Julio Moraga

När både beroendet och den psykiska sjukdomen behandlas samtidigt, med samma metod och av samma behandlingsteam, kallas det integrerad behandling. Denna behandlingsform har utvecklats för att möta behovet hos personer som lever med samsjuklighet, där flera vårdinstanser tidigare arbetat var för sig. I en integrerad modell får individen en sammanhållen vård där hela livssituationen tas i beaktande. Den amerikanske psykologen och forskaren Kim T. Meuser har beskrivit integrerad behandling som en process som sker i flera faser. Varje fas har sitt mål och sin metod, men de bildar en gemensam kedja där fokus ligger på samarbete, motivation och långsiktig förändring. I engagemangsfasen handlar det om att etablera kontakt och skapa en behandlingsallians. Det betyder att individen får regelbundna möten med behandlare som arbetar för att bygga tillit och trygghet. Praktiska och sociala insatser står i centrum – till exempel hjälp att komma i tid till möten, stöd i vardagsrutiner och gemensamma samtal som lägger grunden för fortsatt behandling. Därefter följer motivationsfasen, där målet är att individen ska börja se sambandet mellan missbruket och den psykiska ohälsan. Genom motiverande samtal (MI) arbetar man med att öka förståelsen för den egna situationen och väcka viljan till förändring. Under denna fas kartläggs individens hela livssituation och de praktiska insatserna fortsätter, ofta i samarbete med socialtjänsten och andra myndigheter. Nästa steg är den aktiva behandlingsfasen, då fokus ligger på att minska eller avbryta substansbruket. Här används en kombination av psykofarmakologiska behandlingar, psykologiska metoder som kognitiv beteendeterapi (KBT) och psyko-sociala metoder som ACT (Acceptance and Commitment Therapy) eller case management. Återfall är vanligt i denna fas, och behandlingen behöver ofta anpassas eller backa tillbaka till motivationsarbetet för att individen ska kunna fortsätta framåt. Den sista fasen kallas återfallspreventionsfasen, och syftet är att stärka individens förmåga att leva ett självständigt och stabilt liv. Det handlar inte bara om att undvika återfall, utan också om att bygga ett fungerande vardagsliv – skapa sociala relationer, delta i aktiviteter, utveckla fritidsintressen och kanske hitta arbete eller annan sysselsättning. Behandlingstiden vid samsjuklighet är ofta lång, men integrerade insatser har visat sig ge bättre resultat än traditionell, uppdelad behandling. När samma behandlingsteam följer individen genom hela processen skapas kontinuitet, trygghet och gemensamt ansvar. Integrerad behandling bygger också på ett förhållningssätt som ser individen som en aktiv del i sin egen återhämtning. Det innebär att behandlingen utformas i dialog, där individens mål, värderingar och resurser vägs in. 📊 Statistik: Enligt Socialstyrelsen (2023) visar integrerade behandlingsmodeller upp till 30 % högre behandlingsföljsamhet och minskad återfallsfrekvens jämfört med traditionellt uppdelade vårdinsatser. 💭 Reflektionsfråga Varför tror du att integrerad behandling ofta leder till bättre resultat för personer med samsjuklighet än separata vårdinsatser?

Samarbetet mellan olika vårdenheter är avgörande vid samsjuklighet. Personer som lever med både psykisk sjukdom och substansberoende behöver insatser från flera aktörer samtidigt, och det är viktigt att dessa insatser samordnas. Samverkan sker bäst genom gemensam vårdplanering i form av en samordnad individuell plan (SIP), där ansvaret tydligt fördelas mellan berörda verksamheter. En samordnad plan gör det möjligt för olika behandlare och huvudmän att arbeta mot samma mål. När den psykiska sjukdomen och beroendet behandlas samtidigt och parallellt, ökar chanserna till återhämtning. Utan samordning finns risk att insatserna krockar eller uteblir. Det är därför viktigt att både hälso- och sjukvården och socialtjänsten samarbetar med individens behov i centrum. I praktiken handlar detta om att behandlingen ska vara integrerad, det vill säga samordnad mellan professioner och vårdnivåer. En person som exempelvis får stöd för sitt beroende genom socialtjänsten och samtidigt har psykiatrisk kontakt inom regionen behöver en gemensam planering där alla är informerade och engagerade. Det krävs också att personalen har ett stödjande och pedagogiskt förhållningssätt. Det handlar inte enbart om att behandla sjukdomar, utan om att hjälpa individen att återfå struktur, trygghet och livskvalitet. Behandlingen kan omfatta flera metoder samtidigt, som psykofarmakologisk behandling, kognitiv beteendeterapi (KBT) eller motiverande samtal (MI). Att kombinera psykologiska, medicinska och sociala insatser är ofta nödvändigt för att skapa stabilitet. Målen bör vara realistiska och utgå från individens aktuella förutsättningar – ibland handlar det inte om full nykterhet på en gång, utan om små steg mot drogfrihet och fungerande vardag. För att nå långsiktiga resultat är det viktigt att de samordnade insatserna stärker individens livssituation. Ökad boendestabilitet och förbättrad livskvalitet är ofta förutsättningar för att lyckas med behandling. Samordningen kan därför omfatta: • hjälp med försörjning och kontakter med myndigheter • stöd för att hitta och behålla bostad • hjälp att återknyta kontakt med familj och anhöriga • stöd att hitta sysselsättning eller arbete • hjälp att samordna kontakt med vård och psykiatri. När vården fungerar på detta sätt kan individen få hjälp med både det psykiska måendet och beroendet samtidigt. Det ger bättre förutsättningar för att bryta destruktiva mönster och minska återfallsrisken. Modeller som case management och den integrerade modellen ACT-case management (Assertive Community Treatment) har visat goda resultat i arbetet med samsjuklighet. De bygger på att en samordnare eller ett behandlingsteam tar ett gemensamt ansvar för individens vård och följer personen över tid. På så sätt undviks att individen ”faller mellan stolarna” när flera olika verksamheter är inblandade. Enligt Socialstyrelsens senaste uppföljning (2023) har över 60 % av personer med samsjuklighet upplevt bristande samordning mellan vård och socialtjänst. Att utveckla strukturer för gemensam planering och kommunikation är därför en av de viktigaste faktorerna för förbättrad vårdkvalitet. 📊 Statistik: Enligt Folkhälsomyndigheten (2024) lever omkring 200 000 personer i Sverige med både psykisk sjukdom och substansrelaterade problem. Brist på samordning är ett av de vanligaste hindren för återhämtning. 💭 Reflektionsfråga Hur kan en samordnad individuell plan (SIP) bidra till att vården upplevs mer sammanhållen för en person med samsjuklighet?

Behandling vid samsjuklighet kräver att både beroendet och den psykiska sjukdomen behandlas samtidigt. Om bara det ena tillståndet uppmärksammas riskerar den andra problematiken att förvärras, vilket ofta leder till återfall eller försämrade resultat. Därför behövs en helhetsinriktad och samordnad behandling som ser hela individens livssituation. Samsjuklighet innebär en större risk för ett mer långdraget sjukdomsförlopp och ett sämre behandlingsresultat. Därför är det viktigt att tidigt identifiera och bedöma samsjukligheten. Kartläggningen bör omfatta både medicinska och sociala faktorer, liksom individens psykiska hälsa, nätverk och levnadsvanor. Ett vanligt bedömningsinstrument är ASI – Addiction Severity Index, som består av omkring 180 frågor inom områden som fysisk hälsa, arbete och försörjning, alkoholanvändning, narkotikaanvändning, rättsliga problem, familj och umgänge samt psykisk hälsa. Genom ASI får personalen en helhetsbild av individens situation. Det gör det möjligt att planera insatser som är realistiska, samordnade och långsiktiga. Bedömningen ligger också till grund för vilken hjälp och behandling som behövs, samt vilken huvudman – hälso- och sjukvården eller socialtjänsten – som ansvarar för de olika delarna. En viktig del i arbetet är att utse en samordnare, ofta kallad case manager, som ansvarar för att samordna insatserna. Samordnaren fungerar som kontaktperson för individen och håller ihop vårdplaneringen mellan olika verksamheter. Det kan handla om att se till att behandlingen sker i rätt ordning, att kontakten mellan vård och socialtjänst fungerar, och att individen får det stöd som krävs för att vardagen ska fungera. För personer med samsjuklighet kan det behövas stöd inom många områden: • hjälp med försörjning och kontakter med myndigheter • stöd för att hitta och behålla en bostad • hjälp att återuppta eller skapa kontakt med familj och närstående • stöd att hitta meningsfull sysselsättning eller arbete • hjälp att upprätthålla kontakt med hälso- och sjukvården. I vissa fall visar det sig att läkemedelsassisterad behandling, till exempel LARO (läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende), fungerar sämre när en psykisk sjukdom finns samtidigt. Då måste den psykiska ohälsan behandlas parallellt med beroendet för att resultatet ska bli hållbart. Stödinsatserna behöver inte alltid handla om total nykterhet eller drogfrihet på en gång. Ibland är första steget att stabilisera livssituationen och minska bruket. Målet bör alltid vara realistiskt och anpassat till individens förutsättningar. För vårdpersonalen är det viktigt att ha ett stödjande och pedagogiskt förhållningssätt, med fokus på motivation, trygghet och delaktighet. Ett gott behandlingsresultat bygger på samordning, tålamod och långsiktighet. Samsjuklighet är en komplex problematik där framgång ofta handlar om små steg i rätt riktning – att stärka boendestabilitet, skapa rutiner och bygga upp förtroende. 📊 Statistik: Cirka 52 000 personer behandlas årligen i Sverige för substansbrukssyndrom. Av dessa har omkring hälften samtidigt vårdats för psykisk sjukdom under de senaste två åren. 💭 Reflektionsfråga Vilken betydelse kan en samordnare (case manager) ha för en person som lever med samsjuklighet, och hur påverkar det vårdens resultat?

