Julio Moraga

Depression hos äldre Inledning Depression är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna hos äldre och drabbar uppskattningsvis 10–15 % av personer över 65 år, medan lindrigare depressiva symtom förekommer hos upp till 30 % i samma åldersgrupp (Socialstyrelsen, 2021). Trots att depression är vanligt, förblir den ofta odiagnostiserad och underbehandlad, eftersom symtomen kan misstolkas som en naturlig del av åldrandet eller förväxlas med fysiska sjukdomar. Till skillnad från yngre personer upplever äldre sällan klassiska symtom på depression såsom djup nedstämdhet. Istället kan sjukdomen yttra sig genom trötthet, kroppsliga besvär och social tillbakadragenhet. Många söker vård för värk, magbesvär eller sömnproblem, utan att själva vara medvetna om att deras psykiska hälsa kan vara orsaken. Orsakerna till depression hos äldre är ofta en kombination av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Förluster av nära anhöriga, ensamhet, långvarig smärta, kroniska sjukdomar och ökad beroendeställning i vardagen kan öka risken. Samtidigt kan vissa läkemedel och näringsbrister påverka hjärnans funktion och bidra till utvecklingen av depressiva symtom. Symtom på depression hos äldre Depression kan ta sig uttryck på flera sätt och symtomen varierar från person till person. De kan delas in i psykologiska, kognitiva och kroppsliga symtom: Psykologiska symtom: Nedstämdhet, känsla av hopplöshet och likgiltighet. Brist på motivation och intresse för tidigare meningsfulla aktiviteter. Ökad irritation eller ångest. Kognitiva symtom: Koncentrationssvårigheter och nedsatt beslutsförmåga. Minnesproblem som kan misstas för demens. Kroppsliga symtom: Kronisk trötthet och energibrist. Förändrad aptit och ofrivillig viktnedgång. Sömnproblem, antingen svårigheter att somna eller tidiga uppvaknanden. Värk, magbesvär eller andra fysiska symtom utan tydlig medicinsk orsak. Vid svår depression kan personen uppleva livsleda och självmordstankar, något som är särskilt allvarligt eftersom självmordsrisken är högre bland äldre än i yngre åldersgrupper. Behandling av depression hos äldre Depression hos äldre kan behandlas effektivt, men insatserna behöver anpassas efter individens fysiska hälsa och sociala situation. En kombination av psykologiska, sociala och medicinska åtgärder är ofta mest framgångsrik. Psykologisk behandling: Kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat sig vara effektiv även för äldre och kan hjälpa personen att hantera negativa tankemönster. Stödjande samtal med sjuksköterska, kurator eller psykolog kan ge emotionellt stöd. Social aktivering, såsom deltagande i gruppaktiviteter eller fysisk träning, kan motverka isolering och förbättra måendet. Sociala insatser: Stöd från hemtjänst och anhöriga för att skapa en tryggare vardag. Anpassad boendemiljö som minskar känslan av ensamhet och utanförskap. Aktiviteter som uppmuntrar till dagliga rutiner och meningsfull sysselsättning. Läkemedelsbehandling vid depression hos äldre Vid medelsvår till svår depression kan läkemedel behövas som en del av behandlingen. Valet av läkemedel bör ske med försiktighet eftersom äldre ofta är känsligare för biverkningar. SSRI-preparat (selektiva serotoninåterupptagshämmare) är förstahandsval vid depression hos äldre. Exempel på vanliga läkemedel är sertralin, citalopram och escitalopram. De har generellt färre biverkningar än äldre typer av antidepressiva. SNRI-preparat (serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare) såsom venlafaxin och duloxetin kan användas vid samtidig smärta eller vid otillräcklig effekt av SSRI. TCA-preparat (tricykliska antidepressiva) används mer sällan på grund av högre risk för biverkningar såsom yrsel, muntorrhet och blodtrycksfall. Behandlingen inleds oftast med låg dos och justeras gradvis för att minimera risken för biverkningar såsom illamående, trötthet och ökad fallrisk. Uppföljning är viktig, eftersom antidepressiva läkemedel kan ta flera veckor innan de ger full effekt. Undersköterskans roll vid depression hos äldre Undersköterskan har en central roll i att identifiera och rapportera tidiga tecken på depression. Eftersom många äldre inte själva söker hjälp för psykisk ohälsa, kan undersköterskans observationer vara avgörande för att rätt insatser sätts in i tid. Observera förändringar i beteende, exempelvis social tillbakadragenhet, minskad aptit eller brist på motivation. Skapa en trygg och stödjande miljö där den äldre känner sig sedd och bekräftad. Uppmuntra till aktivitet och social samvaro för att bryta isolering. Rapportera symtom till sjuksköterska eller läkare så att en vidare bedömning kan göras. Genom att vara lyhörd för de subtila tecken som kan tyda på depression kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten för äldre och ge dem den vård och det stöd de behöver.

BPSD-kartläggning och BPSD-registret Kartläggning vid BPSD – en strukturerad metod för individanpassad vård Kartläggningen av BPSD är en systematisk process där vårdpersonal identifierar, bedömer och dokumenterar symtom hos personer med demens. Syftet är att förstå vad som utlöser symtomen och hur de påverkar individens vardag, så att bemötandet kan anpassas för att minska oro, ångest och andra beteendeförändringar. Kartläggningen innebär: Observation av symtom – vårdpersonalen dokumenterar vilka BPSD-symtom som förekommer, när de uppstår och i vilka situationer de är som mest påtagliga. Analys av bakomliggande orsaker – faktorer som smärta, hunger, infektion, sömnbrist eller sociala förändringar kan utlösa eller förvärra symtomen. Att identifiera dessa faktorer är avgörande för att anpassa vården. Bedömning av symtomens svårighetsgrad – genom strukturerade bedömningsinstrument kan personalen avgöra hur ofta symtomen förekommer och vilken inverkan de har på individens livskvalitet. Planering av åtgärder – utifrån kartläggningen skapas en individanpassad bemötandeplan som beskriver hur personalen ska agera för att minska symtomen och förbättra livskvaliteten. Denna metod hjälper till att undvika onödig medicinering och istället fokusera på individanpassade, icke-farmakologiska insatser. BPSD-registret – ett verktyg för strukturerad vård och uppföljning BPSD-registret är ett nationellt kvalitetsregister som används inom vård och omsorg för att kartlägga, dokumentera och följa upp BPSD-symtom hos personer med demens. Genom att samla in och analysera data kan vården säkerställa att varje individ får rätt insatser och att bemötandet anpassas efter aktuella behov. Så fungerar BPSD-registret i praktiken: Registrering av symtom – vårdpersonal registrerar vilka symtom som förekommer och hur ofta de uppträder. Analys och orsaksbedömning – utvärdering av möjliga orsaker till symtomen, såsom förändringar i miljön, smärta eller sömnproblem. Planering av individanpassade åtgärder – beslut om vilka strategier som ska användas för att bemöta och lindra symtomen. Uppföljning och utvärdering – regelbunden uppdatering av registret gör det möjligt att bedöma effekten av insatserna och justera vårdplanen vid behov. BPSD-registrets betydelse: Skapar en mer strukturerad och enhetlig vård av personer med demens. Minskar användningen av psykofarmaka genom att fokusera på individanpassade strategier. Stärker teamarbetet genom att ge hela vårdpersonalen en gemensam arbetsmetod. Förbättrar livskvaliteten för den demenssjuka genom att symtom hanteras på ett tryggt och respektfullt sätt. Genom att kombinera BPSD-kartläggning och BPSD-registret kan vårdpersonal arbeta systematiskt för att ge varje individ en så trygg och välanpassad vård som möjligt.

Vårdsystem, dokumentation och teamarbete Inledning Vården och omsorgen för personer med demenssjukdom kräver en välfungerande organisation där olika yrkesgrupper samverkar. Ett sammanhållet vårdsystem säkerställer att insatser planeras, genomförs och följs upp på ett strukturerat sätt. Dokumentation är en central del i detta arbete, eftersom den ger en tydlig bild av patientens behov, utveckling och insatta åtgärder. Genom effektivt teamarbete mellan undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter och andra professioner kan vården individanpassas och kvaliteten höjas. Vårdsystem och samverkan inom demensvården Demensvården bedrivs på flera nivåer och kan innefatta primärvård, specialistvård, kommunal äldreomsorg och anhörigstöd. Samverkan mellan dessa instanser är avgörande för att skapa en trygg och sammanhängande vårdkedja. Primärvården ansvarar ofta för den första demensutredningen, medicinsk behandling och uppföljning. Specialistvården tar vid vid mer komplicerade fall och kan erbjuda avancerad diagnostik och behandling. Kommunal äldreomsorg ger praktiskt stöd genom hemtjänst, särskilt boende och dagverksamhet. Anhörigstöd och frivilligorganisationer erbjuder stöd och avlastning till närstående. För att vården ska fungera optimalt krävs tydliga rutiner för informationsöverföring mellan olika instanser och en helhetssyn på patientens behov. Dokumentation i demensvården Dokumentation är en grundläggande del av vården och omsorgen för personer med demens. Genom att noggrant registrera observationer, symtomutveckling och insatser skapas en kontinuitet i vården. Viktiga aspekter av dokumentationen inkluderar: Hälso- och sjukvårdsjournaler, där medicinska bedömningar, läkemedelsordinationer och behandlingsplaner dokumenteras. Omsorgsanteckningar, där personal beskriver dagliga observationer, förändringar i beteende och genomförda insatser. BPSD-registrering, där beteendemässiga och psykiska symtom kartläggs för att möjliggöra individanpassad vård. Dokumentation måste vara tydlig, objektiv och följa gällande lagar och riktlinjer för att säkerställa patientsäkerhet och rättssäkerhet. Teamarbete och undersköterskans roll Vård av personer med demens kräver ett välfungerande team där olika professioner samverkar för att ge bästa möjliga stöd. Undersköterskan har en viktig roll i detta team genom sin dagliga kontakt med patienterna. Undersköterskans bidrag i teamarbetet omfattar: Observation och rapportering av förändringar i patientens beteende, fysiska hälsa och mående. Deltagande i vårdplanering, där undersköterskans insikter om patientens vardagliga behov är värdefulla. Samarbete med andra yrkesgrupper, såsom sjuksköterskor, arbetsterapeuter och biståndshandläggare, för att säkerställa att vården är samordnad och individanpassad. Ett gott teamarbete stärker kvaliteten i vården och bidrar till en tryggare och mer strukturerad vårdmiljö för personer med demens.

