All Activity

Blodtryckskontroll Blodtrycksmätning är en av de vanligaste medicintekniska uppgifterna och ett viktigt verktyg för att bedöma hjärt–kärlsystemets funktion. Blodtrycket beskriver det tryck som blodet utövar mot kärlväggarna när hjärtat pumpar. Värdet anges med två siffror: det systoliska trycket (övertrycket) när hjärtat drar ihop sig, och det diastoliska trycket (undertrycket) när hjärtat vilar mellan slagen. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för hjärtsjukvård (2018) är ett normalt blodtryck för vuxna omkring 120/80 mmHg. Högt blodtryck (hypertoni) definieras vanligen som 140/90 mmHg eller högre, medan lågt blodtryck (hypotoni) kan leda till yrsel och fallrisk. Eftersom högt blodtryck ofta är symtomlöst är regelbundna kontroller avgörande för att upptäcka risker i tid. Mätningen kan göras manuellt med manschett och stetoskop eller med digital blodtrycksmätare. Oavsett metod är det viktigt att följa hygienrutiner och att patienten får vila några minuter innan mätningen. Armen ska vara i hjärthöjd, och rätt manschettstorlek måste användas för att värdena ska bli tillförlitliga. Felaktig teknik, som att mäta över kläder eller att patienten korsar benen, kan ge missvisande resultat. Blodtryck kan påverkas av flera faktorer, såsom stress, smärta, fysisk aktivitet, läkemedel eller koffeinintag. Därför bör mätningen alltid dokumenteras tillsammans med omständigheter som kan ha påverkat resultatet. Enligt Patientsäkerhetslagen (2010:659) har vårdpersonal skyldighet att dokumentera observationer på ett korrekt sätt, så att de kan ligga till grund för medicinska beslut. Statistik från Folkhälsomyndigheten (2021) visar att ungefär en tredjedel av alla vuxna i Sverige har förhöjt blodtryck, och att hypertoni är en av de största riskfaktorerna för hjärtinfarkt och stroke. Därför är blodtryckskontroller en viktig del av både förebyggande vård och uppföljning vid sjukdom. Sammanfattningsvis är blodtrycksmätning en enkel men betydelsefull uppgift. När den utförs korrekt ger den viktig information om patientens hälsa och bidrar till att förebygga allvarliga sjukdomar.

Vad är medicintekniska uppgifter? Medicintekniska uppgifter är praktiska moment som används för att övervaka hälsotillstånd, upptäcka förändringar och stödja behandling inom vård och omsorg. De omfattar allt från enkla kontroller, som att mäta blodtryck eller temperatur, till mer avancerade uppgifter som kräver delegering och särskild utbildning. Syftet är alltid att bidra till patientsäkerhet, förebygga vårdskador och ge underlag för planering av vården. Enligt Patientsäkerhetslagen (2010:659, 6 kap. 3 §) får endast personal med tillräcklig kompetens utföra medicinska arbetsuppgifter. Vissa uppgifter, som blodtrycksmätning och temperaturkontroller, ingår ofta i vårdpersonalens grundläggande kompetens. Andra uppgifter, exempelvis läkemedelshantering eller mer avancerade provtagningar, kräver formell delegering från sjuksköterska. Det gör att ansvarsfördelningen är tydlig och att varje moment utförs på ett säkert sätt. Medicintekniska uppgifter är viktiga eftersom de ger konkreta mätvärden som kan jämföras över tid. Blodtryck och puls kan visa tecken på cirkulationsproblem, feber kan indikera infektion, och urinprov kan avslöja sjukdomar i njurar eller urinvägar. På samma sätt kan observationer vid såromläggning ge viktig information om sårläkning eller risk för infektion. Dessa data fungerar som underlag för läkares och sjuksköterskors bedömningar, men också som en signal till vårdpersonalen i det dagliga arbetet. En central aspekt är att medicintekniska uppgifter inte bara handlar om själva mätningen eller provtagningen, utan även om att utföra arbetet på rätt sätt. Felaktig teknik, bristande hygien eller slarvig dokumentation kan leda till missvisande resultat eller i värsta fall skada patienten. Därför är rutiner och hygienföreskrifter avgörande. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2011:9) ska varje verksamhet ha system för kvalitetssäkring som omfattar även dessa moment. Medicintekniska uppgifter ger också möjlighet att tidigt upptäcka avvikelser. Ett blodtryck som successivt stiger kan peka på risk för hjärt–kärlsjukdom, en långvarig feber kan indikera infektion, och ett sår som inte läker som förväntat kan kräva ny behandling. På så sätt fungerar uppgifterna både förebyggande och behandlingsstödjande. Sammanfattningsvis är medicintekniska uppgifter en central del av vårdpersonalens arbete. De kombinerar praktiska färdigheter, kunskap om människokroppen och ett systematiskt arbetssätt. När de utförs korrekt och dokumenteras noggrant bidrar de till en vård som är både säker, evidensbaserad och personcentrerad.

