All Activity

Ögonundersökningar Syfte och betydelse Ögonundersökningar används för att upptäcka sjukliga förändringar i ögat och för att följa upp olika sjukdomar. Metoderna kan avslöja både lokala ögonsjukdomar och systemiska sjukdomar som påverkar ögat. Ögonbottenundersökning (oftalmoskopi) Med hjälp av ett oftalmoskop kan läkaren titta in i ögat och studera näthinnan, blodkärlen och synnerven. Förändringar i gula fläcken, diabetesrelaterade skador eller tryckförändringar i hjärnan kan upptäckas på detta sätt. Tryckmätning av ögat Ögontryck mäts för att diagnostisera glaukom (grön starr). Undersökningen görs genom att en liten plastkon försiktigt sätts mot hornhinnan under några sekunder. Ett förhöjt tryck kan tyda på sjukdom som riskerar att skada synnerven. Dokumentation och uppföljning Resultaten dokumenteras i journalen. Avvikelser eller misstänkta sjukliga förändringar rapporteras till ögonläkare för vidare utredning. Vårdpersonalens roll kan vara att förbereda och stötta vårdtagaren inför undersökningen.

Behandlingar (ECT, el-konvertering, strålbehandling, blodtransfusion) Syfte och betydelse Medicinska behandlingar används för att påverka sjukdomsförlopp, lindra symtom eller bota sjukdomar. De kan ges på olika nivåer av vård och kräver ofta särskild kompetens och övervakning. Vårdpersonalens roll är att förbereda, stödja och observera vårdtagaren samt att dokumentera och rapportera reaktioner. ECT (elektrokonvulsiv behandling) ECT används främst vid svåra depressioner, ibland även vid bipolär sjukdom eller schizofreni med katatoni. Behandlingen sker under narkos och innebär att hjärnan stimuleras med en kort elektrisk impuls som framkallar ett kontrollerat krampanfall. Effekten är ofta snabb, men behandlingen kan ge tillfälliga biverkningar som huvudvärk eller minnespåverkan. El-konvertering El-konvertering används för att återställa normal hjärtrytm vid förmaksflimmer eller andra hjärtarytmier. Patienten sövs kortvarigt och en elektrisk stöt ges via elektroder på bröstkorgen. Åtgärden kan snabbt återställa hjärtats normala rytm och förbättra cirkulationen. Strålbehandling Strålbehandling är en vanlig behandlingsform vid cancer. Joniserande strålning riktas mot tumören för att förstöra cancerceller eller hämma deras tillväxt. Behandlingen ges ofta under flera veckor och kan orsaka biverkningar som trötthet, hudförändringar och irritation i organ som ligger nära strålfältet. Blodtransfusion Blodtransfusion används för att ersätta blodförluster eller behandla blodsjukdomar som anemi. Patienten får blodkomponenter, till exempel erytrocyter, plasma eller trombocyter. Blodgruppering och förenlighetsprövning görs alltid före transfusionen för att undvika reaktioner. Vårdpersonalen övervakar patienten noggrant under och efter transfusionen för att upptäcka eventuella komplikationer som feber, allergiska reaktioner eller cirkulationspåverkan. Dokumentation och uppföljning Alla behandlingar dokumenteras noggrant med typ av behandling, tidpunkt, dos eller styrka samt vårdtagarens reaktioner. Observation och rapportering är avgörande för patientsäkerheten. Eventuella komplikationer ska rapporteras direkt till ansvarig sjuksköterska eller läkare.

Övriga undersökningar (EKG, EEG, EMG, audiometri m.fl.) Syfte och betydelse Förutom blodprov, bilddiagnostik och punktioner används en rad fysiologiska undersökningar för att mäta kroppens funktioner. Dessa ger information om hjärtats, hjärnans, musklernas och sinnesorganens tillstånd. Undersökningarna är ofta smärtfria och kan göras både på sjukhus och i öppenvård. EKG (elektrokardiografi) EKG registrerar hjärtats elektriska aktivitet via elektroder som fästs på bröstkorg, armar och ben. Resultatet visar hjärtrytm, retledningssystem och tecken på syrebrist eller infarkt. EKG används också för att följa effekten av läkemedel och behandlingar. EEG (elektroencefalografi) EEG mäter hjärnans elektriska aktivitet med elektroder fästa på skalpen. Det används vid utredning av epilepsi, hjärnskador, medvetslöshet eller andra neurologiska tillstånd. EMG (elektromyografi) EMG mäter musklernas elektriska aktivitet och nervsystemets signalöverföring till musklerna. Undersökningen används vid misstanke om nerv- och muskelsjukdomar, till exempel ALS eller perifer neuropati. Audiometri Audiometri används för att undersöka hörseln. Den kan visa graden av hörselnedsättning och ge underlag för behandling, exempelvis hörapparat. Andra hörseltester kan göras för att identifiera mellanöresjukdomar. Andra undersökningar Ytterligare fysiologiska metoder är till exempel spirometri (lungfunktion), arbetsprov (hjärtats förmåga vid belastning) och ultraljud av olika organ. Alla dessa undersökningar bidrar till att ge en mer komplett bild av kroppens funktion. Dokumentation och uppföljning Resultaten från undersökningarna tolkas av läkare, men vårdpersonal har en viktig roll i att förbereda, informera och stötta vårdtagaren. Observationer och eventuella reaktioner, såsom yrsel, obehag eller oro, dokumenteras i journalen.

