All Activity

📄 Vad betyder suicid? Suicid betyder självmord – det vill säga att en person avsiktligt avslutar sitt liv. Inom psykiatri och vård används begreppet suicid i stället för självmord eftersom det har en mer neutral, medicinsk klang och minskar stigmatiseringen. Suicid är en allvarlig konsekvens av psykisk ohälsa, men det är inte en ”sjukdom i sig” – det är en handling som ofta föregås av djup nedstämdhet, hopplöshet, känsla av meningslöshet eller upplevd börda. Det kan också handla om impulsivitet, trauma, skuld eller outhärdlig psykisk smärta. Skillnad mellan begrepp Suicid: genomfört självmord Suicidförsök: handling med syfte att ta sitt liv, men som inte lett till döden Suicidrisk: graden av risk att en person tänker på eller planerar att ta sitt liv Suicidtankar: tankar om att inte vilja leva längre (kan vara passiva eller aktiva) Vanliga orsaker bakom suicid Depression (särskilt melankolisk eller svår depression) Bipolär sjukdom (särskilt i depressiva faser) PTSD eller svåra trauman Psykos eller rösthallucinationer som uppmanar till suicid Missbruk Ensamhet, skuld, skam eller känsla av att vara en börda Obearbetad sorg eller livskriser Varningssignaler att vara uppmärksam på Personen pratar om att vilja dö, eller säger saker som "det vore bättre om jag inte fanns" Tillbakadragande från social kontakt Ger bort saker, skriver brev eller ”avslutar” relationer Plötslig lugn efter en lång depression (kan tyda på beslutsamhet) Ökad risk om personen nyligen blivit av med arbete, närstående, bostad eller är svårt sjuk Undersköterskans roll Undersköterskan är ofta den som först märker att något inte stämmer. Det är viktigt att: Ta alla suicidtankar på allvar – även vaga eller indirekta uttalanden Lyssna lugnt utan att bli rädd eller moralisera Agera direkt vid oro – kontakta ansvarig sjuksköterska eller läkare Aldrig lova tystnadsplikt i sådana lägen – liv går före sekretess Stötta personen i vardagen med struktur, närvaro och trygghet Exempel En man med depression säger till undersköterskan: “Jag orkar inte mer, jag vill bara sova och aldrig vakna.” Undersköterskan lyssnar, stannar kvar och kontaktar sjuksköterskan, som ordnar en akut bedömning. Det leder till att mannen får hjälp i tid. Viktigt Suicid är ofta förebyggbart – med rätt stöd, behandling och bemötande Det är inte egoistiskt eller ett rop på uppmärksamhet, utan uttryck för psykisk smärta Tidig upptäckt och omsorgsfullt bemötande räddar liv

📄 Vad är det för skillnad på barn och ungdomars ångesttillstånd och vuxnas och äldres ångesttillstånd? Ångest förekommer i alla åldrar, men uttrycker sig ofta olika hos barn, ungdomar, vuxna och äldre. Åldern påverkar både hur ångesten visar sig och hur personen förstår, hanterar och kommunicerar den. Därför är det viktigt att anpassa bemötande, bedömning och stöd utifrån individens utvecklingsnivå och livssituation. Hos barn Barn kan ha svårt att sätta ord på känslor, vilket gör att ångest ofta visar sig som kroppsliga eller beteendemässiga reaktioner. Vanliga uttryck är: Magont, huvudvärk eller illamående Klängighet eller rädsla att bli lämnad (separationsångest) Sömnsvårigheter eller mardrömmar Ilska, trots eller utbrott (kan vara maskerad ångest) Vägrar gå till skolan (skolvägran) Barns ångest är ofta situationsbunden (t.ex. rädsla för främmande personer, att föräldrar ska dö, eller djur). Vuxna kan ibland tolka detta som "beteendeproblem", trots att det handlar om oro. Hos ungdomar Ungdomar utvecklar ofta mer komplex ångest – med ökad självmedvetenhet, press från omgivningen och starka känslor kring identitet. Vanliga ångestuttryck: Social ångest, rädsla att bli dömd eller göra bort sig Överdriven prestationsångest Undvikande av sociala sammanhang Ökad risk för självskadebeteende eller missbruk som ångestreglering Ångest kan leda till nedstämdhet eller utveckling av depression Tonåringar kan ha svårt att be om hjälp, särskilt om ångesten ger skam eller känsla av svaghet. Hos vuxna Vuxna kan ofta identifiera och beskriva sin ångest mer tydligt. De söker oftare hjälp på egen hand. Ångesten kan vara relaterad till: Arbetsliv, relationer, ekonomi Ansvar för familj Hälsoproblem eller tidigare trauma Både generaliserad oro, fobier och paniksyndrom är vanliga Hos äldre Hos äldre visar sig ångest ofta i kroppsliga symtom snarare än känslomässiga uttryck. Det kan ibland förväxlas med andra sjukdomar eller åldersförändringar. Vanliga kännetecken: Oro kring hälsa, ensamhet eller döden Förstärkt ångest vid minnesproblem eller demens Förvärrad ångest vid läkemedelsbiverkningar eller fysisk sjukdom Tyst oro som inte alltid uppmärksammas Underskattad ångest hos äldre är vanligt, eftersom symtomen kan tolkas som ”naturlig del av åldrandet”. Sammanfattning av skillnader: Ålder Vanliga uttryck för ångest Barn Magont, klängighet, ilska, sömnproblem Ungdomar Social ångest, skolvägran, självskada Vuxna Tydlig oro kring ansvar, arbete, relationer Äldre Kroppslig oro, passivitet, förstärkt av ensamhet Undersköterskans roll Vara uppmärksam på åldersspecifika uttryck för ångest Lyssna och anpassa samtalstonen efter ålder och mognad Vara ett tryggt stöd i vardagen, skapa rutiner och stabilitet Observera och dokumentera förändringar i beteende eller kroppsligt mående

📄 Ångesttillstånd är ett samlingsnamn som innebär en del olika ångestsymtom, tillstånd och syndrom – vilka? Ångesttillstånd är ett samlingsbegrepp för flera olika psykiska diagnoser där den gemensamma nämnaren är att personen upplever överdriven oro, rädsla eller inre spänning som påverkar vardagen negativt. Ångest är en naturlig reaktion på hot eller stress – men vid ångestsyndrom blir reaktionen så stark eller långvarig att den hindrar personen från att leva som vanligt. Ångesttillstånd kan yttra sig på många olika sätt, både kroppsligt och psykiskt. Diagnoserna skiljer sig åt i vad som utlöser ångesten, hur personen hanterar den, och hur mycket den begränsar livet. Vanliga ångestdiagnoser och tillstånd 1. Generaliserat ångestsyndrom (GAD) Överdriven, okontrollerbar oro kring många olika saker Oro för framtiden, ekonomi, hälsa, arbete, familj Ångesten är långvarig och svår att vila ifrån Symtom: rastlöshet, muskelspänningar, sömnproblem 2. Paniksyndrom Plötsliga panikattacker med hjärtklappning, andnöd, svettningar, dödsskräck Rädslan för nya attacker leder ofta till undvikande av platser eller situationer Kan leda till agorafobi (rädsla för öppna platser eller folksamlingar) 3. Fobier Stark rädsla för specifika objekt eller situationer Specifik fobi: höjder, djur, blod, sprutor Social fobi/social ångest: rädsla att bli granskad, tala inför andra, skämma ut sig Agorafobi: rädsla för att inte kunna ta sig bort eller få hjälp vid panik 4. Tvångssyndrom (OCD) Påträngande, obehagliga tankar (tvångstankar) Tvångshandlingar utförs för att minska ångesten, t.ex. tvätta händer, kontrollera spis Kan bli mycket tidskrävande och hämmande 5. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) Ångest till följd av allvarligt trauma Flashbacks, mardrömmar, undvikande, ständig vaksamhet Se även fråga 6 för fördjupning 6. Separationsångest och selektiv mutism (vanligast hos barn) Separationsångest: rädsla att skiljas från förälder eller trygg person Selektiv mutism: barnet pratar i vissa sammanhang men inte i andra (t.ex. i skolan) Kroppsliga symtom som ofta förekommer vid ångest Hjärtklappning Andningssvårigheter Illamående Svettningar Muskelspänningar Yrsel Overklighetskänsla (”jag är inte här”) Trötthet efteråt (ångest är energikrävande) Undersköterskans roll Skapa lugn och trygghet i mötet Lyssna utan att avfärda personens upplevelse Hjälpa till att andas lugnt, hitta struktur i vardagen Rapportera förändringar i ångestnivå till ansvarig personal Undvika att förstärka undvikandebeteenden, men respektera dagsform Exempel En kvinna med GAD oroar sig konstant för att hennes familj ska bli sjuk, trots att det inte finns något som tyder på det. Hon ringer sina vuxna barn flera gånger per dag för att "försäkra sig". Vården hjälper henne med kognitiv terapi och struktur i vardagen. Undersköterskan hjälper till att bryta oron med små samtal och vardagsrutiner.

