All Activity

📄 Kosttillägg och berikningsprodukter När det ordinarie matintaget inte räcker till kan vårdtagaren behöva kompletteras med kosttillägg eller berikningsprodukter. Dessa produkter används för att öka energi- och näringsintaget, och kan vara avgörande för personer med risk för undernäring eller nedsatt aptit. Kosttillägg finns i flera former, till exempel som näringsdrycker, pulver som blandas i mat eller färdiga mellanmål. De är utvecklade för att innehålla alla viktiga näringsämnen – protein, fett, kolhydrater, vitaminer och mineraler – i en koncentrerad mängd. Näringsdrycker är ofta energitäta och kan ge samma näringsvärde som en hel måltid, men i mindre volym. Det är särskilt värdefullt för personer som har svårt att äta stora portioner eller snabbt blir mätta. Berikningsprodukter används för att höja energiinnehållet i den vanliga maten. Det kan handla om berikningspulver som tillsätts i drycker, soppor eller efterrätter, eller oljor, grädde och mjölkpulver som blandas i maten. Syftet är att höja energi- och proteinnivån utan att portionerna behöver bli större. En enkel metod kan vara att servera fil eller yoghurt berikad med mjölkpulver, eller att tillsätta extra fett i potatismos och soppor. För vårdpersonal är det viktigt att känna till både fördelar och begränsningar. Kosttillägg kan vara dyra och är inte alltid populära hos vårdtagaren. Smak, konsistens och temperatur spelar stor roll för att de ska accepteras. Ett praktiskt råd är att servera dryckerna väl kylda eller variera smakerna för att undvika smaktrötthet. Enligt Socialstyrelsens rapporter har mellan 30–40 % av äldre i särskilda boenden risk för undernäring. Kosttillägg och berikning är därför en viktig del av nutritionsbehandlingen. Ofta sker detta i samråd med dietist, som kan ordinera specifika produkter och följa upp effekten. Det är också viktigt att effekten utvärderas. Regelbundna viktkontroller, mätning av BMI och observation av aptit och allmäntillstånd ger vägledning om åtgärderna fungerar. Om vikten fortsätter att minska trots kosttillägg kan ytterligare medicinsk utredning behövas. Sammanfattningsvis kan kosttillägg och berikningsprodukter vara ett effektivt sätt att förebygga undernäring och stödja återhämtning. Genom att anpassa valet av produkter och integrera dem i den vanliga kosten kan vårdpersonal bidra till att vårdtagaren får i sig tillräcklig näring på ett sätt som känns både naturligt och lustfyllt.

📄 Kost vid svårigheter att äta Många personer inom vård och omsorg har svårigheter att äta. Det kan bero på fysiska hinder som sjukdomar i mun, svalg eller matstrupe, men även på kognitiva problem vid demenssjukdomar. För att säkerställa ett tillräckligt näringsintag behöver maten anpassas både till individens förmåga och till näringsmässiga behov. Ett centralt begrepp är dysfagi, vilket betyder svårigheter att svälja. Dysfagi kan uppstå vid sjukdomar som stroke, Parkinsons sjukdom eller demens, men också på grund av infektioner i munnen eller en protes som sitter fel. Om mat hamnar i luftstrupen finns risk för aspiration, vilket kan leda till lunginflammation. Därför är det avgörande att tidigt upptäcka sväljsvårigheter. Tecken kan vara att måltiden tar lång tid, att matbitar spottas ut, att mat samlas i kinderna eller att personen ofta sätter i halsen och blir rosslig. Konsistensanpassad kost är ett viktigt stöd. Det innebär att maten serveras i en konsistens som gör den lättare att tugga och svälja. Det finns flera nivåer: Hel eller delad konsistens: vanlig mat som delas på tallriken, ofta med extra sås. Puré: mjuk, grovkornig konsistens som lätt kan mosas. Timbalkost: mjuk och slät, geléliknande konsistens som är lätt att svälja. Gelékost: mjuk och hal, smälter i munnen och används vid svåra sväljsvårigheter. Flytande kost: soppor och drycker med slät konsistens, kompletteras ofta med kosttillskott. Tjockflytande kost: trögflytande som gräddfil, lättare att svälja än tunnflytande drycker. En logoped kan avgöra vilken konsistens som är lämpligast, medan en dietist säkerställer att näringsinnehållet är tillräckligt. Det är viktigt att maten trots anpassningen behåller både smak och aptitlighet. Små detaljer som färgkontraster, serveringstemperatur och uppläggning gör stor skillnad. Enkla råd kan också underlätta: maten kan delas i mindre bitar, såsen ska alltid vara riklig, och om maten mixas bör de olika delarna mosas var för sig så att smak och färg bevaras. Kolsyrat vatten kan ibland underlätta sväljningen. Svårigheter att äta påverkar inte bara näringsstatus, utan också den sociala delen av måltiden. Många äldre upplever obehag av att äta i sällskap om sväljförmågan är nedsatt, och detta bör respekteras. Andra kan tvärtom behöva stöd av sällskap och uppmuntran för att få i sig tillräckligt. Sammanfattningsvis är anpassad kost vid svårigheter att äta avgörande för hälsa och livskvalitet. Genom konsistensanpassning, rätt hjälpmedel och uppmärksamhet på individens behov kan vårdpersonal bidra till både säkrare och mer lustfyllda måltider.