Punktioner Syfte och betydelse Punktion innebär att en nål förs in i kroppens vävnader eller hålrum för att ta prov på vätska eller vävnad, eller för att tömma en ansamling av vätska eller blod. Punktioner är viktiga för diagnostik av sjukdomar, för att ge behandling eller för att lindra symtom. Olika typer av punktioner Lumbalpunktion: provtagning av cerebrospinalvätska (ryggmärgsvätska) genom ett stick i ländryggen. Används vid misstanke om infektioner (t.ex. hjärnhinneinflammation), blödning eller neurologiska sjukdomar. Pleuratappning (thoracentes): tömning eller provtagning av vätska i lungsäcken vid pleuravätska eller misstänkt infektion. Ascitestappning: provtagning eller tömning av vätska i bukhålan, vanligt vid leversjukdom. Ledpunktion: provtagning av ledvätska eller tömning vid artrit eller annan ledsjukdom. Benmärgspunktion: provtagning från benmärgen för att utreda blodsjukdomar som leukemi eller anemi. Cristapunktion: benmärgsprov från bäckenbenet (crista iliaca), en metod som ofta används idag. Sternalpunktion: benmärgsprov från bröstbenet (sternum), används mer sällan eftersom cristapunktion är säkrare och skonsammare. Förberedelse och genomförande Förberedelserna varierar beroende på vilken typ av punktion som ska göras. Vårdtagaren behöver få information om syfte och förväntat förlopp. Aseptisk teknik och basala hygienrutiner är avgörande för att minska risken för infektion. Vissa punktioner görs under lokalbedövning, och ibland används bilddiagnostik (ultraljud eller röntgen) som vägledning. Dokumentation och uppföljning Resultaten skickas till laboratorium för analys, till exempel för att upptäcka infektion, cancer eller andra sjukliga förändringar. Vårdpersonalens roll kan vara att förbereda, assistera och ge stöd till vårdtagaren samt att observera och rapportera eventuella komplikationer, som blödning, smärta eller yrsel. Alla utförda punktioner dokumenteras i journalen med tidpunkt, provtyp och vårdtagarens reaktion.

Endoskopier Syfte och betydelse Endoskopier är undersökningar där ett böjligt instrument med kamera förs in i kroppens hålrum eller organ för att kunna inspektera slemhinnor och vävnader. Metoden används både för diagnostik och behandling. Genom endoskopi kan sjukliga förändringar som inflammationer, blödningar, polyper eller tumörer upptäckas och ibland åtgärdas direkt under undersökningen. Olika typer av endoskopier Gastroskopi: undersökning av matstrupe, magsäck och tolvfingertarm. Används vid symtom som magsmärtor, blod i avföringen eller misstanke om magsår. Koloskopi: undersökning av tjocktarmen. Används för att upptäcka polyper, cancer eller blödningar. Sigmoideoskopi: undersökning av änd- och nedre delen av tjocktarmen. Bronkoskopi: undersökning av luftvägarna för att utreda hosta, blödningar eller misstänkt tumör. Cystoskopi: undersökning av urinblåsan och urinröret. ERCP (endoskopisk retrograd cholangiopankreatikografi): kombination av endoskopi och röntgen för att undersöka gallgångar och bukspottkörtelgångar. Artroskopi: undersökning av leder, ofta knäleden, vid misstanke om skador eller inflammation. Förberedelse och genomförande Inför en endoskopi krävs ofta särskilda förberedelser, som fasta eller tarmtömning. Undersökningen kan upplevas obehaglig men sker oftast med lokalbedövning eller lugnande medel. Under endoskopin kan även prover tas (biopsi) eller mindre ingrepp utföras, exempelvis borttagning av polyper. Dokumentation och uppföljning Resultaten dokumenteras i journalen tillsammans med eventuella prover som tagits. Vårdpersonalens roll är att förbereda, informera och ge stöd under undersökningen samt observera och rapportera vårdtagarens reaktioner. Vid behov följs undersökningen upp med ytterligare behandling eller kontroller.