BPSD och psykosociala faktorer vid demenssjukdomar Inledning Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens (BPSD) är en samling symtom som påverkar många personer med demenssjukdom. Dessa kan inkludera agitation, oro, hallucinationer, depression och aggressivitet. BPSD påverkar inte bara individens välbefinnande utan kan även innebära en stor påfrestning för anhöriga och vårdpersonal. Samtidigt spelar psykosociala faktorer, såsom social isolering, miljö och tidigare livserfarenheter, en stor roll i hur dessa symtom uttrycks och hanteras. Att förstå och bemöta dessa faktorer på rätt sätt är avgörande för att skapa en trygg och stödjande vårdmiljö. Vad är BPSD? BPSD uppstår som en konsekvens av sjukdomens påverkan på hjärnan och kan yttra sig på olika sätt beroende på demensform och sjukdomsstadium. Symtomen delas ofta in i: Affektiva symtom: Depression, apati, ångest. Psykotiska symtom: Hallucinationer, vanföreställningar, misstänksamhet. Hyperaktivitet och agitation: Ropbeteende, aggressivitet, rastlöshet. Sömnstörningar: Störd dygnsrytm, nattlig oro, vandringsbeteende. Plockande och packande i väskor och påsar Detta beteende kan vara ett uttryck för rastlöshet, oro eller behovet av att känna kontroll över sin omgivning. Personer med demens kan också försöka ”förbereda sig” för en uppgift eller en resa som de tror sig behöva göra. Strategier för bemötande: Ge en meningsfull sysselsättning: Ha en låda med saker som personen får plocka med, t.ex. tygbitar, knappar eller andra föremål som kan ge taktil stimulans. Bekräfta och vägled: Istället för att avbryta kan personalen bekräfta personens handling och försiktigt styra beteendet mot en annan aktivitet. Undvika konfrontation: Att säga "du behöver inte packa" kan skapa oro. Istället kan man fråga ”Ska vi packa tillsammans?” och sedan varsamt övergå till en annan aktivitet. Störande sexuellt beteende Vissa personer med demens kan utveckla ett ökat eller förändrat sexuellt beteende. Det kan handla om olämpliga kommentarer, att röra vid sig själv eller andra på ett opassande sätt eller att missuppfatta sociala situationer. Orsakerna kan vara många – demensens påverkan på hjärnan, brist på integritet, ensamhet, eller en reaktion på kroppslig obehagskänsla, såsom smärta eller obekväma kläder. Strategier för bemötande: Försök att identifiera orsaken: Kan beteendet vara ett uttryck för ensamhet, oro eller behov av fysisk närhet? Skapa en trygg och förutsägbar miljö: Se till att personen har en lugn och trygg plats, och att klädsel är bekväm och anpassad. Sätt tydliga men lugna gränser: Bemöt personen med respekt och försök avleda uppmärksamheten till en annan aktivitet. Om beteendet är riktat mot vårdpersonal: Att bemöta med humor eller skam kan öka förvirring och frustration. Istället kan personalen tydligt men vänligt säga: ”Jag vill inte det, men jag kan hjälpa dig med något annat.” Symtomen varierar över tid och kan förvärras vid exempelvis förändringar i miljön, smärta eller infektioner. Psykosociala faktorer vid demenssjukdom Den sociala och emotionella miljön påverkar hur en person med demens mår och fungerar. Social isolering, brist på stimulans och stressande situationer kan förvärra BPSD-symtom, medan en lugn, trygg och meningsfull vardag kan minska symtomen. Faktorer som spelar en viktig roll är: Tidigare livserfarenheter och personlighet: Hur en person har hanterat stress och förändringar tidigare i livet kan påverka hur de reagerar vid demenssjukdom. Boendemiljö och rutiner: En förutsägbar och trygg miljö kan minska oro och ångest. Ofta hjälper det att anpassa ljus, ljud och färgsättning för att skapa en lugn atmosfär. Social interaktion: Att bibehålla relationer och ha meningsfulla aktiviteter är viktigt för välbefinnandet. Undersköterskans roll i att hantera BPSD och psykosociala faktorer Eftersom undersköterskor har den dagliga kontakten med personer med demens är de avgörande för att identifiera och bemöta BPSD. Genom att observera beteendeförändringar och dokumentera vad som utlöser symtom kan de bidra till att skapa individanpassade strategier. Ett lugnt och validerande bemötande är ofta mer effektivt än att argumentera emot vid hallucinationer eller misstänksamhet. Att anpassa aktiviteter och miljön, erbjuda trygghet och arbeta personcentrerat är centrala insatser för att minska BPSD och främja livskvalitet.

Medicinsk och kognitiv utredning vid misstänkt demens Inledning Demenssjukdomar utvecklas gradvis och de första symtomen kan vara svåra att skilja från normalt åldrande. Tidig upptäckt och utredning är avgörande för att kunna ge rätt vård och stöd i tid. Utredningen syftar till att fastställa om kognitiv svikt beror på en demenssjukdom, vilken typ av demens det rör sig om samt vilka insatser som kan vara aktuella. Genom att undersöka minnesfunktioner, intellektuella och motoriska förmågor kan vårdteamet få en tydligare bild av patientens tillstånd och planera lämpliga vårdinsatser. Basal utredning på primärvårdsnivå Vid misstanke om demens är det oftast inom primärvården som den första utredningen sker. Den basala utredningen innefattar en genomgång av patientens sjukdomshistoria, en bedömning av kognitiva funktioner samt en fysisk och neurologisk undersökning. Anhöriga spelar en viktig roll i denna fas eftersom de ofta är de första som märker förändringar i personens beteende och minne. I den basala utredningen används ofta standardiserade kognitiva tester, såsom MMT (Mini Mental Test) och MoCA (Montreal Cognitive Assessment), för att bedöma minnesförmåga och andra kognitiva funktioner. Blodprover tas också för att utesluta andra orsaker till kognitiv svikt, såsom vitaminbrist, infektion eller sköldkörtelrubbningar. En viktig del av utredningen är även att bedöma personens allmänna hälsotillstånd och funktionsförmåga i vardagen (ADL). Om utredningen visar tecken på kognitiv svikt men det finns osäkerhet kring orsaken, remitteras patienten vidare till en specialistmottagning för en mer omfattande bedömning. Utvidgad utredning på specialistnivå När den basala utredningen inte ger tillräckliga svar, eller om symtomen är svårtolkade, kan patienten genomgå en utvidgad utredning hos specialistläkare inom geriatrik, neurologi eller psykiatri. Denna utredning omfattar: Neuropsykologisk testning: En mer detaljerad analys av minne, språk, exekutiva funktioner och problemlösningsförmåga. Bilddiagnostik: Datortomografi (DT) används ofta som förstahandsval för att identifiera tecken på hjärnatrofi, kärlförändringar eller andra strukturella förändringar. Magnetresonanstomografi (MR) ger en mer detaljerad bild av hjärnans mjukvävnader och kan vara särskilt användbar vid misstanke om neurodegenerativa sjukdomar. PET-undersökning (positronemissionstomografi) kan i vissa fall ge ytterligare information om hjärnans funktion och ämnesomsättning. Lumbalpunktion: Vid misstanke om Alzheimers sjukdom kan analys av ryggmärgsvätska påvisa förändringar i beta-amyloid- och tau-protein, vilket stärker diagnosen. Bedömning av motoriska funktioner: Vissa demenssjukdomar, såsom Lewykroppsdemens och Parkinsons sjukdom med demens, har tydliga motoriska symtom som kan skilja dem från andra former av demens. En neurologisk undersökning kan därför vara avgörande. Undersköterskans roll i den medicinska och kognitiva utredningen Som en del av vårdteamet spelar undersköterskan en viktig roll under hela utredningsprocessen. Genom att observera och rapportera förändringar i patientens beteende och funktionsförmåga kan undersköterskan bidra med värdefull information till läkare och sjuksköterskor. Under kognitiva tester och fysiska undersökningar kan undersköterskan vara ett stöd för patienten, skapa trygghet och minska eventuell oro. Eftersom personer med demenssjukdom ofta har svårt att uttrycka sina behov blir undersköterskans närhet i det dagliga arbetet avgörande för att upptäcka tidiga tecken på försämring. Att dokumentera förändringar och samverka med andra yrkesgrupper är centralt för att säkerställa att patienten får rätt diagnos och anpassad vård i tid.

Parkinsons sjukdom med demens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Parkinsons sjukdom med demens (PDD) är en neurodegenerativ sjukdom som drabbar personer med långt framskriden Parkinsons sjukdom. Ungefär 30–40 % av alla med Parkinson utvecklar demens efter flera års sjukdom, vanligtvis mer än tio år efter diagnosen (Socialstyrelsen, 2021). Sjukdomen kännetecknas av en kombination av motoriska svårigheter och kognitiv svikt, där symtomen ofta överlappar med Lewykroppsdemens. Parkinsons sjukdom orsakas av en gradvis förlust av dopaminproducerande celler i hjärnan, vilket leder till symtom som skakningar, stelhet och långsamma rörelser. När sjukdomen utvecklas kan även kognitiva och beteendemässiga förändringar uppstå, vilket försvårar den dagliga livsföringen och ökar vårdbehovet. Orsaker och sjukdomsutveckling PDD uppstår till följd av den neurodegenerativa processen som påverkar både de dopaminproducerande och kolinerga systemen i hjärnan. Ansamlingar av Lewy-kroppar, som även ses vid Lewykroppsdemens, bidrar till kognitiv försämring. Risken att utveckla demens vid Parkinson ökar med sjukdomens varaktighet, hög ålder och förekomsten av hallucinationer eller psykiska symtom redan i ett tidigt skede. De kognitiva symtomen utvecklas gradvis och inkluderar främst nedsatt uppmärksamhet, försämrad exekutiv funktion och minnesstörningar. Eftersom motoriska symtom ofta dominerar sjukdomsbilden kan de kognitiva problemen ibland förbises i början. Symtom vid Parkinsons sjukdom med demens PDD har en kombination av motoriska, kognitiva och beteendemässiga symtom. Tidiga symtom: Lättare svårigheter med uppmärksamhet och koncentration. Minskad förmåga att planera och organisera (exekutiv dysfunktion). Ökad trötthet och långsam tankeverksamhet (bradyfreni). Lättare minnesproblem men ofta bättre bevarad inlärningsförmåga än vid Alzheimers sjukdom. Måttliga symtom: Tydlig försämring av arbetsminne och beslutsfattande. Svårigheter att växla mellan olika uppgifter. Hallucinationer, ofta visuella, kan uppstå. Försämrad balans och ökad fallrisk. Sena symtom: Påtaglig påverkan på ADL-förmåga – personen behöver hjälp med mat, hygien och förflyttning. Svårt att kommunicera, delvis på grund av låg röststyrka och svårighet att forma ord (hypofoni och dysartri). Djupare förvirringstillstånd och nedsatt vakenhet. Sväljningsproblem (dysfagi) med risk för aspiration och undernäring. Specifika hjälpbehov vid Parkinsons sjukdom med demens Eftersom sjukdomen kombinerar motoriska och kognitiva nedsättningar behöver vården anpassas för att hantera båda aspekterna. Motorisk assistans och fallprevention Gångsvårigheter och balansproblem kräver anpassningar för att minska risken för fall. Vårdpersonal kan stötta genom att uppmuntra långsamma och kontrollerade rörelser samt säkerställa att hjälpmedel används korrekt. Kommunikation och stöd vid talförlust Många med PDD utvecklar hypofoni och dysartri, vilket gör det svårt att göra sig förstådd. Alternativa kommunikationssätt, såsom tydliga ja/nej-frågor eller skrivhjälpmedel, kan underlätta interaktionen. Läkemedelsanpassning och övervakning av biverkningar Personer med Parkinsons sjukdom är känsliga för läkemedelsjusteringar. Vårdpersonal behöver vara uppmärksam på effekter av dopaminbaserade läkemedel, som kan förbättra motoriken men samtidigt förvärra hallucinationer och förvirring. Struktur och kognitivt stöd En lugn och förutsägbar miljö kan hjälpa till att minska stress och förvirring. Rutiner och visuella påminnelser kan underlätta vardagen. Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet När sjukdomen når sitt slutskede blir behovet av symtomlindring och komfort vårdens främsta fokus. Smärtlindring, näringsstöd och trycksårsprevention är centrala insatser.

Lewykroppsdemens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Lewykroppsdemens (LBD) är den tredje vanligaste demenssjukdomen efter Alzheimers sjukdom och vaskulär demens och uppskattas drabba omkring 10–15 % av alla demenspatienter (Socialstyrelsen, 2021). Sjukdomen kännetecknas av en kombination av kognitiva svårigheter, motoriska symtom och beteendeförändringar. En av de mest utmärkande aspekterna är de återkommande synhallucinationerna och den stora variationen i uppmärksamhet och vakenhet, vilket gör att sjukdomen kan förväxlas med både Alzheimers och Parkinsons sjukdom. LBD är svårdiagnostiserad och många patienter får initialt en annan demensdiagnos innan rätt diagnos fastställs. Sjukdomsförloppet är progressivt och genomsnittlig överlevnad efter diagnos är cirka 5–8 år, men kan variera beroende på samsjuklighet och individens allmänna hälsotillstånd. Orsaker och sjukdomsutveckling Lewykroppsdemens orsakas av ansamlingar av onormala proteiner, så kallade Lewy-kroppar, i hjärnans nervceller. Dessa proteinansamlingar påverkar signalsystemet, särskilt dopamin- och acetylkolinsystemen, vilket leder till både motoriska och kognitiva symtom. Riskfaktorerna är inte helt klarlagda, men studier visar att hög ålder, genetiska faktorer och tidigare neurologiska sjukdomar kan öka risken för att utveckla sjukdomen. Eftersom Lewykroppsdemens har likheter med både Alzheimers och Parkinsons sjukdom, tros sjukdomsmekanismerna delvis överlappa. Symtom vid Lewykroppsdemens LBD har en unik symtombild där både kognitiva och motoriska problem utvecklas parallellt. Tidiga symtom: Fluktuerande kognition – perioder av klarhet som plötsligt kan övergå i förvirring. Visuella hallucinationer, ofta detaljerade och återkommande. Störd REM-sömn med livliga drömmar och motorisk aktivitet under sömnen. Stelhet och långsamma rörelser liknande Parkinsons sjukdom. Måttliga symtom: Försämrad uppmärksamhet och koncentration. BPSD-symtom såsom hallucinationer, paranoia och vanföreställningar. Fallrisk ökar på grund av motoriska problem. Svårigheter att tolka rumsliga relationer och rörelse. Sena symtom: Svår kognitiv svikt där minnet påverkas mer än tidigare. Försämrad kommunikationsförmåga, inklusive afasi och svårigheter att förstå samtal. Starkt nedsatt autonomi i ADL och behov av omfattande vård. Sväljningsproblem, inkontinens och risk för aspirationspneumoni. Specifika hjälpbehov vid Lewykroppsdemens Vid Lewykroppsdemens krävs en personcentrerad vård där både kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar beaktas. Anpassad kommunikation och stöd vid hallucinationer Synhallucinationer är en central del av sjukdomen och kan orsaka oro eller rädsla. Istället för att argumentera emot hallucinationer är det ofta mer effektivt att använda lugn och bekräftande kommunikation. Vårdpersonal och anhöriga behöver vara medvetna om att hallucinationerna kan upplevas som verkliga för individen. Motorisk assistans och fallprevention Stelhet, långsamma rörelser och balansproblem ökar risken för fallskador. En trygg vårdmiljö med anpassade gånghjälpmedel och fallförebyggande åtgärder kan minska risken för olyckor. Vardagliga aktiviteter bör anpassas för att bevara självständighet så länge som möjligt. Läkemedelsanpassning och försiktighet med neuroleptika Personer med LBD är mycket känsliga för neuroleptika, och felaktig medicinering kan leda till allvarliga biverkningar såsom ökad stelhet och nedsatt medvetandegrad. Vårdpersonal behöver därför ha kunskap om vilka läkemedel som är lämpliga och arbeta nära läkare för att optimera behandlingen. Sömnstöd och trygghetsrutiner REM-sömnstörningar kan orsaka svårigheter att sova och ökad risk för nattlig oro. Ett förutsägbart kvällsschema, undvikande av stimulantia och trygghetsåtgärder på natten kan bidra till bättre sömnkvalitet. Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet I de senare faserna av sjukdomen blir vården inriktad på symtomlindring och komfort. Sväljningssvårigheter kräver anpassad kost, och smärtlindring blir en viktig del av omvårdnaden. Ett nära samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga är avgörande för att skapa en värdig och trygg vård i livets slutskede.

