All Activity

Vad är rehabilitering? Rehabilitering handlar om att återvinna eller förbättra förmågor som gått förlorade till följd av sjukdom, skada eller åldrande. Målet är att individen ska kunna leva ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt, trots nedsättningar eller begränsningar. Rehabilitering är därför både en medicinsk och en social process. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 3 kap. 1 §) ska vården arbeta för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen, och rehabilitering är en del av detta uppdrag. Rehabiliteringsinsatser kan vara allt från fysioterapi och arbetsterapi till stöd med tekniska hjälpmedel och anpassning av boendemiljö. Vanliga situationer där rehabilitering är aktuell är efter stroke, där träning av motorik och språk är centralt, eller efter en fraktur, där fysioterapi hjälper personen att återfå styrka och rörlighet. Även vid långvariga sjukdomar som KOL eller hjärtsjukdom används rehabilitering för att förbättra funktionsnivån och livskvaliteten. Rehabilitering sker ofta i team, där olika yrkesgrupper samverkar. Läkare och sjuksköterskor ansvarar för medicinsk behandling, fysioterapeuter tränar fysisk funktion, arbetsterapeuter hjälper till med vardagsaktiviteter och anpassningar, och kuratorer kan ge psykosocialt stöd. Vårdpersonal nära individen, som undersköterskor, har en viktig roll i att följa upp insatserna i vardagen och stötta motivationen. Statistik från Socialstyrelsen (2021) visar att personer som deltar i strukturerad rehabilitering efter stroke i högre grad återfår självständighet i vardagen än de som inte får insatser. Liknande resultat finns vid höftfrakturer, där rehabilitering är avgörande för att minska risken för permanent funktionsnedsättning. En central aspekt av rehabilitering är att den ska utgå från individens resurser och mål. Det kan handla om att kunna gå till affären själv, klara personlig hygien eller återgå till arbete. Genom att sätta upp delmål och följa upp resultaten kan rehabiliteringen bli både motiverande och effektiv. Sammanfattningsvis är rehabilitering en process som stärker individens möjligheter att återvinna funktion, främjar delaktighet och skapar förutsättningar för ett självständigt liv.

Avvikelsehantering som del av kvalitetsutveckling Avvikelsehantering är en central del i det systematiska kvalitetsarbetet inom vård och omsorg. Varje rapporterad avvikelse ger möjlighet att analysera vad som gått fel, identifiera bakomliggande orsaker och vidta åtgärder som förbättrar både rutiner och arbetsmiljö. På så sätt bidrar avvikelsehantering till att skapa en lärande organisation där misstag leder till utveckling. Enligt SOSFS 2011:9 om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete ska alla vårdgivare ha rutiner för att hantera avvikelser, och resultaten ska användas i det långsiktiga kvalitetsarbetet. När avvikelsehantering integreras i verksamhetens planering blir det inte en isolerad aktivitet, utan en naturlig del av organisationens utveckling. Exempel på kvalitetsutveckling kan vara att en analys av återkommande fallolyckor leder till nya rutiner för riskbedömning, bättre belysning i boendemiljöer eller inköp av hjälpmedel. På samma sätt kan upprepade läkemedelsavvikelser resultera i förbättrade delegeringsrutiner, dubbelkontroller eller digitala påminnelsesystem. Statistik från Socialstyrelsen (2022) visar att verksamheter som har ett aktivt system för avvikelsehantering också rapporterar högre grad av förbättringsåtgärder och färre återkommande vårdskador. Detta visar att avvikelsehantering inte bara är en reaktiv process, utan en investering i långsiktig kvalitet. För att avvikelsehantering ska bli ett effektivt verktyg krävs återkoppling till personalen. När vårdpersonal får veta vilka åtgärder som vidtas och ser resultatet i vardagen ökar motivationen att rapportera. På så vis skapas en positiv spiral där varje rapport bidrar till förbättrad säkerhet, arbetsmiljö och vårdkvalitet. Sammanfattningsvis är avvikelsehantering en motor i kvalitetsutvecklingen. Genom att ta tillvara erfarenheter och omsätta dem i konkreta förbättringar kan vården bli både säkrare och mer tillitsfull för patienter, brukare och personal.

