All Activity

📄 Onormalt ätbeteende Onormalt ätbeteende uppstår när matintaget inte längre styrs av kroppens hunger- och mättnadssignaler, utan påverkas av fysiska sjukdomar, psykiska tillstånd eller sociala faktorer. Det kan handla om att äta för lite, för mycket eller på ett sätt som skadar kroppen. För vårdpersonal är det avgörande att tidigt identifiera förändringar i ätmönster, eftersom det ofta är en varningssignal om undernäring, övervikt, uttorkning eller övervätskning. Undernäring kan utvecklas när kroppen inte får tillräckligt med energi eller näringsämnen. Vanliga orsaker är sväljsvårigheter, sjukdomar i mun och svalg, infektioner eller kroniska sjukdomar. Psykiska faktorer, som depression, oro och ensamhet, är också betydelsefulla. Tecken kan vara viktnedgång, trötthet, nedstämdhet, frusenhet och dålig hud- och munhälsa. Socialstyrelsen definierar risk för undernäring bland annat som en ofrivillig viktminskning på >5 % under tre månader eller >10 % oavsett tidsperiod. Övervikt och fetma uppstår när energiintaget överstiger energiförbrukningen under längre tid. Fysiska orsaker kan vara hormonella sjukdomar, nedsatt rörlighet eller läkemedelsbehandling. Psykiska orsaker kan handla om stress och känsloätande. Övervikt ökar risken för diabetes typ 2, högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdomar och belastningsskador i leder. Uttorkning (dehydrering) är vanligt bland äldre, särskilt vid svag törstsignal eller vid sjukdomar som ger feber, diarré eller kräkningar. Tecken är torr hud och slemhinnor, små urinmängder, förvirring, huvudvärk och trötthet. En enkel metod är att kontrollera hudturgor, där huden på underarmen nyps upp och ska återgå snabbt. Fördröjd återgång är tecken på vätskebrist. Övervätskning är motsatsen till uttorkning och kan uppstå vid hjärtsvikt eller njursjukdom, där kroppen inte kan göra sig av med vätska. Symtom är svullnader (ödem) i ben, fötter eller ansikte, viktökning, andfåddhet och illamående. Detta är ett allvarligt tillstånd som kan kräva medicinsk behandling. För att identifiera onormalt ätbeteende används observationer, kost- och vätskeregistrering samt regelbundna viktkontroller. Laboratorieprover som blodsocker, järn, albumin och elektrolyter kan ge kompletterande information om näringsstatus. En studie från Livsmedelsverket visar att omkring 30 % av personer över 80 år i särskilt boende löper risk för undernäring. Detta visar vikten av systematiskt arbete med observation och åtgärder i vård och omsorg. Sammanfattningsvis kan onormalt ätbeteende leda till både akuta och långsiktiga hälsoproblem. Tidig upptäckt och åtgärder är avgörande för att förebygga komplikationer och bevara livskvalitet.

📄 Normalt ätbeteende Ett normalt ätbeteende innebär att individen har en god aptit, äter regelbundet och får i sig en balanserad mängd energi och näring. Det kännetecknas också av att kroppsvikten ligger inom ett normalt spann i förhållande till ålder och längd. För vårdpersonal är det viktigt att känna till både tecken på normalt ätande och metoder för att mäta näringsstatus. Vid ett normalt ätbeteende upplever individen oftast måltider som något positivt, och måltidssituationen blir en möjlighet till både näringsintag och social samvaro. Maten är varierad, aptiten är stabil och kroppens signaler på hunger och mättnad fungerar. En person som äter normalt har vanligtvis en jämn energinivå, normal temperaturreglering och tillräcklig ork i vardagen. För vårdpersonal kan observationer kompletteras med mätmetoder som ger en mer objektiv bild av om individen är normalviktig. Dessa används regelbundet inom vård och omsorg: Mätmetod Beskrivning Referensvärden BMI (Body Mass Index) Vikt (kg) dividerat med längd (m²). Ger en generell bild av kroppsvikt i relation till längd. Vuxna: 18,5–25 = normalvikt. Äldre >70 år: 22–29 rekommenderas. Midjemått Måttband runt magen i höjd med naveln. Visar bukfetma som riskfaktor. Kvinnor: max 80 cm. Män: max 94 cm. Viktkontroll Regelbunden vägning över tid. Viktförändring på >5 % under tre månader är varningssignal. Vikt ska vara stabil, större förändringar kräver utredning. Att väga och mäta regelbundet gör det möjligt att snabbt upptäcka förändringar. Midjemåttet ger särskild information om risk för hjärt-kärlsjukdomar även hos personer med normalvikt. BMI har begränsningar, eftersom det inte skiljer på fett- och muskelmassa, men i kombination med andra metoder ger det ett bra underlag för bedömning. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer bör äldre personer vägas minst en gång i månaden vid särskilda boenden, medan sjuka eller sköra personer kan behöva tätare uppföljning. Viktkurvor över tid ger värdefull information om näringsstatus och bör alltid dokumenteras. Ett annat tecken på normalt ätbeteende är frånvaron av oro eller negativa känslor kring maten. Måltiden upplevs som trygg och utan tvång. Att måltiden serveras i en lugn och trivsam miljö med social gemenskap bidrar också till ett sunt förhållningssätt till mat. Sammanfattningsvis är ett normalt ätbeteende resultatet av fungerande aptit, regelbundna måltider och en stabil vikt. För vårdpersonal är observationer, mätmetoder och dokumentation viktiga verktyg för att säkerställa att individens nutritionsstatus är god.