Frontallobsdemens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Frontallobsdemens, även kallad frontotemporal demens (FTD), är en ovanligare form av demens som främst påverkar hjärnans frontallober och temporallober. Till skillnad från Alzheimers sjukdom, där minnesproblem dominerar, leder frontallobsdemens i första hand till förändringar i personlighet, beteende och språk. Sjukdomen debuterar ofta tidigare än andra demenssjukdomar, vanligtvis mellan 50 och 65 års ålder, men kan även förekomma hos äldre. Cirka 5 % av alla demenssjukdomar utgörs av frontallobsdemens, men sjukdomen är troligen underdiagnostiserad eftersom symtomen ofta misstas för psykiatriska tillstånd som depression eller bipolär sjukdom. Orsaker och sjukdomsutveckling Frontallobsdemens beror på nedbrytning av nervceller i hjärnans pann- och tinninglober, vilket leder till att funktioner som impulskontroll, socialt beteende och språklig förmåga påverkas. I många fall kan sjukdomen kopplas till genetiska mutationer, och omkring 40 % av fallen har en ärftlig komponent. Nervcellsdöden orsakas av onormala proteinansamlingar, där tau-protein och TDP-43-protein är de vanligaste. Dessa skadar hjärnceller och leder till progressiv funktionsnedsättning. Symtom vid frontallobsdemens Beroende på vilka delar av hjärnan som påverkas kan sjukdomen delas in i två huvudformer: Beteendevariant (bvFTD): Förändringar i socialt beteende och personlighet, ofta med bristande omdöme och empati. Minskad insikt i egna begränsningar, vilket kan leda till riskfyllda eller olämpliga handlingar. Apati eller brist på motivation och initiativförmåga. Tvångsmässiga beteenden och förändrade matvanor, exempelvis överdrivet sötsug. Språkvariant (primär progressiv afasi, PPA): Svårigheter att hitta ord och formulera meningar (afasi). Minskad förståelse för ord och begrepp. Progressiv förlust av talförmågan, där personen till slut kan bli helt stum. Sjukdomen kan utvecklas långsamt, men leder med tiden till allvarliga funktionsnedsättningar som påverkar både det dagliga livet och relationer till anhöriga. Specifika hjälpbehov vid frontallobsdemens Frontallobsdemens kräver individuellt anpassad vård eftersom beteende- och språksymtom skiljer sig från andra demenssjukdomar. Strukturerad vardag och beteendereglering Personer med frontallobsdemens kan ha svårt att följa sociala normer och uppfatta konsekvenser av sitt agerande. Genom tydliga rutiner, gränssättning och vägledning kan risken för impulsiva handlingar minskas. Kommunikationsstöd och alternativa uttryckssätt Vid primär progressiv afasi behövs anpassad kommunikation, exempelvis genom bilder, skriftliga instruktioner eller digitala hjälpmedel för att underlätta interaktion. Anpassad omvårdnad vid nedsatt insikt och omdöme Många patienter saknar insikt om sin sjukdom och kan motsätta sig vårdinsatser. Ett respektfullt och lugnt bemötande är avgörande för att upprätthålla samarbetet i omvårdnaden. BPSD-hantering och trygghetsskapande insatser Agitation, hyperaktivitet och tvångsmässiga beteenden kan vara utmanande att hantera. Individanpassad sysselsättning, lugnande miljö och validerande kommunikation kan minska oro och frustration. Stöd för anhöriga och vårdpersonal Eftersom frontallobsdemens ofta innebär påfrestande förändringar i personlighet och beteende, kan anhöriga behöva vägledning och emotionellt stöd. Vårdpersonal behöver anpassa insatserna efter individens specifika behov och symtomutveckling. Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet När sjukdomen når sin slutfas blir patienten ofta beroende av fullständig vård. Insatser för att lindra obehag, förebygga trycksår och säkerställa nutrition är centrala i den palliativa fasen.

Blanddemens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Blanddemens är en kombination av två eller flera demenssjukdomar, där Alzheimers sjukdom och vaskulär demens är den vanligaste kombinationen. Detta gör att symtombilden kan vara komplex och variera mellan individer beroende på vilka sjukdomsprocesser som dominerar. Uppskattningsvis har över 50 % av demenspatienter inslag av både Alzheimers och vaskulär demens, vilket gör blanddemens till en vanlig men ofta underdiagnostiserad form av demenssjukdom. Sjukdomens förlopp präglas både av den gradvisa försämringen vid Alzheimers och de plötsliga kognitiva förändringarna som kännetecknar vaskulär demens. Detta innebär att patienter kan uppleva både långsamma och stegvisa försämringar i sin funktionsförmåga. Orsaker och sjukdomsutveckling Blanddemens uppstår när flera sjukdomsprocesser påverkar hjärnan samtidigt. Vanligtvis sker detta genom: Neurodegenerativa förändringar typiska för Alzheimers sjukdom, med ansamling av beta-amyloid och tau-protein som leder till nervcellsdöd. Vaskulära skador i hjärnan som orsakas av störningar i blodflödet, såsom stroke eller småkärlssjukdom. Inflammatoriska och metabola faktorer som kan påskynda sjukdomens förlopp och öka den kognitiva svikten. Då blanddemens är en kombination av sjukdomar, kan insjuknandet ske både långsamt och mer plötsligt, beroende på vilken komponent som dominerar vid en viss tidpunkt. Symtom vid blanddemens Symtomen varierar beroende på vilka delar av hjärnan som drabbas och i vilken utsträckning de olika sjukdomarna påverkar individen. Tidiga symtom: Lätt till måttlig minnesförlust, ofta mer uttalad än vid ren vaskulär demens. Svårigheter att planera och lösa problem (exekutiv dysfunktion). Försämrad koncentration och uppmärksamhet. Lättare motoriska svårigheter såsom ostadighet och långsammare rörelser. Måttliga symtom: Svårigheter med språk och kommunikation (afasi). Problem med rumslig orientering och att känna igen välbekanta ansikten. Ökad irritabilitet, ångest och depression. Episoder av plötslig försämring, särskilt efter stroke eller andra vaskulära händelser. Sena symtom: Påtaglig försämring av ADL-funktioner, där patienten blir beroende av hjälp med personlig vård och hygien. Kraftigt försämrad rörlighet och risk för fallolyckor. Försämrad sväljförmåga, vilket ökar risken för aspiration och undernäring. BPSD-symtom som hallucinationer, aggressivitet och misstänksamhet kan vara mer uttalade än vid Alzheimers sjukdom. Specifika hjälpbehov vid blanddemens Eftersom blanddemens kombinerar symtom från flera sjukdomar, kräver vården en bred ansats där både kognitiva och fysiska begränsningar beaktas. Strukturerad vardag och stöd för kognitiv svikt En tydlig och förutsägbar miljö minskar stress och förvirring. Planerade aktiviteter och anpassade hjälpmedel kan bidra till att bibehålla funktion så länge som möjligt. Balans mellan stimulans och vila Eftersom både neurodegenerativa och vaskulära förändringar påverkar hjärnan, är det viktigt att hitta en balans mellan kognitiv stimulering och vila för att minska trötthet och förvirring. Fallprevention och motorisk träning Gånghjälpmedel, balansträning och anpassningar i boendemiljön kan minska risken för fall och frakturer. Individanpassad kommunikation Afasi och exekutiv dysfunktion kan påverka förmågan att uttrycka behov. Alternativa kommunikationssätt, såsom bilder och taktila signaler, kan underlätta dialogen med vårdpersonal och anhöriga. BPSD-hantering och trygghetsinsatser Lugn miljö, validerande bemötande och individuellt anpassade aktiviteter kan minska agitation och ångest. Om beteendemässiga symtom blir svåra att hantera kan en läkemedelsbedömning behövas. Nutrition och vätskebalans Tidig identifiering av sväljproblem och anpassade kostråd kan minska risken för undernäring och aspiration. Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet När sjukdomen når sin slutfas är symtomlindring och livskvalitet i fokus. Smärtlindring, trycksårsprevention och stöd för både patient och anhöriga är centrala insatser.

Vaskulär demens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Vaskulär demens är den näst vanligaste formen av demens och orsakas av skador i hjärnans blodkärl, ofta som följd av stroke eller andra kärlsjukdomar. Sjukdomen står för cirka 15–20 % av alla demensfall i Sverige och drabbar oftare personer med riskfaktorer som högt blodtryck, diabetes, hjärt-kärlsjukdom och rökning (Socialstyrelsen, 2021). Till skillnad från Alzheimers sjukdom, som har en långsam och jämn försämring, kännetecknas vaskulär demens ofta av ett stegvis förlopp. Plötsliga försämringar kan uppstå efter en stroke eller en serie mindre blodproppar, vilket gör att symtombilden kan variera kraftigt mellan individer. Orsaker och sjukdomsutveckling Vaskulär demens uppstår när blodflödet till hjärnan försämras, vilket leder till syrebrist och skador på hjärnvävnaden. Detta kan ske genom: Stroke (hjärninfarkt eller hjärnblödning): En blodpropp eller blödning i hjärnan kan orsaka en plötslig försämring av kognitiva funktioner. Småkärlssjukdom: Små, upprepade proppar eller förkalkningar i hjärnans små blodkärl kan gradvis leda till försämrad kognition och minnesproblem. Hypoperfusion: Långvarigt lågt blodflöde, exempelvis vid hjärtsvikt eller lågt blodtryck, kan orsaka skador på hjärnans vita substans. Eftersom skadorna kan påverka olika delar av hjärnan, ser symtombilden olika ut från person till person. Symtom vid vaskulär demens Symtomen beror på vilka områden i hjärnan som skadats, men några vanliga tecken är: Kognitiva symtom: Försämrat minne, men ofta med bättre bevarad minnesfunktion än vid Alzheimers sjukdom. Svårigheter med uppmärksamhet och koncentration. Nedsatt exekutiv förmåga, exempelvis planering och problemlösning. Språk och kommunikation: Språkförståelsen kan vara nedsatt. Afasi kan förekomma efter stroke, vilket gör det svårt att tala eller förstå ord. Motoriska och fysiska symtom: Ostadig gång och ökad fallrisk. Svårigheter att koordinera rörelser. Emotionella och beteendemässiga symtom: Depression och apati är vanligt. BPSD-symtom som irritation, ångest och aggressivitet kan förekomma. Specifika hjälpbehov vid vaskulär demens Eftersom sjukdomen ofta uppkommer tillsammans med andra kroppsliga sjukdomar, behöver vården anpassas efter både kognitiva och fysiska funktionsnedsättningar. Stroke- och hjärt-kärlvård: Tidig rehabilitering efter en stroke kan förbättra prognosen. Blodtryckskontroll, blodförtunnande läkemedel och fysisk aktivitet kan bromsa sjukdomens progression. ADL-stöd och fysisk träning: Många patienter får nedsatt motorik och behöver hjälp med balans, gångträning och anpassade hjälpmedel. Individuellt stöd i personlig hygien och klädsel kan behövas. Kommunikation och språkstöd: Afasi kan göra det svårt att uttrycka sig, vilket kräver anpassad kommunikation. Bilder, teckenspråk eller alternativa kommunikationshjälpmedel kan vara till stor hjälp. Psykosocialt stöd och bemötande: Personer med vaskulär demens kan ha insikt om sin sjukdom, vilket kan leda till depression och frustration. Ett empatiskt bemötande och stöd från anhöriga och personal är avgörande. Miljöanpassningar och trygghetsskapande åtgärder: För personer med nedsatt balans och fallrisk behövs anpassningar i boendemiljön, såsom halkskydd, stabila möbler och gånghjälpmedel. BPSD-hantering och trygghetsskapande insatser: Vid beteendemässiga och psykiska symtom kan lugn omgivning, strukturerad vardag och individanpassade aktiviteter minska oro och förvirring.

