All Activity

📄 Vilka är de vanligaste typer av matens konsistens? Mat kan serveras med olika konsistens beroende på individens behov. Syftet är att underlätta ätande och sväljning, men också att bibehålla aptiten och matglädjen. Hel eller delad konsistens används när vårdtagaren kan tugga och svälja normalt. Maten kan delas upp på tallriken och rikligt med sås gör det lättare vid muntorrhet. Puré ges vid lättare ät- och sväljsvårigheter, motorisk nedsättning eller orkeslöshet. Konsistensen är mjuk och grovkornig, lätt att mosa och serveras med extra sås. Timbalkost används vid svårare sväljsvårigheter, exempelvis förträngningar i matstrupen. Den är mjuk, slät och geléliknande, lätt att svälja och håller ihop på tallriken. Gelékost är lämplig vid mycket svåra sväljsvårigheter, skadad munhåla eller nedsatt sväljreflex. Den är hal, mjuk och smälter i munnen, vilket minskar risken för att sätta i halsen. Flytande kost passar vid förträngningar, skador eller långsamma passager i svalg, matstrupe eller mage. Den består av släta soppor och kompletteras ofta med näringsdryck. Tjockflytande kost är ett alternativ för personer som upplever svårigheter med tunnare vätskor. Den är slät och trögflytande, ungefär som gräddfil, och upplevs ofta som lättare att svälja. 📊 Fakta: Anpassning av kostens konsistens är en central åtgärd för personer med dysfagi. Det minskar risken för lunginflammation orsakad av felsväljningar och bidrar till att förebygga undernäring. Källa: Socialstyrelsen, ”Nutrition för äldre i vård och omsorg”, 2020

📄 Vad är viktigt att tänka på vid matning av vårdtagare? Matning är mer än att få i en person näring – det är också en situation där värdighet, trygghet och delaktighet ska bevaras. Den som matas är ofta i en utsatt position, och personalens förhållningssätt påverkar hela upplevelsen. Det är viktigt att vårdtagaren sitter upprätt och bekvämt, så att sväljningen underlättas och risken för felsväljningar minskar. Tempot bör anpassas efter individen, och små portioner ges åt gången. Att beskriva vad som serveras och låta vårdtagaren vara delaktig i tempot eller att säga ja eller nej är en del av respekten. Miljön har också betydelse. En lugn och ostörd måltidssituation gör det lättare att fokusera på ätandet. Måltiden kan bli en stund av samvaro snarare än ett stressmoment, vilket ökar aptiten och skapar trygghet. 📊 Fakta: Forskning visar att stöd vid måltider som sker i en lugn miljö och med respekt för vårdtagarens självbestämmande leder till både bättre näringsintag och ökad livskvalitet. Källa: Socialstyrelsen, ”Nutrition för äldre i vård och omsorg”, 2020.

📄 Vad är syftet med kosttillägg och berikningsprodukter? Kosttillägg och berikningsprodukter används när den vanliga kosten inte räcker för att täcka kroppens behov. Många vårdtagare, särskilt äldre eller sjuka, kan ha svårt att äta tillräckliga mängder mat på grund av nedsatt aptit, svårigheter att tugga eller svälja, eller ökad energiförbrukning vid sjukdom. Då blir kosttillägg ett sätt att säkerställa att kroppen ändå får i sig det den behöver. Kosttillägg kan vara näringsdrycker, pulver eller puddingar som innehåller energi, protein, vitaminer och mineraler i koncentrerad form. Berikningsprodukter handlar mer om att förstärka den vanliga maten, till exempel genom att tillsätta grädde, mjölkpulver, ägg eller olja för att öka energi- och proteininnehållet. Det huvudsakliga syftet är att förebygga eller behandla undernäring. När vårdtagaren får rätt energi och näring förbättras sårläkning, motståndskraft mot infektioner och möjligheten att orka med vardagen. 📊 Fakta: Undernäring förekommer hos cirka 20–30 % av alla äldre i vård och omsorg. Kosttillägg och berikning är bevisat effektiva åtgärder för att minska viktnedgång och förbättra återhämtning. Källa: Socialstyrelsen, ”Näringsriktlinjer i vård och omsorg”, 2020.

