All Activity

Vid bipolär sjukdom pendlar individens känsloläge mellan djup depression och stark upprymdhet, så kallad mani. Sjukdomen påverkar hela människans liv – tankar, känslor, sömn, energi och sociala relationer. Dessa svängningar är mer omfattande än vanliga humörförändringar och kan bli förlamande i både det depressiva och det maniska tillståndet. Det finns olika varianter av sjukdomen: Bipolär typ 1 innebär att personen har haft minst en manisk episod, ofta efter tidigare depressioner. Bipolär typ 2 innebär återkommande depressioner och lindrigare former av mani, så kallad hypomani, där sjukdomsinsikten ofta är bevarad. Bipolär sjukdom debuterar ofta i ung vuxen ålder, och är till viss del ärftlig. Den kan utlösas eller förstärkas av stress, oregelbundna levnadsvanor, sömnbrist, alkohol, droger eller vissa läkemedel. Symtomen vid mani är tydliga: stark upprymdhet och ett överdrivet självförtroende snabbt tankeflöde, snabba rörelser och intensiva känsloyttringar litet behov av sömn och mat impulsivitet, överaktivitet och rastlöshet svårigheter att koncentrera sig bristande ekonomiskt omdöme, riskfyllda handlingar och ibland aggressivitet. Vid hypomani är symtomen liknande men mildare. Personen fungerar ofta i vardagen men kan ändå uppvisa ett förändrat beteende som omgivningen märker. I den depressiva fasen vänder tillståndet – livslusten minskar, tankarna blir långsamma och mörka, tröttheten djupnar och självkänslan försämras. Kombinationen av dessa ytterligheter gör sjukdomen svår att leva med, särskilt utan stabil struktur och stöd. Bipolär sjukdom medför ofta kognitiva konsekvenser, såsom: koncentrationssvårigheter minnesproblem ambivalens (svårighet att fatta beslut) ökad stresskänslighet nedsatt förmåga att hantera vardagliga krav. Dessa svårigheter kan påverka arbete, studier och relationer, och risken för social isolering är stor. Behandlingen består av två huvuddelar: läkemedelsbehandling och psykologisk behandling. Den medicinska behandlingen bygger ofta på litium, som är ett stämningsstabiliserande läkemedel. Litium har dokumenterad effekt mot maniska episoder och kan minska risken för återfall. Det kräver dock noggranna blodprovskontroller eftersom terapeutisk nivå ligger nära den toxiska (förgiftningsrisk). I vissa fall används också antipsykotiska läkemedel eller antiepileptika för att stabilisera stämningen. Den psykologiska behandlingen är lika viktig. Psykopedagogiska program används för att öka individens kunskap om sjukdomen, lära igenkänna tidiga varningssignaler och utveckla strategier för att förebygga återfall. Även närstående erbjuds utbildning och stöd. Kombinationen av medicin, utbildning och samtalsstöd har i forskning visat sig ge bättre livskvalitet och färre återinsjuknanden. Omvårdnaden vid bipolär sjukdom kräver struktur, kontinuitet och ett stabilt bemötande. Vårdaren behöver vara medveten om sjukdomens svängningar och anpassa stödet därefter. Vid depressiva perioder handlar stödet om att: hjälpa till att upprätthålla rutiner för sömn, måltider och aktivitet motivera till social kontakt utan att pressa observera tecken på försämrat stämningsläge eller suicidrisk uppmuntra till fysisk aktivitet och delaktighet i egenvård. Vid maniska perioder krävs ett lugnt och konsekvent förhållningssätt: skapa en avskalad miljö med få stimuli sätta tydliga gränser utan att konfrontera skydda personen från att fatta impulsiva beslut eller agera riskfyllt förhindra utmattning genom att främja vila och regelbundenhet. Vårdrelationen bör präglas av balans – att inte dras med i patientens tempo vid mani, men inte heller bli passiv vid depression. Respekt, tålamod och tydlighet skapar trygghet. För individen är det avgörande att kunna känna igen tidiga tecken på sjukdom. Ett nära samarbete mellan patient, närstående och vårdpersonal ökar möjligheten till stabilitet och återhämtning. 💭 Reflektionsfråga: Vilka strategier kan en undersköterska använda för att ge stöd åt en person med bipolär sjukdom under olika faser av sjukdomen, och hur kan man förebygga återfall genom vardaglig struktur?

Att upprepade gånger medvetet skada sig själv kallas självskadebeteende. Det är en handling som ofta syftar till att lindra outhärdlig psykisk smärta, inte att avsluta livet. För många blir smärtan fysiskt konkret och därför lättare att hantera än den psykiska. Genom att tillfoga sig skada kan känslan av ångest eller tomhet tillfälligt minska. Beteendet är vanligast hos ungdomar och unga vuxna, men kan förekomma i alla åldrar. Studier visar att cirka fem procent av svenska ungdomar någon gång har skadat sig själva. Självskadebeteende förekommer både bland flickor och pojkar, men i vissa åldrar (till exempel runt 14 år) är könsskillnaden liten. Forskning visar också ett samband mellan självskadebeteende, hetsätning och bulimi. Självskadan kan ske genom att personen till exempel skär, bränner eller slår sig själv. Även beteenden som riskfylld sexualitet, svält, överdriven träning eller medvetet risktagande kan fungera som självdestruktiva uttryck. Orsakerna är ofta komplexa. En del personer skadar sig för att ge uttryck åt starka känslor som inte går att formulera i ord, andra som ett rop på hjälp, ett sätt att återfå kontroll eller för att straffa sig själva. Direkt efter handlingen kan individen känna lättnad – men skuldkänslor och skam tar snart över, vilket förstärker den negativa spiralen. Gemensamt för många är: höga krav på sig själva låg självkänsla och en känsla av värdelöshet svårigheter att uttrycka känslor på ett tryggt sätt återkommande självhat och skam. Att förstå självskadebeteende handlar därför om att se bortom såret och fokusera på den inre smärtan. Det är inte själva handlingen som är kärnan, utan det psykiska lidande som ligger bakom. Behandlingen inriktas på att minska lidandet, öka självrespekten och bygga fungerande strategier för att hantera känslor. Den metod som har starkast vetenskapligt stöd är DBT – dialektisk beteendeterapi. Den kombinerar individuell terapi med färdighetsträning i grupp och utbildning för föräldrar eller närstående. Fokus ligger på att hjälpa individen att hantera svåra känslor, utveckla självkontroll och hitta balans mellan acceptans och förändring. Läkemedelsbehandling används ibland som stöd, särskilt vid samsjuklighet med depression, ångest eller psykotiska symtom. Det kan handla om: antidepressiva vid nedstämdhet neuroleptika vid vanföreställningar eller hallucinationer ångestdämpande vid oro sömnmedel vid svåra sömnstörningar. För att behandlingen ska lyckas krävs att vårdaren bygger en trygg relation präglad av respekt och tillit. En undersköterska eller annan personal behöver våga se och tala om självskadan, utan att döma eller moralisera. Att lyssna och bekräfta är grundläggande – liksom att visa förståelse för lidandet, inte för handlingen. Omvårdnaden bör fokusera på att skapa stabilitet och struktur i vardagen. Det handlar om att: visa respekt och tålamod uppmärksamma självdestruktiva mönster och reagera tidigt hjälpa personen att identifiera känslor och alternativa strategier ge positiv feedback vid små framsteg stärka rutiner för sömn, kost och fysisk aktivitet främja delaktighet i egenvården och återhämtningen. Genom ett empatiskt bemötande kan vårdaren bidra till att bryta den destruktiva cirkeln. När individen upplever att någon verkligen ser och lyssnar minskar behovet att uttrycka smärta genom skada. 💭 Reflektionsfråga: Vad betyder det i praktiken att skapa en trygg relation för en person som skadar sig själv, och hur kan små handlingar i vardagen bidra till att bygga den tilliten?