Röntgenundersökningar Syfte och betydelse Röntgenundersökningar är en av de mest använda metoderna för att undersöka kroppens inre strukturer. Genom olika tekniker kan skelett, leder, blodkärl och inre organ avbildas. Röntgen ger viktig information vid diagnostik av frakturer, lungsjukdomar, hjärtsjukdomar, tumörer och många andra tillstånd. Konventionell röntgen Konventionell röntgen används främst för att avbilda skelettet och kan snabbt visa frakturer, felställningar eller förslitningsskador. Den används också för att upptäcka förändringar i lungor och hjärta. Datortomografi (CT) Datortomografi kombinerar röntgenstrålning med datoranalys och ger tvärsnittsbilder av kroppen. Den används vid skador, blödningar, tumörer och sjukdomar i inre organ. CT ger mer detaljerade bilder än konventionell röntgen. Magnetkameraundersökning (MR/MRT) Magnetkamera använder magnetfält och radiovågor istället för röntgenstrålning. MR ger mycket detaljerade bilder av mjukdelar, exempelvis hjärna, ryggmärg, muskler och leder. Kärlröntgen (angiografi) Angiografi innebär att kontrastmedel sprutas in i blodkärlen för att synliggöra förträngningar, proppar eller blödningar. Metoden används bland annat vid hjärtinfarkt, stroke eller misstänkt kärlsjukdom. Genomlysning och kontrastundersökningar Genomlysning används för att se rörelser i kroppen i realtid, till exempel sväljning eller tarmrörelser. Kontrastmedel kan ges för att tydliggöra organ som magsäck, njurar eller urinvägar. Ett exempel är ERCP (endoskopisk retrograd cholangiopankreatikografi) som används för att undersöka gallvägar och bukspottkörtelgångar. Strålskydd Eftersom röntgen innebär exponering för joniserande strålning används alltid lägsta möjliga stråldos. Skyddsutrustning, som blyförkläden, används för att minimera onödig exponering. Dokumentation och uppföljning Resultaten analyseras av röntgenläkare (radiolog). Vårdpersonalens roll är ofta att förbereda vårdtagaren, ge information och stöd samt följa upp eventuella reaktioner, till exempel på kontrastmedel. Undersökningens resultat och observationer dokumenteras i journalen.

Cell- och vävnadsprover Syfte och betydelse Cell- och vävnadsprover används för att upptäcka sjukliga förändringar på mikroskopisk nivå. De är centrala vid diagnostik av cancer, inflammationer, infektioner och andra sjukdomar där kroppens celler eller vävnader är förändrade. Genom dessa analyser kan läkare fastställa diagnoser, följa sjukdomsförlopp och utvärdera behandling. Cellprover (cytologi) Cellprover innebär att en mindre mängd celler tas från kroppens yta eller inre organ. Ett vanligt exempel är gynekologiska cellprov (”Pap-smear”), där celler från livmoderhalsen analyseras för att upptäcka cellförändringar som kan vara förstadier till cancer. Andra exempel är borstprov från luftvägarna eller urinvägarna. Vävnadsprover (biopsi) Vävnadsprover innebär att en liten bit vävnad avlägsnas för mikroskopisk undersökning. Provet kan tas med nål (nålpunktion), vid endoskopi eller genom kirurgi. Biopsier används ofta vid misstanke om tumörer, hudsjukdomar eller inflammatoriska processer. Förberedelse och genomförande Provtagningsmetoden varierar beroende på organ och frågeställning. Vid cellprov används ofta en borste eller spatel, medan vävnadsprov kräver särskild teknik och ibland lokalbedövning. Det är viktigt att informera vårdtagaren om syfte och tillvägagångssätt samt att följa basala hygienrutiner. Dokumentation och uppföljning Tidpunkt, provtyp och eventuella observationer dokumenteras i journalen. Provet skickas till laboratorium där patolog eller cytolog analyserar celler och vävnader. Resultaten används för diagnostik, behandlingsbeslut och uppföljning. Vårdpersonalens roll är ofta att förbereda, assistera och ge stöd till vårdtagaren.

