All Activity

📄 Vad är viktigt att tänka på vid omvårdnad av personer i kris? Omvårdnad av personer i kris kräver mer än praktisk hjälp – det handlar om att möta en människa som tillfälligt förlorat sin balans i livet. En kris påverkar tankar, känslor, kropp och beteende, och varje individ reagerar på sitt unika sätt. Undersköterskans roll är att vara en trygg, lyhörd och empatisk närvaro som hjälper personen att hantera vardagen när det egna orken och strukturen sviktar. Viktiga principer i omvårdnaden 1. Skapa trygghet och struktur Var lugn, tydlig och förutsägbar Hjälp till att skapa enkla rutiner: måltider, sömn, hygien Minimera förändringar, höga ljud och onödiga krav 2. Bekräfta känslor – utan att döma Lyssna med respekt, även när känslorna är starka eller röriga Undvik att säga ”ryck upp dig” eller ”det blir snart bättre” Visa att det är okej att gråta, vara arg eller tyst 3. Var närvarande – utan att tränga dig på Ofta räcker det att bara finnas där Sitt tyst med personen om orden inte kommer Följ hens tempo och dagsform 4. Hjälp personen att orka med det lilla Ett steg i taget – hjälp att ta på kläder, öppna fönstret, gå ut Bekräfta små framsteg: “Det är fint att du orkade äta lite idag.” 5. Ha tålamod och uthållighet Krisen kan ta tid – och gå i vågor Undvik att pusha framåt för snabbt Ge hopp, men låt personen själv få styra när Var uppmärksam på varningstecken Uttalad hopplöshet eller livsleda Vägran att äta, sova eller ta medicin Förvirring eller avskärmning Tankar om att inte vilja leva I dessa fall ska undersköterskan omedelbart kontakta sjuksköterska eller ansvarig personal. Exempel En man på ett korttidsboende har nyligen förlorat sin fru. Han ligger i sängen hela dagarna och svarar kortfattat. Undersköterskan hjälper honom att komma upp, sitter tyst med honom vid frukosten och säger: ”Jag finns här, vi behöver inte prata.” Efter några dagar följer han med ut i trädgården – ett första steg i att börja bearbeta sin sorg. Samverkan i teamet Samarbeta med sjuksköterska, kurator, läkare Dokumentera förändringar i mående, sömn, aptit, social kontakt Delta i vårdplanering och reflektera i personalgruppen

📄 Vad finns det för stöd och hjälp för personer som behöver hjälp för att komma ur krisen? Människor som befinner sig i en kris behöver inte ”klara sig själva” – det finns många olika former av stöd och hjälp, både professionella insatser och mänsklig närvaro. Vilket stöd som behövs beror på personens reaktioner, situation, tidigare erfarenheter och det sociala nätverk som finns runt omkring. Målet är att skapa trygghet, sammanhang och hopp, så att personen kan bearbeta det som hänt och långsamt återfå sin balans. Exempel på stödformer vid kris 1. Samtal med professionella Kurator eller psykolog inom primärvård, psykiatri eller elevhälsa Krisstödsteam eller krissamordnare vid större händelser Sorg- och krisbearbetning via samtalsterapi eller psykoterapi 2. Stöd från vård och omsorg Trygg kontakt med personal inom hemtjänst, boendestöd eller äldreomsorg Närvarande undersköterskor som lyssnar, observerar och strukturerar vardagen Hjälp att komma till samtal, läkare eller stödgrupp 3. Vårdcentral eller psykiatrisk mottagning Vid svårare symtom kan vårdcentralen remittera till psykolog eller läkare Läkemedel kan ibland bli aktuellt (t.ex. vid djup nedstämdhet eller sömnproblem) 4. Självhjälpsgrupper och ideella organisationer SPES – stöd för efterlevande till suicid Mind, Röda korset, SHEDO, BRIS, Kyrkans samtalsstöd Mötesplatser där man kan dela upplevelser med andra 5. Digitala stödinsatser Stödchatt, telefonjourer (t.ex. Mind självmordslinje, jourhavande medmänniska) Appar och program för krishantering eller ångesthantering Vad hjälper i vardagen? Trygga rutiner och struktur – särskilt när allt känns kaotiskt Fysisk närvaro av andra människor, även utan mycket prat Att få hjälp med praktiska saker: måltider, sömn, mediciner, kontakt med myndigheter Att bli lyssnad på utan krav på att vara stark eller ”gå vidare” Undersköterskans roll Vara en närvarande, lyssnande och stabil person i vardagen Identifiera behov av ytterligare hjälp och rapportera till ansvarig personal Stärka individens resurser – visa att det finns hopp, ett steg i taget Samverka med kurator, sjuksköterska eller vårdcentral Motivera till kontakt med stödgrupp, förening eller behandlare Exempel En kvinna som förlorat sin son isolerar sig och sover dåligt. Undersköterskan uppmärksammar förändringen, pratar med henne varje dag och hjälper till att boka tid hos kurator. Samtidigt finns hon där i vardagen, ger trygghet och visar att kvinnan inte är ensam.