Alzheimers sjukdom – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens och står för cirka 60–70 % av alla demensfall världen över. I Sverige lever omkring 100 000 personer med sjukdomen, och varje år insjuknar runt 25 000 nya fall (Socialstyrelsen, 2021). Sjukdomen är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning hos äldre och påverkar inte bara individen utan även anhöriga och vårdpersonal. Alzheimers sjukdom är kronisk och obotlig, men genom tidig upptäckt och rätt stöd kan symtomlindring och livskvalitet förbättras. Diagnosen ställs genom klinisk undersökning, kognitiva tester och bilddiagnostik som PET och MR. Orsaker och sjukdomsutveckling Sjukdomen orsakas av en ansamling av proteiner i hjärnan: beta-amyloid, som bildar plack mellan nervcellerna, och tau-protein, som skadar nervcellernas inre struktur. Dessa förändringar leder till gradvis nervcellsdöd och minskad hjärnvolym, särskilt i hippocampus – ett område som är avgörande för minne och inlärning. Faktorer som kan öka risken för Alzheimers inkluderar hög ålder, genetisk predisposition (APOE4-genen), hjärt-kärlsjukdomar, låg utbildningsnivå och en inaktiv livsstil. Symtom vid Alzheimers sjukdom Sjukdomsförloppet delas in i tre huvudsakliga faser: tidig, måttlig och sen fas. Tidiga symtom: Lätt minnesförlust, särskilt när det gäller nyligen inträffade händelser. Svårigheter att hitta ord (afasi). Försämrad orienteringsförmåga, även i välkända miljöer. Nedsatt förmåga att planera och fatta beslut. Förändrat beteende, till exempel irritation, oro eller nedstämdhet. Måttliga symtom: Försämrad förmåga att klara av vardagliga aktiviteter (ADL), såsom matlagning och personlig hygien. Ökad glömska och svårigheter att känna igen anhöriga. Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens (BPSD), såsom misstänksamhet, aggressivitet eller hallucinationer. Behov av mer omfattande stöd i det dagliga livet. Sena symtom: Kraftig nedsättning av kognitiva funktioner – talförmågan kan försvinna helt. Starkt nedsatt rörelseförmåga och ökad risk för fallolyckor. Sväljningssvårigheter, vilket ökar risken för undernäring och aspiration. Total beroende av vård och omsorg. Specifika hjälpbehov vid Alzheimers sjukdom Behoven förändras i takt med sjukdomens utveckling och kräver anpassade insatser. Strukturerad och individanpassad vård Tidiga insatser fokuserar på att bevara funktionsförmågan så länge som möjligt. Användning av hjälpmedel, minnesstöd och dagliga rutiner kan underlätta vardagen. Kommunikation och bemötande Eftersom språksvårigheter (afasi) blir alltmer uttalade, behöver kommunikationen anpassas. Användning av kroppsspråk, bilder och tydliga meningar kan underlätta. BPSD-hantering och trygghetsskapande åtgärder Agitation, oro och hallucinationer är vanliga i den måttliga fasen. Miljöanpassningar, lugna samtal och validerande bemötande kan minska ångest och aggressivitet. Nutrition och vätskebalans I den sena fasen är risken för undernäring hög. Anpassad kost, hjälp med matintag och övervakning av vätskebalansen är avgörande. Palliativ vård i livets slutskede Vid avancerad Alzheimers sjukdom blir vården palliativ. Smärtlindring, munvård och åtgärder för att upprätthålla en god livskvalitet prioriteras.

Parkinsons sjukdom med demens Parkinsons sjukdom med demens (PDD) är en neurodegenerativ sjukdom där en person med Parkinsons sjukdom utvecklar kognitiv svikt och demenssymtom efter flera års sjukdom. Sjukdomen delar många drag med Lewykroppsdemens, eftersom båda orsakas av ansamling av alfa-synuklein i hjärnan, men vid PDD uppstår de motoriska symtomen först, följt av kognitiva förändringar efter flera år. Orsaker till Parkinsons sjukdom med demens Parkinsons sjukdom uppstår när nervceller i substantia nigra, ett område i hjärnan som producerar dopamin, bryts ner. Dopamin är en signalsubstans som är viktig för att styra rörelser, men även för motivation och vissa kognitiva funktioner. När sjukdomen fortskrider kan proteinansamlingar i hjärnan sprida sig och påverka områden som styr minne, uppmärksamhet och perception, vilket leder till demensutveckling. Riskfaktorer för Parkinsons sjukdom med demens inkluderar: Lång sjukdomsduration – Ju längre en person har haft Parkinsons sjukdom, desto större är risken för demensutveckling. Hög ålder – Äldre personer med Parkinsons har högre risk att utveckla demens än yngre. Hallucinationer och motoriska symtom i tidiga stadier – Har kopplats till ökad risk för kognitiv försämring. Symtom vid Parkinsons sjukdom med demens Tidiga symtom Långsam tankeförmåga (bradyfreni) – Personen kan ha svårt att bearbeta information snabbt. Uppmärksamhetsproblem – Svårt att hålla fokus under längre tid. Svårigheter att planera och lösa problem – Exekutiva funktioner försämras gradvis. Lindriga minnesproblem – Till skillnad från Alzheimers påverkas minnet ofta senare i sjukdomsförloppet. Medelsvår fas Synhallucinationer – Personen kan se saker som inte finns, ofta människor eller djur. Rumsliga svårigheter – Personen kan ha svårt att bedöma avstånd och röra sig säkert. Ökad förvirring och desorientering – Kan ha svårt att förstå var de befinner sig eller vad som händer omkring dem. Försämrat tal och språkförståelse – Kan upprepade gånger byta ämne eller ha svårt att formulera meningar. Svår fas Total beroende av hjälp i vardagen – Kan inte längre utföra grundläggande sysslor utan stöd. Motorisk försämring – Stelhet och balansproblem kan leda till sängbundenhet. Försämrad sväljförmåga – Ökar risken för kvävning och lunginflammation. Parkinsons sjukdom med demens skiljer sig från Lewykroppsdemens genom att de motoriska symtomen alltid kommer flera år före de kognitiva problemen. Vid Lewykroppsdemens uppträder kognitiv svikt och hallucinationer ofta samtidigt som eller före motoriska symtom. Sammanfattning Parkinsons sjukdom med demens uppstår när en person med Parkinsons gradvis utvecklar kognitiva symtom, ofta efter många års sjukdom. De viktigaste symtomen inkluderar långsam tankeförmåga, synhallucinationer och exekutiva svårigheter. Sjukdomen orsakas av spridning av proteinansamlingar i hjärnan som påverkar både rörelseförmåga och kognition. Till skillnad från Alzheimers påverkas minnet ofta senare i sjukdomsförloppet, medan uppmärksamhet och problemlösning försämras tidigt.

Lewykroppsdemens Lewykroppsdemens (LBD) är en av de vanligaste demenssjukdomarna och står för cirka 10–15 % av alla demensfall. Sjukdomen kännetecknas av en kombination av kognitiva symtom, motoriska svårigheter och återkommande hallucinationer. Den orsakas av ansamlingar av Lewykroppar, onormala proteinstrukturer som skadar nervceller i hjärnan, särskilt i områden som styr tänkande, rörelse och sömn. Lewykroppsdemens har likheter med både Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, vilket gör den svår att diagnostisera i tidiga skeden. Orsaker till Lewykroppsdemens Lewykroppsdemens beror på en ansamling av Lewykroppar i hjärnans nervceller. Lewykropparna består av proteinet alfa-synuklein, vilket stör nervcellernas funktion och leder till att de gradvis förlorar sin förmåga att kommunicera. Detta orsakar en progressiv nedbrytning av kognitiva funktioner, motorik och perception. Riskfaktorer för Lewykroppsdemens är inte helt klarlagda, men följande faktorer kan öka risken: Hög ålder, särskilt över 70 år. Genetiska faktorer, även om ärftlig Lewykroppsdemens är ovanlig. Tidigare diagnos av Parkinsons sjukdom. Högt blodtryck och kärlsjukdomar, som kan påverka hjärnans hälsa. Symtom vid Lewykroppsdemens Lewykroppsdemens har en varierande symtombild, där symtomen kan förändras från dag till dag. De mest framträdande symtomen innefattar kognitiva svårigheter, hallucinationer och motoriska problem. Tidiga symtom Fluktuerande kognition – Personen kan ena dagen vara klar och resonera normalt, för att nästa dag vara förvirrad och ha svårt att koncentrera sig. Synhallucinationer – Levande och detaljerade hallucinationer av människor eller djur är vanliga och kan uppträda tidigt i sjukdomen. Störd drömsömn (RBD - REM Sleep Behavior Disorder) – Personen kan uppleva livliga drömmar och fysiskt agera ut dem genom att prata, skrika eller röra sig under sömnen. Medelsvår fas Motoriska symtom – Liknande dem vid Parkinsons sjukdom, inklusive stelhet, långsamma rörelser och balansproblem. Ortostatisk hypotoni – Blodtrycksfall vid uppresning, vilket kan leda till yrsel och fallrisk. Svårigheter att tolka omgivningen – Kan leda till misstänksamhet och felaktiga tolkningar av verkligheten. Ökad känslighet för läkemedel – Personer med Lewykroppsdemens reagerar ofta mycket negativt på neuroleptika (antipsykotiska läkemedel), vilket kan leda till kraftig försämring av symtomen. Svår fas Allvarlig kognitiv svikt – Personen förlorar successivt förmågan att förstå och uttrycka sig. Starka hallucinationer och vanföreställningar – Kan orsaka rädsla och oro. Oförmåga att röra sig självständigt – På grund av stelhet och muskelsvaghet blir personen sängbunden. Försämrad sväljförmåga, vilket ökar risken för undernäring och lunginflammation. Lewykroppsdemens skiljer sig från Alzheimers genom att minnesproblem ofta uppträder senare i sjukdomen, medan visuella hallucinationer och motoriska symtom förekommer tidigt. Sammanfattning Lewykroppsdemens är en komplex demenssjukdom där fluktuerande kognition, synhallucinationer och motoriska symtom är de mest framträdande symtomen. Sjukdomen orsakas av ansamling av Lewykroppar i hjärnan och har många likheter med både Alzheimers och Parkinsons sjukdom. Eftersom symtomen varierar från dag till dag kan diagnosen vara svår att ställa, och felaktig behandling med neuroleptika kan försämra tillståndet allvarligt.

