All Activity

📄 Vad är viktigt att tänka på vid omvårdnad av personer i kris? Omvårdnad av personer i kris kräver mer än praktisk hjälp – det handlar om att möta en människa som tillfälligt förlorat sin balans i livet. En kris påverkar tankar, känslor, kropp och beteende, och varje individ reagerar på sitt unika sätt. Undersköterskans roll är att vara en trygg, lyhörd och empatisk närvaro som hjälper personen att hantera vardagen när det egna orken och strukturen sviktar. Viktiga principer i omvårdnaden 1. Skapa trygghet och struktur Var lugn, tydlig och förutsägbar Hjälp till att skapa enkla rutiner: måltider, sömn, hygien Minimera förändringar, höga ljud och onödiga krav 2. Bekräfta känslor – utan att döma Lyssna med respekt, även när känslorna är starka eller röriga Undvik att säga ”ryck upp dig” eller ”det blir snart bättre” Visa att det är okej att gråta, vara arg eller tyst 3. Var närvarande – utan att tränga dig på Ofta räcker det att bara finnas där Sitt tyst med personen om orden inte kommer Följ hens tempo och dagsform 4. Hjälp personen att orka med det lilla Ett steg i taget – hjälp att ta på kläder, öppna fönstret, gå ut Bekräfta små framsteg: “Det är fint att du orkade äta lite idag.” 5. Ha tålamod och uthållighet Krisen kan ta tid – och gå i vågor Undvik att pusha framåt för snabbt Ge hopp, men låt personen själv få styra när Var uppmärksam på varningstecken Uttalad hopplöshet eller livsleda Vägran att äta, sova eller ta medicin Förvirring eller avskärmning Tankar om att inte vilja leva I dessa fall ska undersköterskan omedelbart kontakta sjuksköterska eller ansvarig personal. Exempel En man på ett korttidsboende har nyligen förlorat sin fru. Han ligger i sängen hela dagarna och svarar kortfattat. Undersköterskan hjälper honom att komma upp, sitter tyst med honom vid frukosten och säger: ”Jag finns här, vi behöver inte prata.” Efter några dagar följer han med ut i trädgården – ett första steg i att börja bearbeta sin sorg. Samverkan i teamet Samarbeta med sjuksköterska, kurator, läkare Dokumentera förändringar i mående, sömn, aptit, social kontakt Delta i vårdplanering och reflektera i personalgruppen

📄 Vad finns det för stöd och hjälp för personer som behöver hjälp för att komma ur krisen? Människor som befinner sig i en kris behöver inte ”klara sig själva” – det finns många olika former av stöd och hjälp, både professionella insatser och mänsklig närvaro. Vilket stöd som behövs beror på personens reaktioner, situation, tidigare erfarenheter och det sociala nätverk som finns runt omkring. Målet är att skapa trygghet, sammanhang och hopp, så att personen kan bearbeta det som hänt och långsamt återfå sin balans. Exempel på stödformer vid kris 1. Samtal med professionella Kurator eller psykolog inom primärvård, psykiatri eller elevhälsa Krisstödsteam eller krissamordnare vid större händelser Sorg- och krisbearbetning via samtalsterapi eller psykoterapi 2. Stöd från vård och omsorg Trygg kontakt med personal inom hemtjänst, boendestöd eller äldreomsorg Närvarande undersköterskor som lyssnar, observerar och strukturerar vardagen Hjälp att komma till samtal, läkare eller stödgrupp 3. Vårdcentral eller psykiatrisk mottagning Vid svårare symtom kan vårdcentralen remittera till psykolog eller läkare Läkemedel kan ibland bli aktuellt (t.ex. vid djup nedstämdhet eller sömnproblem) 4. Självhjälpsgrupper och ideella organisationer SPES – stöd för efterlevande till suicid Mind, Röda korset, SHEDO, BRIS, Kyrkans samtalsstöd Mötesplatser där man kan dela upplevelser med andra 5. Digitala stödinsatser Stödchatt, telefonjourer (t.ex. Mind självmordslinje, jourhavande medmänniska) Appar och program för krishantering eller ångesthantering Vad hjälper i vardagen? Trygga rutiner och struktur – särskilt när allt känns kaotiskt Fysisk närvaro av andra människor, även utan mycket prat Att få hjälp med praktiska saker: måltider, sömn, mediciner, kontakt med myndigheter Att bli lyssnad på utan krav på att vara stark eller ”gå vidare” Undersköterskans roll Vara en närvarande, lyssnande och stabil person i vardagen Identifiera behov av ytterligare hjälp och rapportera till ansvarig personal Stärka individens resurser – visa att det finns hopp, ett steg i taget Samverka med kurator, sjuksköterska eller vårdcentral Motivera till kontakt med stödgrupp, förening eller behandlare Exempel En kvinna som förlorat sin son isolerar sig och sover dåligt. Undersköterskan uppmärksammar förändringen, pratar med henne varje dag och hjälper till att boka tid hos kurator. Samtidigt finns hon där i vardagen, ger trygghet och visar att kvinnan inte är ensam.

