Julio Moraga

📄 Roller, inflytande och dialog i organisationen I vård och omsorg arbetar många olika yrkesgrupper tillsammans – inte bara för att ge stöd och vård, utan också för att utveckla och förbättra verksamheten. För att detta ska fungera krävs tydliga roller, möjlighet till inflytande och fungerande kommunikationsvägar. Roller i verksamheten Utöver undersköterskor, sjuksköterskor och arbetsterapeuter finns också nyckelpersoner med särskilt ansvar för kvalitet, säkerhet och styrning: Enhetschef / verksamhetschef – ansvarar för drift, arbetsmiljö och personal Medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) – ansvarar för att hälso- och sjukvårdsinsatser utförs enligt lag Medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR) – har motsvarande ansvar för rehab-insatser i vissa verksamheter Kvalitetssamordnare, samverkansansvarig eller kontaktpersoner – finns ibland i större organisationer Att känna till dessa funktioner gör det lättare att veta vem man kan vända sig till i olika frågor. Brukarens röst i styrningen Brukarinflytande är en viktig del av både lagstiftning och styrning. Verksamheter ska ha rutiner för att: Ta emot synpunkter och klagomål Göra brukarundersökningar Samverka med brukar- och anhörigföreningar Detta bidrar till att styrningen utgår från verkliga behov och erfarenheter. Personalens möjlighet till påverkan För att en verksamhet ska utvecklas krävs att även personalens erfarenheter tas tillvara. Det kan ske genom: Arbetsplatsträffar (APT) Avvikelserapportering och förbättringsförslag Skyddsombud och facklig representation Dialog med chef eller kvalitetsansvarig Som undersköterska är man en viktig del av den levande styrningen – det som sker i vardagen, inte bara i dokument. Att känna till hur man kan påverka, lyfta svårigheter eller bidra till förbättring gör det möjligt att påverka sin arbetsmiljö och skapa bättre omsorg tillsammans.

📄 Privat, kommunal och regional omsorg – vad är skillnaden? I Sverige bedrivs vård och omsorg av flera olika aktörer. Det kan vara kommuner, regioner eller privata utförare – men samtliga måste följa samma lagar och föreskrifter. Skillnaden ligger i huvudmannaskapet, alltså vem som har det yttersta ansvaret för att verksamheten uppfyller sitt uppdrag. För undersköterskor kan arbetsvillkor, rutiner och organisation se olika ut beroende på vem som driver verksamheten – men kraven på kvalitet, dokumentation och respekt för brukare är desamma. Kommunal omsorg Kommunen ansvarar för: Äldreomsorg (särskilt boende, hemtjänst, dagverksamhet) LSS-verksamheter Socialtjänst och individ- och familjeomsorg Förskola och skola Kommunal omsorg finansieras via skatt och styrs av politiska nämnder. Verksamheterna drivs ofta i egen regi men kan också upphandla privata utförare. För personal innebär kommunal anställning: Kollektivavtal via t.ex. SKR och fackförbund Tydliga styrkedjor via kommunens förvaltning Offentlighetsprincipen och kommunalt ansvar Regional omsorg Regionerna ansvarar för: Hälso- och sjukvård Tandvård Specialistpsykiatri Ambulans och akutsjukvård Personalen är ofta anställd av regionens vårdinrättningar, som sjukhus, vårdcentraler och psykiatriska mottagningar. Regionerna följer HSL och andra sjukvårdslagstiftningar, och har ofta särskilda utvecklingsenheter, medicinska kommittéer och kvalitetsregister. Privata utförare Privata företag, stiftelser eller idéburna organisationer kan också driva vård och omsorg – på uppdrag av kommun eller region. Det kan gälla: Hemtjänst Vårdcentraler Boenden (äldreboende, HVB, LSS) Rehabilitering, habilitering eller skolhälsa Verksamheten finansieras med offentliga medel, men drivs enligt privata organisationsformer. De är skyldiga att: Följa samma lagar som offentliga aktörer (t.ex. SoL, LSS, HSL, PDL) Uppfylla krav på kvalitet, tillgänglighet och dokumentation Delta i tillsyn och uppföljning Privata aktörer har egna arbetsledningar, men står under samma granskning från exempelvis IVO och Socialstyrelsen. Vad betyder det för undersköterskan? Oavsett om verksamheten är kommunal, regional eller privat gäller: Samma krav på bemötande, etik och dokumentation Likvärdiga lagar, t.ex. om tystnadsplikt, delegering och patientsäkerhet Samverkan mellan olika aktörer – t.ex. vid utskrivning från sjukhus till kommunalt boende Men det kan finnas skillnader i: Lön, arbetsvillkor och förmåner Tillgång till handledning, fortbildning eller utvecklingsmöjligheter Hur rutiner och uppföljning är organiserade Därför är det viktigt att känna till vem som är huvudman, hur styrningen fungerar – och vilka kontaktvägar som gäller om något behöver lyftas eller ifrågasättas.

📄 Ledningssystem och kvalitetsarbete För att vård och omsorg ska vara säker, rättssäker och av god kvalitet krävs mer än god vilja. Det behövs ett organiserat och systematiskt arbete – där verksamheten kontinuerligt planerar, följer upp och förbättrar sina insatser. Det är här ledningssystemet kommer in. Ett ledningssystem är det ramverk som beskriver hur verksamheten styrs, följs upp och utvecklas. Det handlar om att skapa tydlighet i ansvar, rutiner, kompetens och dokumentation – så att alla vet vad som ska göras, av vem, när och hur. Vad ingår i ett ledningssystem? Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2011:9) ska ledningssystemet omfatta bland annat: Rutiner och riktlinjer för att förebygga fel, brister och risker Planering av insatser, t.ex. genomförandeplaner och riskbedömningar Kompetenssäkring – så att personalen har rätt kunskap och stöd Dokumentation och uppföljning av verksamhetens kvalitet Hantering av avvikelser och klagomål Det handlar inte bara om att ha dokument på plats – utan om att rutinerna används och utvecklas i det dagliga arbetet. Vad är systematiskt kvalitetsarbete? Kvalitetsarbete innebär att verksamheten hela tiden: Reflekterar över vad som fungerar och vad som kan förbättras Fångar upp brister, synpunkter och risker Gör förändringar för att förhindra att samma fel upprepas Följer upp insatser och resultat på både individ- och verksamhetsnivå Det kan ske genom: Avvikelserapportering Egenkontroller Brukarundersökningar Arbetsplatsträffar och förbättringsinitiativ Undersköterskans roll Undersköterskor är en viktig del av kvalitetsarbetet, bland annat genom att: Observera och rapportera avvikelser, förändringar och behov Dokumentera korrekt och sakligt Följa rutiner – men också ge återkoppling när rutiner behöver ses över Delta i utvecklingsarbeten, t.ex. vid omorganisationer eller förbättringsprojekt Att förstå syftet med ledningssystemet gör det lättare att se hur det egna arbetet bidrar till säker vård och god omsorg för alla.