Äldre multisjuka Äldre multisjuka utgör en stor och växande grupp inom vården. Med ökad ålder ökar risken för att drabbas av flera kroniska sjukdomar samtidigt, vilket ofta leder till en komplex läkemedelsbehandling. Studier visar att över 75 % av personer över 80 år har minst två kroniska sjukdomar, och att många av dem använder ett stort antal läkemedel dagligen. Denna situation kräver en noggrann och individuell vårdplanering för att säkerställa att behandlingen är både effektiv och säker. Att vara multisjuk innebär ofta en successiv försämring av funktionsförmågan, vilket påverkar individens självständighet och livskvalitet. Fysiska nedsättningar, såsom muskelsvaghet och nedsatt balans, kan leda till ökad fallrisk och behov av hjälpmedel för att klara vardagen. Samtidigt kan kognitiva funktionsnedsättningar, som minnesproblem eller svårigheter att tolka information, göra det svårt att hantera läkemedel eller följa medicinska råd. Multisjuklighet innebär också en högre risk för komplikationer vid akuta sjukdomstillstånd. Personer med flera kroniska sjukdomar kan ha nedsatt motståndskraft mot infektioner, försämrad sårläkning och svårigheter att återhämta sig efter operationer eller sjukhusvistelser. Undersköterskan har en viktig roll i att observera förändringar i patientens tillstånd och anpassa stödet efter individens behov. Genom att arbeta med ett funktionsbevarande förhållningssätt och anpassa vården efter individens resurser kan personalen bidra till att den äldre bibehåller sin självständighet så länge som möjligt. Regelbundna funktionsbedömningar kan identifiera behov av rehabilitering, hjälpmedel eller stödinsatser för att förbättra livskvaliteten och minska risken för vårdskador. Läkemedelsanvändning och ackumulering hos äldre En av de största utmaningarna vid läkemedelsbehandling av äldre multisjuka är risken för ackumulering, det vill säga att läkemedel ansamlas i kroppen och orsakar förhöjda koncentrationer över tid. Äldre har en långsammare ämnesomsättning och nedsatt njur- och leverfunktion, vilket gör att vissa läkemedel bryts ner långsammare än hos yngre personer. Detta kan leda till ökade biverkningar och oväntade reaktioner även vid normala doser. Vanliga läkemedel som kan ackumuleras hos äldre inkluderar: Sömntabletter och lugnande medel (bensodiazepiner) – kan orsaka förvirring, fallolyckor och ökad trötthet. Smärtstillande läkemedel, särskilt opioider – kan ge förstoppning, yrsel och andningsdepression vid för höga doser. Blodtryckssänkande läkemedel – risk för blodtrycksfall och svimning, särskilt vid snabbt uppresande. För att undvika ackumulering behöver man vara uppmärksam på vårdtagarens allmänna tillstånd, rapportera eventuella förändringar och säkerställa att läkemedelsgenomgångar genomförs regelbundet. Läkemedelsgenomgång och effektutvärdering För att minska risken för biverkningar och säkerställa att behandlingen är optimal genomförs regelbundet läkemedelsgenomgångar. Detta innebär att läkare och sjuksköterskor tillsammans med farmaceuter går igenom alla läkemedel en vårdtagare tar, för att bedöma deras effekt, behov och eventuella risker. Vid en läkemedelsgenomgång kan man upptäcka att: Vissa läkemedel inte längre behövs. Doser behöver justeras för att minska risken för biverkningar. Kombinationer av läkemedel kan ge farliga interaktioner. Undersköterskan har en viktig roll i detta arbete genom att observera vårdtagarens reaktioner på medicineringen och rapportera förändringar i mående, såsom ökad trötthet, förändrat beteende eller tecken på smärta. Biverkningar och missbruk Äldre är särskilt känsliga för läkemedelsbiverkningar. Förutom yrsel, förvirring och fallolyckor kan biverkningar yttra sig som klåda, muntorrhet, illamående, svullnad och aptitlöshet. Eftersom vissa läkemedel kan ge beroende, särskilt sömnmedel och smärtstillande preparat, är det viktigt att dessa används med försiktighet. Det förekommer att vårdtagare som fått starka läkemedel under lång tid utvecklar en tolerans, vilket kan leda till att dosen behöver ökas för att ge samma effekt. I sådana fall behöver sjukvårdspersonalen vara extra uppmärksam och i vissa fall överväga nedtrappning. Läkemedelsansvar och delegering Inom äldreomsorgen är läkemedelshantering en central uppgift som kräver noggrannhet och ansvarstagande. Undersköterskor har vanligtvis inte ansvar för att administrera läkemedel, men kan få delegering från sjuksköterska att exempelvis ge ögondroppar, salvor eller vissa tabletter. Delegering innebär ett stort ansvar och kräver att undersköterskan har god kunskap om läkemedlen, deras verkan och eventuella biverkningar. Man ska alltid följa gällande rutiner och dokumentation vid läkemedelshantering. Exempel på viktiga aspekter är att: Kontrollera att rätt läkemedel ges vid rätt tidpunkt. Observera vårdtagarens reaktion efter medicinering. Dokumentera eventuella avvikelser eller biverkningar. Vid osäkerhet ska alltid en sjuksköterska kontaktas. Samverkan och uppföljning Att vårda äldre multisjuka kräver teamarbete och samverkan mellan olika yrkesgrupper. Undersköterskor har en viktig roll i att ge individuellt anpassad vård, förebygga läkemedelsrelaterade problem och rapportera förändringar i vårdtagarens hälsa. Genom att arbeta förebyggande och följa upp effekten av läkemedelsbehandlingen kan man minska risken för onödiga biverkningar och öka livskvaliteten för äldre.

Frontotemporal demens Frontotemporal demens (FTD), även kallad pannlobsdemens, är en ovanligare form av demens som främst påverkar pannloben och tinningloben i hjärnan. Dessa områden styr beteende, personlighet, språk och känslomässig kontroll. Till skillnad från Alzheimers sjukdom, där minnesförsämring ofta är det första symtomet, börjar FTD vanligtvis med förändringar i beteende, språk eller motorik. Sjukdomen debuterar ofta tidigare än andra demensformer, och det är inte ovanligt att den upptäcks redan i 50- eller 60-årsåldern. Orsaker till frontotemporal demens Frontotemporal demens orsakas av en gradvis nedbrytning av nervceller i pannloben och tinningloben. Orsaken till denna celldöd är inte helt klarlagd, men sjukdomen kan kopplas till onormala proteinansamlingar i hjärnan, främst tau-protein och TDP-43-protein. Ungefär 30–40 % av fallen har en ärftlig komponent, och i dessa fall kan mutationer i specifika gener, såsom C9orf72, MAPT eller GRN, spela en roll. Till skillnad från vaskulär demens påverkas inte blodflödet till hjärnan, utan det handlar istället om en primär neurodegenerativ process. Symtom vid frontotemporal demens Symtomen varierar beroende på vilken del av hjärnan som påverkas först. Sjukdomen delas därför ofta in i tre huvudsakliga undergrupper: beteendevariant FTD, primär progressiv afasi och motorisk FTD. Beteendevariant FTD är den vanligaste formen och kännetecknas av förändringar i personlighet och socialt beteende. Personen kan bli känslomässigt avtrubbad, uppvisa bristande omdöme eller få svårigheter att förstå sociala normer. Vanliga tecken är apati, bristande empati, impulsiva handlingar och förändrad matlust, där vissa utvecklar ett överdrivet intag av söt mat eller upprepat ätbeteende. Primär progressiv afasi (PPA) påverkar språket och kan yttra sig som antingen svårigheter att hitta ord, försämrad språkförståelse eller en gradvis förlust av förmågan att tala. Personen kan ha svårt att namnge föremål, bygga grammatiskt korrekta meningar eller förstå vad andra säger. I takt med att sjukdomen fortskrider kan även beteendemässiga symtom uppträda. Motorisk FTD, där sjukdomen påverkar rörelseförmågan, kan likna Parkinsons sjukdom eller ALS. Personen kan utveckla stelhet, skakningar, muskelsvaghet eller svårigheter att kontrollera sina rörelser. Eftersom frontotemporal demens ofta drabbar yngre personer och debuterar med beteendemässiga symtom, kan sjukdomen initialt misstolkas som en psykiatrisk sjukdom, såsom depression eller bipolär sjukdom. Den gradvisa förlusten av social förmåga och impulskontroll kan göra att den drabbade har svårt att behålla arbete och relationer, vilket kan leda till stora förändringar i livssituationen innan diagnosen ställs. Faser vid Frontotemporal demens Frontotemporal demens skiljer sig från andra demenssjukdomar genom att minnesproblem inte alltid är det första symtomet. Istället påverkas beteende, språk eller motorik, beroende på vilken variant av sjukdomen personen har. Sjukdomen utvecklas successivt och kan delas in i tre faser: tidig fas, medelsvår fas och svår fas. Tidig fas I början av sjukdomen märks ofta förändringar i personlighet och socialt beteende snarare än klassiska minnesproblem. Personen kan börja bete sig på ett sätt som inte är typiskt för dem, exempelvis genom att bli känslomässigt avtrubbad, impulsiv eller få förändrade matvanor. Om det är en språkvariant av FTD kan personen få svårt att hitta ord eller förstå tal. Typiska symtom i denna fas: Minskad empati och bristande sociala hämningar. Upprepade beteendemönster eller ritualer. Svårigheter att planera och genomföra vardagliga sysslor. Språkproblem såsom ordglömska eller svårigheter att bygga meningar. Medelsvår fas Symtomen blir mer uttalade och börjar påverka vardagslivet påtagligt. Personen kan få ökad svårighet att kommunicera, svårare att följa instruktioner och uppleva ökad förvirring i nya miljöer. Impulsiva handlingar och bristande sjukdomsinsikt kan leda till riskbeteenden, såsom att ge bort pengar eller bryta sociala normer. Typiska symtom i denna fas: Kraftigt förändrat beteende, där personen kan bli aggressiv eller apatisk. Större svårigheter att uttrycka sig verbalt. Försämrad tidsuppfattning och orienteringsförmåga. Stelhet och rörelsesvårigheter om sjukdomen påverkar motoriken. Svår fas I sjukdomens slutskede försämras kommunikationsförmåga, rörelseförmåga och allmän kognitiv funktion. Personen kan förlora sin förmåga att tala helt, få svåra sväljningssvårigheter och till slut bli helt beroende av hjälp i vardagen. Typiska symtom i denna fas: Oförmåga att kommunicera eller förstå tal. Kraftig muskelsvaghet och nedsatt rörelseförmåga. Sängbundenhet och total beroende av vård. Ökad risk för sväljproblem och lunginflammation. Sjukdomens förlopp kan variera, men eftersom FTD oftare debuterar vid yngre ålder än Alzheimers sjukdom, kan sjukdomen utvecklas snabbare hos vissa individer. Sammanfattning Frontotemporal demens är en neurodegenerativ sjukdom som främst påverkar pannloben och tinningloben, vilket leder till förändringar i beteende, språk och motorik. Den debuterar ofta tidigare än andra demenssjukdomar och kan ha en ärftlig komponent. Eftersom sjukdomen ofta påverkar personligheten snarare än minnet i tidiga skeden kan den vara svår att känna igen och ibland misstas för en psykiatrisk diagnos. I takt med att nervcellerna bryts ner förlorar personen successivt sin förmåga att kommunicera och hantera vardagen.

Blanddemens Blanddemens är en kombination av två eller flera demenssjukdomar, där de vanligaste kombinationerna är Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. Detta innebär att personen både har de typiska plackbildningarna och nervcellsförändringarna vid Alzheimers samt kärlskador som påverkar hjärnans blodcirkulation vid vaskulär demens. Det uppskattas att en stor andel av demenssjuka, särskilt äldre över 80 år, faktiskt har en blandning av dessa två sjukdomar snarare än en renodlad form. Eftersom symtomen överlappar kan det vara svårt att skilja blanddemens från Alzheimers eller vaskulär demens enskilt. Orsaker till blanddemens Blanddemens utvecklas när två olika sjukdomsprocesser samtidigt påverkar hjärnan. De två huvudsakliga orsakerna är: Alzheimers sjukdom – Nedbrytning av nervceller orsakad av ansamling av beta-amyloid och tau-proteiner, vilket leder till försämrad minnesfunktion. Vaskulära skador – Försämrad blodcirkulation i hjärnan på grund av stroke, småkärlssjukdom eller högt blodtryck, vilket leder till syrebrist och celldöd. Riskfaktorer för blanddemens inkluderar: Hög ålder – Förekommer oftast hos äldre över 80 år. Hjärt-kärlsjukdomar – Högt blodtryck, diabetes, åderförkalkning och rökning ökar risken för vaskulära skador i hjärnan. Genetiska faktorer – Ärftlighet för Alzheimers kan öka risken att utveckla blanddemens. Symtom vid blanddemens Eftersom blanddemens kombinerar inslag från både Alzheimers och vaskulär demens, varierar symtombilden beroende på vilken sjukdom som dominerar. Tidiga symtom Minnesproblem – Glömska av nyligen inträffade händelser, men äldre minnen kan vara bevarade. Nedsatt uppmärksamhet och långsammare tankeförmåga – Personen kan ha svårt att följa med i samtal eller snabba förändringar. Svårigheter att planera och lösa problem – Påverkan på exekutiva funktioner kan göra att personen har svårt att hantera ekonomi, boka tider eller laga mat. Medelsvår fas Oregelbunden försämring – Personen kan ha perioder av relativ stabilitet, följt av plötsliga försämringar om blodcirkulationen i hjärnan påverkas ytterligare. Försämrad orienteringsförmåga – Svårigheter att hitta även i bekanta miljöer. Språkproblem och ordglömska – Långsammare tal och svårigheter att uttrycka sig. Humörsvängningar och beteendeförändringar – Apati, oro eller misstänksamhet kan förekomma. Svår fas Förlust av förmågan att kommunicera – Talet kan försvagas eller helt upphöra. Motoriska svårigheter och nedsatt balans – Ökad fallrisk och svårigheter att gå. Total beroende av hjälp – Behov av stöd med personlig hygien, måltider och förflyttningar. Eftersom blanddemens innebär både nervcellsnedbrytning och kärlskador, kan sjukdomsförloppet vara mer varierande än vid en renodlad demenssjukdom. Sammanfattning Blanddemens innebär en kombination av Alzheimers sjukdom och vaskulär demens, där både nervcellsdöd och blodcirkulationsstörningar bidrar till kognitiv försämring. Minnesproblem, långsam tankeförmåga och nedsatt beslutsförmåga är vanliga tidiga symtom, och sjukdomen har ofta ett ojämnt förlopp, där försämringen kan ske både gradvis och i plötsliga steg. Eftersom blanddemens är vanligt, särskilt hos äldre, är det viktigt att förstå hur de olika sjukdomsprocesserna påverkar hjärnan för att kunna ge rätt stöd och behandling.

