med respekt och tålamod. Vanliga psykologiska reaktioner Förnekelse eller overklighetskänsla “Det här kan inte ha hänt” – skyddar psyket från att bli överväldigat Stark ångest eller panik Orolig, uppjagad, svårt att sitta still eller kontrollera känslor Ilska och irritation Kan riktas mot sig själv, andra eller samhället – ofta en reaktion på maktlöshet Sorg och förtvivlan Djup ledsenhet, gråtattacker, känsla av att allt är meningslöst Skuldkänslor “Tänk om jag hade gjort annorlunda”, även när skulden inte är logisk Apati eller känslomässig avstängdhet Personen kan verka likgiltig eller kall – ofta ett sätt att skydda sig Vanliga kroppsliga reaktioner Hjärtklappning, andnöd, spända muskler Magont, illamående, diarré Sömnsvårigheter och mardrömmar Trötthet och utmattning Yrsel eller svimningskänsla Överkänslighet för ljud och ljus Tankemässiga reaktioner Svårt att koncentrera sig eller minnas Tankar som går i cirklar – t.ex. återupplever händelsen om och om igen Katastroftankar eller oro för framtiden Identitetskris: “Vem är jag nu?” Beteendemässiga reaktioner Social tillbakadragenhet Undvikande av platser, personer eller situationer som påminner om traumat Ökat alkohol- eller läkemedelsbruk Aggressivitet eller rastlöshet Viktigt att veta Alla reaktioner är normala i en onormal situation Det är inte farligt att känna starka känslor – men det är viktigt att inte bli ensam med dem Reaktionerna förändras över tid, särskilt om personen får stöd och hjälp att bearbeta det som hänt Undersköterskans roll Skapa trygghet, förutsägbarhet och närvaro Lyssna utan att värdera, avbryta eller ge snabba lösningar Observera förändringar och rapportera vid behov Stödja vardagsrutiner och minimera yttre stress Respektera om personen inte vill prata – tyst närvaro är också vård

📄 Förklara krisförloppet Krisförloppet beskriver de olika faser som en människa ofta går igenom efter en allvarlig eller omvälvande händelse. Modellen utvecklades bland annat av krisforskaren Johan Cullberg och består av fyra huvudfaser: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Dessa faser sker inte alltid i ordning eller med tydliga gränser, och alla människor upplever dem olika – men modellen är ett användbart verktyg för att förstå den psykiska och känslomässiga process som följer på en kris. 1. Chockfasen – några sekunder till dygn Kommer direkt efter den akuta händelsen Personen kan uppleva overklighet, förnekelse, känslokyla eller total förvirring Reaktionen kan vara att personen blir helt stilla eller väldigt aktiv Kroppen kan reagera med skakningar, illamående, hjärtklappning Vårdpersonal bör: skapa trygghet, ge fysisk närvaro, undvika att pressa fram känslor. 2. Reaktionsfasen – dagar till veckor Personen börjar ta in vad som hänt och reaktionerna blir mer känslomässiga Vanliga känslor: sorg, skuld, ilska, ångest, tomhet Tankar som “Varför hände det här?” eller “Tänk om jag gjort annorlunda?” Sömnproblem, gråtattacker, koncentrationssvårigheter är vanliga Vårdpersonal bör: lyssna, bekräfta, låta personen prata, inte försöka trösta bort känslorna. 3. Bearbetningsfasen – veckor till månader Personen börjar förstå det som hänt på djupare plan Tankar blir mer strukturerade, orken kommer tillbaka Börjar återvända till vardagen och hitta nya rutiner Händelsen finns kvar, men är inte längre överväldigande varje dag Vårdpersonal bör: stödja återgång till aktiviteter, finnas kvar, uppmuntra utan att stressa. 4. Nyorienteringsfasen – månader till år Personen har integrerat det som hänt i sitt liv Livet går vidare med nya insikter, ibland med förändrad livssyn Det kan finnas en kvarvarande sorg, men inte som ett hinder för framtiden Vårdpersonal bör: stödja individens självständighet, visa tillit till dennes förmåga. Viktigt att komma ihåg Alla faser tar olika lång tid för olika personer En person kan röra sig fram och tillbaka mellan faserna Vårdpersonal och närstående behöver ha tålamod och respekt för processen Exempel En kvinna förlorar sin bror i en olycka: I chockfasen stirrar hon rakt fram, kan inte ta in vad som sagts I reaktionsfasen kommer gråten, frågorna och skuldkänslorna I bearbetningsfasen börjar hon återgå till vardagen och prata om minnen I nyorienteringsfasen kan hon le åt bilder på sin bror och delta i livet med ny eftertänksamhet

📄 Hur kan krisdrabbade hjälpa varandra? Personer som själva har varit med om en kris kan vara ett ovärderligt stöd för andra som går igenom liknande upplevelser. Det handlar inte om att ge råd som professionella, utan om att möta någon i samma situation med förståelse, delaktighet och mänsklig närvaro. Att känna igen sig i någon annans berättelse kan lindra ensamheten, ge hopp och skapa trygghet. "Du är inte ensam" är ofta det viktigaste budskapet. Sätt som krisdrabbade kan hjälpa varandra på 1. Genom att dela erfarenheter Att höra att någon annan också varit rädd, ledsen, arg eller förtvivlad – och klarat sig igenom det – skapar hopp. Det blir lättare att sätta ord på känslor när man speglar sig i andra. 2. Genom att lyssna och bekräfta Ofta behöver man inte säga mycket – bara finnas där, lyssna utan att döma, avbryta eller förminska. 3. Genom att visa att det går att komma vidare Den som är längre fram i sitt krisförlopp kan visa att det finns ett liv efter krisen. Att visa vägen utan att pressa. 4. Genom praktiskt stöd och gemenskap Att laga mat tillsammans, ta en promenad eller bara sitta i samma rum – det kan bryta isolering och skapa vardagsstruktur. 5. Genom att våga prata om det svåra Krisdrabbade vet ofta att "det värsta man kan göra är att inte säga något alls". De vet också att sorgen eller traumat inte försvinner för att man tystar ner det. Exempel Två personer som mist en nära anhörig i självmord deltar i en samtalsgrupp. Den ena berättar om sina skuldkänslor och rädslan att aldrig kunna känna glädje igen. Den andra lyssnar, nickar, och säger: “Så kände jag också i början. Men du kommer kunna andas igen.” Orden bär mer tyngd eftersom de kommer från någon som varit där. Viktigt att tänka på Det finns ingen "rätt" eller "fel" reaktion – varje persons kris är unik Det är inte alltid lätt att möta andras smärta när man bär på egen sorg Ibland kan samtal mellan krisdrabbade behöva stöd av professionella (t.ex. stödgrupper) Undersköterskans roll Uppmuntra till kontakt med stödgrupper eller föreningar Erbjuda lugna mötesplatser där samtal kan uppstå naturligt Visa respekt för egen erfarenhet och copingstrategier Hålla uppmärksamheten på när professionellt stöd kan behövas

