All Activity

Enklare såromläggning Syfte och betydelse En enklare såromläggning görs för att hålla ett sår rent, skyddat och under goda förutsättningar att läka. Sår kan uppstå av många orsaker – operation, olycksfall, tryckskador eller sjukdomstillstånd – och det är viktigt att omläggningen utförs på rätt sätt. Förutom att minska infektionsrisken kan en korrekt omläggning också lindra smärta, underlätta mobilisering och bidra till att patienten känner trygghet. Observationer och dokumentation Vid en såromläggning observeras flera aspekter som är viktiga för att bedöma sårets utveckling: Sårets storlek och djup – mäts eller uppskattas vid behov. Sårets utseende – färg, beläggningar, granulationsvävnad. Sekretion (sårvätska) – mängd, färg, konsistens och lukt. Gulgrönt sekret kan tyda på infektion. Hud runt såret – rodnad, svullnad, värmeökning eller andra tecken på inflammation. Smärta – patientens upplevelse av smärta ska noteras, eftersom det kan vara ett tidigt tecken på infektion eller komplikation. Dokumentationen ska vara tydlig och innehålla datum, vilka material som använts samt observationer av sårets status. Förändringar över tid är viktiga att följa, och därför används ibland även fotografering enligt verksamhetens rutiner och med patientens samtycke. Tillvägagångssätt En enklare såromläggning utförs enligt basala hygienrutiner: Förbered allt material innan omläggningen startar (handskar, kompresser, förband, rengöringslösning, avfallspåse). Tvätta eller desinficera händerna och ta på handskar. Ta bort det gamla förbandet försiktigt, observera lukt och mängd sårvätska. Rengör såret med steril koksaltlösning eller annat ordinerat medel. Låt huden torka, undvik att gnugga. Lägg på nytt förband, anpassat till sårets typ och storlek. Avsluta med noggrann dokumentation. En enklare omläggning görs ofta av undersköterska eller vårdbiträde efter delegering eller instruktion från sjuksköterska, särskilt i äldreomsorg och hemsjukvård. Vid misstanke om infektion, långsam läkning eller allvarligare sårtyper (t.ex. djupa trycksår, diabetesfotsår) ska sjuksköterska eller läkare alltid kontaktas.

Urinkontroll Syfte och betydelse Urinen speglar kroppens vätskebalans, njurarnas funktion och kan ge tidiga tecken på sjukdom. Därför är urinkontroll en central observation i vård och omsorg. Genom att bedöma mängd, färg, klarhet och lukt kan vårdpersonal upptäcka tillstånd som vätskebrist, diabetes, infektioner eller påverkan på lever och njurar. Urinkontroll används både i akuta situationer och som del i långsiktig uppföljning, till exempel vid kroniska sjukdomar eller efter operationer. Observationer och dokumentation Vid urinkontroll bedöms flera aspekter: Mängd – Normal urinproduktion för en vuxen är cirka 1–2 liter per dygn. Mindre än 400 ml/dygn kallas oliguri och kan bero på vätskebrist, cirkulationssvikt eller njurpåverkan. Mindre än 100 ml/dygn kallas anuri, vilket kan vara tecken på allvarlig njursvikt eller akut stopp i urinvägarna. Mer än 3 liter/dygn kallas polyuri och kan ses vid diabetes, hormonrubbningar eller som biverkan av vätskedrivande läkemedel. Färg – Ljusgul är normalt. Mörkgul urin tyder ofta på vätskebrist. Röd eller brun urin kan tyda på blod (hematuri), men kan också bero på vissa läkemedel eller födoämnen. Vit eller grumlig urin kan tyda på infektion eller att salter fällts ut. Gulgrön färg kan förekomma vid lever- eller gallpåverkan. Klarhet – Normal urin är klar. Grumlighet kan bero på infektion, inflammation eller utfällningar. Lukt – Normal urin har en svag lukt. Sötaktig lukt kan tyda på diabetes (aceton). Stark, frän lukt kan tyda på infektion. Illaluktande urin kan bero på nedbrytning eller bristande hygien. Föda och dryck (t.ex. sparris, vitlök eller alkohol) kan också påverka lukten. Samtidiga symtom – Sveda, trängningar, feber eller smärta i buken/ryggen kan ge ytterligare vägledning. All dokumentation bör vara så detaljerad som möjligt, både när det gäller observationer och patientens egna upplevelser. Exempel: ”Urin: 150 ml, mörk och illaluktande, patienten uppger sveda vid miktion.” Tillvägagångssätt Urinkontroll kan göras genom att: Patienten kissar i ett uppsamlingskärl eller urinflaska som mäts upp med graderat mått. Urin observeras visuellt vid toalettbesök, särskilt färg och klarhet. Vid behov tas urinprov för laboratorieanalys, exempelvis urinsticka eller odling. Vid kateter används mätkärl eller påse för att registrera volym och observationer. Kontrollen kan göras enstaka gånger, men ofta är det mest värdefullt att följa mängd och utseende över tid. Vid dygnsmätning samlas all urin under 24 timmar för att analysera mängd och innehåll.

