Julio Moraga

Interaktion och kommunikation är centrala delar i arbetet med personer med funktionsnedsättning. Ett gott samarbete bygger på respekt, tydlighet och ett professionellt förhållningssätt. Kommunikation handlar inte enbart om tal, utan om hela mötet: kroppsspråk, tonläge, struktur, lyhördhet och anpassning. Målet är att individens önskemål, behov och självbestämmande ska stå i centrum. Det kräver att personalen är medveten om både sin egen roll och hur olika funktionsnedsättningar kan påverka kommunikationsförmågan. Att skapa ett gott samarbete Ett gott samarbete börjar med relationen. För att bygga tillit behöver personalen vara konsekvent, tydlig och respektfull. Att visa intresse för personens perspektiv och bekräfta känslor är grundläggande. Det professionella förhållningssättet innebär att: • se individens resurser, inte enbart svårigheterna • skapa trygghet genom struktur och förutsägbarhet • vara lösningsfokuserad • hålla överenskommelser För personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan tydliga ramar och konkret information minska osäkerhet. För personer med förvärvad hjärnskada kan lugn miljö och anpassat tempo vara avgörande. För personer med intellektuell funktionsnedsättning kan upprepning och konkretisering underlätta förståelsen. Relationen utvecklas över tid och påverkas av hur konsekvent och respektfullt stödet ges. Kommunikationssätt för olika behov Kommunikation behöver anpassas efter individens förmåga och situation. Verbalt språk kan behöva förenklas. Korta meningar, ett budskap i taget och tydliga instruktioner minskar risken för missförstånd. Visuellt stöd kan användas för att tydliggöra information. Bilder, symboler, scheman och skriftliga instruktioner hjälper personer som har svårt att bearbeta muntlig information. Alternativ och kompletterande kommunikation kan innebära tecken som stöd, samtalsmatta eller digitala kommunikationsverktyg. Dessa möjliggör delaktighet även när talet är begränsat. Kroppsspråk och tonläge är avgörande. En lugn röst och ett öppet kroppsspråk kan minska stress och förebygga affektsmitta. Vid utagerande situationer kan lågaffektivt bemötande bidra till att minska konfliktnivån genom att personalen själv behåller lugnet och anpassar kraven. Att ställa öppna frågor, ge tid att svara och be om återkoppling stärker individens delaktighet. Respekt och lyhördhet i mötet Respekt innebär att värna om integritet, självbestämmande och människovärde. Det handlar om att lyssna aktivt och att inte fatta beslut över personens huvud. Lyhördhet innebär att uppmärksamma både det som sägs och det som uttrycks genom kroppsspråk, beteende eller förändrad sinnesstämning. Det kan handla om att se tecken på trötthet, oro eller frustration och anpassa situationen därefter. Ett normmedvetet förhållningssätt är också viktigt. Personalens attityder påverkar relationen. Medvetenhet om egna värderingar och förutfattade meningar minskar risken för omedveten exkludering eller särbehandling. Genom reflektion och kollegialt lärande kan kommunikationen utvecklas över tid. När personalen kontinuerligt utvärderar sitt bemötande och justerar sitt arbetssätt stärks kvaliteten i mötet. Interaktion och kommunikation är inte en separat del av arbetet, utan genomsyrar alla insatser. Det är genom relationen och dialogen som stödinsatser får verklig betydelse för individens livskvalitet och delaktighet.

Arbetet med personer med funktionsnedsättning bygger på ett medvetet val av metoder och hjälpmedel. Syftet är att skapa tillgänglighet, stärka självbestämmande och ge förutsättningar för delaktighet. I materialet betonas vikten av ett specialpedagogiskt arbetssätt där miljö, struktur och stöd anpassas efter individens behov. Metod kan förstås som ett genomtänkt tillvägagångssätt. Hjälpmedel är konkreta verktyg som kompenserar svårigheter och underlättar vardagen. Båda delarna behöver samspela. Specialpedagogiska hjälpmedel Det finns flera typer av hjälpmedel som används inom området: Bildstöd och visuella scheman: Visuella stödformer gör information tydlig och konkret. De kan bestå av dagsscheman, arbetsordningar eller symboler som visar i vilken ordning något ska göras. De används ofta för personer med kognitiva svårigheter eller inom autismspektrum. Kommunikationshjälpmedel: Alternativ och kompletterande kommunikation kan bestå av samtalsmatta, symbolkartor, tecken som stöd eller digitala kommunikationsappar. Syftet är att ge individen möjlighet att uttrycka behov, känslor och val även när talet inte räcker till. Kognitiva hjälpmedel: Tidshjälpmedel, påminnelsestöd, checklistor och appar för planering är exempel på kognitiva hjälpmedel. Dessa stödjer exekutiva funktioner som planering, struktur och tidsuppfattning. Digitala verktyg och IKT: Röstinmatning, talsyntes, rättstavningsprogram och talböcker kan vara avgörande för personer med läs- och skrivsvårigheter. De minskar hinder och ökar självständighet. Taktila och sinnesreglerande hjälpmedel: Tyngdvästar, sittkuddar och hörselkåpor kan bidra till lugn och bättre koncentration genom att minska överstimulering. Metoder som Teacch, lågaffektivt bemötande, Snoezelen och delaktighetsmodellen kan kombineras med dessa hjälpmedel för att skapa en sammanhållen stödstruktur. Säker och relevant användning Att använda hjälpmedel kräver kunskap och reflektion. Ett hjälpmedel ska alltid utgå från individens behov, inte från personalens vana eller verksamhetens rutiner. Det är viktigt att: • Introducera hjälpmedlet stegvis och förklara syftet. • Säkerställa att individen förstår och accepterar stödet. • Följa upp effekten och justera vid behov. • Beakta integritet och självbestämmande. • Samarbeta med arbetsterapeut, specialpedagog eller annan profession vid behov. Ett hjälpmedel som inte används korrekt kan skapa frustration eller öka beroende i stället för att stärka självständighet. Exempel på skillnad i praktiken En person i daglig verksamhet har svårt att påbörja och avsluta arbetsuppgifter. Upprepade tillsägelser skapar stress och konflikter. Genom att införa ett visuellt arbetsschema med tydlig start- och slutmarkering samt en timer för pauser förändras situationen. Personen kan själv se vad som ska göras och hur länge momentet pågår. Resultatet blir minskad stress, färre konflikter och ökad självständighet. Personens delaktighet stärks eftersom stödet gör det möjligt att ta större ansvar för uppgiften. Detta visar att rätt kombination av metod och hjälpmedel inte bara underlättar en aktivitet utan också påverkar livskvalitet och självbild.

Dokumentation är en central del av arbetet med personer med funktionsnedsättning eftersom den gör stödet spårbart, rättssäkert och möjligt att följa upp. Den fungerar som en gemensam grund för planering, genomförande och utvärdering av insatser, särskilt när flera personer i personalgruppen arbetar med samma brukare och när flera huvudmän kan vara involverade. Dokumentation kan ses som en skriftlig redovisning av beslut, planering, genomförande och uppföljning av insatser, exempelvis i journaler och planer. Varför dokumentation är viktig Dokumentationen fyller flera funktioner samtidigt. Den bidrar till kontinuitet. När stödinsatser utförs av olika personer över tid behöver det gå att se vad som är gjort, hur det fungerade och vad som ska göras nästa gång. Dokumentation gör också att brukaren inte blir beroende av enskilda medarbetares minne eller arbetssätt. Den stärker rättssäkerhet och kvalitet. Beslutade insatser ska genomföras som planerat och med respekt för självbestämmande och integritet. Genom dokumentation blir det tydligare om insatserna motsvarar det som planerats i exempelvis en genomförandeplan eller individuell plan. Den underlättar samordning. När flera aktörer är involverade kan samordning behövas, exempelvis genom en samordnad individuell plan (SIP), där ansvar och samverkan tydliggörs. Vad som ska ingå i noggrann dokumentation av en aktivitet En noggrann dokumentation behöver vara saklig, tydlig och kopplad till mål och planering. I praktiken handlar det om att fånga det som är relevant för att kunna förstå både genomförandet och resultatet. Det som normalt behöver framgå är: • vilken aktivitet som genomfördes och varför (koppling till mål/plan) • hur aktiviteten genomfördes (upplägg, stöd, hjälpmedel, anpassningar) • brukarens delaktighet och inflytande (vad personen valde, uttryckte, föredrog) • observationer av det som påverkade aktiviteten (t.ex. stress, trötthet, motivation, miljöfaktorer) • utfall och bedömning (vad fungerade, vad blev svårt, vad gav effekt) • behov av förändring inför nästa gång (justering av stöd, struktur, hjälpmedel) Det är också viktigt att dokumentationen ligger i linje med verksamhetens krav på sekretess och tystnadsplikt samt att uppgifter hanteras ansvarsfullt. Hur dokumentation kan förbättra insatser och stöd Dokumentation blir särskilt värdefull när den används aktivt för utveckling, inte bara som en “avprickning”. Genom återkommande noteringar går det att se mönster över tid: vilka situationer som skapar oro eller utmattning, vilka anpassningar som minskar stress, och vilka arbetssätt som stärker självständighet och delaktighet. Den gör det möjligt att utvärdera måluppfyllelse: om målet är ökad självständighet i en vardagsaktivitet kan dokumentationen visa om personen tar fler steg själv, behöver mindre stöd eller om målet behöver justeras för att vara realistiskt. Den stödjer också kvalitetssäkring i arbetslaget. När genomförande och resultat synliggörs blir det lättare att arbeta mer enhetligt, att dela fungerande strategier mellan kollegor och att upptäcka när stödinsatser inte längre matchar behovet och därför måste anpassas. Detta är nära kopplat till planering, genomförandeplan och uppföljning.