📄 Vad bör vårdpersonal tänka på vid omvårdnaden av personer med ätstörningar? Omvårdnad av personer med ätstörningar kräver empati, tålamod och specialiserad kunskap. Det handlar inte bara om att få någon att äta, utan om att förstå den psykologiska smärta som ofta ligger bakom beteendet – och att bygga en trygg vårdrelation där individen vågar släppa kontrollen. Personer med ätstörningar upplever ofta stark skam, ångest och ambivalens. De vill kanske bli friska, men är samtidigt rädda för förändring. Det är därför avgörande att omvårdnaden präglas av respekt, lyhördhet och tydlig struktur, utan att bli anklagande eller pådrivande. Viktiga förhållningssätt i omvårdnaden 1. Skapa trygghet och tillit – Bemöt personen som människa, inte som en diagnos. – Visa att du är kvar även när det är svårt. – Bygg en vårdrelation där individen känner sig sedd och respekterad. 2. Ha en icke-dömande attityd – Kommentera inte kropp, vikt, utseende eller matvanor i värderande termer. – Visa att du förstår att maten kan väcka stark ångest. 3. Arbeta återhämtningsinriktat – Betona styrkor, resurser och det friska – inte bara det sjuka. – Hjälp personen att sätta egna mål, i samverkan med teamet. 4. Skapa struktur kring måltider – Måltider bör ske på regelbundna tider, med lugn atmosfär. – Personalens roll är att stötta, finnas nära, inte tvinga eller förhöra. – Efter måltid bör det finnas lugna rutiner, t.ex. samtal, vila eller promenad. 5. Var konsekvent – men flexibel – Håll fast vid gemensamma riktlinjer, men anpassa bemötandet efter dagsform. – Undvik att argumentera om varje tugga – håll fokus på det större målet. Omvårdnadsområden att uppmärksamma Nutrition och viktuppgång (i samarbete med dietist och läkare) Vätskebalans, cirkulation och vitalparametrar Psykisk status: ångest, tvång, självskada Relationer, självbild, kontrollbehov och självkänsla Behov av aktivitet, vila och sömn Undersköterskans roll Undersköterskan har ofta en avgörande funktion i vardagen: Följer med vid måltider och observerar reaktioner Finns som ett tryggt stöd före och efter måltider Dokumenterar ätmönster och kroppsliga observationer Ger praktiskt stöd vid dusch, vila eller fysisk aktivitet Lyssnar, bekräftar och finns där – utan att döma Exempel En person med anorexia är inlagd för näringsbehandling. Undersköterskan ser att brukaren gråter efter varje måltid. Istället för att säga ”det är bara att äta” sitter hon kvar i tystnad och säger: ”Jag vet att det är svårt, men jag finns här.” Den lilla gesten stärker tryggheten – ett steg i återhämtningen.

📄 Vad finns det för olika tänkbara orsaker till ätstörningar? Ätstörningar är komplexa tillstånd som påverkar en persons relation till mat, kropp och självkänsla. De uppstår sällan av en enda orsak, utan är resultatet av en kombination av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Det handlar ofta om ett sätt att hantera inre smärta, stress, krav eller känslor av kontrollförlust. Vanliga diagnoser inom ätstörningsområdet är anorexia nervosa, bulimia nervosa, hetsätningsstörning (BED) och ospecificerad ätstörning. Biologiska orsaker Ärftlighet: Det finns viss genetisk sårbarhet – ätstörningar är vanligare i vissa familjer. Neurobiologi: Obalanser i hjärnans signalsubstanser (som serotonin och dopamin) kan påverka hunger, impulskontroll och känsloreglering. Pubertet och hormoner: Hos många debuterar ätstörningen i tonåren, då kroppen förändras snabbt. Psykologiska orsaker Perfektionism och självkritik: En vanlig personlighetstyp hos personer med ätstörning är att ställa höga krav på sig själv och ha låg självkänsla. Känsloregleringssvårigheter: Att kontrollera matintaget kan bli ett sätt att hantera ångest, sorg eller trauma. Traumatiska livshändelser: Tidigare övergrepp, mobbning, psykisk sjukdom i familjen eller känslomässig försummelse kan ligga bakom. Sociala och kulturella orsaker Kroppsideal i samhället: Smalhetsideal, träningshets och fokus på utseende i sociala medier påverkar unga, särskilt tjejer. Idrottskultur: Inom vissa sporter (dans, gymnastik, löpning) är kroppen i fokus, vilket ökar risken. Krav från skola, familj eller omgivning: Orealistiska förväntningar kan skapa behov av kontroll. Familje- och relationsfaktorer Överbeskyddande eller konflikträdda familjemiljöer Föräldrars egna problem med mat, vikt eller prestation Brist på känslomässig bekräftelse – individen får uppmärksamhet först när vikten förändras Exempel En 14-årig flicka börjar hoppa över måltider efter kommentarer om hennes kropp i skolan. Hon får mycket beröm när hon går ner i vikt. Samtidigt upplever hon att föräldrarna ställer höga krav i skolan. Det ger en känsla av kontroll när hon säger nej till mat – en början till en ätstörning. Sammanfattning Ätstörningar handlar inte bara om mat eller vikt. Det handlar ofta om känslor, identitet, kontroll och självbild. Därför behöver behandlingen ta hänsyn till både kropp, psyke och sociala faktorer.

📄 Vad är melankoli? Melankoli är ett begrepp som används för att beskriva en särskilt svår form av depression. Det kännetecknas av djup, långvarig nedstämdhet, brist på känslomässig reaktion och en kraftigt nedsatt förmåga att känna glädje, hopp eller intresse för något – även sådant som tidigare varit meningsfullt. Melankoli är ingen egen diagnos enligt DSM-5 eller ICD-10, utan ett tillägg (specificerare) till diagnosen egentlig depression. Det används när vissa typiska symtom finns med, som gör tillståndet mer allvarligt och ofta kräver särskild behandling. Typiska kännetecken för melankoli Total avsaknad av glädje eller känslomässig respons Personen kan inte känna glädje ens i positiva situationer. Uttalad morgontrötthet och dygnsvariation Måendet är ofta sämst på morgonen och något bättre på kvällen. Sömnstörningar och kraftig aptitförlust Sömnen är ytlig eller störd, och personen tappar matlusten markant. Kroppslig tröghet eller agitation Personen rör sig långsamt, uttrycker sig monotont eller är motoriskt orolig. Djup skuldkänsla eller känsla av total hopplöshet Ofta finns självmordstankar eller existentiell smärta. Exempel En man som tidigare varit social och aktiv drar sig tillbaka helt, orkar inte gå upp ur sängen, svarar inte på tilltal och säger att han inte känner något längre – "inte ens för barnbarnen". Det finns inga tydliga utlösande orsaker, men ett livslångt mönster av återkommande nedstämdhet. Detta kan vara ett uttryck för melankolisk depression. Behandling av melankoli Läkemedel: Antidepressiva, ibland i kombination med antipsykotiska eller stämningsstabiliserande medel. ECT (elbehandling): Används ofta vid melankolisk depression med god effekt. Omvårdnad: Fokus på trygghet, struktur och att minimera stimuli som kan skapa överbelastning. Stöd: Lång återhämtningstid kräver ett tålamodspräglat bemötande. Undersköterskans roll Vara närvarande utan krav Skapa trygga rutiner i vardagen Observera förändringar i tillståndet Dokumentera och rapportera till sjuksköterska Ha förståelse för att personen inte "väljer" att vara passiv eller känslokall

