Julio Moraga

Fysisk aktivitet för äldres välbefinnande Fysisk aktivitet har en avgörande betydelse för äldres hälsa och livskvalitet. Regelbunden rörelse bidrar till att bibehålla muskelstyrka, balans och rörlighet, vilket minskar risken för fall och skador. Utöver de fysiska fördelarna har motion även positiva effekter på den psykiska hälsan genom att minska stress, oro och depressiva symtom. För äldre personer med demenssjukdom eller andra kognitiva svårigheter kan anpassad fysisk aktivitet förbättra både motorik och orienteringsförmåga, vilket kan öka tryggheten i vardagen. Hälsofördelar med fysisk aktivitet hos äldre Med stigande ålder sker naturliga förändringar i kroppen som påverkar rörlighet och kondition. Genom att vara fysiskt aktiv kan den äldre stärka sitt skelett och sin muskulatur, vilket förebygger benskörhet och minskar risken för frakturer. Träning kan också förbättra blodcirkulationen och minska risken för hjärt-kärlsjukdomar och diabetes. Även den kognitiva hälsan påverkas positivt av motion, eftersom fysisk aktivitet ökar blodflödet till hjärnan och kan bidra till att bromsa kognitiv nedsättning vid demenssjukdomar. Anpassad träning och rörelseinsatser Alla äldre har olika förutsättningar, och fysisk aktivitet bör anpassas efter individens behov och funktionsnivå. För vissa kan dagliga promenader vara tillräckligt för att bibehålla rörlighet och kondition, medan andra kan ha nytta av balansträning eller styrkeövningar för att minska fallrisken. För personer med begränsad rörlighet kan sittande träning, enkla töj- och styrkeövningar samt vattengymnastik vara lämpliga alternativ. Vid demenssjukdom kan fysiska aktiviteter med tydliga rutiner och igenkännbara rörelsemönster, såsom dans eller enkla gymnastikövningar, skapa trygghet och välbefinnande. Undersköterskans roll i att främja fysisk aktivitet Undersköterskan har en viktig roll i att uppmuntra och motivera äldre att vara fysiskt aktiva utifrån sina förutsättningar. Genom att integrera rörelse i vardagen, exempelvis genom att stödja egenmobilisering vid förflyttningar eller genom att delta i promenader och gruppaktiviteter, kan undersköterskan bidra till att den äldre bibehåller sin funktionsförmåga längre. Att skapa en miljö där fysisk aktivitet blir en naturlig del av vardagen är en viktig del av arbetet inom äldreomsorgen.

Funktionsbevarande omsorg Att bevara den äldres funktionsförmåga är en central del av omvårdnaden och ett viktigt komplement till rehabilitering. Med rätt stöd och uppmuntran kan äldre bibehålla självständighet i vardagen och minska risken för försämrad hälsa. Funktionsbevarande omsorg handlar om att ge stöd utan att ta över, att motivera till aktivitet och att skapa en trygg miljö där den äldre får möjlighet att använda och stärka sina resurser. Självständighet i vardagen Förmågan att klara dagliga sysslor påverkar livskvaliteten och känslan av autonomi. Personer med nedsatt rörlighet eller kognitiva svårigheter kan behöva stöd för att kunna genomföra sina dagliga aktiviteter. Funktionsbevarande omsorg innebär att vårdpersonalen uppmuntrar och anpassar stödet så att individen får möjlighet att vara aktiv i sin egen vård. Att låta en person själv välja kläder, delta i måltidsförberedelser eller utföra enklare hushållssysslor kan stärka självkänslan och bidra till en mer meningsfull vardag. Miljöanpassningar och hjälpmedel För att bevara funktionsförmågan är det ofta nödvändigt att anpassa den fysiska miljön. Små förändringar kan göra stor skillnad – exempelvis kan handtag i badrummet, anpassade bestick eller höj- och sänkbara sängar underlätta självständighet. För personer med kognitiv svikt kan tydliga markeringar, välplacerad belysning och kontraster mellan möbler och golv bidra till ökad trygghet och orienteringsförmåga. Undersköterskans roll i funktionsbevarande omsorg Undersköterskan spelar en viktig roll i att identifiera förändringar i den äldres funktionsförmåga och anpassa omsorgen därefter. Genom att uppmuntra aktivitet, använda tekniska hjälpmedel på ett genomtänkt sätt och arbeta utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt kan undersköterskan bidra till att den äldre fortsätter att vara delaktig i sin egen vardag.

Rehabilitering hos äldre Rehabilitering är en viktig del av vården för äldre och syftar till att återställa eller bevara funktionsförmågan efter sjukdom eller skada. För många äldre kan rehabilitering vara avgörande för att bibehålla självständighet och minska behovet av hjälp i vardagen. Insatserna kan omfatta allt från medicinsk rehabilitering efter en stroke eller höftfraktur till vardagsrehabilitering för att klara dagliga aktiviteter. Vad innebär rehabilitering inom geriatriken? Rehabilitering inom äldreomsorgen bygger på en helhetssyn där både fysiska, kognitiva och sociala faktorer beaktas. Målet är att stödja individen i att återfå eller upprätthålla funktioner som är viktiga för att leva ett självständigt och värdigt liv. Rehabilitering kan ske i olika vårdformer, såsom på sjukhus, inom särskilda boenden eller i hemmiljö med stöd från hemsjukvård och hemtjänst. Olika typer av rehabilitering Rehabiliteringsinsatser kan variera beroende på individens behov och målsättning. Medicinsk rehabilitering fokuserar på att återställa funktion efter sjukdom eller skada, t.ex. träning efter stroke för att förbättra rörlighet och språkförmåga. Vardagsrehabilitering innebär att vårdpersonal stödjer äldre i att själva utföra dagliga aktiviteter, såsom att klä sig eller laga mat, istället för att ta över uppgiften. Habilitering riktar sig till personer med medfödda funktionsnedsättningar och syftar till att stärka deras möjligheter att leva ett självständigt liv. Rehabilitering vid specifika tillstånd Äldre kan ha behov av rehabilitering vid en rad olika tillstånd. Efter en stroke kan rehabiliteringen inkludera både fysisk träning och logopediskt stöd för att förbättra talförmågan. Vid en höftfraktur är snabb mobilisering viktig för att minska risken för komplikationer och återställa gångförmågan. För personer med Parkinsons sjukdom kan träning i balans och motorik bidra till att minska stelhet och fallrisk. Undersköterskans roll i rehabilitering Undersköterskan har en nyckelroll i rehabiliteringsprocessen genom att motivera och stötta den äldre i träning och vardagsaktiviteter. Att uppmuntra till aktivitet, anpassa miljön för att underlätta rörlighet och samarbeta med fysioterapeuter och arbetsterapeuter är viktiga delar av arbetet. Genom ett rehabiliterande förhållningssätt kan vårdpersonalen bidra till att den äldre behåller sina funktioner och bibehåller en god livskvalitet.

Välfärdsteknik och äldre Välfärdsteknik kan bidra till trygghet och självständighet för äldre och personer med demenssjukdom. Här beskrivs hjälpmedel såsom trygghetslarm, GPS-larm och sensorer samt hur de kan användas inom vård och omsorg. Tillsyn via nattkamera – Passar bra för personer med avancerad demenssjukdom eller rörelsehinder som har svårt att larma själva vid behov av hjälp under natten. Nattkamera kan minska behovet av fysiska tillsynsronder och skapa en tryggare vårdmiljö utan att störa sömnen. Trygghetslarm/Trygghetstelefon – Perfekt för äldre med begynnande kognitiv svikt eller rörelsebegränsningar, där snabb tillgång till hjälp kan förhindra allvarliga skador vid fall eller akut sjukdom. Sensorer – Utmärkt vid nattlig oro och desorientering hos personer med Lewykroppsdemens eller vid risk för fall. Rörelsesensorer kan upptäcka om en person lämnar sängen eller rör sig i en riskfylld miljö, vilket gör det möjligt att vidta åtgärder innan en olycka inträffar. Digitala hembesök – Om situationen kräver regelbunden uppföljning men personen har svårt att ta sig till vårdcentralen. Kan vara en lösning för äldre med nedsatt rörlighet, ångestproblematik eller multisjuklighet där kontinuitet i vården är avgörande. GPS-larm – Alldrig mer gå vilse för personer med Alzheimers sjukdom eller frontallobsdemens, där desorientering och vandringsbeteende kan utgöra en säkerhetsrisk. GPS-larm kan ge både individen och anhöriga trygghet genom att möjliggöra lokalisering vid behov.

Kognitiva hjälpmedel och anpassningar Att hantera vardagen kan vara en utmaning för personer med demenssjukdom eller andra kognitiva nedsättningar. Minnesstörningar, nedsatt orienteringsförmåga och svårigheter att planera och genomföra aktiviteter kan skapa oro och beroende av stöd från omgivningen. Kognitiva hjälpmedel och anpassningar är viktiga verktyg för att underlätta vardagen, öka självständigheten och ge trygghet för både den drabbade och anhöriga. Hjälpmedel vid minnesstörningar och planering Många personer med demens eller kognitiv svikt har svårt att minnas tider, händelser och dagliga rutiner. För att skapa struktur och underlätta planering kan olika hjälpmedel användas. Påminnelseklockor och digitala kalendrar med ljudsignaler kan hjälpa till att hålla ordning på viktiga tider. Automatiska medicindispensrar ser till att läkemedel tas i rätt tid och dos, vilket minskar risken för felmedicinering. För personer som har svårt att hålla reda på dag och tid kan klockor med tydlig datum- och tidsangivelse vara till stor hjälp. Orienteringsstöd och trygghetsskapande åtgärder För många äldre med demenssjukdom kan desorientering och svårigheter att hitta i omgivningen skapa oro och osäkerhet. Miljöanpassningar, såsom tydliga skyltar med bilder och text, kan underlätta orienteringen i hemmet eller på ett särskilt boende. Färgkontraster och markeringar på golv kan hjälpa till att visa vägen till viktiga platser som toaletten eller köket. För personer med risk för att gå vilse finns trygghetslarm och GPS-baserade hjälpmedel som kan öka säkerheten. Dörrlarm eller sensorer som reagerar på rörelse kan användas i vårdmiljöer för att förhindra att personer med svår demens lämnar sin bostad på ett sätt som innebär risk för deras säkerhet. Kommunikationshjälpmedel och samspel Vid afasi eller nedsatt språkförmåga kan samtal och interaktion med omgivningen bli svåra. Kommunikationshjälpmedel, såsom bildstöd, kommunikationskartor eller digitala hjälpmedel med talsyntes, kan underlätta för personer som har svårt att uttrycka sig med ord. Vårdpersonal och anhöriga kan använda enkla och tydliga meningar, anpassat tonläge och kroppsspråk för att skapa trygghet och förståelse i kommunikationen. Exempel på kognitiva hjälpmedel: Minneshjälpmedel: Digitala kalendrar, påminnelseklockor och medicindispensrar för att strukturera vardagen. Orienteringsstöd: Färgkodade golvmarkeringar, tydliga skyltar och visuella påminnelser för att underlätta navigering. Trygghetshjälpmedel: GPS-larm, rörelsesensorer och dörrlarm för att öka säkerheten vid demenssjukdom. Kommunikationshjälpmedel: Bildstöd, samtalskartor och appar med talsyntes för att underlätta interaktion. Miljöanpassningar: En lugn och förutsägbar omgivning med tydliga rutiner och anpassade boendemiljöer för att minska oro. Undersköterskans roll i att använda och introducera kognitiva hjälpmedel Undersköterskan har en viktig roll i att identifiera behov av kognitiva hjälpmedel och anpassningar samt att hjälpa den äldre att använda dem i vardagen. Genom att ha kunskap om olika hjälpmedel och hur de kan användas på ett individanpassat sätt kan undersköterskan bidra till ökad självständighet och trygghet. Att uppmuntra och vägleda den äldre, samtidigt som hjälpmedel anpassas efter dennes specifika behov, är avgörande för att de ska fungera i praktiken. Genom att kombinera tekniska och miljömässiga lösningar med ett personcentrerat förhållningssätt kan kognitiva hjälpmedel och anpassningar bidra till en bättre och mer självständig vardag för personer med demenssjukdom eller andra kognitiva nedsättningar.