Prov från kroppsvätskor (urin, avföring, odlingar) Syfte och betydelse Prov från kroppsvätskor används för att upptäcka sjukdomar, infektioner, ämnesomsättningsrubbningar och för att följa upp behandlingar. Dessa analyser kompletterar blodprover och ger en bredare bild av kroppens funktioner. Urinprov Urinprover används bland annat för att upptäcka urinvägsinfektioner, diabetes, njurpåverkan och vätskebalans. Det kan handla om stickprov, dygnsmätning eller prov för odling. Urinens färg, lukt och mängd är också viktiga observationer. För odling krävs ofta mittstråleprov för att minska risken för förorening. Avföringsprov Avföringsprov kan ge information om blödningar i mag-tarmkanalen, infektioner, parasiter och inflammatoriska sjukdomar. I vissa fall används avföringsprov också för att analysera matsmältningsproblem och upptäcka blod som inte syns med blotta ögat (fekalt blod). Odlingar Odlingar kan tas från olika kroppsvätskor som urin, sårvätska, blod, likvor (ryggvätska) eller sputum (slem). Syftet är att identifiera bakterier, virus eller svamp som orsakar infektion. Provet skickas till laboratorium där man fastställer vilken mikroorganism som finns och vilket antibiotikum den är känslig för (resistensbestämning). Förberedelse och genomförande Provtagningsmetoden beror på vilken kroppsvätska som ska analyseras. Det är avgörande att arbeta enligt basala hygienrutiner och använda rätt provkärl. Märkning och dokumentation måste vara korrekta för att säkerställa att provet analyseras på rätt sätt. Vård- och omsorgspersonal kan ofta medverka vid provtagningen genom att informera och stötta vårdtagaren. Dokumentation och uppföljning Tidpunkt, typ av prov och eventuella avvikelser noteras i journalen. Provsvaren används för diagnostik, val av behandling och uppföljning av vårdtagarens tillstånd. Avvikelser eller komplikationer, exempelvis smärta vid provtagning eller svårigheter att lämna prov, ska rapporteras.

Blodanalyser (ven-, artär- och kapillärprov) Syfte och betydelse Blodprov är en av de vanligaste metoderna för att utreda sjukdomar, följa sjukdomsförlopp och kontrollera effekten av behandlingar. Genom blodanalyser kan man få information om bland annat blodets celler, salter, hormoner, infektioner, blodsocker, lever- och njurfunktion. Venprov Det vanligaste blodprovet tas från en ven, oftast i armvecket. En stas sätts för att venen ska bli mer framträdande och blod samlas i provrör. Venprov används för en mängd olika analyser, bland annat blodstatus, elektrolyter, blodsocker och hormonnivåer. Artärprov Artärprov tas framför allt för att mäta blodgaser (syre, koldioxid och pH) och används ofta vid lungsjukdomar, intensivvård eller andra situationer där syresättning och syra-basbalans behöver följas. Provet tas vanligen i arteria radialis vid handleden och kräver särskild teknik. Kapillärprov Kapillärprov tas genom ett stick i fingret eller hälen (på spädbarn). En liten bloddroppe används för snabbanalys, till exempel blodsockermätning eller hemoglobinvärde (Hb). Detta är en enkel och snabb metod, men ger inte lika omfattande information som ett venprov. Förberedelse och genomförande Vid blodprovtagning är det viktigt att arbeta enligt basala hygienrutiner, informera vårdtagaren och se till att identiteten kontrolleras. Provmaterial ska märkas korrekt för att resultatet ska bli tillförlitligt. Vid ven- och artärprov krävs oftast sjuksköterskans kompetens, medan vård- och omsorgspersonal kan medverka vid kapillärprovtagning eller förberedelser. Dokumentation och uppföljning Tidpunkt för provtagning, typ av prov och vårdtagarens reaktion dokumenteras i journalen. Provsvaren analyseras av laboratorium, men observationer som blödning vid insticksstället eller yrsel efter provtagning ska rapporteras. Resultaten används som underlag för diagnos och behandling.