Psykiska sjukdomar påverkar människans sätt att tänka, känna, uppleva och tolka verkligheten. Tankar, känslor och upplevelser kan förändras så mycket att förmågan att fungera i vardagen påverkas. Hos vissa märks symtomen tydligt och diagnos kan ställas utifrån fastställda kriterier, medan andra upplever mer subtila men ändå förlamande förändringar i vardagslivet. När sjukdomen påverkar förmågan att arbeta, studera, delta i samhällslivet eller sköta det dagliga livet uppstår ett psykiskt funktionshinder. Det innebär inte bara lidande, utan också risk för social isolering och nedsatt självständighet. Vid psykisk sjukdom är det avgörande att vården utformas efter vetenskap och beprövad erfarenhet – det vill säga evidensbaserad behandling. Detta innebär att insatserna ska bygga på forskning, professionell kunskap och individens egna erfarenheter. Inom psykiatrin kombineras ofta terapi och läkemedel, men även bemötandet från vårdpersonal och samhälle spelar en avgörande roll. Empati, respekt och trygghet är lika viktiga som den medicinska behandlingen. Psykiska sjukdomar kan delas in i många olika grupper och svårighetsgrader. Ibland talar man om tyngre psykiska sjukdomar – tillstånd som kräver omfattande vård, ofta under lång tid, till exempel schizofreni, bipolär sjukdom och svåra personlighetsstörningar. Men även så kallade lättare psykiska sjukdomar, som depression eller ångestsyndrom, kan innebära djupgående lidande och allvarliga konsekvenser för individen och de närstående. Att ställa diagnosFör att behandling och omvårdnad ska bli rättvis, säker och professionell behöver diagnosen ställas på ett systematiskt och evidensbaserat sätt. Diagnosen är ett verktyg – inte en etikett – och används för att förstå sjukdomen, välja behandling och följa upp resultat. Samtidigt måste varje patients individuella upplevelse respekteras. Två personer med samma diagnos kan uppleva sina symtom på helt olika sätt. Bedömningen inleds med en medicinsk och psykiatrisk utredning. Läkaren undersöker patienten och försöker skapa en helhetsbild av symtomen, utesluter somatiska orsaker (till exempel infektioner eller ämnesomsättningsrubbningar) samt bedömer eventuell påverkan av droger eller läkemedel. Det görs genom ett strukturerat samtal, observationer och ibland tester. Läkaren observerar bland annat: Allmäntillstånd och beteende Motorik, mimik och kroppsrörelser Medvetandegrad och orienteringsförmåga Uppmärksamhet, minne och tankeförmåga Kontaktförmåga och kommunikativ stil Stämningsläge och känslomässig ton Eventuella hallucinationer, vanföreställningar eller beteendestörningar Grad av sjukdomsinsikt. Bedömningen kompletteras ofta med skattningsskalor och formulär för att få en mer objektiv bild. DiagnossystemTvå internationella system används inom psykiatrin: ICD (International Classification of Diseases) – utvecklat av Världshälsoorganisationen (WHO). ICD används för att diagnosticera både psykiska och fysiska sjukdomar. Den senaste versionen, ICD-11, är digital, globalt anpassad och uppdateras fortlöpande i takt med ny forskning. DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) – utvecklat i USA av American Psychiatric Association (APA). DSM fungerar som en omfattande handbok för psykiatriker över hela världen. Den beskriver diagnoser, symtom och kriterier i detalj och utgår från ett helhetsperspektiv på individen – biologiskt, socialt och psykologiskt. DSM-5 (den senaste utgåvan) betonar vikten av att förstå hela människans livssituation från barndom till ålderdom. Båda systemen syftar till att skapa gemensamma definitioner och därmed öka kvaliteten och rättssäkerheten i diagnostiseringen. Skattningsskalor och strukturerade bedömningarFörutom samtal och observationer används ett stort antal skattningsskalor inom psykiatrin. Dessa hjälper personalen att identifiera symtom, bedöma svårighetsgrad, följa sjukdomsförloppet och utvärdera behandlingseffekt. Exempel på vanliga skattningsverktyg: MINI / MINI-KID (Mini International Neuropsychiatric Interview) – en kort intervju för att identifiera psykiska sjukdomar hos vuxna respektive barn och unga. ISAS (Inventory of Statements about Self-Injury) – fångar upp självskadebeteende. DSHI-9 – svensk, förkortad version av Deliberate Self-Harm Inventory. SCID-II – fördjupad intervju för personlighetsdiagnostik. MDQ (Mood Disorder Questionnaire) – kartlägger symtom vid bipolär sjukdom. AUDIT (Alcohol Use Disorders Identification Test) – används för att identifiera riskbruk och missbruk av alkohol. SIS (Suicide Intention Scale) – stöd för att bedöma suicidrisk. PANSS (Positive and Negative Syndrome Scale) – används vid psykotiska tillstånd, särskilt när samtal inte är möjliga. För att dessa verktyg ska ge tillförlitliga resultat krävs utbildad personal och god kommunikation. Den professionella tolkningen är avgörande, liksom förmågan att skapa tillit och trygghet under samtalet. OmvårdnadsperspektivetFör undersköterskan handlar arbetet med psykiskt sjuka patienter om att se människan bakom diagnosen. Det innebär att vara närvarande, observant och empatisk. Det är viktigt att förstå att symtomen inte är personens vilja – utan uttryck för en sjukdom. Omvårdnadsarbetet omfattar: att observera förändringar i beteende, sömn, aptit och kommunikation att dokumentera observationer korrekt och sakligt att bidra till trygghet och struktur i miljön att främja återhämtning genom stöd i vardagliga rutiner och egenvård. Bemötandet ska alltid präglas av respekt, tålamod och professionalism. Det är ofta i det lilla – ett lyssnande öra, ett tryggt kroppsspråk eller en bekräftande blick – som förtroendet växer. 💭 Reflektionsfråga: Vilken roll spelar bemötande och trygghet när en person genomgår psykiatrisk utredning, och hur kan undersköterskan bidra till att skapa förtroende i den processen?

Barn och ungdomar som växer upp med föräldrar som har psykisk ohälsa eller missbruksproblematik är en särskilt sårbar grupp. Hela familjen påverkas när en vuxen inte orkar eller förmår ta sitt föräldraansvar. För barnen leder detta ofta till oro, skam, skuld, ilska och ibland ett överdrivet ansvarstagande. Andra blir inåtvända, tysta eller överpresterande i skolan för att dölja vad som pågår hemma. Den dysfunktionella familjen skapar en obalans där barnet tvingas utveckla överlevnadsstrategier och roller – som clown, hjälte, rebell eller tapetblomma – för att hantera sin oro. Dessa mönster kan hjälpa barnet i stunden, men blir ofta till hinder i vuxenlivet om de inte bearbetas. Forskaren Annemi Skrefving har delat in barn i fyra grupper utifrån hur deras vardag fungerar: den väl fungerande, den oroliga, den komplicerade och den problembelastade gruppen. I tillägg finns barn i den mest utsatta situationen, där båda föräldrarna är sjuka eller missbrukar. Indelningen hjälper yrkesverksamma att identifiera vilka barn som behöver vilket stöd. Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA) och andra organisationer arbetar för att utveckla stöd till både barn och föräldrar. Viktiga delar i detta arbete är att stärka skyddsfaktorer på individ-, familje- och samhällsnivå, erbjuda samtal, gruppaktiviteter och långsiktigt stöd i samverkan med skola, vård och socialtjänst. Även internetbaserade verksamheter som Kuling.nu, Maskrosbarn.org och Tryggabarnen.org spelar en viktig roll genom att erbjuda trygg kontakt, information och gemenskap för barn som annars inte vågar berätta. Som yrkesverksam inom vård och omsorg är det viktigt att uppmärksamma signaler på att ett barn lever i en utsatt familjesituation, våga fråga och samarbeta med andra aktörer. Tidiga insatser kan bryta mönster av oro, ansvarstagande och isolering – och skapa en möjlighet till tryggare livsvillkor. 💭 Vilka kunskaper om stöd till barn och unga med föräldrar som har psykisk ohälsa eller missbruk anser du att en undersköterska behöver ha i sitt arbete?