Urinprov Syfte och betydelse Urinprov används för att undersöka njurarnas funktion, upptäcka infektioner, följa vätskebalans och diagnostisera olika sjukdomar. Det är en av de vanligaste undersökningarna inom vård och omsorg. Urinprov kan ge information om till exempel urinvägsinfektion, diabetes, njursjukdomar eller vätskebrist. Observationer och dokumentation När ett urinprov tas noteras: Färg – ljusgul är normalt, mörk urin kan tyda på vätskebrist, röd/brun på blod i urinen, grumlig på infektion. Lukt – stark eller sötaktig lukt kan indikera sjukdom, till exempel diabetes (acetonlukt). Mängd – små eller stora mängder kan tyda på rubbningar i vätskebalans eller njurfunktion. I dokumentationen anges alltid tidpunkt för provet, patientens identitet och eventuella iakttagelser. Tillvägagångssätt Det finns flera typer av urinprov: Stickprov – enstaka prov som tas i samband med undersökning. Morgonurin – används ofta eftersom urinen är mer koncentrerad. Mittstråleprov – viktigt vid misstänkt urinvägsinfektion. Patienten får först kissa lite, sedan samla mitten av urinstrålen i ett sterilt kärl. Dygnsmängd – all urin samlas i ett särskilt kärl under 24 timmar för att analysera njurfunktion. För att resultatet ska bli tillförlitligt är det viktigt att använda rena eller sterila kärl och följa hygienrutiner. Provet ska märkas korrekt och förvaras enligt instruktion innan det skickas till laboratoriet.

Iakttagelser av hud Syfte och betydelse Hudens skick är en central del av hälsobedömningen. Hel och frisk hud skyddar kroppen mot infektioner, hjälper till att reglera vätska och temperatur och fungerar som en barriär mot yttre påverkan. Genom att systematiskt observera huden kan vårdpersonal upptäcka tidiga tecken på sjukdom, vätskebalansrubbningar eller cirkulationsproblem. Observationer och dokumentation När huden observeras bedöms och dokumenteras följande: Färg Blekhet kan tyda på hypoglykemi (lågt blodsocker), anemi (blodbrist), chock eller nedkylning. Observera att hudens pigment skiljer sig mellan individer. Blåfärgning (cyanos) syns tydligast på läppar och naglar och kan vara ett tecken på syrebrist. Gulgrönfärgning (ikterus) beror på lever- eller gallpåverkan. Gulfärgningen börjar ofta i ögonvitorna men kan sprida sig till hela kroppen. Rodnad (erytem) kan orsakas av feber, allergi, solbränna, fysisk ansträngning, klimakteriesymtom eller hyperglykemi (högt blodsocker). Hur huden känns Kall hud kan bero på försämrad cirkulation, chock, ämnesomsättningsrubbningar eller hypotermi (låg kroppstemperatur). Varm hud ses vid hypertermi (förhöjd kroppstemperatur), feber, hög omgivningstemperatur eller klimakteriebesvär. Torr hud är vanligt, särskilt hos äldre. Mycket torr hud kan också tyda på hudsjukdom. Fuktig hud kan bero på kallsvettning vid smärta, hypoglykemi eller chock. Den kan även orsakas av vätskeförlust vid feber eller av fysisk ansträngning. Lukt Acetonlukt kan tyda på diabetes, fasta eller svält, då ketonkroppar bildas. Urinlukt från huden kan tyda på uremi (njursvikt). Mat- och dryckpåverkan – till exempel vitlök eller alkohol – kan ge huden speciell lukt. Svettlukt uppstår när svett blandas med bakterier på huden och bryts ner. Hudförändringar och utslag Blåmärken (hematom) kan uppstå vid slag eller tryck, men även vid blödningsrubbningar eller behandling med antikoagulantia. Hudblödningar (purpura) ses ofta hos äldre med skör hud. Punktformiga blödningar (petekier) kan tyda på blödningsrubbning, leversjukdom eller meningit. Trycksårstecken – vid lyft av hudflik kan det synas att huden inte återgår direkt. Utslag (exantem) kan bero på allergi, överkänslighet, infektioner eller torr hud. Hudlesioner i hudveck (intertrigo) orsakas ofta av bakterie- eller svampinfektioner när hud ligger mot hud. Ödem är vätskeansamling i huden, ofta i benen, och kan bero på hjärtsvikt eller nedsatt njurfunktion. Om man trycker lätt på huden och det blir en kvarstående grop kallas det pittingödem. Intorkning (dehydrering) visar sig som torr hud, nedsatt hudturgor och sprickor. Vanliga orsaker är feber, diarré eller kräkningar.