Undersökningar och provtagningar Syfte och betydelse Undersökningar och provtagningar används för att diagnostisera sjukdomar, följa sjukdomsförlopp och bedöma effekten av behandlingar. De ger vårdpersonal och läkare underlag för beslut om vårdinsatser och medicinska åtgärder. Olika typer av undersökningar Blodprover: används för att analysera blodets celler, salter, hormoner, enzymer och andra ämnen. Resultaten kan ge information om bland annat infektioner, diabetes, njurfunktion och leverstatus. Urin- och avföringsprov: kan visa tecken på infektion, blödning eller ämnesomsättningsrubbningar. Cell- och vävnadsprover: används för att påvisa sjukliga förändringar, exempelvis tumörer eller inflammationer. Röntgen och bilddiagnostik: används för att undersöka skelett, leder och inre organ. Endoskopi: innebär att man för in ett böjligt instrument med kamera i kroppens hålrum, till exempel magsäck eller tjocktarm. Punktioner: innebär att vätska eller vävnad tas ut med nål, exempelvis vid lumbalpunktion eller pleuratappning. Fysiologiska undersökningar: som EKG, EEG eller arbetsprov, används för att mäta kroppens funktioner. Förberedelse och genomförande För varje undersökning krävs noggranna förberedelser. Vårdtagaren behöver ofta få information om syfte, tillvägagångssätt och eventuella obehag. Hygien och korrekt provhantering är avgörande för tillförlitliga resultat. Vid många provtagningar är vård- och omsorgspersonal delaktig i att förbereda och stötta vårdtagaren. Dokumentation och uppföljning Resultat från undersökningar och provtagningar dokumenteras i journalen. Det är viktigt att notera tidpunkt, metod, vårdtagarens reaktion samt eventuella komplikationer. Resultaten analyseras av sjuksköterska eller läkare, men observationer och rapportering från vårdpersonal utgör en viktig del av helhetsbedömningen.

Sårbehandling Syfte och betydelse Sårbehandling syftar till att främja läkning, förebygga infektion och minska smärta. Valet av metod och material anpassas efter sårtyp, sårläkningsfas och vårdtagarens allmäntillstånd. En korrekt behandling bidrar till ökad livskvalitet och minskad risk för komplikationer. Ren och steril metod Ren metod används vid de flesta ytliga och okomplicerade sår. Såret rengörs med kranvatten eller koksaltlösning och omläggning sker med rena handskar och material. Steril metod används vid operationssår, större sår eller sår med ökad infektionsrisk. Här används sterila instrument, förband, vätskor och handskar. Förband och material Olika typer av förband används beroende på sårets karaktär: Torra förband för rena och ytliga sår. Fuktighetsbevarande förband för att skapa optimal läkningsmiljö. Specialförband, till exempel hydrogel, hydrokolloider, skumförband eller alginater, används vid svårläkta eller vätskande sår. Val av förband påverkas av mängden sårvätska, risken för infektion och behovet av skydd för den omkringliggande huden. Tillvägagångssätt Vid omläggning av sår rengörs området först. Små och ytliga sår tvättas med ljummet vatten och mild tvål, medan större eller infekterade sår tvättas med koksaltlösning. Döda vävnadsrester eller beläggningar avlägsnas varsamt. Nytt förband appliceras på ett sätt som minskar tryck och friktion. Under omläggningen observeras sårets status, såsom rodnad, vätskning och lukt. Komplikationer Felaktig behandling kan leda till försämrad läkning, spridning av infektion eller hudskador runt såret. Faktorer som kan försämra läkningen är bland annat bristande hygien, olämpliga förband, tryck mot såret eller otillräcklig smärtlindring. Dokumentation Alla sårbehandlingar dokumenteras i journalen. Anteckningarna ska innehålla information om sårtyp, lokalisation, storlek, förbandstyp, omläggningsmetod, observationer samt vårdtagarens upplevelse av behandlingen. Dokumentationen är viktig för att följa utvecklingen över tid och för att bedöma effekten av behandlingen.

Sårläkningsprocessen Syfte och betydelse Sårläkning är en biologisk process där kroppen återställer vävnad efter skada. Kunskap om de olika faserna i sårläkningen gör det möjligt att bedöma hur läkningen fortskrider och att anpassa behandlingen. Avvikelser från den normala processen kan tyda på infektion, cirkulationsstörning eller andra komplikationer. Sårläkningens faser Inflammationsfasen: Varar i regel 3–4 dagar. Under denna fas uppstår rodnad, värme, svullnad och smärta. Vita blodkroppar rensar såret från bakterier och död vävnad. Detta är en naturlig del av läkningen och inte alltid tecken på infektion. Nybildningsfasen (proliferationsfasen): Varar i cirka 3 veckor. Ny granulationsvävnad bildas i såret, och kapillärer växer in för att försörja vävnaden med syre och näring. Såret fylls gradvis ut och täcks med ny hud. Mognadsfasen (remodelleringsfasen): Kan pågå i månader eller år. Kollagenet i vävnaden omorganiseras och ärret blir starkare men kommer aldrig att uppnå samma hållfasthet som den ursprungliga huden. Faktorer som påverkar sårläkningen Allmäntillstånd: sjukdomar som diabetes, kärlsjukdom och undernäring kan försämra läkningen. Infektion: fördröjer läkningen och kan leda till sår som blir kroniska. Mekaniska faktorer: tryck, friktion eller felaktiga förband kan hämma läkningen. Läkemedel: vissa läkemedel, till exempel kortison, påverkar läkningsförmågan negativt. Livsstilsfaktorer: rökning och brist på fysisk aktivitet minskar blodcirkulationen och därmed läkningen. Observation och dokumentation Vid varje omläggning observeras sårets status utifrån vilken fas läkningen befinner sig i. Bedömningen dokumenteras i journalen och kan kompletteras med fotografier för att följa förloppet över tid. Om läkningen inte utvecklas som förväntat ska ansvarig sjuksköterska informeras.