Funktionsbevarande omsorg och omvårdnad Att bevara funktionsförmågan hos äldre är en central del av vården och omsorgen. Åldrande och sjukdomar som demens, stroke och Parkinsons sjukdom kan leda till nedsatt självständighet, vilket påverkar både den fysiska och kognitiva förmågan. Genom individanpassade insatser kan vårdpersonal bidra till att den äldre bibehåller sin livskvalitet, känner sig trygg och får möjlighet att vara delaktig i sin egen vardag så länge som möjligt. Fysisk funktionsförmåga och rörelse Med åldern minskar muskelmassa, balans och rörlighet, vilket kan påverka den dagliga livsföringen. Sjukdomar och långvarigt sängläge kan ytterligare försämra den fysiska kapaciteten och öka risken för fall, trycksår och andra vårdrelaterade komplikationer. Att stödja fysisk aktivitet och mobilisering är därför en viktig del av omvårdnaden. Dagliga aktiviteter, som att klä sig, äta och förflytta sig, kan bli svårare och kräva anpassningar. Att uppmuntra äldre att vara delaktiga i sin egen vård, även vid behov av stöd, stärker självständigheten och minskar risken för försämrad rörelseförmåga. Regelbunden träning, anpassad till individens förutsättningar, kan bidra till ökad balans, styrka och rörlighet. Kognitiv funktionsförmåga och orientering Nedsatt kognition är vanligt vid demenssjukdomar men kan även påverkas av andra faktorer såsom depression, medicinbiverkningar eller långvarig isolering. Minnesproblem, svårigheter att planera och genomföra dagliga aktiviteter samt förändringar i språk och orienteringsförmåga kan leda till en ökad känsla av osäkerhet och beroende. För att stödja kognitionen kan tydliga rutiner och en anpassad miljö skapa trygghet. En fast dygnsrytm, visuella hjälpmedel och enkel, tydlig kommunikation kan underlätta vardagen. Personcentrerad vård där individens bakgrund, vanor och intressen tas tillvara är avgörande för att bevara självständighet och ge trygghet i omvårdnaden. Social funktionsförmåga och delaktighet Social isolering är en stor riskfaktor för försämrad hälsa och livskvalitet hos äldre. Ensamhet kan leda till nedstämdhet, passivitet och kognitiv försämring. Att upprätthålla sociala relationer och få möjlighet att delta i meningsfulla aktiviteter kan bidra till ökat välmående och livsglädje. Vårdpersonal har en viktig roll i att motverka social isolering genom att stödja den äldre i att bibehålla kontakt med anhöriga, delta i aktiviteter och skapa möjligheter till gemenskap. En individanpassad och stimulerande vardag, där den äldre uppmuntras att vara aktiv och delaktig utifrån sina egna förutsättningar, kan stärka både den fysiska och psykiska hälsan. Undersköterskans roll i funktionsbevarande omsorg Undersköterskan har en central roll i att stödja äldre i deras dagliga aktiviteter och skapa en trygg miljö där de kan bevara sin funktionsförmåga. Genom att observera förändringar i den äldres hälsotillstånd, uppmuntra till aktivitet och anpassa omvårdnaden efter individuella behov kan undersköterskan bidra till ökad självständighet och bättre livskvalitet.

Trycksårsriskbedömning Trycksår är en allvarlig komplikation som kan drabba personer med nedsatt rörlighet, särskilt äldre och personer inom slutenvård och särskilda boenden. Studier visar att 10–20 % av äldre inom vård och omsorg utvecklar trycksår, och risken ökar vid långvarigt sängläge eller nedsatt cirkulation (Socialstyrelsen, 2023). Trycksårsriskbedömning är en systematisk metod för att identifiera patienter med ökad risk för trycksår och vidta förebyggande åtgärder i tid. Riskbedömningen hjälper vårdpersonalen att förstå vilka faktorer som påverkar hudens känslighet och vilka åtgärder som krävs för att undvika hudskador. Vad är en trycksårsriskbedömning? Trycksår uppstår när tryck eller skjuvning påverkar huden och underliggande vävnad under en längre tid, vilket kan leda till vävnadsdöd. Trycksår klassificeras i olika stadier beroende på hudens skada, från rodnad till djupa sår som når muskler och ben. Vid en trycksårsriskbedömning identifieras riskfaktorer såsom: Nedsatt rörlighet – Sängliggande eller rullstolsburen patient. Nedsatt cirkulation – Vanligt vid diabetes, hjärtsvikt eller lågt blodtryck. Undernäring och dehydrering – Försvagad hudbarriär och försämrad sårläkning. Inkontinens – Ökad risk för hudskador och fuktskador. Hög ålder – Tunnhudighet och nedsatt elasticitet i huden. Riskbedömningen bör genomföras vid inskrivning i vård och upprepas regelbundet, särskilt vid förändringar i patientens hälsotillstånd. Bedömningsinstrument för trycksårsrisk Flera standardiserade instrument används för att bedöma trycksårsrisk: Norton-skalan – Bedömer patientens fysiska tillstånd, medvetandegrad, aktivitet, rörlighet och inkontinens. En poängsumma under 20 indikerar ökad risk för trycksår. Modifierad Norton-skala – En vidareutvecklad version av Norton-skalan som tar hänsyn till fler riskfaktorer, såsom nutritionsstatus. Braden-skalan – Bedömer sensorisk perception, fuktighet, aktivitet, rörlighet, nutrition och skjuvkrafter. Bedömningsinstrumenten används som stöd vid klinisk bedömning men ska alltid kompletteras med observation och individanpassade åtgärder. Undersköterskans roll i trycksårsriskbedömning Undersköterskan har en viktig roll i det förebyggande arbetet genom att: Observera hudförändringar och rapportera tidiga tecken på trycksår, såsom rodnad eller värmeökning. Vända och repositionera patienter enligt vårdplan för att minska långvarigt tryck på hudområden. Säkerställa god hudvård genom att hålla huden torr och återfuktad. Övervaka nutrition och vätskebalans för att optimera hudens motståndskraft. Genom att arbeta förebyggande och identifiera risker i tid kan vårdpersonal minska risken för trycksår och förbättra patientens livskvalitet.

Fallriskbedömning Riskbedömning är en viktig del av vården för äldre och syftar till att identifiera faktorer som kan leda till vårdskador, särskilt fallrisk. Fall är en av de vanligaste orsakerna till skador hos äldre och kan ofta vara ett tecken på underliggande problem såsom läkemedelsbiverkningar, nedsatt balans eller kognitiv försämring. En strukturerad riskbedömning hjälper vårdpersonalen att identifiera patienter i riskzonen och vidta förebyggande åtgärder. Fallriskbedömning och fallriskutredning Fallriskbedömning utförs för att avgöra om en person har en allmän eller förhöjd fallrisk. Personer över 65 år eller med neurologiska eller kognitiva sjukdomar bör genomgå regelbunden fallriskbedömning, särskilt om de redan har fallit. Två grundläggande frågor vid fallriskbedömning: Har patienten fallit det senaste året? Finns risk för fall under vårdtiden om inga åtgärder sätts in? Om svaret på någon av frågorna är ja, görs en fallriskutredning för att identifiera bakomliggande orsaker och riskfaktorer, såsom: Synnedsättning eller hörselnedsättning. Gångsvårigheter och nedsatt motorik. Kognitiv funktionsnedsättning eller orienteringsproblem. Läkemedelsanvändning, särskilt diuretika, sömnmedel och antidepressiva. En viktig del av fallriskutredningen är att ställa frågor till patienten om vad hen gjorde före och efter fallet, eventuella symtom samt hur väl hen kan hantera sina dagliga aktiviteter. Bedömningsinstrument vid riskbedömning Olika standardiserade test används för att identifiera patienter med hög fallrisk. Exempel på bedömningsinstrument inkluderar: Downton Fall Risk Index – Bedömer risk baserat på tidigare fall, läkemedel, sensoriska funktionsnedsättningar och gångförmåga. Morse Fall Scale – Används inom slutenvården och bedömer faktorer såsom gångförmåga, hjälpmedelsanvändning och kognitiv förmåga. Berg Balansskala – Testar balansförmåga och gånghastighet. Timed Up and Go (TUG) test – Mäter tiden det tar för en person att resa sig upp, gå en kort sträcka och återvända till stolen. Bedömningar med standardiserade instrument ökar personalens medvetenhet om vilka områden risk föreligger inom, samt ger en strukturerad grund för åtgärder. Läkemedel och risk för fall Vissa läkemedel kan bidra till ökad fallrisk genom att påverka balans, blodtryck och kognition. Vid en riskbedömning är det därför viktigt att granska patientens läkemedelslista och överväga justeringar vid behov. Läkemedel som kan öka fallrisken: Diuretika – Kan orsaka vätskebrist och blodtrycksfall. Antidepressiva och neuroleptika – Kan ge yrsel, trötthet och nedsatt motorik. Sömnmedel och lugnande medel – Försämrar reaktionsförmåga och balans. Blodtrycksmediciner – Kan leda till ortostatisk hypotension (blodtrycksfall vid uppresning). Vid misstanke om läkemedelsrelaterad fallrisk kan en läkemedelsgenomgång och dosjustering vara nödvändig. Undersköterskans roll i riskbedömning Undersköterskan spelar en viktig roll i det fallpreventiva arbetet genom att: Observera och rapportera förändringar i balans, gångförmåga eller kognitiv status. Ställa frågor till patienten om tidigare fall och upplevda symtom såsom yrsel eller ostadighet. Hjälpa till att anpassa miljön genom att säkerställa att hjälpmedel används korrekt och att inga hinder finns i patientens omgivning. Uppmuntra fysisk aktivitet och balansövningar för att stärka muskulatur och minska fallrisken. Genom tidig identifiering och förebyggande insatser kan många fall och vårdskador undvikas, vilket bidrar till en säkrare och mer hållbar vård för äldre.

