Julio Moraga

Lewykroppsdemens Lewykroppsdemens (LBD) är en av de vanligaste demenssjukdomarna och står för cirka 10–15 % av alla demensfall. Sjukdomen kännetecknas av en kombination av kognitiva symtom, motoriska svårigheter och återkommande hallucinationer. Den orsakas av ansamlingar av Lewykroppar, onormala proteinstrukturer som skadar nervceller i hjärnan, särskilt i områden som styr tänkande, rörelse och sömn. Lewykroppsdemens har likheter med både Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, vilket gör den svår att diagnostisera i tidiga skeden. Orsaker till Lewykroppsdemens Lewykroppsdemens beror på en ansamling av Lewykroppar i hjärnans nervceller. Lewykropparna består av proteinet alfa-synuklein, vilket stör nervcellernas funktion och leder till att de gradvis förlorar sin förmåga att kommunicera. Detta orsakar en progressiv nedbrytning av kognitiva funktioner, motorik och perception. Riskfaktorer för Lewykroppsdemens är inte helt klarlagda, men följande faktorer kan öka risken: Hög ålder, särskilt över 70 år. Genetiska faktorer, även om ärftlig Lewykroppsdemens är ovanlig. Tidigare diagnos av Parkinsons sjukdom. Högt blodtryck och kärlsjukdomar, som kan påverka hjärnans hälsa. Symtom vid Lewykroppsdemens Lewykroppsdemens har en varierande symtombild, där symtomen kan förändras från dag till dag. De mest framträdande symtomen innefattar kognitiva svårigheter, hallucinationer och motoriska problem. Tidiga symtom Fluktuerande kognition – Personen kan ena dagen vara klar och resonera normalt, för att nästa dag vara förvirrad och ha svårt att koncentrera sig. Synhallucinationer – Levande och detaljerade hallucinationer av människor eller djur är vanliga och kan uppträda tidigt i sjukdomen. Störd drömsömn (RBD - REM Sleep Behavior Disorder) – Personen kan uppleva livliga drömmar och fysiskt agera ut dem genom att prata, skrika eller röra sig under sömnen. Medelsvår fas Motoriska symtom – Liknande dem vid Parkinsons sjukdom, inklusive stelhet, långsamma rörelser och balansproblem. Ortostatisk hypotoni – Blodtrycksfall vid uppresning, vilket kan leda till yrsel och fallrisk. Svårigheter att tolka omgivningen – Kan leda till misstänksamhet och felaktiga tolkningar av verkligheten. Ökad känslighet för läkemedel – Personer med Lewykroppsdemens reagerar ofta mycket negativt på neuroleptika (antipsykotiska läkemedel), vilket kan leda till kraftig försämring av symtomen. Svår fas Allvarlig kognitiv svikt – Personen förlorar successivt förmågan att förstå och uttrycka sig. Starka hallucinationer och vanföreställningar – Kan orsaka rädsla och oro. Oförmåga att röra sig självständigt – På grund av stelhet och muskelsvaghet blir personen sängbunden. Försämrad sväljförmåga, vilket ökar risken för undernäring och lunginflammation. Lewykroppsdemens skiljer sig från Alzheimers genom att minnesproblem ofta uppträder senare i sjukdomen, medan visuella hallucinationer och motoriska symtom förekommer tidigt. Sammanfattning Lewykroppsdemens är en komplex demenssjukdom där fluktuerande kognition, synhallucinationer och motoriska symtom är de mest framträdande symtomen. Sjukdomen orsakas av ansamling av Lewykroppar i hjärnan och har många likheter med både Alzheimers och Parkinsons sjukdom. Eftersom symtomen varierar från dag till dag kan diagnosen vara svår att ställa, och felaktig behandling med neuroleptika kan försämra tillståndet allvarligt.

Äldre multisjuka Äldre multisjuka utgör en stor och växande grupp inom vården. Med ökad ålder ökar risken för att drabbas av flera kroniska sjukdomar samtidigt, vilket ofta leder till en komplex läkemedelsbehandling. Studier visar att över 75 % av personer över 80 år har minst två kroniska sjukdomar, och att många av dem använder ett stort antal läkemedel dagligen. Denna situation kräver en noggrann och individuell vårdplanering för att säkerställa att behandlingen är både effektiv och säker. Att vara multisjuk innebär ofta en successiv försämring av funktionsförmågan, vilket påverkar individens självständighet och livskvalitet. Fysiska nedsättningar, såsom muskelsvaghet och nedsatt balans, kan leda till ökad fallrisk och behov av hjälpmedel för att klara vardagen. Samtidigt kan kognitiva funktionsnedsättningar, som minnesproblem eller svårigheter att tolka information, göra det svårt att hantera läkemedel eller följa medicinska råd. Multisjuklighet innebär också en högre risk