Eva står i trapphuset och tvekar. Klumpen i magen har vuxit under vägen hem från skolan. Hon vill inte att kompisen Kristina ska följa med hem, inte idag. Först måste hon själv se hur det är därinne. Hon öppnar försiktigt dörren. En stickande lukt av gammalt, avlopp, alkohol och tobak möter henne. På soffan ligger hennes pappa i bara kalsonger, med tv:n på högsta volym. Eva försöker få tag på fjärrkontrollen, men han rör sig inte. Ljudet dånar, och hon känner sig både arg och ledsen. Hon går till köket, gör några mackor till sig själv och sin lillasyster. Sedan ser hon på klockan. Var är mamma? Eva försöker ringa, men ingen svarar. Hon vet att ingen kommer att svara. Det blir tyst i lägenheten. Hon sätter sig på golvet i hallen en stund och försöker andas lugnt, som för att hålla ihop. I skolan har lärarna börjat märka att något inte står rätt till, men Eva säger alltid att allt är bra. Hon vet inte hur hon skulle börja förklara. Senare samma kväll sitter hon vid köksbordet. Mamman gråter och säger att hon inte orkar mer. Eva försöker prata, men när hon inte får svar lägger hon filten över mamman, lagar lite falukorv och makaroner och stänger av tv:n. Hon duschar snabbt, byter till pyjamas och lägger sig ovanpå sängen. Huvudet känns tungt. Hon tänker: ”Om jag bråkade i skolan, skrek eller vägrade gå hem – skulle någon se mig då?” Eva är ett av många barn som växer upp i familjer där psykisk ohälsa och missbruk finns. Hennes situation illustrerar den dubbla utsattheten: kärleken till föräldrarna blandas med skuld, oro och en känsla av osynlighet. För barn som Eva kan stödgrupper, samtal med trygga vuxna och kontakt med professionella vara skillnaden mellan att bära allt själv och att få hjälp att förstå att inget av det som händer är deras fel. 💭 Vilka roller växlar Eva mellan i sin vardag, och vilket stöd skulle kunna göra störst skillnad för henne?

Digitala stödformer har blivit ett viktigt komplement till det personliga stödet för barn och unga som lever med föräldrar som har psykisk ohälsa eller missbruksproblematik. Genom internet kan de hitta information, få kontakt med vuxna som förstår och möta andra i liknande situationer. Det kan vara en avgörande väg till hjälp, särskilt när det känns svårt att tala om familjens problem i verkliga livet. I många regioner och kommuner finns lokala webbplatser och digitala verksamheter för barn som anhöriga, men tre nationella sidor har fått särskilt genomslag: Kuling.nu En sida riktad till barn som har en förälder med psykisk sjukdom. Här finns lättlästa texter om psykiska sjukdomar, forum där barn kan diskutera anonymt, chattar med stödpersoner och berättelser från andra barn. Webbplatsen lyfter även var man kan få mer hjälp, tipsar om böcker och förklarar hur vården fungerar. Maskrosbarn.org En sida för ungdomar som har det svårt hemma på grund av missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Den erbjuder chattstöd, poddar, digitala föreläsningar och aktiviteter både online och fysiskt. Ungdomar kan också boka kuratorskontakt via nätet. Maskrosbarn arbetar dessutom med utbildning och föreläsningar för skolpersonal och yrkesverksamma inom vård och socialtjänst. Tryggabarnen.org En stödsida för barn och unga som har föräldrar med missbruk, beroende eller psykisk ohälsa. Här finns information, chattar, forum och möjligheter till kontakt med stödpersoner. Sidan erbjuder även övningar och självhjälpssteg för att stärka självkänslan och minska känslor av skuld och ensamhet. Utöver dessa finns flera andra digitala initiativ. Många organisationer driver projekt där barn kan delta i samtalsgrupper online, lyssna på föreläsningar eller ta del av erfarenheter från andra barn. Det viktiga är att barnet själv får välja vilken typ av stödform som känns trygg och tillgänglig. Digitala stödformer kan också fungera som en bro till vidare hjälp. Många barn vågar först ta kontakt anonymt via en chatt innan de vågar prata med skolkurator, socialtjänst eller vårdpersonal. På så vis blir nätet ett första steg mot tryggare vuxenkontakter och minskad isolering. 💭 Vilka fördelar och risker ser du med att erbjuda stöd till barn och unga via nätet? Hur kan digitala stödformer komplettera det personliga mötet?

När en förälder lever med psykisk ohälsa eller missbruk påverkas hela familjen. För barnen kan vardagen präglas av oro, otrygghet och ett ständigt ansvarstagande. Därför behövs stöd som riktas till både barnet, föräldern och familjen som helhet. Ett centralt mål är att stärka skyddsfaktorerna – de faktorer som hjälper barnet att klara svårigheter och utvecklas trots påfrestningar. Ett viktigt nationellt stöd är Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA), som arbetar för att utveckla anhörigstöd i kommuner och regioner. NKA lyfter fram att när en närstående drabbas av psykisk ohälsa, missbruk eller annan allvarlig svårighet påverkas hela familjeklimatet, föräldrarnas psykiska hälsa och vardagsrutinerna. Därför behöver stödet omfatta både familjens och barnens behov. Stödet kan organiseras på olika nivåer och i olika former. I kommunerna finns ofta råd- och stödsamtal, boendestödjare, kontaktpersoner och socialpsykiatriska team som arbetar för att skapa struktur och trygghet i familjens vardag. I vissa fall kan familjer erbjudas gruppverksamheter där barn får träffa andra i liknande situation, eller enskilda stödpersoner som följer barnet över tid. Skyddsfaktorer kan ses ur tre olika perspektiv: Individnivå: barnets egna egenskaper, exempelvis social förmåga, problemlösningsförmåga och intelligens. Familjenivå: fungerande rutiner, stabila relationer och en förälder som kan ge tillräcklig omsorg. Social nivå: trygg skolgång, fritidsaktiviteter och en stabil relation till minst en vuxen utanför familjen. För att dessa skyddsfaktorer ska stärkas behöver stödet vara långsiktigt och helhetsinriktat. Det kan handla om att: Samtala med både barn och föräldrar på deras nivå, med ärlig och anpassad information. Svara öppet på frågor, för att minska oro och skuld. Erbjuda familjesamtal där kommunikationen i familjen förbättras. Stärka barnets kamratrelationer och främja delaktighet i fritidsaktiviteter. Samarbeta med skolan för att motverka skolfrånvaro och inlärningssvårigheter. Stödja barnet i kontakt med föreningar eller verksamheter som arbetar med barn som anhöriga. Hjälpa föräldern att få behandling och stöd i sitt föräldraskap. Uppmuntra till trygga relationer både inom och utanför familjen. Om barnet inte kan bo kvar hemma kan socialtjänsten erbjuda avlastning, kontaktfamilj eller familjehemsplacering. Sådana insatser används när barnet behöver skydd och stabilitet efter att andra metoder har prövats. Syftet är att ge barnet en trygg miljö där det kan återhämta sig från ansvar och oro. För personal inom vård, socialtjänst och skola finns utbildningar som syftar till att stärka bemötandet av barn som anhöriga. Socialstyrelsens webbutbildning ”Våga fråga” är ett exempel som tränar personal i att uppmärksamma barn, ställa öppna frågor och skapa förtroendefulla samtal. Virtuella utbildningsmiljöer används också för att öva bemötande i komplexa situationer. Erfarenheter från projekt runt om i landet – samordnade av bland andra Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och SKR – visar tydligt att samverkan mellan aktörer är avgörande för resultatet. Framgångsrika projekt har gemensamt att de: bygger på tillit och tidig upptäckt, riktar insatser även till små barn redan under graviditet och spädbarnstid, involverar skola och förskola i det praktiska stödarbetet, anpassar stödet efter varje familjs unika situation, och arbetar långsiktigt, inte bara i kris. Genom att arbeta på detta sätt kan man skapa förutsättningar för att både barn och föräldrar ska få en mer stabil och trygg tillvaro. 💭 Vilka skyddsfaktorer tror du har störst betydelse för att ett barn ska kunna känna trygghet, även när livet hemma är svårt?