Sårkontroll Syfte och betydelse Observation av sår är en viktig del av omvårdnadsarbetet och ger information om sårläkningsprocessen, risken för infektion och behovet av åtgärder. En noggrann sårkontroll kan förebygga komplikationer, minska lidande och bidra till snabbare läkning. Observationer Vid kontroll av sår observeras bland annat: Rodnad: kan vara ett normalt inslag i läkningen, men ökande rodnad kan tyda på infektion. Svullnad: lätt svullnad kan förekomma, men kraftig svullnad kan tyda på cirkulationsproblem eller infektion. Vätskning: typ av sårvätska (klar, blodig, varig) och mängd. Ökad mängd eller varfärgad vätska är tecken på infektion. Lukt: illaluktande sårsekret kan tyda på bakterieväxt. Smärta: förväntad viss smärta vid sår, men ökad eller nytillkommen smärta ska alltid observeras. Hud runt såret: tecken på maceration (uppmjukad hud), tryckskador eller andra förändringar. Sårets storlek och djup: kan följas genom mätning eller fotografering vid behov. Dokumentation Alla observationer dokumenteras systematiskt i journalen. Vanligt är att beskriva sårtyp, lokalisation, storlek, färg, sårsekret, lukt och status på omkringliggande hud. Vid längre vårdförlopp kan fotografisk dokumentation användas för att följa utvecklingen över tid. Även vårdtagarens upplevelser av smärta och obehag bör noteras. Prioritering och rapportering Tecken på infektion, kraftig blödning, utebliven läkning eller ökande smärta ska rapporteras till ansvarig sjuksköterska eller läkare. En sårbedömning kan leda till förändring i behandling, exempelvis omläggningsfrekvens, val av förband eller antibiotikabehandling.

Temperaturkontroll Syfte och betydelse Kroppstemperaturen är en viktig indikator på kroppens hälsotillstånd. Feber är ofta ett tecken på infektion eller inflammation, medan låg kroppstemperatur kan tyda på cirkulationssvikt eller nedkylning. Temperaturkontroll används både för diagnostik och för att följa sjukdomsförlopp och behandling. Observationer och dokumentation Normal temperatur: cirka 36–37,5 °C. Feber: temperatur över 38 °C. Subfebril: lätt förhöjd temperatur, 37,5–38 °C. Hypotermi: temperatur under 35 °C. Hypertermi: temperatur över 41 °C. Vid mätning ska även vårdtagarens allmäntillstånd beaktas, exempelvis frossa, svettningar eller medvetandepåverkan. Alla temperaturvärden dokumenteras i journalen, med tidpunkt och mätmetod angiven. Tillvägagångssätt Kroppstemperaturen kan mätas på olika sätt: Oralt: i munnen, under tungan. Rektalt: i ändtarmen, ger mest tillförlitligt resultat. Axillärt: i armhålan, något mindre noggrant. Tympaniskt: i örat med elektronisk termometer. Temporalt: i pannan med infraröd termometer. Val av metod beror på vårdtagarens tillstånd och rutiner på arbetsplatsen. Termometern ska rengöras mellan mätningarna enligt hygienrutiner.

