All Activity

📄 Kost och vätska Kost och vätska är grundläggande för människans liv och hälsa. Maten tillför energi och näringsämnen som gör att kroppen kan växa, reparera vävnader och upprätthålla funktioner i organ och muskler. Vätskan gör det möjligt att transportera dessa ämnen till rätt plats i kroppen, samtidigt som slaggprodukter förs bort via njurarna och urinen. Vätskan bidrar också till att reglera kroppstemperaturen, bland annat genom svettning. För en vuxen person är vätskebehovet vanligtvis 1,5–2 liter per dygn, men detta kan variera. Faktorer som fysisk aktivitet, temperatur i omgivningen och hälsotillstånd påverkar behovet. En person med feber, diarré eller kräkningar har ökad risk för vätskebrist och behöver därför extra tillskott. Hos äldre är törstsignalerna ofta svagare, vilket innebär att de lättare blir uttorkade. Maten behöver innehålla alla näringsämnen i rätt proportioner. De tre huvudsakliga energigivarna är kolhydrater, fett och protein. Kolhydrater är kroppens främsta energikälla, medan fett är viktigt både som bränsle och för hormonproduktion. Protein används för att bygga upp och reparera celler och vävnader. Därtill är vitaminer, mineraler, fibrer och antioxidanter nödvändiga för att immunsystem, nervsystem och matsmältning ska fungera. För att skapa balans i energiintaget rekommenderas en fördelning av dagens måltider. Tre huvudmål och två mellanmål är en god riktlinje. Hos äldre eller sjuka kan fler och mindre måltider vara bättre, eftersom aptiten ofta är nedsatt. En annan aspekt är nattfastan. Den bör inte överstiga 10–11 timmar, eftersom lång nattfasta ökar risken för viktnedgång och undernäring. Ett kvällsmål kan därför vara viktigt för att förebygga problem. I vård och omsorg blir det centralt att inte bara se till att vårdtagaren får mat och dryck, utan också att intaget är jämnt fördelat och näringsmässigt balanserat. Statistik från Socialstyrelsen visar att undernäring är ett av de vanligaste vårdproblemen bland äldre på särskilda boenden, där mellan 30–40 procent bedöms vara i riskzonen. Tidig uppmärksamhet och förebyggande insatser kan därför förbättra både hälsa och livskvalitet. Sammanfattningsvis utgör kost och vätska en grund för välbefinnande. Genom att anpassa måltider, dryck och rutiner efter individens behov kan vårdpersonal förebygga komplikationer som uttorkning, undernäring och energibrist.

Planering och riskanalys Syfte och betydelse Planering och riskanalys är en central del av ergonomiskt och säkert arbete. Genom att i förväg identifiera risker i en vårdsituation kan olyckor förebyggas och arbetet bli tryggt för både vårdtagare och personal. Riskanalys är också en del av det systematiska arbetsmiljöarbetet enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Planering av förflyttning Innan en förflyttning genomförs ska vårdpersonalen bedöma: Vårdtagarens funktionsförmåga, styrka, balans och dagsform. Behov av hjälpmedel som glidbräda, lyftsele eller gånghjälpmedel. Antalet personal som behövs för att förflyttningen ska ske på ett säkert sätt. Omgivningen: tillgång till utrymme, belysning, underlagets stabilitet. God planering innebär att arbetsmomentet blir smidigare, minskar risken för skador och ökar vårdtagarens trygghet. Riskanalys av arbetsmoment Riskanalys innebär att man systematiskt går igenom olika situationer för att identifiera var riskerna finns. Högriskmoment kan till exempel vara lyft av vårdtagare utan hjälpmedel, arbete i trånga utrymmen eller långvariga arbetsställningar. Riskanalys på verksamhetsnivå Utöver de enskilda arbetsmomenten görs riskanalyser på hela arbetsplatsen. Det kan handla om att kartlägga återkommande förflyttningssituationer, analysera tillbud och olyckor eller se över tillgången till hjälpmedel. Resultatet används för att planera utbildning, förbättra rutiner och skapa en säkrare arbetsmiljö. Konsekvenser av bristande riskanalys Om riskanalys inte genomförs ökar risken för arbetsrelaterade skador, fallolyckor och vårdskador. Brister i planering kan leda till akuta olyckor, fördröjd rehabilitering och högre kostnader för vård och omsorg. Dokumentation Alla riskbedömningar ska dokumenteras och följas upp. Det gäller både på individnivå (i vårdtagarens journal eller genomförandeplan) och på verksamhetsnivå (arbetsmiljöplan, skyddsronder). Dokumentationen är en förutsättning för att kunna följa upp, förbättra och lära av tidigare erfarenheter.