Att planera och genomföra en aktivitet för en person med funktionsnedsättning innebär att arbeta strukturerat, individanpassat och yrkesmässigt. Arbetet ska utgå från beslutade insatser enligt exempelvis LSS samt från brukarens genomförandeplan, där det framgår vad som ska göras, hur det ska göras och vilka mål som finns. Planering och utvärdering av en aktivitet Planeringen börjar med att ta del av relevant dokumentation: individuell plan, genomförandeplan och eventuella tidigare utvärderingar. Syftet är att förstå individens behov, resurser, riskfaktorer och friskfaktorer. Vid planering behöver följande beaktas: • Personens funktionsförmåga (fysisk, psykisk, kognitiv och social). • Kommunikationssätt och eventuellt behov av alternativ och kompletterande kommunikation. • Behov av struktur, förutsägbarhet och tydlighet. • Eventuella medicinska eller psykosociala faktorer. • Risk för stress, hjärntrötthet eller överstimulering. • Säkerhet och integritet. Om aktiviteten exempelvis är matlagning i daglig verksamhet kan planeringen innebära att dela upp uppgiften i tydliga moment, använda bildstöd eller checklista och säkerställa att miljön är lugn och anpassad. Utvärdering sker genom observation och reflektion: nåddes målet? Hur fungerade stödet? Behöver något justeras? Detta dokumenteras och följs upp systematiskt. Organisering tillsammans med brukare och personalgrupp Ett professionellt arbetssätt innebär att brukaren är delaktig i planeringen. Det kan handla om att gemensamt formulera mål, välja aktivitet och bestämma hur stödet ska ges. I personalgruppen krävs samordning. Roller och ansvar fördelas tydligt. Information delas i arbetslaget genom möten och dokumentation. Kollegialt lärande och handledning kan bidra till att utveckla arbetssättet. Ett individanpassat arbetssätt innebär att man är flexibel och beredd att justera upplägget utifrån hur situationen utvecklas. Yrkesmässigt utförande Att utföra en uppgift yrkesmässigt innebär att arbeta enligt lagar och riktlinjer, visa respekt och lyhördhet samt använda beprövade metoder. Det handlar om att: • Ha ett professionellt förhållningssätt. • Visa respekt för självbestämmande och integritet. • Arbeta strukturerat och säkert. • Använda evidensbaserade metoder när det är möjligt. • Dokumentera korrekt och sakligt. Det yrkesmässiga ligger också i att kunna skilja på personliga åsikter och professionella bedömningar. Utmaningar och hantering Under en aktivitet kan olika utmaningar uppstå, till exempel: • Stress eller affektutbrott. • Missförstånd i kommunikationen. • Bristande motivation. • Förändringar i dagsform. I sådana situationer kan lågaffektivt bemötande vara centralt. Det innebär att personalen behåller lugn, minskar krav tillfälligt och anpassar kommunikationen. Tydlig struktur, förutsägbarhet och visuellt stöd kan minska risken för konflikter. Cirkulärt tänkande kan användas för att analysera situationen: vad i miljön, kommunikationen eller upplägget bidrog till svårigheten? Detta skapar möjlighet till utveckling snarare än skuldbeläggning. Reflektion efter genomförd aktivitet är en viktig del av kvalitetssäkringen. Genom systematisk uppföljning kan stödet successivt förbättras och anpassas.

Olika typer av verksamheter För personer med funktionsnedsättning finns flera verksamheter som regleras genom bland annat LSS, SoL och HSL. Syftet är att skapa förutsättningar för självständighet, delaktighet och goda levnadsvillkor. Exempel på verksamheter: • Daglig verksamhet – sysselsättning för personer i yrkesverksam ålder som saknar arbete eller utbildning. • Gruppbostad och servicebostad – bostad med särskild service och tillgång till personalstöd. • Boendestöd – stöd i eget boende för att vardagen ska fungera praktiskt och socialt. • Personlig assistans – stöd i grundläggande behov och personliga aktiviteter. • Habilitering – tvärprofessionellt stöd (arbetsterapeut, fysioterapeut, kurator m.fl.) för att utveckla och bevara funktioner. • Korttidsvistelse och korttidstillsyn – avlastning för anhöriga och miljöombyte för individen. • Kontaktperson och ledsagarservice – stöd för social delaktighet och fritidsaktiviteter. Dessa verksamheter samordnas ofta genom en individuell plan eller en genomförandeplan, där det tydliggörs vad som ska göras, hur och av vem. Hur verksamheterna bidrar till delaktighet och livskvalitet Målet inom vård och omsorg är att skapa förutsättningar för ett självständigt liv och möjlighet att delta i samhället på lika villkor. Verksamheterna kan bidra genom att: • Skapa struktur och trygghet i vardagen • Stärka individens självbestämmande och empowerment • Ge möjlighet till social gemenskap • Stödja utveckling av färdigheter • Förebygga utanförskap och isolering Exempelvis kan daglig verksamhet minska ensamhet, stärka självkänsla och ge meningsfull sysselsättning. Ett boendestöd kan göra att personen klarar att bo kvar i eget hem och därmed behåller sin integritet och självständighet. Exempel på individanpassade insatser i praktiken Individanpassning innebär att stöd och metoder utformas efter personens behov, resurser och önskemål. Exempel: • En person med autism får visuellt schema och tydlig struktur i daglig verksamhet (Teacch-inspirerat arbetssätt). • En person med ADHD får korta arbetsmoment, pauser och stöd i att planera sin dag. • En person med hjärntrötthet efter förvärvad hjärnskada får anpassad arbetstid och lugn miljö. • En brukare i gruppbostad får stöd i att träna matlagning stegvis enligt genomförandeplanen. • En person med social isolering får ledsagarservice för att delta i fritidsaktiviteter. I praktiken innebär detta att personalen arbetar med ett professionellt förhållningssätt, tydlig kommunikation och kontinuerlig uppföljning av insatser.

7. Basala hygienrutiner – exempel: dusch 1. Handdesinfektion före kontakt 2. Handskar och skyddsförkläde 3. Ren–smutsig ordning 4. Handskar av efter moment 5. Handdesinfektion efter avslut 8. Ergonomi – exempel: förflyttning till duschstol 1. Arbeta nära kroppen 2. Använd hjälpmedel 3. Rak rygg, böjda knän 4. Undvik vridningar 5. Aldrig ensam vid tunga moment 9. Kommunikation – exempel: inflyttningssituationen Viktigt att: 1. Vara lugn och tydlig 2. Upprepa information 3. Bekräfta känslor 4. Visa respekt mot närstående 5. Inte korrigera i onödan 10. Samarbete med andra yrkesgrupper 10A. Behov 1. Sjuksköterska – medicinsk bedömning 2. Arbetsterapeut – hjälpmedel 3. Fysioterapeut – förflyttning 4. Läkare – infektion, demensutredning 5. Biståndshandläggare – beslut om insatser 10B. Varför samarbete ökar kvalitet 1. Helhetssyn 2. Rätt insatser 3. Säker vård 4. Minskad risk för fel 11. Avvikelser 11A. Vad är en avvikelse En negativ händelse som avviker från planerad eller säker vård. 11B. Varför rapportera 1. Förebygga vårdskador 2. Utveckla verksamheten 3. Säkerställa kvalitet 11C. Förbättring genom avvikelser 1. Identifiera brister 2. Utbilda personal 3. Förbättra rutiner 12. Lagar och bestämmelser (exempel) 1. Socialtjänstlagen (SoL) – rätten till stöd och självbestämmande 2. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) – god och säker vård 3. Patientsäkerhetslagen (PSL) – förebygga vårdskador 4. Arbetsmiljölagen (AML) – säker arbetsmiljö 5. Patientdatalagen (PDL) – korrekt dokumentation 6. Regeringsformen – skydd mot frihetsinskränkning Exempel: Case Maria: Låsning av rullstol utan beslut strider mot självbestämmande och rättssäkerhet. Case Ingrid: SoL och Patientlagen styr hur Ingrid ska bemötas med respekt för självbestämmande, medan PSL reglerar rapportering vid avvikelser. Komplettering med exempel (från caset maria och Ingrid) Socialtjänstlagen (SoL): Reglerar rätten till bistånd och självbestämmande inom äldreomsorg. Exempel 1: Kommunen beviljar plats på särskilt boende efter biståndsbedömning när det inte längre är möjligt att bo kvar hemma. Exempel 2: Omsorgen ska utformas så att den stärker den enskildes självbestämmande och integritet, till exempel genom att låta personen delta i upprättandet av genomförandeplan. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL): Säkerställer god och säker vård. Exempel 1: Vid misstanke om infektion (t.ex. hosta och ökad förvirring) ska sjuksköterska kontaktas för medicinsk bedömning. Exempel 2: Förflyttningar och omvårdnad ska genomföras på ett säkert sätt för att förebygga vårdskador. Patientsäkerhetslagen (PSL): Förebygger vårdskador och reglerar personalens ansvar. Exempel 1: Avvikelse ska skrivas när en vårdtagare försvinner från boendet. Exempel 2: Personal är skyldig att rapportera risker eller fel som kan påverka patientsäkerheten. Patientdatalagen (PDL): Reglerar dokumentation och hantering av patientuppgifter. Exempel 1: Förändrat hälsotillstånd ska dokumenteras sakligt och korrekt i journal. Exempel 2: Endast behörig personal får ta del av dokumentationen. Arbetsmiljölagen (AML): Skyddar personalens arbetsmiljö. Exempel 1: Personal ska inte utföra tunga förflyttningar ensam om det innebär risk för belastningsskada. Exempel 2: Arbetsgivaren ska säkerställa att det finns hjälpmedel och tillräcklig bemanning. Regeringsformen (grundlag): Skyddar individens fri- och rättigheter. Exempel 1: En persons rörelsefrihet får inte begränsas genom att låsa rullstol utan lagstöd och beslut. Exempel 2: Tvångsåtgärder kräver tydligt rättsligt stöd och får inte beslutas av enskild personal.

