Julio Moraga

📄 Muntlig framställning, manus och kommunikationsstrategier Muntlig framställning är en central del av kommunikation och en nyckelfärdighet inom både utbildning och arbetsliv. För att tala effektivt i och inför en grupp krävs inte bara en välplanerad presentation, utan även en medvetenhet om sammanhang, syfte och mottagare. Genom att använda strategiska metoder för lyssnande, respons och retorik kan man utveckla sin muntliga förmåga och förbättra kommunikationen i olika samtalssituationer. Anpassning till sammanhang, syfte och mottagare En framgångsrik muntlig framställning kräver att talaren anpassar sitt språk och sin framtoning till den specifika situationen. Ett informellt samtal skiljer sig från en akademisk presentation, och ett argumenterande tal ställer andra krav än en muntlig berättelse. Anpassning sker på flera nivåer: Språklig nivå – Användning av formellt eller informellt språk beroende på sammanhanget. Struktur och upplägg – En tydlig disposition som hjälper åhörarna att följa resonemanget. Framförande och kroppsspråk – Gester, tonfall och ögonkontakt bidrar till en engagerande presentation. Att ha kunskap om publiken är avgörande. Ett budskap måste presenteras på ett sätt som gör det begripligt och intressant för lyssnarna. Detta kan innebära att använda exempel, analogier eller vardagliga referenser för att förtydliga komplexa idéer. Manusskrivande och hjälpmedel Att skriva manus är en viktig del av förberedelsen inför en muntlig framställning. Ett välstrukturerat manus fungerar som stöd och säkerställer att innehållet har en logisk röd tråd. Det finns olika typer av manus beroende på situationen: Fullständigt manus – Ett ord-för-ord-skrivet tal, användbart för nybörjare eller vid formella presentationer. Stolpmanus – En mer flexibel struktur där huvudpunkter och nyckelord anges, vilket möjliggör ett friare framförande. Minneskartor/mindmaps – Visuella hjälpmedel för att organisera tankar och idéer utan att binda talaren till en specifik ordning. Digitala verktyg som PowerPoint, Prezi eller whiteboards kan förstärka budskapet och göra presentationen mer interaktiv. Dock bör hjälpmedel användas med försiktighet – för mycket text på en presentation kan göra att åhörarna fokuserar mer på skärmen än på talaren. Strategier för att lyssna med olika syften och ge anpassad respons Kommunikation är en tvåvägsprocess där lyssnande är lika viktigt som att tala. Beroende på syftet med samtalet kan lyssnandet delas in i olika strategier: Lyssnande för förståelse – Att ta in information och analysera innehållet. Kritiskt lyssnande – Att utvärdera argument och identifiera styrkor och svagheter i resonemang. Empatiskt lyssnande – Att visa förståelse och skapa en trygg samtalsmiljö. Att ge respons på ett sätt som är anpassat till situationen är en viktig del av aktivt lyssnande. Respons kan vara bekräftande, utmanande eller vägledande beroende på samtalets natur. I en diskussion kan man använda tekniker som: Sammanfattning – Återge kärnpunkter för att visa att man förstått. Öppna frågor – Frågor som uppmuntrar till vidare resonemang. Spegelteknik – Att återupprepa delar av det som sagts för att klargöra budskapet. Strategier för att förstå och göra sig förstådd i olika typer av samtal I muntliga samtal kan det uppstå missförstånd på grund av skillnader i språkförståelse, bakgrundskunskap eller kulturella faktorer. För att effektivt göra sig förstådd kan följande strategier användas: Tydligt och enkelt språk – Anpassa ordförråd och meningsbyggnad efter mottagarens nivå. Omformuleringar – Förklara på olika sätt om budskapet inte når fram. Användning av exempel och konkreta situationer – Gör abstrakta begrepp mer greppbara. Icke-verbal kommunikation – Kroppsspråk, gester och mimik kan förstärka eller förtydliga budskapet. I mer avancerade samtal, som debatter och förhandlingar, blir det särskilt viktigt att kunna anpassa sina argument, hantera invändningar och behålla fokus på samtalets syfte. Grunderna i den retoriska arbetsprocessen Retorik handlar om att övertyga och engagera sin publik. Den klassiska retoriska arbetsprocessen består av fem steg: Inventio – Insamling av argument och idéer. Dispositio – Strukturering av innehållet för en tydlig röd tråd. Elocutio – Språklig utformning och stilistiska val. Memoria – Inlärning och förberedelse inför framförandet. Actio – Själva framförandet, inklusive röst och kroppsspråk. Att använda retoriska grepp som ethos (trovärdighet), pathos (känsla) och logos (logik) kan hjälpa talaren att skapa en mer övertygande presentation. Svenska språkets uttal och dess betydelse för ändamålsenlig kommunikation Uttalet påverkar hur väl ett budskap tas emot och förstås. För att förbättra sin muntliga framställning bör man arbeta med: Artikulation – Tydlig uttal av vokaler och konsonanter. Prosodi – Intonation, betoning och rytm i talet. Tempo och pausering – En balanserad rytm gör talet mer lättförståeligt. Svenskans prosodi skiljer sig från många andra språk, och för andraspråksinlärare kan det vara en utmaning att bemästra tonala mönster och betoningar. Genom övning, inspelning av tal och feedback kan uttalet förbättras och göra kommunikationen mer ändamålsenlig.

KASAM – Känsla av sammanhang Teorin om Känsla av sammanhang (KASAM) utvecklades av den medicinska sociologen Aaron Antonovsky på 1970-talet. Den används idag för att förstå hur människor hanterar stress och skapar förutsättningar för god hälsa, särskilt inom äldreomsorg, rehabilitering och personcentrerad vård. Antonovsky menade att hälsa inte bara handlar om frånvaro av sjukdom, utan att det finns en kontinuum mellan hälsa och ohälsa. KASAM hjälper oss att förstå varför vissa människor klarar livets utmaningar bättre än andra. De tre komponenterna i KASAM KASAM består av tre delar som tillsammans skapar en känsla av livets begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet: Begriplighet (Förståelse av situationen) Innebär att världen upplevs som logisk, förutsägbar och sammanhängande. Individen kan förstå och tolka händelser i livet, även om de är utmanande. Inom vården betyder det att patienter och brukare får tydlig information om sin hälsa och vårdinsatser. Hanterbarhet (Förmåga att möta utmaningar) Innebär att individen känner att hen har resurser (inre eller yttre) för att hantera svårigheter. Resurser kan vara socialt stöd, kunskap, copingstrategier eller professionell hjälp. I äldreomsorgen kan hanterbarhet stärkas genom anpassade hjälpmedel, stöd från vårdpersonal och tydliga vårdplaner. Meningsfullhet (Motivation och engagemang) Innebär att livet upplevs som meningsfullt och värt att engagera sig i. Individen känner att svårigheter har en innebörd och är värda att hantera. Inom vård och omsorg betyder det att stödja individens delaktighet, livskvalitet och självbestämmande. KASAM i äldreomsorgen och sjukvården KASAM tillämpas inom flera områden i vård och omsorg, exempelvis: ✅ Personcentrerad vård: Genom att stärka begriplighet (ge tydlig information), hanterbarhet (stöd och resurser) och meningsfullhet (individens delaktighet). ✅ Demensomsorg: Att skapa trygga rutiner och en förutsägbar miljö kan öka begriplighet för personer med demenssjukdom. ✅ Palliativ vård: Att ge existentiellt stöd och låta individen vara delaktig i beslut kan öka känslan av meningsfullhet. ✅ Rehabilitering: Genom att anpassa rehabiliteringen till individens resurser kan man stärka hanterbarhet. ✅ Äldreomsorg och hemtjänst: Att hjälpa äldre att bibehålla sina dagliga rutiner och sociala relationer kan bidra till en högre känsla av sammanhang. Sammanfattning KASAM är en viktig teori inom vård och omsorg och används för att förstå och stärka individens hälsa och välbefinnande. Genom att arbeta med begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet kan vårdpersonal hjälpa individer att hantera livets utmaningar på ett bättre sätt.

Teoretiska modeller och vårdfilosofi (Begrepp som påverkar vård och bemötande) Inom vård och omsorg finns flera teoretiska modeller och filosofiska perspektiv som används för att förbättra bemötandet, vårdkvaliteten och förståelsen för människors hälsa och livssituation. Dessa begrepp är viktiga för att skapa en personcentrerad, individanpassad och etisk vård. Vanliga teoretiska modeller och begrepp inom vårdfilosofi KASAM – Känsla av sammanhang En teori av Aaron Antonovsky som beskriver hur människor hanterar stress och bibehåller hälsa genom begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Inom äldreomsorgen används KASAM för att stärka individers välmående och autonomi. Salutogenes Ett hälsoperspektiv som fokuserar på främjande av hälsa snarare än att bara förebygga sjukdom. Används ofta i äldrevård och rehabilitering för att identifiera faktorer som stärker individens hälsa. PCC – Personcentrerad vård Ett förhållningssätt där patientens individuella behov, önskemål och delaktighet står i centrum. Grundprincipen är att vården ska utgå från personens egna resurser och önskemål, snarare än enbart medicinska diagnoser. IBIC – Individens behov i centrum Ett arbetssätt inom äldreomsorgen där vårdplanering och insatser anpassas efter individens funktionsförmåga och behov. Bygger på en helhetssyn och används ofta vid biståndsbedömningar. BBIC – Barns behov i centrum En metod för att kartlägga barns situation och behov inom socialtjänsten, särskilt vid utredningar av vård- och omsorgsbehov. Palliativ vårdfilosofi En helhetsinriktad vårdfilosofi vid livets slut som syftar till att lindra lidande och förbättra livskvalitet för patienten och dess anhöriga. Den bygger på de fyra hörnstenarna: symtomlindring, kommunikation, stöd till närstående och teamarbete. EPB – En person bästa Ett arbetssätt inom äldreomsorgen där vård och omsorg individualiseras för att passa varje person, med hänsyn till levnadshistoria, vanor och preferenser. SIP – Samordnad individuell plan En vård- och omsorgsplan som används för att samordna insatser mellan olika huvudmän, exempelvis mellan sjukvård, socialtjänst och hemtjänst. BaB – Bostadsanpassningsbidrag Ett ekonomiskt stöd för att anpassa bostaden för personer med funktionsnedsättning, exempelvis installation av ramper eller hissar. FSO – Funktionsstödsomsorgen En del av kommunens verksamhet som erbjuder stöd och service till personer med funktionsnedsättning enligt LSS.