Exempel från praktiken Rehabilitering och habilitering blir mest begripliga när de sätts i ett vardagligt sammanhang. Nedan följer några exempel som visar hur insatserna kan se ut i praktiken och hur ett pedagogiskt förhållningssätt kan bidra till resultatet. Exempel 1: Stroke och rehabilitering En äldre man har drabbats av stroke och fått nedsatt rörelseförmåga i höger sida. Fysioterapeuten har lagt upp ett träningsprogram, och undersköterskan stöttar honom i dagliga övningar. För att öka motivationen förklarar personalen varför övningarna är viktiga och sätter upp delmål. Genom stöd och uppmuntran återfår han gradvis förmågan att gå kortare sträckor själv. Exempel 2: Habilitering vid autism Ett barn med autism har svårt att kommunicera i förskolan. Logoped, specialpedagog och föräldrar samarbetar för att införa bildstöd och tydliga rutiner. Undersköterskan i verksamheten använder bilderna i vardagliga aktiviteter, exempelvis vid måltider. Barnet blir tryggare och får större möjlighet att uttrycka behov och känslor, vilket stärker delaktigheten. Exempel 3: Pedagogiskt förhållningssätt i vardagen En kvinna med KOL behöver hjälp med syrgasbehandling i hemmet. Vårdpersonalen förklarar lugnt hur utrustningen fungerar, visar steg för steg och låter henne själv prova under handledning. Genom att involvera henne i processen blir hon mer trygg och delaktig i sin behandling, och behandlingen fungerar bättre i längden. Dessa exempel visar att rehabilitering, habilitering och pedagogiskt förhållningssätt inte är isolerade delar, utan samspelar. När vårdpersonal kombinerar praktiska insatser med information, motivation och respekt för individens behov blir resultatet både bättre hälsa och ökad livskvalitet.

Pedagogiskt förhållningssätt i vården Ett pedagogiskt förhållningssätt innebär att vårdpersonal arbetar på ett sätt som stärker individens förståelse, delaktighet och motivation i sin egen vård. Det handlar inte enbart om att ge praktiskt stöd, utan också om att förmedla kunskap och skapa förutsättningar för lärande i vardagen. Enligt Patientlagen (2014:821, 3 kap. 1 §) har varje patient rätt till information som gör det möjligt att ta ställning till sin vård. Informationen ska vara anpassad efter ålder, mognad, erfarenheter och språkliga förutsättningar. Ett pedagogiskt förhållningssätt innebär därför att vårdpersonal inte bara ger information, utan gör det på ett sätt som är begripligt och användbart för individen. I praktiken kan detta betyda att förklara varför en behandling är viktig, att visa hur ett hjälpmedel används, eller att steg för steg träna in nya färdigheter. Vid rehabilitering kan det handla om att uppmuntra till övningar trots motstånd eller trötthet, medan det i habilitering kan innebära att använda bilder, tecken eller andra kommunikationsstöd för att göra information tillgänglig. Pedagogiskt förhållningssätt kräver tålamod, lyhördhet och förmåga att anpassa sig till individens behov. Det kan också innebära att involvera närstående som stödpersoner, eftersom de ofta har en viktig roll i att förmedla trygghet och kontinuitet. Statistik från Socialstyrelsen (2020) visar att patienter som upplever att de får begriplig information i högre grad följer rekommendationer och känner sig delaktiga i sin vård. Detta understryker att pedagogiskt förhållningssätt inte bara stärker individens självbestämmande, utan också ökar chansen till goda resultat av rehabilitering och habilitering. Sammanfattningsvis är ett pedagogiskt förhållningssätt en del av ett personcentrerat arbetssätt, där vårdpersonal både vägleder och motiverar. Det bidrar till att individen inte enbart får vård, utan också verktyg för att förstå och påverka sin situation.