📄 Hur styrningen påverkar arbetssätt och ansvar i praktiken Styrningen av vård och omsorg påverkar inte bara organisationens övergripande struktur – den formar också vardagen i verksamheten. Rutiner, bemanning, budgetar och kvalitetssystem är exempel på hur politiska och administrativa beslut får praktisk betydelse för personalens arbete. För undersköterskor kan styrningen märkas i allt från hur arbetslaget organiseras, till vilken tid man har för varje insats, vilka resurser som finns och hur dokumentationen ska utföras. Även frågor om delegering, ansvar och arbetsmiljö styrs till stor del av hur verksamheten är uppbyggd. Lokala tolkningar av nationella riktlinjer Även om alla verksamheter följer samma lagar, ser verkligheten olika ut beroende på kommun, region och arbetsplats. Det är vanligt att: Nationella riktlinjer anpassas till lokala styrdokument och rutiner Chefer tolkar regelverk olika utifrån verksamhetens resurser Verksamheten bestämmer hur uppgifter ska fördelas i personalgruppen Det innebär att det är viktigt att känna till de lokala förutsättningarna – inte bara vad lagen säger i teorin. Ansvarsfördelning i praktiken En tydlig ansvarsfördelning är en viktig del av styrningen. Det ska framgå: Vem som fattar beslut om insatser och resurser Vem som ansvarar för medicinska bedömningar Vem som delegerar, planerar, följer upp och dokumenterar Som undersköterska är man ansvarig för att följa givna instruktioner, men också för att reagera när något inte fungerar – t.ex. när arbetsbelastningen är för hög, eller när rutiner krockar med brukarens behov. Styrningens påverkan på arbetsmiljö och bemötande När styrningen fungerar väl, kan den skapa förutsättningar för: Tydliga arbetsuppgifter och rutiner Rätt bemanning och stöd i vardagen Möjlighet till reflektion, utveckling och trygghet Men när styrningen är otydlig, eller resurserna otillräckliga, kan det leda till: Stress, osäkerhet och oklara roller Ojämlik vård och omsorg Etiska svårigheter för personalen Därför är det viktigt att styrning inte bara ses som något "långt bort", utan som en levande del av vardagsarbetet – där varje medarbetare också har en roll i att ge återkoppling och delta i förbättringsarbete.

📄 Vilka myndigheter och aktörer påverkar verksamheten? I vård och omsorg finns flera viktiga myndigheter, organisationer och aktörer som påverkar hur verksamheten fungerar – både genom lagstiftning, tillsyn, kunskapsstöd och styrning. För undersköterskor kan det vara hjälpsamt att veta vilka som gör vad, och hur dessa aktörer påverkar vardagen i omsorgen. Socialstyrelsen Socialstyrelsen är den myndighet som har i uppdrag att ge stöd till hälso- och sjukvård, socialtjänst och omsorg. De tar fram: Nationella riktlinjer för behandling och insatser Föreskrifter och allmänna råd – som verksamheter måste följa Kunskapsstöd och statistik Kompetenskrav och legitimationer (ex. för sjuksköterskor och läkare) Socialstyrelsen ger alltså både regler och vägledning, och deras material används ofta som grund för utbildning, utveckling och styrning av verksamheter. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) IVO har ansvar för tillsyn och tillstånd inom: Hälso- och sjukvård Socialtjänst Tandvård LSS De granskar att verksamheter följer lagar och riktlinjer, och hanterar anmälningar enligt Lex Maria och Lex Sarah. De gör inspektioner, tar emot klagomål och kan kräva åtgärder vid brister. IVO granskar alltså inte bara verksamheten – utan även hur arbetet organiseras och dokumenteras. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) SKR är en medlemsorganisation för alla kommuner och regioner. De är inte en myndighet, men spelar stor roll genom att: Samordna kunskap, riktlinjer och utvecklingsarbete Företräda kommuner och regioner i dialog med staten Sprida goda exempel och rekommendationer Många lokala styrdokument eller rutiner bygger på SKR:s material. Andra aktörer Arbetsmiljöverket – ansvarar för arbetsmiljön och säkerheten på arbetsplatser Folkhälsomyndigheten – ger råd om smittskydd och folkhälsoarbete Skolverket – påverkar utbildning och elevhälsa Myndigheten för delaktighet (MFD) – arbetar för tillgänglighet och jämlikhet Statens institutionsstyrelse (SiS) – bedriver viss tvångsvård Även privata utförare som driver hemtjänst eller särskilt boende enligt avtal med kommun, påverkas av samma regelverk – men kan ha egna organisationsformer. Undersköterskans perspektiv Även om undersköterskan inte har kontakt med alla dessa aktörer i sin vardag, påverkar deras beslut: Hur verksamheten organiseras Vilka rutiner och riktlinjer som gäller Vilken kompetens som krävs Hur kvalitetsarbete och tillsyn går till Att känna till de viktigaste myndigheterna skapar sammanhang och förståelse för yrkesrollen – och ger möjlighet att orientera sig när förändringar sker.

📄 Hur styrs svensk vård och omsorg? Från nationell nivå till region och kommun Svensk vård och omsorg styrs genom ett system med flera nivåer: staten, regionerna och kommunerna. Varje nivå har olika ansvar, men de måste samverka för att insatserna ska bli trygga, jämlika och lagligt utförda. Systemet kallas för det decentraliserade ansvaret – det betyder att beslut fattas så nära medborgaren som möjligt, men inom ramar som staten har satt. Nationell nivå – staten På nationell nivå är det riksdag och regering som beslutar om lagar och övergripande mål för hälso- och sjukvård, socialtjänst och utbildning. Här finns också myndigheter som har ansvar för tillsyn, vägledning och kunskapsstöd: Socialdepartementet – ansvarar för politik inom socialtjänst, hälsa, sjukvård och äldreomsorg Socialstyrelsen – tar fram nationella riktlinjer, föreskrifter och kunskapsstöd Inspektionen för vård och omsorg (IVO) – har tillsynsansvar Folkhälsomyndigheten, MSB, Skolverket m.fl. – har uppdrag inom specifika områden Staten kan inte styra varje detalj i omsorgen, men sätter upp riktlinjer, mål och lagar som alla kommuner och regioner måste följa. Regional nivå – regionerna Sverige har 21 regioner (tidigare landsting) som har ansvar för: Hälso- och sjukvård Tandvård Kollektivtrafik och viss regional utveckling Regionerna ansvarar för att invånarna har tillgång till läkare, sjuksköterskor, sjukhus, vårdcentraler och annan specialiserad vård. De beslutar om budget, verksamhetsplaner och personal inom sitt område. Regionerna styrs av politiker som väljs i regionalval. Lokal nivå – kommunerna Kommunerna har ansvar för: Socialtjänst – t.ex. äldreomsorg, LSS, hemtjänst, individ- och familjeomsorg Förskola, skola och viss elevhälsa Omsorg om personer med psykisk ohälsa eller missbruk Boendestöd, kontaktpersoner, ledsagning och dagverksamhet Kommunerna har också politiska nämnder, t.ex. socialnämnd eller vård- och omsorgsnämnd, som ansvarar för att lagarna följs i den egna kommunen. Verksamheterna i kommunerna leds av förvaltningar och chefer, där undersköterskor ofta är anställda. Vad betyder det i praktiken? För en undersköterska innebär den här organisationen att: Det kan vara olika rutiner i olika kommuner eller regioner – även om lagen är densamma Det är viktigt att känna till vem som är ansvarig för vad inom verksamheten Lagar och riktlinjer omsätts till lokala rutiner, styrdokument och arbetssätt Organisationen påverkar också vilken myndighet som följer upp arbetet, hur fort beslut tas, och vilka resurser som finns.