📄 Förklara vad en traumatisk kris är för något En traumatisk kris är en akut och intensiv psykisk reaktion på en plötslig, oväntad och ofta hotfull händelse som skakar om hela tillvaron. Det handlar om situationer där en person upplever att den egna tryggheten, kontrollen eller livsbalansen hotas eller raseras. Den traumatiska krisen kan uppstå direkt vid händelsen eller senare – när konsekvenserna börjar bli verkliga. Människan reagerar då med kraftig känslomässig och fysisk stress, eftersom den vanliga förmågan att hantera livet inte räcker till. Typiska händelser som kan orsaka traumatisk kris Allvarlig olycka, sjukdom eller plötsligt dödsfall Våld, övergrepp eller hot Naturkatastrofer eller krig Självmord inom familj eller närmiljö Akut uppsägning, separation eller oväntad förlust Traumat behöver inte vara stort i omvärldens ögon – det viktiga är hur personen själv upplever händelsen. Reaktioner vid traumatisk kris Chock, overklighetskänslor Stark rädsla eller panik Skuld, förtvivlan eller ilska Sömnstörningar, koncentrationssvårigheter Kroppsliga symtom: hjärtklappning, illamående, spänd muskulatur Reaktionen är normal och mänsklig, men kan bli långvarig eller förvärras om personen inte får stöd. Skillnad från utvecklingskris Traumatisk kris Utvecklingskris Oväntad, chockartad Förväntad, ofta gradvis Skapar starka känslor av rädsla eller förlust Skapar oro, förvirring eller sorg Kräver ofta omedelbart stöd Kräver tid, samtal och anpassning Risk för PTSD om krisen inte bearbetas Risk för livsleda eller depression Undersköterskans roll Vara ett stöd i nuet – lugn, lyssnande, bekräftande Hjälpa till att strukturera vardagen i en kaotisk tid Rapportera tecken på djup ångest, förnekelse eller riskbeteende Arbeta i samverkan med sjuksköterska, kurator eller krisstöd Respektera att personer reagerar olika – och i olika takt Exempel En man förlorar sin fru i en plötslig olycka. Han svarar inte på tilltal, sover inte och gråter okontrollerat. Undersköterskan som möter honom i hemtjänsten visar närvaro, hjälper honom kliva upp och följer med till första samtalet med kuratorn. Genom lugn och respekt hjälper hon honom ta de första stegen i ett krisförlopp.

📄 Förklara vad en utvecklingskris är En utvecklingskris är en livskris som uppstår i samband med naturliga förändringar i livet, till exempel när vi går in i en ny livsfas, lämnar något bakom oss eller tvingas omvärdera vem vi är. Det är inte en följd av trauma eller olyckor, utan en normal del av människans utveckling, som ändå kan kännas omvälvande och svår att hantera. Utvecklingskriser är ofta förväntade, men kan ändå utlösa oro, osäkerhet eller identitetskris – särskilt om förändringen kommer snabbare än man hunnit bearbeta den. Exempel på vanliga utvecklingskriser Att bli tonåring – kroppen förändras, identitet formas Att bli förälder – ansvar, livsprioriteringar, sömnbrist Att flytta hemifrån – självständighet men också ensamhet Att gå i pension – förlust av yrkesidentitet och struktur Att åldras – kroppens förändring, livsinnehållets omvärdering Att gå igenom klimakteriet eller andra kroppsliga förändringar Vad kännetecknar en utvecklingskris? Personen tappar tillfälligt fotfästet i tillvaron Känslor som sorg, förvirring, irritation eller nedstämdhet Funderingar kring mening, tillhörighet och identitet Kan skapa fysisk trötthet eller sömnsvårigheter Behöver ofta tid, förståelse och ibland samtalsstöd Skillnad från traumatisk kris Utvecklingskris Traumatisk kris Förväntad livsförändring Oväntad, hotfull händelse Inre omställning Reaktion på yttre chock Sker över tid Ofta akut och plötslig Möjlig tillväxt och mognad Kräver ofta bearbetning och skydd Undersköterskans roll Vara lyhörd för förändringar i beteende, humör och ork Skapa trygghet genom struktur och vardagligt stöd Prata om förändringar med respekt för individens upplevelse Stärka självkänslan genom att bekräfta personens erfarenhet och resurser Rapportera vidare vid tecken på nedstämdhet eller isolering Exempel En kvinna som nyss gått i pension upplever tomhet, trötthet och känner att hon inte längre ”behövs”. Hon tappar rutiner och blir mer nedstämd. Med stöd från hemtjänsten börjar hon ta promenader, delta i social verksamhet och återfår känslan av mening. Det var en utvecklingskris som kunde hanteras med rätt stöd.

📄 Hur skulle du med egna ord förklara vad begreppet kris betyder? En kris är en situation i livet där en person ställs inför en plötslig förändring, förlust eller händelse som är så stark att den vanliga förmågan att hantera tillvaron inte längre räcker till. Det är en form av psykisk och känslomässig överbelastning som kan uppstå både vid oväntade chocker och vid livsförändringar. Att hamna i kris betyder inte att man är svag eller sjuk – det är en mänsklig reaktion på en svår händelse. Krisen skakar om självkänslan, tryggheten eller tilltron till framtiden, och påverkar både tankar, känslor och kroppsliga funktioner. Vad kännetecknar en kris? Händelsen upplevs som ett hot mot den egna identiteten eller livsbalansen Personen har tillfälligt svårt att hantera vardagen som vanligt Känslor som chock, sorg, förvirring, ilska, skuld eller rädsla kan uppstå Många känner förlorad kontroll eller brist på mening Olika typer av kriser Utvecklingskris: en normal livsövergång som blir överväldigande (t.ex. att bli förälder, gå i pension) Traumatisk kris: något oväntat, hotfullt eller dramatiskt inträffar (t.ex. olycka, sjukdomsbesked, dödsfall) Exempel En man får veta att han förlorat sitt arbete efter 25 år på samma plats. Han tappar fotfästet, får svårt att sova, drar sig undan sin familj och känner sig värdelös. Detta är en psykisk kris – en normal reaktion på en livsomvälvande händelse som kräver stöd för att bearbetas. Viktigt att veta En kris är inte detsamma som psykisk sjukdom, men kan utvecklas till det om personen inte får hjälp eller möjlighet att bearbeta det som hänt En bearbetad kris kan också leda till personlig utveckling, omvärdering av livet och ökad motståndskraft