Teamets roll i rehabilitering och habilitering Rehabilitering och habilitering är komplexa processer som kräver samarbete mellan många olika professioner. Ingen yrkesgrupp kan ensam tillgodose alla behov som en person kan ha vid sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Därför är teamarbete en förutsättning för att insatserna ska bli både effektiva och personcentrerade. Ett rehabiliterings- eller habiliteringsteam kan bestå av läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, kuratorer och ibland specialpedagoger. Varje profession bidrar med sin unika kompetens: fysioterapeuten fokuserar på fysisk funktion, arbetsterapeuten på vardagsaktiviteter, logopeden på språk och kommunikation, och psykologen på kognitivt och emotionellt stöd. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 5 kap. 1 §) ska vården ges med god kvalitet och bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Detta förutsätter samordning och tydlig kommunikation i teamet. När information delas och mål formuleras gemensamt blir det lättare att undvika dubbelarbete eller glapp i vårdkedjan. Vårdpersonal nära individen, såsom undersköterskor, har en nyckelroll eftersom de följer upp insatser i det dagliga livet. De kan observera små förändringar, ge stöd i träning och rapportera till övriga teammedlemmar. Deras närvaro gör att teamets planering kan omsättas i praktiken. Statistik från Socialstyrelsen (2021) visar att patienter som deltar i strukturerade teaminsatser inom rehabilitering efter stroke eller höftfraktur har större chans att återfå självständighet jämfört med de som får mer fragmenterad vård. Inom habilitering har teamarbete visat sig särskilt viktigt för barn och unga med autism, där insatser från logoped, psykolog och specialpedagog behöver samordnas för bästa resultat. Sammanfattningsvis är teamets roll att samla olika kompetenser och skapa en helhet där insatserna kompletterar varandra. Det är först när samarbetet fungerar som rehabilitering och habilitering kan ge bästa möjliga effekt för individens livskvalitet och delaktighet.

Likheter och skillnader mellan rehabilitering och habilitering Rehabilitering och habilitering har samma övergripande mål – att stärka individens möjligheter till självständighet, delaktighet och livskvalitet – men de skiljer sig åt i fokus och målgrupp. Båda bygger på samarbete mellan olika professioner och ett långsiktigt arbete där individens egna mål står i centrum. Aspekt Rehabilitering Habilitering Definition Återvinna eller förbättra förlorade funktioner efter sjukdom eller skada Utveckla och stödja förmågor vid medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar Målgrupp Personer som haft en fungerande förmåga som senare försämrats, t.ex. efter stroke eller fraktur Personer med livslång funktionsnedsättning, t.ex. cerebral pares eller autism Syfte Att återfå bästa möjliga funktionsnivå och självständighet Att utveckla resurser, kompensera för nedsättningar och skapa delaktighet i samhället Exempel på insatser Fysioterapi, arbetsterapi, anpassning av miljö, hjälpmedel, psykosocialt stöd Motorisk träning, kommunikationsstöd, specialpedagogik, psykologiskt stöd, stöd till familjen Tidsperspektiv Ofta tidsbegränsad insats med tydliga delmål och uppföljning Långsiktigt och ofta livslångt stöd med anpassningar efter utveckling och behov Trots skillnaderna finns viktiga likheter. Båda processerna utgår från individens behov, använder multiprofessionella team och strävar efter att stärka delaktighet och självständighet. Både rehabilitering och habilitering regleras av Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 3 kap. 2 §) och är en del av vårdens helhetssyn på människan. Sammanfattningsvis kompletterar rehabilitering och habilitering varandra. Rehabilitering återställer förlorade förmågor, medan habilitering bygger upp och stödjer resurser som inte utvecklats fullt ut. Tillsammans utgör de en grund för ett långsiktigt arbete med att stärka individens livskvalitet och möjligheter till delaktighet.