📄 Vad är affektiva syndrom för något? Affektiva syndrom är ett samlingsnamn för psykiska sjukdomstillstånd där huvudproblemet rör stämningsläget – alltså hur en person känner sig under längre tid. Dessa tillstånd kan ta sig uttryck i djup nedstämdhet (depression), onormalt förhöjt stämningsläge (mani) eller växlingar däremellan (bipolär sjukdom). Ordet affektiv kommer från latinets affectus, som betyder känsla eller sinnesstämning. Affektiva syndrom påverkar alltså känslolivet, energinivån, tankarna och funktionsförmågan. Huvudgrupper inom affektiva syndrom Depressiva tillstånd Episodisk depression (t.ex. enstaka depressiv episod) Återkommande depression Dystymi (långvarig men mildare nedstämdhet) Bipolära syndrom Bipolär sjukdom typ 1: växling mellan mani och depression Bipolär sjukdom typ 2: växling mellan hypomani och depression Cyklotymi: snabba svängningar mellan lättare depression och uppvarvning Maniska tillstånd Mani: kraftigt förhöjt stämningsläge, överaktivitet, impulsivitet, sömnbrist Hypomani: lindrigare form av mani utan psykotiska symtom Vanliga symtom inom affektiva syndrom Förändrat sömnmönster (sover för mycket eller för lite) Energilöshet eller överdriven energi Minskad eller ökad aptit Nedstämdhet eller eufori Koncentrationssvårigheter Tankar om värdelöshet, självmord eller grandiositet Påverkan på socialt liv, arbete, relationer Orsaker Orsakerna är ofta en kombination av: Ärftliga faktorer Obalans i hjärnans signalsubstanser (t.ex. serotonin, dopamin) Livshändelser, stress, trauma eller sömnbrist Hormonella förändringar (t.ex. postpartumdepression) Behandling Behandlingen är individuell och kan inkludera: Läkemedel (t.ex. antidepressiva, stämningsstabiliserande, antipsykotika) Samtalsterapi (KBT, psykodynamisk terapi) Psykosocialt stöd och återhämtningsinriktat arbete Livsstilsförändringar och struktur i vardagen Undersköterskans roll Undersköterskan kan bidra genom att: Skapa struktur och trygghet i vardagen Observera stämningsläge och förändringar Stödja personens delaktighet i planering och aktivitet Dokumentera och rapportera viktiga observationer Mötas med tålamod, empati och ett lugnt bemötande Exempel En kvinna med bipolär sjukdom har nyligen avslutat en manisk fas. Nu är hon djupt nedstämd, har svårt att äta och säger att livet känns meningslöst. Undersköterskan hjälper henne att återfå vardagsrutiner, erbjuder sällskap vid måltid och uppmuntrar till små aktiviteter som promenader eller att skriva dagbok.

📄 Hur behandlas depressioner? Depression kan behandlas på flera olika sätt, beroende på svårighetsgrad, individens livssituation och tidigare erfarenheter av vård eller behandling. Behandlingen syftar till att minska symtom, förebygga återfall och stödja individen i att återfå livskvalitet, funktionsförmåga och framtidstro. Det är viktigt att förstå att depression inte är ett tecken på svaghet, och att behandling hjälper – oavsett om depressionen är lätt, medelsvår eller djup. Många blir helt återställda, andra får lära sig leva ett gott liv med återstående symtom. Vanliga behandlingsformer vid depression 1. Samtalsterapi / Psykoterapi Särskilt effektivt vid lindrig och medelsvår depression. Vanliga metoder är: Kognitiv beteendeterapi (KBT): fokuserar på att förändra negativa tankemönster och beteenden. Interpersonell terapi (IPT): inriktad på relationer och konflikter i individens liv. Psykodynamisk terapi: syftar till att förstå omedvetna mönster och tidigare erfarenheter. 2. Läkemedelsbehandling Används ofta vid medelsvår till svår depression eller när samtalsterapi inte räcker. De vanligaste är: SSRI-preparat (t.ex. sertralin, fluoxetin): påverkar serotoninbalansen i hjärnan. Effekt kommer ofta efter 2–4 veckor, men vissa biverkningar kan uppstå tidigt. Behandlingen ska följas upp av läkare och bör pågå i minst 6 månader för att förebygga återfall. 3. Psykosocialt stöd och struktur Viktig vid alla former av depression: samtal, trygg bemötande, stöd i vardagen. Hjälp att återuppta rutiner, sömn, fysisk aktivitet och social kontakt. Kan ges av boendestödjare, kurator, undersköterska eller närstående. 4. ECT (elbehandling) Används ibland vid svår depression, särskilt om personen inte svarat på andra behandlingar eller har livshotande symtom (t.ex. svår självmordsrisk). Effektiv men kräver noggrann bedömning och informerat samtycke. 5. Internetbaserad behandling Framför allt KBT via appar eller webbaserade plattformar. Ett alternativ för personer med lättare depression eller som vill ha behandling hemifrån. Återhämtning tar tid Behandling av depression handlar inte bara om att ”ta bort symtom”. Återhämtningen sker i steg, där individen långsamt återfår energi, initiativförmåga och glädje. Det är viktigt med tålamod, stöd, delaktighet och uppföljning. Undersköterskans roll Undersköterskan har en viktig roll i omvårdnadsstödet: Skapa trygghet och lyssna utan att döma Stödja dygnsrytm, aktivitet och vardagsstruktur Observera förändringar i mående och rapportera till ansvarig personal Uppmuntra små steg i rätt riktning – som att duscha, äta eller gå en kort promenad Arbeta återhämtningsinriktat, med respekt för individens tempo Exempel En äldre man med depression får hjälp av hemtjänsten. Undersköterskan märker att han ofta glömmer att äta och drar sig undan. Hon börjar varje dag med att fråga hur han mår, sätter på radion med hans favoritmusik och hjälper honom att strukturera dagen. Han börjar långsamt visa mer intresse och orkar delta i samtal igen.

📄 Depression är vanligt hos ungdomar – varför? Depression är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna bland ungdomar i Sverige i dag. Den kan drabba både tjejer och killar, och ofta utan att omgivningen märker det direkt. Det finns flera orsaker till varför just ungdomar är särskilt sårbara för depression – både biologiska, psykologiska och sociala. Ungdomen är en period i livet då mycket förändras: kroppen, relationer, identitet och ansvar. Samtidigt ökar kraven från skola, sociala medier och omvärlden. Dessa förändringar kan skapa stress, press och känslor av otillräcklighet, vilket i vissa fall kan leda till nedstämdhet eller depression. Vanliga orsaker till depression hos ungdomar 1. Biologiska förändringar Under puberteten påverkas hjärnans signalsubstanser och hormonbalansen kraftigt, vilket kan påverka humöret, sömnen och känslolivet. 2. Identitetsutveckling och självkritik Ungdomar ifrågasätter ofta sin identitet, sitt värde och sin tillhörighet. De är känsliga för avvisande, kritik och upplevelsen av att inte duga. 3. Höga krav och prestationspress Skolstress, förväntningar på att lyckas, se bra ut, vara socialt aktiv och ha framtidsplaner kan skapa inre stress. 4. Social isolering och mobbning Känslan av att vara utanför, mobbad eller utan riktiga vänner är en stark riskfaktor. Även subtilt utanförskap kan ha stor påverkan. 5. Digitalt tryck och sociala medier Ständiga jämförelser med andras "perfekta liv" på sociala medier kan skapa en skev självbild och känsla av misslyckande. 6. Tidigare trauma eller familjeproblematik Våld i hemmet, skilsmässor, psykisk ohälsa hos föräldrar eller brist på trygghet kan ligga bakom depressionen. 7. Brist på meningsfullhet och framtidstro Om ungdomen inte ser någon mening med livet, eller känner hopplöshet inför framtiden, ökar risken för depression. Symtom på depression hos ungdomar Trötthet och initiativlöshet Ledsenhet, tomhet eller irritation Ändrat sömn- eller matmönster Självanklagelser, låg självkänsla Minskad lust att vara med vänner Tankar på att inte vilja leva Exempel En 16-årig tjej med goda betyg börjar plötsligt isolera sig, slutar svara på meddelanden och säger att allt är ”meningslöst”. Föräldrarna tror först att det är ”tonårshumör”, men efter samtal med skolkuratorn framkommer att hon känner sig totalt värdelös och har tappat livslusten. Hon får hjälp via ungdomsmottagning och kontakt med BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Att ta ungdomars psykiska mående på allvar är avgörande. Tidig upptäckt och rätt stöd kan förhindra att depressionen förvärras eller leder till självskada eller suicidrisk.