Förkortningar inom lag, tillsyn och dokumentation (Rättigheter, skyldigheter och patientsäkerhet) Lagar och regler styr vård och omsorg för att säkerställa patientsäkerhet, rättigheter och kvalitet i vården. Inom tillsyn och dokumentation används förkortningar för att beskriva lagstiftning, tillsynsmyndigheter och vårdrelaterade planer. Vanliga förkortningar inom lag, tillsyn och dokumentation KL – Kommunallagen Reglerar hur kommuner och regioner styrs, inklusive deras ansvar för vård och omsorg. SoL – Socialtjänstlagen En grundläggande lag för socialtjänsten som reglerar kommunens ansvar för äldreomsorg och stödinsatser. HSL – Hälso- och sjukvårdslagen Reglerar ansvaret för vården och betonar att all vård ska ges med god kvalitet och på lika villkor. LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade Ger personer med funktionsnedsättning rätt till individuellt anpassade stödinsatser, såsom boende, ledsagning och daglig verksamhet. SFB – Socialförsäkringsbalken Samlar regler om socialförsäkringar, inklusive sjukpenning, föräldrapenning och bostadsbidrag. LOV – Lag om valfrihetssystem Reglerar upphandling av hemtjänst och vårdtjänster där brukaren kan välja utförare. LOU – Lagen om offentlig upphandling Styr hur kommuner och regioner ska upphandla tjänster, exempelvis inom vård och omsorg. IOP – Idéburet offentligt partnerskap Ett samarbetsavtal mellan kommunen och idéburna organisationer, ofta inom äldreomsorgen. MAS – Medicinskt ansvarig sjuksköterska Ansvarar för att kommunens hälso- och sjukvård bedrivs enligt lagar och föreskrifter. MAR – Medicinskt ansvarig för rehabilitering Har ansvar för kvaliteten på rehabilitering och habilitering inom kommunal vård och omsorg. PAL – Patientansvarig läkare En läkare som har ett samlat medicinskt ansvar för en patient inom specialistvården. SAK – Sakkunnig tjänsteman för nämnden En tjänsteman som ger expertstöd till politiska nämnder i frågor om vård och omsorg. IVO – Inspektionen för vård och omsorg Tillsynsmyndighet som granskar sjukvård, äldreomsorg och socialtjänst för att säkerställa kvalitet och säkerhet. SKR – Sveriges Kommuner och Regioner En organisation som samordnar och stödjer kommuner och regioner i frågor om vård, omsorg och socialt arbete. FK – Försäkringskassan Myndighet som hanterar socialförsäkringar såsom sjukpenning, assistansersättning och bostadsbidrag. SIP – Samordnad individuell plan En vårdplan som används när flera vårdgivare och huvudmän är involverade i patientens vård och omsorg. NPÖ – Nationell patientöversikt Ett digitalt system där vårdgivare kan se patientens journalinformation över vårdgivargränser. Kolada – Kommun- och landstingsdatabasen En databas där statistik om vård, omsorg och socialtjänst samlas och används för jämförelser mellan kommuner och regioner. NKI – Nöjd kundindex Ett mått på hur nöjda brukare är med äldreomsorgen, baserat på enkäter. NMI – Nöjd medborgarindex Ett mått på hur nöjda medborgare är med kommunens service, inklusive vård och omsorg.

Palliativ vård syftar till att ge helhetsinriktad vård och symtomlindring vid livets slut, med fokus på smärtlindring, livskvalitet och stöd till anhöriga. Förkortningar inom palliativ vård används för att säkerställa en tydlig och effektiv kommunikation mellan vårdpersonal. Vanliga förkortningar inom palliativ vård ASiH – Avancerad sjukvård i hemmet ASiH är en vårdform inom palliativ vård som gör det möjligt för svårt sjuka patienter att få avancerad medicinsk vård i sitt eget hem. Målet är att erbjuda en trygg och individanpassad vård där patienten kan vårdas i sin hemmiljö istället för på sjukhus. ASiH bedrivs av specialiserade vårdteam som inkluderar läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Insatserna anpassas efter patientens behov och kan omfatta smärtlindring, läkemedelshantering, psykosocialt stöd och hjälpmedel i hemmet.DNR – Do Not Resuscitate Ett beslut att avstå från hjärt-lungräddning (HLR) om patientens hjärta stannar. Används vid palliativ vård när återupplivning inte bedöms vara medicinskt meningsfull. ESAS – Edmonton Symptom Assessment Scale Ett verktyg för att skatta symtom som smärta, illamående, andnöd och trötthet hos patienter i palliativ vård. LIV – Läkemedel i livets slutskede Läkemedel som används för att lindra symtom som smärta, ångest och andningsbesvär i livets slut. Exempel är morfin, midazolam och glykopyrron. NPÖ – Nationell patientöversikt Ett digitalt journalsystem där vårdpersonal kan se patientens medicinska information över region- och vårdgivargränser. Viktigt för att samordna vård i livets slutskede. PCA – Patientkontrollerad analgesi En metod där patienten själv kan dosera smärtlindring via en programmerad pump, vanligt inom palliativ vård. PCT – Palliativt konsultteam Ett team av specialister inom palliativ vård som ger stöd till vårdpersonal och anhöriga i svåra vårdsituationer. PPS – Palliative Performance Scale En skala som används för att bedöma patientens funktionsnivå och behov av vård i livets slutskede. Senior Alert Ett nationellt kvalitetsregister som används inom äldreomsorgen för att förbättra det förebyggande arbetet och registrera riskbedömningar och åtgärder, inklusive palliativ vård. Svenska palliativregistret Ett nationellt kvalitetsregister med syftet att förbättra vården i livets slutskede för både patienten och de anhöriga. SIP – Samordnad individuell plan En vårdplan som används när flera vårdgivare och huvudmän är involverade i vården, exempelvis vid palliativ vård i hemmet.

Inom äldreomsorg och hemtjänst används en rad förkortningar för att beskriva bedömningar av funktionsförmåga, boendeformer och insatser för äldre. Dessa förkortningar används av vårdpersonal, biståndshandläggare och andra yrkesgrupper för att säkerställa en effektiv och tydlig kommunikation kring vård och omsorgsinsatser. Vanliga förkortningar inom äldreomsorg och hemtjänst ADL – Aktiviteter i dagliga livet En bedömning av en persons förmåga att självständigt utföra dagliga aktiviteter, exempelvis att klä sig, äta och sköta sin hygien. Används för att planera vård och stödinsatser. BPSD – Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens En samling symtom som kan förekomma vid demenssjukdom, såsom ångest, oro, hallucinationer och aggressivitet. Behandling omfattar både läkemedelsbaserade och icke-farmakologiska insatser. EPB – En person bästa Ett arbetssätt inom äldreomsorgen som syftar till att individanpassa vården och omsorgen utifrån varje persons unika behov och förutsättningar. HSL – Hälso- och sjukvårdslagen Reglerar ansvaret för vården och säkerställer att patienter får en god och säker vård, anpassad till deras behov. LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade En lag som ger personer med funktionsnedsättningar rätt till stödinsatser, såsom boende, daglig verksamhet och personlig assistans. MAS – Medicinskt ansvarig sjuksköterska En sjuksköterska inom kommunen som har ansvar för att den medicinska vården bedrivs enligt gällande lagar och föreskrifter. PAS – Patientansvarig sjuksköterska En sjuksköterska som har ansvar för en specifik patient och samordnar vårdinsatser mellan olika vårdgivare. SÄBO – Särskilt boende En boendeform för äldre som har behov av omfattande vård och omsorg, exempelvis vid demenssjukdom eller multisjuklighet. VPL – Vårdplan En plan som upprättas för att beskriva vilka insatser en patient behöver för att få en trygg och säker vård, ofta i samband med utskrivning från sjukhus.

