Julio Moraga

Divertikulit Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Divertikulit innebär inflammation i en eller flera små fickor (divertiklar) som kan bildas i tjocktarmens vägg. Divertiklar är vanliga, särskilt hos äldre, och orsakas av ett ökat tryck i tarmen, ofta kopplat till fiberfattig kost och förstoppning. När en divertikel blir inflammerad eller infekterad uppstår divertikulit. Tillståndet är vanligast efter 50 års ålder och risken ökar med stigande ålder. De flesta med divertiklar får aldrig symtom, men hos en del leder sjukdomen till akuta bukbesvär och i vissa fall komplikationer som abscess, perforation eller fistelbildning. Symtom att observera och rapportera Vanliga symtom är buksmärta, ofta lokaliserad till vänster nedre del av buken, feber, illamående, förstoppning eller diarré. Smärtan kan vara ihållande och tillta vid rörelse. Patienten kan också uppleva uppblåsthet och förändrade avföringsvanor. Blod i avföringen kan förekomma, men är mindre vanligt vid divertikulit än vid andra tarmsjukdomar. Som undersköterska är det viktigt att observera och dokumentera feber, smärtintensitet, avföringsmönster, aptit och eventuella tecken på försämrat allmäntillstånd. Plötslig svår buksmärta och hög feber kan tyda på perforation och måste rapporteras omedelbart. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen baseras på anamnes, klinisk undersökning och laboratorieprover som ofta visar förhöjda infektionsparametrar (CRP, vita blodkroppar). Datortomografi av buken är den vanligaste bilddiagnostiska metoden för att bekräfta diagnosen och utesluta andra orsaker. Behandlingen beror på sjukdomens svårighetsgrad. Vid lindrig divertikulit kan behandling ske i hemmet med vila, flytande eller lätt kost och ibland antibiotika. Vid svårare fall krävs sjukhusvård med intravenös vätska, antibiotika och smärtlindring. Komplikationer som perforation kan behöva kirurgisk behandling, där en del av tjocktarmen opereras bort. Omvårdnad Omvårdnaden fokuserar på att lindra symtom, övervaka sjukdomsförloppet och stödja patientens återhämtning. Observation av temperatur, buksmärta, avföringsmönster och vätskeintag är centralt. Patienten kan behöva hjälp med vätskebalans, näringsintag och vila under den akuta fasen. Efter tillfrisknande är information och stöd viktigt för att förebygga återfall. Rekommendationer om fiber- och vätskerik kost, regelbunden motion och undvikande av förstoppning bör uppmuntras. Psykosocialt stöd kan vara nödvändigt eftersom återkommande bukbesvär kan skapa oro. Samarbete med sjuksköterska och läkare är avgörande för en säker vård.

Gallsten och gallblåseinflammation Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Gallsten bildas när balansen mellan gallsalter, kolesterol och bilirubin i gallan rubbas, vilket gör att små kristaller klumpar ihop sig och bildar stenar. Risken ökar vid övervikt, högt kolesterol, kvinnligt kön, hög ålder och graviditet. Många med gallsten är symtomfria, men om en sten fastnar i gallblåsehalsen eller gallgångarna uppstår gallstensanfall. Upprepade anfall kan leda till gallblåseinflammation (cholecystit), där gallblåsans vägg blir inflammerad. Sällsynt men allvarligt är stopp i den gemensamma gallgången, vilket kan orsaka gulsot och bukspottkörtelinflammation. Symtom att observera och rapportera Ett typiskt gallstensanfall ger plötslig och kraftig smärta i övre högra delen av magen eller under revbensbågen, ofta med utstrålning mot ryggen eller höger skuldra. Smärtan kan pågå från några minuter till flera timmar. Illamående och kräkningar är vanliga. Vid gallblåseinflammation blir smärtan mer ihållande och feber tillkommer. Patienten kan också uppleva frossa, aptitlöshet och ibland gulfärgning av hud och ögonvitor. Som undersköterska är det viktigt att dokumentera smärtans intensitet, duration, lokalisation samt kroppstemperatur och rapportera förändringar snabbt, särskilt vid misstanke om komplikationer. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen baseras på sjukdomsberättelse och klinisk undersökning. Blodprover kan visa tecken på inflammation (förhöjt CRP, vita blodkroppar) och vid gallgångspåverkan kan leverprover vara avvikande. Ultraljud är förstahandsmetod för att påvisa stenar i gallblåsan. Vid misstanke om gallgångsstenar används ibland magnetkameraundersökning (MRCP) eller ERCP, som både kan diagnostisera och behandla genom att avlägsna stenar. Behandlingen vid gallstensanfall kan vara smärtlindring och ibland kramplösande läkemedel. Vid återkommande besvär rekommenderas kirurgiskt avlägsnande av gallblåsan, oftast med titthålsteknik (laparoskopi). Vid gallblåseinflammation ges antibiotika och smärtlindring, och operation kan behövas akut eller planerat. Omvårdnad Omvårdnaden syftar till att lindra symtom, förebygga komplikationer och förbereda patienten för eventuell behandling. Under ett gallstensanfall behöver patienten stöd med smärtlindring och en lugn miljö. Observation av vitalparametrar, smärtnivå och allmäntillstånd är centralt. Vid gallblåseinflammation ska undersköterskan vara särskilt uppmärksam på feber, smärtförändringar och tecken på försämring. Patienten kan behöva vara fastande inför undersökningar eller operation, vilket kräver information och stöd. Efter operation är det viktigt att följa postoperativa rutiner, kontrollera sårläkning och uppmuntra till mobilisering. Psykosocialt stöd är betydelsefullt, då upprepade smärtsamma anfall kan ge oro och påverka livskvaliteten.

Blindtarmsinflammation Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Blindtarmsinflammation, eller appendicit, uppstår när blindtarmen (appendix vermiformis) blir inflammerad. Orsaken är oftast en blockering i blindtarmsöppningen, exempelvis av avföringsrester (så kallad fekalit), svullen lymfvävnad eller främmande material. Blockeringen gör att bakterier kan växa till och orsaka infektion. Sjukdomen är vanligast hos barn, ungdomar och unga vuxna men kan drabba alla åldrar. Obehandlad kan appendicit leda till att blindtarmen brister, vilket orsakar bukhinneinflammation (peritonit) och är ett livshotande tillstånd. Symtom att observera och rapportera De första symtomen är ofta diffusa buksmärtor kring naveln som senare flyttar sig ner mot höger fossa iliaca (nedre högra delen av buken). Andra vanliga tecken är illamående, kräkningar, feber och aptitlöshet. Smärtan förvärras ofta vid rörelse, hosta eller tryck mot magen. Hos små barn, äldre och gravida kan symtombilden vara atypisk, vilket gör observation extra viktig. Som undersköterska är det centralt att dokumentera smärtans karaktär, intensitet, lokalisation, kroppstemperatur och eventuella förändringar i allmäntillståndet. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen baseras på sjukdomshistoria, klinisk undersökning och ibland bilddiagnostik. Läkaren kan palpera magen för att se om smärtan förvärras vid tryck eller släpp. Blodprover visar ofta förhöjda vita blodkroppar och CRP. Ultraljud eller datortomografi kan användas vid oklara fall. Behandlingen är nästan alltid kirurgisk borttagning av blindtarmen, antingen genom öppen operation eller laparoskopi (titthålskirurgi). Vid mycket tidig appendicit kan antibiotika i vissa fall prövas, men operation är standard. Efter operation ges smärtstillande och ibland antibiotika. Omvårdnad Omvårdnaden före operation handlar om att observera smärtutveckling, feber och allmäntillstånd samt att förbereda patienten inför kirurgi. Patienten ska oftast vara fastande och får vätska och läkemedel intravenöst. Efter operation är viktiga åtgärder att följa upp smärtlindring, kontrollera operationssåret, övervaka kroppstemperatur och cirkulation samt uppmuntra till mobilisering för att minska risken för komplikationer som blodpropp och lunginflammation. Observation av urin- och tarmfunktion är också viktigt. Psykosocialt stöd behövs särskilt för barn och ungdomar som kan känna oro inför operationen.