📄 Barn behöver sann och ärlig information om den traumatiska händelsen – vad är viktigt att tänka på vid samtal med barn? När ett barn har upplevt en traumatisk händelse – t.ex. ett dödsfall, olycka, våld eller förlust – är det avgörande att vuxna talar med barnet på ett ärligt, tryggt och åldersanpassat sätt. Barn känner ofta mer än vad vuxna tror och märker när något är fel. Att inte prata alls skapar ofta mer oro och fantasier än att säga sanningen. Väl genomförda samtal kan hjälpa barnet att förstå vad som hänt, bearbeta sina känslor och känna sig trygg igen. Att undvika ämnet – i ett försök att skydda – riskerar att göra barnet ensamt i sin oro eller skuld. Viktigt att tänka på i samtal med barn i kris 1. Var ärlig – men anpassa orden efter barnets ålder Använd enkla och tydliga ord Undvik att ”paketera” sanningen för mycket Det är bättre att säga: “Pappa har dött” än “Pappa har somnat in” 2. Skapa trygg miljö och lugn ton Sitt ner i lugn miljö, i ögonhöjd Tala långsamt och ge barnet tid att reagera Bekräfta barnets känslor utan att försöka ”fixa dem” 3. Lyssna mer än du pratar Ställ öppna frågor: “Hur tänker du om det?”, “Vad känns konstigt just nu?” Bekräfta: “Det är okej att vara ledsen, arg, rädd – eller inget alls just nu.” 4. Avlasta skuld och ansvar Många barn tror att de på något sätt orsakat det som hänt Säg tydligt: “Det som hände var aldrig ditt fel.” 5. Ge barnet kontroll över små saker Låt barnet välja om det vill tända ett ljus, rita, ställa frågor Deltagande lindrar känslan av hjälplöshet 6. Upprepa och påminn Barn behöver höra samma sak flera gånger för att förstå Säg att det är okej att fråga igen – även långt efteråt Undvik: Att ge falska löften: “Det kommer aldrig hända igen” Att använda metaforer som förvirrar: “Mormor har somnat för alltid” Att försöka dämpa känslor: “Du behöver inte vara ledsen” Undersköterskans roll Vara en trygg och stabil vuxen i barnets närhet Samarbeta med föräldrar, skola, kurator eller barnpsykiatri Observera barnets beteende – sömn, lek, humör Ge barnet struktur, närhet och rutiner Hjälpa barnet att uttrycka sig genom lek, rita eller samtal – utan att pressa Exempel Ett barn vars pappa dött i en olycka vill veta exakt vad som hänt. Undersköterskan säger med enkel och respektfull ton: “Din pappa var med i en olycka. Hans kropp blev så skadad att han dog. Det var inte ditt fel. Vi finns här för dig.” Barnet gråter och frågar sedan om pappan är arg. Undersköterskan svarar lugnt: “Nej, han var inte arg. Han älskade dig.”