1-D (Förebyggande arbete) • Tidig observation och snabb rapportering • Följa genomförandeplan och uppmärksamma avvikelser • Anpassa kommunikation (tid, lugn, alternativ) • Säkerställa munvård, nutrition och smärtlindring • Samverkan med sjuksköterska och team • Uppmärksamma tidiga tecken på försämring och agera innan situationen eskalerar • Skapa struktur i vardagen för att minska stress och oro • Säkerställa att ordinationer och instruktioner följs korrekt • Arbeta konsekvent för att minska risk för återkommande problem 2-A (Nedsatta förmågor) • Rörelseförmåga • Tal och kommunikation • Kognitiv förmåga • Självständighet i ADL • Social förmåga • Balans och koordination • Minne och orienteringsförmåga • Förmåga att initiera handlingar • Förmåga att tolka sinnesintryck 2-B (funktionsförmåga) • Upprätthålla och förbättra funktionsförmåga • Stödja delaktighet i vardagliga moment • Ge tid och möjlighet att utföra uppgifter • Använda alternativ kommunikation • Förebygga passivisering • Samverka med rehabiliterande professioner • Arbeta rehabiliterande i vardagliga situationer • Uppmuntra egen aktivitet utifrån förmåga • Anpassa stödinsatser för att möjliggöra självständighet • Använda hjälpmedel på ett stödjande – inte ersättande – sätt 3 (Planering, genomförande och dokumentation i det dagliga arbetet) • Arbetet planeras utifrån genomförandeplan, dagsform och individuella behov. • Genomförandet sker med fokus på självbestämmande, trygghet och kontinuitet. • Dokumentation sker löpande med objektiva observationer, förändringar och uppföljning, så att hela teamet arbetar mot samma mål. • Arbetet anpassas kontinuerligt utifrån förändrade behov och observationer. • Insatser genomförs på ett likvärdigt sätt av alla i arbetslaget för att skapa trygghet. • Dokumentation används som underlag för uppföljning och fortsatt planering. 4. Viktigt vid stöd i dagliga livet • Respekt för integritet och samtycke • Anpassning efter dagsform • Kommunikation på vårdtagarens villkor • Trygghet, förutsägbarhet och kontinuitet • Se hela människan – inte enbart funktionsnedsättningen • Bekräfta personen och visa lyhördhet för signaler • Stärka känslan av kontroll och delaktighet • Undvika att ta över moment som personen klarar själv • Skapa lugn miljö utan onödiga intryck 5. Risker och förebyggande arbete A) Risker • Fall och felaktiga förflyttningar • Trycksår • Undernäring • Smärta och infektion • Belastningsskador hos personal • Förvirring och felaktigt handlande • Felmedicinering eller missade insatser • Smittspridning • Psykisk stress hos vårdtagare B) Förebyggande åtgärder • Korrekt användning av hjälpmedel • Följa ergonomiska principer • Riskbedömningar och uppföljning • Teamarbete och tydlig kommunikation • Följa basala hygienrutiner konsekvent • Säkerställa tydlig ansvarsfördelning • Anpassa arbetsmiljön efter behov • Rapportera och följa upp avvikelser 6. Etiska dilemman och hantering • Självbestämmande vs omsorgsplikt (vid nekande av hjälp vid tandborstnings) • Passivisering vid måltid (vid matning utan behov) • Kommunikation utan verbalt språk (om tillämpligt • Hantering sker genom respekt, dialog, alternativa lösningar, dokumentation och samråd med ansvarig sjuksköterska. • Integritet vid personlig omvårdnad • Skyddsbehov kontra självständighet • Prioritering av tid och resurser • Hantering sker genom professionellt förhållningssätt, reflektion, dokumentation och dialog i teamet

• Självbestämmande vs. omsorgsplikt - När en person har rätt att fatta egna beslut som samtidigt kan innebära risk för hälsa eller säkerhet. • Autonomi vs. skydd - När personal behöver avgöra om det är etiskt försvarbart att begränsa en persons frihet för att skydda hen från skada. • Sekretess vs. informationsdelning - När sekretess krockar med behovet att dela information för att förhindra skada eller säkerställa god vård. • Rättvisa vs. individuella behov - När resurser är begränsade och lika behandling kan stå i konflikt med olika individers behov. • Sanning vs. hänsyn - Om, när och hur fullständig information ska ges, särskilt vid svåra besked. • Professionella gränser vs. medmänsklighet - När engagemang riskerar att bli för personligt, eller distans riskerar att uppfattas som kyla. • Tvångsåtgärder vs. frivillighet - Användning av tvång i situationer där en person motsätter sig vård eller stöd. • Lojalitet mot kollegor vs. ansvar mot brukare/patient - När oegentligheter eller brister observeras hos kollegor. • Effektivitet vs. kvalitet i omsorgen - När tidsbrist eller organisatoriska krav påverkar möjligheten att ge god och värdig omsorg. • Egna värderingar vs. professionell roll - När personliga åsikter eller normer skiljer sig från den enskildes livsval eller behov. • Barnets bästa vs. föräldrars rättigheter - Vid beslut som rör barn där vuxnas önskemål kan stå i konflikt med barnets behov. • Riskbedömning vs. livskvalitet - När åtgärder som minskar risk samtidigt begränsar livsglädje eller självständighet.

Dessa lagar avser det juridiska ramverk som styr ansvar, rättigheter, skyldigheter och kvalitet inom vård och omsorg. I praktiken samverkar lagarna, och vilken lag som är mest relevant beror på verksamhet, målgrupp och situation. Grundläggande lagar inom vård och omsorg • Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) – Reglerar ansvar, mål och krav för hälso- och sjukvården. • Socialtjänstlagen (SoL) – Styr socialtjänstens arbete och insatser för individers trygghet, delaktighet och självständighet. • Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) – Ger rätt till särskilda insatser för personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar. Rättigheter, självbestämmande och likabehandling • Patientlagen (PL) – Stärker patientens ställning och rätt till information, delaktighet och samtycke. • Diskrimineringslagen – Skyddar mot diskriminering inom vård, omsorg och arbetsliv. • Barnkonventionen (svensk lag) – Slår fast barns rättigheter och barnets bästa som vägledande princip. • FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) – Främjar delaktighet, jämlikhet och tillgänglighet. Säkerhet, kvalitet och ansvar • Patientsäkerhetslagen (PSL) – Reglerar vårdgivares och personals ansvar för en säker vård. • Smittskyddslagen – Reglerar åtgärder för att förebygga och begränsa smittspridning. • Lag om medicintekniska produkter – Styr säker användning av medicintekniska hjälpmedel. • Lag om skydd mot olyckor (LSO) – Reglerar ansvar för brandskydd, beredskap och olycksförebyggande arbete. Dokumentation, sekretess och informationshantering • Patientdatalagen (PDL) – Reglerar journalföring och hantering av patientuppgifter. • Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) – Reglerar sekretess och tystnadsplikt inom offentlig verksamhet. • Dataskyddsförordningen (GDPR) – Styr behandling och skydd av personuppgifter. • Arkivlagen – Reglerar bevarande, gallring och arkivering av handlingar. Tillsyn, rapportering och kontroll • Lex Maria – Anmälningsskyldighet vid allvarliga vårdskador eller risker inom hälso- och sjukvård. • Lex Sarah – Rapporteringsskyldighet vid missförhållanden inom socialtjänst och LSS. • Lag om tillsyn över hälso- och sjukvård och dess personal – Reglerar tillsyn genom Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Socialrätt, beslut och handläggning • Förvaltningslagen – Reglerar myndighetsutövning, rättssäkerhet och handläggning av ärenden. • Socialförsäkringsbalken (SFB) – Reglerar ersättningar och förmåner kopplade till sjukdom och funktionsnedsättning. • Lag om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård – Reglerar ansvar vid utskrivning och samverkan mellan huvudmän. Tvångsvård och särskilda skyddslagar • Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) – Reglerar tvångsvård vid allvarlig psykisk störning. • Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) – Reglerar vård vid psykisk störning i samband med brott. • Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) – Möjliggör tvångsvård av barn och unga vid allvarlig risk. • Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) – Reglerar tvångsvård vid allvarligt missbruk. Företrädarskap och beslutsförmåga • Föräldrabalken – Reglerar vårdnad, god man och förvaltarskap. • Lag om framtidsfullmakter – Möjliggör ställföreträdarskap vid nedsatt beslutsförmåga. Arbetsmiljö och personal • Arbetsmiljölagen (AML) – Reglerar arbetsgivarens ansvar för en säker arbetsmiljö. • Arbetstidslagen – Reglerar arbetstid, vila och dygnsvila. • Lag om anställningsskydd (LAS) – Reglerar anställningsformer och uppsägning. Tillgänglighet och fysisk miljö • Plan- och bygglagen (PBL) – Reglerar tillgänglighet och utformning av byggnader och miljöer. Bindande föreskrifter och styrande regelverk • Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS / HSLF-FS) – Preciserar hur lagar ska tillämpas i praktiken. • IVO:s föreskrifter – Styr tillsyn, kvalitet och rapportering.

Erik, 40 år Hälsotillstånd Erik, 40 år, kommer till den psykiatriska akutmottagningen tillsammans med sina föräldrar efter att Erik har attackerat sin mamma med en stol i föräldrarnas lägenhet. Erik har drogproblem sedan tjugoårsåldern och den senaste tiden har föräldrarna märkt att Eriks missbruk har ökat. Erik har blivit mer och mer isolerad. Han går aldrig ut förutom när han ska köpa droger. Föräldrarna har blivit alltmer desperata, men inte riktigt vetat vad de skulle göra. Situationen blir akut när mamman bestämmer sig för att prata med Erik. Han blir hotfull, skriker att mamman är djävulen och kastar en stol mot henne. Det går inte att få Erik lugn, han slår vilt omkring sig och slår i benet så det börjar blöda, men med hjälp av en granne lyckas föräldrarna få honom till den psykiatriska akutmottagningen där du möter Erik tillsammans med hans föräldrar. Bakgrund Vid möte med Erik tillsammans med hans föräldrarna beskriver de att Erik under hela sin uppväxt har varit den lugna typen som hellre läste böcker än ”for runt med kompisar”. Men efter gymnasiet började Erik använda droger. Han började med hasch och fortsatte sedan att använda mer tunga droger som amfetamin. När han var i tjugoårsåldern fick han diagnosen ADHD. Dessutom var Erik med om en motorcykelolycka i trettioårsåldern. Olyckan skedde när han var drogpåverkad och han krockade då med en bil. Han fick bland annat en hjärnskada. På grund av den nuvarande situation har Erik blivit överviktig, och med missbruket och efter olyckan förlorade Erik sin bostad och de få jobb som han hade haft tidigare. Han flyttade därefter hem till föräldrarna eftersom han behövde mycket stöd i vardagen för hans initiativförmåga är låg. Nuvarande situation Nu är Erik inskriven på en psykiatrisk avdelning (frivilligt, inte tvångsvård) på sjukhus där du arbetar som undersköterska och Erik är din patient. På avdelningen vägrar Erik att äta och dricka, eftersom han tror att maten är förgiftad. Han uppfattar att en av skötarna (undersköterska) försöker styra honom och stjäla hans tankar. För att bli fri måste Erik ta upp kampen med denna onda kraft. Du behöver hjälpa sjuksköterskan att lägga om hans sår på benet, såret görs rent och förbandet sitter på bra, men Erik börjar direkt prata om att han vill ta av förbandet för han misstänker att du och sjuksköterskan lagt i något giftigt i hans sår, så han drar bort förbandet och går till kranen och tvättar det med tvår och vatten och lägger på toalettpapper i såret. Som undersköterska ska du hjälpa Erik att hitta tillbaka till det vardagliga. Via samtal försöker du motivera Erik att göra olika vardagliga saker som att äta och duscha men Erik har svårt att samarbeta, så han säger nej varje gång du föreslår en dusch, så han duschar aldrig under vårdtiden. Aktuell situation- vad händer nu? Tiden på sjukhuset (fyra veckor) börjar ta slut och Erik behöver hjälp med att komma till rätta med sin boendesituation. Erik menar att han inte kan bo med sina föräldrar länge. De börjar bli till åren och orkar inte stödja Erik i det vardagliga livet. Men Erik kan inte bo själv eftersom han behöver hjälp med sin personliga hygien. Han behöver påputtning. Dessutom behöver han hjälp med att klara av att sköta en lägenhet.