Tidig psykisk ohälsa kan bero på flera samverkande faktorer. Socioekonomiska förhållanden som arbetslöshet, ekonomiska svårigheter eller otrygga levnadsvillkor påverkar den psykiska hälsan negativt. Barn och ungdomar som växer upp i familjer där det förekommer missbruk, psykisk sjukdom eller andra svårigheter löper särskilt stor risk att själva drabbas av psykisk ohälsa. I en dysfunktionell familj, där trygghet, struktur och känslomässigt stöd saknas, ökar risken för oro, låg självkänsla och svårigheter att hantera känslor. Även ärftliga faktorer har betydelse. Psykiska sjukdomar och vissa personlighetsegenskaper, såsom impulsivitet eller svårigheter med känsloreglering, kan gå i arv och påverka hur individen reagerar på stress och motgångar. Psykiska problem i familjen ökar därför risken för att liknande problem uppstår hos barnen. Den tidiga psykiska ohälsan kan i sin tur öka sårbarheten för missbruk. För pojkar visar sig problemen ofta genom utagerande beteenden som uppförandestörning eller trotsyndrom, medan flickor oftare uppvisar ångest och depression. Hos ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser, särskilt ADHD, är risken för missbruk extra hög. Nästan en fjärdedel av ungdomar med substansberoende har även ADHD, vilket innebär att symtom som koncentrationssvårigheter, rastlöshet och impulsivitet kan leda till självmedicinering. Impulsiviteten i sig är dessutom en riskfaktor. När psykisk ohälsa inte uppmärksammas i tid kan individen söka lindring i alkohol eller droger. Det som först ger tillfällig lättnad kan utvecklas till ett beroende som förvärrar både den psykiska och fysiska hälsan. Konsekvenserna varierar från person till person, men samsjukligheten leder ofta till både sociala, medicinska och psykologiska följder. Några vanliga konsekvenser vid samsjuklighet är: • social isolering och normbrytande beteende • försämrad psykisk sjukdom och ökat beroende • svårigheter i skola och arbete • förlorad försörjning och ekonomiska problem • hemlöshet och otrygg livssituation • försämrad fysisk hälsa med sjukdomar i lever, bukspottkörtel eller nervsystem • ökad risk för psykosupplevelser och självmordsförsök • längre behandlingstider och sämre behandlingsresultat • risk för återfall och behov av upprepad vård • ökad risk för rättsliga problem eller fängelsestraff. Gemensamt för dessa följder är att individen hamnar i en sårbar livssituation där samhällets stödinsatser blir avgörande. Samsjuklighet kräver därför samordnad vård, behandling och socialt stöd för att förbättra livskvaliteten och minska risken för återfall. 📊 Statistik: Ungefär 25 % av ungdomar med substansberoende har även ADHD. Samsjuklighet leder ofta till längre behandlingstider, högre återfallsrisk och ökad förekomst av sociala problem. 💭 Reflektionsfråga Hur kan tidig upptäckt av psykisk ohälsa minska risken för missbruk och de långsiktiga konsekvenserna av samsjuklighet?

📄 Förklaringsmodeller till samsjuklighet Det finns flera olika förklaringsmodeller till varför samsjuklighet uppstår. Forskning visar att sambandet mellan psykisk sjukdom och missbruk kan förstås på flera sätt – och ofta samverkar flera av dessa förklaringar samtidigt. Den första modellen handlar om gemensamma riskfaktorer. En person kan ha genetisk sårbarhet, en uppväxt präglad av stress eller psykiska problem i familjen, vilket ökar risken för både psykisk sjukdom och substansberoende. Här finns alltså en gemensam grund som påverkar båda tillstånden. En annan modell är att substansbruk orsakar psykisk sjukdom. Alkohol, cannabis, amfetamin och andra droger påverkar hjärnans signalsubstanser och kan framkalla psykiska symtom som depression, ångest eller tillfälliga psykoser. I vissa fall kvarstår dessa symtom även efter att personen slutat använda droger, vilket leder till en mer långvarig psykisk sjukdom. En tredje modell utgår från att missbruket uppstår som självmedicinering. Personen försöker lindra sin psykiska smärta – till exempel ångest, oro eller sömnsvårigheter – genom att använda alkohol eller droger. Den tillfälliga lättnaden gör att beteendet upprepas, men på sikt förvärras både den psykiska ohälsan och beroendet. En fjärde förklaring betonar ärftlighetens roll. Vissa människor har en medfödd benägenhet för impulsivitet, rastlöshet eller svårigheter att hantera stress, vilket gör dem mer sårbara både för psykiska sjukdomar och för missbruk. Slutligen finns modellen som beskriver en ömsesidig förstärkning mellan tillstånden. Den psykiska sjukdomen leder till ökat substansbruk, och substansbruket förvärrar den psykiska sjukdomen. Det skapas en ond cirkel där de båda problemen driver varandra och gör behandlingen mer komplicerad. I vissa fall kan psykiska symtom också vara tillfälliga reaktioner på droganvändning – exempelvis vid förgiftning (intoxikation) eller abstinens – medan de i andra fall utvecklas till varaktiga psykiska sjukdomar. Oavsett modell visar erfarenheten att psykisk ohälsa ofta kommer först och att missbruket tillkommer som ett sätt att hantera svårigheter. För vårdpersonalen är det därför avgörande att förstå samsjukligheten som en helhet, där både biologiska, psykologiska och sociala faktorer samspelar. 📊 Statistik: Omkring 23 % av personer med substansmissbruk i Sverige har även diagnostiserats med ADHD. Impulsivitet och rastlöshet bidrar till ökad risk för självmedicinering och beroendeutveckling. 💭 Reflektionsfråga Vilken av förklaringsmodellerna tycker du bäst beskriver samsjuklighet i de situationer du mött eller läst om, och varför?

Missbruk och psykisk ohälsa är två skilda tillstånd, men de samverkar ofta på ett sätt som gör att gränserna mellan dem suddas ut. En person som lever med ångest, depression eller annan psykisk sjukdom kan börja använda alkohol eller droger för att lindra symtomen – en form av självmedicinering. På samma sätt kan ett långvarigt missbruk orsaka psykiska besvär genom förändringar i hjärnans signalsystem, social isolering och stress. Forskningen visar att det finns en tydlig dubbelriktad påverkan. Missbruk ökar risken för psykisk sjukdom, och psykisk sjukdom ökar risken för missbruk. Samsjukligheten leder ofta till en mer långvarig och komplicerad vård, eftersom de två tillstånden förstärker varandra. En person som exempelvis använder alkohol för att lindra sin depression riskerar att depressionen förvärras, vilket i sin tur leder till ökat drickande. För vården innebär detta att behandlingsinsatser behöver samordnas mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Det räcker sällan att behandla enbart det ena tillståndet – båda måste uppmärksammas samtidigt. Det handlar också om att förstå individens livssituation, relationer och förutsättningar. Först då kan insatserna bidra till en varaktig förändring. 📊 Statistik: Omkring 20–30 % av de personer som vårdas för psykisk ohälsa i Sverige har samtidigt ett substansberoende. Bland personer i behandling för missbruk har 30–50 % ytterligare en eller flera psykiska diagnoser. 💭 Reflektionsfråga Vilka utmaningar kan uppstå i vården när en person har både psykisk ohälsa och ett beroende, och hur kan dessa hanteras på ett samordnat sätt?

📄 Vad samsjuklighet innebär Samsjuklighet, eller komorbiditet, innebär att en person har två eller flera sjukdomstillstånd samtidigt. Det kan röra sig om både psykiska och fysiska tillstånd, till exempel en person som lever med depression och ett alkoholberoende, eller någon som har ADHD och samtidigt utvecklat ett missbruk. Samsjuklighet är vanligt, men också komplext, eftersom symtomen ofta påverkar och förstärker varandra. Bland personer som vårdas för substansberoende i Sverige har mellan 30 och 50 procent ytterligare en eller flera psykiska diagnoser, ofta depression, ångest, bipolär sjukdom, psykos eller personlighetsstörning. Samtidigt visar forskning att omkring 20–30 procent av de som vårdas för psykisk ohälsa också har ett substansberoende. Det finns alltså ett ömsesidigt samband, där det ena tillståndet ökar risken för det andra. Ett exempel är Patrik. Efter en period av ökad oro, trötthet och hjärtklappning fick han veta att han befann sig i en depression. Läkaren frågade om hans alkoholvanor och uttryckte oro för att alkoholen användes som lindring. Patrik insåg att hans ”vardagsöl” hade blivit ett sätt att dämpa ångesten. När alkoholen tillfälligt stillade skakningarna kände han sig lugn, men på sikt förvärrades både hans psykiska mående och beroendet. Samsjuklighet innebär ofta en ond cirkel där psykisk ohälsa leder till självmedicinering, vilket i sin tur fördjupar ohälsan. Behandlingen kräver därför både förståelse och samordnade insatser – inte bara fokus på ett av tillstånden. Det handlar om att se hela människan, inte separata diagnoser. 📊 Statistik: Cirka 52 000 personer behandlas varje år i Sverige för substansbrukssyndrom. Av dessa har omkring hälften samtidigt vårdats för psykisk sjukdom under de senaste två åren. 💭 Reflektionsfråga Hur kan man som vårdpersonal uppmärksamma tecken på att en person med psykisk ohälsa också utvecklat ett beroende, eller tvärtom?