📄 Vilka är de vanligaste allmänna reaktionerna vid en traumatisk kris? När en människa drabbas av en traumatisk kris reagerar både kroppen och psyket med kraft – det är en naturlig reaktion på en chockartad, hotfull eller överväldigande händelse. Reaktionerna kan vara mycket olika från person till person, men det finns vissa vanliga mönster som återkommer hos många. Reaktionerna kan komma omedelbart, men också vara fördröjda – ibland veckor eller månader efter händelsen. Att förstå dessa reaktioner hjälper både personen själv och vårdpersonalen att möta krisen med respekt och tålamod. Vanliga psykologiska reaktioner Förnekelse eller overklighetskänsla “Det här kan inte ha hänt” – skyddar psyket från att bli överväldigat Stark ångest eller panik Orolig, uppjagad, svårt att sitta still eller kontrollera känslor Ilska och irritation Kan riktas mot sig själv, andra eller samhället – ofta en reaktion på maktlöshet Sorg och förtvivlan Djup ledsenhet, gråtattacker, känsla av att allt är meningslöst Skuldkänslor “Tänk om jag hade gjort annorlunda”, även när skulden inte är logisk Apati eller känslomässig avstängdhet Personen kan verka likgiltig eller kall – ofta ett sätt att skydda sig Vanliga kroppsliga reaktioner Hjärtklappning, andnöd, spända muskler Magont, illamående, diarré Sömnsvårigheter och mardrömmar Trötthet och utmattning Yrsel eller svimningskänsla Överkänslighet för ljud och ljus Tankemässiga reaktioner Svårt att koncentrera sig eller minnas Tankar som går i cirklar – t.ex. återupplever händelsen om och om igen Katastroftankar eller oro för framtiden Identitetskris: “Vem är jag nu?” Beteendemässiga reaktioner Social tillbakadragenhet Undvikande av platser, personer eller situationer som påminner om traumat Ökat alkohol- eller läkemedelsbruk Aggressivitet eller rastlöshet Viktigt att veta Alla reaktioner är normala i en onormal situation Det är inte farligt att känna starka känslor – men det är viktigt att inte bli ensam med dem Reaktionerna förändras över tid, särskilt om personen får stöd och hjälp att bearbeta det som hänt Undersköterskans roll Skapa trygghet, förutsägbarhet och närvaro Lyssna utan att värdera, avbryta eller ge snabba lösningar Observera förändringar och rapportera vid behov Stödja vardagsrutiner och minimera yttre stress Respektera om personen inte vill prata – tyst närvaro är också vård

📄 Förklara krisförloppet Krisförloppet beskriver de olika faser som en människa ofta går igenom efter en allvarlig eller omvälvande händelse. Modellen utvecklades bland annat av krisforskaren Johan Cullberg och består av fyra huvudfaser: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Dessa faser sker inte alltid i ordning eller med tydliga gränser, och alla människor upplever dem olika – men modellen är ett användbart verktyg för att förstå den psykiska och känslomässiga process som följer på en kris. 1. Chockfasen – några sekunder till dygn Kommer direkt efter den akuta händelsen Personen kan uppleva overklighet, förnekelse, känslokyla eller total förvirring Reaktionen kan vara att personen blir helt stilla eller väldigt aktiv Kroppen kan reagera med skakningar, illamående, hjärtklappning Vårdpersonal bör: skapa trygghet, ge fysisk närvaro, undvika att pressa fram känslor. 2. Reaktionsfasen – dagar till veckor Personen börjar ta in vad som hänt och reaktionerna blir mer känslomässiga Vanliga känslor: sorg, skuld, ilska, ångest, tomhet Tankar som “Varför hände det här?” eller “Tänk om jag gjort annorlunda?” Sömnproblem, gråtattacker, koncentrationssvårigheter är vanliga Vårdpersonal bör: lyssna, bekräfta, låta personen prata, inte försöka trösta bort känslorna. 