Vad är habilitering? Habilitering skiljer sig från rehabilitering genom att den inte syftar till att återställa förmågor som gått förlorade, utan till att utveckla, stärka och kompensera för förmågor som från början är nedsatta på grund av medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. Målet är att individen ska kunna leva ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt utifrån sina förutsättningar. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 3 kap. 2 §) omfattar hälso- och sjukvården både habilitering och rehabilitering. Habiliteringsinsatser riktar sig ofta till personer med exempelvis cerebral pares, autism, intellektuell funktionsnedsättning eller hörsel- och synnedsättning. Insatserna är långsiktiga och anpassas efter individens utveckling och livssituation. Habilitering kan innehålla flera olika delar: träning av motoriska och kognitiva förmågor, anpassning av miljöer, förskrivning av hjälpmedel, kommunikationsstöd, psykologiskt stöd och social vägledning. Det kan också handla om att ge familjen kunskap och verktyg för att kunna stödja personen i vardagen. Teamarbete är avgörande inom habilitering. Insatserna planeras ofta av multiprofessionella team där fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, specialpedagoger, läkare och sjuksköterskor samarbetar. Vårdpersonal nära individen, som undersköterskor i skola eller gruppboende, spelar en viktig roll i att förverkliga planerna i vardagen. Statistik från Socialstyrelsen (2020) visar att barn och unga som får tidiga habiliteringsinsatser har större chans till god utveckling av både motoriska och kommunikativa förmågor. Det är också vanligt att habilitering fortsätter genom hela livet, exempelvis genom att anpassa stödinsatser när individens behov förändras. Sammanfattningsvis är habilitering en process som stärker individens resurser, kompenserar för funktionsnedsättningar och ger stöd för att kunna delta i samhället. Det är ett långsiktigt arbete som bygger på samverkan mellan professioner, individ och närstående.

Vad är rehabilitering? Rehabilitering handlar om att återvinna eller förbättra förmågor som gått förlorade till följd av sjukdom, skada eller åldrande. Målet är att individen ska kunna leva ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt, trots nedsättningar eller begränsningar. Rehabilitering är därför både en medicinsk och en social process. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 3 kap. 1 §) ska vården arbeta för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen, och rehabilitering är en del av detta uppdrag. Rehabiliteringsinsatser kan vara allt från fysioterapi och arbetsterapi till stöd med tekniska hjälpmedel och anpassning av boendemiljö. Vanliga situationer där rehabilitering är aktuell är efter stroke, där träning av motorik och språk är centralt, eller efter en fraktur, där fysioterapi hjälper personen att återfå styrka och rörlighet. Även vid långvariga sjukdomar som KOL eller hjärtsjukdom används rehabilitering för att förbättra funktionsnivån och livskvaliteten. Rehabilitering sker ofta i team, där olika yrkesgrupper samverkar. Läkare och sjuksköterskor ansvarar för medicinsk behandling, fysioterapeuter tränar fysisk funktion, arbetsterapeuter hjälper till med vardagsaktiviteter och anpassningar, och kuratorer kan ge psykosocialt stöd. Vårdpersonal nära individen, som undersköterskor, har en viktig roll i att följa upp insatserna i vardagen och stötta motivationen. Statistik från Socialstyrelsen (2021) visar att personer som deltar i strukturerad rehabilitering efter stroke i högre grad återfår självständighet i vardagen än de som inte får insatser. Liknande resultat finns vid höftfrakturer, där rehabilitering är avgörande för att minska risken för permanent funktionsnedsättning. En central aspekt av rehabilitering är att den ska utgå från individens resurser och mål. Det kan handla om att kunna gå till affären själv, klara personlig hygien eller återgå till arbete. Genom att sätta upp delmål och följa upp resultaten kan rehabiliteringen bli både motiverande och effektiv. Sammanfattningsvis är rehabilitering en process som stärker individens möjligheter att återvinna funktion, främjar delaktighet och skapar förutsättningar för ett självständigt liv.