📄 Beskriv med egna ord och ge egna exempel på vad kognitiv terapi syftar till Kognitiv terapi – ofta kallad kognitiv beteendeterapi (KBT) – är en samtalsbehandling som syftar till att hjälpa personen förstå hur tankar, känslor och beteenden hänger ihop, och hur man kan förändra negativa mönster för att må bättre. Den bygger på idén att det inte alltid är själva händelsen som orsakar lidande, utan hur vi tänker kring det som hänt. Målet med terapin är inte att "tänka positivt", utan att identifiera osunda eller felaktiga tankemönster som bidrar till ångest, nedstämdhet eller dålig självkänsla – och att ersätta dem med mer hjälpsamma, realistiska tankar. Vad syftar kognitiv terapi till? Att förstå sambandet mellan tanke–känsla–beteende Att uppmärksamma automatiska negativa tankar Att utmana tankefällor som förstärker psykisk ohälsa Att prova nya beteenden för att bryta negativa cirklar Att öka självinsikt och kontroll över sina reaktioner Vanliga metoder i kognitiv terapi Tankescheman – skrivövningar där personen identifierar och granskar negativa tankar Beteendeexperiment – att prova något nytt i verkligheten och se vad som faktiskt händer Exponering – att gradvis närma sig det man undviker, t.ex. en plats eller situation Hemuppgifter – praktiska övningar mellan samtalen för att träna på nya sätt att tänka eller agera Exempel 1: Ångest En kvinna med social ångest tänker: “Alla tycker att jag är konstig när jag pratar.” I kognitiv terapi lär hon sig att granska tanken: – Finns det bevis för att det är så? – Vad säger andra? – Vad händer om jag ändå försöker prata? Genom att öva i små steg, märker hon att ingen reagerar negativt. Den nya tanken kan bli: “Det är okej att vara lite nervös – det betyder inte att jag gör bort mig.” Exempel 2: Depression En man med depression tänker: “Jag klarar ingenting längre.” Terapin hjälper honom att se att han faktiskt klarar små saker varje dag, t.ex. laga mat eller gå till affären. När han börjar agera mer aktivt, förbättras också hans tankar och mående. Undersköterskans roll Undersköterskan utför inte terapi, men kan: Stödja individens hemuppgifter Prata om tankar och känslor på ett icke-dömande sätt Bekräfta små framsteg Arbeta i samråd med behandlare så att vardagsstödet hänger ihop med terapin

📄 Förklara vad posttraumatiskt stressyndrom är och hur det behandlas Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett psykiatriskt tillstånd som kan uppstå efter att en person varit med om eller bevittnat en mycket skrämmande, hotfull eller livshotande händelse. Det kan handla om krig, tortyr, våldtäkt, olyckor, övergrepp i barndomen, naturkatastrofer eller allvarliga trauman inom nära relationer. Alla människor reagerar med stress efter svåra händelser, men PTSD kännetecknas av att symtomen inte går över utan fortsätter påverka livet långt efter det att faran är över. Vanliga symtom vid PTSD Återupplevande av traumat i form av mardrömmar, flashbacks eller påträngande minnesbilder Undvikande av platser, personer eller situationer som påminner om traumat Överdriven vaksamhet, lättskrämdhet, sömnsvårigheter, irritabilitet Känslomässig avstängdhet eller svårigheter att känna glädje Skam, skuld eller självanklagelser, även när personen inte haft skuld i det som hänt Symtomen kan komma direkt efter traumat eller veckor, månader – till och med år – senare. Komplex PTSD Vissa personer, särskilt de som utsatts för upprepade trauman under lång tid (exempelvis sexuella övergrepp i barndomen eller långvarig våld i nära relation), kan utveckla komplex PTSD. Då finns ofta även svårigheter med självbild, relationer och känsloreglering. Behandling vid PTSD Behandling av PTSD sker oftast i psykiatrin eller genom specialiserade traumamottagningar och kan bestå av: 1. Psykoterapi Traumafokuserad KBT är den behandling med starkast evidens. EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) är en annan metod som ofta används. Terapin syftar till att bearbeta minnet, minska ångest och återfå trygghet. 2. Läkemedel Antidepressiva kan användas för att lindra ångest, sömnsvårigheter och depression. Läkemedel botar inte traumat, men kan underlätta behandlingen. 3. Trygghet och stabilisering Innan traumabearbetning kan inledas behöver personen känna trygghet i vardagen. Boendestöd, struktur, trygg personal och fungerande rutiner är ofta första steget. Vissa personer behöver stöd i åratal – med fokus på återhämtning snarare än ”bot”. Undersköterskans roll Undersköterskan arbetar inte med terapi, men har en viktig uppgift i att: Skapa trygghet, struktur och respektfullt bemötande Lyssna utan att pressa eller ifrågasätta Vara uppmärksam på reaktioner och triggers Undvika att tvinga fram berättelser – det är individen som styr Samarbeta med behandlande personal och dokumentera observationer Exempel En man som varit utsatt för tortyr under flykt får boendestöd. Han reagerar kraftigt på oväntade ljud och drar sig undan kontakt. Undersköterskan ser till att alla rutiner är förutsägbara, knackar alltid innan hon går in, och tvingar inte fram samtal. Efter lång tid vågar mannen själv ta initiativ till kontakt.

📄 Förklara hur ett utmattningssyndrom utvecklas Utmattningssyndrom är en stressrelaterad sjukdom som utvecklas gradvis under en längre tid. Det uppstår när en person varit utsatt för hög stress utan tillräcklig återhämtning, ofta under månader eller år. Det handlar inte om att ha varit stressad en kort period, utan om långvarig fysisk och psykisk överbelastning, där kroppens och hjärnans resurser till slut tar slut. Sjukdomen är vanligt förekommande i dagens samhälle och förekommer både hos yngre och äldre, särskilt inom yrken där höga krav kombineras med låg kontroll och starkt engagemang – till exempel vård, skola och omsorg. Hur utvecklas utmattningssyndrom? Utmattningssyndrom brukar beskrivas som en process i tre steg: 1. Stressreaktioner (första varningssignaler) Sömnsvårigheter Oro och rastlöshet Trötthet som inte går över med vila Huvudvärk, hjärtklappning, värk i kroppen Minskad glädje, sämre koncentration 2. Anpassningsfas (personen försöker kompensera) Jobbar längre, ställer högre krav på sig själv Prioriterar bort vila, fritid och sociala kontakter ”Biter ihop” trots att kroppen säger ifrån Ignorerar signaler för att inte svika andra 3. Kollaps eller total utmattning Minnesstörningar, koncentrationssvårigheter Känslomässig avstängdhet eller gråtattacker Fysiskt utmattad, orkar knappt kliva ur sängen Sjukskrivning ofta nödvändig Kroppen och hjärnan kräver långvarig återhämtning Orsaker Vanliga bakomliggande orsaker till utmattningssyndrom: Hög arbetsbelastning och höga krav under lång tid Konflikter, brist på stöd eller känsla av otillräcklighet Ansvar för sjuka anhöriga, barn med särskilda behov, ekonomisk stress Obehandlad ångest eller depression i grunden Orealistiska krav från omgivning – eller från individen själv Skillnad mot vanlig stress Alla blir stressade ibland, men utmattningssyndrom är ett medicinskt tillstånd där hjärnans funktion påverkas. Det handlar inte om svaghet eller brist på motivation, utan om att kroppen tvingats till nedstängning. Exempel En kvinna i 40-årsåldern har i flera år arbetat övertid, tagit hand om två barn med särskilda behov och inte haft tid för vila. Hon börjar få huvudvärk, sömnproblem och tappar minnet. En dag på jobbet får hon panikångest och kan inte fortsätta arbeta. Läkare ställer diagnosen utmattningssyndrom – återhämtning kommer att ta minst 6–12 månader.