📄 Förklara med egna ord och ge egna exempel på sambandet mellan psykisk funktionsnedsättning och psykiskt funktionshinder En psykisk funktionsnedsättning innebär att en person har varaktiga svårigheter med psykiska funktioner – till exempel att tänka, känna, minnas, kommunicera eller hantera stress. Det kan bero på en långvarig psykisk sjukdom som depression, schizofreni, bipolär sjukdom eller PTSD. Ett psykiskt funktionshinder uppstår när dessa nedsättningar leder till begränsningar i vardagslivet eller samhället – till exempel i arbete, utbildning, relationer eller boende. Det handlar alltså om hur omgivningen och samhällets utformning påverkar individens möjligheter att fungera. 👉 Funktionsnedsättning är något man har – funktionshinder är något man upplever i mötet med omvärlden. Sambandet – steg för steg En person utvecklar en psykisk sjukdom, t.ex. svår depression Det leder till en funktionsnedsättning, t.ex. att personen får svårt att minnas, fatta beslut eller umgås När samhället eller vardagen inte är anpassad efter dessa svårigheter – uppstår ett funktionshinder Med rätt stöd och anpassningar kan funktionshindret minska, även om nedsättningen finns kvar Exempel 1 En man med schizofreni har svårt att hantera sociala sammanhang och blir snabbt överbelastad av intryck. Detta är en psykisk funktionsnedsättning. När han söker arbete och alla tjänster kräver intervjuer i grupp och multitasking, klarar han inte att konkurrera – han upplever ett psykiskt funktionshinder. Med rätt anpassning, t.ex. lugn arbetsmiljö, en tydlig handledare och möjlighet till stöd från boendestödjare, minskar hindret – och han kan delta i samhället på sina villkor. Exempel 2 En kvinna med bipolär sjukdom har svårt att hålla dygnsrytmen och får kraftiga svängningar i ork och känsloläge. Det påverkar hennes förmåga att klara heltid i skolan. Hon har en funktionsnedsättning. När skolan inte erbjuder flexibla upplägg eller stöd vid frånvaro, uppstår ett funktionshinder. Med extra anpassningar – t.ex. schemabrytning, studieteknikstöd och samtalskontakt – kan hon lyckas ändå. Vad kan minska funktionshindret? Boendestöd, habilitering, daglig verksamhet Anpassad utbildning eller arbete Lågtröskelverksamheter och meningsfull sysselsättning Individuellt bemötande och förståelse från omgivningen Delaktighet, tillgänglighet och självbestämmande Undersköterskans roll Vara uppmärksam på vardagsproblem som signalerar hinder Arbeta för inkludering, delaktighet och självständighet Hjälpa till att bygga upp rutiner, självförtroende och fungerande strategier Samverka med andra yrkesgrupper för att minska funktionshindret

📄 Vad är ECT? ECT, eller Elektrokonvulsiv behandling (tidigare kallat elbehandling), är en medicinsk behandlingsmetod inom psykiatrin där man framkallar kontrollerade krampanfall i hjärnan med hjälp av elektrisk stimulans. Det sker under kort narkos och muskelavslappning, vilket gör att patienten inte upplever smärta eller kramprörelser. ECT är en effektiv och snabbverkande behandling, särskilt vid svåra depressioner där andra metoder inte hjälpt. Det används även vid bipolär sjukdom och vissa former av psykos. När används ECT? Svår depression med djup nedstämdhet, självmordsrisk eller total orkeslöshet Melankoli (se fråga 11) Depression med psykotiska symtom Katatoni (stelhet eller kraftig motorisk oro) Bipolär sjukdom i depressiv eller manisk fas När andra behandlingar inte haft effekt, t.ex. läkemedel eller terapi Hur går behandlingen till? Patienten får narkos och muskelavslappnande medel Elektroder placeras på huvudet En kort elektrisk impuls ges – vanligtvis 0,2–0,8 sekunder Detta utlöser ett kort krampanfall i hjärnan, som varar 20–60 sekunder Behandlingen ges oftast 2–3 gånger per vecka, i regel totalt 6–12 behandlingar Patienten vaknar kort därefter och kan ofta gå hem samma dag (vid öppenvård) Hur fungerar ECT? Den exakta verkningsmekanismen är inte helt klarlagd Behandlingen tros återställa balansen mellan signalsubstanser och förbättra hjärnans funktion ECT påverkar hjärnans plasticitet – förmågan att anpassa och återhämta sig Fördelar med ECT Snabb effekt – ofta inom några få behandlingar Effektivt även vid depression med självmordsrisk Användbart när läkemedel inte tolereras (t.ex. hos äldre, gravida) Biverkningar Tillfälliga minnesstörningar – särskilt närminne och minnen från perioden före behandlingen Förvirring direkt efter behandlingen, ofta övergående I sällsynta fall: mer långvarig minnespåverkan Trötthet och huvudvärk kan förekomma Undersköterskans roll Skapa trygghet och kontinuitet för patienten inför och efter behandling Förklara vad som sker på ett lugnt sätt (utan att ge medicinsk rådgivning) Observera minnesförändringar eller förvirring efter behandling Hjälpa till med praktiskt stöd efter narkos, t.ex. att komma upp, äta, vila Dokumentera förändringar i humör och funktionsnivå Exempel En kvinna med svår depression har slutat äta, prata och orkar inte kliva upp ur sängen. Efter fyra ECT-behandlingar börjar hon återigen prata med personalen. Efter åtta behandlingar deltar hon i enkla aktiviteter. ECT blev vändpunkten när inget annat fungerade.

📄 Vad är SSRI för slags preparat? SSRI står för Selektiva serotoninåterupptagshämmare – en grupp av antidepressiva läkemedel som används främst vid depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom (OCD). SSRI-preparat påverkar hjärnans signalsubstans serotonin, som har stor betydelse för regleringen av stämningsläge, känslor och sömn. De är idag de mest förskrivna antidepressiva läkemedlen i Sverige på grund av att de är relativt effektiva och har färre allvarliga biverkningar jämfört med äldre antidepressiva. Hur fungerar SSRI? SSRI ökar mängden serotonin i hjärnan genom att hämma återupptaget av signalsubstansen i nervcellerna. Detta gör att serotonin stannar kvar längre i synapserna (mellanrummen mellan nervceller), vilket förbättrar kommunikationen mellan hjärnceller. Effekten kommer gradvis – oftast inom 2–4 veckor. Vanliga tillstånd där SSRI används Egentlig depression Generaliserat ångestsyndrom (GAD) Paniksyndrom Social fobi Tvångssyndrom (OCD) PTSD Premenstruellt dysforiskt syndrom (PMDS) Exempel på SSRI-preparat Sertralin Citalopram Fluoxetin Escitalopram Paroxetin (används mer restriktivt på grund av biverkningsprofil) Vanliga biverkningar (ofta övergående) Illamående, minskad aptit Trötthet eller sömnlöshet Minskad sexuell lust eller förmåga Oro i början av behandlingen Huvudvärk, yrsel Munntorrhet 💡 Biverkningarna är ofta värst de första dagarna och brukar minska efter 1–2 veckor. Undersköterskans roll Observera och rapportera biverkningar, särskilt i inledningsskedet Vara uppmärksam på suicidrisk hos unga och vid behandlingsstart Stötta med struktur och vardaglig stabilitet, eftersom effekten dröjer Motivera till att fortsätta behandlingen, även om effekt inte märks direkt Följa upp humör, sömn, aptit och andra symtom i vardagen Exempel En patient med ångest börjar med sertralin. Första veckan känner hon sig oroligare än innan. Undersköterskan lyssnar, dokumenterar och påminner om att detta är en vanlig startreaktion. Efter tre veckor märks en tydlig förbättring – hon är lugnare och sover bättre.