3. Bearbetningsfasen – veckor till månader Personen börjar förstå det som hänt på djupare plan Tankar blir mer strukturerade, orken kommer tillbaka Börjar återvända till vardagen och hitta nya rutiner Händelsen finns kvar, men är inte längre överväldigande varje dag Vårdpersonal bör: stödja återgång till aktiviteter, finnas kvar, uppmuntra utan att stressa. 4. Nyorienteringsfasen – månader till år Personen har integrerat det som hänt i sitt liv Livet går vidare med nya insikter, ibland med förändrad livssyn Det kan finnas en kvarvarande sorg, men inte som ett hinder för framtiden Vårdpersonal bör: stödja individens självständighet, visa tillit till dennes förmåga. Viktigt att komma ihåg Alla faser tar olika lång tid för olika personer En person kan röra sig fram och tillbaka mellan faserna Vårdpersonal och närstående behöver ha tålamod och respekt för processen Exempel En kvinna förlorar sin bror i en olycka: I chockfasen stirrar hon rakt fram, kan inte ta in vad som sagts I reaktionsfasen kommer gråten, frågorna och skuldkänslorna I bearbetningsfasen börjar hon återgå till vardagen och prata om minnen I nyorienteringsfasen kan hon le åt bilder på sin bror och delta i livet med ny eftertänksamhet

📄 Hur kan krisdrabbade hjälpa varandra? Personer som själva har varit med om en kris kan vara ett ovärderligt stöd för andra som går igenom liknande upplevelser. Det handlar inte om att ge råd som professionella, utan om att möta någon i samma situation med förståelse, delaktighet och mänsklig närvaro. Att känna igen sig i någon annans berättelse kan lindra ensamheten, ge hopp och skapa trygghet. "Du är inte ensam" är ofta det viktigaste budskapet. Sätt som krisdrabbade kan hjälpa varandra på 1. Genom att dela erfarenheter Att höra att någon annan också varit rädd, ledsen, arg eller förtvivlad – och klarat sig igenom det – skapar hopp. Det blir lättare att sätta ord på känslor när man speglar sig i andra. 2. Genom att lyssna och bekräfta Ofta behöver man inte säga mycket – bara finnas där, lyssna utan att döma, avbryta eller förminska. 3. Genom att visa att det går att komma vidare Den som är längre fram i sitt krisförlopp kan visa att det finns ett liv efter krisen. Att visa vägen utan att pressa. 4. Genom praktiskt stöd och gemenskap Att laga mat tillsammans, ta en promenad eller bara sitta i samma rum – det kan bryta isolering och skapa vardagsstruktur. 5. Genom att våga prata om det svåra Krisdrabbade vet ofta att "det värsta man kan göra är att inte säga något alls". De vet också att sorgen eller traumat inte försvinner för att man tystar ner det. Exempel Två personer som mist en nära anhörig i självmord deltar i en samtalsgrupp. Den ena berättar om sina skuldkänslor och rädslan att aldrig kunna känna glädje igen. Den andra lyssnar, nickar, och säger: “Så kände jag också i början. Men du kommer kunna andas igen.” Orden bär mer tyngd eftersom de kommer från någon som varit där. Viktigt att tänka på Det finns ingen "rätt" eller "fel" reaktion – varje persons kris är unik Det är inte alltid lätt att möta andras smärta när man bär på egen sorg Ibland kan samtal mellan krisdrabbade behöva stöd av professionella (t.ex. stödgrupper) Undersköterskans roll Uppmuntra till kontakt med stödgrupper eller föreningar Erbjuda lugna mötesplatser där samtal kan uppstå naturligt Visa respekt för egen erfarenhet och copingstrategier Hålla uppmärksamheten på när professionellt stöd kan behövas

