All Activity

Pulskontroll Syfte och betydelse Pulsen speglar hjärtats aktivitet och är en grundläggande observation för att bedöma cirkulationen. Genom att kontrollera pulsen kan vårdpersonal tidigt upptäcka avvikelser som tyder på hjärtsjukdom, infektion, blödning eller andra tillstånd. Pulskontroll används även för att följa effekten av behandlingar och läkemedel. Observationer och dokumentation Vid pulskontroll registreras flera olika aspekter: Frekvens: Antal slag per minut. Normal vilopuls för vuxna är cirka 50–100 slag/minut. Puls över 100 slag/minut kallas takykardi och puls under 50 slag/minut bradykardi. Rytm: Pulsen kan vara regelbunden eller oregelbunden. Oregelbunden rytm kan tyda på hjärtarytmi eller annan påverkan på hjärtat. Fyllnad: Beskriver hur kraftiga slagen känns och hur väl blodet fyller kärlet. Svag puls kan indikera låg blodvolym eller cirkulationssvikt. Spänning: Anger motståndet i kärlväggen och kan ge information om blodtrycket. All information dokumenteras i journalen, gärna tillsammans med andra vitalparametrar som blodtryck och andning. Avvikelser rapporteras till ansvarig sjuksköterska för vidare bedömning. Tillvägagångssätt Pulsen kan palperas (kännas) över artärer där blodkärlen ligger ytligt mot ben. Vanliga mätställen är: A. radialis (handledens tumsida) A. carotis (på halsen) A. femoralis (ljumsken) A. dorsalis pedis (fotryggen) Pulsen räknas under 30 sekunder och multipliceras med två, eller under en hel minut om rytmen är oregelbunden. Vid osäkerhet används pulsoximeter eller EKG för mer exakt mätning.

Kateterisering av urinblåsan Kateterisering innebär att en tunn slang, en kateter, förs in i urinblåsan för att möjliggöra urinavflöde. Åtgärden kan vara nödvändig när en vårdtagare inte kan tömma blåsan själv eller när urinproduktionen behöver kontrolleras noggrant. Kateterisering är en medicinsk uppgift som utförs av sjuksköterska eller läkare, men kan i vissa fall delegeras till vård- och omsorgspersonal. Olika typer av kateterisering Intermittent kateterisering: Kallas även tappningskateter. Katetern förs in vid behov för att tömma urinblåsan och avlägsnas därefter. Metoden kan utföras av vårdpersonal eller, efter träning, av vårdtagaren själv. Kvarliggande kateter (KAD): Katetern sitter kvar en längre tid. Urinen rinner ut i en påse som fästs vid benet eller sängen. En ballong längst fram på katetern fylls med sterilt vatten för att hålla den på plats. Suprapubisk kateter: Katetern förs in genom bukväggen direkt till urinblåsan. Detta är ett kirurgiskt ingrepp och används främst när långvarig kateterisering krävs eller när andra metoder inte fungerar. Förberedelse och hygien Kateterisering är ett integritetskänsligt moment och ska alltid utföras med respekt för vårdtagaren. Åtgärden ska ske i en avskild miljö där vårdtagaren känner trygghet. Basala hygienrutiner ska följas: handdesinfektion, användning av skyddskläder och sterilt material. Underlivet rengörs innan katetern förs in. Lokalbedövande gel används för att underlätta införandet och minska obehag. Metod / tillvägagångssätt Katetern förs varsamt in i urinröret. Vid KAD fylls ballongen med sterilt vatten när katetern ligger på rätt plats i urinblåsan. Katetern kopplas därefter till en urinuppsamlingspåse som ska placeras på lämplig nivå för att undvika återflöde av urin. Vid suprapubisk kateterisering sker införandet kirurgiskt av läkare. Observation och komplikationer Vanliga komplikationer är urinvägsinfektioner och stopp i katetern. Tecken på infektion kan vara feber, grumlig urin eller smärtor i urinvägarna. Blod i urinen eller avsaknad av urinflöde kan också vara varningssignaler. Vårdpersonalen behöver vara observant på dessa förändringar och omedelbart rapportera till sjuksköterska. Delegering Kateterisering kan delegeras till vård- och omsorgspersonal under vissa förutsättningar. En sjuksköterska ansvarar då för att kontrollera att personen har reell kompetens och följer de rutiner som gäller. Delegering är personlig, tidsbegränsad och får endast ske när det är patientsäkert. Dokumentation All kateterisering ska dokumenteras i patientjournalen. Där ska det framgå vilken typ av kateter som använts, storlek, tidpunkt för insättning, mängden vätska i ballongen samt eventuella komplikationer. Även observationer av urinens färg, mängd och utseende ska noteras.