📄 Kost och vätska Kost och vätska är grundläggande för människans liv och hälsa. Maten tillför energi och näringsämnen som gör att kroppen kan växa, reparera vävnader och upprätthålla funktioner i organ och muskler. Vätskan gör det möjligt att transportera dessa ämnen till rätt plats i kroppen, samtidigt som slaggprodukter förs bort via njurarna och urinen. Vätskan bidrar också till att reglera kroppstemperaturen, bland annat genom svettning. För en vuxen person är vätskebehovet vanligtvis 1,5–2 liter per dygn, men detta kan variera. Faktorer som fysisk aktivitet, temperatur i omgivningen och hälsotillstånd påverkar behovet. En person med feber, diarré eller kräkningar har ökad risk för vätskebrist och behöver därför extra tillskott. Hos äldre är törstsignalerna ofta svagare, vilket innebär att de lättare blir uttorkade. Maten behöver innehålla alla näringsämnen i rätt proportioner. De tre huvudsakliga energigivarna är kolhydrater, fett och protein. Kolhydrater är kroppens främsta energikälla, medan fett är viktigt både som bränsle och för hormonproduktion. Protein används för att bygga upp och reparera celler och vävnader. Därtill är vitaminer, mineraler, fibrer och antioxidanter nödvändiga för att immunsystem, nervsystem och matsmältning ska fungera. För att skapa balans i energiintaget rekommenderas en fördelning av dagens måltider. Tre huvudmål och två mellanmål är en god riktlinje. Hos äldre eller sjuka kan fler och mindre måltider vara bättre, eftersom aptiten ofta är nedsatt. En annan aspekt är nattfastan. Den bör inte överstiga 10–11 timmar, eftersom lång nattfasta ökar risken för viktnedgång och undernäring. Ett kvällsmål kan därför vara viktigt för att förebygga problem. I vård och omsorg blir det centralt att inte bara se till att vårdtagaren får mat och dryck, utan också att intaget är jämnt fördelat och näringsmässigt balanserat. Statistik från Socialstyrelsen visar att undernäring är ett av de vanligaste vårdproblemen bland äldre på särskilda boenden, där mellan 30–40 procent bedöms vara i riskzonen. Tidig uppmärksamhet och förebyggande insatser kan därför förbättra både hälsa och livskvalitet. Sammanfattningsvis utgör kost och vätska en grund för välbefinnande. Genom att anpassa måltider, dryck och rutiner efter individens behov kan vårdpersonal förebygga komplikationer som uttorkning, undernäring och energibrist.

Planering och riskanalys Syfte och betydelse Planering och riskanalys är en central del av ergonomiskt och säkert arbete. Genom att i förväg identifiera risker i en vårdsituation kan olyckor förebyggas och arbetet bli tryggt för både vårdtagare och personal. Riskanalys är också en del av det systematiska arbetsmiljöarbetet enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Planering av förflyttning Innan en förflyttning genomförs ska vårdpersonalen bedöma: Vårdtagarens funktionsförmåga, styrka, balans och dagsform. Behov av hjälpmedel som glidbräda, lyftsele eller gånghjälpmedel. Antalet personal som behövs för att förflyttningen ska ske på ett säkert sätt. Omgivningen: tillgång till utrymme, belysning, underlagets stabilitet. God planering innebär att arbetsmomentet blir smidigare, minskar risken för skador och ökar vårdtagarens trygghet. Riskanalys av arbetsmoment Riskanalys innebär att man systematiskt går igenom olika situationer för att identifiera var riskerna finns. Högriskmoment kan till exempel vara lyft av vårdtagare utan hjälpmedel, arbete i trånga utrymmen eller långvariga arbetsställningar. Riskanalys på verksamhetsnivå Utöver de enskilda arbetsmomenten görs riskanalyser på hela arbetsplatsen. Det kan handla om att kartlägga återkommande förflyttningssituationer, analysera tillbud och olyckor eller se över tillgången till hjälpmedel. Resultatet används för att planera utbildning, förbättra rutiner och skapa en säkrare arbetsmiljö. Konsekvenser av bristande riskanalys Om riskanalys inte genomförs ökar risken för arbetsrelaterade skador, fallolyckor och vårdskador. Brister i planering kan leda till akuta olyckor, fördröjd rehabilitering och högre kostnader för vård och omsorg. Dokumentation Alla riskbedömningar ska dokumenteras och följas upp. Det gäller både på individnivå (i vårdtagarens journal eller genomförandeplan) och på verksamhetsnivå (arbetsmiljöplan, skyddsronder). Dokumentationen är en förutsättning för att kunna följa upp, förbättra och lära av tidigare erfarenheter.