Avvikelsehantering i team och organisation Avvikelsehantering är inte bara en individuell uppgift utan en del av hela organisationens kvalitetsarbete. För att systemet ska fungera krävs samarbete mellan olika yrkesgrupper, en tydlig ansvarsfördelning och en kultur som uppmuntrar öppenhet. I praktiken innebär detta att vårdpersonal som upptäcker en avvikelse rapporterar den, men att chefer, sjuksköterskor, kvalitetsutvecklare och ibland medicinskt ansvariga sjuksköterskor (MAS) ansvarar för analys och åtgärder. Genom att flera professioner bidrar med sina perspektiv kan orsaker identifieras och lösningar utformas mer effektivt. En viktig framgångsfaktor är att skapa en icke-skuldbeläggande kultur. Om personal är rädd för kritik eller repressalier minskar viljan att rapportera. Enligt SKR:s rapport om patientsäkerhet (2021) framkommer att organisationer med en öppen kultur, där fel ses som möjligheter till lärande, har högre rapporteringsgrad och bättre resultat i sitt säkerhetsarbete. Teamarbete är särskilt viktigt vid allvarliga händelser. Vid exempelvis en Lex Maria-anmälan kan utredningen involvera flera professioner som analyserar händelsen ur olika perspektiv – medicinskt, organisatoriskt, etiskt och tekniskt. Resultaten återkopplas till hela personalgruppen, vilket stärker det kollektiva lärandet. Avvikelsehantering är också en ledningsfråga. Enligt SOSFS 2011:9 ska varje vårdgivare ha ett ledningssystem för kvalitet där rutiner för rapportering, analys och återkoppling ingår. Ledningens ansvar är att säkerställa att systemet inte bara finns på papper, utan används aktivt i verksamheten. Sammanfattningsvis kräver avvikelsehantering både individuellt ansvar och organisatoriskt stöd. När hela teamet arbetar tillsammans, och ledningen främjar en kultur av öppenhet, blir avvikelsehantering ett kraftfullt verktyg för förbättrad vård och omsorg.

Exempel på avvikelser i vård och omsorg Avvikelser kan uppstå i alla delar av vård och omsorg, från medicinska behandlingar till sociala insatser. De vanligaste typerna av avvikelser gäller läkemedel, fallolyckor, dokumentation och bemötande. Att synliggöra konkreta exempel gör det lättare för vårdpersonal att förstå vad som ska rapporteras och varför. Fallolyckor är en av de mest frekventa avvikelserna inom äldreomsorgen. Enligt Socialstyrelsen (2020) drabbas ungefär 60 000 personer årligen av fall som kräver sjukhusvård. Många av dessa hade kunnat förebyggas med rätt riskbedömning, hjälpmedel eller miljöanpassning. Läkemedelsavvikelser är också vanliga. Det kan handla om fel dos, fel läkemedel eller fel tidpunkt. En studie från SKR (2021) visade att läkemedelsrelaterade skador är en av de största orsakerna till vårdskador i Sverige. Rapportering av dessa händelser är avgörande för att förbättra rutiner kring ordination, delegering och administrering. Dokumentationsbrister utgör en annan typ av avvikelse. När information inte förs in korrekt i journaler eller social dokumentation finns risk att viktiga insatser uteblir eller att fel behandling ges. Enligt IVO:s tillsynsrapporter (2021) är bristande dokumentation en återkommande orsak till patientsäkerhetsproblem. Även bemötande och förhållningssätt kan vara föremål för avvikelsehantering. Det kan röra sig om kränkande behandling, utebliven respekt för självbestämmande eller brist på information. Här är Lex Sarah en viktig mekanism för att uppmärksamma allvarliga missförhållanden inom socialtjänsten. Tekniska fel är ytterligare en kategori, särskilt med ökande användning av digitala journalsystem och larmteknik. Ett avbrott i IT-system kan få allvarliga konsekvenser för vårdens kontinuitet och säkerhet, vilket gör det viktigt att även sådana händelser rapporteras. Sammanfattningsvis kan avvikelser vara både medicinska, sociala och tekniska. Gemensamt är att de innebär en risk eller en faktisk skada, och att rapporteringen är avgörande för att lära och förbättra verksamheten.