När en människa tar sitt liv drabbas många omkring den. Anhöriga, vänner och arbetskamrater lämnas ofta kvar med starka känslor av sorg, skuld, förvirring och ibland ilska. Suicid skapar en komplex kris som påverkar både känsloliv, vardag och hälsa. Att vara anhörig till en person med suicidtankar är svårt. Många upplever maktlöshet, oro och en ständig beredskap att försöka hindra det värsta. När suicid ändå inträffar blir frågorna många: Varför hände det? Kunde jag ha gjort något annorlunda? Den här typen av tankar är vanliga och en del av sorgeprocessen. Efter ett självmord är det viktigt att anhöriga får stöd så tidigt som möjligt. Samtalskontakt med psykolog, kurator eller stödgrupp kan hjälpa till att bearbeta händelsen. Även arbetsplatsen och vårdpersonal som varit involverade behöver ges möjlighet till reflektion och krishantering. Stöd till anhöriga och efterlevandeDet finns flera organisationer och föreningar som erbjuder stöd, information och gemenskap: SPES – Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd. Föreningen ger stöd till efterlevande och arbetar förebyggande genom utbildning och information. Mind.se. En ideell organisation med stödlinjer, chatt och forum där människor kan dela erfarenheter, samt ta del av utbildningsmaterial och personliga berättelser. Suicide Zero. Arbetar nationellt för att minska antalet självmord genom information, utbildning och opinionsbildning. Folkhälsomyndighetens webbplats innehåller kunskapsmaterial och länkar till nationella stödresurser. Att delta i samtalsgrupper eller nätverk med andra efterlevande kan bidra till meningsskapande och gemenskap. För vissa är även religiös eller existentiell tro en viktig del i sorgearbetet. 📊 Fakta: Cirka 10–15 personer påverkas direkt efter varje självmord, enligt uppskattningar från NASP. Många av dem utvecklar komplicerad sorg som kan leda till depression eller posttraumatiska reaktioner om de inte får stöd. Källa: NASP, ”Efterlevandestöd vid suicid”, 2023; Folkhälsomyndigheten, ”Psykisk hälsa och stöd till efterlevande”, 2024. 💭 Reflektionsfråga Vilket stöd tror du är viktigast för anhöriga som förlorat någon i suicid, och vilken roll kan vårdpersonal spela i den processen?

I arbetet med suicidala personer krävs både yrkeskunskap och personlig mognad. Omvårdnaden handlar inte bara om att utföra uppgifter, utan om att möta en människa i existentiell kris – med respekt, närvaro och empati. Grunden i omvårdnaden är att skapa trygghet och förtroende. Den som har förlorat hoppet behöver känna sig sedd, bekräftad och tagen på allvar. Att vårdaren vågar stanna kvar i samtalet, lyssna aktivt och tala öppet om självmordstankar kan vara avgörande. Bemötande och kommunikationBemötandet ska präglas av ärlighet, lyhördhet och rakhet. Att tala om självmord innebär inte att man ”väcker tanken” – tvärtom upplever många suicidnära personer lättnad när någon vågar fråga. Det visar att deras smärta uppmärksammas och tas på allvar. Vårdaren behöver kunna balansera mellan professionell distans och medkänsla. Det krävs förmåga att stå kvar när känslor som skuld, sorg eller hopplöshet blir starka. Etiska och praktiska aspekterAtt arbeta nära suicidala patienter kan väcka starka reaktioner även hos vårdpersonalen: oro, maktlöshet, sorg eller skuld. Därför är reflektion, handledning och kollegialt stöd nödvändigt. Vårdaren måste också vara medveten om sina egna värderingar för att undvika att de påverkar bemötandet. I vissa fall kan patienten behöva ständig observation (psykiatrisk tillsyn). Syftet är att skydda livet, men samtidigt bevara integriteten. Det är viktigt att förklara varför observationen behövs och hur den genomförs – att den sker med respekt, inte som kontroll. När suicid sker trots vård och stödTrots god omvårdnad kan suicid ibland inte förhindras. När det händer väcks starka känslor av misslyckande och sorg hos både personal, medpatienter och anhöriga. Då är det viktigt att bearbeta händelsen tillsammans i teamet och att de efterlevande erbjuds stöd och krisbearbetning. 📊 Fakta: Forskning visar att ett empatiskt och icke-dömande bemötande kan halvera risken för nya suicidförsök efter vårdkontakt. Personalens förmåga att inge hopp är en av de starkaste skyddsfaktorerna. Källa: Folkhälsomyndigheten, ”Suicidprevention i vård och omsorg”, 2024; NASP, ”Omvårdnad vid suicidnära tillstånd”, 2023. 💭 Reflektionsfråga Hur kan vårdpersonal kombinera professionell distans med empati i mötet med en person som förlorat livsviljan?

När en person har gjort ett suicidförsök eller befinner sig i ett tillstånd med starka självmordstankar krävs omedelbar hjälp av professionella. Den första fasen handlar ofta om att skydda livet och stabilisera det psykiska tillståndet. Behandlingen sker vanligtvis inom psykiatrisk vård, där personalen är särskilt utbildad i att hantera suicidnära patienter. I akuta situationer kan psykiatrisk tvångsvård (LPT) behövas för att förhindra att personen skadar sig själv igen. När den akuta fasen har stabiliserats inleds en mer långsiktig behandling som ska minska risken för nya försök och bidra till återhämtning. Medicinsk behandlingLäkemedelsbehandling är en central del, särskilt vid depression, ångest eller annan psykisk sjukdom. Antidepressiva och ångestdämpande läkemedel kan lindra symtom, men måste alltid följas upp noggrant eftersom suicidrisken tillfälligt kan öka i början av behandlingen – innan läkemedlet fått full effekt. Därför är observation, stöd och tät kontakt med vårdpersonal avgörande under denna period. Psykologiska och terapeutiska insatserPsykologisk behandling har starkt stöd i forskningen vid suicidnära tillstånd. Den kan ges individuellt, i grupp eller tillsammans med familjen. Några vanliga terapiformer är: Kognitiv beteendeterapi (KBT) – fokuserar på att identifiera och förändra destruktiva tankemönster. Dialektisk beteendeterapi (DBT) – kombinerar KBT med acceptans och färdighetsträning, ofta effektiv vid emotionellt instabil personlighetsstörning. Psykodynamisk terapi – syftar till att förstå bakomliggande känslor och tidigare erfarenheter som påverkar nuet. Familjeterapi – stärker kommunikationen och förståelsen inom familjen. Kognitiv psykoterapi – arbetar med självkännedom och alternativa tankesätt för att minska hopplöshet. Helhetsperspektiv och nätverksarbeteBehandlingen ska alltid ta hänsyn till hela individens livssituation. Ett tvärprofessionellt samarbete mellan läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, kuratorer och psykologer är nödvändigt för att skapa en trygg vårdmiljö. Även anhöriga behöver stöd och information för att kunna bidra till återhämtningen. Individuell färdighetsträning och återgång till vardagliga rutiner är viktiga steg i rehabiliteringen. Genom stöd i att hantera stress, bygga struktur och hitta meningsfulla aktiviteter stärks personens självständighet och livslust. 📊 Fakta: Studier visar att kombinationen av läkemedelsbehandling, psykoterapi och socialt stöd ger bäst resultat för att förebygga återfall i suicidala handlingar. En välplanerad uppföljning efter utskrivning minskar risken med upp till 50 %. Källa: Folkhälsomyndigheten, ”Suicidprevention i vård och omsorg”, 2024; NASP, ”Evidensbaserade behandlingsmetoder vid suicidala tillstånd”, 2023. 💭 Reflektionsfråga Hur kan vårdpersonal bidra till trygghet och hopp under den första tiden efter ett suicidförsök?