📄 Förklara vad en traumatisk kris är för något En traumatisk kris är en akut och intensiv psykisk reaktion på en plötslig, oväntad och ofta hotfull händelse som skakar om hela tillvaron. Det handlar om situationer där en person upplever att den egna tryggheten, kontrollen eller livsbalansen hotas eller raseras. Den traumatiska krisen kan uppstå direkt vid händelsen eller senare – när konsekvenserna börjar bli verkliga. Människan reagerar då med kraftig känslomässig och fysisk stress, eftersom den vanliga förmågan att hantera livet inte räcker till. Typiska händelser som kan orsaka traumatisk kris Allvarlig olycka, sjukdom eller plötsligt dödsfall Våld, övergrepp eller hot Naturkatastrofer eller krig Självmord inom familj eller närmiljö Akut uppsägning, separation eller oväntad förlust Traumat behöver inte vara stort i omvärldens ögon – det viktiga är hur personen själv upplever händelsen. Reaktioner vid traumatisk kris Chock, overklighetskänslor Stark rädsla eller panik Skuld, förtvivlan eller ilska Sömnstörningar, koncentrationssvårigheter Kroppsliga symtom: hjärtklappning, illamående, spänd muskulatur Reaktionen är normal och mänsklig, men kan bli långvarig eller förvärras om personen inte får stöd. Skillnad från utvecklingskris Traumatisk kris Utvecklingskris Oväntad, chockartad Förväntad, ofta gradvis Skapar starka känslor av rädsla eller förlust Skapar oro, förvirring eller sorg Kräver ofta omedelbart stöd Kräver tid, samtal och anpassning Risk för PTSD om krisen inte bearbetas Risk för livsleda eller depression Undersköterskans roll Vara ett stöd i nuet – lugn, lyssnande, bekräftande Hjälpa till att strukturera vardagen i en kaotisk tid Rapportera tecken på djup ångest, förnekelse eller riskbeteende Arbeta i samverkan med sjuksköterska, kurator eller krisstöd Respektera att personer reagerar olika – och i olika takt Exempel En man förlorar sin fru i en plötslig olycka. Han svarar inte på tilltal, sover inte och gråter okontrollerat. Undersköterskan som möter honom i hemtjänsten visar närvaro, hjälper honom kliva upp och följer med till första samtalet med kuratorn. Genom lugn och respekt hjälper hon honom ta de första stegen i ett krisförlopp.

📄 Förklara vad en utvecklingskris är En utvecklingskris är en livskris som uppstår i samband med naturliga förändringar i livet, till exempel när vi går in i en ny livsfas, lämnar något bakom oss eller tvingas omvärdera vem vi är. Det är inte en följd av trauma eller olyckor, utan en normal del av människans utveckling, som ändå kan kännas omvälvande och svår att hantera. Utvecklingskriser är ofta förväntade, men kan ändå utlösa oro, osäkerhet eller identitetskris – särskilt om förändringen kommer snabbare än man hunnit bearbeta den. Exempel på vanliga utvecklingskriser Att bli tonåring – kroppen förändras, identitet formas Att bli förälder – ansvar, livsprioriteringar, sömnbrist Att flytta hemifrån – självständighet men också ensamhet Att gå i pension – förlust av yrkesidentitet och struktur Att åldras – kroppens förändring, livsinnehållets omvärdering Att gå igenom klimakteriet eller andra kroppsliga förändringar Vad kännetecknar en utvecklingskris? Personen tappar tillfälligt fotfästet i tillvaron Känslor som sorg, förvirring, irritation eller nedstämdhet Funderingar kring mening, tillhörighet och identitet Kan skapa fysisk trötthet eller sömnsvårigheter Behöver ofta tid, förståelse och ibland samtalsstöd Skillnad från traumatisk kris Utvecklingskris Traumatisk kris Förväntad livsförändring Oväntad, hotfull händelse Inre omställning Reaktion på yttre chock Sker över tid Ofta akut och plötslig Möjlig tillväxt och mognad Kräver ofta bearbetning och skydd Undersköterskans roll Vara lyhörd för förändringar i beteende, humör och ork Skapa trygghet genom struktur och vardagligt stöd Prata om förändringar med respekt för individens upplevelse Stärka självkänslan genom att bekräfta personens erfarenhet och resurser Rapportera vidare vid tecken på nedstämdhet eller isolering Exempel En kvinna som nyss gått i pension upplever tomhet, trötthet och känner att hon inte längre ”behövs”. Hon tappar rutiner och blir mer nedstämd. Med stöd från hemtjänsten börjar hon ta promenader, delta i social verksamhet och återfår känslan av mening. Det var en utvecklingskris som kunde hanteras med rätt stöd.