Processen för avvikelsehantering Avvikelsehantering följer en tydlig och systematisk process. Syftet är att skapa en struktur där varje händelse hanteras på ett sätt som leder till lärande och förbättring. Processen kan beskrivas i fem steg: 1. Upptäcka Det första steget är att upptäcka avvikelsen. Det kan ske genom observation av vårdpersonal, klagomål från patient eller närstående, eller via tekniska system. Här är det avgörande att vårdpersonal har kunskap om vad som ska betraktas som en avvikelse. 2. Rapportera När en avvikelse identifierats ska den rapporteras i verksamhetens avvikelsesystem. Alla anställda har ansvar att rapportera, oavsett yrkesroll. Rapporten ska vara saklig och beskriva vad som hänt, när och var händelsen inträffat, samt vilka konsekvenser den fått eller riskerade att få. Enligt SOSFS 2011:9 ska rutiner för rapportering vara tydliga och kända av alla. 3. Utreda Nästa steg är att analysera vad som orsakat avvikelsen. Det handlar inte om att hitta en syndabock, utan om att förstå bakomliggande orsaker. Ofta används modeller som ”fem varför” eller fiskbensdiagram för att identifiera faktorer som organisation, rutiner, kommunikation eller utbildning. 4. Åtgärda Utifrån analysen beslutas om åtgärder. Det kan röra sig om att förändra rutiner, förbättra tekniska hjälpmedel, ge utbildning eller förtydliga ansvarsfördelning. Om det handlar om en allvarlig händelse, till exempel en vårdskada, ska även Lex Maria- eller Lex Sarah-anmälan göras. 5. Följa upp Det sista steget är att följa upp om åtgärderna haft effekt. Uppföljning kan ske genom nya riskbedömningar, observationer eller uppföljande möten. Syftet är att säkerställa att problemet inte återkommer och att verksamheten utvecklas långsiktigt. Statistik från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR, 2021) visar att verksamheter som konsekvent arbetar med hela processen – från rapport till uppföljning – har färre upprepade avvikelser än de som stannar vid rapportering. Sammanfattningsvis gör processen det möjligt att gå från en enskild händelse till lärande och förbättring på både individ- och organisationsnivå.

Lagar och riktlinjer Avvikelsehantering i vård och omsorg vilar på tydliga lagkrav och nationella riktlinjer. Syftet är att skydda patienter och brukare, samtidigt som verksamheterna får verktyg för att upptäcka risker och förbättra kvaliteten. En central lag är Patientsäkerhetslagen (2010:659, 3 kap. 3 §), som ålägger vårdgivare att arbeta systematiskt för att förebygga vårdskador. Lagen betonar att alla händelser som kan medföra eller har medfört en vårdskada ska utredas för att identifiera bakomliggande orsaker. Vid allvarliga händelser gäller Lex Maria, som är en skyldighet för vårdgivaren att snarast anmäla händelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) (Patientsäkerhetslagen, 2010:659, 3 kap. 5 §). Detta kan handla om felbehandlingar, allvarliga läkemedelsavvikelser eller andra situationer som lett till eller kunnat leda till allvarlig vårdskada. Syftet är att utreda vad som gått fel och säkerställa att åtgärder vidtas. I socialtjänsten finns motsvarande krav genom Lex Sarah, som regleras i Socialtjänstlagen (2001:453, 14 kap. 3 §). Den innebär att allvarliga missförhållanden eller risker för missförhållanden i verksamheten ska rapporteras och åtgärdas. Utöver lagarna finns också föreskrifter från Socialstyrelsen, bland annat SOSFS 2011:9 om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Den anger att varje verksamhet måste ha rutiner för att identifiera, rapportera, utreda och följa upp avvikelser. Detta gör avvikelsehantering till en del av det långsiktiga kvalitetsarbetet. Statistik från IVO (2021) visar att omkring 7 000 Lex Maria-anmälningar görs varje år i Sverige, varav en stor del rör läkemedelshantering och fallolyckor. Inom socialtjänsten rapporteras årligen tiotusentals Lex Sarah-händelser, vilket visar att dessa system används i praktiken och är viktiga verktyg för att skydda både patienter och brukare. Sammanfattningsvis är lagar och riktlinjer inte bara formella krav, utan en grund för att skapa en vård och omsorg där misstag leder till lärande och förbättringar.