Läkemedelsrelaterade förkortningar (Administrering, klassificering och behandling) Läkemedelsrelaterade förkortningar används inom sjukvård och äldreomsorg för att beskriva läkemedelsbehandling, administreringssätt och farmakologiska klassificeringar. Att förstå dessa förkortningar är viktigt för säker hantering av läkemedel och korrekt dokumentation i journaler. Vanliga läkemedelsrelaterade förkortningar ACE-hämmare – Angiotensin-converting enzyme-hämmare En grupp blodtryckssänkande läkemedel som används vid hypertoni och hjärtsvikt. De verkar genom att vidga blodkärlen och minska belastningen på hjärtat. Exempel: Enalapril, Ramipril. ATC – Anatomical Therapeutic Chemical Classification System Ett internationellt klassificeringssystem för läkemedel där varje läkemedel tilldelas en kod beroende på dess verkningsområde. BBL – Betablockerare Läkemedel som sänker hjärtfrekvensen och blodtrycket genom att blockera adrenalinets effekt på hjärtat. Används vid hypertoni, hjärtsvikt och arytmier. Exempel: Metoprolol, Bisoprolol. DOAK – Direktverkande orala antikoagulantia En grupp blodförtunnande läkemedel som används för att minska risken för stroke och blodproppar. Exempel: Eliquis (Apixaban), Xarelto (Rivaroxaban). LMWH – Lågmolekylärt heparin En typ av blodförtunnande läkemedel som ges som injektion, ofta vid djup ventrombos (DVT) och lungemboli. Exempel: Fragmin, Innohep. NSAID – Non-Steroidal Anti-Inflammatory Drugs En grupp läkemedel med smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatorisk effekt. Vanliga exempel inkluderar Ibuprofen, Naproxen och Diklofenak. Opioider En läkemedelsgrupp som används vid måttlig till svår smärta. Exempel: Morfin, Oxykodon, Fentanyl. På grund av risken för beroende används de med försiktighet, särskilt inom äldreomsorgen. PCA – Patientkontrollerad analgesi En smärtlindringsmetod där patienten själv kan administrera smärtlindrande läkemedel via en programmerad pump, ofta efter operationer eller vid palliativ vård. PRN – Pro re nata (vid behovsmedicinering) Medicin som ges vid behov, t.ex. vid tillfällig smärta, ångest eller illamående. Måste dokumenteras och ges enligt ordination. SNRI – Serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare En grupp antidepressiva läkemedel som påverkar nivåerna av serotonin och noradrenalin i hjärnan. Används vid depression och ångestsyndrom. Exempel: Venlafaxin, Duloxetin. SSRI – Selektiva serotoninåterupptagshämmare En typ av antidepressiva läkemedel som verkar genom att öka serotoninnivåerna i hjärnan. Exempel: Citalopram, Sertralin, Fluoxetin. TDM – Terapeutisk läkemedelsmonitorering Mätning av läkemedelskoncentration i blodet för att säkerställa rätt dosering och minska risken för biverkningar. Används särskilt vid läkemedel med smalt terapeutiskt fönster, t.ex. Litium och Digoxin. TPN – Total parenteral nutrition Näringslösning som ges intravenöst till patienter som inte kan äta via munnen eller tarmen.

Medicinska förkortningar (Diagnostik, behandling och omvårdnad) Inom sjukvården används en mängd medicinska förkortningar för att snabbt och effektivt kommunicera information om patienters tillstånd, diagnoser och behandlingar. Dessa förkortningar används i journaler, vårddokumentation och vid muntlig rapportering mellan vårdpersonal. Nedan följer några av de vanligaste medicinska förkortningarna och deras betydelse. Vanliga medicinska förkortningar AF – Andningsfrekvens Andningsfrekvensen (AF) mäts i antal andetag per minut och är en viktig parameter för att bedöma patientens andningsfunktion. En normal andningsfrekvens hos en vuxen ligger mellan 12–20 andetag per minut. AK – Antikoagulantia Blodförtunnande läkemedel som används för att förebygga blodproppar vid exempelvis förmaksflimmer, djup ventrombos (DVT) och stroke. Exempel på antikoagulantia är Waran och DOAK-preparat. BPSD – Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens En samlingsbeteckning för symtom som kan uppstå vid demenssjukdomar, exempelvis agitation, ångest, hallucinationer och sömnstörningar. BPSD kan behandlas med läkemedel och personcentrerade vårdinsatser. BT – Blodtryck Blodtrycket mäts i millimeter kvicksilver (mmHg) och anges som systoliskt (övertryck) och diastoliskt (undertryck). Ett normalt blodtryck är runt 120/80 mmHg. Högt blodtryck (hypertoni) är en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdomar. CT – Datortomografi En avancerad röntgenundersökning som skapar detaljerade tvärsnittsbilder av kroppen. Används för att diagnostisera exempelvis hjärnblödning, tumörer och lungembolier. EKG – Elektrokardiogram En undersökning som registrerar hjärtats elektriska aktivitet. Används för att upptäcka rytmrubbningar, hjärtinfarkt och andra hjärtsjukdomar. Hb – Hemoglobin Ett blodvärde som anger mängden hemoglobin i blodet. Hemoglobin transporterar syre i kroppen, och låga värden kan indikera blodbrist (anemi). ICU/IVA – Intensivvårdsavdelning En specialiserad vårdenhet där svårt sjuka patienter övervakas och behandlas med avancerad medicinsk utrustning. ICU står för Intensive Care Unit (internationell term), medan IVA är den svenska motsvarigheten. KOL – Kroniskt obstruktiv lungsjukdom En sjukdom som orsakar bestående luftvägsförträngning och nedsatt lungfunktion. Vanliga symtom inkluderar andfåddhet, hosta och slemproduktion. Orsakas oftast av rökning. LP – Lumbalpunktion En medicinsk procedur där ryggmärgsvätska tas ut för analys. Används för att diagnostisera sjukdomar som hjärnhinneinflammation, multipel skleros (MS) och vissa former av cancer. MRSA – Meticillinresistent Staphylococcus aureus En bakterie som är resistent mot flera antibiotika och kan orsaka svårbehandlade infektioner. MRSA är ett stort problem inom vården och kräver strikta hygienrutiner. P-Glukos – Plasmaglukos Mätning av blodsockernivån i blodet. Används för att diagnostisera och följa upp diabetes. Normala fastevärden ligger mellan 4–6 mmol/L. SPO₂ – Syremättnad i blodet En mätning av hur mycket syre som transporteras i blodet, uttryckt i procent. Normalt ligger syremättnaden mellan 95–100 %. Låga nivåer kan indikera andningssvikt eller lungproblem. TIA – Transitorisk ischemisk attack En tillfällig syrebrist i hjärnan, ofta kallad en "mini-stroke". Symtomen liknar en stroke men går över inom 24 timmar utan bestående skador.

Utveckling på arbetsplatsen och professionell yrkesroll Äldreomsorgen är en dynamisk arbetsplats där utveckling och kompetensutveckling är avgörande för att möta vårdtagarnas behov. Undersköterskan har en viktig roll i att skapa trygghet och kvalitet i vården, men yrket innebär också utmaningar som kräver kontinuerlig utbildning och anpassning. Kompetensutveckling och fortbildning för undersköterskor För att säkerställa en hög vårdkvalitet krävs det att undersköterskor kontinuerligt utvecklar sina kunskaper. Exempel på kompetensutveckling: Vidareutbildning inom demensvård – Fördjupade kunskaper om bemötande och omvårdnad vid kognitiva sjukdomar. Läkemedelsdelegering – Utbildning och uppföljning för att säkert hantera läkemedel inom äldreomsorgen. Palliativ vård och symtomlindring – Kunskap om vård i livets slutskede. Dokumentation och rapportering – Viktigt för patientsäkerhet och samarbete i vårdteamet. Många undersköterskor väljer att vidareutbilda sig inom exempelvis geriatrik, psykiatri eller rehabilitering, vilket kan leda till större ansvar och utvecklingsmöjligheter inom yrket. Arbetsmiljö, stresshantering och etiska dilemman i yrkesrollen Arbetsmiljön inom äldreomsorgen kan vara fysiskt och psykiskt krävande. Det är viktigt att vårdpersonal har strategier för att hantera stress och etiska utmaningar. Vanliga arbetsmiljöutmaningar: Högt tempo och personalbrist – Kan leda till stress och risk för utbrändhet. Tunga lyft och förflyttningar – Ergonomiska hjälpmedel och rätt teknik är avgörande för att förebygga belastningsskador. Emotionell påfrestning – Att vårda äldre i livets slutskede eller hantera oro och ångest hos vårdtagare kan vara psykiskt utmanande. Strategier för en bättre arbetsmiljö: Reflektion och handledning – Kollegialt stöd och samtal om svåra situationer. Tydlig arbetsfördelning och teamarbete – Förbättrar arbetsflödet och minskar stress. Ergonomi och tekniska hjälpmedel – Minskar risken för skador och gör arbetet mer hållbart. Yrkesrollen inom äldreomsorgen är både meningsfull och ansvarsfull. Genom att investera i kompetensutveckling och en hållbar arbetsmiljö kan undersköterskor fortsätta att utvecklas och bidra till en god vård och omsorg.