för komplikationer vid akuta sjukdomstillstånd. Personer med flera kroniska sjukdomar kan ha nedsatt motståndskraft mot infektioner, försämrad sårläkning och svårigheter att återhämta sig efter operationer eller sjukhusvistelser. Undersköterskan har en viktig roll i att observera förändringar i patientens tillstånd och anpassa stödet efter individens behov. Genom att arbeta med ett funktionsbevarande förhållningssätt och anpassa vården efter individens resurser kan personalen bidra till att den äldre bibehåller sin självständighet så länge som möjligt. Regelbundna funktionsbedömningar kan identifiera behov av rehabilitering, hjälpmedel eller stödinsatser för att förbättra livskvaliteten och minska risken för vårdskador. Läkemedelsanvändning och ackumulering hos äldre En av de största utmaningarna vid läkemedelsbehandling av äldre multisjuka är risken för ackumulering, det vill säga att läkemedel ansamlas i kroppen och orsakar förhöjda koncentrationer över tid. Äldre har en långsammare ämnesomsättning och nedsatt njur- och leverfunktion, vilket gör att vissa läkemedel bryts ner långsammare än hos yngre personer. Detta kan leda till ökade biverkningar och oväntade reaktioner även vid normala doser. Vanliga läkemedel som kan ackumuleras hos äldre inkluderar: Sömntabletter och lugnande medel (bensodiazepiner) – kan orsaka förvirring, fallolyckor och ökad trötthet. Smärtstillande läkemedel, särskilt opioider – kan ge förstoppning, yrsel och andningsdepression vid för höga doser. Blodtryckssänkande läkemedel – risk för blodtrycksfall och svimning, särskilt vid snabbt uppresande. För att undvika ackumulering behöver man vara uppmärksam på vårdtagarens allmänna tillstånd, rapportera eventuella förändringar och säkerställa att läkemedelsgenomgångar genomförs regelbundet. Läkemedelsgenomgång och effektutvärdering För att minska risken för biverkningar och säkerställa att behandlingen är optimal genomförs regelbundet läkemedelsgenomgångar. Detta innebär att läkare och sjuksköterskor tillsammans med farmaceuter går igenom alla läkemedel en vårdtagare tar, för att bedöma deras effekt, behov och eventuella risker. Vid en läkemedelsgenomgång kan man upptäcka att: Vissa läkemedel inte längre behövs. Doser behöver justeras för att minska risken för biverkningar. Kombinationer av läkemedel kan ge farliga interaktioner. Undersköterskan har en viktig roll i detta arbete genom att observera vårdtagarens reaktioner på medicineringen och rapportera förändringar i mående, såsom ökad trötthet, förändrat beteende eller tecken på smärta. Biverkningar och missbruk Äldre är särskilt känsliga för läkemedelsbiverkningar. Förutom yrsel, förvirring och fallolyckor kan biverkningar yttra sig som klåda, muntorrhet, illamående, svullnad och aptitlöshet. Eftersom vissa läkemedel kan ge beroende, särskilt sömnmedel och smärtstillande preparat, är det viktigt att dessa används med försiktighet. Det förekommer att vårdtagare som fått starka läkemedel under lång tid utvecklar en tolerans, vilket kan leda till att dosen behöver ökas för att ge samma effekt. I sådana fall behöver sjukvårdspersonalen vara extra uppmärksam och i vissa fall överväga nedtrappning. Läkemedelsansvar och delegering Inom äldreomsorgen är läkemedelshantering en central uppgift som kräver noggrannhet och ansvarstagande. Undersköterskor har vanligtvis inte ansvar för att administrera läkemedel, men kan få delegering från sjuksköterska att exempelvis ge ögondroppar, salvor eller vissa tabletter. Delegering innebär ett stort ansvar och kräver att undersköterskan har god kunskap om läkemedlen, deras verkan och eventuella biverkningar. Man ska alltid följa gällande rutiner och dokumentation vid läkemedelshantering. Exempel på viktiga aspekter är att: Kontrollera att rätt läkemedel ges vid rätt tidpunkt. Observera vårdtagarens reaktion efter medicinering. Dokumentera eventuella avvikelser eller biverkningar. Vid osäkerhet ska alltid en sjuksköterska kontaktas. Samverkan och uppföljning Att vårda äldre multisjuka kräver teamarbete och samverkan mellan olika yrkesgrupper. Undersköterskor har en viktig roll i att ge individuellt anpassad vård, förebygga läkemedelsrelaterade problem och rapportera förändringar i vårdtagarens hälsa. Genom att arbeta förebyggande och följa upp effekten av läkemedelsbehandlingen kan man minska risken för onödiga biverkningar och öka livskvaliteten för äldre.