📄 Undersköterskans roll och ansvar Att dokumentera rätt är en viktig del av undersköterskans yrkesutövning. Det handlar inte bara om att följa lagar och rutiner, utan också om att bidra till kvalitet, säkerhet och kontinuitet i vården och omsorgen. När dokumentationen fungerar, blir det lättare att förstå behov, följa upp insatser och undvika missförstånd. Undersköterskor är ofta de som har mest kontinuerlig kontakt med brukare eller patienter, vilket innebär att många viktiga observationer och händelser sker just i deras närvaro. Därför är den dokumentation som skrivs av undersköterskor ofta avgörande för att ge en korrekt bild av verkligheten. Vad ingår i ansvaret? Som undersköterska är man ansvarig för att: Dokumentera enligt verksamhetens rutiner, inom ramen för sitt uppdrag Skriva på ett sätt som är sakligt, respektfullt och lätt att förstå Undvika egna tolkningar eller värderande språk Rapportera händelser som kan vara avvikande eller viktiga för andras planering Ansvaret innebär inte att själv ställa diagnoser eller fatta beslut, utan att bidra med information som andra i teamet behöver – till exempel sjuksköterskor, enhetschefer eller biståndshandläggare. Dokumentation i olika miljöer I socialtjänst kan det handla om att skriva daganteckningar och följa genomförandeplaner. I hälso- och sjukvård kan det handla om att notera observationer eller insatser som delegerats. Inom elevhälsa eller LSS-verksamheter kan det innebära att beskriva situationer som påverkar barnets eller brukarens vardag. Oavsett miljö gäller det att förstå syftet med dokumentationen – och vad som förväntas i den egna rollen. När något känns oklart Ibland kan det vara svårt att veta vad som ska dokumenteras, eller hur man ska formulera sig. Då är det viktigt att veta att stöd finns att få – från kollegor, chefer, sjuksköterskor eller dokumentationsansvariga. Att våga fråga visar på ansvarstagande. Det är också viktigt att regelbundet gå igenom genomförandeplaner, rutiner och journalsystem, för att hålla sig uppdaterad. Att ta dokumentationsansvaret på allvar handlar ytterst om att värna brukaren eller patienten – men också om att visa yrkesstolthet och bidra till professionell kvalitet i hela verksamheten.

📄 Sekretess och informationshantering Sekretess och tystnadsplikt är grundläggande i all vård, omsorg och skolverksamhet. Det handlar om att skydda människors integritet, så att den som tar emot stöd eller vård ska kunna känna sig trygg med att känslig information inte sprids. Undersköterskor hanterar ofta personuppgifter, journaler, samtal och observationer som rör enskilda individers hälsa, livssituation och behov. Därför är det avgörande att veta vad som får – och inte får – delas med andra. Vad är sekretess? Sekretess innebär att vissa uppgifter inte får lämnas ut till andra, varken muntligt eller skriftligt, om det kan skada eller kränka den enskilde. Sekretessen regleras i Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) och gäller både inom kommunal och statlig verksamhet. Tystnadsplikt är ett mer allmänt begrepp som innebär att man som personal inte får berätta vidare information man får i sitt yrke. Sekretessen gäller: Mellan personal och utomstående (t.ex. anhöriga, grannar, vänner) Mellan olika verksamheter och myndigheter Ibland även mellan kollegor, om informationen inte är relevant för arbetet Vad är personuppgifter? En personuppgift är all information som kan knytas till en levande person – exempelvis namn, adress, personnummer, hälsotillstånd, foto eller samtalsanteckningar. Dessa uppgifter skyddas av GDPR (EU:s dataskyddsförordning). GDPR innebär bland annat att: Personuppgifter får bara samlas in om det finns laglig grund Endast den personal som behöver uppgifterna för sitt arbete får ta del av dem Uppgifterna ska sparas säkert och inte spridas vidare Exempel: Det är inte tillåtet att: Prata om brukaren i lunchrummet eller bussen Lämna journaler öppna på skrivbordet Skicka känsliga uppgifter via sms eller sociala medier Logga in i ett system för att "bara titta" Vad får man säga – och till vem? Du får dela information: Med kollegor som behöver det för att utföra sitt arbete Med chef, sjuksköterska eller annan ansvarig inom verksamheten Vid samverkan – om det finns rättsligt stöd eller samtycke Du får inte: Berätta för vänner, familj eller grannar – även om de "redan vet" Sprida information till andra avdelningar eller verksamheter utan samtycke Tala högt i korridorer, gemensamma utrymmen eller i närhet av andra brukare Vid oro för barn eller missförhållanden gäller anmälningsplikt, som är ett undantag från sekretessen. Undersköterskans ansvar Som undersköterska är du skyldig att: Följa sekretess och tystnadsplikt enligt lag Skydda dokument, anteckningar och inloggningsuppgifter Vara noggrann med vad du säger, var du säger det och till vem Fråga din chef om du är osäker på vad som gäller i en viss situation Att visa respekt för integriteten handlar inte bara om laglydnad – det handlar om förtroende, värdighet och yrkesetik.

📄 Dokumentation i förskola och skola Inom förskola och skola är dokumentation en viktig del av det pedagogiska och stödjande arbetet. Den bidrar till att barn och elever får rätt stöd i rätt tid – och att skolan kan följa upp utveckling, trygghet och eventuella behov av särskilt stöd. Även om undersköterskor inte är en vanlig yrkesgrupp i skolan, kan de förekomma inom till exempel elevhälsa, habilitering, resursteam, särskola eller i LSS-insatser kopplade till skolverksamhet. Därför är det viktigt att förstå hur dokumentation fungerar i den miljön. Vad dokumenteras? Dokumentation i skolan handlar ofta om: Observationer av barnets beteende, trivsel, samspel och behov Åtgärdsprogram eller stödinsatser som planerats och genomförts Kommunikation med vårdnadshavare Samarbete med andra aktörer, t.ex. BUP, socialtjänst eller habilitering All dokumentation ska utgå från barnets bästa, vara saklig och följa gällande lagstiftning om sekretess och integritet. Hur dokumenterar man? Om undersköterskan arbetar nära ett barn med särskilda behov i skolan, kan dokumentationen bestå i att: Föra anteckningar om hur barnet reagerar på olika situationer Notera hur stödet fungerar i praktiken Dela med sig av iakttagelser till lärarteam eller elevhälsa Exempel: Anteckningar ska inte innehålla tolkningar, diagnoser eller bedömningar – det är andra professioners ansvar. Undersköterskans uppgift är att beskriva vad som har hänt, inte varför det hände. Vad gäller juridiskt? Dokumentation i skolan styrs bland annat av: Skollagen – om barns rätt till stöd och trygg skolmiljö Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) – om vem som får ta del av information Dataskyddsförordningen (GDPR) – om hantering av personuppgifter Sekretess gäller mellan skolan och vårdnadshavare, men också mellan yrkesgrupper. Det är därför viktigt att vara försiktig med vad som delas muntligt eller skriftligt. Samverkan med andra yrkesgrupper Ofta sker dokumentation i samband med samverkan mellan olika aktörer, som: Elevhälsan (skolsköterska, kurator, specialpedagog) Socialtjänst (vid orosanmälningar eller stödinsatser) BUP (barn- och ungdomspsykiatri) Föräldrar eller god man Undersköterskan kan bidra med viktiga iakttagelser, men ska inte överträda sin yrkesroll. Det är viktigt att veta vem som ansvarar för vad, och att följa skolans rutiner för dokumentation.