📄 Hur skulle du med egna ord förklara vad begreppet kris betyder? En kris är en situation i livet där en person ställs inför en plötslig förändring, förlust eller händelse som är så stark att den vanliga förmågan att hantera tillvaron inte längre räcker till. Det är en form av psykisk och känslomässig överbelastning som kan uppstå både vid oväntade chocker och vid livsförändringar. Att hamna i kris betyder inte att man är svag eller sjuk – det är en mänsklig reaktion på en svår händelse. Krisen skakar om självkänslan, tryggheten eller tilltron till framtiden, och påverkar både tankar, känslor och kroppsliga funktioner. Vad kännetecknar en kris? Händelsen upplevs som ett hot mot den egna identiteten eller livsbalansen Personen har tillfälligt svårt att hantera vardagen som vanligt Känslor som chock, sorg, förvirring, ilska, skuld eller rädsla kan uppstå Många känner förlorad kontroll eller brist på mening Olika typer av kriser Utvecklingskris: en normal livsövergång som blir överväldigande (t.ex. att bli förälder, gå i pension) Traumatisk kris: något oväntat, hotfullt eller dramatiskt inträffar (t.ex. olycka, sjukdomsbesked, dödsfall) Exempel En man får veta att han förlorat sitt arbete efter 25 år på samma plats. Han tappar fotfästet, får svårt att sova, drar sig undan sin familj och känner sig värdelös. Detta är en psykisk kris – en normal reaktion på en livsomvälvande händelse som kräver stöd för att bearbetas. Viktigt att veta En kris är inte detsamma som psykisk sjukdom, men kan utvecklas till det om personen inte får hjälp eller möjlighet att bearbeta det som hänt En bearbetad kris kan också leda till personlig utveckling, omvärdering av livet och ökad motståndskraft

📄 Förklara med egna ord och ge egna exempel på sambandet mellan psykisk funktionsnedsättning och psykiskt funktionshinder En psykisk funktionsnedsättning innebär att en person har varaktiga svårigheter med psykiska funktioner – till exempel att tänka, känna, minnas, kommunicera eller hantera stress. Det kan bero på en långvarig psykisk sjukdom som depression, schizofreni, bipolär sjukdom eller PTSD. Ett psykiskt funktionshinder uppstår när dessa nedsättningar leder till begränsningar i vardagslivet eller samhället – till exempel i arbete, utbildning, relationer eller boende. Det handlar alltså om hur omgivningen och samhällets utformning påverkar individens möjligheter att fungera. 👉 Funktionsnedsättning är något man har – funktionshinder är något man upplever i mötet med omvärlden. Sambandet – steg för steg En person utvecklar en psykisk sjukdom, t.ex. svår depression Det leder till en funktionsnedsättning, t.ex. att personen får svårt att minnas, fatta beslut eller umgås När samhället eller vardagen inte är anpassad efter dessa svårigheter – uppstår ett funktionshinder Med rätt stöd och anpassningar kan funktionshindret minska, även om nedsättningen finns kvar Exempel 1 En man med schizofreni har svårt att hantera sociala sammanhang och blir snabbt överbelastad av intryck. Detta är en psykisk funktionsnedsättning. När han söker arbete och alla tjänster kräver intervjuer i grupp och multitasking, klarar han inte att konkurrera – han upplever ett psykiskt funktionshinder. Med rätt anpassning, t.ex. lugn arbetsmiljö, en tydlig handledare och möjlighet till stöd från boendestödjare, minskar hindret – och han kan delta i samhället på sina villkor. Exempel 2 En kvinna med bipolär sjukdom har svårt