Vad är avvikelsehantering och varför är det viktigt? Avvikelsehantering är ett systematiskt arbetssätt för att upptäcka, rapportera och följa upp händelser som inte gått som planerat i vård och omsorg. Det kan handla om allt från mindre misstag till allvarliga fel som riskerar patientsäkerheten. Syftet är inte att peka ut enskilda personer, utan att identifiera risker och brister i systemet så att verksamheten kan förbättras. En avvikelse kan definieras som en händelse som avviker från det förväntade förloppet, till exempel felmedicinering, utebliven insats eller ett tekniskt fel som påverkar vården. Ofta skiljer man mellan avvikelse, tillbud (en risk som upptäckts innan skada inträffade) och vårdskada (en skada som hade kunnat undvikas om rätt åtgärder hade vidtagits). Enligt Patientsäkerhetslagen (2010:659, 3 kap. 3 §) är vårdgivare skyldiga att arbeta systematiskt för att förebygga vårdskador. Statistik från Inspektionen för vård och omsorg (IVO, 2022) visar att de vanligaste rapporterade avvikelserna i äldreomsorgen gäller fallolyckor och läkemedelshantering. Även brister i bemötande, utebliven hjälp eller fel i dokumentationen förekommer regelbundet. Genom avvikelsehantering kan dessa händelser registreras och analyseras så att verksamheten kan dra lärdom av dem. Vikten av avvikelsehantering ligger i att skapa en lärande organisation. När vårdpersonal rapporterar misstag eller risker bidrar det till ökad säkerhet, högre kvalitet och stärkt förtroende hos vårdtagare och närstående. En kultur där avvikelser tas på allvar – utan skuldbeläggning – gör att fler vågar rapportera, vilket i sin tur ger bättre underlag för förbättringar. Sammanfattningsvis är avvikelsehantering ett av de viktigaste verktygen för att säkerställa trygg och säker vård. Det är en del av kvalitetsarbetet i både hälso- och sjukvård och social omsorg, och bygger på att varje rapport blir en möjlighet att förebygga framtida misstag.

Tillämpning i praktiken Att förena patientsäkerhet, självbestämmande och integritet blir tydligast i de dagliga vårdsituationerna. Vårdpersonal möter ofta situationer där praktiska insatser måste kombineras med etiska överväganden och respekt för individens rättigheter. Ett exempel är sårvård. Här krävs både noggrannhet och hygien för att förebygga infektioner (Hälso- och sjukvårdslagen, 2017:30, 5 kap. 1 §). Patienten behöver samtidigt förstå varför omläggningen görs och få möjlighet att påverka, exempelvis genom att välja tidpunkt eller ställning under behandlingen. Vid sondmatning eller annan nutritionsbehandling är patientsäkerheten central, eftersom fel kan leda till allvarliga komplikationer. Enligt Patientlagen (2014:821, 4 kap. 2 §) ska vårdtagaren ge samtycke, men ibland kan kognitiva svårigheter göra detta svårt. I sådana fall krävs tydlig dokumentation, riskbedömning och ofta dialog med närstående för att respektera integriteten samtidigt som livsnödvändig behandling ges. Läkemedelshantering är ett annat område där lagkraven är strikta. Rätt läkemedel, i rätt dos och vid rätt tidpunkt, är avgörande för säkerheten (Patientsäkerhetslagen, 2010:659, 6 kap. 1 §). Vårdpersonal måste samtidigt respektera om patienten avböjer medicinen. Här gäller det att ge tydlig information, dokumentera vägran och rapportera till ansvarig sjuksköterska eller läkare. Även i enklare vardagssituationer blir dessa principer påtagliga. Vid personlig hygien måste vårdpersonal vara noga med att skydda kroppslig integritet genom att använda skärmar, knacka på innan de går in eller erbjuda valmöjligheter kring hjälp med dusch och klädsel. Statistiska centralbyrån (SCB, 2021) har visat att äldre personer ofta upplever bristande respekt för integritet i vardagliga vårdmoment, vilket gör detta till en viktig kvalitetsfråga. Sammanfattningsvis innebär tillämpning i praktiken att vårdpersonal kombinerar kunskap om rutiner och lagkrav med lyhördhet och respekt för individens rättigheter. På så sätt skapas en vård som inte bara är säker, utan också personcentrerad och värdig.