📄 Dokumentation i hälso- och sjukvård Inom hälso- och sjukvård är dokumentation en lagstadgad skyldighet som styrs av flera regelverk – bland annat Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), Patientsäkerhetslagen (PSL) och Patientdatalagen (PDL). Dokumentationen sker i form av patientjournaler, där all vård och behandling ska dokumenteras systematiskt. Journalföringen har flera syften: Att ge en samlad bild av patientens hälsotillstånd och vårdbehov Att möjliggöra säker och samordnad vård Att skapa rättssäkerhet och spårbarhet Att bidra till forskning, utveckling och tillsyn Vad dokumenteras? I journalen ska det bland annat framgå: Vilka bedömningar som gjorts (av t.ex. sjuksköterska, läkare) Vilken behandling eller omvårdnad som har utförts Patientens upplevelse och symtom Samtycke, avvikelser eller särskilda händelser Vem som gjort vad och när Undersköterskans dokumentation Undersköterskor dokumenterar inom hälso- och sjukvården när uppgifter är delegerade eller särskilt fördelade inom teamet. Det kan till exempel handla om: Att notera temp, puls eller andra observationer Att skriva in i journalen att en såromläggning är genomförd Att rapportera om patientens mående eller förändrat tillstånd Viktigt är att all dokumentation ska vara saklig, korrekt och professionell. Undersköterskan skriver inte egna medicinska bedömningar – men ansvarar för att de observationer man gör dokumenteras tydligt och i rätt system. Vad gäller juridiskt? Patientdatalagen (PDL) – reglerar hur uppgifter får hanteras, lagras och delas Patientsäkerhetslagen (PSL) – betonar personalens skyldighet att bidra till säker vård Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) – skyddar informationen mot otillåten spridning Patientlagen – ger patienten rätt att ta del av sin journal All dokumentation är spårbar – det innebär att det alltid går att se vem som har dokumenterat vad och när. Därför är det viktigt att vara noggrann med inloggning, signering och att aldrig använda någon annans behörighet. Att tänka på i praktiken Skriv alltid i direkt anslutning till det du har gjort Använd ett tydligt, neutralt och vårdande språk Undvik att tolka – skriv vad du ser, hör och gör Följ verksamhetens rutiner för delegering och behörighet Undersköterskans ansvar Att dokumentera inom hälso- och sjukvård kräver att du vet vad du har delegering för, och att du frågar när något är oklart. Det är bättre att be om stöd än att chansa. Din dokumentation är viktig för både patientsäkerhet, arbetsmiljö och planering.

📄 Dokumentation i socialtjänsten (Social dokumentation) Inom socialtjänsten dokumenterar personalen det stöd och de insatser som ges till brukare – t.ex. i äldreomsorg, LSS och hemtjänst. Denna dokumentation kallas för social dokumentation och regleras framför allt av Socialtjänstlagen (SoL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Syftet med dokumentationen är att: Ge kontinuitet i omsorgen Synliggöra att insatserna utförs enligt beslut Göra det möjligt att följa upp brukarens behov Stärka brukarens rättigheter och delaktighet Skapa underlag för kvalitetsarbete och tillsyn Vad dokumenterar man? Den vanligaste formen av dokumentation i socialtjänsten sker i: Genomförandeplanen – beskriver hur en beslutad insats ska genomföras i praktiken. Social journal – kontinuerliga anteckningar om vad som händer i brukarens vardag kopplat till beslutade insatser. Daganteckningar/omvårdnadsanteckningar – konkret information om vad som gjorts, observerats eller förändrats. Exempel: Hur ska man dokumentera? Social dokumentation ska vara: Saklig och tydlig – inga tolkningar, rykten eller värderingar. Respektfull – skriv aldrig något du inte kan stå för eller som kränker brukarens värdighet. Faktabaserad – vad hände? Vem var närvarande? Vad sades? Vad gjordes? Aktuell – dokumentera nära i tid, helst samma dag. Skriv inte: "Brukaren var otrevlig" Skriv hellre: "Brukaren höjde rösten och slog i bordet när frukosten serverades. Uppgav att hon ville sova längre." Juridiska ramar Social dokumentation omfattas av: Socialtjänstlagen (SoL) och LSS – anger skyldighet att dokumentera vad som görs utifrån beslut. Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) – skyddar informationen och reglerar vem som får ta del av den. Dataskyddsförordningen (GDPR) – reglerar hur personuppgifter får hanteras och lagras. Brukaren har rätt att läsa sin dokumentation. Det som skrivs kan användas som underlag i utredningar, tillsyn eller rättsärenden – därför är det viktigt att allt som skrivs håller en professionell nivå. Undersköterskans roll Undersköterskor dokumenterar ofta i social journal eller daganteckningar. Det kan handla om vad som har genomförts, hur brukaren mått, om insatser har avvikit från plan, eller om något särskilt observerats. Att dokumentera rätt är en yrkeskompetens – inte bara ett formellt krav. Det bidrar till att skapa trygghet för brukaren och tydlighet för kollegor, anhöriga och andra yrkesgrupper.

Vad gör man när något går fel? I vård och omsorg kan det uppstå situationer där något går fel – trots goda intentioner. En insats som uteblir, en medicin som ges fel, en missad observation, ett oetiskt bemötande. Det viktiga är inte bara att undvika fel, utan att veta hur man ska agera när det händer. Att hantera misstag eller avvikelser på ett professionellt sätt är en del av ansvaret i alla vårdverksamheter. Det handlar om säkerhet, lärande och respekt för den enskilde. Vad räknas som "något som gått fel"? Det kan till exempel vara: En vårdskada eller risk för skada (t.ex. fall, trycksår, felaktig omvårdnad) Ett brott mot rutiner eller lagar (t.ex. dokumentation, tystnadsplikt, delegering) Ett bristande bemötande eller kränkande handling Att en insats inte genomförs enligt genomförandeplan eller ordination Att en person lämnas utan tillsyn, trygghet eller rätt information Vad är undersköterskans ansvar? Undersköterskan har skyldighet att uppmärksamma och rapportera när något gått fel, eller riskerar att göra det. Det handlar inte om att peka ut någon, utan om att ta ansvar – för både brukaren och yrkesrollen. Vanliga sätt att agera: Rapportera muntligt direkt till chef eller ansvarig – särskilt om det gäller något akut, allvarligt eller känsligt. Dokumentera i journal eller avvikelsesystem – enligt verksamhetens rutiner. Skriva avvikelserapport – även vid mindre misstag eller upprepade brister. Dessa rapporter används i verksamhetens kvalitetsarbete. Ta upp etiska dilemman på arbetsplatsträffar eller handledning – det stärker hela arbetsgruppen. Det är också viktigt att stötta kollegor som gjort fel, så att arbetsmiljön präglas av trygghet och lärande – inte rädsla. Vad gör verksamheten? När en avvikelse rapporteras ska arbetsgivaren: Utreda vad som hänt Bedöma orsaker och risker Vidta åtgärder för att det inte ska upprepas Informera berörd person eller närstående om det är relevant Om det rör sig om allvarliga händelser kan det bli aktuellt med anmälningar enligt Lex Maria eller Lex Sarah – men oftast hanteras det internt som en del av systematiskt förbättringsarbete. När räcker det inte? Det kan också finnas situationer där arbetsplatsen inte hanterar brister korrekt. Då har du rätt att vända dig vidare, till exempel: Facklig företrädare eller skyddsombud Vårdgivarens klagomålssystem Patientsäkerhetsorganisation eller medicinskt ansvarig Inspektionen för vård och omsorg (IVO) – i sista hand Att säga ifrån när något är fel är inte att vara illojal – det är att stå upp för människovärdet och yrkesetik.