Vaskulär demens Vaskulär demens är den näst vanligaste demenssjukdomen och står för cirka 15–20 % av alla demensfall. Sjukdomen orsakas av störningar i hjärnans blodcirkulation, vilket leder till syrebrist och skador på nervceller. Eftersom hjärnan är beroende av ett konstant blodflöde för att fungera, kan även små störningar i blodtillförseln leda till kognitiva problem. Till skillnad från Alzheimers sjukdom, som utvecklas gradvis, har vaskulär demens ofta ett ojämnt och stegvis förlopp där symtomen kan förvärras plötsligt efter en stroke eller en serie av små blodproppar. Orsaker till vaskulär demens Vaskulär demens beror på skador i hjärnans blodkärl som leder till syrebrist i hjärnvävnaden. De vanligaste orsakerna är: Stroke – En större blodpropp eller blödning i hjärnan kan orsaka plötsliga och märkbara symtom på demens. Småkärlssjukdom – Vid små blodkärlsskador kan syretillförseln försämras gradvis, vilket leder till långsamt ökande kognitiva problem. Åderförkalkning (ateroskleros) – Fettavlagringar och förkalkning i blodkärlen minskar blodflödet till hjärnan. Riskfaktorer för vaskulär demens är ofta desamma som för hjärt-kärlsjukdomar, såsom högt blodtryck, diabetes, rökning, höga blodfetter och förmaksflimmer. Symtom vid vaskulär demens Symtomen vid vaskulär demens varierar beroende på vilka delar av hjärnan som drabbas och hur allvarliga blodcirkulationsstörningarna är. Tidiga symtom Nedsatt uppmärksamhet och koncentrationsförmåga. Långsammare tankeförmåga – personen kan ha svårt att snabbt ta in ny information. Svårigheter att planera och organisera vardagliga uppgifter. Lindrig minnespåverkan – ofta mindre uttalad än vid Alzheimers sjukdom. Medelsvår fas Märkbara svårigheter att hitta ord och hålla en röd tråd i samtal. Problem med orientering i tid och rum. Humörsvängningar, depression eller irritabilitet. Beteendeförändringar – kan vara mer känslomässigt avtrubbad eller reagera med plötslig frustration. Svår fas Stora svårigheter att kommunicera och förstå omgivningen. Kraftigt nedsatt motorik och balans, vilket ökar risken för fall. Oförmåga att utföra grundläggande vardagliga sysslor. Eftersom vaskulär demens ofta har ett stegvis förlopp, kan personen försämras plötsligt vid en ny blodpropp och därefter vara stabil under en tid, tills nästa försämring sker. Sammanfattning Vaskulär demens orsakas av skador på hjärnans blodkärl, ofta till följd av stroke eller småkärlssjukdom. Sjukdomens förlopp är ofta ojämnt, där symtomen kan försämras stegvis snarare än gradvis som vid Alzheimers sjukdom. Försämrad uppmärksamhet, långsammare tankeförmåga och svårigheter med planering är typiska symtom, medan minnesproblem kan vara mindre framträdande i början. Att förstå vaskulär demens och dess koppling till hjärt-kärlsjukdomar är viktigt för att kunna identifiera riskfaktorer och tidiga tecken.

Alzheimers sjukdom Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens och står för cirka 60–70 % av alla fall. Det är en progressiv och obotlig hjärnsjukdom som orsakar en gradvis försämring av kognitiva funktioner som minne, språk och problemlösning. Sjukdomen påverkar även orienteringsförmåga, beteende och efterhand kroppens motoriska funktioner. Alzheimers sjukdom har ett långsamt förlopp, där nervceller i hjärnan gradvis bryts ner och dör. De första förändringarna sker oftast i hippocampus, ett område som är avgörande för minnesfunktioner. I takt med att sjukdomen fortskrider sprider sig skadorna till andra delar av hjärnan, vilket leder till att fler kognitiva och motoriska funktioner försämras. Orsaker till Alzheimers sjukdom Den exakta orsaken till Alzheimers sjukdom är ännu inte helt klarlagd, men forskningen har identifierat flera bakomliggande faktorer som påverkar sjukdomsutvecklingen. En av de främsta mekanismerna bakom sjukdomen är ansamlingen av två onormala proteiner i hjärnan: Beta-amyloid – Bildar så kallade amyloida plack mellan nervcellerna, vilket hindrar deras kommunikation. Tau – Förändringar i tau-proteiner leder till att de bildar trassliga nystan inuti nervcellerna, vilket orsakar celldöd. Dessa förändringar leder till att nervcellerna förlorar sin funktion och dör, vilket resulterar i hjärnatrofi (hjärnvävnadsförlust). Riskfaktorer för Alzheimers sjukdom Alzheimers är en komplex sjukdom där både genetiska och livsstilsrelaterade faktorer spelar en roll. Hög ålder är den största riskfaktorn – sjukdomen är ovanlig före 65 års ålder men blir allt vanligare därefter. Genetiska faktorer påverkar risken – vissa genmutationer (t.ex. APOE4) har kopplats till en ökad sannolikhet att utveckla sjukdomen. Kardiovaskulära faktorer som högt blodtryck, diabetes, rökning och höga blodfetter ökar risken, troligen genom att de påverkar hjärnans blodcirkulation. Låg utbildningsnivå och brist på mental stimulans kan också ha en inverkan, eftersom mental aktivitet tros bidra till en ”kognitiv reserv” som skyddar hjärnan längre. Symtom vid Alzheimers sjukdom Alzheimers sjukdom utvecklas gradvis och symtomen förvärras över tid. Sjukdomsförloppet kan delas in i tidig, medelsvår och svår fas, där symtomen blir alltmer påtagliga i takt med att fler delar av hjärnan drabbas. Tidiga symtom (mild kognitiv svikt) De första symtomen handlar ofta om minnessvårigheter och nedsatt inlärningsförmåga. Personen kan ha svårt att komma ihåg nyss inträffade händelser, medan äldre minnen fortfarande är relativt intakta. Andra tecken kan vara: Svårigheter att hitta ord eller tappa tråden i samtal. Nedsatt orienteringsförmåga – kan gå vilse i nya miljöer. Problem med planering och att utföra vardagliga uppgifter. Ökad känslighet för stress och förändringar. Många kan i detta skede fortfarande klara sig självständigt i vardagen men börjar uppleva att vissa aktiviteter blir mer utmanande. Medelsvår fas (tydlig demens) När sjukdomen fortskrider blir symtomen mer påtagliga och börjar påverka personens självständighet. Minnesproblemen förvärras – personen kan glömma familjemedlemmars namn eller upprepa samma frågor. Svårigheter att klä sig och hantera ekonomi. Försämrad tidsuppfattning – svårt att veta vilken dag eller årstid det är. Beteendeförändringar – kan bli misstänksam, orolig eller få humörsvängningar. Svårigheter att tolka sin omgivning – risk för missuppfattningar och hallucinationer. I detta skede blir personen ofta beroende av stöd från anhöriga eller vårdpersonal för att hantera sin vardag. Svår fas (avancerad demens) I den svåra fasen är sjukdomen långt framskriden, och personen förlorar nästan helt förmågan att kommunicera, röra sig och ta hand om sig själv. Kan inte längre känna igen närstående. Oförmåga att tala eller förstå språk. Svårigheter att svälja – risk för undernäring och lunginflammation. Motoriska problem – blir sängbunden och beroende av hjälp. Den sista fasen varar ofta månader till år och kräver omfattande omvårdnad. Sammanfattning Alzheimers sjukdom är en progressiv och obotlig hjärnsjukdom som leder till försämrad kognitiv funktion, förändrat beteende och till slut total förlust av självständighet. Den orsakas av nedbrytning av nervceller, främst på grund av ansamling av skadliga proteiner i hjärnan. Sjukdomen börjar ofta med minnesproblem men påverkar successivt fler kognitiva och motoriska funktioner. Att förstå sjukdomens förlopp och symtom är avgörande för att kunna upptäcka tidiga tecken och ge rätt stöd i takt med att sjukdomen fortskrider.

Demenssjukdomar hos äldre Vad är demens? Demens är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner och leder till en gradvis försämring av minne, språk, orienteringsförmåga och problemlösning. Sjukdomen påverkar också beteende och känsloliv, vilket kan göra vardagen svår både för den drabbade och för omgivningen. Demens är inte en normal del av åldrandet, utan orsakas av sjukliga förändringar i hjärnan. Sjukdomen utvecklas långsamt och leder successivt till ökad funktionsnedsättning. Till en början kan symtomen vara svåra att skilja från naturligt åldrande, men med tiden blir det tydligt att personen får svårigheter att klara sin vardag självständigt. Vanliga tecken är minnesförlust, nedsatt språklig förmåga, svårigheter att planera och genomföra uppgifter samt förändringar i beteende och personlighet. Många personer med demens utvecklar även BPSD (Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demens), vilket kan innebära oro, aggressivitet, hallucinationer eller apati. I senare stadier förloras även grundläggande motoriska funktioner, vilket kan leda till ofrivilliga rörelser som gripreflexen. Det innebär att personen instinktivt griper tag i föremål eller händer utan att medvetet kunna släppa taget. Gripreflexen, som är normal hos spädbarn men försvinner med åldern, kan alltså återkomma vid långt framskriden demens på grund av hjärnans fortskridande skador. Förekomsten av demens ökar med stigande ålder. Ungefär 20 % av alla över 80 år har en demenssjukdom, och i Sverige lever omkring 150 000 personer med diagnosen. Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen och står för 60–70 % av fallen. Demensens faser – hur sjukdomen utvecklas Demenssjukdomar utvecklas gradvis, och symtomen förvärras med tiden. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre huvudfaser: begynnande demens, mild/medelsvår demens och svår demens. Begynnande fas I den tidiga fasen märks ofta diskreta förändringar som kan vara svåra att skilja från normalt åldrande. Minnesproblem är ett vanligt första tecken, särskilt när det gäller att komma ihåg ny information. Personen kan också uppleva svårigheter att hitta ord eller planera vardagliga aktiviteter. Ofta blir det tydligt för anhöriga att något är fel, men personen själv kan ha svårt att inse problemen. Vanliga symtom i denna fas: Glömska, särskilt av nyss inträffade händelser. Svårigheter att hitta rätt ord i samtal. Försämrad orienteringsförmåga, t.ex. att gå vilse i bekanta miljöer. Minskad initiativförmåga och social tillbakadragenhet. Mild/medelsvår fas I denna fas blir symtomen tydligare och börjar påverka vardagen på ett mer genomgripande sätt. Personen kan ha svårigheter att hantera ekonomi, laga mat eller använda telefon och fjärrkontroller. Förmågan att förstå och uttrycka sig blir mer begränsad, och beteendeförändringar kan uppstå. Ibland kan hallucinationer eller misstänksamhet mot anhöriga utvecklas. Vanliga symtom i denna fas: Svårigheter att klä sig eller sköta personlig hygien utan hjälp. Tidsuppfattningen försämras, personen kan ha svårt att veta vilken dag eller årstid det är. Förvirring kring personer – kan ha svårt att känna igen anhöriga. Beteendeförändringar, oro eller aggressivitet kan uppstå. Ökad fallrisk på grund av nedsatt balans och motorik. Svår fas I den svåra fasen är personen helt beroende av hjälp i vardagen. Talet blir kraftigt nedsatt eller försvinner helt, och personen kan ha svårt att känna igen sina närstående. Även grundläggande kroppsfunktioner, såsom sväljförmåga och rörelseförmåga, försämras. Många blir sängliggande och utvecklar komplikationer som undernäring, urinvägsinfektioner och trycksår. Vanliga symtom i denna fas: Oförmåga att kommunicera verbalt. Stora svårigheter att svälja, risk för aspiration och lunginflammation. Total beroende av hjälp med personlig omvårdnad. Sängbundenhet, kontrakturer och muskelstelhet. Undersköterskans roll blir mer omfattande i takt med att sjukdomen fortskrider. I den tidiga fasen kan undersköterskan hjälpa till med struktur i vardagen och ge stöd i minnesträning, medan omvårdnaden i senare faser handlar om att säkerställa god hygien, nutrition och att bemöta beteendeförändringar på ett lugnt och tryggt sätt. Diagnoskriterier för demenssjukdom och dess kognitiva påverkan Demenssjukdom kännetecknas av en gradvis och fortskridande försämring av kognitiva funktioner, vilket påverkar minne, språk, igenkänning, motoriska förmågor och problemlösning. För att ställa diagnosen demens används kriterier från internationella klassifikationssystem såsom ICD-10/ICD-11 och DSM-5, där tre huvudkriterier måste uppfyllas: Nedsättning av minst två kognitiva domäner, såsom minne, språk eller uppmärksamhet. Påverkan på vardagen, där försämringen är så pass betydande att personen har svårt att klara sig själv utan stöd. Progressivt förlopp, där symtomen gradvis förvärras över tid. Kognitiva nedsättningar kan yttra sig på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan som drabbas. De vanligaste funktionella förlusterna vid demens är: 1. Afasi – språkstörning Afasi innebär en försämrad förmåga att tala, förstå, läsa och skriva. Vid demens kan det yttra sig genom att personen har svårt att hitta ord (anomi), talar osammanhängande eller tappar grammatiska strukturer. I senare stadier kan personen förlora sin verbala förmåga helt. 2. Agnosi – nedsatt igenkänningsförmåga Agnosi innebär en oförmåga att känna igen objekt, ansikten eller ljud trots att sinnena fungerar normalt. En person med agnosi kan exempelvis ha svårt att känna igen sina anhöriga eller tolka föremål i sin omgivning, vilket kan leda till förvirring och misstänksamhet. 3. Apraxi – oförmåga att utföra inlärda rörelser Apraxi innebär en svårighet att utföra viljemässiga rörelser, trots att motoriken i sig inte är påverkad. Personen kan ha svårt att klä på sig, hantera bestick eller använda enkla föremål som en kam eller tandborste. 4. Exekutiva svårigheter – nedsatt problemlösningsförmåga De exekutiva funktionerna styr planering, impulskontroll och beslutsfattande. Vid demens kan personen ha svårt att organisera sin vardag, lösa enkla problem eller anpassa sig till nya situationer. 5. Anomi – svårighet att hitta ord Anomi är en specifik form av språklig nedsättning där personen har svårt att hitta rätt ord i samtal, även om de vet vad de vill säga. Det kan yttra sig genom att personen använder omskrivningar eller ord som inte passar in i sammanhanget. Demenssjukdom och kognitiv påverkan i vardagen Dessa kognitiva svårigheter påverkar successivt förmågan att sköta vardagliga sysslor, såsom att laga mat, hantera pengar eller orientera sig i sin omgivning. I takt med att sjukdomen fortskrider blir personen allt mer beroende av stöd för att klara sig. Undersköterskan har en viktig roll i att observera och rapportera tecken på kognitiv försämring, särskilt om personen börjar ha svårt att förstå instruktioner, tappa ord eller visa oro vid förändringar. Genom att anpassa kommunikationen och skapa en trygg miljö kan man minska stress och förvirring hos personen med demens.