Läkemedelsgenomgångar och anpassning Inledning Eftersom äldre ofta har flera sjukdomar och använder många läkemedel samtidigt, är regelbundna läkemedelsgenomgångar viktiga för att säkerställa att behandlingen är effektiv och säker. Studier visar att 30–50 % av äldre patienter har minst ett läkemedel som kan vara olämpligt eller onödigt (Socialstyrelsen, 2023). Läkemedelsgenomgångar syftar till att minska risken för biverkningar, läkemedelsinteraktioner och polyfarmaci, samtidigt som behandlingen anpassas utifrån patientens aktuella behov. Genom ett strukturerat arbetssätt kan vårdpersonal identifiera läkemedel som behöver justeras eller sättas ut för att förbättra patientens livskvalitet och minska risken för läkemedelsrelaterade problem. Vad är en läkemedelsgenomgång? En läkemedelsgenomgång innebär en systematisk granskning av en patients läkemedelslista för att säkerställa att: Läkemedlen är medicinskt motiverade och aktuella. Doseringen är anpassad till patientens ålder och njurfunktion. Risken för läkemedelsinteraktioner och biverkningar minimeras. Onödiga läkemedel sätts ut för att minska polyfarmaci. Läkemedelsgenomgångar utförs av läkare och sjuksköterskor i samarbete med farmaceuter och vårdpersonal. Anpassning av läkemedelsbehandling för äldre Äldre reagerar annorlunda på läkemedel än yngre, vilket gör att behandlingen behöver individualiseras. Dosjustering vid nedsatt njurfunktion – Läkemedel som elimineras via njurarna, såsom vissa blodtrycksmediciner och antibiotika, behöver dosjusteras för att undvika ackumulering. Omprövning av sederande läkemedel – Lugnande och sömnmedel bör användas med försiktighet eftersom de kan orsaka fallrisk och kognitiv påverkan. Utsättning av onödiga läkemedel – Vid multisjuklighet kan läkemedel ibland ha överlappande effekter eller ge biverkningar som motverkar varandra. Exempel på läkemedel som ofta ses över: Bensodiazepiner (risk för beroende, fall och kognitiv nedsättning). Antikolinerga läkemedel (kan orsaka muntorrhet, förstoppning och förvirring). NSAID-preparat (kan orsaka magblödningar och njurpåverkan). Genom noggranna läkemedelsanpassningar kan vården förebygga läkemedelsrelaterade skador och förbättra äldres hälsa. Undersköterskans roll i läkemedelsgenomgångar Undersköterskan kan bidra till en säker läkemedelsbehandling genom att: Observera och rapportera förändringar i patientens tillstånd efter insättning eller utsättning av läkemedel. Meddela sjuksköterskan om patienten upplever biverkningar, t.ex. yrsel, trötthet eller förvirring. Stödja patienten vid förändringar i läkemedelsrutiner, t.ex. nya doseringar eller utsättning av läkemedel. Delta i vårdplanering och ge viktig information om hur patienten reagerar på läkemedelsbehandlingen. Genom att arbeta systematiskt och uppmärksamt kan undersköterskan bidra till att läkemedelsbehandlingen blir säkrare och mer individanpassad.

Biverkningar och riskbedömning Inledning Äldre är särskilt känsliga för läkemedelsbiverkningar på grund av åldersrelaterade förändringar i kroppens metabolism och utsöndring av läkemedel. Uppskattningsvis upplever 30–50 % av äldre någon form av läkemedelsbiverkning, och en betydande andel av sjukhusinläggningar bland äldre är relaterade till läkemedelsorsakade problem (Socialstyrelsen, 2023). Att identifiera, förebygga och hantera biverkningar är en viktig del av en säker läkemedelsanvändning inom äldreomsorgen. Ackumulering av läkemedel, där läkemedel lagras i kroppen över tid och kan ge fördröjda biverkningar, är en särskild risk för äldre patienter. Riskbedömning är därför avgörande för att minska skador och optimera läkemedelsbehandlingen. Vanliga biverkningar hos äldre Läkemedelsbiverkningar kan påverka flera organsystem och yttra sig på olika sätt: Centrala nervsystemet: Trötthet, yrsel och förvirring (vanligt vid sömnmedel och smärtstillande). Ökad fallrisk på grund av nedsatt balans och reaktionsförmåga. Mag- och tarmkanalen: Illamående, diarré eller förstoppning (kan orsakas av antidepressiva, opioider och vissa antibiotika). Blödningar vid långvarig användning av blodförtunnande läkemedel. Hjärt- och kärlsystemet: Blodtrycksfall och yrsel vid snabbt uppresande (orsakas ofta av blodtrycksmediciner). Förändrad hjärtrytm vid felaktig dosering av digitalispreparat. Metabola effekter: Ökad risk för blodsockerfall (hypoglykemi) vid behandling med diabetesläkemedel. Elektrolytrubbningar vid användning av vissa vätskedrivande läkemedel. Förgiftningsgenomgång och risker vid läkemedelsackumulering Vissa läkemedel kan ansamlas i kroppen om metabolismen eller utsöndringen är långsam, vilket ökar risken för läkemedelsförgiftning. Detta är särskilt vanligt vid nedsatt njur- och leverfunktion hos äldre. Förgiftningsgenomgångar görs för att identifiera läkemedel med hög risk för ackumulering och anpassa behandlingen därefter. Exempel på läkemedel med hög risk för förgiftning vid ackumulering: Bensodiazepiner (sömnmedel/lugnande) – Kan orsaka dåsighet, förvirring och ökad fallrisk. Opioider (morfinpreparat) – Risk för andningsdepression och överdos vid långvarig användning. Diuretika (vätskedrivande läkemedel) – Kan leda till vätskebrist, elektrolytrubbningar och blodtrycksfall, särskilt vid hög dos eller nedsatt njurfunktion. Regelbundna läkemedelsgenomgångar är viktiga för att minska risken för förgiftning och optimera behandlingen. Riskbedömning vid läkemedelsmissbruk och beroende Äldre kan vara i riskzonen för läkemedelsberoende, särskilt vid långtidsanvändning av vissa preparat. Riskläkemedel inkluderar: Bensodiazepiner (t.ex. oxazepam, diazepam) – Hög risk för beroende och kognitiv påverkan. Opioider (t.ex. morfin, fentanylplåster) – Risk för toleransutveckling och beroende vid långvarigt bruk. Sömntabletter och lugnande medel – Kan orsaka minnesproblem och dagtrötthet. Läkemedelsmissbruk hos äldre kan vara svårt att upptäcka eftersom symtomen ofta liknar demens eller allmän åldersförändring. Undersköterskan har en viktig roll i att observera tecken på läkemedelsberoende, såsom ökad trötthet, minnesproblem, ångest eller ovanliga läkemedelsförfrågningar. Undersköterskans roll i att upptäcka och rapportera biverkningar Undersköterskan har en central roll i att övervaka patientens reaktioner på läkemedel och rapportera eventuella biverkningar till sjuksköterska eller läkare. Observera förändringar i patientens tillstånd, såsom nytillkommen trötthet, yrsel eller beteendeförändringar. Rapportera misstänkta biverkningar enligt vårdplanen och dokumentera händelser. Vara uppmärksam på läkemedel som ökar fallrisken och rapportera om en patient blivit mer ostadig. Samarbeta med sjuksköterskor och läkare för att säkerställa att läkemedelsbehandlingen är anpassad till patientens aktuella behov. En systematisk och uppmärksam vårdpersonal kan bidra till att minska läkemedelsrelaterade skador och förbättra livskvaliteten för äldre patienter.

Läkemedelshantering Inledning Läkemedelshantering inom äldreomsorgen kräver noggrannhet och följer lagstadgade rutiner för att säkerställa säkerhet och korrekt administrering. En säker läkemedelshantering omfattar flera moment, såsom ordination, delegering, rekvisition, förvaring och dokumentation. Eftersom många äldre tar flera läkemedel samtidigt är det viktigt att vårdpersonalen arbetar strukturerat för att minimera riskerna för felmedicinering och biverkningar. Undersköterskor som arbetar med läkemedelshantering behöver kunskap om läkemedlens effekter, hantering och gällande riktlinjer. De kan utföra vissa uppgifter efter delegering från sjuksköterska, men ansvaret för ordination och övergripande uppföljning ligger alltid på legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Ordination och delegering av läkemedel Ordination av läkemedel görs av läkare eller sjuksköterska med förskrivningsrätt. Den innehåller information om dosering, administrationssätt och behandlingslängd. Delegering av läkemedelshantering innebär att sjuksköterskan kan överlåta vissa uppgifter, såsom att ge läkemedel enligt ordination, till undersköterskor eller vårdbiträden. Detta ska ske enligt Socialstyrelsens föreskrifter och arbetsplatsens riktlinjer. Exempel på delegerade uppgifter: Administrering av tabletter och flytande läkemedel enligt fast ordination. Ögondroppar, nässpray och hudsalvor. Insulingivning eller andra injektioner (i vissa fall). Delegering är alltid personlig, tidsbegränsad och kräver dokumenterad utbildning och godkännande av sjuksköterska. Rekvisition och förvaring av läkemedel För att säkerställa tillgång till rätt läkemedel sker rekvisition och förvaring enligt strikta rutiner: Rekvisition: Läkemedel beställs av behörig hälso- och sjukvårdspersonal via elektroniska system eller apotek. Förvaring: Läkemedel ska förvaras i låsta utrymmen, otillgängliga för obehöriga. Kylförvaring kan krävas för vissa läkemedel, exempelvis insulin. Narkotikaklassade läkemedel ska hanteras enligt särskilda regler och journalföras noggrant. Dokumentation och säker hantering All läkemedelsadministrering ska dokumenteras i patientens journal enligt gällande riktlinjer. Vid avvikelse, som att en patient vägrar ta sin medicin eller att en dos missas, ska detta rapporteras till sjuksköterska och dokumenteras. Läkemedelsgenomgångar bör göras regelbundet för att säkerställa att behandlingen är aktuell och lämplig. En korrekt läkemedelshantering är avgörande för att minska riskerna för felmedicinering och förbättra säkerheten i vården av äldre.