Blodtryckskontroll Syfte och betydelse Blodtrycket beskriver det tryck som blodet utövar mot kärlväggarna när hjärtat pumpar runt blodet i kroppen. Det är en av de viktigaste vitalparametrarna och ger information om cirkulationens funktion. Genom blodtryckskontroll kan vårdpersonal upptäcka tillstånd som högt blodtryck (hypertoni), lågt blodtryck (hypotoni) och förändringar som påverkar hjärta, kärl eller njurar. Regelbundna kontroller används även för att följa behandlingseffekter och för att förebygga komplikationer. Observationer och dokumentation Systoliskt blodtryck: det övre värdet, normalt omkring 100–140 mmHg. Diastoliskt blodtryck: det undre värdet, normalt omkring 60–90 mmHg. Pulsblodtryck: skillnaden mellan systoliskt och diastoliskt tryck, normalt 40–60 mmHg. Hypertoni definieras som upprepade mätningar över 140/90 mmHg. I Sverige beräknas omkring en fjärdedel av den vuxna befolkningen ha högt blodtryck, ofta utan tydliga symtom, vilket gör att det ibland kallas ”den tysta sjukdomen”. Långvarig hypertoni är en av de viktigaste riskfaktorerna för hjärtinfarkt, stroke och njursjukdom. Hypotoni kan däremot ge symtom som yrsel, trötthet och svimningskänsla. Hos äldre är ortostatisk hypotoni – blodtrycksfall vid uppresning – en vanlig orsak till fallolyckor. Alla mätresultat ska dokumenteras i journalen med tidpunkt, mätmetod och eventuella symtom. Avvikelser rapporteras till ansvarig sjuksköterska för bedömning. Tillvägagångssätt Blodtrycket mäts med blodtrycksmanschett och stetoskop (auskultatorisk metod) eller med elektronisk blodtrycksmätare. Manschetten placeras på överarmen, pumpas upp och töms långsamt samtidigt som systoliskt och diastoliskt tryck registreras. För tillförlitliga värden bör vårdtagaren vila minst fem minuter innan mätningen, sitta bekvämt med stöd för armen i hjärthöjd och undvika samtal under mätningen. Flera faktorer kan påverka resultatet, till exempel fysisk aktivitet, stress, smärta eller intag av kaffe och nikotin strax innan mätningen. För att minska risken för felbedömning bör blodtrycket mätas flera gånger och vid olika tillfällen.

Pulskontroll Syfte och betydelse Pulsen speglar hjärtats aktivitet och är en grundläggande observation för att bedöma cirkulationen. Genom att kontrollera pulsen kan vårdpersonal tidigt upptäcka avvikelser som tyder på hjärtsjukdom, infektion, blödning eller andra tillstånd. Pulskontroll används även för att följa effekten av behandlingar och läkemedel. Observationer och dokumentation Vid pulskontroll registreras flera olika aspekter: Frekvens: Antal slag per minut. Normal vilopuls för vuxna är cirka 50–100 slag/minut. Puls över 100 slag/minut kallas takykardi och puls under 50 slag/minut bradykardi. Rytm: Pulsen kan vara regelbunden eller oregelbunden. Oregelbunden rytm kan tyda på hjärtarytmi eller annan påverkan på hjärtat. Fyllnad: Beskriver hur kraftiga slagen känns och hur väl blodet fyller kärlet. Svag puls kan indikera låg blodvolym eller cirkulationssvikt. Spänning: Anger motståndet i kärlväggen och kan ge information om blodtrycket. All information dokumenteras i journalen, gärna tillsammans med andra vitalparametrar som blodtryck och andning. Avvikelser rapporteras till ansvarig sjuksköterska för vidare bedömning. Tillvägagångssätt Pulsen kan palperas (kännas) över artärer där blodkärlen ligger ytligt mot ben. Vanliga mätställen är: A. radialis (handledens tumsida) A. carotis (på halsen) A. femoralis (ljumsken) A. dorsalis pedis (fotryggen) Pulsen räknas under 30 sekunder och multipliceras med två, eller under en hel minut om rytmen är oregelbunden. Vid osäkerhet används pulsoximeter eller EKG för mer exakt mätning.