För att förstå barns och ungdomars livssituation när en förälder lever med psykisk ohälsa eller missbruksproblematik behöver man se hur vardagen faktiskt ser ut. Forskaren Annemi Skrefving har delat in barn och ungdomar i fyra olika grupper utifrån hur deras vardag fungerar. Indelningen gör det lättare att förstå graden av utsatthet och vilka typer av stödinsatser som behövs. Den väl fungerande gruppen I denna grupp är föräldrarna ofta skilda och barnen bor vanligen med mamman. Trots separation och förälderns psykiska ohälsa eller missbruk har barnen ett ordnat liv med struktur och rutiner. Boendet fungerar, barnet går i skolan, har fritidsintressen och ett fungerande socialt nätverk. Vardagen är relativt stabil, och barnen har tillgång till skyddsfaktorer som gör att de klarar sig väl. Den oroliga gruppen Barn och unga i denna grupp känner oro och ledsnad över att ha en förälder med psykisk ohälsa. De uttrycker ofta bekymmer, tar mycket ansvar och försöker få vardagen att fungera. Barnen behöver få prata om sina upplevelser och känslor, både hemma och i grupper med andra som befinner sig i liknande situationer. Samtalen gör det lättare att förstå att man inte är ensam och att problemen inte är ens eget fel. Den komplicerade gruppen I denna grupp har barnen det på ytan relativt bra. De lever ofta i ordnade förhållanden med fungerande skola, bostad och ekonomi. Det som skapar svårigheter är konflikter mellan föräldrarna, bristande kommunikation och samarbetsproblem. Barnen dras ofta in i konflikterna och får svårt att dra tydliga gränser mellan vuxnas och barns ansvar. Det är vanligt att de blir stödpersoner åt föräldrarna och att de får för mycket insyn i svårigheterna i hemmet. Denna situation skapar känslomässig stress och förvirring. Den problembelastade gruppen I denna grupp finns flera olika problem samtidigt. Det kan handla om att en förälder är sjuk och den andra utmattad, att familjen har många barn eller att föräldrarna, trots växelvis boende, bor långt ifrån varandra och har svårt att hantera situationen. Socialtjänsten är ofta inblandad. De äldre barnen får ofta ta ett stort ansvar för hushåll, barnpassning och omsorg. Barnen i denna grupp lever med både social och känslomässig utsatthet och behöver ofta stöd från flera håll för att orka med vardagen. Den mest utsatta gruppen Utöver dessa grupper finns barn som befinner sig i den allra svåraste situationen, där båda föräldrarna är sjuka eller missbrukar. Socialtjänsten är ofta inblandad, och barnen kan vara placerade i familjehem eller andra boenden. I vissa fall fungerar det bra, i andra inte. Dessa barn är särskilt sårbara och behöver tidiga, långsiktiga och stabila insatser för att kunna utvecklas tryggt. Skrefvings indelning används för att förstå barns olika behov av stöd. Den synliggör både skyddsfaktorer och riskfaktorer, och underlättar arbetet med att anpassa insatser efter varje barns vardag och förutsättningar. För personal inom vård, omsorg och socialtjänst är denna förståelse avgörande för att tidigt upptäcka utsatta barn och ge rätt hjälp i rätt tid. 💭 Vilka för- och nackdelar kan det finnas med att dela in barn och ungdomar i dessa grupper eller kategorier? Hur kan det bidra till rätt stöd utan att barnen stämplas?

När barn växer upp i familjer där missbruk, psykisk ohälsa eller våld präglar vardagen, tvingas de ofta utveckla strategier för att klara sig. Det handlar inte om medvetna val, utan om sätt att skydda sig från smärta, oro och känslomässig otrygghet. Dessa strategier kan vara nödvändiga för överlevnad under uppväxten – men i vuxenlivet riskerar de att bli hinder för psykisk hälsa och sunda relationer. Barnet lär sig tidigt att världen inte är förutsägbar. När den vuxne brister i ansvar uppstår en obalans där barnet försöker fylla tomrummet. Det kan ta sig uttryck i olika personlighetsdrag: Duktighet: Barnet upptäcker att det får uppskattning genom att prestera och ta ansvar. Som vuxen blir denna person ofta pålitlig och självgående, men har svårt att vila, sätta gränser eller känna sitt eget värde utan prestation. Kaxighet: Barnet lär sig att negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls. Det leder till ett beteende som väcker reaktioner men skapar distans till andra. I vuxenlivet kan det resultera i konflikter, svårigheter i nära relationer och ett behov av kontroll. Gullighet: Barnet får uppskattning genom att vara charmig, foglig och anpassningsbar. I vuxenlivet kan det bli svårt att hävda sig, vilket ofta leder till känslor av underlägsenhet och osäkerhet. Högprestation: Barnet försöker överleva genom att bli bäst på allt. I vuxenlivet fortsätter mönstret – arbetsnarkomani, stress och självkritik är vanliga följder. Följsamhet: Barnet lär sig att inte säga emot, för att undvika konflikter. Som vuxen kan detta leda till att personen inte vet vad den själv vill, och har svårt att sätta gränser i relationer. Det som en gång var en styrka – att vara duktig, rolig, lydig eller stark – kan alltså bli en källa till ohälsa senare i livet. Många vuxna som växer upp i dysfunktionella familjer vittnar om svårigheter med tillit, självkänsla och balans mellan att ge och ta emot stöd. Men dessa mönster kan brytas. Genom att få professionell hjälp, delta i samtalsgrupper eller terapi, kan individen förstå sambanden mellan det som hände då och det som händer nu. Att bearbeta skuld, skam och ansvarstagande är centralt för att bygga upp en mer hållbar identitet. För personal inom vård och omsorg – särskilt undersköterskor, socialpedagoger och andra som möter människor i utsatta situationer – är förståelsen för dessa överlevnadsstrategier avgörande. Den ger ett mänskligt perspektiv på beteenden som annars kan uppfattas som ”svåra” eller ”oförklarliga”. 💭 Hur kan kunskap om barns överlevnadsstrategier bidra till att bemötandet i vård och omsorg blir mer empatiskt och professionellt?

När tryggheten i familjen brister, försöker barn på olika sätt skapa ordning i kaoset. De utvecklar roller – omedvetna strategier för att överleva känslomässigt och få någon form av kontroll. Dessa roller blir ofta en del av barnets identitet och kan följa med långt upp i vuxenlivet. Fyra roller återkommer ofta hos barn i dysfunktionella familjer: Clownen – försöker lätta upp stämningen genom att skoja och få andra att skratta. Humor blir ett sätt att dölja smärta och undvika konflikter. Hjälten – tar ansvar för familjens vardag, städar, handlar, passar småsyskon och presterar i skolan. Hjälten bär familjens stolthet men riskerar att tappa bort sina egna behov. Rebellen – uttrycker sin frustration genom ilska, bråk och motstånd. Bakom utbrotten finns ofta sorg och känslan av att inte bli sedd. Tapetblomman – försöker bli osynlig för att undvika att förvärra situationen. Barnet drar sig undan, är tyst och anpassar sig efter andras humör. En del barn växlar mellan flera roller beroende på situation. Det är viktigt att förstå att dessa beteenden inte handlar om brist på uppfostran utan om barnets sätt att hantera en ohållbar miljö. Att identifiera dessa mönster tidigt gör det lättare att ge rätt stöd och förebygga långvarig psykisk ohälsa. 💭 Vilken betydelse tror du att dessa roller kan få för en persons självbild och relationer i vuxenlivet?