Läkemedelsanvändning hos äldre Inledning Läkemedel är en viktig del av vården för äldre, men deras användning innebär också särskilda utmaningar. Med stigande ålder förändras kroppens förmåga att ta upp, fördela och bryta ner läkemedel, vilket ökar risken för biverkningar och läkemedelsrelaterade problem. Studier visar att cirka 40 % av alla personer över 75 år använder fem eller fler läkemedel dagligen (polyfarmaci), och 10 % använder tio eller fler (Socialstyrelsen, 2023). Detta gör äldre särskilt sårbara för negativa effekter av läkemedel och läkemedelsinteraktioner. För att säkerställa en trygg läkemedelsbehandling inom äldreomsorgen är det avgörande att anpassa dosering, identifiera olämpliga läkemedel och genomföra regelbundna läkemedelsgenomgångar. Undersköterskan spelar en viktig roll i att observera effekter och biverkningar samt rapportera förändringar i patientens hälsotillstånd. Hur åldrandet påverkar läkemedelsomsättningen Kroppens förmåga att hantera läkemedel förändras med åldern, vilket gör att samma dos kan ha en starkare effekt hos en äldre person än hos en yngre. Några viktiga faktorer inkluderar: Förändrad metabolism: Leverns kapacitet att bryta ner läkemedel minskar, vilket kan leda till att läkemedel stannar längre i kroppen och ökar risken för biverkningar. Förändrad njurfunktion och elimination: Njurfunktionen försämras naturligt med åldern, vilket påverkar kroppens förmåga att utsöndra läkemedel genom urinen. Läkemedel som elimineras via njurarna, såsom diuretika (vätskedrivande läkemedel), vissa antibiotika och blodtrycksmediciner, kan ackumuleras och orsaka biverkningar om dosen inte anpassas. Minskad mängd kroppsvatten och ökad andel kroppsfett: Fettlösliga läkemedel (t.ex. vissa lugnande medel) kan lagras längre i kroppen, medan vattenlösliga läkemedel kan få högre koncentration i blodet och verka starkare. Dessa förändringar gör att äldre behöver lägre startdoser och långsam upptrappning för att undvika överdosering och biverkningar. Polyfarmaci och läkemedelsrelaterade problem Polyfarmaci, dvs. att en person använder flera läkemedel samtidigt, är vanligt bland äldre och kan leda till problem som: Ökad risk för biverkningar och interaktioner: Läkemedel kan påverka varandras effekt, vilket kan förstärka eller försvaga deras verkan. Bristande följsamhet (compliance): Äldre kan ha svårt att komma ihåg att ta sina mediciner, särskilt vid komplexa läkemedelsscheman. Felaktig läkemedelsanvändning: Förväxling av tabletter, felaktiga doseringar eller att läkemedel tas vid fel tidpunkt på dygnet. Exempel på läkemedel som kan vara problematiska för äldre är sömnmedel, starka smärtstillande, antidepressiva och vissa blodtrycksmediciner, som kan orsaka yrsel, fallrisk och förvirring. Undersköterskans roll vid läkemedelsanvändning hos äldre Undersköterskan har en viktig funktion i att övervaka hur läkemedel påverkar äldre och att rapportera avvikelser. Några viktiga uppgifter är: Observera effekter och biverkningar – Märker patienten av yrsel, trötthet eller förvirring efter en ny medicinering? Rapportera förändringar – Om patienten får svårare att gå, blir apatisk eller får andra ovanliga symtom bör detta meddelas sjuksköterska eller läkare. Hjälpa till med följsamhet – Påminna om medicinintag och se till att läkemedel tas på rätt sätt. Förebygga läkemedelsrelaterade problem – Hjälpa till att identifiera läkemedel som kan öka fallrisken eller påverka den kognitiva förmågan. Genom att arbeta systematiskt och uppmärksamt kan undersköterskan bidra till en säker och anpassad läkemedelsanvändning för äldre patienter.

Ångest hos äldre Inledning Ångest är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos äldre och kan påverka både livskvalitet och självständighet. Studier visar att cirka 10–20 % av personer över 65 år lider av ångestsyndrom, och andelen är högre hos personer med samsjuklighet såsom hjärt-kärlsjukdomar eller demens (Socialstyrelsen, 2021). Trots detta är ångest hos äldre ofta underdiagnostiserad, eftersom symtomen kan misstas för fysiska besvär eller åldersrelaterade förändringar. Äldre kan utveckla ångest av många orsaker, såsom förlust av anhöriga, försämrad hälsa, ensamhet och ökat beroende av andra. Tidigare erfarenheter av ångestsjukdomar kan också påverka risken att utveckla symtom på äldre dagar. Eftersom ångest kan bidra till nedsatt aptit, sömnproblem och social isolering är det viktigt att symtomen uppmärksammas och behandlas i tid. Symtom på ångest hos äldre Ångest kan ta sig uttryck på olika sätt och symtomen kan vara både psykiska och kroppsliga: Psykologiska symtom: Överdriven oro och rädsla, ofta utan tydlig orsak. Svårigheter att hantera osäkerhet och förändringar i vardagen. Ökad irritabilitet och rastlöshet. Kognitiva symtom: Koncentrationssvårigheter och nedsatt minne. Rädsla för sjukdom, död eller ensamhet. Fysiska symtom: Hjärtklappning, andningssvårigheter och yrsel. Muskelspänningar och skakningar. Magbesvär och illamående. Symtomen kan vara episodiska eller kroniska och kan förvärras vid stress eller andra förändringar i den äldre personens livssituation. Behandling av ångest hos äldre Behandlingen av ångest hos äldre anpassas efter individens fysiska och psykiska hälsotillstånd. En kombination av psykologiska, sociala och medicinska insatser används för att lindra symtomen. Psykologisk behandling: Kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat god effekt vid ångestsyndrom och kan hjälpa individen att hantera oro och negativa tankemönster. Stödjande samtal med kurator eller psykolog kan ge emotionellt stöd och verktyg för att hantera ångest i vardagen. Avslappningsövningar och mindfulness kan minska stress och muskelspänningar. Sociala insatser: Struktur och rutiner i vardagen kan skapa trygghet och minska oro. Socialt stöd från anhöriga, vänner eller personal kan motverka känslor av ensamhet. Fysisk aktivitet kan ha en lugnande effekt och minska ångestnivåer genom att frigöra endorfiner. Läkemedelsbehandling vid ångest hos äldre Vid svårare ångest kan läkemedelsbehandling bli aktuell, men eftersom äldre är känsligare för biverkningar krävs försiktighet vid insättning av medicin. SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare) är förstahandsval vid behandling av ångest hos äldre. Exempel på läkemedel är sertralin, citalopram och escitalopram. De tolereras generellt väl men kan orsaka illamående, trötthet och initialt ökad oro. SNRI (serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare) såsom venlafaxin och duloxetin används vid otillräcklig effekt av SSRI eller vid samtidig smärtproblematik. Bensodiazepiner (t.ex. oxazepam och alprazolam) används endast i undantagsfall på grund av risken för beroende, kognitiv påverkan och fallolyckor. Läkemedelsbehandlingen bör startas i låg dos och följas upp regelbundet för att utvärdera effekten och minimera biverkningar. Undersköterskans roll vid ångest hos äldre Undersköterskan har en viktig funktion i att uppmärksamma och lindra ångest hos äldre genom att: Observera och rapportera symtom såsom ökad oro, rastlöshet eller kroppsliga besvär utan medicinsk förklaring. Skapa en trygg miljö med lugn och förutsägbarhet i vardagen. Använda lugnande bemötande och validerande kommunikation för att minska oro. Uppmuntra socialt deltagande och aktiviteter som kan ha en ångestdämpande effekt. Genom att vara lyhörd och skapa trygghet kan undersköterskan bidra till att minska ångestsymtom och förbättra livskvaliteten för den äldre.

Depression hos äldre Inledning Depression är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna hos äldre och drabbar uppskattningsvis 10–15 % av personer över 65 år, medan lindrigare depressiva symtom förekommer hos upp till 30 % i samma åldersgrupp (Socialstyrelsen, 2021). Trots att depression är vanligt, förblir den ofta odiagnostiserad och underbehandlad, eftersom symtomen kan misstolkas som en naturlig del av åldrandet eller förväxlas med fysiska sjukdomar. Till skillnad från yngre personer upplever äldre sällan klassiska symtom på depression såsom djup nedstämdhet. Istället kan sjukdomen yttra sig genom trötthet, kroppsliga besvär och social tillbakadragenhet. Många söker vård för värk, magbesvär eller sömnproblem, utan att själva vara medvetna om att deras psykiska hälsa kan vara orsaken. Orsakerna till depression hos äldre är ofta en kombination av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Förluster av nära anhöriga, ensamhet, långvarig smärta, kroniska sjukdomar och ökad beroendeställning i vardagen kan öka risken. Samtidigt kan vissa läkemedel och näringsbrister påverka hjärnans funktion och bidra till utvecklingen av depressiva symtom. Symtom på depression hos äldre Depression kan ta sig uttryck på flera sätt och symtomen varierar från person till person. De kan delas in i psykologiska, kognitiva och kroppsliga symtom: Psykologiska symtom: Nedstämdhet, känsla av hopplöshet och likgiltighet. Brist på motivation och intresse för tidigare meningsfulla aktiviteter. Ökad irritation eller ångest. Kognitiva symtom: Koncentrationssvårigheter och nedsatt beslutsförmåga. Minnesproblem som kan misstas för demens. Kroppsliga symtom: Kronisk trötthet och energibrist. Förändrad aptit och ofrivillig viktnedgång. Sömnproblem, antingen svårigheter att somna eller tidiga uppvaknanden. Värk, magbesvär eller andra fysiska symtom utan tydlig medicinsk orsak. Vid svår depression kan personen uppleva livsleda och självmordstankar, något som är särskilt allvarligt eftersom självmordsrisken är högre bland äldre än i yngre åldersgrupper. Behandling av depression hos äldre Depression hos äldre kan behandlas effektivt, men insatserna behöver anpassas efter individens fysiska hälsa och sociala situation. En kombination av psykologiska, sociala och medicinska åtgärder är ofta mest framgångsrik. Psykologisk behandling: Kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat sig vara effektiv även för äldre och kan hjälpa personen att hantera negativa tankemönster. Stödjande samtal med sjuksköterska, kurator eller psykolog kan ge emotionellt stöd. Social aktivering, såsom deltagande i gruppaktiviteter eller fysisk träning, kan motverka isolering och förbättra måendet. Sociala insatser: Stöd från hemtjänst och anhöriga för att skapa en tryggare vardag. Anpassad boendemiljö som minskar känslan av ensamhet och utanförskap. Aktiviteter som uppmuntrar till dagliga rutiner och meningsfull sysselsättning. Läkemedelsbehandling vid depression hos äldre Vid medelsvår till svår depression kan läkemedel behövas som en del av behandlingen. Valet av läkemedel bör ske med försiktighet eftersom äldre ofta är känsligare för biverkningar. SSRI-preparat (selektiva serotoninåterupptagshämmare) är förstahandsval vid depression hos äldre. Exempel på vanliga läkemedel är sertralin, citalopram och escitalopram. De har generellt färre biverkningar än äldre typer av antidepressiva. SNRI-preparat (serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare) såsom venlafaxin och duloxetin kan användas vid samtidig smärta eller vid otillräcklig effekt av SSRI. TCA-preparat (tricykliska antidepressiva) används mer sällan på grund av högre risk för biverkningar såsom yrsel, muntorrhet och blodtrycksfall. Behandlingen inleds oftast med låg dos och justeras gradvis för att minimera risken för biverkningar såsom illamående, trötthet och ökad fallrisk. Uppföljning är viktig, eftersom antidepressiva läkemedel kan ta flera veckor innan de ger full effekt. Undersköterskans roll vid depression hos äldre Undersköterskan har en central roll i att identifiera och rapportera tidiga tecken på depression. Eftersom många äldre inte själva söker hjälp för psykisk ohälsa, kan undersköterskans observationer vara avgörande för att rätt insatser sätts in i tid. Observera förändringar i beteende, exempelvis social tillbakadragenhet, minskad aptit eller brist på motivation. Skapa en trygg och stödjande miljö där den äldre känner sig sedd och bekräftad. Uppmuntra till aktivitet och social samvaro för att bryta isolering. Rapportera symtom till sjuksköterska eller läkare så att en vidare bedömning kan göras. Genom att vara lyhörd för de subtila tecken som kan tyda på depression kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten för äldre och ge dem den vård och det stöd de behöver.