Frontotemporal demens Frontotemporal demens (FTD), även kallad pannlobsdemens, är en ovanligare form av demens som främst påverkar pannloben och tinningloben i hjärnan. Dessa områden styr beteende, personlighet, språk och känslomässig kontroll. Till skillnad från Alzheimers sjukdom, där minnesförsämring ofta är det första symtomet, börjar FTD vanligtvis med förändringar i beteende, språk eller motorik. Sjukdomen debuterar ofta tidigare än andra demensformer, och det är inte ovanligt att den upptäcks redan i 50- eller 60-årsåldern. Orsaker till frontotemporal demens Frontotemporal demens orsakas av en gradvis nedbrytning av nervceller i pannloben och tinningloben. Orsaken till denna celldöd är inte helt klarlagd, men sjukdomen kan kopplas till onormala proteinansamlingar i hjärnan, främst tau-protein och TDP-43-protein. Ungefär 30–40 % av fallen har en ärftlig komponent, och i dessa fall kan mutationer i specifika gener, såsom C9orf72, MAPT eller GRN, spela en roll. Till skillnad från vaskulär demens påverkas inte blodflödet till hjärnan, utan det handlar istället om en primär neurodegenerativ process. Symtom vid frontotemporal demens Symtomen varierar beroende på vilken del av hjärnan som påverkas först. Sjukdomen delas därför ofta in i tre huvudsakliga undergrupper: beteendevariant FTD, primär progressiv afasi och motorisk FTD. Beteendevariant FTD är den vanligaste formen och kännetecknas av förändringar i personlighet och socialt beteende. Personen kan bli känslomässigt avtrubbad, uppvisa bristande omdöme eller få svårigheter att förstå sociala normer. Vanliga tecken är apati, bristande empati, impulsiva handlingar och förändrad matlust, där vissa utvecklar ett överdrivet intag av söt mat eller upprepat ätbeteende. Primär progressiv afasi (PPA) påverkar språket och kan yttra sig som antingen svårigheter att hitta ord, försämrad språkförståelse eller en gradvis förlust av förmågan att tala. Personen kan ha svårt att namnge föremål, bygga grammatiskt korrekta meningar eller förstå vad andra säger. I takt med att sjukdomen fortskrider kan även beteendemässiga symtom uppträda. Motorisk FTD, där sjukdomen påverkar rörelseförmågan, kan likna Parkinsons sjukdom eller ALS. Personen kan utveckla stelhet, skakningar, muskelsvaghet eller svårigheter att kontrollera sina rörelser. Eftersom frontotemporal demens ofta drabbar yngre personer och debuterar med beteendemässiga symtom, kan sjukdomen initialt misstolkas som en psykiatrisk sjukdom, såsom depression eller bipolär sjukdom. Den gradvisa förlusten av social förmåga och impulskontroll kan göra att den drabbade har svårt att behålla arbete och relationer, vilket kan leda till stora förändringar i livssituationen innan diagnosen ställs. Faser vid Frontotemporal demens Frontotemporal demens skiljer sig från andra demenssjukdomar genom att minnesproblem inte alltid är det första symtomet. Istället påverkas beteende, språk eller motorik, beroende på vilken variant av sjukdomen personen har. Sjukdomen utvecklas successivt och kan delas in i tre faser: tidig fas, medelsvår fas och svår fas. Tidig fas I början av sjukdomen märks ofta förändringar i personlighet och socialt beteende snarare än klassiska minnesproblem. Personen kan börja bete sig på ett sätt som inte är typiskt för dem, exempelvis genom att bli känslomässigt avtrubbad, impulsiv eller få förändrade matvanor. Om det är en språkvariant av FTD kan personen få svårt att hitta ord eller förstå tal. Typiska symtom i denna fas: Minskad empati och bristande sociala hämningar. Upprepade beteendemönster eller ritualer. Svårigheter att planera och genomföra vardagliga sysslor. Språkproblem såsom ordglömska eller svårigheter att bygga meningar. Medelsvår fas Symtomen blir mer uttalade och börjar påverka vardagslivet påtagligt. Personen kan få ökad svårighet att kommunicera, svårare att följa instruktioner och uppleva ökad förvirring i nya miljöer. Impulsiva handlingar och bristande sjukdomsinsikt kan leda till riskbeteenden, såsom att ge bort pengar eller bryta sociala normer. Typiska symtom i denna fas: Kraftigt förändrat beteende, där personen kan bli aggressiv eller apatisk. Större svårigheter att uttrycka sig verbalt. Försämrad tidsuppfattning och orienteringsförmåga. Stelhet och rörelsesvårigheter om sjukdomen påverkar motoriken. Svår fas I sjukdomens slutskede försämras kommunikationsförmåga, rörelseförmåga och allmän kognitiv funktion. Personen kan förlora sin förmåga att tala helt, få svåra sväljningssvårigheter och till slut bli helt beroende av hjälp i vardagen. Typiska symtom i denna fas: Oförmåga att kommunicera eller förstå tal. Kraftig muskelsvaghet och nedsatt rörelseförmåga. Sängbundenhet och total beroende av vård. Ökad risk för sväljproblem och lunginflammation. Sjukdomens förlopp kan variera, men eftersom FTD oftare debuterar vid yngre ålder än Alzheimers sjukdom, kan sjukdomen utvecklas snabbare hos vissa individer. Sammanfattning Frontotemporal demens är en neurodegenerativ sjukdom som främst påverkar pannloben och tinningloben, vilket leder till förändringar i beteende, språk och motorik. Den debuterar ofta tidigare än andra demenssjukdomar och kan ha en ärftlig komponent. Eftersom sjukdomen ofta påverkar personligheten snarare än minnet i tidiga skeden kan den vara svår att känna igen och ibland misstas för en psykiatrisk diagnos. I takt med att nervcellerna bryts ner förlorar personen successivt sin förmåga att kommunicera och hantera vardagen.