Teamarbete och rollfördelning Vård och omsorg bygger på samarbete. Ingen yrkesgrupp kan ensam möta människors behov på ett tryggt, säkert och heltäckande sätt. Därför sker arbetet i team – där olika kompetenser samverkar med ett gemensamt mål: att ge bästa möjliga stöd, vård och omsorg. I ett team kan undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, läkare, biståndshandläggare, kuratorer och andra yrkesroller ingå. Alla har sin expertis, sitt ansvar och sitt perspektiv. Vad menas med rollfördelning? Varje yrkesgrupp har sitt formella ansvar – ofta reglerat i lag eller föreskrift. Men teamarbete handlar också om att respektera och förstå varandras roller, veta när man ska samverka och hur man kan bidra utifrån sin egen yrkesroll. Exempel: En arbetsterapeut planerar ett hjälpmedel – undersköterskan instruerar brukaren och observerar hur det fungerar i vardagen. En sjuksköterska bedömer ett sår – undersköterskan genomför omläggningen enligt instruktion. En biståndshandläggare fattar beslut – undersköterskan ansvarar för att insatsen utförs enligt genomförandeplanen. Att arbeta i team innebär inte att alla gör allt, utan att alla gör sin del – och att kommunikationen fungerar däremellan. Undersköterskans roll i teamet Undersköterskan är ofta den som har mest kontinuerlig kontakt med brukaren eller patienten. Det innebär ett stort ansvar för att observera, dokumentera, återkoppla och lyfta saker som inte fungerar – både till andra yrkesgrupper och till närmaste chef. Viktiga delar av undersköterskans roll i teamet: Dela med sig av sina iakttagelser – både praktiska och emotionella Följa instruktioner från andra professioner Medverka i planering och uppföljning av insatser Kommunicera tydligt med både kollegor och anhöriga Ställa frågor när något är oklart – det stärker teamet, inte tvärtom Ett gott teamarbete bygger på ömsesidig respekt och förståelse. Det betyder att alla behöver se sin egen betydelse – utan att kliva in på andras ansvar.

Arbetsplatsens ansvar Det är arbetsplatsen – det vill säga den juridiska vårdgivaren eller verksamhetsansvarige – som har det övergripande ansvaret för att vård och omsorg följer gällande lagar, föreskrifter och riktlinjer. Detta ansvar omfattar allt från kvalitet och säkerhet till att personalen har rätt kompetens och stöd i sitt arbete. Att arbetsgivaren har ansvaret innebär inte att varje medarbetare saknar ansvar. Tvärtom. Men det är verksamheten som ska skapa förutsättningarna för att du som undersköterska kan göra ett gott arbete. Vad ingår i arbetsplatsens ansvar? Tydliga rutiner och styrdokument Verksamheten ska ha skriftliga riktlinjer och rutiner som följer lagar och nationella riktlinjer – och som är anpassade till den lokala verkligheten. Kompetens och utbildning Personal ska ha rätt utbildning för sitt uppdrag. Det är arbetsgivarens ansvar att erbjuda introduktion, handledning och vidareutbildning vid behov. Systematiskt kvalitetsarbete Verksamheten ska arbeta förebyggande och följa upp hur insatser fungerar – till exempel genom avvikelser, synpunkter och förbättringsarbete. Arbetsmiljö och patientsäkerhet Arbetsgivaren ska förebygga risker för både brukare och personal. Det gäller fysiska, psykiska och organisatoriska faktorer. Tillgång till dokumentation och stöd Du som undersköterska ska ha tillgång till genomförandeplaner, rutiner, relevanta journalsystem och möjlighet att få stöd vid etiska dilemman. Vem ansvarar för vad? Ansvaret är ofta delegerat eller fördelat inom verksamheten. Det betyder att vissa uppgifter hanteras av enhetschef, sjuksköterska, arbetsterapeut eller annan funktion – men att alla har ett eget yrkesansvar utifrån sin roll. Exempel: En sjuksköterska ansvarar för läkemedelsordination – men en undersköterska som har delegering ansvarar för att utföra uppgiften korrekt. Chefen ansvarar för bemanning – men personal ansvarar för att rapportera om de inte hinner ge god omsorg. Verksamheten ansvarar för att rutiner finns – men du ansvarar för att följa dem. Undersköterskans ansvar i detta sammanhang Som undersköterska är du en nyckelperson i att upptäcka risker, följa rutiner och ge återkoppling. Du förväntas arbeta professionellt, men också meddela när något inte fungerar – vare sig det gäller en otydlig rutin, en etisk svårighet eller att en kollega bryter mot regler. Att förstå skillnaden mellan vad arbetsgivaren ansvarar för och vad du ansvarar för är viktigt. Det skapar trygghet, klargör förväntningar och hjälper dig att agera rätt – särskilt i pressade situationer.

FN:s humanitära principer – vägledning vid kris, konflikt och vård av utsatta I situationer med krig, katastrofer eller annan allvarlig kris är det avgörande att hjälpinsatser sker på ett sätt som skyddar människors värdighet, rättigheter och överlevnad. FN:s fyra humanitära principer – humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende – fungerar som internationella riktlinjer för hur hjälp ska organiseras och utföras. Även om de främst används inom katastrof- och krishantering, är deras innehåll direkt överförbart till vård och omsorg – särskilt i mötet med människor som befinner sig i sårbara livssituationer. De fyra humanitära principerna Humanitet Människans liv och värdighet ska alltid skyddas. Målet med varje insats är att lindra lidande och främja överlevnad, trygghet och mänskligt värde. → I vården innebär detta att bemöta varje person med respekt, omsorg och värme – oavsett bakgrund eller situation. Neutralitet Humanitära aktörer ska inte ta ställning i konflikter eller kontroverser. → I omsorgen betyder det att inte låta egna åsikter, värderingar eller känslor påverka bemötandet. Opartiskhet Hjälp ges utifrån behov – inte utifrån kön, religion, etnicitet eller annan tillhörighet. → Undersköterskan ska behandla alla lika, och inte låta fördomar eller tidigare erfarenheter påverka hjälpens omfattning eller kvalitet. Oberoende Humanitära insatser ska vara fria från politisk, ekonomisk eller militär påverkan. → I vård och omsorg innebär det att agera utifrån yrkesetik och människans behov – inte utifrån press, lojaliteter eller systemfel. Relevans för undersköterskans arbete Undersköterskor möter ofta människor i utsatta livssituationer: äldre med komplexa behov, personer med trauma, barn i otrygga miljöer eller nyanlända med svåra erfarenheter. Det kan också handla om situationer där resurser är knappa, tiden är pressad och besluten svåra. I dessa sammanhang fungerar de humanitära principerna som en etisk kompass: Att sätta människan före uppgiften Att lyssna före man agerar Att stå upp för likvärdig vård, även när systemet brister Att låta behov och värdighet styra – inte rutiner eller stress Det handlar inte om att vara hjälte, utan om att göra det lilla med stor respekt.