Smärta Syfte och betydelse Smärta är en subjektiv upplevelse och en av de mest centrala observationerna i vård och omsorg. Den signalerar ofta skada eller sjukdom, men kan också vara långvarig och påverka hela livssituationen. Smärta kan ha olika dimensioner – fysisk, psykisk, social och existentiell – och därför behöver bedömningen alltid vara bredare än enbart den kroppsliga upplevelsen. Observationer och dokumentation Smärtobservation bygger både på patientens egen beskrivning och vårdpersonalens iakttagelser. Viktiga aspekter att notera är: Lokalisation – var smärtan sitter. Karaktär – molande, stickande, brännande, tryckande. Intensitet – skattas ofta på en skala, till exempel VAS (visuell analog skala 0–10) eller NRS (numerisk skala 0–10). Duration och förlopp – akut, återkommande eller långvarig. Förvärrande eller lindrande faktorer – rörelse, vila, läkemedel, kyla eller värme. Kroppsspråk – grimaser, rastlöshet, skyddande rörelser, oro. Utöver dessa kan man också uppmärksamma om smärtan har psykisk dimension (ångest, nedstämdhet), social dimension (isolering, svårigheter i relationer) eller existentiell dimension (lidande, känsla av mening eller hopplöshet). All dokumentation ska vara tydlig, både om den subjektiva upplevelsen och de objektiva observationerna. Vid långvarig smärta är det särskilt viktigt att dokumentera över tid för att kunna utvärdera insatsernas effekt. Tillvägagångssätt Bedömning av smärta sker genom samtal, skattningsskalor och observationer. Patienten får beskriva smärtan med egna ord och skatta intensiteten. Hos personer som har svårt att uttrycka sig, som små barn eller personer med demens, används särskilda skattningsinstrument och observation av kroppsspråk. Smärtbedömning bör upprepas regelbundet för att följa utvecklingen och effekten av behandling. Det kan gälla läkemedel men även andra åtgärder som fysioterapi, massage, avslappning eller samtalsstöd.

Kroppstemperatur Syfte och betydelse Kroppstemperaturen speglar balansen mellan värmeproduktion och värmeförlust. Den är en av de mest använda vitalparametrarna och ger viktig information om kroppens tillstånd. Feber är ofta ett tecken på infektion, men kan även bero på inflammation, läkemedelsreaktioner eller annan sjukdom. Låg temperatur kan tyda på hypotermi, vilket är vanligt vid kyla, chock eller hög ålder. Observationer och dokumentation Normal kroppstemperatur hos vuxna ligger vanligen mellan 36,0–37,5 °C. Variationer under dygnet är normala, och temperaturen är ofta något lägre på morgonen och högre på kvällen. Vid mätning dokumenteras: Värde – exakta grader, gärna med en decimal. Tidpunkt – viktigt vid uppföljning av förlopp. Mätmetod – anges alltid, eftersom resultat skiljer sig mellan exempelvis mun, öra och rektal mätning. Samtidiga symtom – frossa, svettningar, huvudvärk, trötthet eller förvirring. Medicinska termer används ofta: Afebril – normal temperatur, ingen feber. Feber – vanligen över 38,0 °C. Hypertermi – förhöjd kroppstemperatur på grund av yttre faktorer, som värmeslag. Hypotermi – kroppstemperatur under 35,0 °C, ofta vid nedkylning. Tillvägagångssätt Kroppstemperaturen kan mätas på flera sätt: Rektalt (i ändtarmen) – mest tillförlitlig metod, används ofta vid kritiska tillstånd. Oralt (i munnen) – tillförlitlig, men kan påverkas av mat och dryck. Axiellt (i armhålan) – enkel metod men mindre säker. I örat (tympaniskt) – snabb och vanlig i vården. Panna-/infrarödtermometer – enkel metod men känslig för yttre faktorer. Noggrann hygien och rätt användning av termometrar är avgörande för tillförlitliga resultat. Skyddshylsor används alltid vid rektal eller oral mätning. Faktaruta Den svenska astronomen Anders Celsius (1701–1744) skapade temperaturskalan som används i vården än i dag. Ursprungligen satte han kokpunkten till 0 och fryspunkten till 100, men skalan vändes snart till den ordning vi nu är vana vid.