📄 Det finns en risk med att använda bensodiazepiner – vilken? Bensodiazepiner är en grupp läkemedel som används för att behandla ångest, oro, sömnproblem, muskelspänning och kramper. De verkar snabbt och effektivt genom att förstärka GABA – en signalsubstans som dämpar nervaktivitet i hjärnan. Trots deras effektiva verkan finns det flera allvarliga risker, särskilt vid långvarigt bruk eller vid användning hos äldre. Den största risken är beroendeutveckling, men även tolerans, nedsatt kognitiv funktion och fallolyckor är vanliga biverkningar. Huvudsakliga risker med bensodiazepiner 1. Beroende – Redan efter några veckors användning kan kroppen vänja sig. – Personen behöver då högre dos för att få samma effekt. – Avslut kan ge abstinenssymtom som ångest, sömnlöshet och irritation. – Psykiskt beroende: att inte våga sova eller fungera utan tabletten. 2. Toleransutveckling – Läkemedlet tappar effekt med tiden. – Ökad risk för överdos eller överanvändning. – Patienten får inte längre lindring, men fortsätter ändå att ta det. 3. Påverkan på minne och uppmärksamhet – Speciellt hos äldre personer: risk för konfusion, minnesluckor och försämrad kognitiv förmåga. 4. Förhöjd fallrisk – Trötthet, muskelsvaghet och balanspåverkan ökar risken för fallskador, särskilt hos äldre. 5. Långvarig psykisk påverkan – Kan förvärra depression, öka nedstämdhet eller förstärka känsla av apati vid fel användning. Exempel på bensodiazepiner Oxazepam – ångestdämpande, används ofta till äldre (långsammare upptag) Diazepam – muskelavslappnande och kramplösande Lorazepam, Alprazolam, Nitrazepam – mer kortverkande, men hög beroenderisk Undersköterskans roll Vara uppmärksam på trötthet, fall, förvirring eller ovanligt beteende Observera förändringar i symtom och rapportera till sjuksköterska Stötta vid nedtrappning eller byte till säkrare alternativ Medverka till icke-farmakologiskt stöd: struktur, samtal, trygghet, fysisk aktivitet Exempel En kvinna på ett särskilt boende har fått oxazepam varje kväll i flera månader. Undersköterskan märker att hon blivit ostadig och ofta glömmer vad som sagts. Sjuksköterskan kontaktar läkaren som påbörjar nedtrappning. Kvinnan får istället lugnande rutiner inför natten och stöd av personal – vilket minskar behovet av läkemedel.

📄 Beskriv med egna ord och exempel hur sömngivande, lugnande och ångestdämpande fungerar Sömngivande, lugnande och ångestdämpande läkemedel används inom vården för att hjälpa personer att sova bättre, känna sig mindre oroliga eller hantera akuta ångesttillstånd. Dessa läkemedel verkar på hjärnans signalsubstanser – ofta GABA – som påverkar vakenhet, stressnivå och känslor av rädsla. De kan vara tillfälligt hjälpsamma, men måste användas med försiktighet eftersom de kan ge biverkningar, toleransutveckling och beroende. 1. Sömngivande läkemedel (hypnotika) Syftar till att underlätta insomning eller förbättra sömnens kvalitet. Verkan: Minskar hjärnans aktivitet så att kroppen slappnar av och sömnen kan infinna sig. Används vid tillfälliga sömnstörningar, ofta i låg dos och kort behandlingstid. Exempel: Zopiklon, Zolpidem (s.k. ”Z-läkemedel”) Melatonin (särskilt till äldre) Risker: Sedering dagen efter, förvirring hos äldre, fallrisk Beroende vid långvarig användning 2. Lugnande läkemedel (anxiolytika) Ges för att minska oro, spänningar och kroppslig rastlöshet. Verkan: Dämpar aktiviteten i det centrala nervsystemet Ger avslappning och minskad känsla av inre stress Exempel: Lergigan (prometazin), Atarax (hydroxizin) – används ofta inom psykiatrin Oxazepam, Diazepam – bensodiazepiner (används med stor försiktighet) Risker: Dåsighet, nedsatt reaktionsförmåga Risk för beroende vid vissa läkemedel 3. Ångestdämpande läkemedel Läkemedel med effekt mot ångest – kan vara både akutverkande och långsiktiga. Verkan: Akut: t.ex. bensodiazepiner ger snabb effekt vid panik Långsiktigt: t.ex. SSRI-preparat (antidepressiva) som gradvis minskar ångestnivåer Exempel: Oxazepam (kortverkande vid tillfällig ångest) Sertralin, Citalopram (SSRI – används dagligen för att förebygga ångest) Risker: Trötthet, koncentrationssvårigheter Beroende (framför allt vid bensodiazepiner) Undersköterskans roll Observera effekten av läkemedlet (t.ex. sömn, oro, reaktioner) Vara uppmärksam på biverkningar som trötthet, yrsel eller fallrisk Skapa trygga rutiner kring sömn utan att alltid förlita sig på läkemedel Rapportera förändringar i oro eller beteende till ansvarig sjuksköterska Respektera personens oro, men inte bidra till läkemedelsberoende Exempel En äldre man med sömnproblem får zopiklon vid behov. Undersköterskan noterar att han nästa morgon är mer förvirrad och faller lättare. Sjuksköterskan kontaktas och behandlingen justeras till melatonin. Undersköterskans observation bidrar till ökad säkerhet.

📄 Samsjuklighet mellan depression och ångest är vanligt hos äldre – hur visar det sig och hur bör det behandlas? Samsjuklighet innebär att en person har två eller flera samtidiga diagnoser. Hos äldre är det vanligt att depression och ångest förekommer samtidigt, vilket kan göra tillståndet svårare att upptäcka och behandla. Symptomen är ofta mindre tydliga än hos yngre och kan misstas för ”vanligt åldrande” eller kroppslig sjukdom. Det är därför avgörande att personal inom vård och omsorg har kunskap om hur depression och ångest yttrar sig hos äldre och kan bidra till rätt stöd och behandling. Hur visar sig samsjukligheten hos äldre? 1. Kroppsliga symtom snarare än psykiska uttryck Värk, trötthet, nedsatt aptit, yrsel Sömnproblem, hjärtklappning eller andnöd Klagar på ”kroppen” snarare än humöret 2. Förändrat beteende Tillbakadragande från sociala kontakter Förlorat intresse för vardagliga aktiviteter Undvikande av situationer eller ökad oro 3. Minskad initiativförmåga och hopplöshet Känsla av meningslöshet ”Det spelar ingen roll längre” Kan ibland uttryckas indirekt, t.ex. ”jag är till besvär” 4. Rädsla eller ångest inför sjukdom, död eller ensamhet Kan förstärkas av syn-/hörselnedsättning, minnesproblem eller tidigare förluster Ångest blir ofta diffus: en ständig oro för något obestämt Behandling och stöd 1. Helhetsbedömning av vårdteam Viktigt att utesluta somatisk sjukdom, läkemedelsbiverkningar eller demens Samverkan mellan primärvård, psykiatri och kommunal omsorg 2. Läkemedel Antidepressiva (SSRI) kan användas, men med försiktighet – äldre är känsligare för biverkningar Undvika bensodiazepiner om möjligt (se fråga 20) 3. Samtal och psykosocialt stöd Samtalsstöd, trygghet och bekräftelse i vardagen Att bli lyssnad på är ofta lika viktigt som medicin 4. Vardagsstruktur och aktivitet Hjälpa personen att få rutiner, meningsfull sysselsättning och fysisk rörelse Boendestöd eller dagverksamhet kan vara viktiga resurser Undersköterskans roll Observera förändringar i beteende, sömn, aptit och humör Lyssna och ta oro på allvar – även när den inte uttrycks i ord Skapa trygghet och närvaro i vardagen Rapportera misstanke om samsjuklighet till sjuksköterska eller ansvarig läkare Stödja delaktighet och återhämtning, även i små steg Exempel En äldre kvinna på ett särskilt boende börjar dra sig undan matsalen och tackar nej till alla aktiviteter. Hon klagar ofta på ont i magen och är orolig för att ”något ska hända”. Undersköterskan uppmärksammar förändringen, samtalar med sjuksköterskan och teamet inleder en utredning – som visar att hon lider av både ångest och depression.