Styrning och organisation inom äldreomsorgen Äldreomsorgen i Sverige är en komplex verksamhet som styrs av lagar, riktlinjer och kvalitetskrav för att säkerställa att äldre personer får en trygg och värdig vård. Organisationen av äldreomsorgen varierar mellan kommuner och regioner, men grunden är densamma: att ge individanpassat stöd utifrån den enskildes behov och rättigheter. Hur äldreomsorgen styrs genom lagar, riktlinjer och kvalitetsarbete Äldreomsorgen regleras av flera viktiga lagar och riktlinjer som fastställer rättigheter och skyldigheter för både vårdtagare och personal. Viktiga lagar inom äldreomsorgen: Socialtjänstlagen (SoL) – Den viktigaste lagen för äldreomsorgen. Den slår fast att äldre personer har rätt till hjälp och stöd för att kunna leva ett värdigt liv. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) – Reglerar sjukvårdens ansvar inom äldreomsorgen, inklusive medicinska insatser och patientsäkerhet. Patientlagen – Stärker patientens rätt att få information, vara delaktig i beslut och själv välja vårdinsatser. Arbetsmiljölagen – Skyddar vårdpersonalens arbetsmiljö och säkerställer att vården bedrivs på ett hållbart sätt. För att garantera kvaliteten i äldreomsorgen används även olika kontrollsystem och kvalitetsuppföljningar, såsom: Nationella riktlinjer från Socialstyrelsen – Ger vägledning om god vård och omsorg för äldre. Lex Sarah och Lex Maria – Rapporteringssystem för att upptäcka och åtgärda brister i vården. Kvalitetsregister – Används för att följa upp och förbättra vård och behandling, exempelvis Senior Alert och BPSD-registret. Organisationen av äldreomsorgen i kommun och region Äldreomsorgen är en del av välfärdssystemet och bedrivs på både kommunal och regional nivå. Kommunens ansvar: Särskilt boende och hemtjänst – Kommunen ansvarar för äldreboenden och hemtjänstinsatser som städning, personlig omvårdnad och måltidsservice. Biståndsbedömning – En biståndshandläggare utreder och beslutar om vilka insatser en äldre person har rätt till enligt Socialtjänstlagen. Förebyggande verksamhet – Dagverksamheter, anhörigstöd och rehabiliterande insatser för äldre. Regionens ansvar: Hälso- och sjukvård – Läkare, sjuksköterskor och rehabilitering inom primärvården och sjukhus. Specialiserad vård – Geriatrik, palliativ vård och avancerad hemsjukvård. Läkemedelsförsörjning – Ansvar för läkemedelsgenomgångar och säker läkemedelshantering. För att äldre ska få en sammanhållen vård krävs ett nära samarbete mellan kommunen och regionen. Samverkan mellan hemtjänst, hemsjukvård, geriatrik och primärvård är avgörande för att säkerställa att den äldre får rätt vård och stöd vid rätt tidpunkt. Genom en tydlig styrning, god organisation och ett systematiskt kvalitetsarbete kan äldreomsorgen utvecklas och anpassas efter individens behov.

Patofysiologi vid vanliga sjukdomar inom äldreomsorgen Patofysiologi handlar om hur sjukdomar påverkar kroppens normala funktioner. För att kunna ge god vård till äldre är det viktigt att förstå hur åldrande och sjukdom leder till förändringar i kroppen. Många sjukdomar som drabbar äldre innebär en gradvis försämring av kroppens funktioner, vilket kan påverka livskvalitet och behov av vårdinsatser. Vad är patofysiologi, och varför är det viktigt inom vården? Patofysiologi är läran om hur sjukdomar förändrar kroppens normala processer. Kunskap om detta hjälper vårdpersonal att: Förstå varför en sjukdom orsakar specifika symtom. Identifiera tidiga tecken på försämring. Anpassa omvårdnaden efter individens behov. Exempel på hur sjukdomar påverkar kroppens normala funktioner Hjärtsvikt Normalt: Hjärtat pumpar effektivt ut blod till kroppens organ. Vid sjukdom: Hjärtats pumpförmåga försvagas, vilket leder till trötthet, andfåddhet och svullna ben. Orsak: Kan bero på högt blodtryck, hjärtinfarkt eller klaffsjukdom. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) Normalt: Lungorna tar upp syre och avlägsnar koldioxid genom andningen. Vid sjukdom: Luftvägarna blir trängre och lungvävnaden bryts ner, vilket orsakar andnöd och försämrad syresättning. Orsak: Rökning är den vanligaste orsaken, men även luftföroreningar kan bidra. Diabetes typ 2 Normalt: Kroppen reglerar blodsockret genom insulin från bukspottkörteln. Vid sjukdom: Cellerna blir mindre känsliga för insulin (insulinresistens), vilket leder till högt blodsocker. Konsekvenser: Kan orsaka skador på blodkärl, nerver och njurar, vilket ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar och sårbildning. Demenssjukdomar Normalt: Nervceller i hjärnan kommunicerar effektivt för att styra minne, språk och kognition. Vid sjukdom: Nervceller dör och signalöverföringen försämras, vilket leder till minnesproblem och kognitiv svikt. Exempel: Alzheimers sjukdom, vaskulär demens och Lewykroppsdemens. Osteoporos (benskörhet) Normalt: Skelettet bryts ner och byggs upp kontinuerligt genom benomsättningen. Vid sjukdom: Nedbrytningen sker snabbare än uppbyggnaden, vilket gör skelettet skört och ökar risken för frakturer. Riskfaktorer: Ålder, hormonförändringar, stillasittande och brist på kalcium och D-vitamin. Hur kunskap om patofysiologi används i vården Genom att förstå patofysiologi kan vårdpersonal: Identifiera riskfaktorer och förebygga sjukdomar. Tidigt upptäcka symtom och rapportera förändringar i hälsotillstånd. Anpassa omvårdnad och behandling efter individens behov. Kunskap om sjukdomars påverkan på kroppen gör det lättare att förstå varför specifika vårdåtgärder är viktiga och hur de kan förbättra livskvaliteten hos äldre.

Grundläggande anatomi och fysiologi Anatomi och fysiologi är grunden för att förstå hur kroppen fungerar. Anatomi handlar om kroppens struktur – organ, vävnader och celler – medan fysiologi beskriver hur dessa delar samverkar för att upprätthålla liv. Inom äldreomsorgen är kunskap om anatomi och fysiologi viktig för att förstå åldrandets påverkan på kroppen och hur olika sjukdomar förändrar kroppens normala funktioner. Kroppens organsystem och deras funktioner Människokroppen består av flera organsystem som samarbetar för att hålla oss vid liv. Cirkulationssystemet – Hjärtat och blodkärlen transporterar syre, näringsämnen och hormoner genom kroppen. Andningssystemet – Lungorna syresätter blodet och avlägsnar koldioxid. Matsmältningssystemet – Bryter ner mat och tar upp näringsämnen för att ge energi. Nervsystemet – Hjärnan, ryggmärgen och nerver styr kroppens funktioner och reaktioner. Endokrina systemet – Hormonsystemet reglerar tillväxt, ämnesomsättning och stressreaktioner. Muskuloskeletala systemet – Skelett och muskler möjliggör rörelse och skyddar inre organ. Urinvägssystemet – Njurarna och urinvägarna filtrerar blodet och reglerar vätskebalansen. Immunsystemet – Skyddar kroppen mot infektioner och sjukdomar. Åldrandets påverkan på kroppens funktioner Med stigande ålder sker naturliga förändringar i kroppens organ och funktioner. Cirkulationssystemet – Hjärtat blir stelare och blodkärlen mindre elastiska, vilket kan leda till högt blodtryck och ökad risk för hjärtsjukdomar. Andningssystemet – Lungkapaciteten minskar, vilket kan göra det svårare att syresätta kroppen. Muskuloskeletala systemet – Muskelmassan minskar och skelettet blir skörare, vilket ökar risken för fall och frakturer. Nervsystemet – Kognitiva funktioner som minne och reaktionsförmåga kan påverkas. Matsmältningssystemet – Försämrad tarmrörelse kan leda till förstoppning och sämre näringsupptag. Immunsystemet – Blir svagare, vilket gör äldre mer mottagliga för infektioner. Kunskap om kroppens anatomi och fysiologi gör det lättare att förstå varför äldre har specifika vårdbehov och hur sjukdomar kan påverka kroppens funktioner.

Dödshjälp i Sverige – juridik och etiska diskussioner Dödshjälp är ett ämne som väcker både juridiska och etiska frågor. I Sverige är aktiv dödshjälp förbjuden, men debatten om huruvida det bör tillåtas pågår både inom vården och i samhället. Palliativ vård fokuserar på att lindra lidande, men vissa patienter efterfrågar möjligheten att själva få bestämma över sitt livsslut. Vad säger lagen om dödshjälp i Sverige? I Sverige är aktiv dödshjälp olaglig och betraktas som dråp enligt brottsbalken. Detta innebär att ingen får påskynda en persons död genom läkemedel eller andra handlingar. Däremot finns lagliga alternativ såsom: Passiv dödshjälp – Att avstå från livsuppehållande behandling, exempelvis att inte ge respiratorstöd eller hjärt-lungräddning. Palliativ sedering – Vid svåra smärttillstånd kan patienten ges läkemedel som gör att hen hamnar i djup medvetslöshet fram till döden. Patientens rätt att avstå vård – Enligt patientlagen har alla rätt att tacka nej till behandling, även om det leder till döden. Skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp Aktiv dödshjälp innebär att en läkare eller annan person aktivt ger en dödlig dos läkemedel. Detta är tillåtet i vissa länder, såsom Belgien och Nederländerna. Läkarassisterat självmord innebär att patienten själv administrerar en dödlig dos läkemedel som förskrivits av en läkare. Detta är lagligt i Schweiz, Kanada och vissa delstater i USA. Passiv dödshjälp innebär att vården avstår från livsuppehållande behandling. Detta är tillåtet i Sverige och andra länder med stark patientautonomi. Etiska aspekter och pågående debatt Dödshjälp är ett komplext ämne där olika etiska perspektiv vägs mot varandra. Argument för dödshjälp: Rätten till självbestämmande – Patienten ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv och död. Minskning av lidande – Om smärta och lidande inte kan lindras tillfredsställande bör patienten få välja att avsluta sitt liv. Legal säkerhet – Ett reglerat system kan förhindra att människor tar sitt liv på smärtsamma eller osäkra sätt. Argument emot dödshjälp: Risk för påtryckningar – Äldre eller sjuka kan känna sig skyldiga att välja dödshjälp för att inte belasta anhöriga. Risk för glidning – Om dödshjälp legaliseras kan det leda till att samhället successivt accepterar att även personer utan terminal sjukdom får hjälp att dö. Värdet av palliativ vård – Fokuset bör ligga på att förbättra vården i livets slut snarare än att erbjuda dödshjälp. Hur ser det ut i andra länder? Flera länder har infört någon form av dödshjälp: Belgien och Nederländerna – Aktiv dödshjälp är tillåtet, även vid psykisk sjukdom. Schweiz – Läkarassisterat självmord är tillåtet, men läkare får inte aktivt avsluta en patients liv. Kanada – Dödshjälp är tillåtet under vissa medicinska kriterier. Oregon och andra delstater i USA – Läkarassisterat självmord är lagligt. I Sverige fortsätter debatten, och vissa patientorganisationer och vårdpersonal anser att frågan bör utredas vidare. Samtidigt betonar många att det behövs mer fokus på utvecklingen av palliativ vård för att minska behovet av dödshjälp.