Magkatarr och dyspepsi Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Magkatarr, eller gastrit, innebär en inflammation i magsäckens slemhinna. Dyspepsi är en samlingsbeteckning för symtom från övre delen av mag-tarmkanalen, till exempel smärta i övre delen av magen, illamående eller tidig mättnadskänsla. Vanliga orsaker till magkatarr är infektion med bakterien Helicobacter pylori, långvarig användning av läkemedel som NSAID eller acetylsalicylsyra, samt hög alkoholkonsumtion. Stress och oregelbundna matvanor kan bidra till symtomen men är sällan den egentliga orsaken. Dyspepsi kan vara funktionell, det vill säga utan tydlig medicinsk orsak, eller sekundär till andra sjukdomar som magsår, gallbesvär eller reflux. Symtom att observera och rapportera Typiska symtom är molande eller brännande smärta i övre delen av magen, uppkördhet, rapningar, illamående och ibland kräkningar. Många upplever besvär efter måltid eller vid stress. Vid gastrit kan symtomen bli värre av kaffe, alkohol eller kryddstark mat. Allvarligare tecken som blodiga kräkningar, svart avföring (melena), ofrivillig viktnedgång eller svår smärta kan tyda på magsår eller annan allvarlig sjukdom och kräver omedelbar bedömning. Undersköterskans roll är att uppmärksamma förändringar i aptit, vikt, magont och eventuella tecken på blödning. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling För att fastställa diagnosen används anamnes, klinisk undersökning och ibland gastroskopi där slemhinnan i magsäcken inspekteras. Prover kan tas för att upptäcka Helicobacter pylori. Blodprover och avföringsprov kan ge kompletterande information. Behandlingen beror på orsaken. Vid infektion ges ofta en kombination av antibiotika och syradämpande läkemedel (så kallad eradikationsbehandling). Protonpumpshämmare (PPI) används för att minska magsyran och lindra symtomen. Vid läkemedelsorsakad gastrit rekommenderas att man minskar eller avslutar det aktuella läkemedlet om möjligt. Livsstilsråd som regelbundna måltider, minskat alkohol- och kaffedrickande och rökstopp kan också ha effekt. Omvårdnad Omvårdnaden syftar till att minska symtom, öka livskvalitet och förebygga komplikationer. Undersköterskan bör observera förändringar i aptit, vikt och allmäntillstånd samt dokumentera och rapportera dessa. Patienter kan behöva stöd i att anpassa sina matvanor, till exempel att äta mindre portioner men oftare, undvika mat som förvärrar symtomen och att inte äta sent på kvällen. Vid illamående kan lugn miljö och små måltider underlätta. Viktigt är också att uppmärksamma psykiskt välbefinnande, då långvariga besvär kan påverka humör och vardagsliv. Vid misstanke om blödning eller kraftigt försämrat allmäntillstånd ska sjuksköterska eller läkare kontaktas omedelbart.

Hypotyreos Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Hypotyreos innebär att sköldkörteln producerar för lite av hormonerna tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3), vilket leder till en nedsatt ämnesomsättning i kroppen. Den vanligaste orsaken i Sverige är den autoimmuna sjukdomen Hashimotos tyreoidit, där immunförsvaret gradvis förstör sköldkörtelvävnaden. I andra delar av världen är jodbrist en vanlig orsak. Hypotyreos kan även uppstå efter kirurgiskt borttagande av sköldkörteln, behandling med radioaktivt jod eller som biverkan av vissa läkemedel, exempelvis litium. Kvinnor drabbas oftare än män, och risken ökar med åldern. Sjukdomen kan vara medfödd men upptäcks då oftast tidigt genom neonatal screening. Symtom att observera och rapportera Symtomen utvecklas långsamt och kan därför vara svåra att upptäcka i tid. Vanliga tecken är trötthet, frusenhet, viktuppgång, torr hud, håravfall och förstoppning. Andra symtom kan vara nedstämdhet, koncentrationssvårigheter och långsamt tal. Patienter kan också uppvisa svullnad i ansikte och händer, heshet samt långsam puls. Hos kvinnor förekommer ofta menstruationsrubbningar och infertilitetsproblem. I svåra fall kan hypotyreos leda till myxödemkoma, ett livshotande tillstånd med extrem nedkylning, medvetslöshet och svikt i flera organ. Som undersköterska är det viktigt att vara uppmärksam på dessa symtom och dokumentera samt rapportera även subtila förändringar i patientens allmäntillstånd. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom blodprov. Det typiska fyndet är förhöjt TSH i kombination med låga nivåer av T4. Vid autoimmun hypotyreos påvisas ofta antikroppar mot sköldkörtelns enzymer (TPO-antikroppar). Behandlingen är livslång och består av dagligt intag av levotyroxin, en syntetisk form av tyroxin. Dosen anpassas individuellt och följs upp med regelbundna blodprover. När rätt dos är uppnådd kan symtomen ofta helt försvinna. Det är viktigt att behandlingen är konsekvent, eftersom både under- och överdosering kan ge allvarliga följder. Hos äldre patienter och vid hjärtsjukdom inleds ofta behandlingen med en låg dos som ökas gradvis. Omvårdnad Omvårdnaden inriktas på att stödja patienten i att följa behandlingen och att observera symtom på både underbehandling och överbehandling. Viktiga observationer är förändringar i vikt, hud, hår, energi och humör. Vid nyinsatt behandling kan patienten behöva stöd i att förstå varför regelbunden provtagning är viktig och hur läkemedlet ska tas korrekt. Undersköterskan bör även vara uppmärksam på psykosociala behov, då långvarig trötthet och nedstämdhet kan påverka livskvaliteten. Vid svår hypotyreos eller misstanke om myxödemkoma krävs akut vård och omedelbar rapportering. Samverkan mellan vårdpersonal, patient och närstående är avgörande för att skapa trygghet och stabilitet i vardagen.

Hypertyreos Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Hypertyreos innebär en överproduktion av sköldkörtelhormonerna tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3). Det leder till att kroppens ämnesomsättning blir onormalt hög, vilket påverkar nästan alla kroppens organ. Den vanligaste orsaken är Graves sjukdom, en autoimmun sjukdom där antikroppar stimulerar sköldkörteln att producera mer hormon än normalt. En annan orsak kan vara toxiska knölar eller struma, där delar av sköldkörteln växer och producerar hormon oberoende av kroppens behov. Sällsyntare orsaker är tumörer i hypofysen som stimulerar överproduktion av TSH eller inflammation i sköldkörteln. Ärftliga faktorer och rökning är kända riskfaktorer, och sjukdomen drabbar kvinnor betydligt oftare än män. Symtom att observera och rapportera Symtomen beror på den ökade ämnesomsättningen och kan variera i intensitet. Vanliga tecken är hjärtklappning, darrningar, svettningar, värmekänsla, viktnedgång trots god aptit och sömnsvårigheter. Andra vanliga symtom är nervositet, irritabilitet, koncentrationssvårigheter och ökad trötthet. Många får också diarré och muskelsvaghet. Vid Graves sjukdom kan ögonen påverkas, ett tillstånd som kallas endokrin oftalmopati, där ögonen blir röda, irriterade och kan bukta ut (exoftalmus). Undersköterskan bör särskilt vara observant på förändringar i vikt, hjärtfrekvens, svettningar, oro, sömnproblem och förändringar i ögonens utseende eller funktion. Alla avvikelser ska dokumenteras och rapporteras vidare. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom blodprover där nivåerna av T3 och T4 är förhöjda samtidigt som hormonet TSH ofta är lågt. Man kan också mäta förekomsten av antikroppar som TSH-receptorantikroppar (TRAK), vilket stärker diagnosen Graves sjukdom. EKG kan användas för att undersöka påverkan på hjärtat, och ultraljud eller scintigrafi kan visa förändringar i sköldkörtelns struktur och aktivitet. Behandlingen kan ske på tre sätt: läkemedel, radioaktivt jod eller kirurgi. Vanliga läkemedel är tyreostatika, som hämmar hormonproduktionen, ofta i kombination med betablockerare för att lindra symtom som hjärtklappning och darrningar. Radioaktivt jod ges som en kapsel eller dryck, tas upp av sköldkörteln och förstör överaktiv vävnad. Kirurgi innebär att hela eller delar av sköldkörteln opereras bort, och patienten får därefter ofta livslång behandling med sköldkörtelhormon. Omvårdnad Omvårdnaden syftar till att minska symtom, förebygga komplikationer och stödja patienten genom behandlingen. Som undersköterska är det viktigt att observera och dokumentera hjärtfrekvens, viktförändringar, trötthet, oro och svettningar. Patienten kan behöva stöd i måltidssituationen då energibehovet ofta är ökat. Psykosocialt stöd är centralt eftersom sjukdomen kan orsaka oro och påverka livskvaliteten. Vid behandling med tyreostatika är det viktigt att vara uppmärksam på biverkningar som feber och halsont, vilket kan tyda på lågt antal vita blodkroppar (agranulocytos) och ska rapporteras omedelbart. Efter behandling med radioaktivt jod eller kirurgi är det nödvändigt att observera tecken på hypotyreos, eftersom hormonproduktionen kan bli för låg. Ett gott samarbete med sjuksköterska och läkare är avgörande för att patienten ska känna trygghet och få en säker vård.