Barn och unga som växer upp i familjer där det finns psykisk ohälsa, missbruk eller våld lever ofta med en ständig oro. Det handlar inte bara om att föräldern mår dåligt – hela familjen påverkas. I Sverige beräknas tiotusentals barn leva i så kallade dysfunktionella familjer, där vardagen präglas av oförutsägbarhet, brist på trygghet och bristande omsorg. I dessa familjer tvingas barnet ofta ta mer ansvar än vad som är rimligt för åldern. Många försöker dölja problemen inför vänner och skola, samtidigt som de bär på skuld och skam över något de inte kan påverka. I skolan kan det märkas genom koncentrationssvårigheter, oro eller hög frånvaro – men även genom motsatsen, när barnet blir överdrivet duktigt och försöker kompensera för kaoset hemma genom prestation. De barn som växer upp i sådana miljöer riskerar inte bara psykisk ohälsa i barndomen utan också långsiktiga konsekvenser som låg självkänsla, relationssvårigheter och stressrelaterade besvär i vuxenlivet. Därför är tidig upptäckt och stöd avgörande. Att barnet får prata om sina erfarenheter, träffa andra i liknande situation och få förklaringar som avlastar skuldkänslor är centralt för återhämtning och utveckling. 💭 Vilka signaler kan uppmärksammas i vardagen som kan tyda på att ett barn lever i en dysfunktionell familj?

Socialstyrelsen publicerar nationella riktlinjer för att stödja vården och socialtjänsten i arbetet med personer som har psykisk sjukdom. Riktlinjerna ger rekommendationer om vilka insatser som bör erbjudas, hur de kan prioriteras och vilken kvalitet som förväntas i vård och stöd. I riktlinjerna för schizofreni och liknande tillstånd lyfts Case Management (CM) fram som en central arbetsmetod. Socialstyrelsen rekommenderar följande prioriteringar: Case Management till personer med schizofreni eller liknande tillstånd (prioritet 1) Intensiv Case Management (ICM) till personer med schizofreni eller liknande tillstånd och psykiska funktionsnedsättningar som har förmåga att delta aktivt i samhällslivet (prioritet 2) Intensiv Case Management (ICM) till personer med schizofreni eller liknande tillstånd i kombination med missbruk eller beroende (prioritet 3) Syftet med rekommendationerna är att främja samordning, kontinuitet och återhämtning. Socialstyrelsen framhåller att personer med psykisk sjukdom ofta behöver långvariga, individuellt anpassade insatser där kommun och region samarbetar. Case Management lyfts fram som ett effektivt sätt att minska risken för återinläggningar, förbättra vardagsfungerande och öka brukarens delaktighet. I flera regioner har modellen kombinerats med integrerad psykiatri (R-ACT), som stärker samarbetet mellan professionella och anhöriga. De nationella riktlinjerna fungerar även som stöd för lokal utveckling och forskning (FoU). Kommuner och regioner använder dem som grund för kvalitetsarbete och för att säkerställa att vård och stöd ges på evidensbaserad grund. 💭 Reflektionsfråga: Vilken betydelse har nationella riktlinjer för att säkra likvärdig vård och stöd till personer med psykisk sjukdom i hela landet? Centrala begrepp Nationella riktlinjer – Rekommendationer från Socialstyrelsen om vård och stöd baserat på bästa tillgängliga kunskap. Prioritet – Rangordning av insatser utifrån evidens och nytta för individen. Evidensbaserad vård – Behandling och stöd som vilar på vetenskap, beprövad erfarenhet och brukarens behov. FoU (forskning och utveckling) – Systematiskt arbete för att förbättra kvaliteten i vård och omsorg. Kontinuitet – Sammanhållen vård över tid, med tydlig ansvarsfördelning och uppföljning.

Arbetsmetoden Case Management (CM) utvecklades under 1970-talet som ett komplement till psykiatrin i USA. Efter att stora institutioner avvecklades behövdes nya sätt att samordna stöd och behandling för personer med allvarliga psykiska sjukdomar som nu skulle leva i öppna vårdformer. Sedan dess har metoden vidareutvecklats i flera olika modeller som alla har samma mål: att samordna vård och stöd, skapa kontinuitet och förbättra livskvaliteten för personer med psykisk sjukdom. Skillnaderna mellan modellerna handlar främst om graden av samordning, kontaktens intensitet och case managerns roll i det behandlande och rehabiliterande arbetet. 🔹 Mäklar­modellenDen ursprungliga formen av Case Management kallas mäklarmodellen. Här fungerar case managern som en förmedlare mellan brukaren och olika myndigheter, vårdgivare och organisationer. Samordnaren hjälper brukaren att få kontakt med rätt instanser, men har sällan behandlande eller rehabiliterande uppgifter. Mäklar­modellen passar bäst när personen har en viss grad av självständighet och kan delta aktivt i planeringen. 🔹 Resurs- eller rehabiliteringsmodellenI resursmodellen utgår arbetet från brukarens egna resurser, mål och självbestämmande. Case managern stöttar personen i att bygga ett socialt nätverk och samordna insatser från exempelvis psykiatrin, socialtjänsten, Försäkringskassan och arbetslivet. Modellen används ofta i svensk psykiatri och betonar träning i sociala färdigheter, rehabilitering och stöd i vardagen som viktiga delar i återhämtningsprocessen. 🔹 ACT-modellenAssertive Community Treatment (ACT) är en modell för personer med svår psykisk sjukdom som behöver omfattande vårdinsatser. Den bygger på multiprofessionella team som kan bestå av läkare, sjuksköterskor, psykologer, socionomer och skötare. Teamet arbetar uppsökande och är tillgängligt dygnet runt. Insatserna sker ofta i brukarens vardagsmiljö, vilket gör det möjligt att ge stöd på plats i hemmet eller ute i samhället. Målet är att skapa trygghet, tillgänglighet och kontinuitet i vården. 🔹 Intensiv Case ManagementDenna modell används när en person har ett mycket omfattande och långvarigt vårdbehov. Brukaren får en fast vårdkontakt (case manager) och ett samordnat team runt sig. Arbetet börjar med en noggrann kartläggning av resurser, problem och behov, där både brukare och anhöriga deltar. Teamet erbjuder ofta utbildning, träning i sociala färdigheter, stöd till arbete eller sysselsättning samt hjälp att förebygga återfall. 🔹 Flexibel Case Management (F-ACT)F-ACT (Flexible Assertive Community Treatment) används för personer vars psykiska tillstånd varierar över tid. Teamet anpassar intensiteten i stödet efter brukarens aktuella behov. Vid försämring ökar stödet och arbetet blir mer intensivt enligt ACT-principerna, och när personen mår bättre återgår insatserna till en mindre omfattande nivå. 🔹 R-ACT – Integrerad psykiatriR-ACT (Resource Assertive Community Treatment) bygger på principerna för integrerad psykiatri, där både professionella och anhöriga ingår i brukarens resursgrupp. Gruppen formulerar gemensamma mål, förebygger kriser och stärker kommunikationen mellan deltagarna. Syftet är att skapa ett sammanhållet stöd i brukarens vardag och främja delaktighet, återhämtning och långsiktig stabilitet. 💭 Reflektionsfrågor: Vilken modell av Case Management tror du fungerar bäst för personer med psykosjukdomar? Hur skiljer sig resursmodellen från ACT-modellen i synen på brukarens delaktighet? Centrala begrepp Case Management (CM) – Samordnat arbetssätt för personer med psykisk sjukdom. ACT (Assertive Community Treatment) – Team­baserad, uppsökande modell för personer med svår psykisk sjukdom. F-ACT (Flexible ACT) – Flexibel variant som anpassas efter brukarens aktuella behov. R-ACT (Resource ACT) – Integrerad psykiatrisk modell med fokus på resursgrupper och samarbete. Resursgrupp – Nätverk av anhöriga och professionella som samarbetar kring individen. Rehabilitering – Process som stärker funktion, självständighet och livskvalitet.