Du jobbar på gruppbostaden Åkermyntan som undersköterska Sara är en 26-årig kvinna som bor på gruppbostaden Åkermyntan. Hon har en CP-skada som påverkar hennes motorik, och hon har en måttlig IF och autism nivå 1. Sara flyttade till gruppbostaden för ett halvår sedan och dessförinnan bodde hon med mamma, pappa och sin bror. Sara sitter i rullstol pga sin CP-skada. Hon har en manuell rullstol inomhus och en elrullstol utomhus. Hon ser mycket dåligt och har glasögon men som hon ofta inte tar på sig, trots att hon får ont i huvudet av att överanstränga ögonen. Sara har stort behov av rutiner och kan bli arg om de inte följs. Hon har svår att artikulera, så det är svårt att höra vad hon säger. När hon bodde hemma var det inga problem för familjen att förstå henne, men på gruppbostaden finns det flera i personalen som inte förstår henne vilket gör Sara irriterad. Sara har en surfplatta med en pictogramapp som stödjer hennes kommunikation med omgivningen, vilket Sara är glad över. Det har varit svårt för Sara att anpassa sig till sitt nya hem på gruppbostaden. Hon tycker att grannarna låter mycket och är röriga. Hon vill gärna vara ensam med en personal för att känna sig lugn. Sara kan göra många saker själv: hon kan borsta tänderna, klä på sig på överkroppen med lite hjälp och hon älskar att lära sig att laga mat. Hemma fick hon mycket hjälp, så Sara har inte fått träna så mycket på att sköta sin ADL, vid exempelvis duschning eller toalettbesök hjälper personalen henne med ett elektriskt gåbord, där ena personalen hanterar kontrollen och den andra personalen håller i rullstolen eller duschstolen bakom Sara. Hennes föräldrar tycker att personalen ställer för stora krav på Sara. De anser att Sara ska ha ett så skönt och avslappnat liv som möjligt och att det är onödigt att träna henne att bli så självständig. Idag när du går in för att hjälpa henne med hennes duschning så föreslår hon att det bara ska vara ni två, vilket gör att du känner dig lite orolig, eftersom du vet att det är emot rutinerna för hantering av lyften. Du förklarar det för Sara och hon förstår, så din kollega kommer och hjälper dig med gåbordet. När ni är klara med duschen så tar du fram hennes glasögon och mediciner men hon säger att hon inte vill varken ha medicinerna eller sina glasögon. Detta gör dig lite fundersam över hur du ska agera. Personalen på gruppbostaden har haft flera möten med Saras mamma om genomförandeplanen eftersom de inte kan komma överens om vilka mål som ska gälla för henne. Mamman vill att personalen ska göra allt för Sara medan personalen vill gärna att hon ska arbeta på de förmågor hon har så hon blir mer självständig. Idag så kom mamman förbi för att lämna lite inredningsprylar till Sara, då märker mamman att Sara håller på att vika ihop tvätt, vilket mamman tycker att personalen ska göra. Saras mamma blir arg och hittar dig och frågar argt ”varför gör du inte ditt jobb? Vik hennes tvätt!” du förklarar att Sara klarar av att vika sin egen tvätt, men mamman lyssnar inte. Hon skriker och tar kläderna ur Saras händer och slänger på dig. Sara börjar gråta och börjar bita sig själv i handen. Klockan börjar närma sig 21 och du går till personalrummet för att rapportera till din kollega som ska jobba natt samt dokumentera.

Du arbetar som undersköterska på en kardiologavdelning. Det är morgon du har bytt om till arbetskläder och du ska precis gå på ditt arbetspass, vilket börjar med en rapport från undersköterskan som arbetat natt. En av dina patienter du får rapport om heter Karl och är 45 år. Din kollega berättar att han har vårdats på avdelningen sedan fyra dygn tillbaka i en delad sal, på grund av misstänkt högersidig hjärtsvikt då han sedan en tid känt och märkt att hans underben är svullna och att han har fått en ökad urinmängd som kommer på nätterna. I botten har han diabetes typ 2, hyportyreos och fetma enligt BMI. Blodsockret och insulinet sköter han själv, men du som undersköterska måste ha koll på värdet under hans vårdtid. På grund av sin diabetes så har han fått problem med sin syn och har känselbortfall i fötterna, vilket gör att han ringer på klockan ibland för att få hjälp till och från toaletten. Detta sköter han vanligtvis själv, men eftersom han är på en ny plats och att det står saker överallt i patientsalen så känner han sig orolig över att ramla, plus att när han lades in hade han på sig vinterkängorna som är svåra att få på och av sig, så just nu går han i sina strumpor. Planen nu är att ställa in hans nya medicin som är vätskedrivande och se vilken dos som behövs. Därför är det viktigt att du som undersköterska tar en daglig vikt på Karl så man ser om hans vätska kissas ut som den ska. Detta tillsammans med att du måste kontrollera hans blodtryck – för om man utvätskas för fort är risken stor att hans blodtryck sänks alldeles för fort! Efter rapporten går du in till Karl för att presentera dig, ta blodtryck och ta en vikt med hjälp av sittvågen. Blodtrycket ser bra ut, 120/70 vilket du berättar för Karl som inte verkar bry sig så mycket om hur blodtrycket är, för när du är klar med det så vänder han sig in mot väggen i sängen och han säger till dig ”Du behöver inte ta en vikt på mig, för det har de gjort i flera dagar i rad, så du kan gå”. Senare på dagen får Karl besök av sin fru som ser orolig ut och du ser att hon gråtit. Hon går fram till dig i korridoren och frågar hur den medicinska planen för hans vård ser ut, och om han kan dö på grund av hans hjärta. Du känner dig inte helt säker på vad du svara och undrar om det verkligen är du som undersköterska som ska svara på detta. Klockan blir 14:00 och du ska nu rapportera över till din kollega som ska jobba kväll. Du märker då att du glömt att fråga Karl vad för blodsockervärde han hade innan lunch. Du rapporterar till din kollega att ”det låg nog bra, för han verkar varken hyperglykemisk eller hypoglykemisk”. Men att du ska gå iväg nu för att se hur hans blodsocker ser ut nu. Din kollega tittar förvånat på dig och frågar dig ”hur du kan ha missat det?!”. När du kommer in till Karl så vill han inte själv ta blodsocker som han brukar, utan ber dig göra det istället, vilket du gör. Du frågar hur hans blodsocker låg innan lunch och om han tog något insulin. Han svarar ”Jag kände faktiskt inte för att kontrollera det, så jag gjorde inte det”. Blodsockret visar nu 20,9 mmol/L. Efter åtta dagar är Karls medicin färdigjusterad och planen är att han ska få åka hem i eftermiddag och du är på väg till rapportrummet för att överrapportera. Hans fru kommer och hämtar honom och de går tillsammans i korridoren mot utgången. Men i mitten av korridoren har någon ställt en rullstol som Karl snubblar på och han faller ner på golvet. Du och en kollega springer fram till Karl och frågar hur det gick, han säger att det gick bra men han kommer inte kunna komma upp själv utan behöver er hjälp. Du frågar din kollega om han kan ta upp honom själv vilket din kollega säger ja till, så du går därifrån och lämnar din kollega att hantera Karl själv upp från golvet.