Att tidigt upptäcka självmordstankar kan vara avgörande för att rädda liv. Bedömning av självmordsrisk innebär att skapa en helhetsbild av individens psykiska tillstånd, livssituation och eventuella varningssignaler. Bedömningen är inte en engångshändelse, utan en pågående process där vårdpersonal kontinuerligt behöver observera, samtala och följa upp förändringar i mående och beteende. Inom hälso- och sjukvården används olika skattningsskalor och frågeformulär för att identifiera risknivåer. Det finns ingen metod som ensam kan förutsäga suicid, men i kombination med klinisk bedömning och närståendes information kan verktygen ge ett viktigt beslutsunderlag. Vid en riskbedömning är det centralt att försöka förstå var personen befinner sig i den suicidala processen – från dödstankar till konkreta planer. Samtalet bör utformas med respekt, öppenhet och empati. Att ställa direkta frågor om självmordstankar är inte farligt; tvärtom kan det minska ångesten och skapa en känsla av trygghet. Samtalet kan beröra följande områden:Känslor av hopplöshet, skuld eller meningslöshet. Förekomst av dödstankar, självmordstankar eller planer. Tillgång till medel (t.ex. läkemedel, vapen eller annan metod). Tidigare försök eller självskadebeteende. Stöd från familj, vänner eller vårdpersonal. Aktuell livssituation, exempelvis konflikter, sjukdom eller förluster. När patienten beskriver konkreta självmordsplaner – särskilt om hen anger tidpunkt, plats och metod – ska situationen alltid betraktas som akut. I sådana fall krävs omedelbar kontakt med psykiatrisk vård och, vid behov, tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) för att skydda individen. 📊 Fakta: Enligt Folkhälsomyndigheten och NASP bedöms självmordsrisken vara störst de första veckorna efter en psykiatrisk inläggning eller utskrivning. Kontinuerlig uppföljning och tydlig vårdplanering minskar risken för återfall. Källa: Folkhälsomyndigheten, ”Suicidprevention i vård och omsorg”, 2024; NASP, ”Riskbedömning och uppföljning vid suicidnära tillstånd”, 2023. 💭 Reflektionsfråga Hur kan en undersköterska bidra till att tidigt upptäcka varningssignaler och skapa trygghet vid misstanke om självmordsrisk?

Lika viktigt som att känna igen riskfaktorer är att uppmärksamma skyddsfaktorer – de förhållanden och resurser som stärker människans motståndskraft mot psykisk ohälsa och suicidtankar. Att synliggöra dessa faktorer är centralt i allt förebyggande arbete, eftersom de kan bidra till att en individ hittar mening och hopp även i svåra livssituationer. Skyddsfaktorer kan finnas både inom individen och i den omgivande miljön. En person som har tillgång till stödjande relationer, upplever sig behövd eller har starka copingstrategier löper betydligt mindre risk att utveckla suicidala tankar. Vanliga skyddsfaktorer är: Nära relationer, särskilt till en betydelsefull person som ger trygghet och bekräftelse. Kärlek och samhörighet, känslan av att vara älskad och kunna älska någon annan. Barn och ansvar, att känna sig behövd och ha någon att ta hand om. Religiös eller existentiell tro, som förkastar självmord och erbjuder tröst i svåra livsfrågor. Djurkontakt, som skapar känsla av närhet, lugn och ovillkorlig acceptans. Egna resurser och strategier, förmågan att återta kontrollen över sin livssituation. Förmåga att ta emot hjälp och omsorg från andra. Avlastning, att slippa ett tungt ansvar och få möjlighet till vila och återhämtning. Tillitsfulla relationer till vårdpersonal, som ger trygghet, kontinuitet och hopp. Vikarierande hopp, det vill säga att vårdpersonal tillfälligt bär hoppet åt individen tills personen själv orkar. Att arbeta med skyddsfaktorer handlar om att förstärka det som redan fungerar – att påminna individen om tidigare styrkor, relationer och situationer där hen lyckats hantera svårigheter. I vård och omsorg kan små insatser, som att visa tillit, lyssna aktivt och skapa struktur i vardagen, ha stor betydelse för återhämtningen. 📊 Fakta: Enligt Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (NASP) ökar överlevnadschansen och återhämtningsförmågan markant hos personer som upplever att de har minst en stabil och stödjande relation. Det sociala stödet fungerar ofta som en skyddande buffert mot både psykisk sjukdom och suicidala handlingar. Källa: NASP, ”Skyddsfaktorer vid psykisk ohälsa och suicidalt beteende”, 2024; Folkhälsomyndigheten, ”Psykisk hälsa och resiliens”, 2023. 💭 Reflektionsfråga Vilka skyddsfaktorer tror du har störst betydelse i mötet med en person som upplever livet som meningslöst?

Varje suicid eller suicidförsök är unikt och uppstår ur en kombination av personligt lidande, livssituation och sårbarhet. Ofta finns flera samverkande faktorer – både biologiska, psykologiska och sociala – som tillsammans ökar risken. En bakomliggande sårbarhet kan handla om ärftlig låg stresstålighet, barndomstrauma, eller svåra livshändelser som skapar en känsla av hopplöshet och maktlöshet. När en person samtidigt har låg känsla av sammanhang och saknar tilltro till sin egen förmåga, kan självmord framstå som den enda utvägen. RiskfaktorerStatistik visar att vissa faktorer tydligt ökar risken för suicid: Kön: män tar sitt liv oftare än kvinnor, men kvinnor gör fler försök. Ålder: vanligare bland äldre, men ökande bland unga kvinnor. Civilstånd: separation, skilsmässa eller ensamhet ökar sårbarheten. Socioekonomi: arbetslöshet, ekonomiska svårigheter och bostadslöshet är riskfaktorer. Etnicitet: invandring från länder med hög suicidfrekvens, t.ex. Litauen, Kazakstan och Ungern, är förknippad med ökad risk. Tidiga separationer eller förluster under barndomen. Psykisk sjukdom såsom depression, bipolär sjukdom, schizofreni eller personlighetsstörning. Missbruk av alkohol, narkotika eller läkemedel. Erfarenhet av våld – att ha blivit utsatt eller själv använt våld. Våld i nära relationer eller sexualiserat våld. Smärttillstånd eller kronisk fysisk sjukdom. Sorg efter närståendes död eller självmord. Tidigare självmordsförsök – den starkaste enskilda riskfaktorn. Social isolering och brist på stödjande nätverk. Personlighetsdrag som lättkränkthet, impulsivitet eller fientlighet. Utlösande faktorerUtöver de långvariga riskfaktorerna finns ofta en akut händelse som utlöser krisen. Det kan handla om: Separation eller uppbrott i relation. Konflikter i familj eller på arbetsplatsen. Mobbnings- eller trakasserisituationer. Förlust av arbete eller ekonomi. Alkohol- eller drogpåverkan som sänker impulskontrollen. Påverkan via media eller sociala medier. Inledningsskedet av antidepressiv behandling, då hämningarna minskar innan sinnesstämningen förbättras. Den sista punkten illustreras väl i fallet Sofia, där hennes ångest tillfälligt förvärrades när medicineringen påbörjades. Det understryker vikten av uppföljning och observation vid insättning av antidepressiva läkemedel. 📊 Fakta: Forskning visar att tidigare suicidförsök är den starkaste prediktorn för nytt försök eller fullbordat självmord. Risken är särskilt hög under de första sex månaderna efter ett försök. Källa: NASP, ”Suicidprevention i vård och omsorg”, 2023; Folkhälsomyndigheten, ”Psykisk hälsa och riskfaktorer 2024”. 💭 Reflektionsfråga Vilka av de riskfaktorer som nämns tror du är lättast att upptäcka i ett tidigt skede – och vilka kräver särskild lyhördhet i vårdpersonalens bemötande?

I vardagligt tal sägs det ofta att det är långt mellan tanke och handling. Vid suicid är det inte alltid så. För vissa människor kan den suicidala processen pågå under flera år, medan den för andra kan gå mycket snabbt – ibland på bara några timmar eller dagar. Forskning visar att män ofta har kortare tid mellan första tanken och själva handlingen, vilket gör det särskilt viktigt att tidigt uppmärksamma varningssignaler. Den suicidala processen kan beskrivas som en förloppstrappa där tankar och känslor gradvis övergår till handling: Dödstankar – allmänna tankar om döden eller att livet inte är värt att leva. Dödsönskan – en önskan om att inte längre finnas till, men utan konkret plan. Självmordstankar – mer uttalade tankar om att ta sitt liv. Självmordsplaner – tankarna har blivit konkreta, och personen har bestämt hur, när eller var det ska ske. Genomfört självmord. Förloppet är sällan linjärt. Tankar och planer kan växla över tid, och vissa personer uttrycker både direkta och indirekta tecken på suicidrisk. Direkta tecken kan vara uttalanden som: ”Om vi inte ses mer…” eller ”Jag vill bara att allt ska ta slut.” Indirekta tecken kan vara mer subtila – att börja skänka bort personliga ägodelar, skriva avskedsbrev eller plötsligt verka ovanligt lugn efter en lång period av oro. Det är viktigt att förstå att en persons till synes förbättrade sinnesstämning efter en period av djup depression inte alltid innebär återhämtning. När en människa har bestämt sig för att ta sitt liv kan ångesten tillfälligt lätta, vilket ibland tolkas fel av omgivningen som att personen mår bättre. Att förebygga suicid handlar därför mycket om att våga fråga och våga stanna kvar. Den som möter en människa i suicidala tankar behöver vara lyhörd, ta signalerna på allvar och inte lova att hålla tyst om allvarliga planer. Det är bättre att en person blir arg för att du berättar – än att du tiger och någon mister livet. 📊 Fakta: Studier från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (NASP) visar att upp till 70 % av personer som tagit sitt liv har berättat om sina tankar i förväg för någon i sin närhet. Trots det uppmärksammas inte varningssignalerna alltid, ofta på grund av osäkerhet eller rädsla att ”väcka den björn som sover”. Källa: NASP, ”Att förebygga självmord – kunskapsstöd för hälso- och sjukvården”, 2023; Folkhälsomyndigheten, ”Suicidprevention i praktiken”, 2024. 💭 Reflektionsfråga Hur skulle en vårdare kunna känna igen och agera på indirekta tecken hos en person som befinner sig i en suicidal process?