Blanddemens Blanddemens är en kombination av två eller flera demenssjukdomar, där de vanligaste kombinationerna är Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. Detta innebär att personen både har de typiska plackbildningarna och nervcellsförändringarna vid Alzheimers samt kärlskador som påverkar hjärnans blodcirkulation vid vaskulär demens. Det uppskattas att en stor andel av demenssjuka, särskilt äldre över 80 år, faktiskt har en blandning av dessa två sjukdomar snarare än en renodlad form. Eftersom symtomen överlappar kan det vara svårt att skilja blanddemens från Alzheimers eller vaskulär demens enskilt. Orsaker till blanddemens Blanddemens utvecklas när två olika sjukdomsprocesser samtidigt påverkar hjärnan. De två huvudsakliga orsakerna är: Alzheimers sjukdom – Nedbrytning av nervceller orsakad av ansamling av beta-amyloid och tau-proteiner, vilket leder till försämrad minnesfunktion. Vaskulära skador – Försämrad blodcirkulation i hjärnan på grund av stroke, småkärlssjukdom eller högt blodtryck, vilket leder till syrebrist och celldöd. Riskfaktorer för blanddemens inkluderar: Hög ålder – Förekommer oftast hos äldre över 80 år. Hjärt-kärlsjukdomar – Högt blodtryck, diabetes, åderförkalkning och rökning ökar risken för vaskulära skador i hjärnan. Genetiska faktorer – Ärftlighet för Alzheimers kan öka risken att utveckla blanddemens. Symtom vid blanddemens Eftersom blanddemens kombinerar inslag från både Alzheimers och vaskulär demens, varierar symtombilden beroende på vilken sjukdom som dominerar. Tidiga symtom Minnesproblem – Glömska av nyligen inträffade händelser, men äldre minnen kan vara bevarade. Nedsatt uppmärksamhet och långsammare tankeförmåga – Personen kan ha svårt att följa med i samtal eller snabba förändringar. Svårigheter att planera och lösa problem – Påverkan på exekutiva funktioner kan göra att personen har svårt att hantera ekonomi, boka tider eller laga mat. Medelsvår fas Oregelbunden försämring – Personen kan ha perioder av relativ stabilitet, följt av plötsliga försämringar om blodcirkulationen i hjärnan påverkas ytterligare. Försämrad orienteringsförmåga – Svårigheter att hitta även i bekanta miljöer. Språkproblem och ordglömska – Långsammare tal och svårigheter att uttrycka sig. Humörsvängningar och beteendeförändringar – Apati, oro eller misstänksamhet kan förekomma. Svår fas Förlust av förmågan att kommunicera – Talet kan försvagas eller helt upphöra. Motoriska svårigheter och nedsatt balans – Ökad fallrisk och svårigheter att gå. Total beroende av hjälp – Behov av stöd med personlig hygien, måltider och förflyttningar. Eftersom blanddemens innebär både nervcellsnedbrytning och kärlskador, kan sjukdomsförloppet vara mer varierande än vid en renodlad demenssjukdom. Sammanfattning Blanddemens innebär en kombination av Alzheimers sjukdom och vaskulär demens, där både nervcellsdöd och blodcirkulationsstörningar bidrar till kognitiv försämring. Minnesproblem, långsam tankeförmåga och nedsatt beslutsförmåga är vanliga tidiga symtom, och sjukdomen har ofta ett ojämnt förlopp, där försämringen kan ske både gradvis och i plötsliga steg. Eftersom blanddemens är vanligt, särskilt hos äldre, är det viktigt att förstå hur de olika sjukdomsprocesserna påverkar hjärnan för att kunna ge rätt stöd och behandling.

Vaskulär demens Vaskulär demens är den näst vanligaste demenssjukdomen och står för cirka 15–20 % av alla demensfall. Sjukdomen orsakas av störningar i hjärnans blodcirkulation, vilket leder till syrebrist och skador på nervceller. Eftersom hjärnan är beroende av ett konstant blodflöde för att fungera, kan även små störningar i blodtillförseln leda till kognitiva problem. Till skillnad från Alzheimers sjukdom, som utvecklas gradvis, har vaskulär demens ofta ett ojämnt och stegvis förlopp där symtomen kan förvärras plötsligt efter en stroke eller en serie av små blodproppar. Orsaker till vaskulär demens Vaskulär demens beror på skador i hjärnans blodkärl som leder till syrebrist i hjärnvävnaden. De vanligaste orsakerna är: Stroke – En större blodpropp eller blödning i hjärnan kan orsaka plötsliga och märkbara symtom på demens. Småkärlssjukdom – Vid små blodkärlsskador kan syretillförseln försämras gradvis, vilket leder till långsamt ökande kognitiva problem. Åderförkalkning (ateroskleros) – Fettavlagringar och förkalkning i blodkärlen minskar blodflödet till hjärnan. Riskfaktorer för vaskulär demens är ofta desamma som för hjärt-kärlsjukdomar, såsom högt blodtryck, diabetes, rökning, höga blodfetter och förmaksflimmer. Symtom vid vaskulär demens Symtomen vid vaskulär demens varierar beroende på vilka delar av hjärnan som drabbas och hur allvarliga blodcirkulationsstörningarna är. Tidiga symtom Nedsatt uppmärksamhet och koncentrationsförmåga. Långsammare tankeförmåga – personen kan ha svårt att snabbt ta in ny information. Svårigheter att planera och organisera vardagliga uppgifter. Lindrig minnespåverkan – ofta mindre uttalad än vid Alzheimers sjukdom. Medelsvår fas Märkbara svårigheter att hitta ord och hålla en röd tråd i samtal. Problem med orientering i tid och rum. Humörsvängningar, depression eller irritabilitet. Beteendeförändringar – kan vara mer känslomässigt avtrubbad eller reagera med plötslig frustration. Svår fas Stora svårigheter att kommunicera och förstå omgivningen. Kraftigt nedsatt motorik och balans, vilket ökar risken för fall. Oförmåga att utföra grundläggande vardagliga sysslor. Eftersom vaskulär demens ofta har ett stegvis förlopp, kan personen försämras plötsligt vid en ny blodpropp och därefter vara stabil under en tid, tills nästa försämring sker. Sammanfattning Vaskulär demens orsakas av skador på hjärnans blodkärl, ofta till följd av stroke eller småkärlssjukdom. Sjukdomens förlopp är ofta ojämnt, där symtomen kan försämras stegvis snarare än gradvis som vid Alzheimers sjukdom. Försämrad uppmärksamhet, långsammare tankeförmåga och svårigheter med planering är typiska symtom, medan minnesproblem kan vara mindre framträdande i början. Att förstå vaskulär demens och dess koppling till hjärt-kärlsjukdomar är viktigt för att kunna identifiera riskfaktorer och tidiga tecken.