1. Observation, rapportering, dokumentation och förebyggande arbete A) Vad ska observeras i det aktuella caset? Förändrat beteende (förvirring, plockighet, oro) Smärtuttryck och icke-verbal kommunikation (”aj aj”, pekar mot underlivet) Förändrad förmåga vid måltid (matas trots tidigare självständighet) Kommunikation och samtycke vid omvårdnad (nej till tandborstning) Munstatus (matrester, risk för infektion/aspiration) Psykiskt mående (ledsenhet, frustration, social isolering) Effekter och biverkningar av läkemedel Närståendes mående (dotterns ökande sorg) B) Muntlig rapport till kollega (exempel) ”Ingrid har varit mer förvirrad idag än vanligt. Hon plockade med saker i dagrummet och verkade orolig. Hon pekade mot underlivet och sa ‘aj aj’, vilket kan tyda på smärta. Hon blev dessutom matad vid middagen trots att hon vanligtvis äter själv med stöd. Vid kvällshygienen sa hon tydligt nej till tandborstning, och jag såg matrester i munnen. Detta behöver följas upp med sjuksköterska.” C) Dokumentation i journal (exempel) Observerat förändrat beteende under eftermiddag/kväll. Vårdtagaren uppvisade förvirring och oro i gemensamt utrymme. Pekade mot underliv och uttryckte smärta verbalt. Avvikelse från genomförandeplan noterad vid måltid då vårdtagaren matades trots tidigare självständighet. Vid kvällshygien avböjde vårdtagaren tandborstning, matrester noterades i munhåla. Information vidarebefordrad till sjuksköterska. D) Förebyggande arbete Tidig observation och snabb rapportering Följa genomförandeplan och uppmärksamma avvikelser Anpassa kommunikation (tid, lugn, alternativ) Säkerställa munvård, nutrition och smärtlindring Samverkan med sjuksköterska och team 2. Nedsatta förmågor och arbete med funktionsförmåga A) Nedsatta förmågor Rörelseförmåga (halvsidesförlamning) Tal och kommunikation Kognitiv förmåga (förvirring) Självständighet i ADL Social förmåga B) Upprätthålla och förbättra funktionsförmåga Stödja delaktighet i vardagliga moment Ge tid och möjlighet att utföra det hon klarar själv Använda alternativ kommunikation Förebygga passivisering Samverka med rehabiliterande professioner 3. Planering, genomförande och dokumentation i det dagliga arbetet Arbetet planeras utifrån genomförandeplan, dagsform och individuella behov. Genomförandet sker med fokus på självbestämmande, trygghet och kontinuitet. Dokumentation sker löpande med objektiva observationer, förändringar och uppföljning, så att hela teamet arbetar mot samma mål. 4. Viktigt vid stöd i dagliga livet Respekt för integritet och samtycke Anpassning efter dagsform Kommunikation på vårdtagarens villkor Trygghet, förutsägbarhet och kontinuitet Se hela människan – inte enbart funktionsnedsättningen 5. Risker och förebyggande arbete A) Risker Fall och felaktiga förflyttningar Trycksår Undernäring och aspirationsrisk Smärta och infektion Belastningsskador hos personal B) Förebyggande åtgärder Korrekt användning av hjälpmedel Följa ergonomiska principer Riskbedömningar och uppföljning Teamarbete och tydlig kommunikation 6. Etiska dilemman och hantering Självbestämmande vs omsorgsplikt (tandborstning) Passivisering vid måltid Kommunikation utan verbalt språk Hantering sker genom respekt, dialog, alternativa lösningar, dokumentation och samråd med ansvarig sjuksköterska. 7. Basala hygienrutiner – exempel Situation: Byte av inkontinenshjälpmedel Stegvis: Handdesinfektion Handskar och skyddsförkläde Ren arbetsyta och material Avlägsna smutsigt material korrekt Hudvård och observation Avfallshantering Avslutande handdesinfektion 8. Ergonomi – exempel Situation: Förflyttning med lyft Viktigt att: Använda rätt lyfthjälpmedel Ha god arbetsställning Samarbeta med kollega Undvika vridningar och tunga lyft 9. Kommunikation med vårdtagare och närstående Situation: Samtal med dottern Viktigt att: Visa empati och lyhördhet Vara närvarande Ge tydlig och lugn information Inte undvika känslor eller sorg 10. Samverkan med andra yrkesgrupper A) Behov av andra professioner Sjuksköterska (smärta, läkemedel) Läkare (medicinsk bedömning) Logoped (kommunikation, sväljning) Arbetsterapeut/fysioterapeut (funktion och hjälpmedel) B) Hur samarbete höjer kvaliteten Helhetssyn Tidiga insatser Minskad risk för vårdskador Ökad trygghet för vårdtagare och närstående 11. Avvikelsearbete A) Vad är en avvikelse? En händelse som avviker från planerad eller säker vård. B) Varför rapportera? För patientsäkerhet För lärande och förbättring För att förebygga upprepning C) Förbättring genom avvikelser Identifiera brister Förbättra rutiner Utbilda personal Stärka teamarbete 12. Lagar och bestämmelser (kopplat till caset) Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) – god och säker vård Socialtjänstlagen (SoL) – värdighet och självbestämmande Patientsäkerhetslagen (PSL) – ansvar och avvikelser Patientlagen – delaktighet och samtycke Arbetsmiljölagen (AML) – säker arbetsmiljö Exempelvis styr SoL och Patientlagen hur Ingrid ska bemötas med respekt för självbestämmande, medan PSL reglerar rapportering vid avvikelser.

Ingrid 87 år bor på ett särskilt boende för äldre (SÄBO) i Stockholm. Hon fick plats på boendet för att hennes hemsituation var ohållbar (inte fungerade) efter en stroke hon fick förra året. Till dess har hon haft hjälp av hemtjänst som hjälp henne med matlagning, hygien och att handla. När hon flyttade in på boendet gjordes en vårdplanering tillsammans med dig som kontaktperson, Ingrid, Ingrids dotter och sjuksköterskan. Hennes stroke gjorde henne halvsidesförlamad och talförmåga försämrades vilket gör att hon pratar sluddrigt och det gör det svårt för andra människor att förstå henne vilket ibland gör henne ledsen. Förlamningen gör att hon sitter i elrullstol som hon (när hon orkar) kan köra runt själv, däremot behöver hon hjälp från och till rullstolen med hjälp med en lyft. Du är Ingrids kontaktperson vilket innebär att det är du som står henne närmst på boendet. Du har märkt att hon visar en frustration över att hon har svårt att göra sig förstådd, det gör det svårt socialt med andra. En eftermiddag när du kommer till jobbet så märker du att Ingrid beter sig annorlunda. Hon håller på att plocka med saker i dagrummet och verkar förvirrad. Du går fram till henne och hon pekar då mot sitt underliv och säjer aj aj. Vid middagen ser du en kollega som sitter och matar Ingrid trots att hon brukar äta själv. Detta väcker frågor inom dig eftersom det inte är något som du och Ingrid kommit överens om, och det står att hon ska få stöttning av personal vid måltid i genomförandeplanen, det står ingenstans att hon inte klarar av att äta själv. Det blir kväll, du och en kollega ska gå in till Ingrid och hjälpa henne i sängen för att byta hennes inkontinenshjälpmedel och göra övre hygien (hjälpa att tvätta henne i ansiktet och på överkroppen) när du ska börja borsta hennes tänder skakar på huvudet och säger nej vilket du tolkar att hon inte vill borsta tänderna. Du ser att det finns gamla matrester i munnen, vilket gör att du känner dig osäker i vad du ska göra. Åren går och Ingrids hälsa blir allt sämre, vilket gör att hon fått fler läkemedel som du administrerar efter ordination från läkare och delegering från sjuksköterska. Dottern hälsar på allt oftare, dottern blir orolig när mamma nu inte alls längre kan kommunicera verbalt. Dottern blir då så ledsen att hon börjar gråta. I och med att dottern kommer på besök nästan varje dag så ser man att hon gråter allt oftare. Personalen går ofta undan när dottern är där för att de vet inte hur de ska hantera detta.

1. Observation, rapportering, dokumentation och förebyggande arbete 1A. Vad ska observeras i caset Flera viktiga observationer framkommer: Förändrat psykiskt tillstånd: ökad förvirring, oro, letande beteende. Somatiska symtom: hosta → misstanke om infektion. Fall- och avvikanderisk: rullstolsburen person som lämnar boendet. Motorisk försämring: sämre handkontroll vid hygien. Avsteg från genomförandeplan: personal matar trots bibehållen förmåga. Etiskt tveksamma åtgärder: låsning av rullstol utan beslut. Arbetsmiljörisk: ensamarbete vid dusch. 1B. Muntlig rapport till kollega (exempel) ”Jag vill rapportera att Maria uppvisar ökad förvirring och oro sedan inflytt. Hon hade hosta enligt maken. Hon avvek från boendet igår och hittades bakom busskuren. Rullstolen har tillfälligt låsts, vilket behöver tas upp med ansvarig sjuksköterska och chef. Vid dusch noterades sämre handkontroll. Dessutom har hon blivit matad trots att hon enligt genomförandeplanen ska äta själv med anpassade bestick.” 1C. Dokumentation i journal (exempel) 2026-01-07 Vårdtagaren uppvisar ökad kognitiv svikt med desorientering och upprepade frågor om närstående. Avvikande beteende då hon lämnat boendet utan personal. Hittades efter ca 10 min. Noterat hosta, SSK informerad. Vid personlig hygien observerades nedsatt finmotorik i händer. Avsteg från genomförandeplan gällande måltid uppmärksammat och åtgärdat. Vidare uppföljning planeras. 1D. Förebyggande arbete Tidig rapportering till sjuksköterska vid förändrat tillstånd Revidera genomförandeplan Riskbedömningar (fall, nutrition, kognition) Tydliga rutiner kring utevistelse Aldrig införa begränsningsåtgärder utan beslut Säker bemanning vid tunga moment 2. Funktionsförmåga 2A. Nedsatta förmågor Kognitiv förmåga (demens) Orienteringsförmåga Finmotorik i händer Rörelseförmåga (rullstolsburen) Delvis nedsatt ADL-förmåga 2B. Upprätthålla och förbättra funktion Låta Maria göra det hon klarar själv Anpassade hjälpmedel (tunga bestick) Träning i vardagliga moment Struktur och igenkänning Tydlig, lugn kommunikation 3. Planering, genomförande och dokumentation Planering: utgå från genomförandeplan, dagsform och riskbedömningar Genomförande: personcentrerat arbetssätt, delaktighet, trygghet Dokumentation: löpande, objektiv, relevant och korrekt 4. Stöd i dagliga livet – viktiga principer Respekt för självbestämmande Bevara värdighet Undvika stress Skapa trygghet Anpassa tempo och bemötande 5. Risker och förebyggande arbete 5A. Risker Fall och olyckor Rymning Felaktiga tvångsåtgärder Belastningsskador hos personal Vårdskador vid ensamarbete 5B. Förebyggande arbete Rätt bemanning Hjälpmedel Följ rutiner Riskbedömningar Rapportera avvikelser 6. Etiska dilemman Låsning av rullstol → inskränkning av frihet Att göra mer än nödvändigt → risk för passivisering Personalbrist vs säker vård Hantering: Lyfta till chef och sjuksköterska Följa lagstiftning Alltid dokumentera och rapportera 7. Basala hygienrutiner – exempel: dusch Handdesinfektion före kontakt Handskar och skyddsförkläde Ren–smutsig ordning Handskar av efter moment Handdesinfektion efter avslut 8. Ergonomi – exempel: förflyttning till duschstol Arbeta nära kroppen Använd hjälpmedel Rak rygg, böjda knän Undvik vridningar Aldrig ensam vid tunga moment 9. Kommunikation – inflyttningssituationen Viktigt att: Vara lugn och tydlig Upprepa information Bekräfta känslor Visa respekt mot närstående Inte korrigera i onödan 10. Samarbete med andra yrkesgrupper 10A. Behov Sjuksköterska – medicinsk bedömning Arbetsterapeut – hjälpmedel Fysioterapeut – förflyttning Läkare – infektion, demensutredning Biståndshandläggare – beslut om insatser 10B. Varför samarbete ökar kvalitet Helhetssyn Rätt insatser Säker vård Minskad risk för fel 11. Avvikelser 11A. Vad är en avvikelse En händelse som avviker från planerad eller säker vård. 11B. Varför rapportera Förebygga vårdskador Utveckla verksamheten Säkerställa kvalitet 11C. Förbättring genom avvikelser Identifiera brister Utbilda personal Förbättra rutiner 12. Lagar och bestämmelser (exempel) Socialtjänstlagen (SoL) – rätten till stöd och självbestämmande Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) – god och säker vård Patientsäkerhetslagen (PSL) – förebygga vårdskador Arbetsmiljölagen (AML) – säker arbetsmiljö Patientdatalagen (PDL) – korrekt dokumentation Regeringsformen – skydd mot frihetsinskränkning Exempel: Låsning av rullstol utan beslut strider mot både självbestämmande och rättssäkerhet. Sammanfattande professionell slutsats Caset visar tydligt vikten av observation, samarbete, etik, dokumentation och personcentrerad omsorg. Undersköterskans roll är avgörande för att tidigt uppmärksamma risker, säkerställa kvalitet och skydda vårdtagarens värdighet och rättigheter.