📄 Kosttyper Grunden för kosten inom vård och omsorg är de Nordiska näringsrekommendationerna (NNR). Dessa riktlinjer anger hur energin och näringsämnena bör fördelas för att täcka kroppens behov. Utgångspunkten är normalkost, men kosten kan behöva anpassas till individens hälsotillstånd, aptit och näringsbehov. Normalkost följer NNR och innehåller en balans av kolhydrater, protein, fett, vitaminer, mineraler och fibrer. Den är rik på frukt, grönsaker och fullkornsprodukter och täcker behoven för personer med normal aptit och god hälsa. Normalkost är standard inom vård och omsorg, men kan behöva anpassas för att säkerställa att individen får i sig tillräckligt. Individuellt anpassad kost används när vårdtagaren behöver mer energi eller protein än vad normalkosten ger. Det kan handla om personer med nedsatt aptit, risk för undernäring eller sjukdomar som ökar energibehovet. Energiinnehållet höjs ofta genom energirika livsmedel som grädde, ägg och matfett eller genom berikade produkter. Portionerna görs mindre men mer näringstäta, vilket underlättar när aptiten är låg. Specialkost ordineras när en person har en specifik diagnos eller intolerans. Exempel är: Proteinreducerad kost – används vid njursjukdomar och innebär minskat proteinintag men ökat innehåll av kolhydrater och fett. Glutenfri kost – nödvändig vid celiaki. Produkter av vete, råg och korn ersätts med exempelvis ris, majs eller bovete. Laktosfri eller laktosreducerad kost – används vid laktosintolerans, där kroppen inte kan bryta ner mjölksocker. Vegetarisk kost – proteinet kommer från vegetabiliska källor som bönor och sojaprodukter. Lakto-vegetarisk kost inkluderar även mjölkprodukter. Vegansk kost – helt växtbaserad. Eftersom den saknar animaliska livsmedel behövs ofta tillskott av vitaminer och mineraler, särskilt B12, D-vitamin och järn. För att säkerställa att kosten verkligen täcker behovet av energi och näringsämnen bör vårdpersonal vara uppmärksam på aptit, viktförändringar och eventuella tecken på brister. Dietister har en central roll i att ordinera specialkost och följa upp att den fungerar. Enligt Livsmedelsverkets beräkningar kan ett proteinrikt kostupplägg bidra till att minska risken för undernäring bland äldre, vilket är ett vanligt problem på särskilda boenden. Rätt kost kan därför vara en förebyggande åtgärd mot både sjukdom och försämrad livskvalitet. Sammanfattningsvis finns det många olika kosttyper inom vård och omsorg. Gemensamt är att de syftar till att ge en individanpassad näringstillförsel för att stärka hälsa, förebygga komplikationer och stödja återhämtning.