Salamancadeklarationen – inkluderande synsätt i vård och omsorg År 1994 samlades representanter från 92 länder i staden Salamanca i Spanien, under en konferens arrangerad av UNESCO. Resultatet blev Salamancadeklarationen, ett internationellt dokument som betonar rätten till utbildning för alla – särskilt för barn och unga med funktionsnedsättning – och vikten av inkluderande strukturer i samhället. Deklarationen bygger på tanken att olikhet är en tillgång, och att alla människor – oavsett förmåga, behov eller bakgrund – har rätt att vara en del av samhället. Det gäller inte bara inom skolan, utan också i vård, omsorg och andra delar av det offentliga livet. Vad innebär inkluderande synsätt? Ett inkluderande synsätt handlar om att skapa miljöer där alla människor får plats, känner sig välkomna och ges möjlighet att delta utifrån sina egna förutsättningar. Det är motsatsen till att anpassa några få – det är att anpassa helheten. I praktiken innebär det: Att vård- och omsorgsmiljöer utformas så att alla kan ta del av dem Att bemötandet präglas av respekt för olikheter Att ingen ska behöva "passa in" – utan stöd ges för att man ska kunna vara sig själv Att personal utbildas i mångfald, delaktighet och rättighetsbaserat arbete Undersköterskans roll Undersköterskan möter varje dag människor med olika behov, förutsättningar och sätt att kommunicera. Salamancadeklarationen påminner oss om att det inte är individen som ska förändras för att passa in – utan att verksamheten ska utformas för att passa alla. Att arbeta inkluderande innebär att: Vara lyhörd för personens uttryck och önskemål Undvika att skapa ”vi och dom”-strukturer i vardagen Använda kreativitet och samarbete för att hitta lösningar Respektera att delaktighet kan se olika ut för olika personer Även om Salamancadeklarationen ofta nämns i skolans värld, har dess budskap stort värde även inom vård och omsorg – där principerna om tillgänglighet, delaktighet och jämlikhet är grundläggande.

Rättigheter för personer med funktionsnedsättning – FN-konventionen & Standardreglerna Människor med funktionsnedsättning har samma rättigheter som alla andra – till självbestämmande, trygghet, hälsa, utbildning, arbete och delaktighet i samhället. Men i praktiken har de ofta mött hinder, både fysiska, sociala och attitydmässiga. Därför har FN tagit fram särskilda dokument för att stärka dessa rättigheter. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning Konventionen antogs 2006 och trädde i kraft i Sverige 2009. Den slår fast att personer med funktionsnedsättning inte är objekt för omsorg – utan rättighetsbärare. Det innebär att de har rätt att leva självständigt, delta i samhället och få det stöd som behövs för att leva ett värdigt liv. Konventionen lyfter fram vikten av: Självbestämmande – att själv få välja var man bor, med vem och hur stödet ska se ut Tillgänglighet – både i fysiska miljöer, information, kommunikation och attityder Icke-diskriminering – att få samma tillgång till vård, utbildning och samhällsservice Delaktighet – att ha inflytande över beslut som rör ens eget liv Standardreglerna för delaktighet Redan innan konventionen kom antog FN år 1993 de så kallade 22 standardreglerna för delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning. Dessa regler har fungerat som vägledning i många länder och har påverkat både lagar, policy och utbildningar. Två regler är särskilt viktiga att känna till i vård och omsorg: Regel 1 – Medvetandegörande Den här regeln handlar om att öka samhällets kunskap och förståelse för funktionsnedsättning. För vårdpersonal innebär det att förstå olika typer av funktionsnedsättning, bemöta med respekt och undvika fördomar. → Som undersköterska är det viktigt att se hela människan, inte bara diagnosen. Regel 5 – Tillgänglighet Alla människor har rätt att ta del av samhället. Det kräver att miljöer, kommunikation och information är tillgängliga och anpassade. → Det kan handla om att tala tydligt, undvika onödig stress, anpassa rutiner eller använda bildstöd. Undersköterskans roll I många sammanhang är undersköterskan den som har mest direkt kontakt med personer med funktionsnedsättning – i särskilt boende, daglig verksamhet, personlig assistans, gruppboende eller äldreomsorg. Att arbeta rättighetsbaserat innebär att: Främja delaktighet i vardagen – fråga i stället för att anta Respektera personens vilja, även när kommunikationen är begränsad Anpassa bemötande och information efter personens förmåga Vara uppmärksam på hinder och föreslå förbättringar Det handlar om att inte ge stöd utifrån vad som är enklast för personalen, utan utifrån vad individen har rätt till. Då är konventionen och standardreglerna ett stöd – inte en börda.

Barnets rättigheter – FN:s barnkonvention FN:s barnkonvention är en internationell överenskommelse om barnets rättigheter. Den antogs 1989 och gäller i stort sett hela världen. Sedan 2020 är den också svensk lag, vilket innebär att alla beslut och insatser som rör barn ska ta hänsyn till konventionens principer. Barnkonventionen utgår från att barn är egna individer med rättigheter, inte bara någon som föräldrar eller andra vuxna ansvarar för. I vård och omsorg innebär det att barn ska bemötas med respekt, lyssnas på och ges möjlighet att vara delaktiga i frågor som rör dem – oavsett om de möter sjukvården, socialtjänsten eller skolan. Fyra grundläggande principer Fyra artiklar i konventionen kallas för grundprinciper, eftersom de genomsyrar hela dokumentet: Artikel 2 – Alla barn har samma rättigheter. Barn får inte diskrimineras på grund av kön, bakgrund, funktionsnedsättning eller familjens situation. → I vården innebär det att alla barn ska bemötas likvärdigt, även om de har olika förutsättningar. Artikel 3 – Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet. Alla beslut ska utgå från vad som är bäst för barnet – inte vad som är enklast för organisationen. → Det gäller i allt från vårdplanering till bemötande i akuta situationer. Artikel 6 – Barn har rätt till liv och utveckling. Samhället ska stödja barns fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. → För undersköterskor handlar det om att se hela barnet – inte bara symtomen. Artikel 12 – Barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Barn ska ges möjlighet att säga vad de tycker i frågor som rör dem, och bli tagna på allvar. → Det innebär att lyssna, inte bara informera. Delaktighet och utbildning Utöver grundprinciperna är flera andra artiklar särskilt relevanta i vård och omsorg: Artikel 23 – Barn med funktionsnedsättning har rätt till stöd och ett värdigt liv. → Vården ska vara tillgänglig och anpassad så att barnen får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar. Artikel 28 och 29 – Rätt till utbildning. Alla barn har rätt till utbildning som stärker deras möjligheter i livet. → Undersköterskor i elevhälsa eller barnpsykiatri behöver vara medvetna om hur skola och hälsa hänger ihop. Undersköterskans roll Undersköterskan är ofta en av dem som har mest direktkontakt med barn – både i praktiken och känslomässigt. Det kan vara på en barnavdelning, inom habilitering, elevhälsa eller i kontakt med föräldrar inom äldreomsorgen eller missbruksvård. Att arbeta i linje med barnkonventionen innebär att: Bemöta barn med respekt, utan att förenkla eller ignorera deras upplevelser Vara uppmärksam på barns signaler – även icke-verbala Vara lyhörd för barnets vilja, oro eller behov Samverka med andra yrkesgrupper för att barnet ska få rätt stöd Det kräver inte att man kan konventionen utantill – men att man förstår barnets rätt till att bli lyssnad på, skyddad och bemött med värdighet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 1948, som en reaktion på de övergrepp som skedde under andra världskriget. Det är ett grundläggande dokument som fastslår att alla människor, oavsett bakgrund, har lika och okränkbara rättigheter. Deklarationen ligger till grund för många andra lagar, konventioner och styrdokument – även inom svensk vård och omsorg. I vård- och omsorgssammanhang innebär det att alla personer har rätt till respekt, värdighet, delaktighet och skydd mot diskriminering. Det handlar också om rätten till liv, hälsa, frihet och personlig säkerhet. FN:s deklaration fungerar därmed som en etisk kompass för hur vi behandlar patienter och brukare. Några artiklar med särskild betydelse Artikel 1 säger: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.” För undersköterskan innebär detta att alltid bemöta patienter och brukare med samma respekt – oavsett sjukdom, funktionsnedsättning, bakgrund eller livsstil. Artikel 25 handlar om rätten till hälsa och omsorg: “Var och en har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad och medicinsk vård…” Detta är direkt kopplat till det arbete som sker varje dag i äldreomsorg, LSS, sjukvård och socialt arbete – att skapa ett liv där grundläggande behov tillgodoses. Vad innehåller deklarationen i övrigt? Deklarationen består av 30 artiklar. Några andra centrala exempel: Ingen får utsättas för tortyr eller grym, förnedrande behandling Alla har rätt till utbildning, arbete och en tillfredsställande levnadsstandard Varje individ har rätt till hälsa, vila och fritid Alla har rätt att delta i samhället och få skydd mot diskriminering Även om deklarationen inte är juridiskt bindande i sig, är den normerande. Den påverkar hur stater stiftar lagar, hur rättssystem tolkas och hur yrkesgrupper – som undersköterskor – förväntas agera i sin yrkesutövning. Undersköterskans roll Som undersköterska är du en del av ett system som bygger på respekt för mänskliga rättigheter. Det betyder att du varje dag gör etiska ställningstaganden – ofta utan att det kallas för det. Att bemöta alla likvärdigt, skydda brukares integritet, skapa trygghet, eller att inte blunda för orättvisor – allt detta är uttryck för att du tillämpar mänskliga rättigheter i praktiken. Det gäller oavsett om du arbetar i hemtjänst, gruppbostad, akutsjukvård eller psykiatri. Du behöver inte kunna varje artikel utantill, men det är viktigt att förstå att dina handlingar – stora som små – påverkar människors rätt till ett värdigt liv.