Maria, 86 år, bor på ett särskilt boende för äldre. För några år sedan började hennes man märka att hon blev mer glömsk, och ju längre tiden gick desto fler symtom på demens visade sig. Maria använder sedan hon var ung en rullstol efter en arbetsplatsolycka hon var med om. Hennes man har nu tagit kontakt med kommunen för att få hjälp med vardagen då den mer och mer blivit ohållbar på flera sätt, och det fungerar inte att hon bor kvar hemma. Tester gjordes som visade att Maria drabbats av demens, vilket gjorde att hon nu kunde få plats på ett särskilt boende för äldre med inriktning demens. Du har precis gått på ditt arbetspass och får rapportering att nästa vecka så kommer Maria flytta in på boendet och du kommer bli hennes kontaktperson. Du läser papperna ni fått från biståndsbedömaren som förklarar Marias situation och vad hon behöver hjälp med. Det står: Maria behöver stöttning med hennes nedre hygien och handräckning när det gäller hennes övre hygien. Maria behöver tunga bestick vid måltider som underlättar när hon ska äta. Maria behöver tydlig verbal kommunikation Maria behöver hjälp med att komma in och ur sängen på ett säkert sätt. Maria behöver hjälp att sätta upp fötterna på fotstöden på hennes rullstol Dagarna går och dagen för Marias inflytt kommer. Maria kommer tillsammans med sin man som kör henne i rullstolen. Du välkomnar Maria och hennes man och visar dem till hennes nya lägenhet. Marias man berättar för dig att Maria verkar mer förvirrad och orolig än vanligt och har gjort det i två dagar nu, och att hon har hosta. Marias man åker på eftermiddagen hem till sig och Maria verkar rätt så glad över att fått komma till boendet, hon hälsar glatt på sina grannar och personal och frågar när det är mat. Hon frågar efter var hennes man är och tittar ut i fönstret för att leta efter honom. Efter middagen så förvinner Maria, du och dina kollegor frågar varandra om någon sett henne, men ingen vet var hon är. Ni ringer kollegor på andra avdelningar som hjälper till att vara på avdelningen medan du och dina avdelningskollegor springer runt både inomhus och utomhus och letar efter henne. Efter 10 minuter hittar ni henne bakom busskuren. Ni kör tillbaka Maria i rullstolen och ni bestämmer er för att nu låsa hennes rullstol för hennes egna bästa, för då kan hon inte rulla iväg själv. Det blir en diskussion i arbetslaget om man verkligen får göra detta, men ni bestämmer att ni kommer att fortsätta låsa hennes rullstol under dagarna. Några veckor senare vid ett annat arbetspass så är det dags att hjälpa Maria med duschningen. Men din kollega är sjuk och ingen ersättare finns så du bestämmer dig för att hantera Maria till duschstolen själv. Duschningen går rätt bra men du fick hjälpa henne mer än vad du trodde för hon verkar ha dålig kontroll över sina händer när hon skulle tvåla in sig själv på överkroppen. Efter duschen så serveras lunch i matsalen då du ser en kollega som är i full gång med att mata Maria, vilket är emot allt som står i genomförandeplanen som du och Maria skrivit tillsammans. Du går fram till din kollega i matsalen och skäller ut henne att hon gör fel. Din kollega ursäktar sig och ber också om ursäkt till Maria som får sina bestick och fortsätter sedan att äta själv som hon brukar

1. A) Vad ska observeras? B) Hur sker rapportering till kollega? Beskriv hur en muntlig rapportering genomförs. C) Hur sker dokumentation? Beskriv hur informationen dokumenteras i journalen. D) Hur kan undersköterskan arbeta för att personen inte ska försämras samt för att förebygga att situationen upprepas? 2. A) Vilka förmågor hos vårdtagaren är nedsatta? B) Hur kan undersköterskan arbeta för att upprätthålla och/eller förbättra vårdtagarens funktionsförmågor? 3. Beskriv hur undersköterskan planerar, genomför och dokumenterar det dagliga arbetet utifrån vårdtagarens behov och förmågor. 4. Vad är viktigt att beakta vid stöd till vårdtagaren i det dagliga livet? 5. A) Vilka risker för skador och olyckor finns för vårdtagare och/eller personal i caset? B) Hur kan undersköterskan arbeta för att förebygga skador och olyckor i arbetet? 6. Vilket eller vilka etiska dilemman kan identifieras? Beskriv hur dessa kan hanteras. 7. Välj en situation som kräver tillämpning av basala hygienrutiner och beskriv steg för steg hur dessa genomförs. 8. Välj en situation som kräver kunskap inom ergonomi. Beskriv situationen och redogör för vad som är viktigt att beakta gällande arbetsställning och säkerhet. 9. Välj en situation där särskild hänsyn behöver tas till kommunikationen med vårdtagare och närstående. Beskriv situationen och redogör för vad som är viktigt att tänka på. 10. A) Vilken hjälp kan vårdtagaren behöva från andra yrkeskategorier än undersköterska? På vilket sätt och varför? B) Hur kan samarbete mellan olika yrkesgrupper bidra till ökad kvalitet inom vård och omsorg? 11. A) Vad är en avvikelse? B) Varför är det viktigt att rapportera och dokumentera avvikelser? C) Ge exempel på hur en arbetsplats kan utvecklas och förbättras med hjälp av avvikelsehantering. 12. Vilka lagar och bestämmelser styr arbetet inom denna verksamhet? Koppla till exempel du jobbar med.

Begreppen psykisk hälsa och psykisk ohälsa är svåra att avgränsa och definiera. Hur en individ mår, och hur man upplever att man borde må, är till stor del subjektivt och påverkas av personliga erfarenheter, normer och kulturella sammanhang. Det som betraktas som normalt i ett sammanhang kan uppfattas som avvikande i ett annat. Det finns flera teoretiska modeller som försöker förklara psykisk ohälsa. Psykodynamiska perspektiv betonar inre konflikter och tidiga erfarenheter, ofta med rötter i barndomen. Behavioristiska modeller ser istället psykisk ohälsa som ett resultat av inlärda beteenden och felaktiga kopplingar mellan stimuli och respons. En av de mest använda förklaringsmodellerna är stress–sårbarhetsmodellen, som beskriver hur medfödd eller förvärvad sårbarhet i kombination med yttre påfrestningar kan leda till psykisk ohälsa. Stress är i grunden en biologisk överlevnadsreaktion som aktiveras vid hot eller krav. Kortvarig stress kan vara funktionell och prestationshöjande, men långvarig stress innebär en belastning på både kropp och psyke och kan bidra till utveckling av psykisk ohälsa. En kris är en livssituation som är så psykiskt påfrestande att individens vanliga copingstrategier inte räcker till. Utvecklingskriser är kopplade till naturliga livsfaser, såsom tonårstid, föräldraskap eller pensionering. Traumatiska kriser uppstår till följd av oväntade och ofta smärtsamma händelser, exempelvis våldsbrott, dödsfall, separationer eller allvarlig sjukdom. För att identifiera och klassificera psykiska sjukdomar används internationella diagnosmanualer, främst ICD-10 och DSM-5. Dessa ligger till grund för diagnostik inom hälso- och sjukvården. Psykisk ohälsa kan övergripande delas in i flera huvudområden: affektiva sjukdomar, ångestsyndrom, psykoser, personlighetssyndrom samt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Dessa skiljer sig åt i både uttryck, orsaker och behandlingsbehov, men har gemensamt att de påverkar individens känsloliv, beteende och fungerande i vardagen.

Missbruk och beroende utgör en betydande del av den psykiska ohälsan. Missbruk innebär att en person använder ett ämne eller ägnar sig åt ett beteende i sådan omfattning att det blir skadligt för individen själv eller för omgivningen. Beroende innebär att relationen till det man missbrukar blivit så stark att det är svårt eller omöjligt att avstå. Alkohol- och drogmissbruk är vanligt förekommande och påverkar inte bara den som missbrukar utan även familj, vänner och samhället i stort. I Sverige uppskattas omkring 330 000 personer vara beroende av alkohol. Spelberoende innebär att individen tappar kontrollen över sitt spelande. Det kan handla om allt från nätcasino, betting och poker till aktiehandel eller lotter. Spelandet leder ofta till ekonomiska problem, relationssvårigheter och psykiskt lidande. Sexmissbruk skiljer sig från många andra missbruk genom att sexualitet i sig inte är skadligt. Det problematiska ligger i det tvångsmässiga beteendet och i de riskfyllda situationer individen försätter sig i, vilket kan få allvarliga konsekvenser för hälsa och relationer. Det finns även andra former av beroende, såsom internetberoende, dataspelsberoende, shoppingberoende och beroende av makt eller bekräftelse. Gemensamt för dessa är att de begränsar individens liv och leder till förlust av kontroll. Sårbarheten för missbruk varierar mellan individer. Genetiska faktorer, uppväxtmiljö och sociala förhållanden spelar stor roll. Hjärnans belöningssystem och signalsubstanser som dopamin påverkar risken att fastna i beroendebeteenden. Vissa personlighetstyper, exempelvis ängsliga, antisociala eller starkt sensationssökande, löper större risk att utveckla missbruk. Behandling kan ske genom psykoterapi, exempelvis KBT eller DBT, ofta i kombination med stödgrupper och ibland medicinsk behandling. Ätstörningar Ätstörningar är en särskild form av beroendeproblematik där relationen till mat, kropp och kontroll blivit störd. I Sverige beräknas omkring 100 000 personer leva med någon form av ätstörning. Den största riskgruppen är unga kvinnor, men tillståndet förekommer även hos män. Ätstörningar kan fungera som ett sätt att hantera ångest, skam eller känslor av maktlöshet, men de kan också utvecklas ur till synes oskyldig bantning som successivt spårar ur. De vanligaste formerna är: Anorexi, som kännetecknas av extrem kalorirestriktion, stark rädsla för viktuppgång och en förvrängd kroppsuppfattning. Tillståndet kan leda till allvarliga kroppsliga komplikationer och är potentiellt livshotande. Bulimi, där individen växlar mellan hetsätning och kompensatoriska beteenden som kräkning, laxering eller överdriven träning. Även här finns en stark fixering vid kropp och vikt. Närliggande tillstånd är ortorexi, där fokus ligger på extremt ”hälsosam” kost och träning, samt megarexi, som innebär en tvångsmässig strävan efter ökad muskelmassa. Behandling av ätstörningar inleds ofta med att stabilisera ätbeteendet, men långsiktig förbättring kräver att bakomliggande tankemönster, känslor och självbild bearbetas genom psykoterapi.