📄 Vilka enkla råd ges för anpassning av matens konsistens och för att underlätta sväljning? När en person har sväljsvårigheter är det ofta de små förändringarna som gör den stora skillnaden. Att anpassa konsistensen på maten kan innebära att servera timbalkost, mosad eller passerad mat som är lättare att föra bak i munnen och svälja utan att fastna. Även drycker kan behöva förtjockas så att de inte ”rinner fel”. Sittställningen är en annan viktig del. En vårdtagare som sitter upprätt, med huvudet lätt framåtböjt, har bättre förutsättningar att svälja på ett säkert sätt. Att låta måltiden ta tid och uppmuntra små tuggor och små klunkar gör också skillnad. Det handlar inte bara om säkerhet, utan också om att bevara matglädjen. Även konsistensanpassad mat kan serveras på ett aptitligt sätt, med tydliga färger och dofter, så att måltiden blir både trygg och lustfylld. 📊 Fakta: Studier visar att rätt anpassning av kost och dryck kan minska risken för lunginflammation orsakad av felsväljningar. Källa: Socialstyrelsen, ”Nutrition för äldre i vård och omsorg”, 2020.

📄 Vad innebär en utredning av dysfagi? En utredning av dysfagi handlar om att förstå varför en person har sväljsvårigheter och hur dessa påverkar vardagen. Det är ofta ett tvärprofessionellt arbete där både logoped, dietist, läkare och vårdpersonal kan vara delaktiga. Utredningen börjar ofta med samtal och observationer under måltid: tar det lång tid att äta, hostar personen ofta, samlas maten i kinderna eller blir rösten hes efter sväljning? Sådana iakttagelser ger viktiga ledtrådar. I nästa steg kan mer strukturerade tester användas, till exempel sväljprov där konsistensen på maten anpassas för att se vad som fungerar bäst. I vissa fall görs också röntgen eller endoskopiska undersökningar för att följa hur sväljningen går till inne i kroppen. Syftet med utredningen är alltid att skapa en bild av vilka risker som finns – inte minst risken att mat hamnar i luftstrupen – och att ge underlag för hur kosten kan anpassas på ett tryggt och värdigt sätt. 📊 Fakta: Dysfagi är vanligt hos äldre och personer med neurologiska sjukdomar. Utredning och anpassning av kosten minskar risken för undernäring och lunginflammation. Källa: Socialstyrelsen, ”Nationella riktlinjer för vård vid stroke”, 2022.

📄 Vad är syftet med olika kosttyper? Olika kosttyper används för att anpassa maten efter individens behov av energi, näringsämnen och konsistens. Syftet är att säkerställa ett tillräckligt näringsintag och att förebygga undernäring eller andra hälsoproblem. En energirik kost kan behövas för personer som har svårt att äta tillräckligt stora portioner, medan en proteinrik kost är viktig vid sjukdomar eller tillstånd som bryter ner muskelmassa. För personer med diabetes används en kost som håller blodsockret stabilt, och vid celiaki krävs glutenfri kost för att undvika skador på tarmen. Även konsistensanpassad mat, till exempel timbalkost eller flytande kost, kan räknas som särskilda kosttyper och är avgörande för personer med svårigheter att tugga eller svälja. På detta sätt kan maten bli både säker och näringsriktig, oavsett sjukdom eller funktionsnedsättning. 📊 Fakta: Socialstyrelsen framhåller att rätt kosttyp är en del av behandlingen vid många sjukdomar. Anpassad kost kan minska komplikationer och förbättra återhämtning. Källa: Bokens-K7; Socialstyrelsen, ”Näringsriktlinjer i vård och omsorg”, 2020.