Den vård- och stödsamordnare, ofta kallad case manager, har en nyckelroll i arbetet med personer som lever med psykisk sjukdom. Uppdraget handlar om att skapa sammanhållning, kontinuitet och trygghet i en ofta komplex vård- och stödsituation. Vård- och stödsamordnaren fungerar som en länk mellan psykiatrin, socialtjänsten, primärvården och andra samhällsaktörer. Rollen innebär att samordna planering, insatser och uppföljning så att personen får rätt stöd i rätt tid. Fokus ligger på den enskildes behov, mål och förmågor, inte på organisationernas strukturer. Arbetet utgår från några centrala uppgifter: att tillsammans med brukaren bygga ett stödjande nätverk (resursgrupp) av anhöriga och professionella att samordna vård- och stödinsatser mellan olika myndigheter och verksamheter att förebygga kriser genom att upprätta tydliga krisplaner med tidiga varningstecken att stödja återhämtning och delaktighet genom samtal, motivation och praktiskt stöd att utvärdera effekten av insatserna och följa upp måluppfyllelse tillsammans med teamet Ett viktigt ansvar är också att skapa tydlighet i kommunikationen. I möten mellan flera professioner behövs ett gemensamt språk och en öppen dialog där både brukare och närstående förstår innehållet. För undersköterskor och annan vårdpersonal som arbetar inom psykiatrin innebär stödsamordningen att bidra med observationer, kontinuerlig kontakt, praktiskt stöd och respektfullt bemötande. Samordnaren kan inte ersätta alla yrkesroller – men ska se till att de arbetar mot samma mål. 💭 Reflektionsfråga: Vilka egenskaper och kompetenser är viktigast för den som arbetar som vård- och stödsamordnare inom psykiatrin? Centrala begrepp Case manager (vård- och stödsamordnare) – Yrkesperson som samordnar vård och stöd för personer med psykisk sjukdom. Resursgrupp – Nätverk av professionella och anhöriga som samarbetar kring personen. Krisplan – Plan som beskriver tidiga varningstecken och åtgärder vid försämring. Delaktighet – Att vara med och påverka sin vård, behandling och återhämtning. Kontinuitet – Att insatser ges i följd utan avbrott eller informationsförlust mellan aktörer.

Personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning har ofta behov av stöd från flera olika aktörer samtidigt – till exempel psykiatrin, socialtjänsten, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kommunens boendestöd. När ansvaret delas mellan många myndigheter riskerar insatserna att bli osammanhängande eller bristfälligt uppföljda. För att motverka detta används arbetsmetoden Case Management (CM) – ett samordnat arbetssätt där en vård- och stödsamordnare (case manager) hjälper personen att få tillgång till vård, behandling, rehabilitering och socialt stöd i rätt ordning och vid rätt tidpunkt. Case Management är särskilt vanligt vid allvarliga psykiska sjukdomar, till exempel schizofreni, bipolär sjukdom eller samsjuklighet med missbruk. Målet är att ge individen sammanhållet stöd och öka livskvaliteten genom att: samordna vård och sociala insatser förbättra kommunikationen mellan professioner skapa kontinuitet och trygghet stödja återhämtning och egenmakt (empowerment) Arbetssättet bygger på helhetssyn och personcentrering. Det handlar inte bara om att koordinera vårdkontakter, utan om att förstå hela livssituationen – boende, ekonomi, relationer, fysisk hälsa och meningsfull sysselsättning. I Sverige används Case Management som ett led i utvecklingen av psykiatrisk vård i öppna former. Genom samordning mellan kommun och region kan personer med psykisk sjukdom få ett sammanhållet stöd även efter sjukhusvistelse. 💭 Reflektionsfråga: Vilka fördelar kan Case Management ha för personer med svår psykisk sjukdom jämfört med traditionell, uppdelad vård? Centrala begrepp Case Management (CM) – Arbetssätt som samordnar vård och stöd för personer med psykisk sjukdom. Vård- och stödsamordnare (case manager) – Person som planerar, följer upp och samordnar insatser. Psykisk sjukdom – Allvarlig störning som påverkar tankar, känslor och beteende. Återhämtning – Process där personen återfår funktion och livskvalitet trots sjukdom. Empowerment (egenmakt) – Att stärka individens kontroll, inflytande och delaktighet i sin vård. Helhetssyn – Att se hela personens situation och behov i samverkan mellan flera aktörer.

Inger, 16 år, sitter med ryggen mot väggen i väntrummet utanför ortens socialtjänst. Rummet är fullt av människor som samlats för hennes skull – skolans specialpedagog, kurator, rektor, psykolog från habiliteringen, fysioterapeut och arbetsterapeut. Hennes kontaktperson från socialtjänsten har kallat till mötet, och även mamma väntar utanför. Inger kämpar med panikångest och har svårt att delta i skolan. Hon beskriver att hon sover oroligt, växlar mellan vakenhet och utmattning, och ofta saknar kraft att ta sig dit. Syftet med mötet är att samordna insatser så att Inger ska kunna återgå till skolan, må bättre och känna trygghet i vardagen. Detta är ett exempel på hur samordnad individuell plan (SIP) används för unga personer med psykisk funktionsnedsättning. Genom SIP får alla berörda myndigheter en gemensam bild av situationen, mål kan formuleras och ansvar fördelas. Den enskildes samtycke är avgörande – utan det kan inget möte hållas. För Inger innebär mötet en blandning av oro och lättnad. Hon är tyst men känner trygghet när mamma är i närheten. När hennes namn ropas upp reser hon sig långsamt, tar ett djupt andetag och följer med in – med en växande klump i magen men också en förhoppning om att något äntligen ska förändras. Centrala begrepp Panikångest – Intensiv ångestattack med starka kroppsliga reaktioner. Samordnad individuell plan (SIP) – Gemensam plan mellan olika aktörer utifrån individens behov. Funktionsnedsättning – Nedsatt fysisk, psykisk eller intellektuell förmåga. Samtycke – Godkännande från den enskilde att samverkan får ske. Delaktighet – Att aktivt delta och påverka beslut som rör ens liv.

Enligt Socialtjänstlagen (SoL) definieras en anhörig som en familjemedlem eller annan person som stödjer eller vårdar någon som är långvarigt sjuk, äldre eller har en funktionsnedsättning. Det gäller även personer med psykisk ohälsa. Anhöriga kan vara föräldrar, barn, syskon, partner, vänner eller grannar – alla som har en nära relation till den som behöver stöd. De anhörigas roll är central i återhämtningsprocessen. Genom att göra dem delaktiga i planering och beslut kan vården och omsorgen stärkas. Det handlar om att se anhöriga som en resurs, inte som ett hinder. Att ge dem information, stöd och utbildning är en hälsofrämjande och kostnadseffektiv åtgärd. Anhörigas delaktighet i vård och omsorg kan innebära att de: deltar i planeringsmöten och SIP-samtal hjälper till med praktiska aktiviteter i vardagen följer med till vård- eller myndighetskontakter ger socialt stöd och motivation i vardagen observerar förändringar i den närståendes mående Det är också viktigt att uppmärksamma de anhörigas egen hälsa. Långvarig psykisk belastning, oro och sömnbrist kan leda till utmattning och psykisk ohälsa även hos anhöriga. Därför bör vård- och omsorgspersonal aktivt fråga efter och erbjuda anhörigstöd, exempelvis samtalsgrupper, rådgivning eller avlösning. Bemötande och kommunikation är avgörande. Genom respekt, tydlighet och ett lyhört förhållningssätt kan personalen skapa trygghet, tillit och förtroende. När anhöriga upplever att deras erfarenheter värderas, ökar deras vilja att medverka. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan undersköterskor och vårdpersonal bidra till att anhöriga känner sig delaktiga och uppskattade i vård- och omsorgsarbetet? Centrala begrepp Anhörig – Person som stödjer eller vårdar någon i sin närhet. Anhörigstöd – Insatser som syftar till att stärka anhörigas ork och hälsa. Delaktighet – Att ha inflytande och kunna påverka beslut. Bemötande – Hur man kommunicerar och visar respekt i mötet med andra. Återhämtningsprocess – Den personliga processen mot förbättrad psykisk och social funktion.