Kateterisering av urinblåsan Kateterisering innebär att en tunn slang, en kateter, förs in i urinblåsan för att möjliggöra urinavflöde. Åtgärden kan vara nödvändig när en vårdtagare inte kan tömma blåsan själv eller när urinproduktionen behöver kontrolleras noggrant. Kateterisering är en medicinsk uppgift som utförs av sjuksköterska eller läkare, men kan i vissa fall delegeras till vård- och omsorgspersonal. Olika typer av kateterisering Intermittent kateterisering: Kallas även tappningskateter. Katetern förs in vid behov för att tömma urinblåsan och avlägsnas därefter. Metoden kan utföras av vårdpersonal eller, efter träning, av vårdtagaren själv. Kvarliggande kateter (KAD): Katetern sitter kvar en längre tid. Urinen rinner ut i en påse som fästs vid benet eller sängen. En ballong längst fram på katetern fylls med sterilt vatten för att hålla den på plats. Suprapubisk kateter: Katetern förs in genom bukväggen direkt till urinblåsan. Detta är ett kirurgiskt ingrepp och används främst när långvarig kateterisering krävs eller när andra metoder inte fungerar. Förberedelse och hygien Kateterisering är ett integritetskänsligt moment och ska alltid utföras med respekt för vårdtagaren. Åtgärden ska ske i en avskild miljö där vårdtagaren känner trygghet. Basala hygienrutiner ska följas: handdesinfektion, användning av skyddskläder och sterilt material. Underlivet rengörs innan katetern förs in. Lokalbedövande gel används för att underlätta införandet och minska obehag. Metod / tillvägagångssätt Katetern förs varsamt in i urinröret. Vid KAD fylls ballongen med sterilt vatten när katetern ligger på rätt plats i urinblåsan. Katetern kopplas därefter till en urinuppsamlingspåse som ska placeras på lämplig nivå för att undvika återflöde av urin. Vid suprapubisk kateterisering sker införandet kirurgiskt av läkare. Observation och komplikationer Vanliga komplikationer är urinvägsinfektioner och stopp i katetern. Tecken på infektion kan vara feber, grumlig urin eller smärtor i urinvägarna. Blod i urinen eller avsaknad av urinflöde kan också vara varningssignaler. Vårdpersonalen behöver vara observant på dessa förändringar och omedelbart rapportera till sjuksköterska. Delegering Kateterisering kan delegeras till vård- och omsorgspersonal under vissa förutsättningar. En sjuksköterska ansvarar då för att kontrollera att personen har reell kompetens och följer de rutiner som gäller. Delegering är personlig, tidsbegränsad och får endast ske när det är patientsäkert. Dokumentation All kateterisering ska dokumenteras i patientjournalen. Där ska det framgå vilken typ av kateter som använts, storlek, tidpunkt för insättning, mängden vätska i ballongen samt eventuella komplikationer. Även observationer av urinens färg, mängd och utseende ska noteras.

Näringstillförsel Näringstillförsel är en behandling som används när en vårdtagare inte kan äta tillräckligt på egen hand. Tillräckligt näringsintag är avgörande för att kroppen ska kunna återhämta sig, upprätthålla funktioner och motstå infektioner. Näring kan tillföras via mag-tarmkanalen, vilket kallas enteral nutrition, eller direkt i blodbanan, vilket kallas parenteral nutrition. Enteral nutrition Enteral nutrition innebär att näringen tillförs genom mag-tarmkanalen, antingen via sond eller genom en öppning i bukväggen. Detta är det vanligaste alternativet eftersom det bevarar mag-tarmkanalens funktion. Nässond: En tunn slang förs via näsan, genom matstrupen och ner till magsäcken. Den används oftast under en kortare tid, exempelvis vid tillfälliga sväljningssvårigheter. PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi): En kateter som förs in direkt till magsäcken via bukväggen. Den används när behovet av sondmatning är långvarigt. Jejunostomi: En öppning som leder sondmatningen till tunntarmen, används vid vissa sjukdomar eller komplikationer. Sondmaten ges antingen i portioner eller kontinuerligt via sondmatningspump. Det är viktigt att vårdtagaren sitter upp eller har höjd huvudända under matningen för att minska risken för aspiration. All sondmatning ska ske enligt basala hygienrutiner, med kontroll av sondens läge och med noggrann dokumentation. Delegering är vanligt förekommande. En sjuksköterska ansvarar för att vård- och omsorgspersonal har reell kompetens och kunskap för att utföra uppgiften. Personalen behöver känna till hur sonden ska skötas, hur komplikationer kan förebyggas och hur vårdtagaren ska bemötas. Området runt PEG måste hållas rent för att undvika infektion. Parenteral nutrition Parenteral nutrition används när mag-tarmkanalen inte fungerar eller inte kan användas. Näringen tillförs då direkt i blodbanan via dropp. Detta är en mer avancerad behandling som ordineras och hanteras av läkare och sjuksköterskor, men det är viktigt att vårdpersonal känner till principen eftersom den kan förekomma på både sjukhus och i hemsjukvård. Observation och dokumentation Oavsett metod är det avgörande att följa upp vårdtagarens tillstånd. Vikt, vätskebalans, hudens kondition och eventuella besvär ska observeras och dokumenteras. Tecken på komplikationer, som illamående, diarré, stopp i sond eller tecken på infektion, måste rapporteras till ansvarig sjuksköterska. Dokumentationen ska tydligt ange vilken metod som använts, tidpunkt för tillförsel och vårdtagarens reaktion.