Avföringskontroll Syfte och betydelse Observation av avföring ger viktig information om mag–tarmkanalens funktion och individens allmäntillstånd. Förändringar i frekvens, färg, konsistens eller lukt kan vara tidiga tecken på sjukdomar som infektioner, blödningar, förstoppning eller inflammatoriska tarmsjukdomar. Regelbunden kontroll är särskilt viktig för äldre, personer med funktionsnedsättning och patienter som behandlas med läkemedel som påverkar tarmfunktionen. Observationer och dokumentation Vid observation av avföring noteras: Frekvens – hur ofta tarmtömning sker. Normalt varierar detta från flera gånger per dag till några gånger i veckan. Konsistens – hård, lös, vattnig eller formad (kan beskrivas enligt Bristolskalan). Färg – brun är normalt, svart kan tyda på blödning i övre mag–tarmkanalen, ljus eller grå kan tyda på lever- eller gallproblem, röd kan tyda på blödning i nedre tarmen. Lukt – särskilt illaluktande kan förekomma vid infektion eller malabsorption. Samtidiga symtom – exempelvis buksmärtor, illamående, gaser eller blod i avföringen. Alla iakttagelser dokumenteras i journal eller annan vårddokumentation. Det är viktigt att beskriva både objektiva fynd och patientens egna upplevelser, till exempel om det finns smärta eller svårigheter vid tarmtömning. Tillvägagångssätt Observation sker antingen genom patientens egen rapportering eller genom att vårdpersonal ser avföringen i toalett eller uppsamlingskärl. Vid misstanke om sjukdom kan provtagning göras, till exempel F-Hb (fekalt blodprov). Vid förstoppning eller diarré kan observationerna ligga till grund för vårdåtgärder och läkemedelsbehandling.

Illamående och kräkning Syfte och betydelse Illamående och kräkningar är symtom som kan uppstå vid många olika sjukdomstillstånd, från mag–tarminfektioner och läkemedelsbiverkningar till psykisk stress och allvarliga sjukdomar. Att observera och dokumentera dessa symtom är viktigt för att förstå orsaken, bedöma vätskebalans och följa behandlingens effekt. Kräkningar kan också leda till komplikationer såsom vätskeförlust, elektrolytrubbningar och aspirationsrisk. Observationer och dokumentation Vid observation av illamående och kräkningar noteras: Frekvens – hur ofta patienten kräks. Mängd – liten, måttlig eller stor. Utseende – färg och konsistens, till exempel gult (galla), blodtillblandat eller kaffefärgat (kan tyda på magsår eller blödning). Samtidiga symtom – buksmärta, diarré, yrsel, huvudvärk eller feber. Påverkan – om patienten kan behålla vätska eller mat. All information dokumenteras noggrant, gärna i samband med vätskebalanslistor. Det är särskilt viktigt att notera förändringar över tid, eftersom detta kan ge vägledning i fortsatt vård. Tillvägagångssätt Observationerna görs dels genom patientens egna upplevelser, dels genom vårdpersonalens iakttagelser. Kräkningar kan samlas upp i uppsamlingskärl för att kunna bedöma mängd och utseende. Patientens upplevelse av illamående bör också skattas, till exempel på en skala från 0 (inget illamående) till 10 (värsta tänkbara illamående). Vårdpersonal bör samtidigt observera tecken på uttorkning, som torra slemhinnor, låg urinmängd eller nedsatt hudturgor. Vid kraftiga eller långvariga kräkningar ska ansvarig sjuksköterska eller läkare informeras omgående.