BPSD-kartläggning och BPSD-registret Kartläggning vid BPSD – en strukturerad metod för individanpassad vård Kartläggningen av BPSD är en systematisk process där vårdpersonal identifierar, bedömer och dokumenterar symtom hos personer med demens. Syftet är att förstå vad som utlöser symtomen och hur de påverkar individens vardag, så att bemötandet kan anpassas för att minska oro, ångest och andra beteendeförändringar. Kartläggningen innebär: Observation av symtom – vårdpersonalen dokumenterar vilka BPSD-symtom som förekommer, när de uppstår och i vilka situationer de är som mest påtagliga. Analys av bakomliggande orsaker – faktorer som smärta, hunger, infektion, sömnbrist eller sociala förändringar kan utlösa eller förvärra symtomen. Att identifiera dessa faktorer är avgörande för att anpassa vården. Bedömning av symtomens svårighetsgrad – genom strukturerade bedömningsinstrument kan personalen avgöra hur ofta symtomen förekommer och vilken inverkan de har på individens livskvalitet. Planering av åtgärder – utifrån kartläggningen skapas en individanpassad bemötandeplan som beskriver hur personalen ska agera för att minska symtomen och förbättra livskvaliteten. Denna metod hjälper till att undvika onödig medicinering och istället fokusera på individanpassade, icke-farmakologiska insatser. BPSD-registret – ett verktyg för strukturerad vård och uppföljning BPSD-registret är ett nationellt kvalitetsregister som används inom vård och omsorg för att kartlägga, dokumentera och följa upp BPSD-symtom hos personer med demens. Genom att samla in och analysera data kan vården säkerställa att varje individ får rätt insatser och att bemötandet anpassas efter aktuella behov. Så fungerar BPSD-registret i praktiken: Registrering av symtom – vårdpersonal registrerar vilka symtom som förekommer och hur ofta de uppträder. Analys och orsaksbedömning – utvärdering av möjliga orsaker till symtomen, såsom förändringar i miljön, smärta eller sömnproblem. Planering av individanpassade åtgärder – beslut om vilka strategier som ska användas för att bemöta och lindra symtomen. Uppföljning och utvärdering – regelbunden uppdatering av registret gör det möjligt att bedöma effekten av insatserna och justera vårdplanen vid behov. BPSD-registrets betydelse: Skapar en mer strukturerad och enhetlig vård av personer med demens. Minskar användningen av psykofarmaka genom att fokusera på individanpassade strategier. Stärker teamarbetet genom att ge hela vårdpersonalen en gemensam arbetsmetod. Förbättrar livskvaliteten för den demenssjuka genom att symtom hanteras på ett tryggt och respektfullt sätt. Genom att kombinera BPSD-kartläggning och BPSD-registret kan vårdpersonal arbeta systematiskt för att ge varje individ en så trygg och välanpassad vård som möjligt.

Vårdsystem, dokumentation och teamarbete Inledning Vården och omsorgen för personer med demenssjukdom kräver en välfungerande organisation där olika yrkesgrupper samverkar. Ett sammanhållet vårdsystem säkerställer att insatser planeras, genomförs och följs upp på ett strukturerat sätt. Dokumentation är en central del i detta arbete, eftersom den ger en tydlig bild av patientens behov, utveckling och insatta åtgärder. Genom effektivt teamarbete mellan undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter och andra professioner kan vården individanpassas och kvaliteten höjas. Vårdsystem och samverkan inom demensvården Demensvården bedrivs på flera nivåer och kan innefatta primärvård, specialistvård, kommunal äldreomsorg och anhörigstöd. Samverkan mellan dessa instanser är avgörande för att skapa en trygg och sammanhängande vårdkedja. Primärvården ansvarar ofta för den första demensutredningen, medicinsk behandling och uppföljning. Specialistvården tar vid vid mer komplicerade fall och kan erbjuda avancerad diagnostik och behandling. Kommunal äldreomsorg ger praktiskt stöd genom hemtjänst, särskilt boende och dagverksamhet. Anhörigstöd och frivilligorganisationer erbjuder stöd och avlastning till närstående. För att vården ska fungera optimalt krävs tydliga rutiner för informationsöverföring mellan olika instanser och en helhetssyn på patientens behov. Dokumentation i demensvården Dokumentation är en grundläggande del av vården och omsorgen för personer med demens. Genom att noggrant registrera observationer, symtomutveckling och insatser skapas en kontinuitet i vården. Viktiga aspekter av dokumentationen inkluderar: Hälso- och sjukvårdsjournaler, där medicinska bedömningar, läkemedelsordinationer och behandlingsplaner dokumenteras. Omsorgsanteckningar, där personal beskriver dagliga observationer, förändringar i beteende och genomförda insatser. BPSD-registrering, där beteendemässiga och psykiska symtom kartläggs för att möjliggöra individanpassad vård. Dokumentation måste vara tydlig, objektiv och följa gällande lagar och riktlinjer för att säkerställa patientsäkerhet och rättssäkerhet. Teamarbete och undersköterskans roll Vård av personer med demens kräver ett välfungerande team där olika professioner samverkar för att ge bästa möjliga stöd. Undersköterskan har en viktig roll i detta team genom sin dagliga kontakt med patienterna. Undersköterskans bidrag i teamarbetet omfattar: Observation och rapportering av förändringar i patientens beteende, fysiska hälsa och mående. Deltagande i vårdplanering, där undersköterskans insikter om patientens vardagliga behov är värdefulla. Samarbete med andra yrkesgrupper, såsom sjuksköterskor, arbetsterapeuter och biståndshandläggare, för att säkerställa att vården är samordnad och individanpassad. Ett gott teamarbete stärker kvaliteten i vården och bidrar till en tryggare och mer strukturerad vårdmiljö för personer med demens.

BPSD och psykosociala faktorer vid demenssjukdomar Inledning Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens (BPSD) är en samling symtom som påverkar många personer med demenssjukdom. Dessa kan inkludera agitation, oro, hallucinationer, depression och aggressivitet. BPSD påverkar inte bara individens välbefinnande utan kan även innebära en stor påfrestning för anhöriga och vårdpersonal. Samtidigt spelar psykosociala faktorer, såsom social isolering, miljö och tidigare livserfarenheter, en stor roll i hur dessa symtom uttrycks och hanteras. Att förstå och bemöta dessa faktorer på rätt sätt är avgörande för att skapa en trygg och stödjande vårdmiljö. Vad är BPSD? BPSD uppstår som en konsekvens av sjukdomens påverkan på hjärnan och kan yttra sig på olika sätt beroende på demensform och sjukdomsstadium. Symtomen delas ofta in i: Affektiva symtom: Depression, apati, ångest. Psykotiska symtom: Hallucinationer, vanföreställningar, misstänksamhet. Hyperaktivitet och agitation: Ropbeteende, aggressivitet, rastlöshet. Sömnstörningar: Störd dygnsrytm, nattlig oro, vandringsbeteende. Plockande och packande i väskor och påsar Detta beteende kan vara ett uttryck för rastlöshet, oro eller behovet av att känna kontroll över sin omgivning. Personer med demens kan också försöka ”förbereda sig” för en uppgift eller en resa som de tror sig behöva göra. Strategier för bemötande: Ge en meningsfull sysselsättning: Ha en låda med saker som personen får plocka med, t.ex. tygbitar, knappar eller andra föremål som kan ge taktil stimulans. Bekräfta och vägled: Istället för att avbryta kan personalen bekräfta personens handling och försiktigt styra beteendet mot en annan aktivitet. Undvika konfrontation: Att säga "du behöver inte packa" kan skapa oro. Istället kan man fråga ”Ska vi packa tillsammans?” och sedan varsamt övergå till en annan aktivitet. Störande sexuellt beteende Vissa personer med demens kan utveckla ett ökat eller förändrat sexuellt beteende. Det kan handla om olämpliga kommentarer, att röra vid sig själv eller andra på ett opassande sätt eller att missuppfatta sociala situationer. Orsakerna kan vara många – demensens påverkan på hjärnan, brist på integritet, ensamhet, eller en reaktion på kroppslig obehagskänsla, såsom smärta eller obekväma kläder. Strategier för bemötande: Försök att identifiera orsaken: Kan beteendet vara ett uttryck för ensamhet, oro eller behov av fysisk närhet? Skapa en trygg och förutsägbar miljö: Se till att personen har en lugn och trygg plats, och att klädsel är bekväm och anpassad. Sätt tydliga men lugna gränser: Bemöt personen med respekt och försök avleda uppmärksamheten till en annan aktivitet. Om beteendet är riktat mot vårdpersonal: Att bemöta med humor eller skam kan öka förvirring och frustration. Istället kan personalen tydligt men vänligt säga: ”Jag vill inte det, men jag kan hjälpa dig med något annat.” Symtomen varierar över tid och kan förvärras vid exempelvis förändringar i miljön, smärta eller infektioner. Psykosociala faktorer vid demenssjukdom Den sociala och emotionella miljön påverkar hur en person med demens mår och fungerar. Social isolering, brist på stimulans och stressande situationer kan förvärra BPSD-symtom, medan en lugn, trygg och meningsfull vardag kan minska symtomen. Faktorer som spelar en viktig roll är: Tidigare livserfarenheter och personlighet: Hur en person har hanterat stress och förändringar tidigare i livet kan påverka hur de reagerar vid demenssjukdom. Boendemiljö och rutiner: En förutsägbar och trygg miljö kan minska oro och ångest. Ofta hjälper det att anpassa ljus, ljud och färgsättning för att skapa en lugn atmosfär. Social interaktion: Att bibehålla relationer och ha meningsfulla aktiviteter är viktigt för välbefinnandet. Undersköterskans roll i att hantera BPSD och psykosociala faktorer Eftersom undersköterskor har den dagliga kontakten med personer med demens är de avgörande för att identifiera och bemöta BPSD. Genom att observera beteendeförändringar och dokumentera vad som utlöser symtom kan de bidra till att skapa individanpassade strategier. Ett lugnt och validerande bemötande är ofta mer effektivt än att argumentera emot vid hallucinationer eller misstänksamhet. Att anpassa aktiviteter och miljön, erbjuda trygghet och arbeta personcentrerat är centrala insatser för att minska BPSD och främja livskvalitet.