📄 Beskriv med egna ord och egna exempel vad empowerment är Empowerment betyder att stärka en persons egen kraft, inflytande och kontroll över sitt liv. Inom psykiatrisk vård och omsorg innebär det att hjälpa människor att återfå makten över sin vardag, sina beslut och sin identitet – trots psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning. Empowerment handlar inte om att ”hjälpa till” på ett passivt sätt, utan om att stödja individens förmåga att agera självständigt, ta initiativ och fatta egna val. Det är ett förhållningssätt där personalen inte bestämmer åt, utan samarbetar med, den enskilde. Vad kännetecknar ett empowerment-baserat arbetssätt? Fokus på personens styrkor och resurser, inte bara svårigheter Att ge valmöjligheter i stället för färdiga lösningar Att lyssna, bekräfta och stödja självbestämmande Att uppmuntra till att sätta egna mål och delta i beslut Att lita på att individen vet vad som fungerar i sitt liv Exempel från vardagen Exempel 1: En brukare med depression säger: ”Det är ingen idé att jag försöker, jag klarar ändå inget.” Undersköterskan svarar inte med ”jo, det gör du visst”, utan frågar: ”Finns det något du klarade tidigare som du skulle vilja prova igen?” Tillsammans hittar de ett litet mål: att laga en enkel lunch. När det lyckas stärks självkänslan. Detta är empowerment i praktiken. Exempel 2: En boendestödjare planerar inte veckans aktiviteter ensam, utan sätter sig med brukaren och frågar: ”Vad vill du att vi lägger fokus på den här veckan?” Att låta individen styra sin egen planering är ett sätt att visa respekt och främja ansvarstagande. Varför är empowerment viktigt? Det stärker självkänsla och framtidstro Det minskar känslan av att vara beroende eller maktlös Det ökar motivationen att delta i vård eller stöd Det är centralt i återhämtningsinriktad psykiatri Empowerment handlar alltså om att ge tillbaka något som ofta gått förlorat i samband med psykisk sjukdom: tron på sig själv och rätten att påverka sitt eget liv.

📄 Vad använder man skattningsskalor till? Skattningsskalor är standardiserade verktyg som används inom psykiatrin och vården för att mäta, bedöma och följa upp psykiska symtom och funktionsnivå. De hjälper både vårdpersonal och individen att få en tydligare bild av hur personen mår – ofta över tid – och är ett komplement till samtal och observation. Skattningsskalor kan fyllas i av individen själv (självskattning), av personal (professionell skattning) eller tillsammans i dialog. De används inte för att ställa diagnos i sig, men kan stödja diagnostik, behandlingsval och uppföljning. Syften med att använda skattningsskalor: 1. Bedöma symtomens svårighetsgrad Skattningsskalor gör det möjligt att mäta t.ex. hur djup en depression är, hur stark ångest personen upplever eller hur mycket sömnen är störd. 2. Följa utveckling över tid Genom att använda samma skala regelbundet kan personalen se om behandlingen har effekt eller om symtomen förvärras. 3. Underlätta samtal och delaktighet Skattningar gör det lättare för individen att uttrycka sitt mående och för personalen att samtala om det på ett strukturerat sätt. 4. Skapa en objektiv grund för beslut Skattningsskalor ger ett dokumenterat underlag som kan användas i vårdplanering och utvärdering. Exempel på vanliga skattningsskalor: MADRS-S (Montgomery-Åsberg Depression Rating Scale – self): mäter grad av depression GAD-7: mäter generaliserad ångest PHQ-9: skattar depression enligt DSM-kriterier AUDIT: mäter alkoholkonsumtion och riskbruk GAF (Global Assessment of Functioning): skattar funktionsnivå mellan 0–100 KEDS: används för att bedöma utmattning (Karolinska Exhaustion Disorder Scale) Undersköterskans roll Undersköterskor deltar inte alltid i själva skattningen, men kan: Påminna om att skalan ska fyllas i Observera förändringar i mående som kan speglas i skattningen Förklara på ett enkelt sätt varför den används Stödja samtal om hur personen upplever frågorna Exempel En person med depression fyller i MADRS-S varje vecka. Första veckan skattas trötthet och nedstämdhet högt (8/10). Efter tre veckors samtalsstöd och struktur i vardagen har skattningen sjunkit till 4/10. Det ger en konkret bild av förbättring som både personal och brukare kan förstå och prata om.

📄 Vad heter de två vanligaste diagnossystemen i Sverige? I Sverige används två huvudsakliga diagnossystem för att klassificera och diagnosticera psykisk ohälsa och andra sjukdomstillstånd: ICD-10 – Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem DSM-5 – Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, version 5 Båda systemen används inom psykiatrin, men i olika sammanhang och med olika syften. 1. ICD-10 (Internationell klassifikation av sjukdomar, version 10) Utvecklad av WHO (Världshälsoorganisationen) Officiellt diagnossystem i Sverige och andra länder Används inom både somatisk och psykiatrisk vård Innehåller alla typer av sjukdomar, inte bara psykiska Diagnoskoderna ligger till grund för journalföring, statistik och ersättning i vården Sverige använder en nationell version: ICD-10-SE Exempel: F32 – Depressiv episod F40 – Fobiska syndrom F43.1 – Posttraumatiskt stressyndrom 2. DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) Utvecklad av American Psychiatric Association (APA) Används främst inom psykiatrisk diagnostik, forskning och utbildning Innehåller endast psykiska diagnoser Ger mer detaljerade kriterier än ICD-10 Vanlig i specialistpsykiatrin och i psykologers arbete Används ofta som stöd vid bedömning, samtalsbehandling och psykologisk utredning Exempel: DSM-5 har tydliga kriterielistor för t.ex. depression, autism, PTSD eller bipolär sjukdom som underlättar bedömning. Skillnader i användning ICD-10 DSM-5 Internationellt och officiellt Komplement inom psykiatrin Används för diagnoskodning och rapportering Används för utredning och klinisk bedömning Tillämpas i alla vårdnivåer Vanlig inom specialistpsykiatri och forskning Sammanhang för undersköterskor Undersköterskor arbetar inte med att ställa diagnoser, men det är viktigt att känna till vilket system som används och vad en viss kod eller diagnos innebär i praktiken. Det underlättar i dokumentation, förståelse av vårdplaner och samarbete med legitimerad personal.

📄 Vad har en diagnos för syfte? En diagnos inom psykiatrin har flera viktiga syften. Den används inte bara för att ”sätta en etikett”, utan för att förstå individens tillstånd, kunna planera rätt behandling och erbjuda likvärdig vård. En diagnos är en struktur för att identifiera, beskriva och kategorisera psykisk ohälsa, baserat på symtom, varaktighet och påverkan på livsföring. Diagnosens huvudsakliga syften: 1. Att förstå och beskriva personens problem En diagnos ger ett gemensamt språk för att beskriva vad individen upplever. Det underlättar kommunikationen mellan personal, brukare, anhöriga och andra yrkesgrupper. 2. Att vägleda behandling Olika diagnoser svarar på olika typer av insatser. En korrekt diagnos gör det möjligt att välja rätt behandlingsform, t.ex. samtalsterapi, läkemedel eller psykosocialt stöd. 3. Att skapa struktur i vårdplaneringen Diagnosen ligger till grund för vårdplan, genomförandeplan eller rehabiliteringsplan. Den kan även påverka rätt till vissa stödinsatser från kommunen eller Försäkringskassan. 4. Att säkerställa likvärdig vård Med hjälp av diagnossystemen (t.ex. DSM-5 eller ICD-10) kan vården använda gemensamma kriterier. Det bidrar till att olika personer i liknande situationer får jämförbar hjälp – oavsett var i landet de bor. 5. Att möjliggöra forskning och statistik Diagnoser används för att kartlägga hur vanlig en viss sjukdom är, vilka behandlingar som fungerar bäst och hur resurser ska fördelas inom vården. Diagnos är inte en färdig sanning Det är viktigt att komma ihåg att en psykiatrisk diagnos: Inte definierar en persons hela identitet Kan ändras över tid, beroende på livssituation och utveckling Ska ställas med varsamhet och helhetssyn, inte enbart utifrån symtom Inom återhämtningsinriktad psykiatri är diagnosen ett verktyg – inte ett mål i sig. Målet är att hjälpa personen vidare i livet, inte att låsa fast i en sjukdomsbild. Exempel En person söker vård för sömnsvårigheter, oro och svårigheter att koncentrera sig. Efter bedömning konstaterar läkaren att symtomen stämmer med diagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD). Det gör att man kan erbjuda behandling med KBT, psykoedukation och eventuellt läkemedel. Diagnosen hjälper alltså både individen och vårdgivaren att veta vad nästa steg är.