Religiösa och kulturella ritualer vid dödsfall och begravning Begravningsritualer varierar mellan olika religioner och livsåskådningar, men de har ofta gemensamma teman såsom respekt för den avlidne, ceremonier för att hedra personen och trosföreställningar om livet efter döden. Dessa traditioner visar hur olika kulturer och religioner hanterar döden på unika sätt, samtidigt som de ofta delar grundläggande inslag såsom sorgestöd, övergångsritualer och vördnad för den avlidne. Buddhism Begravningsform: Kremering är vanligast, men jordbegravning förekommer i vissa buddhistiska traditioner. I Tibet praktiseras även så kallad ”himmelsbegravning”, där kroppen lämnas till naturen. Obduktion: Tillåts men undviks om det inte är nödvändigt, eftersom kroppen ses som ett tillfälligt skal. Ceremoni: Munkar eller familjemedlemmar reciterar sutror och mediterar för att hjälpa själen i dess övergång. Ceremonier kan hållas på dödsdagen, efter 7 dagar och vid särskilda intervaller upp till 49 dagar efter dödsfallet, då själen tros reinkarneras. Annat: En fridfull omgivning är viktig vid dödsögonblicket för att underlätta en god återfödelse. Hinduism Begravningsform: Kremering är normen, utom för små barn och vissa heliga personer, som begravs. Askans spridning i en helig flod, särskilt Ganges, är viktigt. Obduktion: Tillåts endast om det är nödvändigt, då kroppen anses helig. Ceremoni: Kroppen tvättas och smörjs med oljor, och en präst eller äldre familjemedlem leder ritualer. En eld tänds vid kremeringen och en manlig släkting tänder kremeringselden. Annat: Efter döden följer en sorgetid med reningsritualer för familjen. Ceremonier hålls på särskilda dagar, som den 10:e och 13:e dagen efter dödsfallet. Islam Begravningsform: Endast jordbegravning tillåts. Kroppen placeras i graven utan kista om lagarna tillåter det, annars används en enkel kista. Den avlidne ligger på höger sida med ansiktet vänt mot Mecka. Obduktion: Undviks starkt om det inte är medicinskt eller rättsligt nödvändigt, eftersom kroppen ses som helig. Ceremoni: Kroppen tvättas (ghusl) av närstående eller särskilda personer, sveps in i ett vitt tyg (kafan) och en särskild bön (Salat al-Janazah) hålls före begravningen. Annat: Begravningen sker så snabbt som möjligt, helst inom 24 timmar. Sorgperioden varar tre dagar, men en änka sörjer i fyra månader och tio dagar enligt islamisk lag. Judendom Begravningsform: Jordbegravning är traditionell och föredras, men vissa judiska inriktningar accepterar numera kremering. Kroppen begravs i en enkel kista utan metall. Obduktion: Tillåts endast om det är nödvändigt enligt lag, eftersom kroppen bör förbli intakt. Ceremoni: En judisk begravningsförening (Chevra Kadisha) förbereder kroppen genom tvättning (Tahara) och insvepning i vitt tyg. Begravningen sker så snart som möjligt, helst inom 24 timmar, och inkluderar psalmer och bön. Annat: Efter begravningen följer sorgeperioden Shiva, som varar i sju dagar, då familjen tar emot besökare och undviker nöjen. En lättare sorgetid fortsätter i upp till ett år. Kristendom Begravningsform: Jordbegravning eller kremering accepteras. Traditionellt föredrogs jordbegravning, men kremering är idag vanlig inom de flesta kristna riktningar. Obduktion: Tillåts och har ingen religiös begränsning. Ceremoni: Begravningsgudstjänsten innehåller böner, psalmer och en välsignelse av den avlidne. Prästen eller pastorn leder ceremonin. Annat: Det finns variationer mellan olika kristna traditioner – katolska begravningar inkluderar ofta en mässa, medan protestantiska ceremonier fokuserar mer på minnet av den avlidne. Sekulär (icke-religiös) begravning Begravningsform: Jordbegravning eller kremering är valfritt beroende på personens önskemål. Kremering är vanligt i sekulära begravningar. Obduktion: Tillåts utan religiösa hinder. Ceremoni: Istället för religiösa inslag kan musik, dikter och personliga tal inkluderas. Annat: Sekulära begravningar fokuserar ofta på att hedra personens liv snarare än trosföreställningar om döden. Hur vårdpersonalen kan anpassa omhändertagandet efter den avlidnes och anhörigas önskemål Respekt för traditioner – Fråga anhöriga om specifika önskemål kopplade till religiösa eller kulturella traditioner. Flexibilitet i omhändertagandet – Anpassa rutiner kring tvättning, klädsel och bön efter individens tro. Kommunikation med anhöriga – Informera om möjligheter att hålla ceremonier på sjukhus eller i hemmet. Samarbete med trossamfund – Kontakta religiösa företrädare om det önskas av familjen. Genom att respektera och anpassa vården efter olika trosuppfattningar kan vårdpersonalen bidra till att den sista tiden blir så värdig och trygg som möjligt för både den avlidne och anhöriga.

Efter dödsfallet – rutiner och stöd till närstående När en person avlider är det viktigt att vårdpersonalen hanterar situationen med respekt, professionalism och medkänsla. Det finns både medicinska och praktiska rutiner som ska följas, men även ett ansvar att ge stöd till anhöriga i deras sorg. Praktiska och medicinska rutiner efter dödsfall Efter att en person avlidit ska vårdpersonalen genomföra vissa åtgärder för att säkerställa en värdig hantering. Viktiga steg efter dödsfall: Bekräfta dödsfallet – En läkare fastställer dödsfallet genom en klinisk undersökning. Eftervård av den avlidne – Kroppen tvättas, kläs i rena kläder och placeras i en värdig ställning. Dokumentation och rapportering – Dödsbevis och dödsorsaksintyg skrivs av läkare, och personal dokumenterar händelseförloppet. Information till anhöriga – Anhöriga ska få tydlig information och stöd i det praktiska kring dödsfallet. Stöd till anhöriga i sorgeprocessen Sorgen efter en närståendes bortgång kan se olika ut och vårdpersonalen behöver vara lyhörd för anhörigas reaktioner. Hur personal kan stödja anhöriga: Skapa en lugn och trygg miljö där de kan ta farväl i sin egen takt. Visa respekt och närvaro – En lugn och medkännande hållning kan göra stor skillnad. Erbjuda praktisk information om begravning, dödsbo och stödinsatser. Informera om sorgegrupper och samtalsstöd via vården, kyrkan eller frivilligorganisationer. Omhändertagandet efter döden och begravning enligt en religion/livsåskådning Olika religioner och livsåskådningar har skilda traditioner kring döden och begravningen. Vårdpersonalen behöver ha kunskap om och respektera dessa för att säkerställa att den avlidne hanteras enligt önskemål. Exempel på religiösa och kulturella traditioner: Kristendom – Begravning kan ske i kyrkan eller borgerligt. Många önskar en välsignelse vid dödsbädden. Islam – Kroppen tvättas och sveps i vitt tyg, begravning ska ske snarast möjligt, oftast utan kista. Judendom – Begravning sker snabbt och kroppen hanteras med stor respekt. Hinduism och buddhism – Kremering är vanligt, och ritualer kring själsvandring kan förekomma. Att ha en dialog med anhöriga kring dessa önskemål är avgörande för att visa respekt och ge en värdig avslutning. Vårdpersonalens roll och hantering av sorg och arbetsrelaterad stress Att arbeta nära personer i livets slut kan vara emotionellt krävande. Vårdpersonal kan behöva stöd för att hantera sin egen sorg och stress. Strategier för att hantera sorg i vårdarbete: Reflektion och kollegialt stöd – Att prata om upplevelser med kollegor kan minska den emotionella belastningen. Sorgebearbetning – Vissa arbetsplatser erbjuder samtalsstöd eller handledning. Balans mellan empati och professionell distans – Att känna med patienten är viktigt, men att också kunna sätta gränser för att orka i längden. Genom att hantera dödsfall med respekt, ge anhöriga stöd och ta hand om sin egen emotionella hälsa kan vårdpersonalen bidra till en trygg och värdig vårdmiljö.