Suicid går att förebygga. Kunskap, tillgänglig vård, uppmärksamhet på varningssignaler och ett respektfullt bemötande kan göra avgörande skillnad. Folkhälsomyndigheten samordnar det nationella arbetet med suicidprevention, och enligt deras senaste utvärdering minskar risken för självmord när insatser med flera komponenter används samtidigt – det vill säga när utbildning, stöd, samhällsåtgärder och vårdinsatser kombineras. Forskningen visar att vissa åtgärder har särskilt positiv effekt på suicidtankar, suicidförsök och fullbordade suicid: Internetbaserad KBT (kognitiv beteendeterapi) – har visat god effekt för att minska självmordstankar, särskilt bland unga och personer med lindrig till medelsvår depression. Insatser med flera komponenter, t.ex. kombinationer av utbildning, efterlevandestöd och ökad vårdtillgänglighet. Utbildning och information i hur man identifierar och bemöter suicidala personer – riktat till vårdpersonal, skolpersonal och allmänhet. Efterlevandestöd till familjer och närstående efter suicid eller suicidförsök. Ökad tillgänglighet till vård, t.ex. lättare kontaktvägar och fler akuta mottagningar vid suicidnära tillstånd. Screening av suicidrisk, där enkla frågeinstrument används inom vård och skola för att tidigt upptäcka riskbeteenden. Kulturella och sociala aktiviteter, som stärker känslan av gemenskap och delaktighet. Vapenrestriktioner och begränsad tillgång till farliga läkemedel (t.ex. paracetamol), skydd vid broar och järnvägar. Utbildning för media, med riktlinjer som minskar risken att rapportering bidrar till efterföljande självmord. Telefon- och chattlinjer, exempelvis stödlinjer för personer i kris. Alkoholrestriktioner, eftersom alkoholpåverkan ökar risken för impulsiva suicidhandlingar. En särskild form av förebyggande arbete är skolbaserad prevention. Den innebär att elever, lärare och föräldrar får utbildning i att känna igen tecken på psykisk ohälsa och suicidtankar, och att det finns rutiner för stöd efter ett inträffat suicidfall i skolmiljön. Ytterligare en metod är det australiensiska programmet Mental Health First Aid (MHFA) – på svenska psykisk första hjälp. Programmet syftar till att öka tryggheten i att agera vid psykisk kris. Det består av fem steg: Bedöm situationen, ta kontakt och skapa förtroende. Lyssna öppet och utan fördomar. Erbjud stöd och information. Uppmuntra till professionell hjälp. Hjälp personen att hitta fler resurser och nätverk. 📊 Fakta: Utvärderingar visar att internetbaserad KBT och MHFA-programmet ger både minskad suicidfrekvens och ökad trygghet hos personal och frivilliga som möter suicidnära personer. Källa: Folkhälsomyndigheten, ”Suicidprevention – en nationell strategi för psykisk hälsa”, 2023; NASP, ”Effekter av suicidpreventiva insatser 2024”. 💭 Reflektionsfråga Hur kan utbildning, tillgänglighet och socialt stöd samverka för att minska risken för självmord i samhället?

Suicid är ett allvarligt folkhälsoproblem och en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga vuxna. I Sverige tog 1 174 personer sitt liv under 2023, vilket motsvarar ungefär en person var sjunde timme. Antalet självmordsförsök är uppskattningsvis tio gånger fler, och över hundratusen personer lever med återkommande självmordstankar. Män står för cirka två tredjedelar av alla suicid, men andelen kvinnor och unga flickor ökar. Däremot är det fler kvinnor än män som vårdas på sjukhus efter självmordsförsök, särskilt i åldersgruppen 15–29 år. Flera faktorer påverkar risken: psykisk ohälsa, trauma, missbruk och social isolering är centrala, liksom ekonomisk utsatthet och ensamhet. Ungdomar som identifierar sig som homosexuella, bisexuella, transpersoner eller queer (hbtq+) har enligt flera studier en klart förhöjd risk för självmordstankar och försök. Sedan 1980-talet har suicidtalen i Sverige minskat långsamt, men trenden bland unga kvinnor har vänt uppåt de senaste fem åren. Enligt NASP ökade självmorden bland kvinnor i åldern 15–24 år med cirka 8 % mellan 2018 och 2023, medan de minskade något bland män i samma ålder. Arbetet med att förebygga suicid samordnas nationellt av Folkhälsomyndigheten, som 2015 fick regeringens uppdrag att stärka det självmordsförebyggande arbetet. År 2018 utvidgades uppdraget till att omfatta hela området psykisk hälsa och ohälsa, i syfte att bygga upp ett kunskapsbaserat och långsiktigt nationellt stöd. 📊 Fakta: I internationell jämförelse ligger Sverige på ungefär samma nivå som genomsnittet i EU. De högsta självmordstalen i Europa finns i Litauen och Ungern, medan de lägsta finns i Grekland och Italien. Källa: Folkhälsomyndigheten, ”Självmord i Sverige – Statistik 2023”, publicerad 2024; NASP, ”Nationell uppföljning av suicidprevention 2024”. 💭 Reflektionsfråga Vilka samhällsförändringar tror du skulle kunna bidra mest till att minska antalet självmord i Sverige?

Elbehandling eller ECT (elektrokonvulsiv behandling) är en effektiv och välbeprövad metod vid svår depression, mani och vissa psykotiska tillstånd. Behandlingen har använts i mer än 80 år och är fortfarande en av de mest snabbverkande åtgärderna inom psykiatrin. Syftet med ECT är att återställa hjärnans kemiska balans. Under behandlingen passerar en kortvarig elektrisk ström genom hjärnan, vilket utlöser ett kontrollerat krampanfall. Det påverkar aktiviteten i hjärnans signalsubstanser – främst serotonin, noradrenalin och dopamin – och kan ge snabb symtomlindring vid svår depression. Behandlingen ges under narkos och med muskelavslappnande medel, vilket gör att patienten inte upplever smärta eller kramprörelser. ECT utförs vanligen två till tre gånger per vecka, ofta totalt sex till tolv gånger. Indikationer för ECT Svår depression, särskilt vid suicidrisk eller när läkemedel inte haft effekt Depression med psykotiska symtom Katatoni (stelhetstillstånd vid vissa psykotiska sjukdomar) Mani eller svår bipolär sjukdom där tillståndet är livshotande Efter avslutad ECT-behandling följs ofta en underhållsbehandling med läkemedel eller samtalsterapi för att förhindra återfall. Biverkningar och eftervård De vanligaste biverkningarna är övergående: huvudvärk och muskelvärk trötthet eller förvirring de första timmarna minnesstörningar, främst svårighet att minnas tiden kring behandlingen Minnesproblemen är tillfälliga och brukar minska efter några veckor. Vissa patienter kan dock uppleva bestående minnesluckor för händelser strax före eller under behandlingsperioden. Efter varje behandling behöver patienten vila och övervakas tills effekten av narkosen gått över. Undersköterskans uppgifter omfattar att: observera vakenhetsgrad och allmäntillstånd ge stöd och information hjälpa till med orientering i tid och rum efter uppvaknandet dokumentera observationer av trötthet, yrsel eller huvudvärk skapa lugn och trygghet i omgivningen. Andra medicinska behandlingsformer Förutom ECT används ibland andra metoder vid svårbehandlad depression: Transkraniell magnetstimulering (TMS) – påverkar hjärnans aktivitet med magnetpulser utan att utlösa krampanfall. Patienten är vaken under behandlingen. Ljusbehandling – används vid årstidsbunden depression. Ljuset påverkar produktionen av melatonin och kan förbättra sömn och energinivå. Ketaminbehandling – används vid terapiresistent depression under noggrann övervakning. Behandlingen påverkar glutamatsystemet i hjärnan och kan ge snabb men kortvarig lindring. Dessa metoder är komplement till traditionell behandling och används framför allt när läkemedel eller terapi inte ger tillräcklig effekt. Omvårdnad och bemötande Undersköterskans roll är att ge trygghet, följa rutiner och vara ett stöd genom hela processen. Många patienter känner oro inför ECT, och ett lugnt, respektfullt bemötande är avgörande. Att förklara vad som händer, hur narkosen fungerar och vad patienten kan förvänta sig efteråt minskar rädslan. Omvårdnaden handlar också om att respektera integriteten, bekräfta patientens upplevelse och bidra till återhämtning genom vila och tydlig struktur under behandlingsperioden. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan undersköterskan bidra till att skapa trygghet och förtroende inför och efter ECT-behandling, och på vilket sätt kan information och närvaro minska patientens oro?