Neurotypiskt syndrom beskrivs skämtsamt som en medfödd neurotisk störning som påstås omfatta cirka 96 procent av befolkningen. Tillståndet anges som obotligt och används i en ironisk mening för att vända perspektivet på vad som betraktas som normalt respektive avvikande. Bland de egenskaper som tillskrivs neurotypiskt syndrom nämns bland annat ett starkt och ibland överdrivet fokus på sociala relationer, en tendens till föreställningar om överlägsenhet, låg tolerans för avvikande beteenden hos andra samt en uttalad rädsla för ensamhet. Vidare beskrivs en stark övertygelse om att den egna verklighetsuppfattningen är den enda giltiga, svårigheter att uttrycka sig rakt och tydligt samt en hög benägenhet till osanning eller social anpassning på bekostnad av ärlighet. Begreppet neurotypiskt syndrom myntades av personer med Aspergers syndrom i internetbaserade sammanhang och är avsett som en satirisk parodi på psykiatriska diagnoser, särskilt autismdiagnoser. Det rör sig alltså inte om någon verklig eller kliniskt erkänd diagnos. Genom att beskriva det neurotypiska som ett ”syndrom” riktas en kritisk blick mot ett diagnossamhälle där det ofta finns en förutfattad norm om vad som anses friskt, önskvärt och normalt. Begreppet används för att ifrågasätta om det alltid är självklart att just det som är vanligast också är det mest funktionella eller eftersträvansvärda, samt för att synliggöra hur avvikelse ofta problematiseras medan normalitet sällan granskas.

I Sverige används ofta begreppet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) för att beskriva tillstånd som främst har sin grund i biologiska och neurologiska faktorer i hjärnan. Dessa tillstånd påverkar hur individen tänker, uppfattar, reglerar känslor och fungerar i vardagen. Symtomen visar sig oftast tidigt i livet, vilket gör att många får sin diagnos redan under barndomen. Flera neuropsykiatriska diagnoser har varit föremål för debatt, särskilt ADHD och andra så kallade bokstavsdiagnoser. Kritiken har bland annat handlat om att diagnoserna kan upplevas som breda och att man ibland inte tillräckligt beaktar miljöfaktorer, såsom uppväxtförhållanden, skolmiljö och social belastning. Samtidigt används diagnoserna som ett verktyg för att förstå individens svårigheter och för att kunna erbjuda anpassningar och stöd. ADHD (Attention Deficit/Hyperactivity Disorder)ADHD är en av de vanligaste neuropsykiatriska diagnoserna bland barn och ungdomar. Man beräknar att omkring fem procent av befolkningen har ADHD, och diagnosen är vanligare hos pojkar än hos flickor. Orsaken är inte helt klarlagd, men forskningen pekar på en kombination av ärftliga faktorer och påverkan från levnadsmiljön. Tillståndet kännetecknas av svårigheter med uppmärksamhet, koncentration, impulskontroll och aktivitetsreglering. Dessa svårigheter blir ofta särskilt tydliga i skolan, där kraven på fokus, stillasittande och självkontroll är höga. Man brukar skilja mellan tre former av ADHD: ADHD med huvudsakligen uppmärksamhetsstörning, där koncentrationssvårigheter dominerar, ADHD med huvudsakligen hyperaktivitet och impulsivitet, samt ADHD av kombinerad typ, där båda typerna av svårigheter förekommer. ADHD kan ibland förekomma tillsammans med motorisk koordinationssvårighet, vilket diagnostiseras som DCD (Developmental Coordination Disorder). Stöd och behandling kan bestå av pedagogiska anpassningar, tydlig struktur, hjälpmedel och kognitiv beteendeterapi (KBT). Många behandlas även med centralstimulerande läkemedel, exempelvis metylfenidat eller amfetamin, vilket för vissa ger tydlig förbättring i vardagsfunktionen. AutismspektrumtillståndAutismspektrumtillstånd (AST) är ett samlingsnamn för medfödda tillstånd som påverkar individens förmåga till socialt samspel, kommunikation och flexibilitet i beteende och tänkande. Autism är ett brett spektrum, vilket innebär att symtomen och funktionsnivån kan variera mycket mellan olika personer. I ena änden av spektrumet finns personer med omfattande funktionsnedsättningar, som till exempel utebliven språkutveckling och behov av stort stöd i vardagen. Många har även samtida funktionsnedsättningar, såsom intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi eller syn- och hörselnedsättningar. I den andra änden finns personer med högfungerande autism, tidigare benämnt Aspergers syndrom, som ofta har normal eller hög begåvning och i många fall klarar vardagen relativt självständigt. För att diagnosen autism ska kunna ställas krävs att barnet före tre års ålder uppvisar tydliga svårigheter inom tre områden: ömsesidigt socialt samspel, kommunikation samt beteende- och föreställningsförmåga. Karakteristiskt för personer med autism är svårigheter att förstå och tolka sociala signaler, sätta sig in i andras perspektiv och följa oskrivna sociala regler. Abstrakt tänkande och helhetsförståelse kan vara utmanande, medan detaljfokus ofta är en styrka. Många utvecklar specialintressen och kan bli starkt fixerade vid specifika ämnen, rutiner eller beteenden. Autism kan inte botas, men med tidiga insatser, struktur, pedagogiskt stöd och beteendeterapeutiska metoder kan individen få goda förutsättningar att utvecklas och fungera i vardagen.

Personer med personlighetssyndrom har varaktiga svårigheter i utvecklingen av sin personlighet och sitt själv. Det handlar om långvariga mönster av tänkande, känslor och beteenden som avviker från det som anses förväntat i individens kultur och som ofta leder till problem i relationer, arbete och vardagsliv. Ett gemensamt drag är svårigheter att upprätthålla stabila sociala relationer och att anpassa sig till förändrade situationer. Begreppet personlighetssyndrom är ibland omdiskuterat, eftersom gränsen mellan det som betraktas som normalt och avvikande till stor del påverkas av samhälleliga normer och värderingar. Trots detta används begreppet inom psykiatrin för att beskriva mönster som orsakar påtagligt lidande eller försämrad funktion. Orsakerna är ofta komplexa och kan innefatta både genetiska faktorer och uppväxtförhållanden, särskilt erfarenheter från tidig barndom. Den amerikanska diagnosmanualen DSM-5 delar in personlighetssyndrom i tre huvudgrupper, baserat på gemensamma drag i beteende och upplevelsevärld. Grupp A – udda och excentriska dragPersonlighetssyndrom i grupp A har likheter med psykotiska tillstånd och kännetecknas ofta av en förvrängd verklighetsuppfattning, misstänksamhet eller social tillbakadragenhet. Personerna uppfattas ofta av omgivningen som udda eller svårbegripliga. Hit räknas paranoid personlighet, där stark misstänksamhet och långvarig misstro dominerar, schizoid personlighet, som präglas av känslomässig kyla och begränsat behov av social kontakt, samt schizotyp personlighet, där excentriskt beteende, magiskt tänkande och vidskepelse är framträdande. Grupp B – dramatiska och impulsiva dragI grupp B återfinns personlighetssyndrom som kännetecknas av impulsivitet, emotionell instabilitet och ett ofta dramatiskt och oberäkneligt beteende. Relationer blir ofta intensiva och konfliktfyllda. Hit hör antisocial personlighet, ibland kallad psykopati, där brist på empati, ansvarslöshet och normbrytande beteenden är centrala. Emotionellt instabil personlighet, tidigare benämnd borderline, präglas av kraftiga känslosvängningar, osäker identitet och rädsla för att bli övergiven. Narcissistisk personlighet kännetecknas av självöverskattning, behov av beundran och bristande empati, medan histrionisk personlighet tar sig uttryck i dramatisering, starkt bekräftelsebehov och manipulativt beteende. Grupp C – ängsliga och kontrollerande dragPersonlighetssyndrom i grupp C kännetecknas av ängslighet, osäkerhet och ett starkt behov av kontroll. Personerna upplever ofta låg självkänsla och rädsla för kritik eller avvisande. I denna grupp ingår undvikande (fobisk) personlighet, där social osäkerhet och känslighet för kritik dominerar, osjälvständig personlighet, som präglas av starkt beroende av andra och svårigheter att fatta egna beslut, samt tvångsmässig (obsessiv-kompulsiv) personlighet, där perfektionism, rigiditet och känslomässig återhållsamhet är centrala drag.