Kommunikation och stöd till den äldre och anhöriga Kommunikation är en central del av den palliativa vården. Genom att bemöta den äldre och anhöriga med öppenhet, respekt och lyhördhet kan vårdpersonalen bidra till en tryggare vårdsituation och lindra oro. Det är viktigt att skapa en dialog där den äldre känner sig hörd och anhöriga får det stöd de behöver. Brytpunktssamtal – en viktig del av palliativ vård Ett brytpunktssamtal är en strukturerad dialog mellan vårdpersonal, patient och anhöriga som hålls när vårdens mål förändras, exempelvis när en patient går in i livets slutskede. Samtalet syftar till att informera om förändringen, skapa en gemensam förståelse och anpassa vårdinsatserna efter patientens aktuella behov och önskemål. Under samtalet diskuteras vårdens inriktning, möjligheter till symtomlindring och vilken typ av stöd som finns för både patienten och de närstående. Brytpunktssamtalet är en central del av personcentrerad vård och bidrar till att säkerställa att patientens autonomi och livskvalitet respekteras fram till livets slut. Samtal om livets slut – hur personal kan bemöta oro och frågor När en person närmar sig livets slut kan det väcka många frågor, både hos den äldre och anhöriga. Öppen och ärlig kommunikation kan minska ångest och skapa trygghet. Viktiga aspekter i samtal om livets slut: Lyhördhet och närvaro – Lyssna aktivt och låt personen sätta tonen för samtalet. Tydlig och anpassad information – Ge klara besked men med hänsyn till individens behov och känslor. Respekt för önskemål – En person kan vilja tala om sin död eller undvika ämnet – båda måste respekteras. Stöd till anhöriga under sjukdomstiden Att vara anhörig till någon i livets slutskede kan vara en påfrestande och känslomässig upplevelse. Vårdpersonalen kan bidra genom att ge stöd och vägledning. Hur vården kan stötta anhöriga: Ge praktisk information om vårdförloppet, symtomlindring och vad som kan förväntas. Uppmuntra till delaktighet – Låt anhöriga vara med i vården om de önskar det. Vara lyhörd för deras behov – Anhöriga kan behöva avlastning, samtalsstöd eller bara någon som lyssnar. Närståendestöd och var man kan vända sig för att få hjälp Närståendestöd finns tillgängligt från flera instanser i samhället: Kommunen – Erbjuder avlösning i hemmet, stödgrupper och vägledning. Sjukvården – Palliativa enheter och vårdteam ger samtalsstöd och information. Försäkringskassan – Närståendepenning kan ge ekonomisk ersättning vid vård av svårt sjuk anhörig. Frivilligorganisationer – Röda Korset, Cancerfonden och Alzheimerföreningen erbjuder stödgrupper och rådgivning. Religiösa samfund – Svenska kyrkan och andra trossamfund kan erbjuda andligt stöd och samtal. Etiska aspekter och autonomi i palliativ vård Den äldre har rätt att vara delaktig i sin vård och fatta egna beslut. Samtidigt kan det uppstå situationer där individens önskemål behöver balanseras mot medicinska och etiska hänsyn. Exempel på etiska frågor i palliativ vård: Ska vårdpersonalen försöka övertyga en patient att ta smärtlindring om personen motsätter sig det? Hur hanteras situationer där anhöriga har andra önskemål än den äldre? Vad görs om en patient vill avsluta vård som fortfarande kan lindra symtom? Att respektera autonomi, kommunicera tydligt och ge stöd till både patient och anhöriga är grundläggande för att palliativ vård ska bli så trygg och värdig som möjligt.

Symtomlindring och omvårdnad vid livets slut När en person närmar sig livets slut blir symtomlindring och god omvårdnad centrala inslag i vården. Målet är att skapa största möjliga välbefinnande genom att lindra smärta, ångest, andningssvårigheter och andra obehagliga symtom. Undersköterskan har en viktig roll i att ge stöd och trygghet till både den äldre och anhöriga under denna tid. Vanliga symtom vid livets slut och hur de lindras I den sena palliativa fasen kan olika symtom uppstå, och vården anpassas efter individens behov. Smärta – Kan hanteras med läkemedel som morfin eller andra opioider. Icke-farmakologiska metoder som beröring, värme och avslappning kan också vara effektiva. Andnöd – Lungförändringar, hjärtsvikt eller oro kan ge andningssvårigheter. Läkemedel som morfin och syrgas kan lindra, liksom att skapa en lugn miljö. Ångest och oro – Kan uppstå av många skäl, både fysiska och existentiella. Lugnande läkemedel, samtal och närvaro från personal eller anhöriga kan hjälpa. Muntorrhet och svårigheter att svälja – Kan lindras med munvård, fuktande sprayer och anpassad kost. Illamående och matsmältningsproblem – Läkemedel kan ges vid behov, och små, näringstäta måltider kan underlätta matintaget. Smärtlindring och individuellt anpassad vård Smärta vid livets slut är en av de största farhågorna både för patienter och anhöriga. Smärtlindring kan ske genom: Farmakologisk behandling – Opioider, paracetamol eller kortison beroende på smärttyp. Icke-farmakologiska metoder – Massage, värme, akupunktur och avslappningstekniker. Undersköterskan har en viktig roll i att observera smärtsignaler, då en person i livets slutskede kanske inte alltid kan uttrycka sitt obehag verbalt. Vård i hemmet, på särskilt boende eller sjukhus Palliativ vård kan ges i olika vårdmiljöer beroende på individens behov och önskemål: I hemmet – (ASiH – Avancerad sjukvård i hemmet) Möjliggör att personen får vara kvar i sin trygga miljö med stöd av hemtjänst och palliativa team. På särskilt boende – Anpassad vård för de som inte kan vårdas hemma, där personal finns tillgänglig dygnet runt. På sjukhus eller hospice – För personer med komplexa vårdbehov som kräver specialiserad palliativ vård. Genom att skapa en lugn och trygg miljö, arbeta med symtomlindring och ge stöd till anhöriga kan vårdpersonalen bidra till en så värdig och fridfull sista tid som möjligt. ASiH – Avancerad sjukvård i hemmet För vissa patienter inom palliativ vård kan Avancerad sjukvård i hemmet (ASiH) vara ett alternativ till sjukhusvård. ASiH innebär att patienten får tillgång till medicinsk vård i sitt eget hem, vilket möjliggör en mer personlig och trygg vårdmiljö under livets slutskede. Vårdformen drivs av specialiserade team bestående av läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och kuratorer som arbetar tillsammans för att ge symtomlindring, medicinska insatser och psykosocialt stöd. ASiH kan innefatta smärtlindring, hantering av illamående och andningssvårigheter samt stöd till anhöriga i den svåra situationen. Genom ASiH kan vården anpassas efter patientens individuella behov, vilket kan förbättra livskvaliteten och ge patienten möjlighet att tillbringa sin sista tid i en välkänd och trygg miljö.

Vad är palliativ vård och dess principer? Palliativ vård syftar till att ge bästa möjliga livskvalitet för personer med obotlig sjukdom eller vid livets slut. Målet är inte att bota, utan att lindra symtom och ge stöd till både patienten och anhöriga. Palliativ vård kan ges under en längre period vid kroniska sjukdomar, eller under den sista tiden i livet när vården helt inriktas på symtomlindring och välbefinnande. Värdegrund och de fyra hörnstenarna i palliativ vård Den palliativa vården bygger på fyra grundläggande principer: Symtomlindring – Smärta, ångest, andnöd och andra symtom ska lindras så att personen får en så god livskvalitet som möjligt. Teamarbete – Olika professioner, såsom läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och kuratorer, samarbetar för att ge ett helhetsstöd. Kommunikation och relation – Öppen och ärlig kommunikation mellan vårdpersonal, patient och anhöriga är avgörande. Stöd till närstående – Anhöriga ska få emotionellt, praktiskt och socialt stöd både under och efter sjukdomsperioden. Skillnaden mellan tidig och sen palliativ fas Palliativ vård delas in i två faser: Tidig palliativ fas – Kan pågå i månader eller år vid exempelvis obotlig cancer, KOL eller hjärtsvikt. Här kombineras symtomlindrande behandling med fortsatt medicinsk vård. Sen palliativ fas (vård i livets slutskede) – När sjukdomen har fortskridit och fokus ligger helt på att lindra symtom och ge en trygg sista tid. Undersköterskan har en viktig roll i den palliativa vården genom att ge omvårdnad, lindra lidande och skapa en lugn och trygg miljö för både den äldre och anhöriga. Tillägg: Palliativ vårdfilosofi och WHO:s definition Palliativ vårdfilosofi handlar om att vården ska vara helhetsinriktad och personcentrerad, med målet att lindra lidande och förbättra livskvalitet för personer med livshotande sjukdom. Fokus ligger inte på att bota, utan på att skapa trygghet, symtomlindring och stöd för både den äldre och de anhöriga. Enligt WHO:s definition av palliativ vård syftar vården till att: Förhindra och lindra lidande genom tidig identifiering och behandling av smärta och andra besvärande symtom. Stödja livskvalitet genom att tillgodose fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov. Inkludera anhöriga och ge dem stöd under sjukdom och efter dödsfallet. Bygga på ett multiprofessionellt teamarbete där vårdpersonalen samarbetar för att möta individens behov. WHO betonar också att palliativ vård kan ges tidigt i sjukdomsförloppet och kombineras med livsförlängande behandlingar, såsom cytostatika eller dialys, om det är i linje med patientens önskemål och behov.