Balans mellan säkerhet och autonomi I vård och omsorg uppstår ofta situationer där patientsäkerhet och självbestämmande hamnar i konflikt. Å ena sidan har vårdpersonal ansvar att förebygga skador och ge trygg vård, å andra sidan har individen rätt att bestämma över sitt eget liv, även om det innebär risker. Enligt Patientlagen (2014:821, 4 kap. 2 §) krävs informerat samtycke innan vård eller behandling kan ges. Samtidigt har vårdpersonal enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 5 kap. 1 §) skyldighet att ge vård av god kvalitet och förebygga vårdskador. Detta kan skapa svåra dilemman när en patient tackar nej till en åtgärd som personalen bedömer som nödvändig för säkerheten. Ett vanligt exempel är fallrisk hos äldre. En vårdtagare kan vilja röra sig utan hjälpmedel trots stor risk att ramla. För vårdpersonalen innebär det en avvägning: ska man respektera autonomin och därmed acceptera en ökad risk, eller begränsa friheten för att minska risken för skador? En liknande konflikt kan uppstå när patienter tackar nej till läkemedel, särskilt vid kroniska sjukdomar. I dessa situationer betonas ofta riskbedömning och dialog. Genom att tydligt förklara riskerna, erbjuda alternativ och dokumentera besluten kan personalen förena respekt för självbestämmande med ansvar för säkerhet. Socialstyrelsen (2020) framhåller att riskförebyggande arbete alltid ska vägas mot individens rätt till delaktighet och autonomi. Statistik visar att etiska konflikter av denna typ är vanliga. En nationell enkät bland vårdpersonal (Svensk sjuksköterskeförening, 2019) visade att mer än hälften av de svarande ofta upplever svårigheter att balansera patientsäkerhet med respekt för självbestämmande. Detta understryker behovet av etisk reflektion och teamdiskussioner i vardagen. Balansen mellan säkerhet och autonomi kräver därför både kunskap och lyhördhet. Målet är inte att alltid prioritera det ena framför det andra, utan att i varje situation hitta en lösning som värnar både trygghet och respekt för individens rätt att bestämma över sitt eget liv.

Integritet Integritet i vården handlar om att respektera varje människas värdighet, privatliv och personliga gränser. Den kan vara både kroppslig, personlig och digital, och vårdpersonal har ansvar för att skydda integriteten i alla vårdsituationer. I lagstiftningen framgår tydligt att vården ska utformas med respekt för individens integritet. Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 5 kap. 1 §) betonar detta, liksom Socialtjänstlagen (2001:453, 1 kap. 1 §). Även Patientlagen (2014:821, 5 kap. 1 §) anger att patienten ska bemötas med respekt för sitt människovärde och sin integritet. Kroppslig integritet rör till exempel hur vårdpersonal hanterar undersökningar och behandlingar. Det innebär att alltid fråga om lov, förklara vad som ska ske och använda skärmar, handdukar eller andra hjälpmedel för att skydda patientens känsla av avskildhet. Att respektera kroppslig integritet kan även innebära att anpassa vården efter kön, kultur eller religiösa värderingar. Personlig integritet handlar om hur individen bemöts i samtal och i vardagliga situationer. Vårdpersonal bör undvika att diskutera känsliga frågor inför andra, samt visa respekt för personliga vanor och önskemål. Även små handlingar, som att knacka innan man går in i ett rum eller att låta patienten välja kläder, kan ha stor betydelse för känslan av värdighet. Digital integritet är i dag en växande fråga. Uppgifter i patientjournaler är sekretessbelagda enligt Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, 25 kap. 1 §). Vårdpersonal får endast ta del av information som är nödvändig för det egna arbetet. Brister i hantering av patientuppgifter kan leda till både juridiska konsekvenser och förlorat förtroende. Enligt Inspektionen för vård och omsorg (IVO, 2021) är klagomål som rör bristande sekretess och integritet återkommande i tillsynsärenden. Statistik från Socialstyrelsen (2022) visar att ungefär 1 av 5 patienter upplever att deras integritet inte alltid respekteras under vård och behandling. Det kan handla om allt från brist på avskildhet vid undersökningar till otillräcklig hantering av känslig information. Integritet är därför inte enbart en juridisk fråga, utan en del av vårdpersonalens professionella förhållningssätt. Genom att förena kunskap om lagar med respektfullt bemötande kan vården stärka patientens känsla av trygghet, värdighet och tillit.

Självbestämmande Självbestämmande är en grundläggande rättighet i vård och omsorg. Det innebär att varje individ ska ha möjlighet att fatta beslut om sin egen vård och sitt eget liv, så långt det är möjligt. Respekt för självbestämmande är både en etisk princip och ett lagstadgat krav. I svensk vård regleras självbestämmandet bland annat i Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 5 kap. 1 §) där det står att vården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Även Patientlagen (2014:821, 3 kap. 1 §) slår fast att patienten ska få information som gör det möjligt att ta ställning till vård och behandling. På motsvarande sätt framhåller Socialtjänstlagen (2001:453, 1 kap. 1 §) att verksamheten ska bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet. Självbestämmande innebär också rätten till informerat samtycke. Patienten ska förstå vad en behandling innebär, inklusive risker och fördelar, innan beslut tas (Patientlagen, 2014:821, 4 kap. 2 §). För personer som inte kan ge samtycke, exempelvis vid demens eller kognitiv svikt, används i vissa fall god man, förvaltare eller stöd från närstående. I praktiken märks självbestämmande i både små och stora val: vilken mat en person föredrar, vilken tid man vill gå upp, eller om en viss behandling accepteras. Enligt en undersökning från Socialstyrelsen (2022) uppger 8 av 10 patienter att de vill vara mer delaktiga i beslut om sin vård än vad de är i dag. Detta visar att självbestämmandet fortfarande är en utmaning i praktiken. Ett vanligt etiskt dilemma är när autonomi står i konflikt med säkerhet. Exempelvis kan en vårdtagare vilja gå utan stöd trots hög fallrisk. Här krävs riskbedömning, dialog och ibland kompromisser för att väga individens rätt till självbestämmande mot personalens ansvar för patientsäkerheten. Självbestämmande är därmed inte bara en juridisk rättighet, utan också en fråga om bemötande och kommunikation i det dagliga vårdarbetet. Genom att vårdpersonal är lyhörd och tydlig kan vården både respektera individens vilja och upprätthålla säkerheten.