Alzheimers sjukdom Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens och står för cirka 60–70 % av alla fall. Det är en progressiv och obotlig hjärnsjukdom som orsakar en gradvis försämring av kognitiva funktioner som minne, språk och problemlösning. Sjukdomen påverkar även orienteringsförmåga, beteende och efterhand kroppens motoriska funktioner. Alzheimers sjukdom har ett långsamt förlopp, där nervceller i hjärnan gradvis bryts ner och dör. De första förändringarna sker oftast i hippocampus, ett område som är avgörande för minnesfunktioner. I takt med att sjukdomen fortskrider sprider sig skadorna till andra delar av hjärnan, vilket leder till att fler kognitiva och motoriska funktioner försämras. Orsaker till Alzheimers sjukdom Den exakta orsaken till Alzheimers sjukdom är ännu inte helt klarlagd, men forskningen har identifierat flera bakomliggande faktorer som påverkar sjukdomsutvecklingen. En av de främsta mekanismerna bakom sjukdomen är ansamlingen av två onormala proteiner i hjärnan: Beta-amyloid – Bildar så kallade amyloida plack mellan nervcellerna, vilket hindrar deras kommunikation. Tau – Förändringar i tau-proteiner leder till att de bildar trassliga nystan inuti nervcellerna, vilket orsakar celldöd. Dessa förändringar leder till att nervcellerna förlorar sin funktion och dör, vilket resulterar i hjärnatrofi (hjärnvävnadsförlust). Riskfaktorer för Alzheimers sjukdom Alzheimers är en komplex sjukdom där både genetiska och livsstilsrelaterade faktorer spelar en roll. Hög ålder är den största riskfaktorn – sjukdomen är ovanlig före 65 års ålder men blir allt vanligare därefter. Genetiska faktorer påverkar risken – vissa genmutationer (t.ex. APOE4) har kopplats till en ökad sannolikhet att utveckla sjukdomen. Kardiovaskulära faktorer som högt blodtryck, diabetes, rökning och höga blodfetter ökar risken, troligen genom att de påverkar hjärnans blodcirkulation. Låg utbildningsnivå och brist på mental stimulans kan också ha en inverkan, eftersom mental aktivitet tros bidra till en ”kognitiv reserv” som skyddar hjärnan längre. Symtom vid Alzheimers sjukdom Alzheimers sjukdom utvecklas gradvis och symtomen förvärras över tid. Sjukdomsförloppet kan delas in i tidig, medelsvår och svår fas, där symtomen blir alltmer påtagliga i takt med att fler delar av hjärnan drabbas. Tidiga symtom (mild kognitiv svikt) De första symtomen handlar ofta om minnessvårigheter och nedsatt inlärningsförmåga. Personen kan ha svårt att komma ihåg nyss inträffade händelser, medan äldre minnen fortfarande är relativt intakta. Andra tecken kan vara: Svårigheter att hitta ord eller tappa tråden i samtal. Nedsatt orienteringsförmåga – kan gå vilse i nya miljöer. Problem med planering och att utföra vardagliga uppgifter. Ökad känslighet för stress och förändringar. Många kan i detta skede fortfarande klara sig självständigt i vardagen men börjar uppleva att vissa aktiviteter blir mer utmanande. Medelsvår fas (tydlig demens) När sjukdomen fortskrider blir symtomen mer påtagliga och börjar påverka personens självständighet. Minnesproblemen förvärras – personen kan glömma familjemedlemmars namn eller upprepa samma frågor. Svårigheter att klä sig och hantera ekonomi. Försämrad tidsuppfattning – svårt att veta vilken dag eller årstid det är. Beteendeförändringar – kan bli misstänksam, orolig eller få humörsvängningar. Svårigheter att tolka sin omgivning – risk för missuppfattningar och hallucinationer. I detta skede blir personen ofta beroende av stöd från anhöriga eller vårdpersonal för att hantera sin vardag. Svår fas (avancerad demens) I den svåra fasen är sjukdomen långt framskriden, och personen förlorar nästan helt förmågan att kommunicera, röra sig och ta hand om sig själv. Kan inte längre känna igen närstående. Oförmåga att tala eller förstå språk. Svårigheter att svälja – risk för undernäring och lunginflammation. Motoriska problem – blir sängbunden och beroende av hjälp. Den sista fasen varar ofta månader till år och kräver omfattande omvårdnad. Sammanfattning Alzheimers sjukdom är en progressiv och obotlig hjärnsjukdom som leder till försämrad kognitiv funktion, förändrat beteende och till slut total förlust av självständighet. Den orsakas av nedbrytning av nervceller, främst på grund av ansamling av skadliga proteiner i hjärnan. Sjukdomen börjar ofta med minnesproblem men påverkar successivt fler kognitiva och motoriska funktioner. Att förstå sjukdomens förlopp och symtom är avgörande för att kunna upptäcka tidiga tecken och ge rätt stöd i takt med att sjukdomen fortskrider.