När behovet av samordning uppstår ska arbetet med den samordnade individuella planen (SIP) inledas utan dröjsmål. Processen bygger på en tydlig struktur där planering, genomförande och utvärdering sker i samverkan mellan den enskilde, närstående och berörda verksamheter. Arbetet inleds med att den fasta vårdkontakten eller ansvarig handläggare identifierar behovet av samordning och inhämtar samtycke. Därefter hålls en förplanering där man tillsammans med personen och eventuellt närstående bestämmer vad som ska tas upp, vilka aktörer som ska bjudas in och var mötet ska ske. Vid SIP-mötet fastställs målen, planerade insatser och ansvarsfördelning. Planen ska vara individuell och realistisk, bygga på personens egna förutsättningar och tydligt ange vem som ansvarar för varje del av stödet. Exempel på aktörer som kan ingå i arbetet: Socialtjänsten Hälso- och sjukvården Arbetsförmedlingen Försäkringskassan Utbildningssamordnare Habilitering Intresse- och brukarorganisationer Insatserna kan omfatta allt från daglig verksamhet och arbetsträning till psykiatrisk öppenvård, boendestöd eller sociala aktiviteter. Arbetet sker på operativ nivå, nära personen, och följs upp vid särskilda utvärderingsmöten där planen revideras eller avslutas. Processen kännetecknas av kontinuitet, tydlighet och samverkan. Den liknar vårdens omvårdnads- och omsorgsprocess genom att även SIP-arbetet följer en cykel av bedömning, planering, genomförande och utvärdering. 💭 Reflektionsfråga: Vilka likheter och skillnader ser du mellan SIP-processen och omvårdnadsprocessen i praktiskt arbete? Centrala begrepp Förplanering – Förberedande möte inför SIP där syfte, deltagare och frågor fastställs. Operativ nivå – Den praktiska nivån där insatser utförs nära individen. Utvärdering – Systematisk genomgång av insatsernas resultat och effekter. Fast vårdkontakt – Person med ansvar för samordning och uppföljning. Helhetssyn – Att se till hela personens livssituation och behov, inte enbart en diagnos eller enskild insats.

När en person har behov av insatser från flera verksamheter som behöver samordnas, finns det sedan den 1 januari 2010 en bestämmelse i både Socialtjänstlagen (SoL) och Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) om att en samordnad individuell plan (SIP) ska upprättas. Syftet är att skapa kontinuitet, tydlighet och delaktighet så att individens behov blir tillgodosedda. En SIP upprättas endast om den enskilde samtycker, eftersom all vård i grunden bygger på frivillighet och respekt för individens självbestämmande. Planen ska tydligt ange: vilka insatser som behövs vem som ansvarar för vad när och hur insatserna ska genomföras när planen ska följas upp och utvärderas Samordningen kan omfatta många olika verksamheter, till exempel socialtjänst, BUP, habilitering, skola, Försäkringskassa, Arbetsförmedling eller hälso- och sjukvård. Arbetet ska alltid utgå från brukarens egna prioriteringar och mål. Sedan 2018 gäller dessutom lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård, som stärker samordningen mellan region och kommun. När en person skrivs in för vård ska ett inskrivningsmeddelande skickas till berörda verksamheter inom 24 timmar. När personen skrivs ut utfärdas ett utskrivningsmeddelande, och en fast vårdkontakt ansvarar för att ett SIP-möte hålls före hemkomsten. 💭 Reflektionsfråga: Vilka risker kan uppstå om samverkan mellan olika myndigheter inte fungerar i praktiken? Centrala begrepp Samordnad individuell plan (SIP) – Plan som samlar olika aktörers insatser utifrån den enskildes behov. Samtycke – Godkännande från den enskilde att planeringen får genomföras. Fast vårdkontakt – Utsedd person inom vården som ansvarar för kontinuitet och kontakt. Utskrivningsmeddelande – Information som skickas till berörda verksamheter när patienten skrivs ut. Inskrivningsmeddelande – Meddelande som skickas vid inläggning, med preliminärt utskrivningsdatum.

Personer med psykisk funktionsnedsättning har enligt lagstiftningen, såsom Socialtjänstlagen (SoL) och Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), rätt att vara delaktiga i samhällslivet, fatta egna beslut och leva ett så självständigt liv som möjligt. Det handlar om att främja självbestämmande, delaktighet och jämlikhet i livsvillkor. För att detta ska fungera krävs ofta insatser från flera olika verksamheter. Det kan gälla hälso- och sjukvård, socialtjänst, utbildningssamordnare, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan eller ibland även kriminalvården och beroendevården. När flera aktörer samverkar kring en person kallas det för samordnade insatser. Grunden i all samverkan är att den styrts utifrån den enskildes behov, egna prioriteringar och sker endast om personen samtycker. Samtycke är en rättslig förutsättning som skyddar individens integritet. Delaktighet betyder att personen själv är med och påverkar beslut som rör stöd, behandling och planering av insatser. Det innebär också att anhöriga, när det är lämpligt och med den enskildes medgivande, inkluderas i planeringen. Syftet med samverkan är att skapa en helhetssyn runt individen, där varje verksamhet bidrar med sin kompetens, och där samordningen leder till att rätt insatser ges i rätt tid. Samverkan minskar risken för glapp mellan myndigheter, otydligt ansvar och brist på kontinuitet i stödet. I detta sammanhang är den Samordnade Individuella Planen (SIP) en central arbetsform som sammanför socialtjänst och hälso- och sjukvård. SIP gör det möjligt att konkretisera mål, ansvar och tidsramar så att alla inblandade arbetar mot samma mål. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan samverkan mellan olika aktörer bidra till att stärka brukarens självständighet och känsla av delaktighet? Centrala begrepp Delaktighet – Att vara med och påverka beslut som rör en själv. Självbestämmande – Rätten att fatta egna beslut. Samverkan – Att olika aktörer samarbetar för att nå ett gemensamt mål. Samordning – Att planera och fördela ansvar mellan olika verksamheter. Samtycke – Ett godkännande eller medgivande från den enskilde att delta i planering eller att uppgifter delas.

Omsorgs- och omvårdnadsprocessen är kärnan i allt professionellt arbete inom vård och omsorg. Den beskriver ett systematiskt och återkommande arbetssätt där insatser planeras, genomförs och följs upp i nära samverkan med individen. Genom att arbeta enligt denna struktur skapas trygghet, kvalitet och rättssäkerhet för både brukare och personal. Processen består av fem huvudfaser: bedömning, planering, genomförande, utvärdering och dokumentation. Dessa hänger ihop i en cirkel där varje del påverkar nästa. Bedömning av behovBedömningen är utgångspunkten. Den syftar till att kartlägga brukarens situation, resurser och svårigheter utifrån fysiska, psykiska, sociala och existentiella perspektiv. Här används ofta modeller som IBIC (Individens behov i centrum) och ICF (Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa) för att skapa en helhetsbild av individens livssituation. Bedömningen bygger på observation, samtal och reflektion, där individens egna mål och upplevelser är centrala. För undersköterskan innebär detta att kunna iaktta förändringar, rapportera objektivt och bidra till en gemensam förståelse av behoven. En väl genomförd bedömning är grunden för all vidare planering. Planering av insatserPlaneringen utgår från den information som framkommit i bedömningen. Här formuleras mål, åtgärder och ansvarsfördelning. Målen ska vara realistiska, mätbara och tydligt kopplade till individens behov. I socialtjänsten sammanställs planeringen ofta i en genomförandeplan, medan den inom hälso- och sjukvården kan dokumenteras i en vårdplan eller omvårdnadsplan. Vid mer komplexa situationer, där flera huvudmän är inblandade, används en samordnad individuell plan (SIP) för att samordna insatser mellan exempelvis socialtjänst och hälso- och sjukvård. Planeringen ska alltid ske i dialog med brukaren, så att denne förstår syftet och känner delaktighet i de beslut som fattas. Genomförande av insatserNär planen är upprättad övergår arbetet till det praktiska genomförandet. Insatserna ska genomföras med professionalism, empati och respekt för individens integritet och självbestämmande. Genomförandet kan handla om stöd i vardagsaktiviteter, socialt samspel, motiverande samtal eller omvårdnadsinsatser enligt ordination från annan yrkesgrupp. Undersköterskans uppgift är att följa planen noggrant, men också att kunna anpassa arbetet efter individens dagsform och behov. Kommunikation inom teamet är avgörande – instruktioner från sjuksköterska, arbetsterapeut eller fysioterapeut ska följas och eventuella avvikelser rapporteras. Löpande dokumentation är en del av genomförandet. Det som görs, hur brukaren reagerar och eventuella förändringar i tillståndet ska noteras sakligt och tydligt. Utvärdering av insatserUtvärderingen är den fas som visar om insatserna haft önskad effekt. Den sker kontinuerligt och bygger på observationer, samtal och uppföljning mot de mål som satts i planeringen. Undersköterskan bidrar genom att dokumentera förändringar och ge återkoppling till övrig personal. Om målen inte uppnåtts behöver planen revideras. Det kan bero på att behoven ändrats, att insatserna inte haft tillräcklig effekt eller att nya resurser krävs. Utvärderingen är också ett tillfälle till lärande – genom reflektion kan arbetsmetoder utvecklas och kvaliteten i verksamheten stärkas. Dokumentation och språkbrukDokumentation är den sammanhållande länken mellan alla faser. Den gör arbetet spårbart, rättssäkert och möjligt att följa över tid. I socialtjänsten regleras dokumentationen av Socialtjänstlagen (SoL), medan Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och Patientdatalagen (PDL) styr journalföringen i vården. Språket ska vara objektivt, tydligt och respektfullt. Beskrivningar ska bygga på fakta – vad som iakttagits, sagts eller gjorts – och inte på tolkningar eller värderingar. Genom ett korrekt språkbruk säkerställs både den enskildes integritet och yrkesmässig trovärdighet. Modeller som IBIC, ICF och NANDA bidrar till en gemensam struktur för hur information dokumenteras, vilket stärker kvaliteten och kommunikationen mellan yrkesgrupper. Sammanfattningsvis bildar dessa fem delar en sammanhängande process som stödjer ett personcentrerat och kvalitetssäkrat arbetssätt. Arbetet med psykisk hälsa blir mer träffsäkert när varje fas dokumenteras, följs upp och anpassas efter individens utveckling över tid.