Kvalitetsledningssystem och förbättringsarbete Ett kvalitetsledningssystem är ett samlat system för att styra, följa upp och förbättra kvaliteten i vård och omsorg. Det hjälper verksamheten att arbeta systematiskt – så att alla insatser håller god kvalitet, följer lagar och riktlinjer, och utvecklas över tid. Inom kommunal vård och omsorg är det kommunen eller vårdgivaren som ansvarar för att ett kvalitetsledningssystem finns. Det regleras i både Socialstyrelsens föreskrifter och i lagstiftning som Patientsäkerhetslagen och Socialtjänstlagen. Systemet innehåller bland annat: Styrdokument och rutiner – som beskriver hur olika arbetsmoment ska genomföras Egenkontroller och uppföljningar – för att upptäcka brister i tid Avvikelsehantering – rapportering och analys av händelser som inte blev som planerat Klagomål och synpunkter – som kan leda till förbättringar Utbildning och kompetensutveckling – för att personalen ska kunna arbeta rätt och säkert Syftet är inte att kontrollera personalen, utan att skapa trygghet, tydlighet och lärande i verksamheten. Ett välfungerande kvalitetsledningssystem gör det lättare att upptäcka risker, följa upp mål och ge en god och säker omsorg. Undersköterskans roll Undersköterskan är en viktig del av kvalitetsarbetet – både i vardagen och när något inte fungerar som det ska. Att följa rutiner, dokumentera rätt, rapportera avvikelser och komma med förbättringsförslag är allt exempel på aktiv delaktighet i systemet. Exempel på situationer där undersköterskan bidrar till kvalitet: När en brukare får felaktig hjälp – och det dokumenteras som en avvikelse När någon upptäcker att en rutin inte följs – och lyfter det i teamet När personalen diskuterar förbättringar under en arbetsplatsträff När en ny rutin införs – och undersköterskan får handledning för att förstå den Att arbeta enligt ett kvalitetsledningssystem är ett sätt att ta ansvar – både för den enskilde och för helheten.

Lokala rutiner och verksamhetsdokument För att vård och omsorg ska fungera tryggt och säkert i praktiken, behöver varje arbetsplats ha tydliga rutiner. Dessa finns samlade i olika typer av lokala styrdokument, som visar hur arbetet ska genomföras i just den verksamheten. De är ofta utformade utifrån nationella lagar, riktlinjer och kommunens eller regionens egna mål. Vanliga dokument är: Riktlinjer – övergripande beskrivningar av hur en viss typ av arbete ska bedrivas. Rutiner – steg-för-steg-instruktioner för hur ett moment ska utföras, t.ex. läkemedelshantering eller dokumentation. Genomförandeplaner – individuella planer som beskriver hur den enskildes behov ska tillgodoses i vardagen. Checklistor, blanketter och arbetsinstruktioner – som stöd för enhetligt arbetssätt. Dessa dokument gäller som styrande inom verksamheten och är en del av det professionella ansvaret att känna till och följa. Det innebär att undersköterskor inte bara ska utföra sina arbetsuppgifter, utan också förstå varför något görs på ett visst sätt – och hur man hittar rätt information om rutiner ändras. Fördelar med lokala rutiner Lokala rutiner bidrar till: Trygghet för både personal och brukare Jämlik vård och omsorg – alla får samma typ av insats, oavsett vem som arbetar Färre fel och oklarheter i arbetet Lättare introduktion för ny personal eller vikarier Bättre förutsättningar för samarbete i team Rutinerna fungerar också som stöd om något går fel – de visar vad som var tänkt, vad som avvek, och vad som kan förbättras. En rutin är inte till för att styra i varje detalj, men den ger en gemensam ram som gör att personalen kan arbeta professionellt och rättssäkert. Undersköterskans ansvar Det är arbetsgivarens ansvar att se till att styrdokument finns och är tillgängliga. Men det är varje medarbetares ansvar att läsa, förstå och följa dem. Undersköterskan behöver därför veta: Var de lokala dokumenten finns (t.ex. i digitalt system eller pärm) Hur man använder dem i det dagliga arbetet Vem man vänder sig till vid frågor eller oklarheter Om en rutin känns otydlig, otillräcklig eller inte fungerar i praktiken är det viktigt att lyfta frågan, inte minst för att bidra till förbättring.

Arbetsgivarens policy och rutiner Utöver nationella riktlinjer, lagar och vårdprogram har varje arbetsgivare egna dokument som styr hur arbetet ska utföras lokalt. Dessa kan kallas policyer, riktlinjer, rutiner, instruktioner eller handlingsplaner – och de är en viktig del av det dagliga arbetet i vård och omsorg. En policy uttrycker ofta en övergripande vilja eller princip – till exempel att "alla brukare ska bemötas med respekt och delaktighet". Rutiner och instruktioner konkretiserar hur det ska gå till i praktiken: Vad gör vi om någon ramlar? Hur dokumenterar vi munhälsa? Vem ansvarar för att följa upp läkemedelslistor? Dessa styrdokument skapas utifrån lagstiftning, Socialstyrelsens riktlinjer och de behov som finns i verksamheten. De är anpassade efter lokala förutsättningar, resurser och målgrupper – men måste alltid hålla sig inom ramen för gällande lag. Varför är rutiner så viktiga? Rutiner hjälper till att skapa struktur, tydlighet och säkerhet. När alla vet hur ett moment ska utföras – oavsett vem som gör det – minskar risken för fel, missförstånd och godtyckliga beslut. Det är särskilt viktigt i arbete med sårbara personer, där små avvikelser kan få stora konsekvenser. För dig som undersköterska är rutiner också en trygghet. De ger stöd i svåra situationer, till exempel vid misstanke om våld i hemmet, suicidrisk eller medicinska förändringar. Rutiner visar också vilka arbetsuppgifter som ingår i din roll – och när du ska kontakta sjuksköterska, arbetsterapeut eller annan ansvarig. Undersköterskans roll Som undersköterska förväntas du känna till och följa de rutiner som gäller på din arbetsplats. Det betyder inte att du måste kunna allt utantill – men du behöver veta var du hittar dem, hur du får stöd, och när du bör fråga eller slå larm. Du kan också vara med och förbättra rutinerna. Många arbetsplatser har avvikelserapportering, förbättringsförslag eller arbetsplatsträffar där rutiner tas upp. Dina erfarenheter från vardagen är värdefulla när verksamheten vill höja kvaliteten eller förebygga risker. Att arbeta i enlighet med arbetsplatsens policy och rutiner är en del av det professionella ansvaret. Det visar att du tar ditt yrke på allvar – och bidrar till trygg, likvärdig och etisk omsorg.