Demenssjukdomar hos äldre Vad är demens? Demens är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner och leder till en gradvis försämring av minne, språk, orienteringsförmåga och problemlösning. Sjukdomen påverkar också beteende och känsloliv, vilket kan göra vardagen svår både för den drabbade och för omgivningen. Demens är inte en normal del av åldrandet, utan orsakas av sjukliga förändringar i hjärnan. Sjukdomen utvecklas långsamt och leder successivt till ökad funktionsnedsättning. Till en början kan symtomen vara svåra att skilja från naturligt åldrande, men med tiden blir det tydligt att personen får svårigheter att klara sin vardag självständigt. Vanliga tecken är minnesförlust, nedsatt språklig förmåga, svårigheter att planera och genomföra uppgifter samt förändringar i beteende och personlighet. Många personer med demens utvecklar även BPSD (Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demens), vilket kan innebära oro, aggressivitet, hallucinationer eller apati. I senare stadier förloras även grundläggande motoriska funktioner, vilket kan leda till ofrivilliga rörelser som gripreflexen. Det innebär att personen instinktivt griper tag i föremål eller händer utan att medvetet kunna släppa taget. Gripreflexen, som är normal hos spädbarn men försvinner med åldern, kan alltså återkomma vid långt framskriden demens på grund av hjärnans fortskridande skador. Förekomsten av demens ökar med stigande ålder. Ungefär 20 % av alla över 80 år har en demenssjukdom, och i Sverige lever omkring 150 000 personer med diagnosen. Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen och står för 60–70 % av fallen. Demensens faser – hur sjukdomen utvecklas Demenssjukdomar utvecklas gradvis, och symtomen förvärras med tiden. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre huvudfaser: begynnande demens, mild/medelsvår demens och svår demens. Begynnande fas I den tidiga fasen märks ofta diskreta förändringar som kan vara svåra att skilja från normalt åldrande. Minnesproblem är ett vanligt första tecken, särskilt när det gäller att komma ihåg ny information. Personen kan också uppleva svårigheter att hitta ord eller planera vardagliga aktiviteter. Ofta blir det tydligt för anhöriga att något är fel, men personen själv kan ha svårt att inse problemen. Vanliga symtom i denna fas: Glömska, särskilt av nyss inträffade händelser. Svårigheter att hitta rätt ord i samtal. Försämrad orienteringsförmåga, t.ex. att gå vilse i bekanta miljöer. Minskad initiativförmåga och social tillbakadragenhet. Mild/medelsvår fas I denna fas blir symtomen tydligare och börjar påverka vardagen på ett mer genomgripande sätt. Personen kan ha svårigheter att hantera ekonomi, laga mat eller använda telefon och fjärrkontroller. Förmågan att förstå och uttrycka sig blir mer begränsad, och beteendeförändringar kan uppstå. Ibland kan hallucinationer eller misstänksamhet mot anhöriga utvecklas. Vanliga symtom i denna fas: Svårigheter att klä sig eller sköta personlig hygien utan hjälp. Tidsuppfattningen försämras, personen kan ha svårt att veta vilken dag eller årstid det är. Förvirring kring personer – kan ha svårt att känna igen anhöriga. Beteendeförändringar, oro eller aggressivitet kan uppstå. Ökad fallrisk på grund av nedsatt balans och motorik. Svår fas I den svåra fasen är personen helt beroende av hjälp i vardagen. Talet blir kraftigt nedsatt eller försvinner helt, och personen kan ha svårt att känna igen sina närstående. Även grundläggande kroppsfunktioner, såsom sväljförmåga och rörelseförmåga, försämras. Många blir sängliggande och utvecklar komplikationer som undernäring, urinvägsinfektioner och trycksår. Vanliga symtom i denna fas: Oförmåga att kommunicera verbalt. Stora svårigheter att svälja, risk för aspiration och lunginflammation. Total beroende av hjälp med personlig omvårdnad. Sängbundenhet, kontrakturer och muskelstelhet. Undersköterskans roll blir mer omfattande i takt med att sjukdomen fortskrider. I den tidiga fasen kan undersköterskan hjälpa till med struktur i vardagen och ge stöd i minnesträning, medan omvårdnaden i senare faser handlar om att säkerställa god hygien, nutrition och att bemöta beteendeförändringar på ett lugnt och tryggt sätt. Diagnoskriterier för demenssjukdom och dess kognitiva påverkan Demenssjukdom kännetecknas av en gradvis och fortskridande försämring av kognitiva funktioner, vilket påverkar minne, språk, igenkänning, motoriska förmågor och problemlösning. För att ställa diagnosen demens används kriterier från internationella klassifikationssystem såsom ICD-10/ICD-11 och DSM-5, där tre huvudkriterier måste uppfyllas: Nedsättning av minst två kognitiva domäner, såsom minne, språk eller uppmärksamhet. Påverkan på vardagen, där försämringen är så pass betydande att personen har svårt att klara sig själv utan stöd. Progressivt förlopp, där symtomen gradvis förvärras över tid. Kognitiva nedsättningar kan yttra sig på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan som drabbas. De vanligaste funktionella förlusterna vid demens är: 1. Afasi – språkstörning Afasi innebär en försämrad förmåga att tala, förstå, läsa och skriva. Vid demens kan det yttra sig genom att personen har svårt att hitta ord (anomi), talar osammanhängande eller tappar grammatiska strukturer. I senare stadier kan personen förlora sin verbala förmåga helt. 2. Agnosi – nedsatt igenkänningsförmåga Agnosi innebär en oförmåga att känna igen objekt, ansikten eller ljud trots att sinnena fungerar normalt. En person med agnosi kan exempelvis ha svårt att känna igen sina anhöriga eller tolka föremål i sin omgivning, vilket kan leda till förvirring och misstänksamhet. 3. Apraxi – oförmåga att utföra inlärda rörelser Apraxi innebär en svårighet att utföra viljemässiga rörelser, trots att motoriken i sig inte är påverkad. Personen kan ha svårt att klä på sig, hantera bestick eller använda enkla föremål som en kam eller tandborste. 4. Exekutiva svårigheter – nedsatt problemlösningsförmåga De exekutiva funktionerna styr planering, impulskontroll och beslutsfattande. Vid demens kan personen ha svårt att organisera sin vardag, lösa enkla problem eller anpassa sig till nya situationer. 5. Anomi – svårighet att hitta ord Anomi är en specifik form av språklig nedsättning där personen har svårt att hitta rätt ord i samtal, även om de vet vad de vill säga. Det kan yttra sig genom att personen använder omskrivningar eller ord som inte passar in i sammanhanget. Demenssjukdom och kognitiv påverkan i vardagen Dessa kognitiva svårigheter påverkar successivt förmågan att sköta vardagliga sysslor, såsom att laga mat, hantera pengar eller orientera sig i sin omgivning. I takt med att sjukdomen fortskrider blir personen allt mer beroende av stöd för att klara sig. Undersköterskan har en viktig roll i att observera och rapportera tecken på kognitiv försämring, särskilt om personen börjar ha svårt att förstå instruktioner, tappa ord eller visa oro vid förändringar. Genom att anpassa kommunikationen och skapa en trygg miljö kan man minska stress och förvirring hos personen med demens.