Avvikelsehantering som del av kvalitetsutveckling Avvikelsehantering är en central del i det systematiska kvalitetsarbetet inom vård och omsorg. Varje rapporterad avvikelse ger möjlighet att analysera vad som gått fel, identifiera bakomliggande orsaker och vidta åtgärder som förbättrar både rutiner och arbetsmiljö. På så sätt bidrar avvikelsehantering till att skapa en lärande organisation där misstag leder till utveckling. Enligt SOSFS 2011:9 om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete ska alla vårdgivare ha rutiner för att hantera avvikelser, och resultaten ska användas i det långsiktiga kvalitetsarbetet. När avvikelsehantering integreras i verksamhetens planering blir det inte en isolerad aktivitet, utan en naturlig del av organisationens utveckling. Exempel på kvalitetsutveckling kan vara att en analys av återkommande fallolyckor leder till nya rutiner för riskbedömning, bättre belysning i boendemiljöer eller inköp av hjälpmedel. På samma sätt kan upprepade läkemedelsavvikelser resultera i förbättrade delegeringsrutiner, dubbelkontroller eller digitala påminnelsesystem. Statistik från Socialstyrelsen (2022) visar att verksamheter som har ett aktivt system för avvikelsehantering också rapporterar högre grad av förbättringsåtgärder och färre återkommande vårdskador. Detta visar att avvikelsehantering inte bara är en reaktiv process, utan en investering i långsiktig kvalitet. För att avvikelsehantering ska bli ett effektivt verktyg krävs återkoppling till personalen. När vårdpersonal får veta vilka åtgärder som vidtas och ser resultatet i vardagen ökar motivationen att rapportera. På så vis skapas en positiv spiral där varje rapport bidrar till förbättrad säkerhet, arbetsmiljö och vårdkvalitet. Sammanfattningsvis är avvikelsehantering en motor i kvalitetsutvecklingen. Genom att ta tillvara erfarenheter och omsätta dem i konkreta förbättringar kan vården bli både säkrare och mer tillitsfull för patienter, brukare och personal.

Avvikelsehantering i team och organisation Avvikelsehantering är inte bara en individuell uppgift utan en del av hela organisationens kvalitetsarbete. För att systemet ska fungera krävs samarbete mellan olika yrkesgrupper, en tydlig ansvarsfördelning och en kultur som uppmuntrar öppenhet. I praktiken innebär detta att vårdpersonal som upptäcker en avvikelse rapporterar den, men att chefer, sjuksköterskor, kvalitetsutvecklare och ibland medicinskt ansvariga sjuksköterskor (MAS) ansvarar för analys och åtgärder. Genom att flera professioner bidrar med sina perspektiv kan orsaker identifieras och lösningar utformas mer effektivt. En viktig framgångsfaktor är att skapa en icke-skuldbeläggande kultur. Om personal är rädd för kritik eller repressalier minskar viljan att rapportera. Enligt SKR:s rapport om patientsäkerhet (2021) framkommer att organisationer med en öppen kultur, där fel ses som möjligheter till lärande, har högre rapporteringsgrad och bättre resultat i sitt säkerhetsarbete. Teamarbete är särskilt viktigt vid allvarliga händelser. Vid exempelvis en Lex Maria-anmälan kan utredningen involvera flera professioner som analyserar händelsen ur olika perspektiv – medicinskt, organisatoriskt, etiskt och tekniskt. Resultaten återkopplas till hela personalgruppen, vilket stärker det kollektiva lärandet. Avvikelsehantering är också en ledningsfråga. Enligt SOSFS 2011:9 ska varje vårdgivare ha ett ledningssystem för kvalitet där rutiner för rapportering, analys och återkoppling ingår. Ledningens ansvar är att säkerställa att systemet inte bara finns på papper, utan används aktivt i verksamheten. Sammanfattningsvis kräver avvikelsehantering både individuellt ansvar och organisatoriskt stöd. När hela teamet arbetar tillsammans, och ledningen främjar en kultur av öppenhet, blir avvikelsehantering ett kraftfullt verktyg för förbättrad vård och omsorg.