Nationella vårdprogram Nationella vårdprogram tas fram för att ge enhetlig och kunskapsbaserad vård inom specifika områden – oftast för olika sjukdomar eller tillstånd. Syftet är att alla patienter, oavsett var i landet de bor, ska få vård av likvärdig kvalitet och med bästa möjliga resultat. Ett vårdprogram beskriver hela vårdkedjan: från symtom och diagnos till behandling, uppföljning och ibland rehabilitering. Vårdprogrammen bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men de är också anpassade för att fungera i den praktiska verkligheten. Innehållet tas fram av experter, vårdpersonal och ofta i samråd med patient- eller brukarorganisationer. De flesta nationella vårdprogram rör hälso- och sjukvården, men de kan ha stor betydelse även för dig som arbetar i omsorgen – särskilt om du möter personer med långvariga sjukdomar eller behov av stöd efter vårdinsatser. Vad innehåller ett vårdprogram? Vårdprogrammens innehåll varierar beroende på område, men vanliga delar är: Faktabakgrund om tillståndet (t.ex. demens, cancer, diabetes) Hur symtom upptäcks och diagnostiseras Vilka behandlingar som rekommenderas – i vilken ordning, och för vilka grupper Hur uppföljning bör ske och vilka mått på kvalitet som ska följas upp Vad olika yrkesroller ska göra – inklusive kommunal vård och omsorg Hur information ska ges till patienter, brukare och närstående Vårdprogrammen ger alltså vägledning, men är inte tvingande lag. De används som stöd för att göra rätt – både ur medicinsk och etisk synvinkel. Undersköterskans roll Du som undersköterska har oftast inte i uppdrag att läsa hela vårdprogrammet – men det påverkar ändå ditt arbete. Det är vanligt att lokala rutiner, vårdplaner och instruktioner i journaler bygger direkt på innehållet i ett nationellt vårdprogram. Till exempel kan det påverka: Hur ofta en person med diabetes ska kontrolleras Hur trycksår förebyggs och behandlas Vad som är god omvårdnad vid demenssjukdom Vilka åtgärder som ska dokumenteras och följas upp Genom att känna till att dessa program finns, kan du lättare förstå varför du gör vissa moment på ett visst sätt – och känna trygghet i att det du gör är grundat i kunskap och beprövad metod. Du kan också hjälpa till att uppmärksamma om något avviker från vad som brukar gälla, eller bidra med observationer som blir viktiga i teamets arbete.

Kompetensmål för undersköterskor Socialstyrelsen har tagit fram nationella kompetensmål för undersköterskor. Dessa beskriver vilken kunskap, vilka färdigheter och vilket professionellt förhållningssätt som krävs för att kunna utföra sitt arbete med god kvalitet. Kompetensmålen bygger på forskning, beprövad erfarenhet och lagstiftning – men också på värdegrund och människosyn. Syftet är att ge en gemensam grund för utbildning, yrkesutövning och utveckling i yrket, oavsett var i landet man arbetar. Målen gäller alla som har titeln undersköterska, och används som stöd i allt från utbildning och handledning till kompetensutveckling på arbetsplatsen. Vad innehåller kompetensmålen? Kompetensmålen är indelade i områden, till exempel bemötande, dokumentation, psykisk ohälsa eller vård i livets slutskede. Inom varje område finns mål som handlar om vad man ska kunna – både i form av teoretisk kunskap, praktiska färdigheter och yrkesmässigt omdöme. Exempel: Att kunna identifiera tecken på ohälsa eller funktionsnedsättning Att kunna anpassa insatser efter individens behov Att förstå hur lagar påverkar yrkesrollen Att kunna samarbeta i team och med andra yrkesgrupper Att kunna dokumentera och reflektera över sitt arbete Undersköterskans roll Kompetensmålen är inte något som ska memoreras utantill. De ska istället fungera som en karta för vad som förväntas i yrket. På en arbetsplats kan de användas som underlag i utvecklingssamtal, introduktioner eller när nya arbetssätt tas fram. Många undersköterskor arbetar redan idag i linje med målen, men det blir tydligare vad yrket innebär när det finns en nationell standard. Det stärker också yrkets status och möjligheten att skapa enhetlighet i vård och omsorg över hela landet. Att känna till kompetensmålen ger dig också bättre möjlighet att förstå din yrkesroll, påverka din arbetsmiljö och fortsätta utvecklas i ditt arbete.

Socialstyrelsens riktlinjer Socialstyrelsens nationella riktlinjer är rekommendationer som bygger på aktuell forskning, beprövad erfarenhet och etiska överväganden. De tas fram för att vägleda vårdens och omsorgens verksamheter i hur insatser bör prioriteras, utföras och följas upp. Syftet är att stärka jämlikhet, kvalitet och effektivitet i hela landet. Riktlinjerna är inte juridiskt bindande, men ska följas om det inte finns särskilda skäl att avvika. De är avsedda att vara ett beslutsstöd för både vårdgivare, verksamhetsansvariga och yrkesverksamma – inklusive undersköterskor. Vad innehåller riktlinjerna? Riktlinjerna innehåller: Rekommendationer om åtgärder och arbetssätt Prioriteringar – vad som bör göras först, och vad som kan vänta Beskrivningar av målgrupper och behov Hänvisningar till etiska principer och lagstiftning Bedömning av kostnadseffektivitet och nytta Exempel på områden där Socialstyrelsen har riktlinjer är demenssjukdom, vård vid depression och ångest, stroke, palliativ vård, missbruksvård och tandvård för äldre. Innehållet uppdateras löpande när ny kunskap tillkommer. Undersköterskans roll Undersköterskor förväntas inte läsa hela riktlinjedokument, men det är viktigt att känna till att riktlinjerna ligger till grund för lokala rutiner, arbetssätt och genomförandeplaner. Många moment i det dagliga arbetet – som bemötande, omvårdnadsinsatser, aktivering eller dokumentation – bygger direkt eller indirekt på rekommendationer från Socialstyrelsen. Det är också vanligt att kommuner och regioner gör sammanfattningar eller anpassningar av riktlinjerna, så att de blir tydliga och användbara för personal i verksamheten. Därför är det viktigt att ta del av intern information, handledning och arbetsplatsträffar där riktlinjer och kvalitetsarbete tas upp. Att arbeta i linje med riktlinjerna är ett sätt att bidra till god och säker vård, oavsett om man arbetar i hemvård, särskilt boende, LSS-verksamhet eller inom psykiatri. Det handlar om att kunna motivera sina insatser, förstå helheten och utvecklas yrkesmässigt.