Konfusion hos äldre Konfusion, eller akut förvirringstillstånd, är ett vanligt och ofta allvarligt tillstånd hos äldre som innebär en plötslig förändring i medvetandet och kognitiv förmåga. Det kan uppträda som förvirring, desorientering, minnesstörningar, hallucinationer eller förändrat beteende. Konfusion är inte en sjukdom i sig, utan ett symtom på en bakomliggande orsak, såsom infektion, läkemedelsbiverkningar, vätskebrist eller metabol rubbning. Cirka 30–50 % av äldre som vårdas på sjukhus drabbas av konfusion, och risken är ännu högre hos personer med demens. Detta gör konfusion till en av de vanligaste komplikationerna vid sjukhusvistelser och kan ha allvarliga konsekvenser om den inte identifieras och behandlas i tid. Symtom och undersköterskans roll Konfusion kan utvecklas snabbt, ibland inom några timmar eller dagar, och symtomen varierar från mild desorientering till svår oro eller aggressivitet. Vanliga tecken är: Plötslig glömska och svårigheter att orientera sig i tid och rum. Växlande medvetandegrad – ibland klar, ibland mycket förvirrad. Svårigheter att fokusera eller svara på frågor. Hallucinationer och vanföreställningar. Motorisk oro eller motsatsen – apati och inaktivitet. Förändrat sömnmönster, ofta vaken på natten och sömnig dagtid. Undersköterskan har en viktig roll i att upptäcka tidiga tecken på konfusion, rapportera förändringar i patientens tillstånd och skapa en trygg vårdmiljö. Orsaker och behandling av konfusion Konfusion kan orsakas av många faktorer, exempelvis: Infektioner (t.ex. urinvägsinfektion, lunginflammation). Läkemedelsbiverkningar eller polyfarmaci. Vätskebrist och undernäring. Syrebrist vid hjärt- eller lungsjukdom. Obehandlad smärta eller förstoppning. Miljöförändringar – byte av vårdmiljö eller sensorisk överstimulering. Behandlingen riktas mot den bakomliggande orsaken, och det är viktigt att åtgärda faktorer som kan bidra till förvirringen. Omvårdnad och förebyggande insatser Undersköterskan kan bidra genom att: Skapa en lugn och trygg miljö, med tydlig dagsstruktur och minimal sensorisk stress. Se till att patienten får tillräckligt med vätska och näring. Hjälpa till att bibehålla dygnsrytmen, exempelvis genom dagsljus och regelbundna aktiviteter. Vara lugn och tydlig i kommunikationen och undvika att rätta vid förvirring. Observera läkemedelsbiverkningar och rapportera förändringar i patientens beteende. Konfusion kan vara skrämmande både för den drabbade och för omgivningen, men med rätt bemötande och behandling kan tillståndet ofta förbättras. Att upptäcka konfusion i tid och agera snabbt är avgörande för att minska risken för långvariga kognitiva problem och komplikationer.