Medicinsk och kognitiv utredning vid misstänkt demens Inledning Demenssjukdomar utvecklas gradvis och de första symtomen kan vara svåra att skilja från normalt åldrande. Tidig upptäckt och utredning är avgörande för att kunna ge rätt vård och stöd i tid. Utredningen syftar till att fastställa om kognitiv svikt beror på en demenssjukdom, vilken typ av demens det rör sig om samt vilka insatser som kan vara aktuella. Genom att undersöka minnesfunktioner, intellektuella och motoriska förmågor kan vårdteamet få en tydligare bild av patientens tillstånd och planera lämpliga vårdinsatser. Basal utredning på primärvårdsnivå Vid misstanke om demens är det oftast inom primärvården som den första utredningen sker. Den basala utredningen innefattar en genomgång av patientens sjukdomshistoria, en bedömning av kognitiva funktioner samt en fysisk och neurologisk undersökning. Anhöriga spelar en viktig roll i denna fas eftersom de ofta är de första som märker förändringar i personens beteende och minne. I den basala utredningen används ofta standardiserade kognitiva tester, såsom MMT (Mini Mental Test) och MoCA (Montreal Cognitive Assessment), för att bedöma minnesförmåga och andra kognitiva funktioner. Blodprover tas också för att utesluta andra orsaker till kognitiv svikt, såsom vitaminbrist, infektion eller sköldkörtelrubbningar. En viktig del av utredningen är även att bedöma personens allmänna hälsotillstånd och funktionsförmåga i vardagen (ADL). Om utredningen visar tecken på kognitiv svikt men det finns osäkerhet kring orsaken, remitteras patienten vidare till en specialistmottagning för en mer omfattande bedömning. Utvidgad utredning på specialistnivå När den basala utredningen inte ger tillräckliga svar, eller om symtomen är svårtolkade, kan patienten genomgå en utvidgad utredning hos specialistläkare inom geriatrik, neurologi eller psykiatri. Denna utredning omfattar: Neuropsykologisk testning: En mer detaljerad analys av minne, språk, exekutiva funktioner och problemlösningsförmåga. Bilddiagnostik: Datortomografi (DT) används ofta som förstahandsval för att identifiera tecken på hjärnatrofi, kärlförändringar eller andra strukturella förändringar. Magnetresonanstomografi (MR) ger en mer detaljerad bild av hjärnans mjukvävnader och kan vara särskilt användbar vid misstanke om neurodegenerativa sjukdomar. PET-undersökning (positronemissionstomografi) kan i vissa fall ge ytterligare information om hjärnans funktion och ämnesomsättning. Lumbalpunktion: Vid misstanke om Alzheimers sjukdom kan analys av ryggmärgsvätska påvisa förändringar i beta-amyloid- och tau-protein, vilket stärker diagnosen. Bedömning av motoriska funktioner: Vissa demenssjukdomar, såsom Lewykroppsdemens och Parkinsons sjukdom med demens, har tydliga motoriska symtom som kan skilja dem från andra former av demens. En neurologisk undersökning kan därför vara avgörande. Undersköterskans roll i den medicinska och kognitiva utredningen Som en del av vårdteamet spelar undersköterskan en viktig roll under hela utredningsprocessen. Genom att observera och rapportera förändringar i patientens beteende och funktionsförmåga kan undersköterskan bidra med värdefull information till läkare och sjuksköterskor. Under kognitiva tester och fysiska undersökningar kan undersköterskan vara ett stöd för patienten, skapa trygghet och minska eventuell oro. Eftersom personer med demenssjukdom ofta har svårt att uttrycka sina behov blir undersköterskans närhet i det dagliga arbetet avgörande för att upptäcka tidiga tecken på försämring. Att dokumentera förändringar och samverka med andra yrkesgrupper är centralt för att säkerställa att patienten får rätt diagnos och anpassad vård i tid.

Parkinsons sjukdom med demens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Parkinsons sjukdom med demens (PDD) är en neurodegenerativ sjukdom som drabbar personer med långt framskriden Parkinsons sjukdom. Ungefär 30–40 % av alla med Parkinson utvecklar demens efter flera års sjukdom, vanligtvis mer än tio år efter diagnosen (Socialstyrelsen, 2021). Sjukdomen kännetecknas av en kombination av motoriska svårigheter och kognitiv svikt, där symtomen ofta överlappar med Lewykroppsdemens. Parkinsons sjukdom orsakas av en gradvis förlust av dopaminproducerande celler i hjärnan, vilket leder till symtom som skakningar, stelhet och långsamma rörelser. När sjukdomen utvecklas kan även kognitiva och beteendemässiga förändringar uppstå, vilket försvårar den dagliga livsföringen och ökar vårdbehovet. Orsaker och sjukdomsutveckling PDD uppstår till följd av den neurodegenerativa processen som påverkar både de dopaminproducerande och kolinerga systemen i hjärnan. Ansamlingar av Lewy-kroppar, som även ses vid Lewykroppsdemens, bidrar till kognitiv försämring. Risken att utveckla demens vid Parkinson ökar med sjukdomens varaktighet, hög ålder och förekomsten av hallucinationer eller psykiska symtom redan i ett tidigt skede. De kognitiva symtomen utvecklas gradvis och inkluderar främst nedsatt uppmärksamhet, försämrad exekutiv funktion och minnesstörningar. Eftersom motoriska symtom ofta dominerar sjukdomsbilden kan de kognitiva problemen ibland förbises i början. Symtom vid Parkinsons sjukdom med demens PDD har en kombination av motoriska, kognitiva och beteendemässiga symtom. Tidiga symtom: Lättare svårigheter med uppmärksamhet och koncentration. Minskad förmåga att planera och organisera (exekutiv dysfunktion). Ökad trötthet och långsam tankeverksamhet (bradyfreni). Lättare minnesproblem men ofta bättre bevarad inlärningsförmåga än vid Alzheimers sjukdom. Måttliga symtom: Tydlig försämring av arbetsminne och beslutsfattande. Svårigheter att växla mellan olika uppgifter. Hallucinationer, ofta visuella, kan uppstå. Försämrad balans och ökad fallrisk. Sena symtom: Påtaglig påverkan på ADL-förmåga – personen behöver hjälp med mat, hygien och förflyttning. Svårt att kommunicera, delvis på grund av låg röststyrka och svårighet att forma ord (hypofoni och dysartri). Djupare förvirringstillstånd och nedsatt vakenhet. Sväljningsproblem (dysfagi) med risk för aspiration och undernäring. Specifika hjälpbehov vid Parkinsons sjukdom med demens Eftersom sjukdomen kombinerar motoriska och kognitiva nedsättningar behöver vården anpassas för att hantera båda aspekterna. Motorisk assistans och fallprevention Gångsvårigheter och balansproblem kräver anpassningar för att minska risken för fall. Vårdpersonal kan stötta genom att uppmuntra långsamma och kontrollerade rörelser samt säkerställa att hjälpmedel används korrekt. Kommunikation och stöd vid talförlust Många med PDD utvecklar hypofoni och dysartri, vilket gör det svårt att göra sig förstådd. Alternativa kommunikationssätt, såsom tydliga ja/nej-frågor eller skrivhjälpmedel, kan underlätta interaktionen. Läkemedelsanpassning och övervakning av biverkningar Personer med Parkinsons sjukdom är känsliga för läkemedelsjusteringar. Vårdpersonal behöver vara uppmärksam på effekter av dopaminbaserade läkemedel, som kan förbättra motoriken men samtidigt förvärra hallucinationer och förvirring. Struktur och kognitivt stöd En lugn och förutsägbar miljö kan hjälpa till att minska stress och förvirring. Rutiner och visuella påminnelser kan underlätta vardagen. Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet När sjukdomen når sitt slutskede blir behovet av symtomlindring och komfort vårdens främsta fokus. Smärtlindring, näringsstöd och trycksårsprevention är centrala insatser.