📄 Vad är skillnaden mellan normalkost och specialkost? Normalkost är en balanserad kost som täcker de flesta människors näringsbehov. Den ska ge tillräckligt med energi, protein, vitaminer och mineraler för att upprätthålla hälsa och förebygga sjukdom. Normalkost används för friska personer utan särskilda behov och följer allmänna rekommendationer som exempelvis tallriksmodellen. Specialkost ges däremot när normalkosten inte räcker till eller måste anpassas på grund av sjukdom, allergi, intolerans eller särskilda medicinska behov. Det kan vara glutenfri kost vid celiaki, laktosfri kost vid laktosintolerans eller energiberikad kost för undernärda. Specialkost används också vid tillstånd som diabetes, där blodsockret behöver hållas stabilt. Ett konkret exempel är en vårdtagare på äldreboende: vissa kan äta normalkost, medan andra behöver konsistensanpassad eller näringsberikad mat för att klara sitt dagliga behov. 📊 Fakta: Enligt Socialstyrelsen är undernäring vanligt bland äldre i vård och omsorg. Därför ordineras ofta specialkost i form av berikad eller konsistensanpassad mat. Källa: Bokens-K7; Socialstyrelsen, ”Näringsriktlinjer i vård och omsorg”, 2020.

📄 Vad kan hudturgor ge för information kring vätska hos en vårdtagare? Hudturgor betyder hudens spänst och används som en enkel klinisk observation för att bedöma vätskestatus. När huden nyps upp mellan två fingrar ska den snabbt återgå till sitt normala läge. Om huden däremot blir kvarstående i ett veck tyder det på nedsatt vätskemängd i kroppen, alltså uttorkning. Hos yngre personer är testet ofta tillförlitligt, men hos äldre kan resultatet vara svårare att tolka eftersom huden naturligt förlorar elasticitet med åldern. Det gör att andra observationer – som slemhinnornas fuktighet, urinmängd och allmäntillstånd – alltid bör vägas in. Ett exempel kan vara en äldre vårdtagare som plötsligt blir yr och svag. Hudturgor kan ge en ledtråd om vätskebrist, men observationen måste kombineras med helhetsbedömning och eventuell provtagning. 📊 Fakta: Hudturgor är ett av de äldsta och enklaste sätten att observera uttorkning, men är osäkrare hos äldre och vid vissa hudsjukdomar. Källa: Bokens-K7; 1177 Vårdguiden, ”Vätskebrist”, 2023.

📄 Vilka symtom är olika för uttorkning och övervätskning? Även om uttorkning och övervätskning har vissa gemensamma drag, finns det också tydliga skillnader som vård- och omsorgspersonal behöver kunna urskilja. Vid uttorkning blir urinen ofta mörk och sparsam, huden kan kännas torr och insjunken, och blodtrycket sjunker. Den som är uttorkad kan uppvisa snabba hjärtslag och en känsla av törst. I svåra fall kan cirkulationskollaps uppstå. Vid övervätskning är symtomen snarare motsatta. Urinmängden kan vara ökad eller, vid svår hjärtsvikt och njurpåverkan, paradoxalt minska. Huden kan bli svullen, särskilt kring ben och fötter, och andningen påverkad genom vätska i lungorna, vilket yttrar sig som andfåddhet och hosta. Viktuppgång under kort tid kan också vara en tydlig signal. Ett praktiskt exempel är en vårdtagare med hjärtsvikt som på några dagar går upp flera kilo i vikt och samtidigt får svullna ben och andfåddhet. Detta skiljer sig markant från en person med vätskebrist som istället blir torr i munnen, orkeslös och yr vid uppresning. 📊 Fakta: Uttorkning är vanligast hos äldre personer på grund av minskad törstkänsla, medan övervätskning ofta uppstår vid hjärt- eller njursjukdomar. Källa: Bokens-K7; Socialstyrelsen, ”Nutrition för äldre i vård och omsorg”, 2020.