Förflyttningar Syfte och betydelse Förflyttningar är en central del av vård- och omsorgsarbetet och innebär att stödja en vårdtagare vid byte av ställning eller plats. Det kan handla om att hjälpa en person upp ur sängen, från stol till rullstol eller till toaletten. Syftet är att skapa trygghet för vårdtagaren, bevara funktionsförmåga och samtidigt skydda personalen från belastningsskador. Grundprinciper vid förflyttning Förflyttningar ska planeras och anpassas efter vårdtagarens förmåga och dagsform. Vårdtagaren ska uppmuntras att vara delaktig och använda sina egna resurser så långt det är möjligt. Tyngdöverföring, balans och naturliga rörelsemönster är centrala för att arbetet ska ske ergonomiskt. Vårdtagaren informeras alltid om vad som ska ske för att undvika oro. Vanliga förflyttningssituationer I sängen: att höja huvudändan, använda glidlakan eller hjälpmedel för att flytta vårdtagaren högre upp i sängen. Mellan säng och stol: sker ofta med stöd av glidbräda, lyftsele eller manuellt stöd beroende på vårdtagarens förmåga. Till toaletten: kräver ofta planering, god arbetsställning och hjälpmedel för att undvika fall. Till och från rullstol: bromsar ska alltid vara på och fotstöd uppfällda för att minska risken för olyckor. Hjälpmedel Glidbrädor, glidlakan, personlyftar, ståhjälpmedel och gånghjälpmedel gör förflyttningarna säkrare och mer skonsamma. Rätt hjälpmedel väljs utifrån vårdtagarens behov och personalens arbetsmiljö. Risker vid förflyttning Felaktig teknik eller avsaknad av hjälpmedel ökar risken för fallolyckor, tryckskador eller belastningsskador hos personalen. Kommunikation och planering är avgörande för att minimera dessa risker. Dokumentation och uppföljning Förflyttningar dokumenteras i genomförandeplan eller journal, särskilt om vårdtagaren behöver omfattande stöd. Dokumentationen kan innehålla information om vilka hjälpmedel som används, vårdtagarens funktionsförmåga och behov av två personal vid förflyttningar.

Ergonomi och säkert arbete Syfte och betydelse Ergonomi handlar om att anpassa arbetet efter människans förutsättningar för att förebygga skador och skapa en hållbar arbetsmiljö. Inom vård och omsorg innebär det att arbeta på ett sätt som skyddar både vårdtagaren och personalen. Rätt teknik minskar belastningsskador, främjar trygghet och gör arbetet mer effektivt. Grundprinciper i ergonomiskt arbete Arbeta nära kroppen för att minska hävstångseffekten. Använd benens muskulatur och tyngdöverföring istället för att belasta rygg och armar. Undvik vridna eller framåtböjda arbetsställningar. Fördela belastningen jämnt över kroppen. Planera arbetet så att rörelser blir smidiga och naturliga. Hjälpmedel och teknik Förflyttningshjälpmedel som glidbrädor, taklyftar, rollatorer och höj- och sänkbara sängar gör det möjligt att arbeta mer ergonomiskt. Hjälpmedlen används för att minska risken för skador och för att vårdtagaren ska kunna bevara sin funktionsförmåga. Att kombinera hjälpmedel med naturliga rörelsemönster är grundläggande i ett säkert arbetssätt. Riskmoment Vissa arbetsmoment innebär särskild risk för felbelastning, exempelvis: Förflyttningar i sängen eller mellan säng och stol. Lyft av vårdtagare utan hjälpmedel. Arbete i trånga utrymmen där kroppen inte kan hållas i god ergonomisk ställning. Långvarigt arbete i statiska ställningar, till exempel böjd över en säng. Att känna till riskmomenten är en förutsättning för att kunna förebygga skador. Konsekvenser av felaktig teknik Om ergonomiska principer inte följs ökar risken för arbetsrelaterade skador som ryggproblem, nackbesvär och förslitningsskador. Felaktig teknik kan också öka risken för att vårdtagaren skadas, till exempel vid oförutsedda rörelser eller fall. Dokumentation och arbetsmiljö Arbetsmiljöverket har föreskrifter om belastningsergonomi som ska följas i vård- och omsorgsarbete. Observationer av riskfyllda arbetssituationer eller tillbud bör dokumenteras och rapporteras för att kunna leda till förbättringar i arbetsmiljön.