Konfusion hos äldre Konfusion, eller akut förvirringstillstånd, är ett vanligt och ofta allvarligt tillstånd hos äldre som innebär en plötslig förändring i medvetandet och kognitiv förmåga. Det kan uppträda som förvirring, desorientering, minnesstörningar, hallucinationer eller förändrat beteende. Konfusion är inte en sjukdom i sig, utan ett symtom på en bakomliggande orsak, såsom infektion, läkemedelsbiverkningar, vätskebrist eller metabol rubbning. Cirka 30–50 % av äldre som vårdas på sjukhus drabbas av konfusion, och risken är ännu högre hos personer med demens. Detta gör konfusion till en av de vanligaste komplikationerna vid sjukhusvistelser och kan ha allvarliga konsekvenser om den inte identifieras och behandlas i tid. Symtom och undersköterskans roll Konfusion kan utvecklas snabbt, ibland inom några timmar eller dagar, och symtomen varierar från mild desorientering till svår oro eller aggressivitet. Vanliga tecken är: Plötslig glömska och svårigheter att orientera sig i tid och rum. Växlande medvetandegrad – ibland klar, ibland mycket förvirrad. Svårigheter att fokusera eller svara på frågor. Hallucinationer och vanföreställningar. Motorisk oro eller motsatsen – apati och inaktivitet. Förändrat sömnmönster, ofta vaken på natten och sömnig dagtid. Undersköterskan har en viktig roll i att upptäcka tidiga tecken på konfusion, rapportera förändringar i patientens tillstånd och skapa en trygg vårdmiljö. Orsaker och behandling av konfusion Konfusion kan orsakas av många faktorer, exempelvis: Infektioner (t.ex. urinvägsinfektion, lunginflammation). Läkemedelsbiverkningar eller polyfarmaci. Vätskebrist och undernäring. Syrebrist vid hjärt- eller lungsjukdom. Obehandlad smärta eller förstoppning. Miljöförändringar – byte av vårdmiljö eller sensorisk överstimulering. Behandlingen riktas mot den bakomliggande orsaken, och det är viktigt att åtgärda faktorer som kan bidra till förvirringen. Omvårdnad och förebyggande insatser Undersköterskan kan bidra genom att: Skapa en lugn och trygg miljö, med tydlig dagsstruktur och minimal sensorisk stress. Se till att patienten får tillräckligt med vätska och näring. Hjälpa till att bibehålla dygnsrytmen, exempelvis genom dagsljus och regelbundna aktiviteter. Vara lugn och tydlig i kommunikationen och undvika att rätta vid förvirring. Observera läkemedelsbiverkningar och rapportera förändringar i patientens beteende. Konfusion kan vara skrämmande både för den drabbade och för omgivningen, men med rätt bemötande och behandling kan tillståndet ofta förbättras. Att upptäcka konfusion i tid och agera snabbt är avgörande för att minska risken för långvariga kognitiva problem och komplikationer.

Diabetes hos äldre Diabetes är en kronisk sjukdom som påverkar kroppens förmåga att reglera blodsockernivån. Förhöjt blodsocker beror på brist på insulin eller att kroppens celler inte svarar tillräckligt på insulinet, vilket leder till en störd sockeromsättning. Diabetes delas in i två huvudtyper: Typ 1-diabetes – En autoimmun sjukdom där kroppen slutar producera insulin. Den debuterar oftast i ung ålder men kan förekomma även hos äldre. Behandlingen kräver dagliga insulininjektioner. Typ 2-diabetes – Den vanligaste formen hos äldre, där kroppen fortfarande producerar insulin men har en nedsatt förmåga att använda det effektivt (insulinresistens). Åldrande, övervikt, fysisk inaktivitet och genetiska faktorer bidrar till sjukdomens utveckling. Typ 2-diabetes utvecklas ofta gradvis och kan finnas i flera år innan diagnosen ställs. Med tiden kan förhöjt blodsocker skada blodkärl och nerver, vilket ökar risken för hjärt-kärlsjukdom, njursvikt, synnedsättning och fotsår. Symtom och undersköterskans roll Hos äldre kan symtomen på diabetes vara mer diffusa och utvecklas långsamt, vilket gör att sjukdomen ibland upptäcks sent. Vanliga symtom inkluderar: Ökad törst och ökad urinproduktion. Trötthet, nedsatt ork och muskelsvaghet. Försämrad syn och dimsyn. Återkommande infektioner, exempelvis urinvägsinfektioner eller svampinfektioner. Klåda och torra slemhinnor. Stickningar eller domningar i fötterna på grund av nervskador (diabetesneuropati). Svårläkta sår, särskilt på fötterna. Undersköterskan har en viktig roll i att observera förändringar i patientens hälsotillstånd, uppmärksamma sårbildning och tecken på infektion samt rapportera misstänkta symtom. Att upptäcka diabetes tidigt kan bidra till att förebygga allvarliga komplikationer. Behandling av diabetes Behandlingen syftar till att hålla blodsockernivån stabil och förebygga följdsjukdomar. För många äldre med typ 2-diabetes är livsstilsförändringar den viktigaste behandlingen. Detta kan inkludera: Kostomläggning – En balanserad kost med långsamma kolhydrater, mer grönsaker och mindre socker hjälper till att hålla blodsockret stabilt. Fysisk aktivitet – Regelbunden motion förbättrar kroppens insulinkänslighet och minskar risken för komplikationer. Viktnedgång – Övervikt är en riskfaktor vid typ 2-diabetes och en måttlig viktminskning kan ha stor effekt på blodsockret. Vid behov används läkemedel för att sänka blodsockret: Metformin – Förstahandsval vid typ 2-diabetes, förbättrar insulinkänsligheten och minskar blodsockret. SGLT2-hämmare och GLP-1-analoger – Nyare läkemedel som sänker blodsockret och har positiva effekter på hjärt-kärlsystemet. Insulin – Ges vid typ 1-diabetes och vid vissa fall av svår typ 2-diabetes när andra behandlingar inte räcker. Förebyggande vård och omvårdnad Diabetes kan leda till allvarliga komplikationer, såsom hjärt-kärlsjukdom, njurskador, ögonskador och fotsår som kan utvecklas till svårläkta sår eller i värsta fall amputation. Diabetesneuropati, som innebär nervskador i fötterna, kan göra att patienten inte känner små sår eller skador, vilket ökar infektionsrisken. Undersköterskan kan bidra genom att: Stödja patienten i egenvård, inklusive att följa kost- och motionsråd. Hjälpa till att anpassa kosten om patienten har svårigheter att äta rätt. Se till att fötterna kontrolleras regelbundet, eftersom små sår kan bli allvarliga utan snabb behandling. Observera tecken på blodsockerfall (hypoglykemi), särskilt hos patienter som behandlas med insulin eller vissa diabetesläkemedel. Tecken på lågt blodsocker kan vara yrsel, svettningar, förvirring och svaghet. Ett individuellt anpassat stöd och ett empatiskt bemötande kan göra stor skillnad för äldre med diabetes och bidra till en stabil blodsockerkontroll samt en bättre livskvalitet.

Godartad prostataförstoring hos äldre Godartad prostataförstoring (benign prostatahyperplasi, BPH) är en vanlig åldersrelaterad förändring hos män där prostatakörteln växer och påverkar urinflödet. Eftersom prostata omger urinröret kan en förstoring göra det svårare att tömma urinblåsan helt, vilket kan leda till symtom som svag urinstråle, täta trängningar och en känsla av ofullständig blåstömning. Tillståndet är inte cancer, men obehandlat kan det orsaka urinretention, ökad risk för urinvägsinfektioner och i svåra fall njurpåverkan. Undersköterskan kan hjälpa patienten genom att observera urinvanor, uppmärksamma tecken på urinretention och rapportera symtom som kan tyda på försämring. En trygg och anpassad vårdmiljö med lättillgängliga toaletter och anpassade hjälpmedel kan minska besvären. Vid behandling används ofta alfa-receptorblockerare för att slappna av musklerna i urinblåsan och förbättra urinflödet, eller 5-alfa-reduktashämmare för att minska prostatans storlek. Regelbunden blåsträning och livsstilsförändringar, såsom minskat koffeinintag och anpassad vätskereglering, kan också lindra symtomen. I vissa fall kan kirurgi bli nödvändig om urinflödet är kraftigt påverkat. Symtom och undersköterskans roll Symtomen vid godartad prostataförstoring varierar men innefattar ofta: Svag urinstråle eller avbrutet urinflöde. Täta urinträngningar, särskilt på natten (nokturi). Känsla av att blåsan inte töms helt. Svårigheter att starta urinering. Efterdropp och ökad risk för urinvägsinfektion. Undersköterskan kan ha en viktig roll i att observera urinmönster, rapportera förändringar och hjälpa patienten att hantera besvären. Vid misstanke om urinretention (där urinblåsan inte töms ordentligt) kan patienten behöva vårdinsatser för att undvika komplikationer såsom urinvägsinfektion eller njurpåverkan. Behandling av godartad prostataförstoring Behandlingen anpassas efter symtomens svårighetsgrad och kan inkludera: Livsstilsförändringar – Minskad vätskeintag på kvällen, undvika koffein och alkohol samt regelbunden fysisk aktivitet. Blåsträning – Hjälper till att förbättra kontrollen över urineringen och minska frekventa trängningar. Läkemedelsbehandling vid godartad prostataförstoring Vid mer uttalade besvär används ofta läkemedel för att minska symtomen: Alfa-receptorblockerare – Slappnar av musklerna i urinblåsan och prostata för att underlätta urinering (t.ex. tamsulosin, alfuzosin). 5-alfa-reduktashämmare – Krymper prostatakörteln och förbättrar urinflödet över tid (t.ex. finasterid, dutasterid). Kombinationsbehandling – En kombination av alfa-receptorblockerare och 5-alfa-reduktashämmare kan ges vid svårare symtom. I vissa fall kan kirurgisk behandling vara nödvändig, särskilt om urinflödet är kraftigt påverkat. Omvårdnad och förebyggande åtgärder Undersköterskan kan hjälpa genom att uppmuntra regelbundna toalettbesök, säkerställa att patienten har en god vätskebalans och stödja vid eventuella urinproblem. Det är också viktigt att vara uppmärksam på tecken på urinretention eller infektion och rapportera dessa till sjuksköterska eller läkare. Med rätt behandling och stöd kan de flesta män med godartad prostataförstoring hantera sina symtom och bibehålla en god livskvalitet.