Typ 2-diabetes Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Typ 2-diabetes är en kronisk sjukdom som kännetecknas av insulinresistens i kroppens celler kombinerat med en successivt nedsatt insulinproduktion i bukspottkörteln. Till skillnad från typ 1-diabetes finns insulin kvar i kroppen, men det används ineffektivt. Orsakerna är ofta kopplade till livsstilsfaktorer såsom övervikt, fysisk inaktivitet och ohälsosamma matvanor. Även genetiska faktorer har stor betydelse – personer med nära släktingar som har typ 2-diabetes löper kraftigt ökad risk. Sjukdomen är mycket vanlig; i Sverige beräknas cirka 500 000 personer ha diagnostiserad typ 2-diabetes och mörkertalet tros vara stort. Förekomsten ökar globalt och WHO beskriver utvecklingen som en pandemi kopplad till förändrade levnadsvanor. Symtom att observera och rapportera Till skillnad från typ 1-diabetes utvecklas sjukdomen långsamt och symtomen kan vara diffusa under flera år. Vanliga tecken är ökad törst, trötthet, täta urinträngningar, synstörningar och långsam sårläkning. Ofta upptäcks sjukdomen i samband med en hälsokontroll eller när komplikationer redan uppstått. Som undersköterska är det viktigt att uppmärksamma symtom som återkommande hudinfektioner, svamp i underlivet, försämrad känsel i fötterna (neuropati) eller tecken på cirkulationsproblem. Även psykiska symtom som nedstämdhet eller oro över sjukdomen kan framträda och behöver tas på allvar. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom blodprov. HbA1c är den vanligaste analysen och visar genomsnittliga blodsockernivåer över cirka tre månader. Ett HbA1c över 48 mmol/mol indikerar diabetes. Fasteblodsocker och glukosbelastning används också. Behandlingen utgår från livsstilsförändringar: hälsosam kost, regelbunden fysisk aktivitet och viktminskning kan i tidigt skede normalisera blodsockret. Vid behov används läkemedel, först och främst metformin, som förbättrar insulinkänsligheten. Om sjukdomen fortskrider kan andra tabletter, GLP-1-analoger eller insulinbehandling bli aktuella. Behandlingen syftar till att förebygga komplikationer som hjärt-kärlsjukdom, njursvikt, ögonskador (retinopati) och nervskador. Omvårdnad Omvårdnaden vid typ 2-diabetes handlar om att stödja patienten i egenvården. Undersköterskan kan hjälpa till med att observera blodsockervärden, motivera till fysisk aktivitet, dokumentera viktutveckling och rapportera förändringar till ansvarig sjuksköterska. Att uppmärksamma risker för fotsår är centralt – daglig fotinspektion, god hygien och rätt skor är viktiga förebyggande åtgärder. Även kosthållningen spelar stor roll, där patienten kan behöva praktiskt stöd i måltidssituationen eller uppmuntran till hälsosamma vanor. Eftersom sjukdomen ofta väcker oro inför framtiden är det viktigt att bemöta patienten med empati, skapa trygghet och bidra till en förståelse för sjukdomens förlopp. Samverkan med läkare, dietist och sjuksköterska är avgörande för en god vård.

Typ 1-diabetes Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar angriper och förstör de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln (pancreas). Följden blir en absolut brist på hormonet insulin, som är nödvändigt för att cellerna ska kunna ta upp glukos från blodet och använda det som energi. Orsaken är inte helt klarlagd men tros bero på ett samspel mellan ärftliga faktorer (vissa HLA-gener ökar risken) och miljöfaktorer såsom virusinfektioner. Sjukdomen debuterar ofta i barndom eller ungdom, men kan uppstå i alla åldrar. I Sverige insjuknar årligen cirka 900 barn och ungdomar, vilket gör landet till ett av de länder i världen med högst incidens (Socialstyrelsen, 2022). Symtom att observera och rapportera De klassiska symtomen uppträder ofta snabbt: Polyuri (ökad urinmängd) Polydipsi (stark törst) Polyfagi (ökad hunger) Viktnedgång trots god aptit Trötthet och nedsatt ork Dimsyn Vid obehandlad diabetes kan personen utveckla ketoacidos – ett livshotande tillstånd med symtom som illamående, kräkningar, buksmärta, snabb andning och acetondoft från andedräkten. Ketoacidos kräver omedelbar vård. Som undersköterska är det också viktigt att uppmärksamma symtom på hypoglykemi (lågt blodsocker): svettningar, darrningar, oro, blekhet, förvirring eller medvetslöshet. Detta kan uppstå om insulindosen blir för hög i förhållande till matintag eller fysisk aktivitet. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs med hjälp av blodprov: P-glukos (plasmaglukos) – fastevärde ≥7,0 mmol/L eller slumpmässigt värde ≥11,1 mmol/L. HbA1c (långtidsblodsocker) – används för att följa behandlingseffekt. C-peptid och antikroppar (GAD, IA-2) kan särskilja typ 1 från typ 2-diabetes. Behandlingen består alltid av insulin, eftersom kroppen inte längre producerar det själv. Insulin kan ges via flerdosbehandling (penna) eller insulinpump. Det är en livslång behandling och måste kombineras med regelbunden blodsockerkontroll, anpassad kost och fysisk aktivitet. Omvårdnad Omvårdnaden fokuserar på att stödja patienten i egenvården: Blodsockerkontroller enligt ordination. Ge stöd vid insulinadministration (delegering kan förekomma). Observera symtom på både hypo- och hyperglykemi och rapportera till sjuksköterska. Se till att patienten får en balanserad kost, gärna i samarbete med dietist. Uppmuntra till fysisk aktivitet, men samtidigt vara vaksam på risk för hypoglykemi. Ge psykosocialt stöd eftersom sjukdomen innebär ett livslångt ansvar för egenvård. Patientundervisning är en viktig del av behandlingen och sker ofta i tvärprofessionella team med läkare, diabetessjuksköterska och dietist. Föräldrar och närstående involveras när barn drabbas. På lång sikt kan komplikationer som retinopati (ögonförändringar), nefropati (njurskador) och neuropati (nervskador) uppstå, varför regelbundna kontroller är nödvändiga.

Postoperativt tillstånd (amputation) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Amputation innebär att en del av en extremitet avlägsnas kirurgiskt. Vanliga orsaker är cirkulationsrubbningar till följd av ateroskleros eller diabetes, svåra trauman, infektioner eller tumörsjukdomar i skelett eller mjukdelar. Förklaringsmodellen bygger på att vävnaden inte längre kan räddas eller att amputation är nödvändig för att patienten ska kunna överleva. De vanligaste typerna är tå-, underbens- och lårbensamputation, där omfattningen avgörs av skadans eller sjukdomens utbredning. Symtom att observera och rapportera Efter amputation kan patienten uppleva postoperativ smärta, svullnad och ibland fantomsmärtor, där smärta eller obehag känns i den amputerade kroppsdelen. Sårinfektion, blödning eller dålig sårläkning är komplikationer som måste observeras. Cirkulation, känsel och hudfärg i den kvarvarande delen av extremiteten ska kontrolleras regelbundet. Psykiska reaktioner som oro, nedstämdhet och sorg är också vanliga och viktiga att uppmärksamma. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen är redan fastställd genom grundorsaken (t.ex. cirkulationsrubbning, trauma eller tumör), men efter amputationen följer utvärdering av sårläkning och rehabiliteringspotential. Sårkontroller, blodprover och ibland bilddiagnostik används för att följa förloppet. Behandlingen efter operation omfattar smärtlindring, sårläkning och mobilisering. Kompressionsförband används för att forma stumpen och förbereda för protes. Vid behov ges antibiotika mot infektion. Rehabilitering är en central del och sker ofta i samarbete mellan ortoped, fysioterapeut, arbetsterapeut och ortopedingenjör. Protesutprovning görs när stumpen har läkt och stabiliserats. Omvårdnad Omvårdnaden vid amputation är komplex och omfattar både fysiska och psykosociala aspekter. Smärtlindring, inklusive hantering av fantomsmärtor, är centralt. Såret ska observeras dagligen för tecken på infektion, blödning eller tryckskador från förbandet. Hygien och korrekt omläggning är avgörande för läkningsprocessen. Patienten behöver stöd i mobilisering, först med rullstol och senare med protesträning. Balans, fallrisk och hjälpmedel i vardagen är viktiga att beakta. Det psykosociala stödet är särskilt betydelsefullt – många upplever förändrad kroppsuppfattning, sorg eller oro för framtiden. Samtal, delaktighet i planeringen och information om rehabiliteringsmöjligheter ökar tryggheten. Närstående behöver ofta stöd för att förstå och hantera förändringen. Omvårdnaden är personcentrerad och långsiktig, med målet att ge patienten bästa möjliga livskvalitet och självständighet.