att hålla dygnsrytmen och får kraftiga svängningar i ork och känsloläge. Det påverkar hennes förmåga att klara heltid i skolan. Hon har en funktionsnedsättning. När skolan inte erbjuder flexibla upplägg eller stöd vid frånvaro, uppstår ett funktionshinder. Med extra anpassningar – t.ex. schemabrytning, studieteknikstöd och samtalskontakt – kan hon lyckas ändå. Vad kan minska funktionshindret? Boendestöd, habilitering, daglig verksamhet Anpassad utbildning eller arbete Lågtröskelverksamheter och meningsfull sysselsättning Individuellt bemötande och förståelse från omgivningen Delaktighet, tillgänglighet och självbestämmande Undersköterskans roll Vara uppmärksam på vardagsproblem som signalerar hinder Arbeta för inkludering, delaktighet och självständighet Hjälpa till att bygga upp rutiner, självförtroende och fungerande strategier Samverka med andra yrkesgrupper för att minska funktionshindret

📄 Vad är ECT? ECT, eller Elektrokonvulsiv behandling (tidigare kallat elbehandling), är en medicinsk behandlingsmetod inom psykiatrin där man framkallar kontrollerade krampanfall i hjärnan med hjälp av elektrisk stimulans. Det sker under kort narkos och muskelavslappning, vilket gör att patienten inte upplever smärta eller kramprörelser. ECT är en effektiv och snabbverkande behandling, särskilt vid svåra depressioner där andra metoder inte hjälpt. Det används även vid bipolär sjukdom och vissa former av psykos. När används ECT? Svår depression med djup nedstämdhet, självmordsrisk eller total orkeslöshet Melankoli (se fråga 11) Depression med psykotiska symtom Katatoni (stelhet eller kraftig motorisk oro) Bipolär sjukdom i depressiv eller manisk fas När andra behandlingar inte haft effekt, t.ex. läkemedel eller terapi Hur går behandlingen till? Patienten får narkos och muskelavslappnande medel Elektroder placeras på huvudet En kort elektrisk impuls ges – vanligtvis 0,2–0,8 sekunder Detta utlöser ett kort krampanfall i hjärnan, som varar 20–60 sekunder Behandlingen ges oftast 2–3 gånger per vecka, i regel totalt 6–12 behandlingar Patienten vaknar kort därefter och kan ofta gå hem samma dag (vid öppenvård) Hur fungerar ECT? Den exakta verkningsmekanismen är inte helt klarlagd Behandlingen tros återställa balansen mellan signalsubstanser och förbättra hjärnans funktion ECT påverkar hjärnans plasticitet – förmågan att anpassa och återhämta sig Fördelar med ECT Snabb effekt – ofta inom några få behandlingar Effektivt även vid depression med självmordsrisk Användbart när läkemedel inte tolereras (t.ex. hos äldre, gravida) Biverkningar Tillfälliga minnesstörningar – särskilt närminne och minnen från perioden före behandlingen Förvirring direkt efter behandlingen, ofta övergående I sällsynta fall: mer långvarig minnespåverkan Trötthet och huvudvärk kan förekomma Undersköterskans roll Skapa trygghet och kontinuitet för patienten inför och efter behandling Förklara vad som sker på ett lugnt sätt (utan att ge medicinsk rådgivning) Observera minnesförändringar eller förvirring efter behandling Hjälpa till med praktiskt stöd efter narkos, t.ex. att komma upp, äta, vila Dokumentera förändringar i humör och funktionsnivå Exempel En kvinna med svår depression har slutat äta, prata och orkar inte kliva upp ur sängen. Efter fyra ECT-behandlingar börjar hon återigen prata med personalen. Efter åtta behandlingar deltar hon i enkla aktiviteter. ECT blev vändpunkten när inget annat fungerade.