📄 Förklara vad internetbaserat stöd och behandling är för något Internetbaserat stöd och behandling är en form av psykologiskt eller psykosocialt stöd som ges via digitala verktyg – till exempel via dator, surfplatta eller mobiltelefon. Det kan vara allt från samtalsbehandling och självhjälpsprogram till kontakt med psykiatrin online, och har blivit ett allt viktigare komplement till traditionell vård, särskilt inom psykiatrin. Målet är att öka tillgängligheten till hjälp, minska väntetider och möta personer där de befinner sig, både geografiskt och psykiskt. Exempel på internetbaserat stöd och behandling 1. Digital terapi Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den vanligaste behandlingsformen i digitalt format. Patienten får övningar, texter och kontakt med behandlare via en säker plattform. 2. Självhjälpsprogram Onlineprogram som användaren går igenom på egen hand – ibland helt utan kontakt med behandlare. Fokus kan vara stress, sömn, ångest, depression eller återfallsprevention. 3. Chatt eller videosamtal med psykolog eller kurator Erbjuds t.ex. via 1177, Mindler, Kry, Vårdguiden eller inom ungdomsmottagningar. 4. Stödgrupper online Föreningar som SPES, SHEDO eller RSMH erbjuder digitala samtalsgrupper eller forum där människor med liknande erfarenheter möts. 5. Krisstöd eller jourverksamhet via nätet Exempel: Mind (telefon och chatt), Suicide Zero (information), BRIS (barn och unga), eller regionernas egna krisstödslinjer. Fördelar med internetbaserat stöd Tillgängligt dygnet runt – inga öppettider att passa Lägre tröskel – många vågar söka hjälp lättare anonymt Ingen resa krävs – särskilt viktigt för personer i glesbygd eller med social fobi Kan kombineras med fysisk vård – t.ex. mellan besök Begränsningar och utmaningar Passar inte alla – personer med allvarlig psykisk sjukdom behöver ofta fysiska möten Kräver digital kompetens och tillgång till internet Risk för bristande uppföljning eller kontakt om systemet används fel Inte alltid tillräcklig för långvariga och komplexa problem Undersköterskans roll Undersköterskan kan: Informera brukare om möjligheter till digitalt stöd Hjälpa till att hitta, tolka och använda verktyg (t.ex. inloggning, appar) Uppmuntra till att kombinera fysisk och digital kontakt Samverka med behandlare eller kurator kring vad som fungerar bäst för individen Internetbaserat stöd är inte en ersättning för traditionell vård, men kan vara ett första steg eller ett komplement. För många är det ett viktigt verktyg för delaktighet, egenmakt och kontinuitet i kontakten med psykiatrin.

📄 Varför tror du det finns så många olika psykiatriska stödföreningar? Det finns många olika psykiatriska stödföreningar eftersom behovet av stöd, gemenskap och förståelse är stort och varierar mellan olika grupper och individer. Psykisk ohälsa påverkar människor på olika sätt – beroende på diagnos, livssituation, ålder, kultur, kön och personlighet. En enda organisation kan sällan möta allas behov. Därför har det vuxit fram ett brett landskap av föreningar som erbjuder både gemenskap, kunskap och påverkansarbete. Vad är en psykiatrisk stödförening? Det är en ideell organisation som arbetar med att: Ge stöd till personer med psykisk ohälsa och/eller deras anhöriga Skapa mötesplatser och social gemenskap Erbjuda aktiviteter, samtalsgrupper och information Påverka samhället i frågor som rör psykisk hälsa och rättigheter Exempel i Sverige: RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) Mind SHEDO (för ätstörningar och självskadebeteende) NSPH (Nationell samverkan för psykisk hälsa – ett paraply för flera föreningar) SPES (anhörigförening för efterlevande till suicid) Därför finns det många olika föreningar 1. Människor har olika erfarenheter och behov En person med bipolär sjukdom kan behöva annat stöd än en tonåring med självskadebeteende. En anhörig till någon med schizofreni har andra frågor än en person med lättare ångest. Föreningarna erbjuder stöd som är målgruppsanpassat. 2. Människor behöver gemenskap med likasinnade Att träffa andra som varit med om liknande saker ger känslan av "jag är inte ensam". Det kan vara avgörande för att orka vidare och våga prata om det som är svårt. 3. Erfarenhetsbaserat stöd Många föreningar drivs av personer med egen erfarenhet – så kallade brukarerörelser. Det skapar trovärdighet och en annan sorts förståelse än den professionella vården kan ge. 4. Psykiatrin täcker inte alla behov Vården har ofta begränsade resurser och är inriktad på diagnos och behandling. Stödföreningar kan erbjuda komplement: social kontakt, långsiktigt stöd, samtalsgrupper, aktiviteter, telefonjourer m.m. 5. De vill påverka samhället Föreningarna arbetar också politiskt för bättre villkor, ökad öppenhet, mindre stigma och stärkt brukarinflytande. Exempel En ung kvinna med ätstörning får behandling via psykiatrin, men upplever ensamhet och skam. Genom SHEDO hittar hon en samtalsgrupp online där andra delar sina erfarenheter. Det blir ett avgörande steg i hennes återhämtning. Stödföreningarna fungerar alltså som broar mellan individen, vården och samhället. Deras mångfald speglar människors olika behov – och stärker det psykiatriska stödet som helhet.

📄 Vad tror du kan hända om personen som behöver stöd och hjälp inte känner sig delaktig? När en person som får stöd inte känner sig delaktig i sin egen vård eller omsorg finns en stor risk att insatsen tappar i effekt, skapar motstånd och försvagar förtroendet. Delaktighet handlar om mer än att vara med på möten – det är en känsla av att bli sedd, lyssnad på och ha inflytande över det som händer i ens eget liv. Särskilt inom psykiatrisk omsorg och boendestöd, där många personer har erfarenhet av att inte bli tagna på allvar, är delaktighet en grundförutsättning för återhämtning. Den som inte känner sig delaktig kan lätt känna sig passiviserad, överkörd eller osynlig. Konsekvenser av brist på delaktighet 1. Minskad motivation att ta emot hjälp Om personen upplever att stödet inte är relevant eller att personalen inte lyssnar på vad hen vill, minskar viljan att engagera sig. Hjälpen kan kännas påtvingad, vilket ofta leder till att man drar sig undan. 2. Ökad psykisk ohälsa Brist på kontroll och inflytande över sitt eget liv är en riskfaktor för psykisk ohälsa. Det kan leda till förstärkt ångest, nedstämdhet eller upplevelse av maktlöshet. 3. Försämrad relation till personalen Om individen inte upplever att personalen ser hen som en partner i samarbetet, kan tilliten minska. Förtroendet mellan brukare och personal är avgörande för ett fungerande stöd. 4. Sämre resultat av insatsen Insatser som inte är anpassade efter individens behov och mål blir ofta mindre verkningsfulla. De riskerar att inte leda till någon förändring, även om de är väl utförda. 5. Ökad risk för avhopp Personen kan välja att avsluta insatsen, inte öppna dörren för boendestödjaren eller säga upp beslutade stödformer. Vad innebär delaktighet i praktiken? Att få vara med och bestämma mål, metoder och omfattning av insatsen Att personalen lyssnar aktivt och återkopplar på ett respektfullt sätt Att få bekräftelse på sin egen erfarenhet och kunskap Att känna att man har valmöjligheter och inflytande över sin vardag Exempel En person som får boendestöd säger gång på gång att hen inte vill ha hjälp med matlagning – men personalen fortsätter ändå insistera. Till slut väljer personen att avsluta stödet helt. Om personalen istället frågat: "Vad vill du att vi lägger fokus på?", hade stödet kanske kunnat fortsätta på brukarens villkor. Att känna sig delaktig är inte bara en rättighet enligt socialtjänstlagen (SoL) – det är också en av de mest läkande faktorerna inom psykiatrisk omsorg. Delaktighet bygger självförtroende, ansvarstagande och framtidstro.