Urinmängd Syfte och betydelse Observation av urinmängd är en viktig del av kontrollen av kroppens vätskebalans och njurfunktion. För lite urin kan tyda på vätskebrist eller njurpåverkan, medan ovanligt stora mängder kan indikera diabetes, hormonrubbningar eller andra sjukdomstillstånd. Urinmätning används också för att följa effekten av vätskebehandling och läkemedel, till exempel vätskedrivande. Observationer och dokumentation Vid observation av urin noteras: Mängd – normal urinproduktion för en vuxen är cirka 1–2 liter per dygn. Mindre än 400 ml/dygn kallas oliguri, och mindre än 100 ml/dygn anuri. Mer än 3 liter/dygn kallas polyuri. Frekvens – hur ofta patienten kissar. Tidpunkt – viktigt att dokumentera vid dygnsmätning. Samtidiga symtom – till exempel sveda, trängningar eller smärta. All dokumentation görs i journal eller vätskebalanslista. Vid särskilda utredningar kan all vätska som dricks och all urin som lämnas mätas och noteras, ofta under 24 timmar. Tillvägagångssätt Urinmängden mäts genom att patienten kissar i ett uppsamlingskärl med måttangivelse. På sjukhus används ibland urinflaskor eller speciella mätkärl kopplade till kateterpåse. Mätresultaten skrivs upp direkt för att undvika fel. Vid dygnsmätning samlas all urin under 24 timmar i en behållare, som sedan skickas till laboratoriet för analys. Patienten informeras då om vikten av att samla hela mängden och förvara den enligt anvisningar.

Upphostningar Syfte och betydelse Upphostningar, eller sputum, är ett viktigt tecken på hur andningsvägarna fungerar. Genom att observera mängd, färg och konsistens kan vårdpersonal få information om infektioner, kroniska lungsjukdomar eller andra tillstånd i luftvägarna. Upphostningar förekommer vid sjukdomar som KOL, bronkit, lunginflammation och vid rökrelaterade skador. Observationer och dokumentation Vid observation av upphostningar noteras flera aspekter: Mängd – liten, måttlig eller stor mängd sekret. Färg – klart, vitt, gult, grönt eller blodtillblandat. Konsistens – tunnflytande, seg eller skummig. Lukt – ibland illaluktande vid infektion. Det är viktigt att dokumentera både den subjektiva upplevelsen från patienten (t.ex. om upphostningarna upplevs som besvärande eller hindrande) och de objektiva fynden. Förändringar över tid kan ge värdefull information för diagnos och behandling. Tillvägagångssätt Upphostningar kan bedömas genom att patienten får hosta upp slem i en provburk, som sedan kan analyseras på laboratorium. I vardagen görs observationerna ofta genom att vårdpersonal ser sekretet i papper, sugkateter eller spottkopp. Patienten kan också själv beskriva hur upphostningarna ser ut och känns. Vid behov av provtagning ska rena och sterila hjälpmedel användas enligt rutiner, och provet märkas korrekt med patientens identitet och tidpunkt.

Andningskontroll Syfte och betydelse Andningen är en vitalparameter som speglar kroppens syreupptag och cirkulation. Genom att observera andningen kan vårdpersonal tidigt upptäcka förändringar som tyder på sjukdom, försämrat allmäntillstånd eller akuta tillstånd. Andningskontroll används vid infektioner, lungsjukdomar, hjärt–kärlsjukdomar och vid akuta situationer som olyckor och medvetslöshet. Observationer och dokumentation Vid observation av andningen bedöms flera aspekter: Frekvens – antal andetag per minut. Normal andningsfrekvens hos vuxna är cirka 12–16 andetag/minut. Djup – om andningen är ytlig eller djup. Rytm – regelbunden eller oregelbunden andning. Ljud – väsande, pipande eller rosslande ljud kan tyda på hinder eller vätska i luftvägarna. Hudfärg – blåaktig hud (cyanos) kan tyda på syrebrist. Användning av hjälpmuskler – att andningen kräver mer arbete kan tyda på andnöd. Alla observationer ska dokumenteras noggrant, inklusive frekvens och eventuella symtom som hosta, oro eller smärta vid inandning. Avvikelser ska rapporteras direkt. Tillvägagångssätt Andningsfrekvensen räknas oftast manuellt genom att observera bröstkorgens rörelser under en minut. Det kan göras diskret, till exempel i samband med pulskontroll, eftersom en medveten patient ibland ändrar sin andning om hen vet att den observeras. Andningen kan också bedömas med tekniska hjälpmedel, som pulsoximeter, som mäter syremättnaden i blodet (SpO₂). Normal syremättnad är 95–100 %, men värden under 90 % kräver snabb åtgärd.