Stämningsstabiliserande läkemedel används främst vid bipolär sjukdom, där de motverkar kraftiga svängningar mellan mani och depression. Det mest kända och fortfarande mest använda preparatet är litium, som har varit grundpelare i behandlingen sedan 1950-talet. Litium påverkar balansen av signalsubstanser i hjärnan, särskilt serotonin, noradrenalin och dopamin. Effekten märks efter några veckors behandling och bidrar till att utjämna humöret, minska intensiteten i känsloutbrott och förebygga återfall. Litium har även visat sig minska risken för självmord, vilket gör det till ett av de mest värdefulla läkemedlen inom psykiatrin. Andra läkemedel med stämningsstabiliserande verkan är vissa antiepileptika, till exempel Valproat (Ergenyl), Karbamazepin (Tegretol) och Lamotrigin (Lamictal). Dessa används om litium inte tolereras eller om effekten är otillräcklig. Behandling och övervakning Litium har ett snävt terapeutiskt intervall, vilket betyder att gränsen mellan verksam och giftig dos är liten. Därför krävs regelbundna blodprovskontroller för att följa litiumhalten i blodet. Provtagningen görs i början av behandlingen varje vecka, därefter mer sällan när stabil nivå uppnåtts. Tecken på för hög litiumhalt (litiumförgiftning) är: illamående och kräkningar kraftig törst och ökad urinmängd darrningar, muskelryckningar eller koordinationssvårigheter slöhet, förvirring eller medvetandepåverkan Tillståndet är allvarligt och kräver omedelbar medicinsk bedömning. Patienten måste därför informeras noggrant om vikten av vätskebalans och att aldrig ändra dosen på egen hand. Vätskebalans och livsstil Litium utsöndras via njurarna, och vätskebalansen påverkar koncentrationen i blodet. Vätskebrist, feber, kräkningar, diarré eller vätskedrivande läkemedel kan snabbt leda till förhöjda nivåer. Patienten bör dricka tillräckligt, undvika saltfattig kost och kontakta vården vid sjukdom eller större förändringar i vätskeintaget. Det är också viktigt att informera om att NSAID-preparat (t.ex. Ipren, Naproxen) och vissa blodtrycksmediciner kan höja litiumhalten i kroppen. Kombinationen ska därför undvikas eller ske under noggrann kontroll. Biverkningar De vanligaste biverkningarna är: darrningar i händerna lätt illamående eller ökad törst viktökning och svullnadskänsla ökad urinmängd ibland påverkan på njur- och sköldkörtelfunktion vid långvarig behandling Dessa symtom ska alltid följas upp med provtagning och bedömning av läkare. Omvårdnad och undersköterskans roll Undersköterskan har en viktig uppgift i att observera, dokumentera och rapportera förändringar som kan tyda på biverkningar eller vätskebrist. Det innebär att: notera om patienten verkar ovanligt törstig eller trött observera darrningar, balansproblem eller illamående se till att vätskeintaget är tillräckligt, särskilt vid feber eller värme påminna om regelbundna kontroller och blodprov. Undersköterskan bidrar också till trygghet genom att skapa struktur i vardagen, uppmuntra till goda levnadsvanor och inge förtroende för behandlingen. Litiumbehandling kräver långsiktighet, noggrannhet och samarbete mellan patient och vårdteam. När behandlingen fungerar väl kan den ge stabilitet, bättre livskvalitet och minskad risk för återfall. 💭 Reflektionsfråga: Vilka observationer är viktiga vid behandling med litium, och hur kan undersköterskan bidra till att upptäcka tidiga tecken på vätskebrist eller litiumförgiftning?

Antipsykotiska läkemedel, även kallade neuroleptika, används vid psykoser och vid tillstånd som schizofreni, schizoaffektivt syndrom och svår mani. De dämpar psykotiska symtom som hallucinationer, vanföreställningar, oro, förvirring och aggressivitet. Läkemedlen verkar genom att påverka signalsubstansen dopamin i hjärnan. Överskott av dopamin är en viktig faktor bakom psykotiska symtom, och genom att blockera dopaminets verkan kan neuroleptika minska dessa symtom. Vissa läkemedel påverkar även serotonin, vilket kan bidra till bättre balans i stämningsläget och färre biverkningar. Antipsykotiska läkemedel delas in i två huvudgrupper: Förstegenerationens antipsykotika (äldre typ) Dessa utvecklades på 1950-talet och har stark effekt mot hallucinationer och vanföreställningar men kan ge fler biverkningar från nervsystemet, till exempel stelhet, skakningar och ofrivilliga rörelser. Exempel: Haldol, Trilafon, Cisordinol. Andragenerationens antipsykotika (nyare typ) Dessa läkemedel påverkar både dopamin och serotonin och har ofta mildare motoriska biverkningar. De används i dag som förstahandsval vid de flesta psykotiska tillstånd. Exempel: Abilify, Clozapine (Leponex), Olanzapin (Zyprexa), Quetiapin (Seroquel) och Risperidon (Risperdal). Läkemedlen ges i tablettform, mixtur, smälttabletter eller som depåinjektioner (långtidsverkande sprutor) som ges med intervall på två till fyra veckor. Depåbehandling används när det är svårt för patienten att ta läkemedlet dagligen, och ger jämnare effekt över tid. Effekt och behandlingstid Effekten märks vanligen efter en till två veckor, men den fulla effekten kan ta längre tid. Behandlingen är ofta långvarig, ibland livslång, för att förhindra återfall. Vanliga biverkningar Antipsykotiska läkemedel kan ge flera typer av biverkningar. De delas ofta in i tre huvudgrupper: Extrapyramidala biverkningar (rörelsestörningar): muskelstelhet, skakningar, ofrivilliga rörelser (tremor), rastlöshet (akatisi) och långsamma rörelser (parkinsonism). Metabola biverkningar: viktökning, ökad aptit, förhöjda blodfetter och risk för diabetes. Hormonella och övriga biverkningar: trötthet, muntorrhet, förstoppning, blodtrycksfall, menstruationsrubbningar och minskad sexlust. En särskild och allvarlig biverkan är malignt neuroleptikasyndrom, som är sällsynt men livshotande. Symtomen är hög feber, muskelstelhet, förvirring och kraftigt svettningstillstånd. Tillståndet kräver omedelbar läkarvård. Clozapin (Leponex) kräver särskild uppföljning eftersom det kan påverka de vita blodkropparna och därmed kroppens immunförsvar. Regelbundna blodprover tas därför enligt fastställda rutiner. Omvårdnad och undersköterskans ansvar Undersköterskan har en viktig roll i att observera, dokumentera och rapportera förändringar under behandling med antipsykotiska läkemedel. Det handlar om att: uppmärksamma motoriska förändringar, stelhet eller darrningar observera trötthet, aptit och viktförändringar vara observant på blodtrycksfall och balansproblem se tecken på muntorrhet, förstoppning eller svettningar notera beteendeförändringar, oro eller rastlöshet. Läkemedlen kräver ofta regelbundna kontroller av vikt, blodtryck, blodsocker och blodfetter. Samverkan mellan undersköterska, sjuksköterska, läkare och övrig personal är avgörande för säker vård. Vid behandling med depåinjektioner kan undersköterskan bidra till trygghet genom att informera, förbereda patienten och skapa lugn under proceduren. Bemötande och stöd Många personer som behandlas med antipsykotiska läkemedel har begränsad sjukdomsinsikt. De kan ifrågasätta medicineringen eller uppleva biverkningarna som värre än sjukdomen. Det kräver tålamod och respekt i vårdrelationen. Ett empatiskt bemötande, tydlig information och stöd i vardagsrutiner kan öka följsamheten. Det handlar om att hjälpa individen att förstå sambandet mellan läkemedel och välbefinnande, snarare än att tvinga fram efterlevnad. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan undersköterskan bidra till att läkemedelsbehandling med antipsykotiska medel blir trygg och följsam, och vilka tecken bör alltid rapporteras till sjuksköterska eller läkare?

Antidepressiva läkemedel används vid depression, ångestsyndrom, panikångest, tvångssyndrom och ibland även vid långvarig smärta. De påverkar hjärnans signalsubstanser – främst serotonin, noradrenalin och dopamin – som styr stämningsläge, aktivitet och känslomässig stabilitet. Gemensamt för de antidepressiva läkemedlen är att de ökar serotonininnehållet i hjärnan. Preparat av typen SNRI påverkar även noradrenalinnivåerna, medan Voxra även påverkar dopaminhalten, vilket bidrar till ökad energi och drivkraft. Resultatet blir att personen känner sig mindre nedstämd och hämmad, men samtidigt mer aktiv och initiativrik. Behandlingen ger inte omedelbar effekt. Det tar några veckors oavbruten medicinering innan förbättringen märks. Först upplevs den hämningslösande effekten, vilket innebär att orkeslöshet och passivitet minskar. Efter ytterligare någon vecka märks den stämningshöjande effekten. Det är viktigt att känna till att risken för självskada (suicid) kan vara ökad i början av behandlingen. Hämningarna släpper först, medan den positiva sinnesförändringen kommer senare. Hos en deprimerad person kan detta innebära att suicidtankarna blir starkare och mer konkreta under de första veckorna. Därför är observation och trygg uppföljning särskilt viktiga under den första behandlingsperioden. En antidepressiv behandling bör i regel pågå minst sex månader. Vid återkommande depressioner eller långvariga symtom kan behandlingen behöva fortsätta längre. Vanliga grupper av antidepressiva läkemedel Tricykliska antidepressiva (TCA) Den äldre typen av antidepressiva läkemedel. De ökar halten av serotonin och noradrenalin men kan ge fler biverkningar, till exempel muntorrhet, trötthet och viktuppgång. Numera används TCA främst vid svår depression eller när nyare läkemedel inte haft tillräcklig effekt. SSRI (Selektiva serotoninåterupptagshämmare) Den vanligaste gruppen idag. Ökar serotoninnivån i hjärnan och ger ofta mildare biverkningar. Exempel: Citalopram, Sertralin, Fluoxetin, Escitalopram. SNRI (Serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare) Påverkar både serotonin- och noradrenalinhalterna, vilket gör dem särskilt användbara vid depressioner som präglas av trötthet, smärta och energibrist. Exempel: Venlafaxin, Duloxetin (Cymbalta). Övriga antidepressiva läkemedel Hit hör Mirtazapin, Agomelatin, Voxra och Cymbalta. Voxra används både mot depression och vid behandling av ADHD. Cymbalta används som regel först när två andra antidepressiva läkemedel prövats utan framgång. Biverkningar och försiktighet De vanligaste biverkningarna är: trötthet, dåsighet, illamående, muntorrhet, yrsel och ibland nedsatt sexuell lust. De uppträder oftast i början av behandlingen och brukar minska efter några veckor. Patienter som påbörjar behandling bör följas noggrant – särskilt unga personer, eftersom risken för oro, ångest eller självmordstankar tillfälligt kan öka. Läkemedlen ska inte sättas ut plötsligt, utan trappas ner successivt i samråd med läkare. Omvårdnadsperspektivet Undersköterskans roll är att skapa trygghet, ge stöd och uppmuntra till följsamhet i behandlingen. Det innebär att: informera och förklara att läkemedlet behöver tid för att verka uppmärksamma förändringar i stämningsläge, sömn och aptit rapportera misstänkta biverkningar bidra till stabila rutiner för sömn, kost och aktivitet visa tålamod och respekt för individens upplevelse av långsam förbättring. Antidepressiva läkemedel används inte enbart vid depression. De kan även hjälpa vid generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom och kroniska smärttillstånd. I dessa fall syftar behandlingen till att minska ångestnivån och ge bättre återhämtningsförmåga. 💭 Reflektionsfråga: Varför är de första veckorna av antidepressiv behandling särskilt känsliga, och hur kan undersköterskan bidra till trygghet och följsamhet under denna tid?