Näringstillförsel Näringstillförsel är en behandling som används när en vårdtagare inte kan äta tillräckligt på egen hand. Tillräckligt näringsintag är avgörande för att kroppen ska kunna återhämta sig, upprätthålla funktioner och motstå infektioner. Näring kan tillföras via mag-tarmkanalen, vilket kallas enteral nutrition, eller direkt i blodbanan, vilket kallas parenteral nutrition. Enteral nutrition Enteral nutrition innebär att näringen tillförs genom mag-tarmkanalen, antingen via sond eller genom en öppning i bukväggen. Detta är det vanligaste alternativet eftersom det bevarar mag-tarmkanalens funktion. Nässond: En tunn slang förs via näsan, genom matstrupen och ner till magsäcken. Den används oftast under en kortare tid, exempelvis vid tillfälliga sväljningssvårigheter. PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi): En kateter som förs in direkt till magsäcken via bukväggen. Den används när behovet av sondmatning är långvarigt. Jejunostomi: En öppning som leder sondmatningen till tunntarmen, används vid vissa sjukdomar eller komplikationer. Sondmaten ges antingen i portioner eller kontinuerligt via sondmatningspump. Det är viktigt att vårdtagaren sitter upp eller har höjd huvudända under matningen för att minska risken för aspiration. All sondmatning ska ske enligt basala hygienrutiner, med kontroll av sondens läge och med noggrann dokumentation. Delegering är vanligt förekommande. En sjuksköterska ansvarar för att vård- och omsorgspersonal har reell kompetens och kunskap för att utföra uppgiften. Personalen behöver känna till hur sonden ska skötas, hur komplikationer kan förebyggas och hur vårdtagaren ska bemötas. Området runt PEG måste hållas rent för att undvika infektion. Parenteral nutrition Parenteral nutrition används när mag-tarmkanalen inte fungerar eller inte kan användas. Näringen tillförs då direkt i blodbanan via dropp. Detta är en mer avancerad behandling som ordineras och hanteras av läkare och sjuksköterskor, men det är viktigt att vårdpersonal känner till principen eftersom den kan förekomma på både sjukhus och i hemsjukvård. Observation och dokumentation Oavsett metod är det avgörande att följa upp vårdtagarens tillstånd. Vikt, vätskebalans, hudens kondition och eventuella besvär ska observeras och dokumenteras. Tecken på komplikationer, som illamående, diarré, stopp i sond eller tecken på infektion, måste rapporteras till ansvarig sjuksköterska. Dokumentationen ska tydligt ange vilken metod som använts, tidpunkt för tillförsel och vårdtagarens reaktion.

Sugning av övre luftvägar När en vårdtagare inte kan avlägsna sekret eller slem på egen hand kan sugning av övre luftvägar behövas. Åtgärden utförs för att underlätta andningen, minska risken för kvävning och förebygga infektioner. Sugning är ett medicinskt moment som ska utföras på ett säkert sätt, alltid enligt hygienrutiner och efter delegering från sjuksköterska. Indikationer Sugning kan bli nödvändigt vid tillstånd som: Ansamling av slem eller sekret i näsa, munhåla eller svalg Andningssvårigheter orsakade av sekretstagnation Vårdtagare med nedsatt hostförmåga Akuta situationer där fria luftvägar måste säkerställas Förberedelse och hygien Arbetet ska planeras och förklaras för vårdtagaren i den mån det är möjligt. Det är viktigt att bemöta med lugn och tydlighet, eftersom andnöd ofta väcker oro. Sugutrustningen ska kontrolleras innan ingreppet påbörjas, särskilt sugkraften som inte får överstiga 10 kPa. Basala hygienrutiner ska följas, inklusive handdesinfektion och användning av skyddsutrustning som förkläde, handskar och munskydd. Metod / tillvägagångssätt En steril eller ren sugkateter förs in i näsa, munhåla eller svalg. Sugkraften aktiveras först när katetern försiktigt dras tillbaka. Katetern ska röras i små cirklar för att avlägsna sekretet effektivt. Sugningen bör pågå kort tid, cirka 5–10 sekunder, för att minimera obehag och risker. Mellan sugningarna ges vårdtagaren möjlighet att återhämta sig. Vid behov kan flera sugningar göras i följd, men kateter ska bytas mellan tillfällena. Observation och dokumentation Efter avslutad sugning ska andningen observeras, och förändringar i vårdtagarens tillstånd dokumenteras. Det kan handla om förbättrad andningsförmåga, minskade rosslande ljud eller att saturation normaliseras. Om komplikationer uppstår, exempelvis blod i sekretet eller ökad andningssvårighet, ska ansvarig sjuksköterska informeras omedelbart. All utförd sugning ska dokumenteras i patientjournalen med tidpunkt, orsak och resultat.