Intresseorganisationer och stödinsatser för äldre och anhöriga Förutom kommunala och statliga insatser spelar frivilligorganisationer en viktig roll i att stödja äldre och deras anhöriga. Genom att samarbeta med dessa organisationer kan vården skapa ett mer omfattande stödnätverk där äldre får tillgång till socialt stöd, rådgivning och praktisk hjälp. Frivilligorganisationers roll inom äldreomsorgen Många organisationer arbetar aktivt med att förbättra livskvaliteten för äldre genom olika typer av stödinsatser. De kan erbjuda allt från rådgivning och anhörigstöd till praktisk hjälp och sociala aktiviteter. Några viktiga frivilligorganisationer inom äldreomsorgen: Cancerfonden – Erbjuder information, rådgivning och stödgrupper för personer med cancer och deras anhöriga. Alzheimerföreningen – Ger stöd till personer med demenssjukdom och deras anhöriga genom samtalsstöd och utbildningar. Röda Korset – Har besöksverksamhet, ledsagning och väntjänst för äldre som behöver stöd och sällskap. Svenska kyrkan – Erbjuder samtalsstöd, sorgegrupper och besökstjänster för äldre och anhöriga. Anhörigas Riksförbund – Stödjer anhöriga genom rådgivning, information och påverkansarbete. Vilket stöd dessa organisationer kan ge Genom att samarbeta med frivilligorganisationer kan äldre och deras anhöriga få tillgång till olika former av stöd, exempelvis: Samtalsstöd och stödgrupper – Möjlighet att prata med experter eller andra i liknande situation. Ledsagning och praktisk hjälp – Hjälp vid läkarbesök, inköp eller sociala aktiviteter. Utbildning och information – Föreläsningar och material om demens, cancer och andra sjukdomar. Digitalt stöd – Hjälp med teknik, exempelvis användning av smartphones och datorer. Systematiskt kvalitetsarbete inom vård och omsorg Samarbete med frivilligorganisationer kan också bidra till att förbättra vårdens kvalitet genom att identifiera brister och utveckla nya stödinsatser. Exempel på kvalitetsförbättringar inkluderar: Utvärdering av anhörigstöd genom samarbeten med intresseorganisationer. Implementering av nya arbetsmetoder baserade på forskning och erfarenheter från frivilligsektorn. Stärkt samverkan mellan vården och ideella krafter för att minska ensamhet och isolering hos äldre. Samverkan mellan kommun, vården och frivilligorganisationer För att äldre och anhöriga ska få bästa möjliga stöd krävs samarbete mellan olika aktörer. Vårdpersonal kan hjälpa till genom att informera äldre och anhöriga om vilka organisationer som finns tillgängliga och hur de kan ta del av deras tjänster. Genom att samverka med frivilligorganisationer kan äldreomsorgen erbjuda ett mer heltäckande stöd där individens sociala, praktiska och emotionella behov möts på ett bättre sätt.

Teamarbete och samverkan inom vården Effektivt teamarbete är avgörande för att äldre ska få en trygg och samordnad vård. Inom äldreomsorgen arbetar olika yrkesgrupper tillsammans för att möta den enskildes behov och säkerställa en god vårdkedja. Samverkan mellan vårdpersonal, sjukvård och andra aktörer minskar risken för missförstånd, förbättrar informationsöverföring och bidrar till bättre vårdresultat. Samarbete mellan olika yrkesgrupper inom äldreomsorgen I vårdteamet kan flera professioner ingå, där varje yrkesgrupp har sin specifika kompetens: Undersköterskor – Ger omvårdnad, observerar förändringar hos den äldre och rapporterar till sjuksköterska eller annan personal. Sjuksköterskor – Ansvarar för medicinska bedömningar, läkemedelshantering och handledning av undersköterskor. Fysioterapeuter och arbetsterapeuter – Arbetar med rehabilitering, förflyttningstekniker och hjälpmedelsanpassning. Läkare – Gör medicinska bedömningar, ordinerar behandling och följer upp hälsotillstånd. Kuratorer och biståndshandläggare – Erbjuder psykosocialt stöd och beslutar om biståndsinsatser såsom hemtjänst eller särskilt boende. För att vården ska fungera optimalt krävs ett öppet och respektfullt samarbete där varje yrkesgrupp bidrar med sin kunskap och erfarenhet. Kommunikation och informationsöverföring i vårdteamet Tydlig och strukturerad kommunikation är avgörande för att undvika missförstånd och säkerställa att den äldre får rätt vårdinsatser. Strategier för god kommunikation i vårdteamet: Rapportering vid skiftbyten – Kort och tydlig överlämning av viktig information om den äldres hälsotillstånd. Dokumentation i journaler – Skriftliga anteckningar säkerställer att all personal har tillgång till aktuell information. Regelbundna teammöten – Genomgång av vårdplanering och uppföljning av insatser för att förbättra samarbetet. Undersköterskan har en viktig roll i att observera förändringar hos den äldre och rapportera vidare till sjuksköterska eller annan ansvarig personal. Identifiering av behov av stöd från andra yrkesgrupper Ibland kan en äldre person ha behov av insatser från andra yrkesgrupper än den vanliga vårdpersonalen. Undersköterskan behöver vara uppmärksam på signaler som tyder på att ytterligare stöd behövs. Exempel på situationer där samverkan kan vara nödvändig: Vid tecken på försämrad rörlighet kan en fysioterapeut konsulteras för träning eller hjälpmedelsanpassning. Om en äldre visar tecken på psykisk ohälsa kan en kurator eller psykolog ge stöd och vägledning. Om den äldre har svårt att klara sig själv i hemmet kan en biståndshandläggare utreda behov av hemtjänst eller särskilt boende. Genom att tidigt identifiera behov och kommunicera dem till rätt person kan vårdpersonalen säkerställa att den äldre får bästa möjliga stöd och vård. Hur undersköterskan bidrar till en fungerande vårdkedja Undersköterskan har en central roll i att säkerställa att vård och omsorg sker på ett sammanhållet och tryggt sätt. Det innebär att: Observera och rapportera förändringar i den äldres hälsotillstånd. Samarbeta med kollegor och andra yrkesgrupper för att skapa en helhetsbild av den äldres behov. Vara lyhörd för den äldres och anhörigas synpunkter och vidarebefordra relevanta önskemål till rätt instans. Genom att arbeta strukturerat och samverka med andra yrkesgrupper kan undersköterskan bidra till en tryggare och mer individanpassad vård.

Samarbete med anhöriga och närståendestöd Anhöriga spelar en viktig roll i äldreomsorgen och är ofta de som har längst och närmast relation till den äldre. Ett gott samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga kan bidra till en mer individanpassad vård och stärka både den äldre och de närstående. Närståendestöd är en viktig del av omsorgen, då många anhöriga tar ett stort ansvar och kan behöva både praktiskt och emotionellt stöd. Vikten av samverkan mellan vårdpersonal och anhöriga Ett välfungerande samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga bygger på öppen kommunikation, respekt och tydlighet. Anhöriga kan ge viktig information om den äldre personens vanor, livshistoria och preferenser, vilket kan bidra till bättre vård och omsorg. Principer för ett gott samarbete: Vara lyhörd för anhörigas synpunkter och erfarenheter. Ge tydlig information om vårdinsatser och förändringar i den äldres hälsotillstånd. Uppmuntra delaktighet och dialog utan att ersätta den äldres självbestämmande. Stöd och avlastning för närstående – avlösning, hemtjänst och samtalsstöd Att vara anhörig till en äldre person kan vara både emotionellt och praktiskt krävande. Närståendestöd syftar till att ge avlastning och hjälp till de som vårdar en närstående. Exempel på stödinsatser för anhöriga: Avlösning i hemmet – Kommunens hemtjänst eller avlösarservice kan tillfälligt ta över vården för att ge den anhörige vila. Samtalsstöd och rådgivning – Kuratorer, psykologer eller diakoner kan ge emotionellt stöd. Stödgrupper och anhörigträffar – Möjlighet att träffa andra i liknande situationer och dela erfarenheter. Ekonomiskt stöd – Närståendepenning via Försäkringskassan kan ge rätt till ledighet för att vårda en svårt sjuk person. Närståendestöd och var man kan vända sig för att få hjälp Närstående kan få stöd från flera instanser i samhället: Kommunen – Erbjuder avlösning, stödgrupper och vägledning via biståndshandläggare. Sjukvården – Palliativa enheter och vårdteam kan ge samtalsstöd och information. Försäkringskassan – Ger möjlighet att ansöka om närståendepenning vid vård av svårt sjuk person. Frivilligorganisationer – Röda Korset, Alzheimerföreningen och Cancerfonden erbjuder stödgrupper, samtalsstöd och ledsagning. Religiösa samfund – Svenska kyrkan och andra trossamfund kan erbjuda andligt stöd och samtal. Identifiering av anhöriga som riskerar att fara illa och hur vården kan erbjuda stöd Vissa anhöriga tar ett stort ansvar för vården av sin närstående och riskerar att drabbas av utmattning eller psykisk ohälsa. Vårdpersonalen bör vara uppmärksam på tecken på överbelastning, såsom stress, trötthet eller social isolering. Hur vården kan stötta anhöriga i riskzonen: Uppmärksamma och bekräfta deras situation. Informera om avlastningstjänster och stödgrupper. Uppmuntra dem att söka hjälp vid behov, exempelvis genom vårdcentral eller kurator. Etiska aspekter vid anhörigkontakt och informationsdelning Samarbetet med anhöriga måste alltid ske med respekt för den äldres självbestämmande och integritet. Information om den äldre får endast delas med anhöriga om samtycke har givits, enligt sekretessregler. Viktiga principer vid informationsdelning: Säkerställa att den äldre har godkänt att information delas med anhöriga. Förmedla information på ett tydligt och respektfullt sätt. Beakta den äldres önskemål om vilka beslut anhöriga får vara delaktiga i. Ett gott samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga kan stärka vårdens kvalitet och säkerställa att den äldre får bästa möjliga stöd utifrån sina behov och önskemål.