📄 Onormalt ätbeteende Ett onormalt ätbeteende kan ha både fysiska och psykiska orsaker. Det kan leda till att en person går upp eller ned i vikt, och därför är det viktigt att vårdpersonal regelbundet observerar förändringar och jämför med referensvärden. Genom att tidigt upptäcka avvikelser kan vård och omsorg planeras för att förebygga komplikationer. Undernäring uppstår när kroppen inte får i sig tillräckligt med energi och näringsämnen. Orsakerna kan vara fysiska, till exempel sjukdomar, sväljsvårigheter eller problem i mun och svalg, men även psykiska, såsom nedstämdhet eller social isolering. Tecken kan vara att individen tappar aptiten, äter mindre än tidigare, väljer ensidig kost eller enbart vill dricka. Andra tecken är trötthet, frusenhet, dålig munhälsa, viktnedgång och minskad ork. En viktminskning på fem procent under tre månader eller tio procent oavsett tidsperiod räknas som tydliga tecken på undernäring. Övervikt kan bero på sjukdomar som sköldkörtelrubbningar eller hjärtsjukdomar, men också på vissa läkemedel eller en stressfylld livssituation. Övervikt försämrar kroppens reglering av blodtryck, blodsocker och blodfetter och ökar risken för sjukdomar som diabetes, hjärtinfarkt och stroke. Uttorkning (dehydrering) är ett vanligt problem, särskilt bland äldre. Vårdpersonal kan använda hudturgor för att kontrollera vätskebalansen: huden på underarmen nyps upp och ska normalt snabbt återgå till sin plats. Vid vätskebrist dröjer återgången. Tecken är torr hud och slemhinnor, små urinmängder, illaluktande urin, trötthet, huvudvärk, förvirring, förstoppning och i svåra fall muskelkramper eller medvetslöshet. Övervätskning innebär att kroppen inte kan göra sig av med vätska. Risken är större vid hjärtsvikt eller nedsatt njurfunktion. Tecken är svullnad (ödem) i fötter, vader, ansikte och händer, viktuppgång, uppsvälld kropp, huvudvärk, illamående och kräkningar. Utredning av ätbeteendet innebär att vårdpersonal undersöker orsakerna till varför en person äter för lite eller för mycket. Det kan handla om sjukdomar i mag-tarmkanalen, mun- och tandhälsa, allergier, kulturella eller sociala faktorer samt ökat energibehov vid till exempel demens eller KOL. Underlaget samlas in genom kost- och vätskeregistrering, observationer, mätning av vikt, BMI och midjemått, samt ibland blodprover (blodsocker, järn, kalcium). Resultatet används för att utforma en individuell vårdplan. Ät- och drickstödjande åtgärder kan underlätta måltiden. Exempel är konsistensanpassad kost vid sväljsvårigheter, hjälpmedel som pipmugg och specialbestick, en god sittställning och ett lugnt måltidsklimat. Aptitlig uppläggning, lagom stora portioner och färgrika livsmedel kan öka matlusten. För personer med synnedsättning kan klockmetoden användas, där maten placeras enligt klockslag på tallriken. Vissa personer vill äta i avskildhet, vilket bör respekteras. Alla åtgärder ska följas upp och utvärderas för att säkerställa att de svarar mot individens behov. Sammanfattningsvis kan onormalt ätbeteende ge allvarliga följder som undernäring, övervikt, uttorkning eller övervätskning. Genom tidig upptäckt, noggrann utredning och stödjande åtgärder kan vårdpersonal bidra till att förebygga ohälsa och bevara livskvalitet.