📄 Barn behöver sann och ärlig information om den traumatiska händelsen – vad är viktigt att tänka på vid samtal med barn? När ett barn har upplevt en traumatisk händelse – t.ex. ett dödsfall, olycka, våld eller förlust – är det avgörande att vuxna talar med barnet på ett ärligt, tryggt och åldersanpassat sätt. Barn känner ofta mer än vad vuxna tror och märker när något är fel. Att inte prata alls skapar ofta mer oro och fantasier än att säga sanningen. Väl genomförda samtal kan hjälpa barnet att förstå vad som hänt, bearbeta sina känslor och känna sig trygg igen. Att undvika ämnet – i ett försök att skydda – riskerar att göra barnet ensamt i sin oro eller skuld. Viktigt att tänka på i samtal med barn i kris 1. Var ärlig – men anpassa orden efter barnets ålder Använd enkla och tydliga ord Undvik att ”paketera” sanningen för mycket Det är bättre att säga: “Pappa har dött” än “Pappa har somnat in” 2. Skapa trygg miljö och lugn ton Sitt ner i lugn miljö, i ögonhöjd Tala långsamt och ge barnet tid att reagera Bekräfta barnets känslor utan att försöka ”fixa dem” 3. Lyssna mer än du pratar Ställ öppna frågor: “Hur tänker du om det?”, “Vad känns konstigt just nu?” Bekräfta: “Det är okej att vara ledsen, arg, rädd – eller inget alls just nu.” 4. Avlasta skuld och ansvar Många barn tror att de på något sätt orsakat det som hänt Säg tydligt: “Det som hände var aldrig ditt fel.” 5. Ge barnet kontroll över små saker Låt barnet välja om det vill tända ett ljus, rita, ställa frågor Deltagande lindrar känslan av hjälplöshet 6. Upprepa och påminn Barn behöver höra samma sak flera gånger för att förstå Säg att det är okej att fråga igen – även långt efteråt Undvik: Att ge falska löften: “Det kommer aldrig hända igen” Att använda metaforer som förvirrar: “Mormor har somnat för alltid” Att försöka dämpa känslor: “Du behöver inte vara ledsen” Undersköterskans roll Vara en trygg och stabil vuxen i barnets närhet Samarbeta med föräldrar, skola, kurator eller barnpsykiatri Observera barnets beteende – sömn, lek, humör Ge barnet struktur, närhet och rutiner Hjälpa barnet att uttrycka sig genom lek, rita eller samtal – utan att pressa Exempel Ett barn vars pappa dött i en olycka vill veta exakt vad som hänt. Undersköterskan säger med enkel och respektfull ton: “Din pappa var med i en olycka. Hans kropp blev så skadad att han dog. Det var inte ditt fel. Vi finns här för dig.” Barnet gråter och frågar sedan om pappan är arg. Undersköterskan svarar lugnt: “Nej, han var inte arg. Han älskade dig.”