Patientsäkerhet Patientsäkerhet är en grundprincip i all vård och innebär att risker för skador, fel och misstag ska minimeras. Vårdpersonal spelar en viktig roll genom att vara uppmärksam på detaljer, följa rutiner och arbeta systematiskt. En trygg vård skapas både genom förebyggande arbete och genom att snabbt agera när något avviker från det normala. Ett viktigt område är hygien och smittförebyggande arbete. Basala hygienrutiner som handtvätt, skyddsutrustning och rena arbetsytor är enkla men avgörande åtgärder för att skydda både patienter och personal. Även korrekt hantering av livsmedel, hjälpmedel och medicinteknisk utrustning är en del av säkerhetsarbetet. Läkemedelshantering är ett annat område där säkerheten måste vara hög. Rätt dos, rätt läkemedel, rätt patient och rätt tidpunkt är centrala principer. Vårdpersonal behöver vara noga med att dubbelkontrollera ordinationer och rapportera om något verkar fel. Här kan samarbete och tydlig kommunikation i teamet förebygga allvarliga misstag. Avvikelsehantering bidrar också till patientsäkerheten. När fel eller risker dokumenteras och rapporteras kan verksamheten dra lärdom och förhindra att samma problem upprepas. Det kan röra sig om allt från fallolyckor och felmedicinering till brister i bemötande eller arbetsmiljö. Patientsäkerhet omfattar även att vårdtagaren känner sig trygg. Att bli informerad om vad som ska ske, få möjlighet att ställa frågor och uppleva respekt i vårdsituationen är lika viktigt som tekniska rutiner. Säker vård är inte enbart fri från skador, utan också präglad av tillit och förtroende.

Omvårdnadens roll vid behandling Omvårdnad är mer än att utföra praktiska uppgifter – det handlar också om att stödja och medverka vid behandlingar på ett sätt som stärker både hälsa, trygghet och delaktighet. Vårdpersonal finns ofta nära patienten under hela vårdprocessen och har därför en central roll i att se till att behandlingar fungerar i praktiken. Att medverka vid behandling kan innebära flera olika saker. Det kan handla om att förbereda patienten inför ett ingrepp, att delta under själva behandlingen eller att följa upp och observera efteråt. Exempel är att assistera vid sårvård, förbereda för provtagning, ge stöd vid läkemedelsadministration eller hjälpa till vid rehabiliterande insatser. I dessa situationer är vårdpersonal en länk mellan patienten, den ansvariga sjuksköterskan eller läkaren och övriga yrkesgrupper i teamet. En viktig uppgift är att förklara vad som ska ske på ett sätt som patienten förstår och känner sig trygg med. När vårdpersonal kommunicerar tydligt och visar empati minskar oro och osäkerhet. Det bidrar också till att patienten blir mer delaktig i sin egen vård, vilket är en grundläggande del av både patientsäkerhet och etiska principer. Vårdpersonal har även ansvar för att uppmärksamma avvikelser eller förändringar i patientens tillstånd. Om en behandling inte ger önskat resultat, eller om komplikationer uppstår, ska detta snabbt rapporteras vidare. På så sätt fungerar omvårdnaden som en kontinuerlig kontrollpunkt som stärker säkerheten i vårdprocessen. Genom att kombinera praktiska färdigheter med ett etiskt förhållningssätt kan vårdpersonal bidra till att behandlingar blir både effektiva och respektfulla. Omvårdnadens roll är alltså inte bara att utföra åtgärder, utan också att skapa en helhet där patienten känner sig sedd, hörd och trygg i sin vård.