Lewykroppsdemens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Lewykroppsdemens (LBD) är den tredje vanligaste demenssjukdomen efter Alzheimers sjukdom och vaskulär demens och uppskattas drabba omkring 10–15 % av alla demenspatienter (Socialstyrelsen, 2021). Sjukdomen kännetecknas av en kombination av kognitiva svårigheter, motoriska symtom och beteendeförändringar. En av de mest utmärkande aspekterna är de återkommande synhallucinationerna och den stora variationen i uppmärksamhet och vakenhet, vilket gör att sjukdomen kan förväxlas med både Alzheimers och Parkinsons sjukdom. LBD är svårdiagnostiserad och många patienter får initialt en annan demensdiagnos innan rätt diagnos fastställs. Sjukdomsförloppet är progressivt och genomsnittlig överlevnad efter diagnos är cirka 5–8 år, men kan variera beroende på samsjuklighet och individens allmänna hälsotillstånd. Orsaker och sjukdomsutveckling Lewykroppsdemens orsakas av ansamlingar av onormala proteiner, så kallade Lewy-kroppar, i hjärnans nervceller. Dessa proteinansamlingar påverkar signalsystemet, särskilt dopamin- och acetylkolinsystemen, vilket leder till både motoriska och kognitiva symtom. Riskfaktorerna är inte helt klarlagda, men studier visar att hög ålder, genetiska faktorer och tidigare neurologiska sjukdomar kan öka risken för att utveckla sjukdomen. Eftersom Lewykroppsdemens har likheter med både Alzheimers och Parkinsons sjukdom, tros sjukdomsmekanismerna delvis överlappa. Symtom vid Lewykroppsdemens LBD har en unik symtombild där både kognitiva och motoriska problem utvecklas parallellt. Tidiga symtom: Fluktuerande kognition – perioder av klarhet som plötsligt kan övergå i förvirring. Visuella hallucinationer, ofta detaljerade och återkommande. Störd REM-sömn med livliga drömmar och motorisk aktivitet under sömnen. Stelhet och långsamma rörelser liknande Parkinsons sjukdom. Måttliga symtom: Försämrad uppmärksamhet och koncentration. BPSD-symtom såsom hallucinationer, paranoia och vanföreställningar. Fallrisk ökar på grund av motoriska problem. Svårigheter att tolka rumsliga relationer och rörelse. Sena symtom: Svår kognitiv svikt där minnet påverkas mer än tidigare. Försämrad kommunikationsförmåga, inklusive afasi och svårigheter att förstå samtal. Starkt nedsatt autonomi i ADL och behov av omfattande vård. Sväljningsproblem, inkontinens och risk för aspirationspneumoni. Specifika hjälpbehov vid Lewykroppsdemens Vid Lewykroppsdemens krävs en personcentrerad vård där både kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar beaktas. Anpassad kommunikation och stöd vid hallucinationer Synhallucinationer är en central del av sjukdomen och kan orsaka oro eller rädsla. Istället för att argumentera emot hallucinationer är det ofta mer effektivt att använda lugn och bekräftande kommunikation. Vårdpersonal och anhöriga behöver vara medvetna om att hallucinationerna kan upplevas som verkliga för individen. Motorisk assistans och fallprevention Stelhet, långsamma rörelser och balansproblem ökar risken för fallskador. En trygg vårdmiljö med anpassade gånghjälpmedel och fallförebyggande åtgärder kan minska risken för olyckor. Vardagliga aktiviteter bör anpassas för att bevara självständighet så länge som möjligt. Läkemedelsanpassning och försiktighet med neuroleptika Personer med LBD är mycket känsliga för neuroleptika, och felaktig medicinering kan leda till allvarliga biverkningar såsom ökad stelhet och nedsatt medvetandegrad. Vårdpersonal behöver därför ha kunskap om vilka läkemedel som är lämpliga och arbeta nära läkare för att optimera behandlingen. Sömnstöd och trygghetsrutiner REM-sömnstörningar kan orsaka svårigheter att sova och ökad risk för nattlig oro. Ett förutsägbart kvällsschema, undvikande av stimulantia och trygghetsåtgärder på natten kan bidra till bättre sömnkvalitet. Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet I de senare faserna av sjukdomen blir vården inriktad på symtomlindring och komfort. Sväljningssvårigheter kräver anpassad kost, och smärtlindring blir en viktig del av omvårdnaden. Ett nära samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga är avgörande för att skapa en värdig och trygg vård i livets slutskede.

Frontallobsdemens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Frontallobsdemens, även kallad frontotemporal demens (FTD), är en ovanligare form av demens som främst påverkar hjärnans frontallober och temporallober. Till skillnad från Alzheimers sjukdom, där minnesproblem dominerar, leder frontallobsdemens i första hand till förändringar i personlighet, beteende och språk. Sjukdomen debuterar ofta tidigare än andra demenssjukdomar, vanligtvis mellan 50 och 65 års ålder, men kan även förekomma hos äldre. Cirka 5 % av alla demenssjukdomar utgörs av frontallobsdemens, men sjukdomen är troligen underdiagnostiserad eftersom symtomen ofta misstas för psykiatriska tillstånd som depression eller bipolär sjukdom. Orsaker och sjukdomsutveckling Frontallobsdemens beror på nedbrytning av nervceller i hjärnans pann- och tinninglober, vilket leder till att funktioner som impulskontroll, socialt beteende och språklig förmåga påverkas. I många fall kan sjukdomen kopplas till genetiska mutationer, och omkring 40 % av fallen har en ärftlig komponent. Nervcellsdöden orsakas av onormala proteinansamlingar, där tau-protein och TDP-43-protein är de vanligaste. Dessa skadar hjärnceller och leder till progressiv funktionsnedsättning. Symtom vid frontallobsdemens Beroende på vilka delar av hjärnan som påverkas kan sjukdomen delas in i två huvudformer: Beteendevariant (bvFTD): Förändringar i socialt beteende och personlighet, ofta med bristande omdöme och empati. Minskad insikt i egna begränsningar, vilket kan leda till riskfyllda eller olämpliga handlingar. Apati eller brist på motivation och initiativförmåga. Tvångsmässiga beteenden och förändrade matvanor, exempelvis överdrivet sötsug. Språkvariant (primär progressiv afasi, PPA): Svårigheter att hitta ord och formulera meningar (afasi). Minskad förståelse för ord och begrepp. Progressiv förlust av talförmågan, där personen till slut kan bli helt stum. Sjukdomen kan utvecklas långsamt, men leder med tiden till allvarliga funktionsnedsättningar som påverkar både det dagliga livet och relationer till anhöriga. Specifika hjälpbehov vid frontallobsdemens Frontallobsdemens kräver individuellt anpassad vård eftersom beteende- och språksymtom skiljer sig från andra demenssjukdomar. Strukturerad vardag och beteendereglering Personer med frontallobsdemens kan ha svårt att följa sociala normer och uppfatta konsekvenser av sitt agerande. Genom tydliga rutiner, gränssättning och vägledning kan risken för impulsiva handlingar minskas. Kommunikationsstöd och alternativa uttryckssätt Vid primär progressiv afasi behövs anpassad kommunikation, exempelvis genom bilder, skriftliga instruktioner eller digitala hjälpmedel för att underlätta interaktion. Anpassad omvårdnad vid nedsatt insikt och omdöme Många patienter saknar insikt om sin sjukdom och kan motsätta sig vårdinsatser. Ett respektfullt och lugnt bemötande är avgörande för att upprätthålla samarbetet i omvårdnaden. BPSD-hantering och trygghetsskapande insatser Agitation, hyperaktivitet och tvångsmässiga beteenden kan vara utmanande att hantera. Individanpassad sysselsättning, lugnande miljö och validerande kommunikation kan minska oro och frustration. Stöd för anhöriga och vårdpersonal Eftersom frontallobsdemens ofta innebär påfrestande förändringar i personlighet och beteende, kan anhöriga behöva vägledning och emotionellt stöd. Vårdpersonal behöver anpassa insatserna efter individens specifika behov och symtomutveckling. Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet När sjukdomen når sin slutfas blir patienten ofta beroende av fullständig vård. Insatser för att lindra obehag, förebygga trycksår och säkerställa nutrition är centrala i den palliativa fasen.

Blanddemens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Blanddemens är en kombination av två eller flera demenssjukdomar, där Alzheimers sjukdom och vaskulär demens är den vanligaste kombinationen. Detta gör att symtombilden kan vara komplex och variera mellan individer beroende på vilka sjukdomsprocesser som dominerar. Uppskattningsvis har över 50 % av demenspatienter inslag av både Alzheimers och vaskulär demens, vilket gör blanddemens till en vanlig men ofta underdiagnostiserad form av demenssjukdom. Sjukdomens förlopp präglas både av den gradvisa försämringen vid Alzheimers och de plötsliga kognitiva förändringarna som kännetecknar vaskulär demens. Detta innebär att patienter kan uppleva både långsamma och stegvisa försämringar i sin funktionsförmåga. Orsaker och sjukdomsutveckling Blanddemens uppstår när flera sjukdomsprocesser påverkar hjärnan samtidigt. Vanligtvis sker detta genom: Neurodegenerativa förändringar typiska för Alzheimers sjukdom, med ansamling av beta-amyloid och tau-protein som leder till nervcellsdöd. Vaskulära skador i hjärnan som orsakas av störningar i blodflödet, såsom stroke eller småkärlssjukdom. Inflammatoriska och metabola faktorer som kan påskynda sjukdomens förlopp och öka den kognitiva svikten. Då blanddemens är en kombination av sjukdomar, kan insjuknandet ske både långsamt och mer plötsligt, beroende på vilken komponent som dominerar vid en viss tidpunkt. Symtom vid blanddemens Symtomen varierar beroende på vilka delar av hjärnan som drabbas och i vilken utsträckning de olika sjukdomarna påverkar individen. Tidiga symtom: Lätt till måttlig minnesförlust, ofta mer uttalad än vid ren vaskulär demens. Svårigheter att planera och lösa problem (exekutiv dysfunktion). Försämrad koncentration och uppmärksamhet. Lättare motoriska svårigheter såsom ostadighet och långsammare rörelser. Måttliga symtom: Svårigheter med språk och kommunikation (afasi). Problem med rumslig orientering och att känna igen välbekanta ansikten. Ökad irritabilitet, ångest och depression. Episoder av plötslig försämring, särskilt efter stroke eller andra vaskulära händelser. Sena symtom: Påtaglig försämring av ADL-funktioner, där patienten blir beroende av hjälp med personlig vård och hygien. Kraftigt försämrad rörlighet och risk för fallolyckor. Försämrad sväljförmåga, vilket ökar risken för aspiration och undernäring. BPSD-symtom som hallucinationer, aggressivitet och misstänksamhet kan vara mer uttalade än vid Alzheimers sjukdom. Specifika hjälpbehov vid blanddemens Eftersom blanddemens kombinerar symtom från flera sjukdomar, kräver vården en bred ansats där både kognitiva och fysiska begränsningar beaktas. Strukturerad vardag och stöd för kognitiv svikt En tydlig och förutsägbar miljö minskar stress och förvirring. Planerade aktiviteter och anpassade hjälpmedel kan bidra till att bibehålla funktion så länge som möjligt. Balans mellan stimulans och vila Eftersom både neurodegenerativa och vaskulära förändringar påverkar hjärnan, är det viktigt att hitta en balans mellan kognitiv stimulering och vila för att minska trötthet och förvirring. Fallprevention och motorisk träning Gånghjälpmedel, balansträning och anpassningar i boendemiljön kan minska risken för fall och frakturer. Individanpassad kommunikation Afasi och exekutiv dysfunktion kan påverka förmågan att uttrycka behov. Alternativa kommunikationssätt, såsom bilder och taktila signaler, kan underlätta dialogen med vårdpersonal och anhöriga. BPSD-hantering och trygghetsinsatser Lugn miljö, validerande bemötande och individuellt anpassade aktiviteter kan minska agitation och ångest. Om beteendemässiga symtom blir svåra att hantera kan en läkemedelsbedömning behövas. Nutrition och vätskebalans Tidig identifiering av sväljproblem och anpassade kostråd kan minska risken för undernäring och aspiration. Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet När sjukdomen når sin slutfas är symtomlindring och livskvalitet i fokus. Smärtlindring, trycksårsprevention och stöd för både patient och anhöriga är centrala insatser.