📄 Vilka är de vanligaste allmänna reaktionerna vid en traumatisk kris? När en människa drabbas av en traumatisk kris reagerar både kroppen och psyket med kraft – det är en naturlig reaktion på en chockartad, hotfull eller överväldigande händelse. Reaktionerna kan vara mycket olika från person till person, men det finns vissa vanliga mönster som återkommer hos många. Reaktionerna kan komma omedelbart, men också vara fördröjda – ibland veckor eller månader efter händelsen. Att förstå dessa reaktioner hjälper både personen själv och vårdpersonalen att möta krisen med respekt och tålamod. Vanliga psykologiska reaktioner Förnekelse eller overklighetskänsla “Det här kan inte ha hänt” – skyddar psyket från att bli överväldigat Stark ångest eller panik Orolig, uppjagad, svårt att sitta still eller kontrollera känslor Ilska och irritation Kan riktas mot sig själv, andra eller samhället – ofta en reaktion på maktlöshet Sorg och förtvivlan Djup ledsenhet, gråtattacker, känsla av att allt är meningslöst Skuldkänslor “Tänk om jag hade gjort annorlunda”, även när skulden inte är logisk Apati eller känslomässig avstängdhet Personen kan verka likgiltig eller kall – ofta ett sätt att skydda sig Vanliga kroppsliga reaktioner Hjärtklappning, andnöd, spända muskler Magont, illamående, diarré Sömnsvårigheter och mardrömmar Trötthet och utmattning Yrsel eller svimningskänsla Överkänslighet för ljud och ljus Tankemässiga reaktioner Svårt att koncentrera sig eller minnas Tankar som går i cirklar – t.ex. återupplever händelsen om och om igen Katastroftankar eller oro för framtiden Identitetskris: “Vem är jag nu?” Beteendemässiga reaktioner Social tillbakadragenhet Undvikande av platser, personer eller situationer som påminner om traumat Ökat alkohol- eller läkemedelsbruk Aggressivitet eller rastlöshet Viktigt att veta Alla reaktioner är normala i en onormal situation Det är inte farligt att känna starka känslor – men det är viktigt att inte bli ensam med dem Reaktionerna förändras över tid, särskilt om personen får stöd och hjälp att bearbeta det som hänt Undersköterskans roll Skapa trygghet, förutsägbarhet och närvaro Lyssna utan att värdera, avbryta eller ge snabba lösningar Observera förändringar och rapportera vid behov Stödja vardagsrutiner och minimera yttre stress Respektera om personen inte vill prata – tyst närvaro är också vård

📄 Förklara krisförloppet Krisförloppet beskriver de olika faser som en människa ofta går igenom efter en allvarlig eller omvälvande händelse. Modellen utvecklades bland annat av krisforskaren Johan Cullberg och består av fyra huvudfaser: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Dessa faser sker inte alltid i ordning eller med tydliga gränser, och alla människor upplever dem olika – men modellen är ett användbart verktyg för att förstå den psykiska och känslomässiga process som följer på en kris. 1. Chockfasen – några sekunder till dygn Kommer direkt efter den akuta händelsen Personen kan uppleva overklighet, förnekelse, känslokyla eller total förvirring Reaktionen kan vara att personen blir helt stilla eller väldigt aktiv Kroppen kan reagera med skakningar, illamående, hjärtklappning Vårdpersonal bör: skapa trygghet, ge fysisk närvaro, undvika att pressa fram känslor. 2. Reaktionsfasen – dagar till veckor Personen börjar ta in vad som hänt och reaktionerna blir mer känslomässiga Vanliga känslor: sorg, skuld, ilska, ångest, tomhet Tankar som “Varför hände det här?” eller “Tänk om jag gjort annorlunda?” Sömnproblem, gråtattacker, koncentrationssvårigheter är vanliga Vårdpersonal bör: lyssna, bekräfta, låta personen prata, inte försöka trösta bort känslorna. 3. Bearbetningsfasen – veckor till månader Personen börjar förstå det som hänt på djupare plan Tankar blir mer strukturerade, orken kommer tillbaka Börjar återvända till vardagen och hitta nya rutiner Händelsen finns kvar, men är inte längre överväldigande varje dag Vårdpersonal bör: stödja återgång till aktiviteter, finnas kvar, uppmuntra utan att stressa. 4. Nyorienteringsfasen – månader till år Personen har integrerat det som hänt i sitt liv Livet går vidare med nya insikter, ibland med förändrad livssyn Det kan finnas en kvarvarande sorg, men inte som ett hinder för framtiden Vårdpersonal bör: stödja individens självständighet, visa tillit till dennes förmåga. Viktigt att komma ihåg Alla faser tar olika lång tid för olika personer En person kan röra sig fram och tillbaka mellan faserna Vårdpersonal och närstående behöver ha tålamod och respekt för processen Exempel En kvinna förlorar sin bror i en olycka: I chockfasen stirrar hon rakt fram, kan inte ta in vad som sagts I reaktionsfasen kommer gråten, frågorna och skuldkänslorna I bearbetningsfasen börjar hon återgå till vardagen och prata om minnen I nyorienteringsfasen kan hon le åt bilder på sin bror och delta i livet med ny eftertänksamhet