📄 Vad är konfusion? Konfusion, även kallat akut förvirringstillstånd eller delirium, är ett plötsligt förändrat psykiskt tillstånd som kännetecknas av förvirring, nedsatt uppmärksamhet, desorganiserat tänkande och svängande medvetandegrad. Det är inte en psykiatrisk sjukdom i sig, utan ett akut symtom på att något är fel i kroppen eller hjärnan. Tillståndet är vanligast hos äldre personer – särskilt i samband med infektion, läkemedelsbiverkningar, smärta, uttorkning eller förändrad miljö – men det kan även förekomma hos yngre vid t.ex. abstinens eller intensivvård. Symtom vid konfusion Plötsligt nedsatt orienteringsförmåga (t.ex. vet inte var man är eller vilken dag det är) Störd dygnsrytm – ofta vaken nattetid, trött dagtid Svårigheter att fokusera eller följa samtal Tankestörningar – t.ex. hoppar mellan ämnen, hallucinationer, misstänksamhet Oro, rastlöshet eller aggressivitet Perioder av klarhet växlar med förvirring (fluktuerande tillstånd) Vanliga orsaker till konfusion Infektion (t.ex. urinvägsinfektion, lunginflammation) Feber eller uttorkning Smärta Förstoppning eller urinstämma Läkemedelsbiverkningar (t.ex. opioider, psykofarmaka) Alkoholabstinens Syrebrist, hjärtsvikt eller stroke Miljöombyte (t.ex. flytt till sjukhus eller boende) Konfusion är ett akut tillstånd Till skillnad från demens kommer konfusion snabbt, ofta inom timmar eller dagar, och kan vara reversibelt om orsaken behandlas. Det kräver alltid omedelbar medicinsk bedömning. Undersköterskans roll Undersköterskan är ofta den första som märker förändringen. Viktiga åtgärder: Observera och rapportera förändringar i beteende, vakenhet och orientering Skapa lugn och trygghet – tala lugnt, använd korta meningar Bevara rutiner och minska stimuli – t.ex. släck lampor på kvällen, undvik stress Dokumentera symtom, vakenhetsgrad och förändringar Stötta orientering – berätta var personen är, vilken tid och dag det är Exempel En äldre kvinna som nyligen bytt boende börjar prata osammanhängande, tror att hon är hemma hos sin mamma och vill "gå till tåget". Undersköterskan noterar att hon är orolig, har inte ätit och har feber. Sjuksköterska tillkallas – det visar sig vara en urinvägsinfektion som orsakat konfusion. Viktigt att tänka på Konfusion kan förväxlas med demens, psykos eller depression, men utvecklas snabbt Obehandlad konfusion ökar risken för fall, undernäring och dödlighet Tidig upptäckt och behandling kan helt vända tillståndet

📄 Vad betyder suicid? Suicid betyder självmord – det vill säga att en person avsiktligt avslutar sitt liv. Inom psykiatri och vård används begreppet suicid i stället för självmord eftersom det har en mer neutral, medicinsk klang och minskar stigmatiseringen. Suicid är en allvarlig konsekvens av psykisk ohälsa, men det är inte en ”sjukdom i sig” – det är en handling som ofta föregås av djup nedstämdhet, hopplöshet, känsla av meningslöshet eller upplevd börda. Det kan också handla om impulsivitet, trauma, skuld eller outhärdlig psykisk smärta. Skillnad mellan begrepp Suicid: genomfört självmord Suicidförsök: handling med syfte att ta sitt liv, men som inte lett till döden Suicidrisk: graden av risk att en person tänker på eller planerar att ta sitt liv Suicidtankar: tankar om att inte vilja leva längre (kan vara passiva eller aktiva) Vanliga orsaker bakom suicid Depression (särskilt melankolisk eller svår depression) Bipolär sjukdom (särskilt i depressiva faser) PTSD eller svåra trauman Psykos eller rösthallucinationer som uppmanar till suicid Missbruk Ensamhet, skuld, skam eller känsla av att vara en börda Obearbetad sorg eller livskriser Varningssignaler att vara uppmärksam på Personen pratar om att vilja dö, eller säger saker som "det vore bättre om jag inte fanns" Tillbakadragande från social kontakt Ger bort saker, skriver brev eller ”avslutar” relationer Plötslig lugn efter en lång depression (kan tyda på beslutsamhet) Ökad risk om personen nyligen blivit av med arbete, närstående, bostad eller är svårt sjuk Undersköterskans roll Undersköterskan är ofta den som först märker att något inte stämmer. Det är viktigt att: Ta alla suicidtankar på allvar – även vaga eller indirekta uttalanden Lyssna lugnt utan att bli rädd eller moralisera Agera direkt vid oro – kontakta ansvarig sjuksköterska eller läkare Aldrig lova tystnadsplikt i sådana lägen – liv går före sekretess Stötta personen i vardagen med struktur, närvaro och trygghet Exempel En man med depression säger till undersköterskan: “Jag orkar inte mer, jag vill bara sova och aldrig vakna.” Undersköterskan lyssnar, stannar kvar och kontaktar sjuksköterskan, som ordnar en akut bedömning. Det leder till att mannen får hjälp i tid. Viktigt Suicid är ofta förebyggbart – med rätt stöd, behandling och bemötande Det är inte egoistiskt eller ett rop på uppmärksamhet, utan uttryck för psykisk smärta Tidig upptäckt och omsorgsfullt bemötande räddar liv