För att dokumentationen ska bli tydlig, jämförbar och användbar används olika modeller och strukturer som stöd i vård- och omsorgsarbetet. De bidrar till att personalen beskriver individens situation på ett enhetligt och professionellt sätt, vilket underlättar både planering, genomförande och uppföljning. IBIC (Individens behov i centrum) används främst inom socialtjänsten. Den utgår från en helhetssyn på individen och beskriver förmågor och behov utifrån olika livsområden, till exempel boende, relationer, hälsa och delaktighet. Genom att dokumentera på samma sätt över hela landet ökar likvärdigheten och kvaliteten i socialt arbete. ICF (Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa) är en global modell framtagen av Världshälsoorganisationen (WHO). Den används inom både socialtjänst och hälso- och sjukvård för att beskriva människors funktionsförmåga i relation till omgivningen. ICF gör det möjligt att dokumentera på ett strukturerat sätt som fokuserar på funktion snarare än sjukdom. Inom hälso- och sjukvården används även NANDA (North American Nursing Diagnosis Association), som erbjuder ett gemensamt språk för att formulera omvårdnadsdiagnoser, mål och åtgärder. Den är särskilt användbar i omvårdnadsplaner där flera yrkesgrupper behöver samarbeta kring samma patient. Gemensamt för dessa modeller är att de stärker rättssäkerheten, tydliggör ansvar och underlättar kommunikationen mellan yrkesgrupper. De gör det också lättare att se samband mellan psykisk hälsa, funktionsförmåga och livskvalitet, vilket bidrar till mer individanpassade insatser.

Dokumentation är ett avgörande moment i både vård- och omsorgsarbetet. Den gör det möjligt att följa hela processen – från bedömning till utvärdering – och säkerställer att insatserna är spårbara, rättssäkra och transparenta. I socialtjänsten styrs dokumentationen av Socialtjänstlagen (SoL) och i hälso- och sjukvården av Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) samt Patientdatalagen (PDL). Skillnaden ligger främst i syftet: den sociala dokumentationen beskriver hur insatser enligt beslut har genomförts, medan journalföringen enligt HSL handlar om medicinska och omvårdnadsmässiga åtgärder. Ett vanligt verktyg i socialtjänsten är genomförandejournalen, där personalen löpande antecknar vad som gjorts, hur brukaren reagerat och om något avvikit från planen. Inom hälso- och sjukvården används i stället patientjournalen, där anteckningar görs enligt professionella riktlinjer och med fokus på medicinsk säkerhet. Språkbruket i dokumentationen är av stor betydelse. All information ska vara objektiv, saklig och respektfull. Det innebär att undvika värderande ord, spekulationer eller tolkningar av brukarens känslor. Istället beskrivs iakttagbara fakta: ”Anna deltog i gruppaktiviteten i 30 minuter och uttryckte trötthet efteråt” ger en tydlig och neutral bild, till skillnad från ”Anna verkade ointresserad”. Korrekt språkbruk bidrar inte bara till rättssäkerhet utan också till ett professionellt förtroende mellan personal, brukare och andra aktörer. God dokumentation är därför lika mycket en etisk fråga som en administrativ uppgift.

Utvärdering är den fas i omsorgs- och omvårdnadsprocessen som visar om insatserna haft önskad effekt. Den sker löpande under hela arbetets gång och innebär att följa upp hur individen mår, hur delmålen uppnås och om åtgärderna behöver förändras. En systematisk utvärdering kräver att personalen jämför brukarens aktuella situation med de mål som sattes vid planeringen. Det handlar inte enbart om att mäta resultat, utan också om att förstå varför något fungerat bra eller mindre bra. Brukarens egen upplevelse har stor betydelse – det är ofta först i samtal och observationer som förändringar märks tydligt. Undersköterskans roll är att observera, rapportera och dokumentera förändringar i brukarens tillstånd, beteende eller vardagsfunktion. Dessa observationer utgör underlag för annan personal, till exempel sjuksköterska eller biståndshandläggare, när beslut om fortsatta insatser ska tas. Om utvärderingen visar att målen inte uppnåtts behöver planen revideras. Det kan bero på att behoven förändrats, att insatserna inte varit tillräckliga eller att nya resurser krävs. På så sätt bildar processen en kontinuerlig cirkel där vård och omsorg ständigt utvecklas och förbättras. Utvärdering handlar alltså både om uppföljning och lärande – att dra slutsatser som stärker kvaliteten, individens delaktighet och verksamhetens utveckling över tid.

Genomförandet är den fas där planerade åtgärder omsätts i praktiskt arbete. Det är här vård- och omsorgsinsatserna blir konkreta och påverkar brukarens vardag. Insatserna ska alltid utföras i enlighet med den upprättade planen och med respekt för brukarens integritet, självbestämmande och delaktighet. I socialtjänstens arbete innebär genomförandet ofta att personal stödjer brukaren i dagliga aktiviteter, sociala kontakter eller rehabiliterande insatser. Inom hälso- och sjukvården kan det handla om hjälp med medicinering, hygien, nutrition, fysisk aktivitet eller motiverande samtal. Oavsett insatsens art ska den alltid genomföras utifrån yrkesmässig kunskap, empati och etiska principer. För att genomförandet ska hålla hög kvalitet krävs god kommunikation inom arbetsgruppen och mellan olika yrkesprofessioner. Uppdrag och instruktioner från sjuksköterska, arbetsterapeut eller fysioterapeut ska följas noggrant. Undersköterskan behöver förstå syftet bakom åtgärden och kunna anpassa arbetet efter brukarens dagsform och förutsättningar. Allt som sker under genomförandet ska dokumenteras löpande. Det gäller både insatser som utförs enligt plan och eventuella avvikelser, till exempel om en aktivitet inte kunde genomföras eller om något oväntat inträffade. Dokumentationen ger underlag för den kommande utvärderingen och bidrar till rättssäkerhet och spårbarhet. Ett gott genomförande handlar inte bara om att göra det som står i planen, utan också om att skapa förtroende och delaktighet. Att lyssna, visa hänsyn och bekräfta brukarens upplevelser är en del av den professionella hållningen i allt praktiskt arbete.