Inkontinens hos äldre Inkontinens, eller ofrivilligt läckage av urin eller avföring, är ett vanligt problem hos äldre och kan påverka både fysiskt och psykiskt välmående. Det kan leda till social isolering, hudproblem, urinvägsinfektioner och ökad fallrisk. Trots att inkontinens är vanligt är det inte en naturlig del av åldrandet – många orsaker kan behandlas eller lindras med rätt insatser. Olika typer av urininkontinens Ansträngningsinkontinens – Urinläckage vid hosta, nysning, skratt eller fysisk aktivitet. Orsakas av svag bäckenbotten, vanligt hos kvinnor efter menopaus. Trängningsinkontinens – Plötsliga och kraftiga trängningar som gör det svårt att hinna till toaletten. Vanligt vid överaktiv blåsa, neurologiska sjukdomar eller urinvägsinfektion. Överflödesinkontinens – Blåsan töms inte helt, vilket leder till droppvis urinläckage. Vanligt vid förstorad prostata eller neurologiska sjukdomar. Funktionell inkontinens – Personen har fysiska eller kognitiva svårigheter att ta sig till toaletten i tid, t.ex. vid demens eller rörelsehinder. Andra faktorer som påverkar urininkontinens Läkemedelsutlöst inkontinens – Vissa läkemedel, såsom vätskedrivande och blodtryckssänkande, kan öka urinproduktionen och orsaka läckage. Rumslig inkontinens – Personer med kognitiv svikt kan ha svårt att hitta toaletten eller tolka kroppens signaler. Neurogen inkontinens – Sjukdomar som Parkinson, multipel skleros och stroke kan störa nervsignalerna till urinblåsan, vilket kan leda till både trängningar och svårigheter att tömma blåsan helt. Avföringsinkontinens Avföringsinkontinens, eller ofrivilligt läckage av avföring, kan bero på flera faktorer, såsom svag bäckenbottenmuskulatur, förstoppning, nervskador eller sjukdomar som stroke, diabetes och demens. Förstoppning kan leda till överfyllnadsinkontinens, där hård avföring blockerar tarmen och lös avföring sipprar ut. Detta tillstånd kan vara både fysiskt och psykiskt påfrestande för den drabbade. Behandling av inkontinens Behandlingen anpassas efter orsaken och kan inkludera icke-farmakologiska och farmakologiska åtgärder: Blåsträning och bäckenbottenträning – Hjälper vid både urin- och avföringsinkontinens. Fiberrik kost och tillräckligt vätskeintag – Förbättrar tarmfunktionen och minskar både förstoppning och diarré. Toaletträning – Regelbundna toalettbesök kan minska risken för läckage. Hjälpmedel – Inkontinensskydd, absorberande underkläder och anpassad toalettutrustning kan förbättra vardagen. Vid behov kan läkemedel användas, exempelvis bulkmedel och tarmreglerande laxermedel för att stabilisera tarmfunktionen eller antikolinergika vid överaktiv blåsa. Vid svårare fall kan kirurgiska ingrepp övervägas. Undersköterskans roll i omvårdnaden Undersköterskan kan bidra genom att uppmuntra regelbundna toalettbesök, observera urin- och avföringsmönster, hjälpa till med god hygien och förebygga hudirritation. Vid kognitiv svikt kan tydliga rutiner, påminnelser och en anpassad miljö göra stor skillnad. Ett respektfullt bemötande och individanpassad omvårdnad är avgörande för att patienten ska känna sig trygg och ha en så god livskvalitet som möjligt.

Urinvägsinfektion hos äldre Urinvägsinfektion (UVI) är en av de vanligaste infektionerna hos äldre och orsakas oftast av bakterier som tar sig upp i urinvägarna. Infektionen kan delas in i nedre urinvägsinfektion (blåskatarr, cystit), där bakterierna stannar i urinblåsan, och övre urinvägsinfektion (njurbäckeninflammation, pyelonefrit), där bakterierna sprider sig upp till njurarna. En övre urinvägsinfektion är mer allvarlig och kan leda till komplikationer såsom sepsis om den inte behandlas i tid. Hos äldre kvinnor ökar risken för UVI efter klimakteriet på grund av minskade östrogennivåer som påverkar slemhinnan i urinvägarna, medan äldre män ofta drabbas av urinvägsinfektioner i samband med förstorad prostata, vilket kan leda till svårigheter att tömma blåsan helt. Andra riskfaktorer inkluderar nedsatt immunförsvar, diabetes, kateteranvändning och långvarigt sängläge. Symtomen på urinvägsinfektion kan skilja sig beroende på om det är en nedre eller övre UVI. Nedre urinvägsinfektion (cystit) ger symtom såsom sveda vid urinering, täta trängningar, smärta i nedre delen av magen och grumlig eller illaluktande urin. Övre urinvägsinfektion (pyelonefrit) kan ge hög feber, frossa, smärta i ländryggen och illamående. Hos äldre kan symtomen vara mer diffusa, och istället för typiska tecken på UVI kan patienten visa förvirring, trötthet, aptitlöshet eller ökad fallrisk. Personer med demens kan ha svårt att uttrycka obehag, vilket gör att undersköterskan måste vara extra uppmärksam på förändringar i beteende eller allmäntillstånd. Asymtomatisk bakteriuri och KAD-bärare Hos många äldre, särskilt kvinnor och personer med kvarliggande kateter (KAD), kan bakterier finnas i urinen utan att orsaka någon infektion. Detta kallas asymtomatisk bakteriuri och kräver ingen behandling, eftersom antibiotika i dessa fall inte minskar risken för komplikationer men kan bidra till utveckling av antibiotikaresistens. För personer med KAD (kateter à demeure) är bakterier i urinen vanligt och innebär inte automatiskt en urinvägsinfektion. Därför ska antibiotika endast ges vid tydliga tecken på infektion, såsom feber, flanksmärta, frossa eller påverkat allmäntillstånd. För att minska risken för urinvägsinfektioner hos KAD-bärare är god kateterskötsel avgörande, vilket innefattar korrekt hygien, regelbunden inspektion av urinuppsamlingssystemet och att undvika onödiga kateterbyten. Undersköterskan har en viktig roll i att observera eventuella förändringar och följa hygienrutiner för att förebygga infektioner. Behandling av urinvägsinfektion Behandlingen av urinvägsinfektion beror på infektionens svårighetsgrad. Vid lindrig blåskatarr kan ökat vätskeintag hjälpa kroppen att själv skölja ut bakterierna, och det är viktigt att uppmuntra till regelbundna toalettbesök för att undvika att urin stannar kvar i blåsan. Vid misstanke om bakteriell infektion bekräftas diagnosen ofta genom urinprov innan eventuell antibiotikabehandling påbörjas. Undersköterskan kan stödja patienten genom att säkerställa god hygien vid intimvård, uppmuntra till tillräckligt vätskeintag och vara uppmärksam på eventuella förändringar i urinvanor eller allmäntillstånd. Läkemedelsbehandling vid urinvägsinfektion Vid bekräftad bakteriell UVI används antibiotika för att behandla infektionen och förhindra spridning: Antibiotika vid nedre urinvägsinfektion (cystit) – Kortare antibiotikakur (t.ex. nitrofurantoin eller pivmecillinam). Antibiotika vid övre urinvägsinfektion (pyelonefrit) – Starka antibiotika såsom cefalosporiner eller kinoloner, ofta med längre behandlingstid. Östrogenbehandling – Vaginalt östrogen kan ges till äldre kvinnor för att stärka slemhinnorna i urinvägarna och minska risken för återkommande UVI. Långvarig antibiotikabehandling bör undvikas för att minska risken för antibiotikaresistens. Vid återkommande urinvägsinfektioner kan förebyggande åtgärder såsom tranbärsprodukter, probiotika och god blåstömningshygien rekommenderas. Undersköterskan kan hjälpa patienten att följa behandlingen och vara uppmärksam på biverkningar såsom magbesvär eller diarré. Urinvägsinfektion hos äldre kan ha allvarliga konsekvenser om den inte behandlas i tid. Genom att arbeta förebyggande, stödja god hygien och vara observant på symtom kan undersköterskan bidra till snabb upptäckt och effektiv behandling.

Förstoppning hos äldre Förstoppning, eller obstipation, är ett vanligt problem hos äldre och innebär att tarmtömningen sker mer sällan än normalt, ofta med hård och svårpasserad avföring. Förstoppning definieras ofta som färre än tre tarmtömningar per vecka, men vad som är normalt varierar mellan individer. Många äldre upplever även ofullständig tarmtömning, uppblåsthet och magbesvär. Åldrande påverkar tarmfunktionen genom minskad tarmrörlighet, och många äldre rör sig dessutom mindre, vilket ytterligare bidrar till långsammare tarmpassage. Andra vanliga orsaker till förstoppning inkluderar låg vätske- och fiberintag, vissa läkemedel (t.ex. opioider, järntabletter och vissa antidepressiva), samt underliggande sjukdomar som diabetes och Parkinsons sjukdom. Symtomen vid förstoppning kan variera i svårighetsgrad men omfattar ofta hård och torr avföring, svårigheter att tömma tarmen, uppblåsthet, magsmärtor och en känsla av ofullständig tarmtömning. Vissa äldre kan även uppleva minskad aptit, illamående och obehagskänsla i magen. Vid långvarig förstoppning kan det uppstå komplikationer såsom hemorrojder, sprickor i ändtarmsöppningen (analfissurer) och fekalom (hård, fast avföring som blockerar tarmen). Hos äldre personer med kognitiv svikt kan symtomen vara svårare att upptäcka, och det kan istället märkas genom ökad oro, nedsatt aptit eller plötsliga förändringar i beteendet. Undersköterskan kan bidra genom att vara uppmärksam på förändringar i avföringsmönstret och rapportera vid tecken på svår förstoppning. Behandlingen av förstoppning bygger på att främja en regelbunden tarmfunktion genom livsstilsförändringar och, vid behov, läkemedel. Ökat vätskeintag är en grundläggande åtgärd, eftersom vätskebrist kan göra avföringen hårdare. Fiberrik kost, såsom fullkornsprodukter, frukt och grönsaker, hjälper till att hålla avföringen mjuk och stimulera tarmrörelserna. Fysisk aktivitet är också viktig, eftersom rörelse främjar tarmens naturliga peristaltik. Undersköterskan kan stödja patienten genom att uppmuntra till regelbundna måltider, se till att patienten dricker tillräckligt och hjälpa till med daglig mobilisering. Ibland kan en trygg och avskild miljö vid toalettbesök minska stress och underlätta tarmtömningen. Läkemedelsbehandling vid förstoppning Vid svår eller långvarig förstoppning kan läkemedel behövas som stöd för tarmfunktionen: Bulkmedel – Ökar volymen på avföringen och stimulerar tarmrörelser (t.ex. fibertillskott, psylliumfrö). Osmotiska laxermedel – Binder vätska i tarmen och gör avföringen mjukare (t.ex. laktulos, makrogol). Tarmstimulerande laxermedel – Ökar tarmrörelserna och används vid svår förstoppning (t.ex. bisakodyl, sennaglykosider). Klysma eller suppositorier – Kan användas vid akut förstoppning för att underlätta tarmtömning. Långvarig användning av tarmstimulerande laxermedel bör undvikas om det inte är nödvändigt, eftersom det kan leda till beroende och försämrad tarmfunktion. Undersköterskan kan hjälpa till genom att övervaka effekten av behandlingen, påminna om medicineringen och vara uppmärksam på tecken på biverkningar såsom diarré eller magkramp. Förstoppning är ofta en hanterbar åkomma, men om den inte behandlas kan den leda till obehag och allvarliga komplikationer. Genom att arbeta förebyggande med kost, vätskeintag, fysisk aktivitet och omvårdnadsåtgärder kan undersköterskan bidra till en bättre livskvalitet för äldre med förstoppningsproblematik.