📄 Vad är det för skillnad på barn och ungdomars ångesttillstånd och vuxnas och äldres ångesttillstånd? Ångest förekommer i alla åldrar, men uttrycker sig ofta olika hos barn, ungdomar, vuxna och äldre. Åldern påverkar både hur ångesten visar sig och hur personen förstår, hanterar och kommunicerar den. Därför är det viktigt att anpassa bemötande, bedömning och stöd utifrån individens utvecklingsnivå och livssituation. Hos barn Barn kan ha svårt att sätta ord på känslor, vilket gör att ångest ofta visar sig som kroppsliga eller beteendemässiga reaktioner. Vanliga uttryck är: Magont, huvudvärk eller illamående Klängighet eller rädsla att bli lämnad (separationsångest) Sömnsvårigheter eller mardrömmar Ilska, trots eller utbrott (kan vara maskerad ångest) Vägrar gå till skolan (skolvägran) Barns ångest är ofta situationsbunden (t.ex. rädsla för främmande personer, att föräldrar ska dö, eller djur). Vuxna kan ibland tolka detta som "beteendeproblem", trots att det handlar om oro. Hos ungdomar Ungdomar utvecklar ofta mer komplex ångest – med ökad självmedvetenhet, press från omgivningen och starka känslor kring identitet. Vanliga ångestuttryck: Social ångest, rädsla att bli dömd eller göra bort sig Överdriven prestationsångest Undvikande av sociala sammanhang Ökad risk för självskadebeteende eller missbruk som ångestreglering Ångest kan leda till nedstämdhet eller utveckling av depression Tonåringar kan ha svårt att be om hjälp, särskilt om ångesten ger skam eller känsla av svaghet. Hos vuxna Vuxna kan ofta identifiera och beskriva sin ångest mer tydligt. De söker oftare hjälp på egen hand. Ångesten kan vara relaterad till: Arbetsliv, relationer, ekonomi Ansvar för familj Hälsoproblem eller tidigare trauma Både generaliserad oro, fobier och paniksyndrom är vanliga Hos äldre Hos äldre visar sig ångest ofta i kroppsliga symtom snarare än känslomässiga uttryck. Det kan ibland förväxlas med andra sjukdomar eller åldersförändringar. Vanliga kännetecken: Oro kring hälsa, ensamhet eller döden Förstärkt ångest vid minnesproblem eller demens Förvärrad ångest vid läkemedelsbiverkningar eller fysisk sjukdom Tyst oro som inte alltid uppmärksammas Underskattad ångest hos äldre är vanligt, eftersom symtomen kan tolkas som ”naturlig del av åldrandet”. Sammanfattning av skillnader: Ålder Vanliga uttryck för ångest Barn Magont, klängighet, ilska, sömnproblem Ungdomar Social ångest, skolvägran, självskada Vuxna Tydlig oro kring ansvar, arbete, relationer Äldre Kroppslig oro, passivitet, förstärkt av ensamhet Undersköterskans roll Vara uppmärksam på åldersspecifika uttryck för ångest Lyssna och anpassa samtalstonen efter ålder och mognad Vara ett tryggt stöd i vardagen, skapa rutiner och stabilitet Observera och dokumentera förändringar i beteende eller kroppsligt mående

📄 Ångesttillstånd är ett samlingsnamn som innebär en del olika ångestsymtom, tillstånd och syndrom – vilka? Ångesttillstånd är ett samlingsbegrepp för flera olika psykiska diagnoser där den gemensamma nämnaren är att personen upplever överdriven oro, rädsla eller inre spänning som påverkar vardagen negativt. Ångest är en naturlig reaktion på hot eller stress – men vid ångestsyndrom blir reaktionen så stark eller långvarig att den hindrar personen från att leva som vanligt. Ångesttillstånd kan yttra sig på många olika sätt, både kroppsligt och psykiskt. Diagnoserna skiljer sig åt i vad som utlöser ångesten, hur personen hanterar den, och hur mycket den begränsar livet. Vanliga ångestdiagnoser och tillstånd 1. Generaliserat ångestsyndrom (GAD) Överdriven, okontrollerbar oro kring många olika saker Oro för framtiden, ekonomi, hälsa, arbete, familj Ångesten är långvarig och svår att vila ifrån Symtom: rastlöshet, muskelspänningar, sömnproblem 2. Paniksyndrom Plötsliga panikattacker med hjärtklappning, andnöd, svettningar, dödsskräck Rädslan för nya attacker leder ofta till undvikande av platser eller situationer Kan leda till agorafobi (rädsla för öppna platser eller folksamlingar) 3. Fobier Stark rädsla för specifika objekt eller situationer Specifik fobi: höjder, djur, blod, sprutor Social fobi/social ångest: rädsla att bli granskad, tala inför andra, skämma ut sig Agorafobi: rädsla för att inte kunna ta sig bort eller få hjälp vid panik 4. Tvångssyndrom (OCD) Påträngande, obehagliga tankar (tvångstankar) Tvångshandlingar utförs för att minska ångesten, t.ex. tvätta händer, kontrollera spis Kan bli mycket tidskrävande och hämmande 5. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) Ångest till följd av allvarligt trauma Flashbacks, mardrömmar, undvikande, ständig vaksamhet Se även fråga 6 för fördjupning 6. Separationsångest och selektiv mutism (vanligast hos barn) Separationsångest: rädsla att skiljas från förälder eller trygg person Selektiv mutism: barnet pratar i vissa sammanhang men inte i andra (t.ex. i skolan) Kroppsliga symtom som ofta förekommer vid ångest Hjärtklappning Andningssvårigheter Illamående Svettningar Muskelspänningar Yrsel Overklighetskänsla (”jag är inte här”) Trötthet efteråt (ångest är energikrävande) Undersköterskans roll Skapa lugn och trygghet i mötet Lyssna utan att avfärda personens upplevelse Hjälpa till att andas lugnt, hitta struktur i vardagen Rapportera förändringar i ångestnivå till ansvarig personal Undvika att förstärka undvikandebeteenden, men respektera dagsform Exempel En kvinna med GAD oroar sig konstant för att hennes familj ska bli sjuk, trots att det inte finns något som tyder på det. Hon ringer sina vuxna barn flera gånger per dag för att "försäkra sig". Vården hjälper henne med kognitiv terapi och struktur i vardagen. Undersköterskan hjälper till att bryta oron med små samtal och vardagsrutiner.

📄 Vad bör vårdpersonal tänka på vid omvårdnaden av personer med ätstörningar? Omvårdnad av personer med ätstörningar kräver empati, tålamod och specialiserad kunskap. Det handlar inte bara om att få någon att äta, utan om att förstå den psykologiska smärta som ofta ligger bakom beteendet – och att bygga en trygg vårdrelation där individen vågar släppa kontrollen. Personer med ätstörningar upplever ofta stark skam, ångest och ambivalens. De vill kanske bli friska, men är samtidigt rädda för förändring. Det är därför avgörande att omvårdnaden präglas av respekt, lyhördhet och tydlig struktur, utan att bli anklagande eller pådrivande. Viktiga förhållningssätt i omvårdnaden 1. Skapa trygghet och tillit – Bemöt personen som människa, inte som en diagnos. – Visa att du är kvar även när det är svårt. – Bygg en vårdrelation där individen känner sig sedd och respekterad. 2. Ha en icke-dömande attityd – Kommentera inte kropp, vikt, utseende eller matvanor i värderande termer. – Visa att du förstår att maten kan väcka stark ångest. 3. Arbeta återhämtningsinriktat – Betona styrkor, resurser och det friska – inte bara det sjuka. – Hjälp personen att sätta egna mål, i samverkan med teamet. 4. Skapa struktur kring måltider – Måltider bör ske på regelbundna tider, med lugn atmosfär. – Personalens roll är att stötta, finnas nära, inte tvinga eller förhöra. – Efter måltid bör det finnas lugna rutiner, t.ex. samtal, vila eller promenad. 5. Var konsekvent – men flexibel – Håll fast vid gemensamma riktlinjer, men anpassa bemötandet efter dagsform. – Undvik att argumentera om varje tugga – håll fokus på det större målet. Omvårdnadsområden att uppmärksamma Nutrition och viktuppgång (i samarbete med dietist och läkare) Vätskebalans, cirkulation och vitalparametrar Psykisk status: ångest, tvång, självskada Relationer, självbild, kontrollbehov och självkänsla Behov av aktivitet, vila och sömn Undersköterskans roll Undersköterskan har ofta en avgörande funktion i vardagen: Följer med vid måltider och observerar reaktioner Finns som ett tryggt stöd före och efter måltider Dokumenterar ätmönster och kroppsliga observationer Ger praktiskt stöd vid dusch, vila eller fysisk aktivitet Lyssnar, bekräftar och finns där – utan att döma Exempel En person med anorexia är inlagd för näringsbehandling. Undersköterskan ser att brukaren gråter efter varje måltid. Istället för att säga ”det är bara att äta” sitter hon kvar i tystnad och säger: ”Jag vet att det är svårt, men jag finns här.” Den lilla gesten stärker tryggheten – ett steg i återhämtningen.