Läkemedel som används för att minska oro, främja sömn och dämpa ångest hör till de mest använda inom psykiatrin. De kallas gemensamt för psykofarmaka men delas in i olika undergrupper utifrån sin huvudsakliga effekt: Hypnotika – sömngivande läkemedel Sedativa – lugnande läkemedel Anxiolytika – ångestdämpande läkemedel Gränsen mellan dessa grupper är flytande. Många preparat har överlappande effekter, vilket betyder att ett läkemedel som främst används som sömnmedel även kan ha ångestdämpande och muskelavslappnande verkan. Sömngivande läkemedel (hypnotika) används vid tillfälliga eller långvariga sömnsvårigheter. De delas in i: Insomningstabletter, som verkar snabbt (30–60 minuter) och under kort tid. Exempel: Sonata, Imovane och Melatonin. Melatonin är ett kroppseget hormon som styr dygnsrytmen och ibland behöver tillföras i extra doser. Sömntabletter med längre effekt (6–12 timmar). Exempel: Propavan, som ofta ger dåsighet på morgonen. Lugnande och ångestdämpande läkemedel verkar genom att förstärka signalsubstansen GABA i hjärnan, vilket dämpar nervsystemets aktivitet. Den mest kända läkemedelsgruppen här är bensodiazepiner. De används vid oro, ångest, muskelspänningar och ibland som stöd vid abstinensbehandling. Vanliga bensodiazepiner är: Oxascand, Sobril, Stesolid, Temesta och Xanor. Bensodiazepiner har flera effekter: ångestdämpande lugnande och muskelavslappnande sömnfrämjande kramplösande De används med försiktighet eftersom kroppen snabbt utvecklar tolerans, vilket innebär att allt högre doser behövs för att uppnå samma effekt. Det finns också risk för beroende och abstinenssymtom vid plötsligt utsättande. Abstinensbesvär kan yttra sig som oro, ångest, darrningar, svettningar, hjärtklappning och sömnproblem. Därför ska nedtrappning alltid ske gradvis under medicinsk kontroll. Vanliga biverkningar vid användning av sömn- och lugnande läkemedel är: trötthet och dåsighet nedsatt koncentration och reaktionsförmåga minnesstörningar yrsel och balansproblem nedsatt uppmärksamhet, särskilt hos äldre För äldre patienter kan dessa läkemedel medföra ökad fallrisk och förvirringstillstånd, vilket gör att dosen ofta måste anpassas noggrant. Undersköterskans roll vid behandling med dessa läkemedel är att observera patientens vakenhetsgrad, balans, sömnmönster och eventuella förändringar i beteende. Observationerna ska dokumenteras och rapporteras till ansvarig sjuksköterska eller läkare. Omvårdnaden syftar till att skapa trygghet och främja naturliga sömnvanor. Läkemedel bör alltid ses som ett komplement – inte som en ersättning – för goda rutiner kring sömn, vila och återhämtning. Det innebär att stödja patienten i att skapa balans mellan vila, aktivitet och trygg miljö, samt att bidra till lugn och kontinuitet i den dagliga vården. 💭 Reflektionsfråga: Vilka risker finns vid behandling med sömngivande och lugnande läkemedel, och hur kan undersköterskan bidra till säker användning och naturlig återhämtning hos patienten?

Läran om läkemedel kallas farmakologi. När det gäller läkemedel som används mot psykiska sjukdomar talar man om psykofarmakologi. Psykofarmaka omfattar flera läkemedelsgrupper som påverkar hjärnans signalsubstanser och därigenom stämningsläge, ångestnivå, sömn och tankeverksamhet. Läkemedel spelar en central roll i behandlingen av många psykiska sjukdomar. De kan lindra symtom, förebygga återfall och stabilisera tillstånd som annars riskerar att leda till allvarligt lidande. Samtidigt är det viktigt att förstå att läkemedel sällan är den enda lösningen – de fungerar bäst i kombination med terapi, stödinsatser och en trygg vårdrelation. Syftet med psykofarmaka är att återställa balansen i hjärnans signalsystem. Forskning har visat att olika psykiska sjukdomar ofta är förknippade med förändringar i nivåerna av signalsubstanser som serotonin, dopamin, noradrenalin och GABA. Genom att påverka dessa ämnen kan läkemedel minska symtomen och göra det lättare för individen att fungera i vardagen. Vanliga grupper av psykofarmakaSömngivande, lugnande och ångestdämpande läkemedel (hypnotika, sedativa, anxiolytika) Används vid oro, ångest och sömnproblem. Antidepressiva läkemedel Används vid depression, ångestsyndrom och ibland vid smärtproblematik. Antipsykotiska läkemedel (neuroleptika) Används vid psykotiska tillstånd, schizofreni och svår mani. Stämningsstabiliserande läkemedel Används vid bipolär sjukdom för att jämna ut kraftiga stämningssvängningar. Läkemedel vid alkoholberoende Används för att minska suget och risken för återfall. Verkningssätt och individuell variationPsykofarmaka verkar på hjärnans nervceller genom att påverka frisättning, återupptag eller nedbrytning av signalsubstanser. Exakt hur effekten uppkommer varierar mellan olika preparat, men syftet är alltid att stabilisera den kemiska balansen. Effekten är dock individuell. Vissa personer får snabb lindring, medan andra behöver prova flera läkemedel innan rätt balans uppnås. Full effekt märks ofta först efter flera veckor, och doseringen måste justeras noggrant för att ge bästa resultat med minsta möjliga biverkningar. Betydelsen av följsamhetFör att behandlingen ska fungera krävs följsamhet – att patienten tar sin medicin enligt ordination. Bristande följsamhet är en vanlig orsak till återfall, särskilt vid långvariga psykiska sjukdomar. Orsaker till att personer avbryter sin behandling kan vara biverkningar, rädsla för beroende eller en känsla av att må bättre och därför inte längre behöva medicinen. Här spelar undersköterskan en viktig roll: att uppmärksamma förändringar i patientens beteende, dokumentera observationer och bidra till trygghet i läkemedelshanteringen. Biverkningar och uppföljningAlla läkemedel kan ge biverkningar. För psykofarmaka kan dessa vara både fysiska och psykiska: trötthet, muntorrhet, viktförändring, muskelstelhet eller känslomässig avtrubbning. Det är därför viktigt att biverkningar observeras och rapporteras så att läkaren kan justera dos eller preparat. Samtalet om biverkningar är också en del av omvårdnaden. Det handlar inte bara om att upptäcka problem utan att ge stöd, förklara varför symtom uppstår och uppmuntra till fortsatt kontakt med behandlande läkare. Läkemedel som en del av helhetenLäkemedel kan bidra till återhämtning, men endast om de används i ett sammanhang där individen får stöd för hela sin livssituation. I modern psykiatrisk vård kombineras läkemedel därför med samtalsbehandling, socialt stöd, aktivitet och rehabilitering. Undersköterskans uppgift är att bidra till trygghet, följsamhet och struktur i vardagen. Ett empatiskt bemötande, noggrann observation och god kommunikation med övrig personal skapar förutsättningar för att läkemedelsbehandlingen ska få önskad effekt. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan undersköterskan bidra till trygghet, följsamhet och förståelse kring läkemedelsbehandling hos personer med psykisk sjukdom, och varför är information och dialog så viktiga?