📄 Varför är det viktigt att boendestödjaren samverkar och samspelar med personen den ska hjälpa och stödja? Grunden i allt boendestöd är relationen mellan brukaren och boendestödjaren. Ett gott stöd bygger inte på att personalen "vet bäst", utan på att man samarbetar med individen – utifrån hens behov, vilja och livssituation. Därför är det avgörande att boendestödjaren samverkar och samspelar med den person som får stödet. Boendestöd är en frivillig insats enligt socialtjänstlagen (SoL). Det innebär att individens delaktighet och samtycke är nödvändiga. Utan ett fungerande samspel riskerar insatsen att bli ineffektiv, motverkande eller i värsta fall kränkande. Därför är samverkan och samspel avgörande 1. Skapar förtroende och trygghet En person som upplever sig lyssnad på och respekterad är mer benägen att ta emot hjälp. Samspel bygger på lyhördhet, respekt och tillit, vilket är särskilt viktigt i möten med personer som har tidigare erfarenheter av svikna relationer. 2. Gör stödet meningsfullt för individen När stödet formas i samarbete ökar chansen att det motsvarar den enskildes behov. Det stärker självbestämmande och motivation. 3. Främjar återhämtning Återhämtning handlar inte om att personalen "botar", utan om att personen själv återfår makt över sitt liv. En boendestödjare som samspelar stödjer den processen. 4. Skapar hållbara lösningar När individen är delaktig i att hitta lösningar ökar sannolikheten att dessa fungerar på lång sikt. Det blir inte något som "påförs utifrån", utan något som vuxit fram tillsammans. 5. Minskar motstånd och konflikter Många personer med psykisk ohälsa har svårt att ta emot hjälp. Om personalen försöker styra för mycket uppstår ofta motstånd. Samspel bygger på dialog, flexibilitet och acceptans. Vad innebär samverkan och samspel i praktiken? Att lyssna aktivt och fråga vad personen själv tycker är viktigt Att anpassa tempot och insatsens innehåll Att föreslå, inte beordra Att vara öppen för förändringar i dagsform och behov Att respektera när personen säger nej, men finnas kvar som ett tryggt stöd Exempel En brukare med ångest vill inte gå ut. Boendestödjaren föreslår inte direkt en promenad, utan börjar med att fråga hur dagen känns. Efter en stund föreslår hen att de går till postlådan tillsammans. Brukaren känner sig sedd och bemött – inte pressad. Nästa gång kanske de går längre. Undersköterskans roll Som undersköterska i boendestöd är det viktigt att inte bara "utföra uppgifter", utan att bygga relation och samarbete. Det är i det samspelet som verklig förändring blir möjlig.

📄 Förklara vad som kan ingå i en boendestödjares arbetsuppgifter En boendestödjare arbetar med att stödja personer med psykisk ohälsa eller psykiska funktionsnedsättningar i deras vardag – ofta i det egna hemmet. Målet är att stärka individens självständighet, delaktighet och livskvalitet genom konkret och anpassat stöd i vardagslivet. Boendestöd är en insats enligt socialtjänstlagen (SoL) eller ibland lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Arbetet är pedagogiskt, relationsskapande och praktiskt – aldrig medicinskt. Det bygger på brukarens delaktighet, behov och önskemål. Exempel på arbetsuppgifter för en boendestödjare 1. Skapa struktur i vardagen Hjälpa till att planera veckan Stöd i att följa rutiner: mat, sömn, hygien, medicin (ej utdelning) Påminna om tider och hålla ordning på kalender 2. Stöd i praktiska hushållssysslor Handledning i städning, tvätt, matlagning Följa med på inköp och hantera ekonomi (på brukarens villkor) 3. Motiverande samtal och stöd vid oro Lyssna, samtala och stärka brukarens tillit Hjälpa till att hantera ångest, nedstämdhet eller svårigheter i relationer 4. Social aktivering Föreslå och följa med till aktiviteter Hjälpa brukaren att ta kontakt med andra Stärka självförtroende genom positiv återkoppling 5. Stöd i kontakt med samhället Följa med till vårdcentral, psykiatri, myndigheter Hjälpa till att läsa brev, ringa samtal, fylla i blanketter 6. Dokumentation och uppföljning Skriva daganteckningar enligt SoL Delta i möten om genomförandeplan eller SIP Rapportera oro, förändrat mående eller behov till ansvarig personal Viktiga principer i boendestödet Stödet görs med – inte åt – brukaren Brukaren styr innehållet i samråd med personal Stödet är frivilligt – samtycke krävs Insatsen är anpassad till varje individ, i tid, omfattning och innehåll Undersköterskan som boendestödjare I många kommuner är det undersköterskor som arbetar som boendestödjare. Det kräver kunskap om psykisk ohälsa, ett empatiskt förhållningssätt och förmåga att arbeta självständigt i brukarens hem. Det handlar om att vara ett stöd utan att ta över. Exempel En boendestödjare hjälper en person med schizofreni att komma i gång med dagen. De går igenom veckan tillsammans, sätter upp delmål, handlar mat och pratar om vikten av rutiner. När personen mår sämre anpassas stödet – ibland räcker det att bara sitta tyst en stund.

📄 Varför är det så viktigt med sysselsättning? Sysselsättning är en av de viktigaste skyddsfaktorerna för psykisk hälsa och spelar en central roll i både återhämtning och rehabilitering. Det handlar inte enbart om att ha ett arbete i traditionell mening – utan om att ha meningsfulla aktiviteter, rutiner och social kontakt i vardagen. För personer med psykisk ohälsa kan sysselsättning vara det som ger dagen struktur, tillhörighet, självkänsla och en känsla av att vara behövd. Det är också en konkret väg till att återta kontrollen över sitt liv och minska känslan av utanförskap. Vad menas med sysselsättning? Sysselsättning kan se olika ut beroende på individens funktionsförmåga och livssituation: Deltagande i daglig verksamhet (enligt LSS) Aktivitet i öppna verksamheter (t.ex. målargrupp, musik, café) Volontäruppdrag, enklare arbetsuppgifter i skyddad miljö Studier med stöd Arbetsträning eller arbetsprövning Enkla uppgifter i hemmet eller boendet med stöd Det viktiga är inte vad personen gör, utan att det finns en aktivitet som upplevs meningsfull, hanterbar och återkommande. Därför är sysselsättning viktig 1. Skapar struktur och förutsägbarhet Att ha något att gå till, en anledning att gå upp på morgonen, hjälper till att upprätthålla dygnsrytm och minska passivitet. 2. Stärker självkänsla och identitet Genom sysselsättning kan individen uppleva att hen bidrar, utvecklas och duger – något som ofta skadats vid långvarig psykisk ohälsa. 3. Motverkar social isolering Att träffa andra, delta i ett sammanhang och skapa relationer har stor betydelse för att minska ensamhet och bygga trygghet. 4. Ger återhämtning genom aktivitet Meningsfull aktivitet främjar återhämtning genom att skapa balans mellan vila och engagemang. 5. Är en väg in i samhället Sysselsättning kan vara ett första steg mot arbete, studier eller ökad självständighet – men också ett mål i sig. Undersköterskans roll Undersköterskan kan: Motivera och följa med till aktiviteter i början Skapa förutsättningar för att brukaren ska kunna delta Prata om tidigare intressen, styrkor och drömmar Samarbeta med arbetsterapeut, arbetskonsulent eller boendestöd Bekräfta varje framsteg – oavsett hur litet det är Exempel En person med ångestproblematik får hjälp att börja på en textilgrupp två gånger i veckan. Det tar tid innan hen vågar prata med de andra, men efter några veckor säger hen: "Det är skönt att få komma ut, annars tänker jag bara hela tiden."