Ryggskott (lumbago) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Ryggskott, eller lumbago, är en plötslig och kraftig smärta i nedre delen av ryggen. Ofta uppstår det vid tunga lyft, hastiga rörelser eller felaktiga arbetsställningar, men ibland utan tydlig orsak. Den exakta mekanismen är inte alltid känd. Smärtan kan bero på överansträngning, muskelspänningar, diskpåverkan eller små bristningar i muskler och ledband. Förklaringsmodellen bygger på att en akut överbelastning leder till irritation i muskler, leder eller diskar i ländryggen, vilket orsakar smärta och rörelseinskränkning. Symtom att observera och rapportera Det typiska symtomet är plötslig, huggande smärta i ländryggen som kan stråla ut mot skinkor eller lår. Rörelseförmågan blir begränsad och patienten kan ha svårt att räta på sig. Smärtan förvärras ofta av rörelser och förbättras i vila. Det finns vanligtvis inga neurologiska bortfall, men det är viktigt att observera symtom som domningar, förlamning eller problem med urin/avföring, eftersom det kan tyda på allvarligare tillstånd (t.ex. diskbråck eller cauda equina-syndrom). Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom anamnes och klinisk undersökning. Bilddiagnostik som röntgen eller MR används främst för att utesluta andra orsaker om symtomen är långvariga eller svåra. Behandlingen fokuserar på smärtlindring och att återfå normal funktion. Vanliga läkemedel är paracetamol eller NSAID. Kortare vila kan vara nödvändig i det akuta skedet, men tidig mobilisering rekommenderas för att påskynda återhämtningen. Fysioterapi med träning och ergonomisk rådgivning är viktigt för att förebygga återfall. Omvårdnad Omvårdnaden innebär att stödja patienten i det akuta skedet genom smärtlindring, avlastning och trygghet. Att uppmuntra till aktivitet på en nivå som är möjlig är viktigt för att undvika stelhet. Observation av smärtintensitet och rörelseförmåga ska dokumenteras. Rådgivning om arbetsställningar, lyftteknik och fysisk träning är centralt för att minska risken för nya episoder. Psykosocialt stöd kan behövas, eftersom ryggskott ofta skapar oro för att skadan ska vara allvarligare än den är.

Muskelbristning Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller En muskelbristning innebär att muskelfibrer slits av helt eller delvis. Skadan uppstår oftast vid plötslig, kraftig belastning – exempelvis vid idrott, tunga lyft eller hastiga rörelser. Vanliga lokaler är baksida lår, vadmuskeln eller axlar. Förklaringsmodellen bygger på att muskeln inte hinner anpassa sig till belastningen, vilket leder till att fibrerna går sönder och blödning samt inflammation uppstår i vävnaden. Risken ökar vid dålig uppvärmning, stelhet, trötthet i muskeln eller tidigare skador. Symtom att observera och rapportera Symtomen uppstår ofta plötsligt med en känsla av att något ”släpper” i muskeln, följt av akut smärta. Patienten kan ha svårt att fortsätta aktiviteten. Vanliga tecken är svullnad, blåmärken, ömhet och nedsatt muskelkraft. Vid större bristningar kan en fördjupning eller knöl kännas i muskeln. Viktiga observationer är svårighetsgrad av smärta, rörelseinskränkning och eventuell cirkulationspåverkan. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom klinisk undersökning. Ultraljud eller magnetkamera (MR) kan användas för att se omfattningen av bristningen. Behandlingen följer ofta PRICE-principen (Protection, Rest, Ice, Compression, Elevation) under de första dygnen. Små bristningar läker oftast spontant med vila och successiv återgång till aktivitet. Större skador kan kräva immobilisering eller kirurgi. Sjukgymnastik och gradvis träning är viktiga för att återfå styrka och rörlighet. Omvårdnad Omvårdnaden handlar om att lindra smärta, förebygga komplikationer och stödja rehabiliteringen. Att informera patienten om vila i det akuta skedet och gradvis återgång till rörelse är viktigt. Kyla och högläge kan minska svullnad och smärta. Observation av smärtintensitet, svullnad och funktion ska dokumenteras. När den akuta fasen är över bör patienten motiveras till fysioterapi och träningsprogram för att minska risken för återfall. Psykosocialt stöd kan också behövas, särskilt för idrottsaktiva som riskerar frustration över lång rehabtid.

Fibromyalgi Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta i muskler och leder utan att det finns någon tydlig vävnadsskada. Orsaken är inte helt klarlagd, men forskning tyder på en störning i hur nervsystemet bearbetar smärtsignaler. Förklaringsmodellen bygger på att smärttröskeln är sänkt – hjärnan tolkar normala signaler som smärta. Stress, infektioner eller trauma kan ibland utlösa sjukdomen, och ärftlighet kan spela en roll. Fibromyalgi förekommer främst hos kvinnor i medelåldern, men kan drabba alla. Symtom att observera och rapportera Det mest framträdande symtomet är långvarig, diffus smärta i stora delar av kroppen. Smärtan flyttar ofta runt och kan variera i intensitet. Vanliga följdsymtom är extrem trötthet (fatigue), sömnstörningar, koncentrations- och minnesproblem (ibland kallat ”fibrodimma”), huvudvärk och mag-tarmbesvär som liknar IBS. Många upplever också stelhet i kroppen, särskilt på morgonen. Viktiga observationer är förändringar i smärtintensitet, trötthetens påverkan på vardagslivet samt psykiskt mående, då oro och nedstämdhet är vanligt. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom anamnes och uteslutande av andra sjukdomar, eftersom det inte finns något specifikt blodprov eller röntgenfynd som bekräftar fibromyalgi. Ofta används smärtanamnes och status med ömma punkter på kroppen som stöd. Behandlingen är symtomlindrande och bygger på en kombination av insatser. Läkemedel kan lindra smärta, men effekten är ofta begränsad. Istället är fysisk aktivitet, konditionsträning, sjukgymnastik och kognitiv beteendeterapi (KBT) viktiga delar. Vissa kan ha nytta av antidepressiva läkemedel i låg dos, då de påverkar både smärta och sömn. Omvårdnad Omvårdnaden vid fibromyalgi handlar om att ge stöd i att hantera en kronisk sjukdom med osynliga symtom. Det är viktigt att ta patientens smärtupplevelse på allvar och bemöta med respekt. Att motivera till regelbunden, anpassad fysisk aktivitet och god sömnhygien är centrala insatser. Stresshantering och struktur i vardagen kan förbättra livskvaliteten. Vårdpersonalen bör också vara uppmärksam på risk för psykisk ohälsa och erbjuda psykosocialt stöd. Information om sjukdomen och kontakt med stödgrupper kan ge ökad förståelse och delaktighet. Personcentrerad vård, där patientens egna strategier och erfarenheter tas tillvara, är särskilt viktig vid fibromyalgi.

Reumatoid artrit (RA) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Reumatoid artrit är en kronisk, inflammatorisk ledsjukdom som framför allt drabbar kroppens små leder, ofta i händer och fötter. Sjukdomen är autoimmun, vilket innebär att immunförsvaret angriper den egna ledvävnaden. Detta leder till inflammation i ledhinnan (synovialmembranet), som svullnar och bryter ner brosk och ben. Orsaken är inte helt klarlagd, men både ärftliga faktorer och miljöpåverkan spelar in. Rökning är en känd riskfaktor. Förklaringsmodellen bygger på att den kroniska inflammationen orsakar smärta, stelhet och gradvis förstörda leder. Symtom att observera och rapportera Tidiga symtom är stelhet i leder, särskilt på morgonen, samt trötthet och allmän sjukdomskänsla. Smålederna i händer och fötter blir ofta svullna, ömma och varma. Ledstelhet längre än en timme på morgonen är typiskt för RA. Med tiden kan lederna deformeras, med felställningar och nedsatt funktion som följd. Viktiga observationer är ökande smärta, svullnad, feber eller allmänpåverkan, eftersom det kan tyda på sjukdomsaktivitet eller infektion. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom sjukdomshistoria, klinisk undersökning och laboratorieprover. Blodprover kan visa reumafaktor eller antikroppar (anti-CCP) som är typiska vid RA, samt förhöjda inflammationsmarkörer som SR och CRP. Bilddiagnostik som röntgen, ultraljud eller MR används för att upptäcka ledskador. Behandlingen syftar till att dämpa inflammationen, lindra symtom och förebygga ledsöder. Läkemedel är centralt: DMARDs (disease-modifying anti-rheumatic drugs) som metotrexat används för att bromsa sjukdomsförloppet. Kortison kan ges vid akuta skov, och biologiska läkemedel används när andra behandlingar inte räcker. Smärtlindrande läkemedel och NSAID används också. Omvårdnad Omvårdnaden innebär att stödja patienten i att hantera en kronisk sjukdom. Observation av ledstatus, smärta, svullnad och allmänpåverkan är viktigt. Ergonomi och anpassning av dagliga aktiviteter kan underlätta och minska belastningen på lederna. Hjälpmedel som ortoser, greppvänliga redskap och gångstöd kan bevara självständighet. Träning i samarbete med fysioterapeut och arbetsterapeut är viktigt för att bibehålla rörlighet och styrka. Information om läkemedel och vikten av följsamhet är avgörande för behandlingsresultatet. Psykosocialt stöd är ofta nödvändigt eftersom RA kan påverka arbetsförmåga, livskvalitet och självkänsla.