📄 Vad finns det för olika tänkbara orsaker till ätstörningar? Ätstörningar är komplexa tillstånd som påverkar en persons relation till mat, kropp och självkänsla. De uppstår sällan av en enda orsak, utan är resultatet av en kombination av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Det handlar ofta om ett sätt att hantera inre smärta, stress, krav eller känslor av kontrollförlust. Vanliga diagnoser inom ätstörningsområdet är anorexia nervosa, bulimia nervosa, hetsätningsstörning (BED) och ospecificerad ätstörning. Biologiska orsaker Ärftlighet: Det finns viss genetisk sårbarhet – ätstörningar är vanligare i vissa familjer. Neurobiologi: Obalanser i hjärnans signalsubstanser (som serotonin och dopamin) kan påverka hunger, impulskontroll och känsloreglering. Pubertet och hormoner: Hos många debuterar ätstörningen i tonåren, då kroppen förändras snabbt. Psykologiska orsaker Perfektionism och självkritik: En vanlig personlighetstyp hos personer med ätstörning är att ställa höga krav på sig själv och ha låg självkänsla. Känsloregleringssvårigheter: Att kontrollera matintaget kan bli ett sätt att hantera ångest, sorg eller trauma. Traumatiska livshändelser: Tidigare övergrepp, mobbning, psykisk sjukdom i familjen eller känslomässig försummelse kan ligga bakom. Sociala och kulturella orsaker Kroppsideal i samhället: Smalhetsideal, träningshets och fokus på utseende i sociala medier påverkar unga, särskilt tjejer. Idrottskultur: Inom vissa sporter (dans, gymnastik, löpning) är kroppen i fokus, vilket ökar risken. Krav från skola, familj eller omgivning: Orealistiska förväntningar kan skapa behov av kontroll. Familje- och relationsfaktorer Överbeskyddande eller konflikträdda familjemiljöer Föräldrars egna problem med mat, vikt eller prestation Brist på känslomässig bekräftelse – individen får uppmärksamhet först när vikten förändras Exempel En 14-årig flicka börjar hoppa över måltider efter kommentarer om hennes kropp i skolan. Hon får mycket beröm när hon går ner i vikt. Samtidigt upplever hon att föräldrarna ställer höga krav i skolan. Det ger en känsla av kontroll när hon säger nej till mat – en början till en ätstörning. Sammanfattning Ätstörningar handlar inte bara om mat eller vikt. Det handlar ofta om känslor, identitet, kontroll och självbild. Därför behöver behandlingen ta hänsyn till både kropp, psyke och sociala faktorer.

📄 Vad är melankoli? Melankoli är ett begrepp som används för att beskriva en särskilt svår form av depression. Det kännetecknas av djup, långvarig nedstämdhet, brist på känslomässig reaktion och en kraftigt nedsatt förmåga att känna glädje, hopp eller intresse för något – även sådant som tidigare varit meningsfullt. Melankoli är ingen egen diagnos enligt DSM-5 eller ICD-10, utan ett tillägg (specificerare) till diagnosen egentlig depression. Det används när vissa typiska symtom finns med, som gör tillståndet mer allvarligt och ofta kräver särskild behandling. Typiska kännetecken för melankoli Total avsaknad av glädje eller känslomässig respons Personen kan inte känna glädje ens i positiva situationer. Uttalad morgontrötthet och dygnsvariation Måendet är ofta sämst på morgonen och något bättre på kvällen. Sömnstörningar och kraftig aptitförlust Sömnen är ytlig eller störd, och personen tappar matlusten markant. Kroppslig tröghet eller agitation Personen rör sig långsamt, uttrycker sig monotont eller är motoriskt orolig. Djup skuldkänsla eller känsla av total hopplöshet Ofta finns självmordstankar eller existentiell smärta. Exempel En man som tidigare varit social och aktiv drar sig tillbaka helt, orkar inte gå upp ur sängen, svarar inte på tilltal och säger att han inte känner något längre – "inte ens för barnbarnen". Det finns inga tydliga utlösande orsaker, men ett livslångt mönster av återkommande nedstämdhet. Detta kan vara ett uttryck för melankolisk depression. Behandling av melankoli Läkemedel: Antidepressiva, ibland i kombination med antipsykotiska eller stämningsstabiliserande medel. ECT (elbehandling): Används ofta vid melankolisk depression med god effekt. Omvårdnad: Fokus på trygghet, struktur och att minimera stimuli som kan skapa överbelastning. Stöd: Lång återhämtningstid kräver ett tålamodspräglat bemötande. Undersköterskans roll Vara närvarande utan krav Skapa trygga rutiner i vardagen Observera förändringar i tillståndet Dokumentera och rapportera till sjuksköterska Ha förståelse för att personen inte "väljer" att vara passiv eller känslokall

📄 Vad är affektiva syndrom för något? Affektiva syndrom är ett samlingsnamn för psykiska sjukdomstillstånd där huvudproblemet rör stämningsläget – alltså hur en person känner sig under längre tid. Dessa tillstånd kan ta sig uttryck i djup nedstämdhet (depression), onormalt förhöjt stämningsläge (mani) eller växlingar däremellan (bipolär sjukdom). Ordet affektiv kommer från latinets affectus, som betyder känsla eller sinnesstämning. Affektiva syndrom påverkar alltså känslolivet, energinivån, tankarna och funktionsförmågan. Huvudgrupper inom affektiva syndrom Depressiva tillstånd Episodisk depression (t.ex. enstaka depressiv episod) Återkommande depression Dystymi (långvarig men mildare nedstämdhet) Bipolära syndrom Bipolär sjukdom typ 1: växling mellan mani och depression Bipolär sjukdom typ 2: växling mellan hypomani och depression Cyklotymi: snabba svängningar mellan lättare depression och uppvarvning Maniska tillstånd Mani: kraftigt förhöjt stämningsläge, överaktivitet, impulsivitet, sömnbrist Hypomani: lindrigare form av mani utan psykotiska symtom Vanliga symtom inom affektiva syndrom Förändrat sömnmönster (sover för mycket eller för lite) Energilöshet eller överdriven energi Minskad eller ökad aptit Nedstämdhet eller eufori Koncentrationssvårigheter Tankar om värdelöshet, självmord eller grandiositet Påverkan på socialt liv, arbete, relationer Orsaker Orsakerna är ofta en kombination av: Ärftliga faktorer Obalans i hjärnans signalsubstanser (t.ex. serotonin, dopamin) Livshändelser, stress, trauma eller sömnbrist Hormonella förändringar (t.ex. postpartumdepression) Behandling Behandlingen är individuell och kan inkludera: Läkemedel (t.ex. antidepressiva, stämningsstabiliserande, antipsykotika) Samtalsterapi (KBT, psykodynamisk terapi) Psykosocialt stöd och återhämtningsinriktat arbete Livsstilsförändringar och struktur i vardagen Undersköterskans roll Undersköterskan kan bidra genom att: Skapa struktur och trygghet i vardagen Observera stämningsläge och förändringar Stödja personens delaktighet i planering och aktivitet Dokumentera och rapportera viktiga observationer Mötas med tålamod, empati och ett lugnt bemötande Exempel En kvinna med bipolär sjukdom har nyligen avslutat en manisk fas. Nu är hon djupt nedstämd, har svårt att äta och säger att livet känns meningslöst. Undersköterskan hjälper henne att återfå vardagsrutiner, erbjuder sällskap vid måltid och uppmuntrar till små aktiviteter som promenader eller att skriva dagbok.