Empatiskt bemötande och relationens betydelse i vården Empati är en grundläggande del av vård och omsorg. Ett empatiskt bemötande innebär att förstå och bekräfta den äldres känslor, behov och upplevelser, vilket skapar trygghet och stärker relationen mellan vårdpersonal och vårdtagare. Att visa omsorg och närvaro kan vara avgörande för att den äldre ska känna sig sedd, respekterad och värdefull. Hur empati och lyhördhet påverkar vårdupplevelsen Empati handlar inte bara om att känna med någon, utan också om att aktivt visa förståelse genom ord, kroppsspråk och handlingar. En vårdrelation som präglas av empati kan: Skapa en känsla av trygghet och förtroende. Förbättra samarbetet mellan vårdpersonal och den äldre. Minska oro och ångest vid vårdsituationer. Exempel på empatiskt bemötande: Bekräfta känslor genom att lyssna aktivt och spegla personens upplevelser. Vara närvarande i samtalet – undvik att stressa eller avbryta. Anpassa röstläge och tonfall för att förmedla lugn och trygghet. Att skapa trygghet genom närvaro och respekt Att känna sig trygg i sin vård är en grundläggande rättighet för alla äldre. Genom att vårdpersonalen visar närvaro och respekt kan den äldre känna sig mer delaktig och förstådd. Strategier för att skapa trygghet: Ta sig tid att lyssna och inte stressa igenom vårdsituationer. Behandla varje individ med värdighet, oavsett fysiskt eller kognitivt tillstånd. Respektera personliga gränser och alltid be om lov innan fysiska moment utförs. Undersköterskans roll i att bemöta oro och emotionella behov Många äldre kan känna oro inför sin hälsa, sin framtid eller sin livssituation. Undersköterskan har en viktig roll i att bemöta dessa känslor och skapa en vårdmiljö där den äldre känner sig trygg och förstådd. Så kan undersköterskan bemöta oro: Ge lugnande och realistisk information om vårdsituationen. Vara ett stöd i samtal där den äldre uttrycker rädsla eller ensamhet. Ha tålamod och bekräfta den äldres känslor utan att avfärda dem. Empati, lyhördhet och respekt är grundpelare i ett gott bemötande och kan göra stor skillnad för den äldre personens upplevelse av vården.

Pedagogiskt bemötande för att stärka delaktighet Delaktighet är en grundläggande rättighet för äldre inom vården. Genom ett pedagogiskt bemötande kan vårdpersonalen stärka den äldres förståelse för sin egen vård och skapa en tryggare och mer individanpassad omsorg. Att kommunicera på ett sätt som är tydligt, anpassat och respektfullt gör det lättare för den äldre att vara delaktig i beslut om sin egen hälsa och omsorg. Hur vårdpersonal kan stödja den äldres förståelse och beslutsförmåga Många äldre kan ha svårigheter att ta till sig information, särskilt vid nedsatt hörsel, kognitiv svikt eller stress. Ett pedagogiskt bemötande innebär att anpassa kommunikationen så att den äldre får möjlighet att förstå sin situation och känna sig delaktig i besluten. Strategier för att stärka förståelsen: Använd enkla och tydliga ord för att undvika missförstånd. Ställ frågor och lyssna aktivt för att säkerställa att informationen når fram. Ge information i små steg så att den äldre får tid att bearbeta den. Använd hjälpmedel som bilder, skriftlig information eller tydliga exempel för att förstärka budskapet. Anpassad kommunikation vid kognitiv svikt eller språksvårigheter För personer med demens eller språkliga hinder krävs särskilda strategier för att kommunikationen ska bli begriplig och trygg. Kommunikationsstrategier vid kognitiv svikt: Tala lugnt och i korta meningar, upprepa vid behov. Bevara ögonkontakt och använd bekräftande kroppsspråk. Ge personen extra tid att svara och reagera. Undvik att rätta eller ifrågasätta minnesluckor – bekräfta istället känslan bakom orden. Vid språkliga svårigheter kan tolkhjälp eller visuella hjälpmedel användas för att underlätta förståelsen. Delaktighet i vårdbeslut och individanpassad information Att vara delaktig i sin egen vård stärker känslan av självbestämmande och trygghet. Delaktighet innebär att den äldre får möjlighet att göra val och påverka sin vardag utifrån sina behov och önskemål. Exempel på hur vårdpersonal kan stärka delaktighet: Erbjud alternativ när det är möjligt, till exempel i val av mat, kläder eller dagliga aktiviteter. Låt den äldre få vara med i diskussioner om sin vård och omsorg. Förklara vilka valmöjligheter som finns och vilka konsekvenser olika beslut kan få. Genom att bemöta äldre på ett pedagogiskt sätt kan vårdpersonalen stödja individens förmåga att förstå sin situation, fatta beslut och känna sig trygg i sin vård.

Etiskt bemötande och respekt för den äldres autonomi Att bemöta äldre på ett etiskt sätt innebär att alltid respektera deras rättigheter, värdighet och självbestämmande. Inom vården kan det ibland uppstå situationer där den äldres önskemål krockar med vad personalen anser vara bäst för individens hälsa och säkerhet. I sådana fall är det viktigt att balansera omsorgen med den äldres rätt att fatta egna beslut. Vad innebär ett etiskt bemötande i äldreomsorgen? Etik inom vården handlar om att göra val som grundar sig på respekt, rättvisa och individens bästa. Ett etiskt bemötande innebär att: Respektera den äldres rätt att uttrycka sina åsikter och fatta egna beslut. Undvika att påtvinga den äldre en lösning utan att först ha diskuterat alternativ. Vara medveten om att varje individ har sin egen livshistoria, bakgrund och personliga värderingar. Att respektera den äldres självbestämmande och värdighet Självbestämmande är en grundläggande rättighet och innebär att den äldre har rätt att fatta beslut om sin egen vård och omsorg, även om dessa val inte alltid är de mest hälsosamma. Exempel på att respektera självbestämmande: Låta en äldre person välja sina kläder och mat även om personalen har andra rekommendationer. Acceptera att en person tackar nej till viss vård eller medicinering efter att ha fått tydlig information om konsekvenserna. Ge den äldre utrymme att uttrycka sina önskemål och inte förminska deras behov eller känslor. Balansen mellan omsorg och den äldres rätt att fatta egna beslut Vissa äldre har nedsatt beslutsförmåga på grund av demens eller andra kognitiva sjukdomar. Då uppstår en etisk utmaning där personalen behöver väga den äldres självbestämmande mot behovet av skydd och säkerhet. Exempel på etiska dilemman: När en person med demens vill gå ut ensam: Ska personalen låta individen gå, eller vidta åtgärder för att skydda denne från att gå vilse? När en äldre vägrar att äta: Ska personalen försöka övertala personen att äta, eller acceptera beslutet? När en person inte vill duscha: Hur kan personalen motivera individen utan att kränka dennes integritet? Ett etiskt bemötande handlar om att hitta en balans där den äldres integritet bevaras samtidigt som vårdpersonal säkerställer att individen får en trygg och anpassad omsorg.

Kommunikation som pedagogiskt verktyg i äldreomsorgen Kommunikation är inte bara ett sätt att förmedla information, utan också ett pedagogiskt verktyg för att stödja äldre i att förstå sin vård, göra egna val och känna sig delaktiga. En tydlig och anpassad kommunikation kan stärka både individens självständighet och trygghet i vården. Hur vårdpersonal kan förmedla information på ett tydligt och respektfullt sätt Många äldre kan ha svårt att ta till sig information på grund av nedsatt hörsel, kognitiv svikt eller stress. Det är därför viktigt att vårdpersonalen anpassar sitt sätt att kommunicera för att säkerställa att budskapet når fram. Effektiva kommunikationsstrategier: Tala lugnt och tydligt – Använd enkla meningar och undvik fackspråk. Använd visuella hjälpmedel – Bilder, scheman eller skriftliga instruktioner kan underlätta förståelsen. Bekräfta förståelse – Ställ frågor för att säkerställa att den äldre har uppfattat informationen korrekt. Att skapa delaktighet genom lyhördhet och bekräftelse Att känna sig delaktig i sin vård stärker individens självbestämmande och livskvalitet. Genom att lyssna aktivt och visa att den äldre blir hörd kan vårdpersonalen skapa en mer jämlik kommunikation. Så skapas delaktighet i vården: Ställ öppna frågor – Uppmuntra den äldre att uttrycka sina åsikter och önskemål. Ge valmöjligheter – Även små val, som vad personen vill äta eller när hen vill få hjälp, kan öka känslan av självbestämmande. Anpassa kommunikationen efter individen – Vissa behöver mer tid, andra föredrar kort och konkret information. Kommunikation i team och vikten av tydlig dokumentation För att vården ska fungera smidigt krävs en tydlig kommunikation mellan kollegor. Missförstånd kan leda till felaktiga vårdinsatser och minska patientsäkerheten. Viktiga aspekter av kommunikation i teamet: Strukturerade överlämningar – Rapportering av information ska vara tydlig och relevant. Skriftlig dokumentation – Journalanteckningar ska vara korrekta och lättförståeliga för all personal. Kommunikation vid förändringar – Om en äldre person visar förändrade symtom eller beteenden är det viktigt att detta kommuniceras snabbt och effektivt. Genom att använda kommunikationen som ett pedagogiskt verktyg kan undersköterskan bidra till att äldre blir mer informerade, delaktiga och trygga i sin vård.