Led- och ledbandskador samt urledvridning Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Led- och ledbandskador är vanliga skador inom både idrott och vardagsliv. De kan uppstå genom plötsliga vridningar, fall eller direkttrauma. En vanlig skada är stukning (distorsion) i fotleden, där de yttre ledbanden sträcks eller brister. Knäskador är också vanliga, särskilt i det främre korsbandet (ACL) och meniskerna. Vid mer omfattande våld kan en led gå helt ur led – en urledvridning (luxation) – vilket oftast drabbar axel, knä eller fingerleder. Förklaringsmodellen bygger på att ligament, kapsel och ibland brosk skadas, vilket leder till instabilitet, smärta och nedsatt funktion. Symtom att observera och rapportera Vid stukning eller ledbandsskada ses svullnad, smärta, ömhet och ibland blåmärken runt leden. Patienten kan ha svårt att belasta eller röra leden normalt. Vid allvarligare skador kan leden kännas instabil eller ”ge vika”. Urledvridningar ger ofta kraftig smärta, felställning och oförmåga att röra leden. I vissa fall kan blodkärl och nerver påverkas, vilket visar sig som domningar, blekhet eller avsaknad av puls distalt om skadan – något som alltid ska rapporteras akut. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom klinisk undersökning och bilddiagnostik. Röntgen används för att utesluta frakturer, och magnetkamera (MR) för att bedöma mjukdelsskador, till exempel korsbandsrupturer eller meniskskador. Behandling av stukningar och mindre ledbandsskador följer ofta PRICE-principen: Protection (skydd), Rest (vila), Ice (kyla), Compression (tryck) och Elevation (högläge). Vid svårare skador kan kirurgi behövas, exempelvis rekonstruktion av korsband eller stabilisering av led. Urledvridningar måste ofta åtgärdas akut genom reposition, där leden förs tillbaka till rätt läge, ibland under narkos. Efteråt fixeras leden med bandage, ortos eller gips för att läka stabiliteten. Omvårdnad Omvårdnaden vid led- och ledbandskador handlar om att lindra smärta, minska svullnad och främja läkning. Observation av svullnad, hudfärg, cirkulation och känsel distalt om skadan är avgörande för att upptäcka komplikationer. Patienterna behöver hjälp med avlastning och ibland gånghjälpmedel som kryckor. Information om att hålla skadan i högläge, använda kyla och inte belasta i början är viktigt. Vid urledvridning är det centralt att hålla patienten stilla tills reposition är genomförd och att ge smärtlindring. Efter reposition ska leden observeras för återkommande instabilitet. Rehabilitering är ofta långvarig och omfattar fysioterapi för att återfå styrka, stabilitet och rörlighet. Psykosocialt stöd kan behövas, särskilt vid idrottsskador som påverkar vardag och livskvalitet.

Frakturer Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller En fraktur innebär att skelettet bryts helt eller delvis. Den vanligaste orsaken är fallolyckor, särskilt hos äldre med osteoporos, där även mindre trauman kan orsaka fraktur. Hos yngre personer uppstår frakturer oftast genom högenergivåld som trafikolyckor, arbetsplatsolyckor eller idrottsskador. Frakturer kan vara öppna (där benet går igenom huden) eller slutna. Förklaringsmodellen bygger på att skelettets hållfasthet överskrids av yttre krafter, och vid benskörhet är gränsen för benbrott betydligt lägre. Symtom att observera och rapportera Vanliga tecken på fraktur är plötslig smärta, svullnad, felställning, oförmåga att belasta eller använda kroppsdelen samt nedsatt rörlighet. Blåmärken, onormal rörlighet eller krepitation (knastrande ljud vid rörelse) kan också förekomma. Vid misstanke om öppen fraktur är blödning och infektionsrisk viktiga att uppmärksamma. Viktiga observationer är cirkulation, känsel och rörelseförmåga distalt om skadan, för att upptäcka kärl- eller nervskador. Typer av frakturer Det finns flera olika typer av frakturer som kan ha olika orsaker och konsekvenser: Tvärfraktur – benet går rakt av tvärs över. Snedfraktur – benet bryts i sned vinkel. Spiralfraktur – benet vrids av, ofta vid idrottsskador eller olyckor. Komminut fraktur – benet splittras i flera delar. Greenstickfraktur – ofullständig fraktur som främst ses hos barn, där benet böjs och spricker utan att gå helt av. Stressfraktur – uppstår vid upprepad belastning, vanligt hos idrottare. Kompressionsfraktur – vanligt i kotpelaren, där benet trycks ihop. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom klinisk undersökning och bilddiagnostik, framför allt röntgen. Datortomografi (CT) eller magnetkamera (MR) används vid komplicerade skador eller misstänkta mjukdelsskador. Behandlingen syftar till att återställa skelettets läge, stabilitet och funktion. Mindre frakturer kan behandlas med immobilisering i gips eller ortos. Vid mer omfattande eller felställda frakturer används kirurgi, exempelvis med spikar, skruvar eller plattor. Höftfrakturer opereras oftast med protes eller skruvfixation. Rehabilitering med tidig mobilisering är avgörande för att förebygga komplikationer som blodpropp, lunginflammation eller trycksår. Omvårdnad Omvårdnaden vid frakturer omfattar observation av smärta, svullnad och cirkulation i den skadade kroppsdelen. Smärtlindring är centralt för att möjliggöra mobilisering och träning. Patienten behöver hjälp med förflyttningar, personlig hygien och aktivitet i det dagliga livet under läkningsperioden. Information om att hålla den gipsade kroppsdelen i högläge för att minska svullnad är viktigt. Risk för komplikationer som tryckskador under gips, djup ventrombos eller infektion vid öppen fraktur måste uppmärksammas. Omvårdnaden omfattar även psykosocialt stöd, eftersom en fraktur ofta innebär nedsatt självständighet och oro inför framtiden.

Benskörhet (osteoporos) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Osteoporos innebär minskad benmassa och förändrad benstruktur, vilket gör skelettet skört och mer benäget att drabbas av frakturer. Nedbrytningen av benvävnad sker snabbare än uppbyggnaden. Sjukdomen är vanligast hos kvinnor efter klimakteriet, eftersom minskade östrogennivåer påskyndar nedbrytningen. Andra riskfaktorer är hög ålder, ärftlighet, låg kroppsvikt, fysisk inaktivitet, rökning, hög alkoholkonsumtion och långvarig kortisonbehandling. Förklaringsmodellen bygger på att en obalans i skelettets omsättning leder till porösare ben och ökad frakturrisk, särskilt i höft, rygg och handleder. Symtom att observera och rapportera Osteoporos ger sällan symtom innan fraktur uppstår, varför sjukdomen ibland kallas en ”tyst folksjukdom”. Vanliga första tecken är kotkompressioner i ryggen som kan ge smärta, minskad kroppslängd och kutrygg (kyfos). Viktiga observationer är nytillkommen ryggsmärta, längdminskning eller frakturer vid lågenergitrauma (t.ex. fall från stående). Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs med bentäthetsmätning (DXA) som visar benmassans mineralhalt. Blodprover kan tas för att utesluta andra orsaker. Behandlingen omfattar livsstilsåtgärder och läkemedel. Kalcium- och D-vitamintillskott, fysisk aktivitet och balans- samt styrketräning är viktiga för att stärka skelettet och förebygga fall. Läkemedel som bisfosfonater och denosumab kan bromsa nedbrytningen av benvävnad. Hormonersättning eller selektiva östrogenreceptormodulatorer kan övervägas hos kvinnor efter klimakteriet. Vid fraktur ges smärtlindring, mobilisering och rehabilitering. Omvårdnad Omvårdnaden inriktas på att förebygga frakturer och stödja patienten i att leva med sjukdomen. Observation av smärta, hållning, rörlighet och fallrisk är centralt. Hjälpmedel som gångstöd och höftskydd kan minska risken för skador. Information om kost, fysisk aktivitet och läkemedelsbehandling är viktiga delar av patientundervisningen. Fallprevention genom anpassning av hemmiljö och uppmärksamhet på balansproblem är avgörande. Psykosocialt stöd kan behövas, eftersom oro för frakturer ofta begränsar vardagsaktivitet och socialt liv.