📄 Hur behandlas depressioner? Depression kan behandlas på flera olika sätt, beroende på svårighetsgrad, individens livssituation och tidigare erfarenheter av vård eller behandling. Behandlingen syftar till att minska symtom, förebygga återfall och stödja individen i att återfå livskvalitet, funktionsförmåga och framtidstro. Det är viktigt att förstå att depression inte är ett tecken på svaghet, och att behandling hjälper – oavsett om depressionen är lätt, medelsvår eller djup. Många blir helt återställda, andra får lära sig leva ett gott liv med återstående symtom. Vanliga behandlingsformer vid depression 1. Samtalsterapi / Psykoterapi Särskilt effektivt vid lindrig och medelsvår depression. Vanliga metoder är: Kognitiv beteendeterapi (KBT): fokuserar på att förändra negativa tankemönster och beteenden. Interpersonell terapi (IPT): inriktad på relationer och konflikter i individens liv. Psykodynamisk terapi: syftar till att förstå omedvetna mönster och tidigare erfarenheter. 2. Läkemedelsbehandling Används ofta vid medelsvår till svår depression eller när samtalsterapi inte räcker. De vanligaste är: SSRI-preparat (t.ex. sertralin, fluoxetin): påverkar serotoninbalansen i hjärnan. Effekt kommer ofta efter 2–4 veckor, men vissa biverkningar kan uppstå tidigt. Behandlingen ska följas upp av läkare och bör pågå i minst 6 månader för att förebygga återfall. 3. Psykosocialt stöd och struktur Viktig vid alla former av depression: samtal, trygg bemötande, stöd i vardagen. Hjälp att återuppta rutiner, sömn, fysisk aktivitet och social kontakt. Kan ges av boendestödjare, kurator, undersköterska eller närstående. 4. ECT (elbehandling) Används ibland vid svår depression, särskilt om personen inte svarat på andra behandlingar eller har livshotande symtom (t.ex. svår självmordsrisk). Effektiv men kräver noggrann bedömning och informerat samtycke. 5. Internetbaserad behandling Framför allt KBT via appar eller webbaserade plattformar. Ett alternativ för personer med lättare depression eller som vill ha behandling hemifrån. Återhämtning tar tid Behandling av depression handlar inte bara om att ”ta bort symtom”. Återhämtningen sker i steg, där individen långsamt återfår energi, initiativförmåga och glädje. Det är viktigt med tålamod, stöd, delaktighet och uppföljning. Undersköterskans roll Undersköterskan har en viktig roll i omvårdnadsstödet: Skapa trygghet och lyssna utan att döma Stödja dygnsrytm, aktivitet och vardagsstruktur Observera förändringar i mående och rapportera till ansvarig personal Uppmuntra små steg i rätt riktning – som att duscha, äta eller gå en kort promenad Arbeta återhämtningsinriktat, med respekt för individens tempo Exempel En äldre man med depression får hjälp av hemtjänsten. Undersköterskan märker att han ofta glömmer att äta och drar sig undan. Hon börjar varje dag med att fråga hur han mår, sätter på radion med hans favoritmusik och hjälper honom att strukturera dagen. Han börjar långsamt visa mer intresse och orkar delta i samtal igen.

📄 Depression är vanligt hos ungdomar – varför? Depression är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna bland ungdomar i Sverige i dag. Den kan drabba både tjejer och killar, och ofta utan att omgivningen märker det direkt. Det finns flera orsaker till varför just ungdomar är särskilt sårbara för depression – både biologiska, psykologiska och sociala. Ungdomen är en period i livet då mycket förändras: kroppen, relationer, identitet och ansvar. Samtidigt ökar kraven från skola, sociala medier och omvärlden. Dessa förändringar kan skapa stress, press och känslor av otillräcklighet, vilket i vissa fall kan leda till nedstämdhet eller depression. Vanliga orsaker till depression hos ungdomar 1. Biologiska förändringar Under puberteten påverkas hjärnans signalsubstanser och hormonbalansen kraftigt, vilket kan påverka humöret, sömnen och känslolivet. 2. Identitetsutveckling och självkritik Ungdomar ifrågasätter ofta sin identitet, sitt värde och sin tillhörighet. De är känsliga för avvisande, kritik och upplevelsen av att inte duga. 3. Höga krav och prestationspress Skolstress, förväntningar på att lyckas, se bra ut, vara socialt aktiv och ha framtidsplaner kan skapa inre stress. 4. Social isolering och mobbning Känslan av att vara utanför, mobbad eller utan riktiga vänner är en stark riskfaktor. Även subtilt utanförskap kan ha stor påverkan. 5. Digitalt tryck och sociala medier Ständiga jämförelser med andras "perfekta liv" på sociala medier kan skapa en skev självbild och känsla av misslyckande. 6. Tidigare trauma eller familjeproblematik Våld i hemmet, skilsmässor, psykisk ohälsa hos föräldrar eller brist på trygghet kan ligga bakom depressionen. 7. Brist på meningsfullhet och framtidstro Om ungdomen inte ser någon mening med livet, eller känner hopplöshet inför framtiden, ökar risken för depression. Symtom på depression hos ungdomar Trötthet och initiativlöshet Ledsenhet, tomhet eller irritation Ändrat sömn- eller matmönster Självanklagelser, låg självkänsla Minskad lust att vara med vänner Tankar på att inte vilja leva Exempel En 16-årig tjej med goda betyg börjar plötsligt isolera sig, slutar svara på meddelanden och säger att allt är ”meningslöst”. Föräldrarna tror först att det är ”tonårshumör”, men efter samtal med skolkuratorn framkommer att hon känner sig totalt värdelös och har tappat livslusten. Hon får hjälp via ungdomsmottagning och kontakt med BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Att ta ungdomars psykiska mående på allvar är avgörande. Tidig upptäckt och rätt stöd kan förhindra att depressionen förvärras eller leder till självskada eller suicidrisk.