Läkemedelsadministration Läkemedelsadministration innebär att läkemedel tillförs kroppen på ett säkert och kontrollerat sätt. Det är en central del av hälso- och sjukvårdsuppgifter och kräver både teoretisk kunskap och praktisk färdighet. Noggrannhet, hygien och respekt för vårdtagarens integritet är grundläggande i arbetet. Ansvarsfördelningen är tydlig: läkare ordinerar läkemedel, sjuksköterskor administrerar i första hand, och vård- och omsorgspersonal kan få delegering att utföra vissa moment. Läkemedel Läkemedel kan tillföras kroppen på flera olika sätt beroende på beredningsform, vårdtagarens förmåga och den avsedda effekten. Peroral tillförsel: Tabletter, kapslar, pulver eller flytande lösningar (mixtur) sväljs och tas upp via mag-tarmkanalen. Detta är det vanligaste sättet att administrera läkemedel, men det kräver att vårdtagaren kan svälja och har fungerande mag-tarmfunktion. Suppositorier: Läkemedel som förs in i ändtarmen. De används exempelvis vid illamående, kräkningar eller när peroral tillförsel inte är möjlig. Vagitorier: Läkemedel som förs in i slidan, ofta vid infektioner eller lokala besvär. Plåster och salvor: Vissa läkemedel tillförs via huden, till exempel nikotinplåster eller hormonplåster. Dessa ger en jämn tillförsel under längre tid. Salvor används främst vid lokala besvär. Injektioner Injektioner används när läkemedel behöver ge snabb effekt eller inte kan tas upp via mag-tarmkanalen. Subkutan injektion Vid subkutan injektion sprutas läkemedlet in i underhudsfettet. Upptaget sker långsammare än vid intravenös injektion, men snabbare än vid peroral tillförsel. Insulin är det vanligaste läkemedlet som ges subkutant. Vanliga injektionsställen är buken, låren, överarmens utsida och sätesregionen. Det är viktigt att variera stickställen för att undvika hudförändringar som ärr och förhårdnader. Insulingivning är en uppgift som ofta delegeras till vård- och omsorgspersonal, förutsatt att reell kompetens finns och att sjuksköterskan säkerställt kunskap om teknik, hygien och möjliga komplikationer. Intramuskulär injektion Intramuskulär injektion ges i en muskel, exempelvis i sätesmuskeln eller låret. Läkemedlet sprids via muskelvävnaden och vidare till blodbanan. Effekten kommer snabbare än vid subkutan injektion, men långsammare än vid intravenös. Intramuskulära injektioner används bland annat för vacciner och läkemedel som behöver långvarig effekt. Intravenös injektion Intravenösa injektioner ges direkt i en ven, vilket innebär att läkemedlet snabbt når blodbanan och ger omedelbar effekt. Denna form används ofta i akuta situationer där snabb behandling är avgörande, till exempel vid hjärtstillestånd, svår allergisk reaktion eller akut smärta. Intravenösa injektioner ges alltid av sjuksköterska eller läkare. Hygien och förberedelse Vid läkemedelsadministration är det avgörande att arbeta enligt basala hygienrutiner. Identiteten hos vårdtagaren ska kontrolleras mot ordinationen. Läkemedlets namn, styrka, dos, administreringssätt och tidpunkt måste stämma. Förberedelserna omfattar att ta fram material, desinfektera händerna och använda skyddsutrustning vid behov. Det är också viktigt att informera vårdtagaren om syftet med läkemedlet och hur det kommer att administreras, så att situationen skapar trygghet och delaktighet. Metod / tillvägagångssätt Metoden varierar beroende på administreringssätt. Vid peroral tillförsel överlämnas läkemedlet i rätt form och mängd, med kontroll att vårdtagaren sväljer det. Vid injektioner anpassas tekniken till injektionssättet: Subkutant: huden lyfts och kanylen sticks in i 45–90 graders vinkel. Intramuskulärt: kanylen sticks rakt in i muskelvävnaden. Intravenöst: injektionen ges direkt i ven, ofta via en venkateter. Efter administrering tas kanyler omhand på ett säkert sätt i särskilda behållare för stickande och skärande avfall. Dokumentation och observation All läkemedelsadministration ska dokumenteras i patientjournalen. Det ska framgå vilket läkemedel som givits, i vilken dos, vid vilken tidpunkt och på vilket sätt. För insulingivning dokumenteras även blodsockervärden. Vårdpersonal ska också observera vårdtagarens reaktioner och notera eventuella biverkningar, komplikationer eller förändringar i tillståndet. Dokumentationen är en central del av patientsäkerheten och gör det möjligt att följa upp behandlingens effekt.