Ögonundersökningar Syfte och betydelse Ögonundersökningar används för att upptäcka sjukliga förändringar i ögat och för att följa upp olika sjukdomar. Metoderna kan avslöja både lokala ögonsjukdomar och systemiska sjukdomar som påverkar ögat. Ögonbottenundersökning (oftalmoskopi) Med hjälp av ett oftalmoskop kan läkaren titta in i ögat och studera näthinnan, blodkärlen och synnerven. Förändringar i gula fläcken, diabetesrelaterade skador eller tryckförändringar i hjärnan kan upptäckas på detta sätt. Tryckmätning av ögat Ögontryck mäts för att diagnostisera glaukom (grön starr). Undersökningen görs genom att en liten plastkon försiktigt sätts mot hornhinnan under några sekunder. Ett förhöjt tryck kan tyda på sjukdom som riskerar att skada synnerven. Dokumentation och uppföljning Resultaten dokumenteras i journalen. Avvikelser eller misstänkta sjukliga förändringar rapporteras till ögonläkare för vidare utredning. Vårdpersonalens roll kan vara att förbereda och stötta vårdtagaren inför undersökningen.

Behandlingar (ECT, el-konvertering, strålbehandling, blodtransfusion) Syfte och betydelse Medicinska behandlingar används för att påverka sjukdomsförlopp, lindra symtom eller bota sjukdomar. De kan ges på olika nivåer av vård och kräver ofta särskild kompetens och övervakning. Vårdpersonalens roll är att förbereda, stödja och observera vårdtagaren samt att dokumentera och rapportera reaktioner. ECT (elektrokonvulsiv behandling) ECT används främst vid svåra depressioner, ibland även vid bipolär sjukdom eller schizofreni med katatoni. Behandlingen sker under narkos och innebär att hjärnan stimuleras med en kort elektrisk impuls som framkallar ett kontrollerat krampanfall. Effekten är ofta snabb, men behandlingen kan ge tillfälliga biverkningar som huvudvärk eller minnespåverkan. El-konvertering El-konvertering används för att återställa normal hjärtrytm vid förmaksflimmer eller andra hjärtarytmier. Patienten sövs kortvarigt och en elektrisk stöt ges via elektroder på bröstkorgen. Åtgärden kan snabbt återställa hjärtats normala rytm och förbättra cirkulationen. Strålbehandling Strålbehandling är en vanlig behandlingsform vid cancer. Joniserande strålning riktas mot tumören för att förstöra cancerceller eller hämma deras tillväxt. Behandlingen ges ofta under flera veckor och kan orsaka biverkningar som trötthet, hudförändringar och irritation i organ som ligger nära strålfältet. Blodtransfusion Blodtransfusion används för att ersätta blodförluster eller behandla blodsjukdomar som anemi. Patienten får blodkomponenter, till exempel erytrocyter, plasma eller trombocyter. Blodgruppering och förenlighetsprövning görs alltid före transfusionen för att undvika reaktioner. Vårdpersonalen övervakar patienten noggrant under och efter transfusionen för att upptäcka eventuella komplikationer som feber, allergiska reaktioner eller cirkulationspåverkan. Dokumentation och uppföljning Alla behandlingar dokumenteras noggrant med typ av behandling, tidpunkt, dos eller styrka samt vårdtagarens reaktioner. Observation och rapportering är avgörande för patientsäkerheten. Eventuella komplikationer ska rapporteras direkt till ansvarig sjuksköterska eller läkare.