Behandlingen av substansberoende är ofta komplex och kräver samarbete mellan flera aktörer – sjukvården, socialtjänsten och olika stödorganisationer. Målet är att bryta beroendet, minska skadorna och ge individen möjlighet att återfå kontroll, delaktighet och livskvalitet. Ett effektivt behandlingsarbete bygger på helhetssyn. Det räcker sällan med en enda insats – framgångsrik behandling kombinerar medicinska, psykologiska och sociala åtgärder samt stöd till närstående. Behandlingsprocessen inleds ofta med avgiftning. Syftet är att lindra abstinensbesvären när substansen lämnar kroppen. Under denna fas används ibland ångestdämpande eller sömnreglerande läkemedel i kontrollerade doser, samtidigt som kroppens vitala funktioner övervakas. Efter avgiftningen följer den mer långsiktiga delen av behandlingen: rehabilitering och återuppbyggnad. Former för behandling och stödBeroendeenheter och mottagningar – drivs av regioner, kommuner eller privata aktörer. De erbjuder medicinsk behandling, samtalsstöd och rådgivning. Behandlingshem – längre vistelser med strukturerade program, ofta baserade på psykoterapeutiska metoder som kognitiv eller psykodynamisk terapi. Gruppterapi kombineras ofta med praktisk träning i vardagsrutiner och social färdighet. Öppenvårdsprogram – gör det möjligt att leva hemma under behandlingen, med regelbundna samtal och uppföljning. Eftervård och boendestöd – syftar till att bibehålla nykterhet, förebygga återfall och stärka individens självständighet. Till de icke-medicinska behandlingsmetoderna hör motiverande samtal, kognitiv beteendeterapi (KBT), återfallsprevention och olika former av gruppstöd. Stödorganisationer och gemenskaperIdeella organisationer spelar en viktig roll i rehabiliteringen. Exempel på sådana är: AA (Anonyma Alkoholister) NA (Anonyma Narkomaner) IOGT-NTO Länkarna Anhörigföreningar och stödlinjer Dessa verksamheter erbjuder gemenskap, delaktighet och långsiktigt stöd för både beroende och anhöriga. Omvårdnad och rehabiliteringFör undersköterskan innebär arbetet med personer med beroendeproblem att se hela människan – inte bara substansen. Arbetet handlar om att skapa trygghet, visa respekt och inge hopp om förändring. Viktiga omvårdnadsaspekter är att: bygga förtroende och visa respekt för individens kamp uppmärksamma tecken på återfall och söka stöd i tid främja god sömn, näring och fysisk aktivitet ge positiv återkoppling vid framsteg bidra till struktur och rutiner i vardagen stödja individens delaktighet i egenvård och rehabiliteringsplaner. Att arbeta med personer med beroendeproblematik kräver tålamod, gränssättning och medvetenhet om egna värderingar. Professionellt bemötande innebär att skilja på personen och beteendet – att se individens värde oavsett beroendet. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan undersköterskan bidra till trygghet, motivation och struktur under rehabiliteringen av en person med substansberoende, och vilka faktorer är viktiga för att förebygga återfall?

Substansberoende innebär att en person utvecklar ett fysiskt och/eller psykiskt beroende av en substans, oftast alkohol, narkotika eller läkemedel. Beroendet påverkar hela människans liv – kroppen, tankarna, relationerna och den sociala tillvaron. Vid substansberoende förloras gradvis kontrollen över användningen. Individen upplever ett starkt sug, behöver allt större mängder för att uppnå samma effekt (tolerans) och får abstinensbesvär när substansen inte tillförs. Det leder till att stora delar av dygnet kretsar kring att få tag på, använda och återhämta sig från effekten av substansen. Diagnosen substansberoende ställs utifrån tecken som: vanemässigt eller tvångsmässigt intag användning utan medicinsk orsak ökande doser på grund av tolerans abstinenssymtom vid avhållsamhet kontrollförlust över mängd och tillfällen försummelse av arbete, familj eller andra viktiga områden fortsatt användning trots kännedom om skadorna. Beroendet kan leda till allvarliga fysiska, psykiska och sociala konsekvenser. Fysiska konsekvenserskador i mag–tarmkanalen (magkatarr, sår, bukspottkörtelinflammation) leversjukdomar och cirros hjärnskador (hjärnatrofi) med nedsatt minne och koncentrationsförmåga ökad risk för cancer i mun, svalg och matstrupe infektioner på grund av nedsatt immunförsvar frakturer, skallskador och olyckor. Psykiska konsekvenseroro, ångest, aggressivitet och misstänksamhet koncentrationssvårigheter, oklar tankegång hallucinationer eller vanföreställningar vid förgiftningstillstånd sömnsvårigheter, irritabilitet och depression risk för psykoser, särskilt vid långvarigt missbruk. Det finns flera psykiatriska tillstånd som kan uppstå i samband med beroende, till exempel: patologiskt rus: stark överreaktion efter låg alkoholkonsumtion med förvirring, oro eller aggressivitet delirium tremens: livshotande tillstånd efter plötsligt alkoholstopp, med svettningar, darrningar, feber och hallucinationer alkoholparanoia: förföljelseidéer och stark misstänksamhet drogrelaterad psykos: förlorad verklighetsförankring, ofta med hallucinationer och farliga impulser. Sociala konsekvenserBeroendet leder ofta till relationella och ekonomiska problem. Individen kan tappa sitt arbete, förlora kontakten med familj och vänner och hamna i isolering eller hemlöshet. Många utvecklar ett mönster av medberoende i sina relationer – närstående försöker hjälpa men blir själva uppslukade av situationen. Samhällets normer och attityder förstärker ofta skammen. Kvinnor upplever generellt mer skuld och söker hjälp mer sällan, medan män oftare får sociala konsekvenser i form av kriminalitet eller våldsproblematik. Beroende finns i alla åldrar, och allt fler äldre dricker i dag lika mycket sprit och vin som den övriga befolkningen, vilket kan ge farliga kombinationer med läkemedel och sjukdomar. OrsakerSubstansberoende uppstår genom ett samspel mellan biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Vanliga orsaker eller riskfaktorer är: genetisk sårbarhet – känslighet i hjärnans dopaminsystem uppväxtförhållanden – otrygghet, trauma, missbruk i familjen sociala faktorer – umgängesvanor, alkoholnormer och tillgång till droger psykisk ohälsa – ångest, depression eller annan samsjuklighet kulturella faktorer – dryckesvanor och traditioner traumatiska upplevelser – fysisk eller psykisk misshandel, kriser och förluster. Vetenskapen har länge diskuterat om beroende ska betraktas som en sjukdom eller en livsstilsrelaterad vana. De flesta experter ser det i dag som en kronisk sjukdom med både biologiska och psykologiska komponenter. Oavsett orsak kräver beroendet professionell behandling och långsiktigt stöd. Det är en sjukdom som påverkar hjärnans belöningssystem och där viljekraft ensam sällan räcker. 💭 Reflektionsfråga: Vilka konsekvenser kan substansberoende få för individens fysiska, psykiska och sociala hälsa, och hur kan undersköterskan bidra till att upptäcka tidiga tecken på beroende i vård och omsorg?

Stigmatisering betyder att en person eller grupp får en negativ stämpel som leder till fördomar, misstänksamhet eller diskriminering. I samband med psykisk sjukdom kan detta innebära att individen ses som farlig, opålitlig eller oförmögen att ta ansvar – föreställningar som ofta är grundlösa men som påverkar både självbild och möjligheten till återhämtning. När människor med psykisk ohälsa möter omgivningens rädsla eller brist på förståelse kan det skapa skam och självstigma. Personen börjar tro på samhällets negativa bild av sjukdomen, vilket leder till försämrat självförtroende och minskad vilja att söka hjälp. Massmedier förstärker ofta bilden av psykiskt sjuka som oberäkneliga eller farliga, trots att majoriteten lever fredligt och laglydigt. Denna ensidiga framställning bidrar till utanförskap och gör det svårare för personer med psykisk sjukdom att återgå till arbete, utbildning och social gemenskap. Stigmatisering kan därmed ses som en sekundär skada – inte orsakad av sjukdomen i sig, utan av samhällets reaktioner på den. Den negativa spiralen kan beskrivas så här: Okunskap leder till fördomar. Fördomar leder till diskriminering. Diskriminering leder till skam och självstigma. Självstigma leder till sämre självkänsla, isolering och försämrad hälsa. Detta kan i sin tur bidra till återfall i sjukdom, särskilt när individen undviker kontakt med vården av rädsla för att bli dömd. Inom vården har bemötandet därför avgörande betydelse. Ett respektfullt, empatiskt och icke-dömande förhållningssätt är en del av den professionella etiken. Undersköterskan kan motverka stigma genom att bemöta varje person som en individ med egna resurser och rättigheter – inte som en diagnos. Att aktivt reflektera över sina egna reaktioner är också viktigt. I vårdrelationer kan det vara lätt att omedvetet generalisera utifrån tidigare erfarenheter eller stereotypa bilder. Professionell hållning innebär att alltid möta patienten med öppenhet, respekt och nyfikenhet. Forskning visar att kunskap och kontakt är de mest effektiva sätten att motverka stigmatisering. När vårdpersonal, anhöriga och allmänhet får ökad förståelse för psykiska sjukdomar minskar fördomarna och acceptansen ökar. Ett viktigt steg i återhämtningen är att återfå delaktighet och mening. Rehabilitering, social träning och arbete med självkänsla bidrar till att bryta isolering. Genom att skapa trygga och inkluderande miljöer kan samhället ge personer med psykisk sjukdom möjlighet att leva på lika villkor. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan en undersköterska bidra till att minska stigma och utanförskap i mötet med personer med psykisk sjukdom, både i vårdmiljön och i samhället i stort?