En psykos kännetecknas av en allvarligt förändrad verklighetsuppfattning, där individen har svårt att skilja mellan det som är inre upplevelser och yttre verklighet. Verkligheten kan upplevas som förvrängd genom hallucinationer, vanföreställningar och störningar i tänkande och medvetande. Upplevelsen av självet, omgivningen och sammanhanget rubbas, vilket ofta leder till ett avvikande eller bisarrt beteende. Psykoser kan uppstå tillfälligt, exempelvis i samband med trauma, drogpåverkan eller extrem stress, men kan också vara del av en psykisk sjukdom. SchizofreniSchizofreni är den psykotiska sjukdom som oftast förknippas med psykoser. Den drabbar cirka 1 procent av befolkningen. Någon enskild orsak har inte kunnat fastställas, men forskningen pekar på en kombination av genetisk sårbarhet och psykosociala påfrestningar som utlösande faktorer. Sjukdomen debuterar vanligen under tonåren eller tidig vuxenålder. Vanliga symtom vid schizofreni är hallucinationer, ofta i form av röster som kommenterar eller ger order, samt vanföreställningar som skapar en förvrängd bild av verkligheten. Tankestörningar kan yttra sig som splittrat eller osammanhängande tal. Många upplever också identitetsförvirring, där gränsen mellan jaget och omvärlden blir oklar. Känslolivet kan påverkas genom känslomässig avflackning, brist på lust och glädje samt social tillbakadragenhet. Hos vissa förekommer även katatona symtom, såsom stelhet, ovanliga rörelsemönster eller orörlighet. Personer med schizofreni upplever ofta att deras tankar eller handlingar styrs av yttre krafter. Sjukdomsinsikten är ofta begränsad, vilket innebär att individen inte upplever sig vara sjuk utan förklarar sina upplevelser utifrån sina vanföreställningar. Behandlingen består främst av antipsykotiska läkemedel (neuroleptika) i kombination med psykosociala insatser och terapi. Prognosen förbättras av stabila levnadsförhållanden, tidig behandling och socialt stöd. VanföreställningssyndromVanföreställningssyndrom är en psykotisk sjukdom som påminner om schizofreni men skiljer sig genom att hallucinationer saknas. Det centrala symtomet är istället en eller flera ihållande vanföreställningar, där individen tolkar verkligheten på ett felaktigt och ofta bisarrt sätt. Vanföreställningarna kan ta sig olika uttryck, exempelvis förföljelsemani (paranoia), svartsjukeparanoia, storhetsföreställningar, felaktiga föreställningar om att vara älskad av någon eller upplevelser av att styras av yttre makter. Personer med vanföreställningssyndrom är ofta starkt misstänksamma, vilket kan göra behandling svår. Neuroleptika kan dock ha god effekt i vissa fall. Drogutlöst psykosEn drogutlöst psykos kan uppstå vid användning av alkohol, narkotika eller andra psykoaktiva substanser. Psykosen kan utvecklas efter långvarigt bruk men även efter ett enstaka tillfälle. I många fall klingar symtomen av när substansen lämnat kroppen, men hos vissa individer kan det psykotiska tillståndet bli långvarigt eller bestående, särskilt vid upprepad exponering eller underliggande sårbarhet. Dissociativ identitetsstörningDissociativ identitetsstörning är ett tillstånd som länge väckt fascination. Det innebär att individen utvecklar flera åtskilda identitetstillstånd, där varje del kan ha egna minnen, beteenden och sätt att relatera till omvärlden. Störningen ses som en extrem försvarsmekanism och kopplas ofta till allvarliga trauman i barndomen. Genom uppdelningen av personligheten kan individen hantera upplevelser som annars skulle vara psykiskt överväldigande. Tillståndet uppstår vanligen tidigt i livet, när gränsen mellan fantasi och verklighet ännu inte är fullt utvecklad. Ett välkänt kulturellt exempel på temat är Robert Louis Stevensons roman Det sällsamma fallet med Dr. Jekyll och Mr. Hyde, där huvudpersonen växlar mellan två diametralt olika personligheter.

Ångestsyndrom Ångest är en stark känsla av oro eller ängslan som alla människor upplever ibland. Det kan handla om oro inför en muntlig redovisning, att gå ensam i mörker eller en gnagande känsla av att något kan gå fel. Ångest är nära kopplad till rädsla, men skiljer sig genom att den inte uppstår vid ett direkt hot, utan snarare som en oro inför vad som skulle kunna hända. När ångest aktiveras sätts kroppens stressystem i gång. Hjärtat slår snabbare, blodtrycket stiger och andningen blir ytligare och snabbare. Dessa reaktioner är i grunden en skyddsmekanism, men när ångesten blir stark, långvarig eller återkommande kan den orsaka betydande lidande och svårigheter i vardagen. Då talar man om ångestsyndrom. Det finns flera olika former av ångestsyndrom. Fobiskt ångestsyndrom innebär en stark och orealistisk rädsla för specifika situationer eller föremål. Rädslan står inte i proportion till den verkliga faran men väcker ändå kraftig ångest, vilket leder till att personen försöker undvika det som upplevs hotfullt. Vid specifik fobi är rädslan knuten till ett visst objekt eller en viss situation, exempelvis höjder, djur, sprutor, hissar eller flygresor. Social fobi innebär rädsla för sociala situationer där man riskerar att bli granskad av andra, vilket kan leda till starkt undvikande och i svåra fall kraftigt begränsa individens liv. Agorafobi handlar om rädsla för att befinna sig på platser där det kan vara svårt att ta sig därifrån eller få hjälp, till exempel öppna platser, kollektivtrafik eller stora varuhus. Fobier kan vara starkt begränsande men behandlas ofta framgångsrikt, främst med KBT. Panikångest yttrar sig i plötsliga och intensiva ångestattacker som kan innefatta hjärtklappning, svettningar, andnöd, yrsel och stark dödsångest. Anfallen kommer ofta oväntat och går vanligtvis över inom relativt kort tid. Upplevelsen är ofta mycket skrämmande, vilket kan leda till rädsla för att drabbas igen. Denna rädsla kan i sin tur skapa ett undvikandebeteende där personen försöker undvika situationer som förknippas med tidigare panikattacker. Panikångest behandlas främst med KBT och ibland i kombination med läkemedel. Generaliserat ångestsyndrom kännetecknas av en ihållande och svårkontrollerad oro som inte är knuten till någon specifik situation. Personen känner sig ofta spänd och orolig större delen av tiden. Vanliga kroppsliga symtom är huvudvärk, muskelspänningar, yrsel, hjärtklappning och svettningar. Det mest framträdande är dock den ständiga oron, som kan gälla allt från den egna hälsan och familjens säkerhet till arbete, ekonomi och framtiden. Tillståndet är vanligare hos kvinnor och behandlas oftast med KBT. Tvångssyndrom, även kallat OCD, innebär att personen försöker hantera sin ångest genom tvångstankar och tvångshandlingar. Tvångstankar är återkommande, påträngande och ofta plågsamma tankar som upplevs som svåra eller omöjliga att kontrollera. De kan handla om rädsla för smitta, att ha gjort något fel eller att skada sig själv eller andra. Försök att trycka bort tankarna leder ofta till att de blir ännu starkare. Tvångshandlingar är upprepade beteenden eller mentala ritualer som utförs för att minska ångesten. Det kan exempelvis handla om överdrivet handtvättande, kontrollerande, räknande eller att utföra handlingar i en viss ordning. Tvångshandlingarna ger ofta en tillfällig lättnad, men vidmakthåller på sikt problemet. Tvångssyndrom behandlas vanligtvis med KBT och ibland med antidepressiva läkemedel.

Affektiva sjukdomar, även kallade förstämningssyndrom, är psykiska sjukdomar som främst påverkar individens känsloliv. De kan visa sig genom ett sänkt eller förhöjt stämningsläge, kraftiga svängningar mellan olika känslotillstånd eller genom att känslor upplevs som ovanligt starka. Detta är en betydelsefull grupp psykiska sjukdomar eftersom den berör en stor del av befolkningen. Den vanligaste affektiva sjukdomen är depression. Begreppet används på två olika sätt: dels som en vardaglig beskrivning av ett tillfälligt sinnestillstånd, till exempel när man säger att man känner sig nedstämd, dels som en medicinsk diagnos där nedstämdheten är mer djupgående, långvarig och funktionsnedsättande. Många forskare menar att det inte finns någon tydlig gräns mellan normal nedstämdhet och sjuklig depression. De flesta människor upplever perioder av nedstämdhet i livet, men man uppskattar att närmare 20 procent av befolkningen någon gång drabbas av en mer allvarlig depression. Det har diskuterats om depression blivit vanligare eller om ökningen snarare beror på ökad medvetenhet, lägre tröskel för att söka vård och bredare diagnoskriterier. Depression kan utlösas av påfrestande livshändelser som skilsmässa, arbetslöshet eller förlust av en närstående. Den kan också ha samband med existentiella livskriser, andra sjukdomar eller biologiska faktorer. Vissa kvinnor drabbas av postnatal depression efter förlossning. Forskning visar även samband mellan depression och låg nivå av signalsubstansen serotonin. Enligt stress–sårbarhetsmodellen har vissa individer en ökad känslighet för att utveckla depression. Hos en del förekommer årstidsbunden depression, särskilt under vinterhalvåret. Depression delas in i lindrig, medelsvår och svår form. Förutom nedstämdhet förekommer ofta symtom som trötthet, koncentrationssvårigheter, obeslutsamhet, minskat intresse och engagemang, aptitförändringar, sömnproblem och nedsatt sexlust. Svår depression bör behandlas eftersom tillståndet annars riskerar att fördjupas. Återfallsrisken är relativt hög och omkring hälften av dem som haft en depression insjuknar igen. Behandling sker ofta med antidepressiva läkemedel i kombination med psykoterapi, exempelvis KBT eller psykodynamisk terapi. Bipolär sjukdom är betydligt ovanligare än depression och beräknas drabba cirka 1–3 procent av befolkningen. Sjukdomen, som tidigare kallades manodepressiv sjukdom, kännetecknas av växlingar mellan depressiva perioder och perioder av förhöjt stämningsläge, så kallad mani. Under de depressiva faserna upplever individen ofta nedstämdhet, hopplöshet och låg självkänsla. Livet kan kännas meningslöst och självkritiken är ofta stark. De maniska perioderna kan vara milda, med ökad energi och handlingskraft, men kan också bli intensiva och leda till överdriven självsäkerhet, impulsivitet och bristande omdöme. Det kan resultera i riskfyllda beslut, ekonomiska problem eller sociala konflikter. Maniska personer uppfattas ibland som hyperaktiva eller gränslösa. Till skillnad från depression, som ofta påverkas av livshändelser och psykosociala faktorer, har bipolär sjukdom en stark genetisk komponent. Sjukdomen uppträder vanligtvis i skov, där perioder av mani och depression varvas med stabila faser då individen fungerar relativt väl. Bipolär sjukdom kan inte botas, men behandlas ofta framgångsrikt med stämningsstabiliserande läkemedel. Behandlingen kompletteras ofta med psykoterapi för att stärka individens förmåga att hantera sjukdomen och förebygga nya skov.