Artros Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Artros är den vanligaste ledsjukdomen i Sverige och ökar med stigande ålder. Sjukdomen innebär att ledbrosket successivt bryts ner samtidigt som benvävnaden runt leden förändras. Broskets förmåga att fördela belastning minskar, vilket leder till smärta, stelhet och nedsatt rörlighet. Riskfaktorer är ålder, övervikt, ärftlighet, tidigare ledskador och upprepad överbelastning. Förklaringsmodellen bygger på att en obalans uppstår mellan nedbrytning och uppbyggnad av brosket, vilket leder till att leden successivt skadas och blir inflammerad. Symtom att observera och rapportera Symtomen utvecklas ofta långsamt. Vanliga tecken är belastningssmärta, morgonstelhet och nedsatt rörlighet i drabbade leder, oftast knän, höfter, fingrar eller rygg. Smärtan lindras ofta i vila men återkommer vid aktivitet. Svullnad, knakande ljud (krepitationer) och felställningar kan förekomma. Viktigt att observera och rapportera är ökande smärta, försämrad rörlighet och tecken på inflammation. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom klinisk undersökning och anamnes. Röntgen kan påvisa broskförändringar, minskad ledspringa och benpålagringar. Blodprover används främst för att utesluta andra ledsjukdomar. Behandlingen inriktas på att lindra symtom och bromsa utvecklingen. Grundläggande är fysisk aktivitet och träning som stärker muskler och avlastar leden. Viktnedgång kan minska belastningen på lederna. Smärtstillande läkemedel som paracetamol och antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) används vid behov. Vid svårare artros kan injektioner med kortison eller hyaluronsyra ges. Om konservativ behandling inte räcker kan kirurgi bli aktuell, till exempel protesoperation i höft eller knä. Omvårdnad Omvårdnaden syftar till att stödja patienten i vardagen och främja funktionsförmågan. Observation av smärta, rörlighet och svullnad är centralt. Att motivera till träning, viktreduktion och egenvård är viktiga delar av vårdarbetet. Hjälpmedel som käppar, rollatorer och ortoser kan underlätta i vardagen och förebygga fall. Vårdtagaren kan också behöva information om smärtbehandling, läkemedel och alternativa strategier för att hantera stelhet, exempelvis värmebehandling eller bassängträning. Psykosocialt stöd är ofta viktigt, eftersom kronisk smärta kan påverka livskvalitet och självkänsla.

Lunginflammation (pneumoni) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Lunginflammation orsakas oftast av bakterier, framför allt Streptococcus pneumoniae, men kan också bero på virus eller svamp. Sjukdomen uppstår när mikroorganismer tränger ner i lungorna och skapar en infektion i alveolerna. Den drabbade vävnaden fylls med vätska och vita blodkroppar, vilket försämrar gasutbytet. Riskfaktorer är nedsatt immunförsvar, hög ålder, kroniska sjukdomar som KOL, hjärtsvikt eller diabetes, samt rökning. Förklaringsmodellen bygger på att en infektion leder till en inflammatorisk process i lungvävnaden som påverkar både andning och cirkulation. Symtom att observera och rapportera De vanligaste symtomen är hosta med slem, feber, frossa, bröstsmärta och andfåddhet. Allmänpåverkan med trötthet, aptitlöshet och muskelsmärtor är vanligt. Hos äldre kan symtomen vara mer diffusa, exempelvis förvirring, nedsatt ork och aptitförlust. Viktigt att observera och rapportera är febertoppar, andningssvårigheter, förändrad hosta eller nytillkommen konfusion. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom anamnes och klinisk undersökning. Lungauskultation kan avslöja rassel eller dämpade andningsljud. Röntgen av lungorna är den viktigaste metoden för att bekräfta diagnosen och se infektionens utbredning. Blodprover och sputumodling kan ge stöd för val av behandling. Behandlingen består oftast av antibiotika vid bakteriell pneumoni. Vid virusorsakad pneumoni ges symtomlindrande behandling och ibland antivirala läkemedel. Syrgas kan behövas vid svår andningspåverkan, och vätske- och näringsstöd är ofta nödvändiga. Allvarliga fall kan kräva sjukhusvård. Vaccination mot pneumokocker och influensa rekommenderas för riskgrupper. Omvårdnad Omvårdnaden syftar till att lindra symtom, främja återhämtning och förebygga komplikationer. Vila och tillräckligt vätskeintag är viktigt för att underlätta kroppens läkningsprocess. Andningslägen, andningsträning och slemlösande åtgärder kan underlätta syresättningen. Syrgasbehandling behöver övervakas med saturation. Nutrition och energirik kost är centralt eftersom sjukdomen ofta medför aptitlöshet och trötthet. Vid äldre eller svårt sjuka patienter är det viktigt att vara uppmärksam på risk för sepsis. Psykosocialt stöd och information till patienten och anhöriga bidrar till trygghet.

Lungcancer Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Lungcancer är en av de vanligaste cancerformerna i Sverige och den som orsakar flest cancerrelaterade dödsfall. Den uppstår när celler i lungorna börjar dela sig okontrollerat och bilda tumörer. Den största riskfaktorn är rökning, som står för omkring 80–90 % av alla fall. Även passiv rökning, radonexponering, asbest, luftföroreningar och ärftliga faktorer kan bidra. Förklaringsmodellen bygger på att tobaksrök och andra carcinogener skadar cellernas arvsmassa, vilket leder till mutationer och cancerutveckling. Lungcancer delas in i småcellig och icke-småcellig cancer, där den sistnämnda är vanligast. Symtom att observera och rapportera Tidiga symtom kan vara vaga och lätt förbises, exempelvis långvarig hosta, trötthet eller återkommande luftvägsinfektioner. Vanligare symtom vid mer avancerad sjukdom är blodiga upphostningar, ihållande hosta, bröstsmärta, pipande andning, oförklarlig viktnedgång, aptitlöshet och andfåddhet. Vid spridning (metastaser) kan symtom från andra organ uppträda, som skelettsmärtor, huvudvärk eller neurologiska bortfall. Viktigt att observera är nytillkommen eller förvärrad hosta, blod i slemmet eller oförklarlig viktnedgång. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom röntgen av lungorna, ofta följt av datortomografi (CT) för att kartlägga förändringar. Bronkoskopi används för att ta vävnadsprover (biopsi), och ibland görs finnålsbiopsi genom bröstkorgen. PET-CT kan användas för att bedöma spridning. Behandlingen beror på cancerstadium, tumörtyp och patientens allmäntillstånd. Kirurgi är möjlig vid lokaliserad sjukdom, men många patienter diagnostiseras först i ett mer avancerat stadium. Strålbehandling och cytostatika används ofta, ibland i kombination. På senare år har även målriktade behandlingar och immunterapi utvecklats. Symtomlindring med smärtstillande, slemlösande läkemedel och syrgas är viktiga delar av vården. Omvårdnad Omvårdnaden vid lungcancer omfattar både medicinska och psykosociala aspekter. Vårdpersonalen behöver observera och dokumentera andningspåverkan, hosta, smärta, viktförändringar och trötthet. Nutrition är viktigt eftersom många patienter drabbas av viktnedgång. Andningshjälpmedel, fysioterapi och energibesparande tekniker kan underlätta vardagen. Psykosocialt stöd till både patient och anhöriga är centralt, då diagnosen ofta väcker oro och existentiella frågor. Palliativ vård blir ofta aktuell i senare skeden, med fokus på symtomlindring, trygghet och livskvalitet. Att skapa en god relation, ge tydlig information och vara närvarande i svåra samtal är viktiga delar av omvårdnaden.

KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller KOL är en kronisk sjukdom som innebär en långvarig och ofta tilltagande försämring av luftflödet i lungorna. Den vanligaste orsaken är rökning, men även långvarig exponering för damm, kemikalier eller luftföroreningar kan bidra. En mindre andel av fallen beror på genetiska faktorer, exempelvis brist på enzymet alfa-1-antitrypsin. Förklaringsmodellen bygger på att de små luftvägarna blir inflammerade och förträngda samtidigt som lungblåsorna (alveolerna) förstörs, vilket leder till nedsatt gasutbyte och försämrad syresättning av blodet. Sjukdomen utvecklas långsamt och många får symtom först i medelåldern eller senare. Symtom att observera och rapportera De vanligaste symtomen är långvarig hosta, ökad slemproduktion och andfåddhet som gradvis försämras. Andnöd vid ansträngning är ofta det första tydliga tecknet. Vid mer avancerad sjukdom förekommer också pipande andning, trötthet, viktnedgång och svullnad i benen till följd av högersidig hjärtsvikt (cor pulmonale). Exacerbationer (akuta försämringsperioder) utmärks av ökad hosta, mer slem och tilltagande andnöd, och dessa ska alltid rapporteras snabbt. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom spirometri, som visar en nedsatt forcerad utandningsvolym (FEV1). Röntgen eller datortomografi kan användas för att bedöma lungförändringar och utesluta andra sjukdomar. Blodgasanalyser kan visa nedsatt syre- och koldioxidbalans vid svår KOL. Behandlingen syftar till att lindra symtom, bromsa sjukdomsutvecklingen och förebygga försämringar. Den viktigaste åtgärden är rökstopp. Läkemedel består ofta av inhalerade bronkdilaterare (beta-2-stimulerare eller antikolinergika) samt inhalationskortison för att minska inflammationen. Syrgasbehandling kan bli aktuell vid långt framskriden sjukdom. Vaccination mot influensa och pneumokocker är en viktig del av förebyggande behandling. Vid svåra fall kan kirurgiska ingrepp som volymreducerande kirurgi eller lungtransplantation bli aktuella. Omvårdnad Omvårdnaden vid KOL handlar om att stödja patienten i vardagen och förebygga försämringar. Observation av andning, saturation, vikt och ork är centralt. Patienterna behöver stöd i att följa ordinerad läkemedelsbehandling och få utbildning i korrekt inhalationsteknik. Fysisk träning i anpassad form är viktig för att bevara funktionsförmågan, och andningsträning kan underlätta syresättningen. Näringsstatus bör följas eftersom viktnedgång och muskelsvaghet är vanliga problem. Att motivera till rökstopp är avgörande. Vid akuta försämringar är det viktigt att snabbt identifiera symtomen, ge trygghet och underlätta kontakt med sjukvården. Psykosocialt stöd är också centralt, då sjukdomen ofta medför oro, depression och social isolering.

Astma Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Astma är en kronisk inflammation i luftvägarna som gör dem extra känsliga för olika retningar. När luftvägarna utsätts för faktorer som allergener, infektioner, kall luft, fysisk ansträngning eller tobaksrök kan en astmatisk reaktion utlösas. Detta leder till att slemhinnan svullnar, den glatta muskulaturen drar ihop sig och slemproduktionen ökar, vilket sammantaget ger trånga luftvägar och försämrat luftflöde. Astma delas in i två huvudtyper: allergisk astma och icke-allergisk astma. Allergisk astma debuterar ofta i barndomen och utlöses av allergener som pollen, pälsdjur eller kvalster. Här spelar immunförsvaret en central roll. När kroppen först kommer i kontakt med ett allergen bildas specifika IgE-antikroppar. Dessa fäster vid mastceller i luftvägarna och gör individen sensibiliserad. Vid nästa kontakt med allergenet frisätts inflammatoriska ämnen som histamin och leukotriener, vilket orsakar svullnad, bronksammandragning och ökad slemproduktion. Icke-allergisk astma debuterar oftare i vuxen ålder och kan utlösas av infektioner, kyla, rök, starka dofter eller fysisk ansträngning. Denna form är inte kopplad till IgE-antikroppar utan beror på en överkänslighet i luftvägarna där olika retningar triggar samma inflammatoriska process. Ärftlighet ökar risken för båda typerna av astma, men även miljöfaktorer har stor betydelse. Symtom att observera och rapportera Astma kännetecknas av återkommande andnöd, pipande andning, hosta och tryck över bröstet. Symtomen kan vara särskilt uttalade nattetid eller vid fysisk ansträngning. Vid akuta astmaanfall blir andningen tung, ytlig och ansträngd, ofta med ångest och oro som följd. Viktigt att observera är frekvensen och svårighetsgraden av besvären, samt om inhalationsläkemedel ger effekt eller inte. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen baseras på sjukdomshistoria, klinisk undersökning och lungfunktionsmätningar. Spirometri är den vanligaste metoden för att mäta luftflöde och lungkapacitet. PEF-mätning (peak expiratory flow) används ofta för att följa sjukdomens förlopp i hemmet. Allergiutredning kan göras vid misstänkt allergisk astma. Behandlingen syftar till att dämpa inflammationen och underlätta andningen. Vanliga läkemedel är inhalationskortison som minskar inflammationen och luftrörsvidgande medel (beta-2-stimulerare) som snabbt lindrar symtomen. Vid svårare astma kan kombinationsbehandlingar eller biologiska läkemedel bli aktuella. Det är också viktigt att undvika utlösande faktorer och behandla allergier när de finns. Omvårdnad Omvårdnaden innebär att stödja patienten i att förstå och hantera sin sjukdom. Observation av andningsfrekvens, syremättnad och symtomens utveckling är centralt. Patienten behöver kunskap om hur inhalatorer används korrekt, eftersom felaktig teknik är en vanlig orsak till försämrad behandlingseffekt. Personalen kan behöva ge instruktioner och uppföljning av inhalationstekniken. Vid akuta anfall är det viktigt att ge trygghet, hjälpa till med ordinerade läkemedel och övervaka patientens tillstånd. På längre sikt är det viktigt att uppmuntra till fysisk aktivitet, ge råd om allergisanering i hemmet och stödja rökstopp. Ett personcentrerat arbetssätt stärker följsamheten till behandlingen och minskar risken för akuta försämringar.

Blodbrist (anemi) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Anemi innebär att mängden röda blodkroppar eller halten hemoglobin i blodet är för låg, vilket leder till nedsatt syretransport i kroppen. Det finns flera orsaker: järnbrist är vanligast och beror ofta på blodförluster, exempelvis vid menstruation, magsår eller tarmsjukdomar. Andra orsaker är vitamin B12- eller folsyrabrist, kroniska sjukdomar som njursvikt, inflammationer eller cancersjukdomar. Hos äldre är kombinationer av orsaker vanliga. Förklaringsmodellen bygger på att otillräcklig produktion, förlust eller nedbrytning av röda blodkroppar leder till syrebrist i vävnaderna. Symtom att observera och rapportera Symtomen varierar beroende på graden av anemi och hur snabbt den utvecklas. Vanliga tecken är trötthet, blekhet, yrsel, huvudvärk, andfåddhet, hjärtklappning och koncentrationssvårigheter. Vid svår anemi kan även bröstsmärtor, svimning och andningsbesvär förekomma. Hos äldre kan symtomen vara diffusa och misstas för andra sjukdomar. Viktigt att observera är nytillkommen trötthet, blek hud och slemhinnor, samt försämrad ork. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs med blodprov som visar lågt hemoglobin (Hb). Ytterligare analyser görs för att bestämma orsaken, till exempel ferritin och järnstatus vid misstänkt järnbrist eller vitaminprover vid misstänkt B12- eller folsyrabrist. Vid misstanke om blödning görs ofta endoskopiska undersökningar av mage eller tarm. Behandlingen beror på orsaken. Vid järnbrist ges järntillskott, antingen som tabletter eller intravenöst. Vid B12-brist ges injektioner med vitaminet, ofta livslångt. Vid folsyrabrist ges folsyra i tablettform. Om anemin beror på kronisk sjukdom riktas behandlingen mot grundsjukdomen. I svåra fall kan blodtransfusion behövas för att snabbt höja Hb-nivån. Omvårdnad Omvårdnaden innebär att observera symtom på anemi och rapportera förändringar i ork, andning och allmäntillstånd. Patienterna behöver information om orsaken till anemin och varför behandling är viktig. Vid järntillskott är det viktigt att vara uppmärksam på biverkningar som magbesvär och förstoppning. Näringsråd, exempelvis ökat intag av järnrik kost som kött, baljväxter och gröna bladgrönsaker, kan stödja behandlingen. Vid B12-brist är följsamhet till regelbundna injektioner avgörande. Omvårdnaden omfattar också psykosocialt stöd, eftersom trötthet och minskad ork ofta påverkar vardagen och livskvaliteten.