Vaskulär demens – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Vaskulär demens är den näst vanligaste formen av demens och orsakas av skador i hjärnans blodkärl, ofta som följd av stroke eller andra kärlsjukdomar. Sjukdomen står för cirka 15–20 % av alla demensfall i Sverige och drabbar oftare personer med riskfaktorer som högt blodtryck, diabetes, hjärt-kärlsjukdom och rökning (Socialstyrelsen, 2021). Till skillnad från Alzheimers sjukdom, som har en långsam och jämn försämring, kännetecknas vaskulär demens ofta av ett stegvis förlopp. Plötsliga försämringar kan uppstå efter en stroke eller en serie mindre blodproppar, vilket gör att symtombilden kan variera kraftigt mellan individer. Orsaker och sjukdomsutveckling Vaskulär demens uppstår när blodflödet till hjärnan försämras, vilket leder till syrebrist och skador på hjärnvävnaden. Detta kan ske genom: Stroke (hjärninfarkt eller hjärnblödning): En blodpropp eller blödning i hjärnan kan orsaka en plötslig försämring av kognitiva funktioner. Småkärlssjukdom: Små, upprepade proppar eller förkalkningar i hjärnans små blodkärl kan gradvis leda till försämrad kognition och minnesproblem. Hypoperfusion: Långvarigt lågt blodflöde, exempelvis vid hjärtsvikt eller lågt blodtryck, kan orsaka skador på hjärnans vita substans. Eftersom skadorna kan påverka olika delar av hjärnan, ser symtombilden olika ut från person till person. Symtom vid vaskulär demens Symtomen beror på vilka områden i hjärnan som skadats, men några vanliga tecken är: Kognitiva symtom: Försämrat minne, men ofta med bättre bevarad minnesfunktion än vid Alzheimers sjukdom. Svårigheter med uppmärksamhet och koncentration. Nedsatt exekutiv förmåga, exempelvis planering och problemlösning. Språk och kommunikation: Språkförståelsen kan vara nedsatt. Afasi kan förekomma efter stroke, vilket gör det svårt att tala eller förstå ord. Motoriska och fysiska symtom: Ostadig gång och ökad fallrisk. Svårigheter att koordinera rörelser. Emotionella och beteendemässiga symtom: Depression och apati är vanligt. BPSD-symtom som irritation, ångest och aggressivitet kan förekomma. Specifika hjälpbehov vid vaskulär demens Eftersom sjukdomen ofta uppkommer tillsammans med andra kroppsliga sjukdomar, behöver vården anpassas efter både kognitiva och fysiska funktionsnedsättningar. Stroke- och hjärt-kärlvård: Tidig rehabilitering efter en stroke kan förbättra prognosen. Blodtryckskontroll, blodförtunnande läkemedel och fysisk aktivitet kan bromsa sjukdomens progression. ADL-stöd och fysisk träning: Många patienter får nedsatt motorik och behöver hjälp med balans, gångträning och anpassade hjälpmedel. Individuellt stöd i personlig hygien och klädsel kan behövas. Kommunikation och språkstöd: Afasi kan göra det svårt att uttrycka sig, vilket kräver anpassad kommunikation. Bilder, teckenspråk eller alternativa kommunikationshjälpmedel kan vara till stor hjälp. Psykosocialt stöd och bemötande: Personer med vaskulär demens kan ha insikt om sin sjukdom, vilket kan leda till depression och frustration. Ett empatiskt bemötande och stöd från anhöriga och personal är avgörande. Miljöanpassningar och trygghetsskapande åtgärder: För personer med nedsatt balans och fallrisk behövs anpassningar i boendemiljön, såsom halkskydd, stabila möbler och gånghjälpmedel. BPSD-hantering och trygghetsskapande insatser: Vid beteendemässiga och psykiska symtom kan lugn omgivning, strukturerad vardag och individanpassade aktiviteter minska oro och förvirring.

Alzheimers sjukdom – olika faser och specifika hjälpbehov Inledning Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens och står för cirka 60–70 % av alla demensfall världen över. I Sverige lever omkring 100 000 personer med sjukdomen, och varje år insjuknar runt 25 000 nya fall (Socialstyrelsen, 2021). Sjukdomen är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning hos äldre och påverkar inte bara individen utan även anhöriga och vårdpersonal. Alzheimers sjukdom är kronisk och obotlig, men genom tidig upptäckt och rätt stöd kan symtomlindring och livskvalitet förbättras. Diagnosen ställs genom klinisk undersökning, kognitiva tester och bilddiagnostik som PET och MR. Orsaker och sjukdomsutveckling Sjukdomen orsakas av en ansamling av proteiner i hjärnan: beta-amyloid, som bildar plack mellan nervcellerna, och tau-protein, som skadar nervcellernas inre struktur. Dessa förändringar leder till gradvis nervcellsdöd och minskad hjärnvolym, särskilt i hippocampus – ett område som är avgörande för minne och inlärning. Faktorer som kan öka risken för Alzheimers inkluderar hög ålder, genetisk predisposition (APOE4-genen), hjärt-kärlsjukdomar, låg utbildningsnivå och en inaktiv livsstil. Symtom vid Alzheimers sjukdom Sjukdomsförloppet delas in i tre huvudsakliga faser: tidig, måttlig och sen fas. Tidiga symtom: Lätt minnesförlust, särskilt när det gäller nyligen inträffade händelser. Svårigheter att hitta ord (afasi). Försämrad orienteringsförmåga, även i välkända miljöer. Nedsatt förmåga att planera och fatta beslut. Förändrat beteende, till exempel irritation, oro eller nedstämdhet. Måttliga symtom: Försämrad förmåga att klara av vardagliga aktiviteter (ADL), såsom matlagning och personlig hygien. Ökad glömska och svårigheter att känna igen anhöriga. Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens (BPSD), såsom misstänksamhet, aggressivitet eller hallucinationer. Behov av mer omfattande stöd i det dagliga livet. Sena symtom: Kraftig nedsättning av kognitiva funktioner – talförmågan kan försvinna helt. Starkt nedsatt rörelseförmåga och ökad risk för fallolyckor. Sväljningssvårigheter, vilket ökar risken för undernäring och aspiration. Total beroende av vård och omsorg. Specifika hjälpbehov vid Alzheimers sjukdom Behoven förändras i takt med sjukdomens utveckling och kräver anpassade insatser. Strukturerad och individanpassad vård Tidiga insatser fokuserar på att bevara funktionsförmågan så länge som möjligt. Användning av hjälpmedel, minnesstöd och dagliga rutiner kan underlätta vardagen. Kommunikation och bemötande Eftersom språksvårigheter (afasi) blir alltmer uttalade, behöver kommunikationen anpassas. Användning av kroppsspråk, bilder och tydliga meningar kan underlätta. BPSD-hantering och trygghetsskapande åtgärder Agitation, oro och hallucinationer är vanliga i den måttliga fasen. Miljöanpassningar, lugna samtal och validerande bemötande kan minska ångest och aggressivitet. Nutrition och vätskebalans I den sena fasen är risken för undernäring hög. Anpassad kost, hjälp med matintag och övervakning av vätskebalansen är avgörande. Palliativ vård i livets slutskede Vid avancerad Alzheimers sjukdom blir vården palliativ. Smärtlindring, munvård och åtgärder för att upprätthålla en god livskvalitet prioriteras.

Parkinsons sjukdom med demens Parkinsons sjukdom med demens (PDD) är en neurodegenerativ sjukdom där en person med Parkinsons sjukdom utvecklar kognitiv svikt och demenssymtom efter flera års sjukdom. Sjukdomen delar många drag med Lewykroppsdemens, eftersom båda orsakas av ansamling av alfa-synuklein i hjärnan, men vid PDD uppstår de motoriska symtomen först, följt av kognitiva förändringar efter flera år. Orsaker till Parkinsons sjukdom med demens Parkinsons sjukdom uppstår när nervceller i substantia nigra, ett område i hjärnan som producerar dopamin, bryts ner. Dopamin är en signalsubstans som är viktig för att styra rörelser, men även för motivation och vissa kognitiva funktioner. När sjukdomen fortskrider kan proteinansamlingar i hjärnan sprida sig och påverka områden som styr minne, uppmärksamhet och perception, vilket leder till demensutveckling. Riskfaktorer för Parkinsons sjukdom med demens inkluderar: Lång sjukdomsduration – Ju längre en person har haft Parkinsons sjukdom, desto större är risken för demensutveckling. Hög ålder – Äldre personer med Parkinsons har högre risk att utveckla demens än yngre. Hallucinationer och motoriska symtom i tidiga stadier – Har kopplats till ökad risk för kognitiv försämring. Symtom vid Parkinsons sjukdom med demens Tidiga symtom Långsam tankeförmåga (bradyfreni) – Personen kan ha svårt att bearbeta information snabbt. Uppmärksamhetsproblem – Svårt att hålla fokus under längre tid. Svårigheter att planera och lösa problem – Exekutiva funktioner försämras gradvis. Lindriga minnesproblem – Till skillnad från Alzheimers påverkas minnet ofta senare i sjukdomsförloppet. Medelsvår fas Synhallucinationer – Personen kan se saker som inte finns, ofta människor eller djur. Rumsliga svårigheter – Personen kan ha svårt att bedöma avstånd och röra sig säkert. Ökad förvirring och desorientering – Kan ha svårt att förstå var de befinner sig eller vad som händer omkring dem. Försämrat tal och språkförståelse – Kan upprepade gånger byta ämne eller ha svårt att formulera meningar. Svår fas Total beroende av hjälp i vardagen – Kan inte längre utföra grundläggande sysslor utan stöd. Motorisk försämring – Stelhet och balansproblem kan leda till sängbundenhet. Försämrad sväljförmåga – Ökar risken för kvävning och lunginflammation. Parkinsons sjukdom med demens skiljer sig från Lewykroppsdemens genom att de motoriska symtomen alltid kommer flera år före de kognitiva problemen. Vid Lewykroppsdemens uppträder kognitiv svikt och hallucinationer ofta samtidigt som eller före motoriska symtom. Sammanfattning Parkinsons sjukdom med demens uppstår när en person med Parkinsons gradvis utvecklar kognitiva symtom, ofta efter många års sjukdom. De viktigaste symtomen inkluderar långsam tankeförmåga, synhallucinationer och exekutiva svårigheter. Sjukdomen orsakas av spridning av proteinansamlingar i hjärnan som påverkar både rörelseförmåga och kognition. Till skillnad från Alzheimers påverkas minnet ofta senare i sjukdomsförloppet, medan uppmärksamhet och problemlösning försämras tidigt.