📄 Vad är SSRI för slags preparat? SSRI står för Selektiva serotoninåterupptagshämmare – en grupp av antidepressiva läkemedel som används främst vid depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom (OCD). SSRI-preparat påverkar hjärnans signalsubstans serotonin, som har stor betydelse för regleringen av stämningsläge, känslor och sömn. De är idag de mest förskrivna antidepressiva läkemedlen i Sverige på grund av att de är relativt effektiva och har färre allvarliga biverkningar jämfört med äldre antidepressiva. Hur fungerar SSRI? SSRI ökar mängden serotonin i hjärnan genom att hämma återupptaget av signalsubstansen i nervcellerna. Detta gör att serotonin stannar kvar längre i synapserna (mellanrummen mellan nervceller), vilket förbättrar kommunikationen mellan hjärnceller. Effekten kommer gradvis – oftast inom 2–4 veckor. Vanliga tillstånd där SSRI används Egentlig depression Generaliserat ångestsyndrom (GAD) Paniksyndrom Social fobi Tvångssyndrom (OCD) PTSD Premenstruellt dysforiskt syndrom (PMDS) Exempel på SSRI-preparat Sertralin Citalopram Fluoxetin Escitalopram Paroxetin (används mer restriktivt på grund av biverkningsprofil) Vanliga biverkningar (ofta övergående) Illamående, minskad aptit Trötthet eller sömnlöshet Minskad sexuell lust eller förmåga Oro i början av behandlingen Huvudvärk, yrsel Munntorrhet 💡 Biverkningarna är ofta värst de första dagarna och brukar minska efter 1–2 veckor. Undersköterskans roll Observera och rapportera biverkningar, särskilt i inledningsskedet Vara uppmärksam på suicidrisk hos unga och vid behandlingsstart Stötta med struktur och vardaglig stabilitet, eftersom effekten dröjer Motivera till att fortsätta behandlingen, även om effekt inte märks direkt Följa upp humör, sömn, aptit och andra symtom i vardagen Exempel En patient med ångest börjar med sertralin. Första veckan känner hon sig oroligare än innan. Undersköterskan lyssnar, dokumenterar och påminner om att detta är en vanlig startreaktion. Efter tre veckor märks en tydlig förbättring – hon är lugnare och sover bättre.

📄 Det finns en risk med att använda bensodiazepiner – vilken? Bensodiazepiner är en grupp läkemedel som används för att behandla ångest, oro, sömnproblem, muskelspänning och kramper. De verkar snabbt och effektivt genom att förstärka GABA – en signalsubstans som dämpar nervaktivitet i hjärnan. Trots deras effektiva verkan finns det flera allvarliga risker, särskilt vid långvarigt bruk eller vid användning hos äldre. Den största risken är beroendeutveckling, men även tolerans, nedsatt kognitiv funktion och fallolyckor är vanliga biverkningar. Huvudsakliga risker med bensodiazepiner 1. Beroende – Redan efter några veckors användning kan kroppen vänja sig. – Personen behöver då högre dos för att få samma effekt. – Avslut kan ge abstinenssymtom som ångest, sömnlöshet och irritation. – Psykiskt beroende: att inte våga sova eller fungera utan tabletten. 2. Toleransutveckling – Läkemedlet tappar effekt med tiden. – Ökad risk för överdos eller överanvändning. – Patienten får inte längre lindring, men fortsätter ändå att ta det. 3. Påverkan på minne och uppmärksamhet – Speciellt hos äldre personer: risk för konfusion, minnesluckor och försämrad kognitiv förmåga. 4. Förhöjd fallrisk – Trötthet, muskelsvaghet och balanspåverkan ökar risken för fallskador, särskilt hos äldre. 5. Långvarig psykisk påverkan – Kan förvärra depression, öka nedstämdhet eller förstärka känsla av apati vid fel användning. Exempel på bensodiazepiner Oxazepam – ångestdämpande, används ofta till äldre (långsammare upptag) Diazepam – muskelavslappnande och kramplösande Lorazepam, Alprazolam, Nitrazepam – mer kortverkande, men hög beroenderisk Undersköterskans roll Vara uppmärksam på trötthet, fall, förvirring eller ovanligt beteende Observera förändringar i symtom och rapportera till sjuksköterska Stötta vid nedtrappning eller byte till säkrare alternativ Medverka till icke-farmakologiskt stöd: struktur, samtal, trygghet, fysisk aktivitet Exempel En kvinna på ett särskilt boende har fått oxazepam varje kväll i flera månader. Undersköterskan märker att hon blivit ostadig och ofta glömmer vad som sagts. Sjuksköterskan kontaktar läkaren som påbörjar nedtrappning. Kvinnan får istället lugnande rutiner inför natten och stöd av personal – vilket minskar behovet av läkemedel.