📄 Vad är arbetslivsinriktad rehabilitering? Arbetslivsinriktad rehabilitering är en insats som syftar till att hjälpa personer med psykisk ohälsa att närma sig, återgå till eller stanna kvar i arbetslivet. Det är en form av psykiatrisk rehabilitering med fokus på att stärka individens arbetsförmåga, hitta meningsfull sysselsättning och möjliggöra delaktighet i samhället genom arbete eller studier. För många personer är arbete inte bara en inkomstkälla, utan också en källa till struktur, social gemenskap, identitet och självkänsla. Därför är arbetslivsinriktad rehabilitering ofta en viktig del av återhämtningsprocessen. Innehåll i arbetslivsinriktad rehabilitering Insatserna varierar beroende på individens behov och lokala resurser, men kan omfatta: Arbetsförberedande insatser T.ex. aktivitetsgrupper, praktik inom daglig verksamhet, social träning, hjälp att skapa rutiner. Arbetsprövning och arbetsträning Under handledning prövar personen att utföra uppgifter i skyddad miljö eller på en riktig arbetsplats. Anpassat arbete eller stöd till anställning T.ex. Samhall, arbetskooperativ eller stöd via arbetskonsulent. Stöd till studier T.ex. att återgå till vuxenutbildning med anpassat tempo och stöd. Samarbete mellan aktörer Arbetslivsinriktad rehabilitering kräver samverkan mellan psykiatri, kommunen, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och arbetsgivare. Undersköterskans roll Undersköterskan har en viktig funktion i att: Motivera och uppmuntra personen till deltagande. Vara ett stöd i att skapa rutiner kring sömn, mat, hygien och tidspassning. Följas åt till aktivitet eller arbetsträning i början. Samarbeta med boendestödjare, arbetsterapeut eller arbetskonsulent. Exempel En person med bipolär sjukdom har varit sjukskriven länge. Genom arbetslivsinriktad rehabilitering får hen börja med två dagars arbetsträning i ett återbruk. En undersköterska hjälper till med struktur på morgnarna och följer upp hur hen mår efter arbetsdagarna. Målet är att hitta en hållbar balans mellan aktivitet och återhämtning. Mål med insatsen Att personen får möjlighet att använda sina resurser. Att minska social isolering och psykisk ohälsa. Att öka självständighet och framtidstro. Att eventuellt leda till egen försörjning. Viktigt är att rehabiliteringen utgår från personens egna mål och tempo – inte samhällets krav.

📄 Förklara skillnaden mellan total återhämtning och social återhämtning Inom psykiatrin talar man ofta om olika typer av återhämtning – inte bara om att bli fri från symtom, utan om att återfå mening, hopp och kontroll i livet. Två begrepp som förekommer i detta sammanhang är total återhämtning och social återhämtning. Dessa beskriver olika perspektiv på vad det innebär att "komma tillbaka" efter en period av psykisk ohälsa. Total återhämtning Total återhämtning (ibland kallad klinisk återhämtning) innebär att: Symtomen på psykisk sjukdom har försvunnit helt Personen inte längre uppfyller kriterierna för en psykiatrisk diagnos Det inte längre finns behov av vård eller stödinsatser Personen fungerar normalt i arbete, socialt liv och vardag Detta är den traditionella, medicinska definitionen av återhämtning, men för många människor med långvarig psykisk ohälsa är det inte ett realistiskt eller nödvändigt mål. Att kräva total återhämtning som enda mått på förbättring riskerar att skapa uppgivenhet, särskilt vid kroniska tillstånd. Social återhämtning Social återhämtning (eller personlig återhämtning) är en mer individcentrerad syn där fokus ligger på: Att leva ett meningsfullt och självständigt liv Att ha sociala relationer, rutiner och delaktighet i samhället Att uppleva hopp, värdighet och livskvalitet – även om symtom kvarstår Att själv definiera vad återhämtning innebär Personen kanske fortfarande har psykiska symtom, men fungerar ändå i vardagen med hjälp av anpassningar, boendestöd, sysselsättning och trygghet i sin livssituation. Det är inte frånvaron av sjukdom som räknas, utan närvaron av liv. Jämförelse Total återhämtning Social återhämtning Fokus på symtomfrihet Fokus på fungerande vardag Medicinsk modell Personcentrerad modell Kräver att diagnosen inte längre uppfylls Möjlig trots kvarstående diagnos Innebär ofta avslut av vårdinsatser Kan ske parallellt med stöd Mål: bli "som innan sjukdomen" Mål: leva ett meningsfullt liv trots sjukdom Exempel Två personer har haft psykos. Den ena blir helt fri från symtom och återgår till sitt arbete – detta är ett exempel på total återhämtning. Den andra har kvar vissa symtom men bor i stödboende, deltar i daglig verksamhet och har återfått livsglädje – detta är ett exempel på social återhämtning. Båda typerna av återhämtning är viktiga – men social återhämtning är ofta det mest relevanta målet inom psykiatrisk rehabilitering och boendestöd, där fokus ligger på att stödja individen till självständighet och livskvalitet på egna villkor.

📄 Förklara hur psykiatrisk rehabilitering, återhämtning, sysselsättning och arbete hör ihop Psykiatrisk rehabilitering är en långsiktig process som syftar till att stärka individens funktionsförmåga, självständighet och livskvalitet efter eller under en period av psykisk ohälsa. Den handlar inte bara om medicinsk behandling, utan om att återvinna en meningsfull vardag – vilket ofta inkluderar stöd till återhämtning, sysselsättning och möjligheter till arbete. Dessa fyra begrepp är nära sammanlänkade och bildar tillsammans en helhet i det psykiatriska stödet. Psykiatrisk rehabilitering Psykiatrisk rehabilitering fokuserar på att: Identifiera personens resurser, mål och behov Stödja återgång till vardagliga aktiviteter Bygga upp sociala färdigheter, självförtroende och egenmakt Samordna insatser från vård, omsorg, arbetsliv och boende Rehabiliteringen sker ofta i samverkan mellan kommunens socialpsykiatri, regionens psykiatri, arbetsförmedling och ibland försäkringskassa. Återhämtning Återhämtning inom psykiatrin är en individuell process där personen återfår hopp, mening och kontroll över sitt liv – även om symtomen inte försvinner helt. Rehabiliteringen ska stödja denna process genom att skapa trygghet, struktur och möjligheter till delaktighet. Ett återhämtningsinriktat arbetssätt bygger på: Delaktighet och självbestämmande Att se individens styrkor och inte bara svårigheter Att personen själv definierar vad återhämtning betyder Sysselsättning Meningsfull sysselsättning är ofta en förutsättning för återhämtning. Det kan handla om: Daglig verksamhet enligt LSS Sociala aktiviteter i öppna verksamheter Kreativa grupper eller arbetsliknande aktiviteter Volontärarbete eller praktiska uppgifter i boendestöd Sysselsättning ger struktur, social kontakt och en känsla av sammanhang – viktiga faktorer i både rehabilitering och återhämtning. Arbete och arbetslivsinriktad rehabilitering För vissa personer är återgång till arbete eller studier ett realistiskt mål. Här kan arbetslivsinriktad rehabilitering komma in, där fokus ligger på att stärka arbetsförmågan, skapa anpassningar och samarbeta med arbetsgivare. Exempel på stöd: Arbetsförberedande kurser Arbetsprövning eller praktik Samhallsanställning eller arbetskooperativ Stöd från arbetskonsulent eller boendestödjare Sammanhanget De fyra delarna – rehabilitering, återhämtning, sysselsättning och arbete – hänger samman som en kedja där varje länk stödjer den andra. Utan återhämtning blir rehabilitering ytlig. Utan sysselsättning saknas mening. Utan arbete (för den som kan) förloras ofta framtidstro. Målet är inte att "få tillbaka ett jobb", utan att bygga upp ett hållbart liv på individens villkor.