Bensår Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Bensår är sår nedanför knät som inte läker inom sex veckor. De vanligaste orsakerna är venös insufficiens (då klaffarna i venerna inte fungerar och blodet stasas i benen), arteriell cirkulationsstörning orsakad av ateroskleros, eller en kombination av båda. Även diabetes kan bidra till svårläkta sår genom nervskador (neuropati) och försämrad cirkulation. Förklaringsmodellen bygger på att vävnaden inte får tillräckligt med syre och näring, vilket försvårar läkningen och ökar risken för infektion. Symtom att observera och rapportera Venösa bensår sitter oftast på underbenet eller runt ankeln och kännetecknas av svullnad, brunaktig missfärgning i huden och relativt ytligt, fuktigt sår. Smärtan kan minska när benet hålls i högläge. Arteriella bensår är ofta djupare, torrare och mer smärtsamma. De sitter ofta på foten eller tårna och gör mer ont när benet hålls i högläge, då blodflödet minskar ytterligare. Vid diabetes kan neuropatin göra att sår utvecklas utan att patienten känner smärta. Viktiga tecken att observera är långsam sårläkning, ökande smärta, illaluktande sårsekretion eller tecken på infektion som rodnad, svullnad och feber. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom klinisk undersökning och anamnes. Ankel–armindex används för att skilja mellan venös och arteriell insufficiens genom att mäta blodtryck i ben och arm. Sårodling kan tas vid misstanke om infektion. Behandlingen beror på orsaken. Vid venösa sår är kompressionsbehandling med lindor eller stödstrumpor den viktigaste åtgärden, eftersom det minskar svullnaden och förbättrar cirkulationen. Vid arteriella sår kan kärlkirurgi eller ballongvidgning bli aktuellt för att återställa blodflödet. Alla bensår behöver noggrann rengöring och omläggning, ofta med fuktighetsbevarande förband. Antibiotika ges vid infektion. Vid diabetesrelaterade sår är god blodsockerkontroll avgörande. Omvårdnad Omvårdnaden vid bensår kräver tålamod, noggrannhet och samarbete mellan vårdtagare och vårdpersonal. Regelbunden observation och dokumentation av sårets utseende, storlek, lukt och smärta är centralt. Att undervisa vårdtagaren om egenvård, till exempel att undvika långvarigt stillasittande, högläge av benen vid venös insufficiens och daglig fotkontroll vid diabetes, är viktiga inslag. Smärtlindring och psykosocialt stöd bör inte underskattas, eftersom långvariga sår ofta påverkar livskvaliteten. Nutritionen behöver beaktas, eftersom god näringsstatus påskyndar läkningen. Personcentrerad vård, där vårdtagaren är delaktig i behandlingsplanen, ökar chanserna till läkning.

Blodpropp (trombos och emboli) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller En blodpropp uppstår när blodet koagulerar och bildar en klump som blockerar ett blodkärl. Om proppen bildas på plats i kärlet kallas det trombos, och om den lossnar och följer med blodströmmen till en annan del av kroppen kallas det emboli. Venös trombos är vanligast i benen (djup ventrombos, DVT), medan arteriell trombos kan leda till allvarliga tillstånd som hjärtinfarkt eller stroke. Riskfaktorer är långvarig stillasittande eller sängläge, övervikt, rökning, graviditet, vissa läkemedel (till exempel p-piller), höga blodfetter, högt blodtryck och ärftlighet för koagulationsrubbningar. Förklaringsmodellen bygger på Virchows triad: förändringar i blodets sammansättning, kärlväggens skada och nedsatt blodflöde bidrar alla till proppbildning. Symtom att observera och rapportera Symtomen varierar beroende på var proppen sitter. Vid DVT i benen ses ofta ensidig svullnad, värmeökning, rodnad och smärta. Vid lungemboli, när en propp fastnat i lungans kärl, är symtomen akut andnöd, bröstsmärta, hosta och ibland blodiga upphostningar. Pulsen är ofta snabb och patienten kan bli kallsvettig eller medvetandepåverkad. Arteriella proppar i armar eller ben kan ge plötslig smärta, blekhet, köldkänsla och bortfall av puls. Alla dessa symtom kräver omedelbar bedömning och åtgärd. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Vid misstänkt DVT används ultraljud för att påvisa proppen. Blodprov, särskilt D-dimer, kan ge stöd för diagnosen. Vid lungemboli används datortomografi av lungorna (CT-angio). Arteriella proppar diagnostiseras med ultraljud eller angiografi. Behandlingen syftar till att förhindra att proppen växer eller lossnar och orsakar emboli. Antikoagulantia, så kallade blodförtunnande läkemedel, används ofta långvarigt (till exempel warfarin eller NOAK-preparat). Vid akuta fall kan propplösande behandling (trombolys) ges. I vissa situationer görs kirurgiskt ingrepp eller kateterledd trombektomi för att avlägsna proppen. Vid återkommande proppar kan ett filter placeras i vena cava för att hindra proppar från att nå lungorna. Omvårdnad Omvårdnaden handlar om att observera och dokumentera symtom på proppbildning, såsom ensidig bensvullnad eller plötslig andnöd. Patienten behöver stöd i att följa ordinerad behandling och regelbundet gå på blodprovskontroller om warfarin används. Information om livsstilsförändringar är viktig – till exempel att undvika långvarigt stillasittande, dricka tillräckligt med vätska och använda stödstrumpor vid behov. Psykosocialt stöd är ofta nödvändigt eftersom oro för nya proppar kan påverka vardagen. Vid lungemboli är trygghet och tät observation av vitalparametrar avgörande, och vårdtagaren måste informeras om att alltid söka akut vård vid nytillkomna symtom.

Lungödem Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Lungödem innebär att vätska samlas i lungorna och försämrar gasutbytet. Den vanligaste orsaken är vänstersidig hjärtsvikt där hjärtat inte orkar pumpa ut blodet effektivt. Trycket stiger bakåt mot lungvenerna, vilket leder till att vätska pressas ut i lungvävnaden och alveolerna. Akuta lungödem kan också uppstå vid högt blodtryck, hjärtinfarkt eller klaffsjukdomar. Mer ovanliga orsaker är förgiftning, höjdsjuka eller kraftig allergisk reaktion. Förklaringsmodellen bygger på att en kombination av cirkulatorisk svikt och vätskeansamling leder till syrebrist och svår andnöd. Symtom att observera och rapportera Ett lungödem ger ofta dramatiska symtom. Typiska tecken är akut andnöd (dyspné), rosslande eller bubblande andning, ångest och hosta med skummigt, ibland rosafärgat slem. Patienten blir ofta blek, kallsvettig och mycket orolig. I svåra fall kan blåaktig hudfärg (cyanotisk) uppträda på grund av syrebrist. Viktigt att observera är plötslig andningspåverkan, rosslande ljud, snabb puls och förändrad medvetandegrad – allt ska rapporteras omedelbart. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom den akuta symtombilden tillsammans med undersökningar. Lungauskultation visar ofta rassel, och saturation (syremättnad i blodet) är sänkt. Blodtryck, puls och EKG följs noggrant. Röntgen av lungorna kan påvisa vätskeansamling, och blodprover kan användas för att bedöma hjärtats belastning. Behandlingen inriktas på att minska vätskemängden i lungorna och förbättra syresättningen. Akut ges syrgas och ibland CPAP för att hålla alveolerna öppna. Intravenösa diuretika, exempelvis furosemid, används för att avlasta hjärtat och driva ut vätska. Vid högt blodtryck ges blodtryckssänkande läkemedel, och vid behov morfin för att lindra ångest och minska andningsarbetet. I vissa fall kan intensivvård med avancerat andningsstöd krävas. Omvårdnad Omvårdnaden vid lungödem kräver snabbhet, trygghet och noggrann observation. Patienten ska placeras i hjärtsängläge för att underlätta andningen. Syrgasbehandling ska övervakas med regelbundna kontroller av saturation. Dokumentation av urinmängd är viktigt för att bedöma effekten av diuretika. Kontinuerlig observation av vitalparametrar, medvetandegrad och ångestnivå är avgörande. Att lugna och förmedla trygghet är en central del, eftersom ångest och panik ofta förstärker andnöden. Efter den akuta fasen är det viktigt att arbeta förebyggande genom att behandla grundorsaken, oftast hjärtsvikt. Vårdtagaren och anhöriga behöver information om symtom att vara uppmärksamma på och när det är nödvändigt att söka vård.