📄 Normalt ätbeteende Ett normalt ätbeteende innebär att individen har en god aptit, äter regelbundet och får i sig en balanserad mängd energi och näring. Det kännetecknas också av att kroppsvikten ligger inom ett normalt spann i förhållande till ålder och längd. För vårdpersonal är det viktigt att känna till både tecken på normalt ätande och metoder för att mäta näringsstatus. Vid ett normalt ätbeteende upplever individen oftast måltider som något positivt, och måltidssituationen blir en möjlighet till både näringsintag och social samvaro. Maten är varierad, aptiten är stabil och kroppens signaler på hunger och mättnad fungerar. En person som äter normalt har vanligtvis en jämn energinivå, normal temperaturreglering och tillräcklig ork i vardagen. För vårdpersonal kan observationer kompletteras med mätmetoder som ger en mer objektiv bild av om individen är normalviktig. Dessa används regelbundet inom vård och omsorg: Mätmetod Beskrivning Referensvärden BMI (Body Mass Index) Vikt (kg) dividerat med längd (m²). Ger en generell bild av kroppsvikt i relation till längd. Vuxna: 18,5–25 = normalvikt. Äldre >70 år: 22–29 rekommenderas. Midjemått Måttband runt magen i höjd med naveln. Visar bukfetma som riskfaktor. Kvinnor: max 80 cm. Män: max 94 cm. Viktkontroll Regelbunden vägning över tid. Viktförändring på >5 % under tre månader är varningssignal. Vikt ska vara stabil, större förändringar kräver utredning. Att väga och mäta regelbundet gör det möjligt att snabbt upptäcka förändringar. Midjemåttet ger särskild information om risk för hjärt-kärlsjukdomar även hos personer med normalvikt. BMI har begränsningar, eftersom det inte skiljer på fett- och muskelmassa, men i kombination med andra metoder ger det ett bra underlag för bedömning. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer bör äldre personer vägas minst en gång i månaden vid särskilda boenden, medan sjuka eller sköra personer kan behöva tätare uppföljning. Viktkurvor över tid ger värdefull information om näringsstatus och bör alltid dokumenteras. Ett annat tecken på normalt ätbeteende är frånvaron av oro eller negativa känslor kring maten. Måltiden upplevs som trygg och utan tvång. Att måltiden serveras i en lugn och trivsam miljö med social gemenskap bidrar också till ett sunt förhållningssätt till mat. Sammanfattningsvis är ett normalt ätbeteende resultatet av fungerande aptit, regelbundna måltider och en stabil vikt. För vårdpersonal är observationer, mätmetoder och dokumentation viktiga verktyg för att säkerställa att individens nutritionsstatus är god.

📄 Kost och vätska Kost och vätska är grundläggande för människans liv och hälsa. Maten tillför energi och näringsämnen som gör att kroppen kan växa, reparera vävnader och upprätthålla funktioner i organ och muskler. Vätskan gör det möjligt att transportera dessa ämnen till rätt plats i kroppen, samtidigt som slaggprodukter förs bort via njurarna och urinen. Vätskan bidrar också till att reglera kroppstemperaturen, bland annat genom svettning. För en vuxen person är vätskebehovet vanligtvis 1,5–2 liter per dygn, men detta kan variera. Faktorer som fysisk aktivitet, temperatur i omgivningen och hälsotillstånd påverkar behovet. En person med feber, diarré eller kräkningar har ökad risk för vätskebrist och behöver därför extra tillskott. Hos äldre är törstsignalerna ofta svagare, vilket innebär att de lättare blir uttorkade. Maten behöver innehålla alla näringsämnen i rätt proportioner. De tre huvudsakliga energigivarna är kolhydrater, fett och protein. Kolhydrater är kroppens främsta energikälla, medan fett är viktigt både som bränsle och för hormonproduktion. Protein används för att bygga upp och reparera celler och vävnader. Därtill är vitaminer, mineraler, fibrer och antioxidanter nödvändiga för att immunsystem, nervsystem och matsmältning ska fungera. För att skapa balans i energiintaget rekommenderas en fördelning av dagens måltider. Tre huvudmål och två mellanmål är en god riktlinje. Hos äldre eller sjuka kan fler och mindre måltider vara bättre, eftersom aptiten ofta är nedsatt. En annan aspekt är nattfastan. Den bör inte överstiga 10–11 timmar, eftersom lång nattfasta ökar risken för viktnedgång och undernäring. Ett kvällsmål kan därför vara viktigt för att förebygga problem. I vård och omsorg blir det centralt att inte bara se till att vårdtagaren får mat och dryck, utan också att intaget är jämnt fördelat och näringsmässigt balanserat. Statistik från Socialstyrelsen visar att undernäring är ett av de vanligaste vårdproblemen bland äldre på särskilda boenden, där mellan 30–40 procent bedöms vara i riskzonen. Tidig uppmärksamhet och förebyggande insatser kan därför förbättra både hälsa och livskvalitet. Sammanfattningsvis utgör kost och vätska en grund för välbefinnande. Genom att anpassa måltider, dryck och rutiner efter individens behov kan vårdpersonal förebygga komplikationer som uttorkning, undernäring och energibrist.