Diabetes hos äldre Diabetes är en kronisk sjukdom som påverkar kroppens förmåga att reglera blodsockernivån. Förhöjt blodsocker beror på brist på insulin eller att kroppens celler inte svarar tillräckligt på insulinet, vilket leder till en störd sockeromsättning. Diabetes delas in i två huvudtyper: Typ 1-diabetes – En autoimmun sjukdom där kroppen slutar producera insulin. Den debuterar oftast i ung ålder men kan förekomma även hos äldre. Behandlingen kräver dagliga insulininjektioner. Typ 2-diabetes – Den vanligaste formen hos äldre, där kroppen fortfarande producerar insulin men har en nedsatt förmåga att använda det effektivt (insulinresistens). Åldrande, övervikt, fysisk inaktivitet och genetiska faktorer bidrar till sjukdomens utveckling. Typ 2-diabetes utvecklas ofta gradvis och kan finnas i flera år innan diagnosen ställs. Med tiden kan förhöjt blodsocker skada blodkärl och nerver, vilket ökar risken för hjärt-kärlsjukdom, njursvikt, synnedsättning och fotsår. Symtom och undersköterskans roll Hos äldre kan symtomen på diabetes vara mer diffusa och utvecklas långsamt, vilket gör att sjukdomen ibland upptäcks sent. Vanliga symtom inkluderar: Ökad törst och ökad urinproduktion. Trötthet, nedsatt ork och muskelsvaghet. Försämrad syn och dimsyn. Återkommande infektioner, exempelvis urinvägsinfektioner eller svampinfektioner. Klåda och torra slemhinnor. Stickningar eller domningar i fötterna på grund av nervskador (diabetesneuropati). Svårläkta sår, särskilt på fötterna. Undersköterskan har en viktig roll i att observera förändringar i patientens hälsotillstånd, uppmärksamma sårbildning och tecken på infektion samt rapportera misstänkta symtom. Att upptäcka diabetes tidigt kan bidra till att förebygga allvarliga komplikationer. Behandling av diabetes Behandlingen syftar till att hålla blodsockernivån stabil och förebygga följdsjukdomar. För många äldre med typ 2-diabetes är livsstilsförändringar den viktigaste behandlingen. Detta kan inkludera: Kostomläggning – En balanserad kost med långsamma kolhydrater, mer grönsaker och mindre socker hjälper till att hålla blodsockret stabilt. Fysisk aktivitet – Regelbunden motion förbättrar kroppens insulinkänslighet och minskar risken för komplikationer. Viktnedgång – Övervikt är en riskfaktor vid typ 2-diabetes och en måttlig viktminskning kan ha stor effekt på blodsockret. Vid behov används läkemedel för att sänka blodsockret: Metformin – Förstahandsval vid typ 2-diabetes, förbättrar insulinkänsligheten och minskar blodsockret. SGLT2-hämmare och GLP-1-analoger – Nyare läkemedel som sänker blodsockret och har positiva effekter på hjärt-kärlsystemet. Insulin – Ges vid typ 1-diabetes och vid vissa fall av svår typ 2-diabetes när andra behandlingar inte räcker. Förebyggande vård och omvårdnad Diabetes kan leda till allvarliga komplikationer, såsom hjärt-kärlsjukdom, njurskador, ögonskador och fotsår som kan utvecklas till svårläkta sår eller i värsta fall amputation. Diabetesneuropati, som innebär nervskador i fötterna, kan göra att patienten inte känner små sår eller skador, vilket ökar infektionsrisken. Undersköterskan kan bidra genom att: Stödja patienten i egenvård, inklusive att följa kost- och motionsråd. Hjälpa till att anpassa kosten om patienten har svårigheter att äta rätt. Se till att fötterna kontrolleras regelbundet, eftersom små sår kan bli allvarliga utan snabb behandling. Observera tecken på blodsockerfall (hypoglykemi), särskilt hos patienter som behandlas med insulin eller vissa diabetesläkemedel. Tecken på lågt blodsocker kan vara yrsel, svettningar, förvirring och svaghet. Ett individuellt anpassat stöd och ett empatiskt bemötande kan göra stor skillnad för äldre med diabetes och bidra till en stabil blodsockerkontroll samt en bättre livskvalitet.

Godartad prostataförstoring hos äldre Godartad prostataförstoring (benign prostatahyperplasi, BPH) är en vanlig åldersrelaterad förändring hos män där prostatakörteln växer och påverkar urinflödet. Eftersom prostata omger urinröret kan en förstoring göra det svårare att tömma urinblåsan helt, vilket kan leda till symtom som svag urinstråle, täta trängningar och en känsla av ofullständig blåstömning. Tillståndet är inte cancer, men obehandlat kan det orsaka urinretention, ökad risk för urinvägsinfektioner och i svåra fall njurpåverkan. Undersköterskan kan hjälpa patienten genom att observera urinvanor, uppmärksamma tecken på urinretention och rapportera symtom som kan tyda på försämring. En trygg och anpassad vårdmiljö med lättillgängliga toaletter och anpassade hjälpmedel kan minska besvären. Vid behandling används ofta alfa-receptorblockerare för att slappna av musklerna i urinblåsan och förbättra urinflödet, eller 5-alfa-reduktashämmare för att minska prostatans storlek. Regelbunden blåsträning och livsstilsförändringar, såsom minskat koffeinintag och anpassad vätskereglering, kan också lindra symtomen. I vissa fall kan kirurgi bli nödvändig om urinflödet är kraftigt påverkat. Symtom och undersköterskans roll Symtomen vid godartad prostataförstoring varierar men innefattar ofta: Svag urinstråle eller avbrutet urinflöde. Täta urinträngningar, särskilt på natten (nokturi). Känsla av att blåsan inte töms helt. Svårigheter att starta urinering. Efterdropp och ökad risk för urinvägsinfektion. Undersköterskan kan ha en viktig roll i att observera urinmönster, rapportera förändringar och hjälpa patienten att hantera besvären. Vid misstanke om urinretention (där urinblåsan inte töms ordentligt) kan patienten behöva vårdinsatser för att undvika komplikationer såsom urinvägsinfektion eller njurpåverkan. Behandling av godartad prostataförstoring Behandlingen anpassas efter symtomens svårighetsgrad och kan inkludera: Livsstilsförändringar – Minskad vätskeintag på kvällen, undvika koffein och alkohol samt regelbunden fysisk aktivitet. Blåsträning – Hjälper till att förbättra kontrollen över urineringen och minska frekventa trängningar. Läkemedelsbehandling vid godartad prostataförstoring Vid mer uttalade besvär används ofta läkemedel för att minska symtomen: Alfa-receptorblockerare – Slappnar av musklerna i urinblåsan och prostata för att underlätta urinering (t.ex. tamsulosin, alfuzosin). 5-alfa-reduktashämmare – Krymper prostatakörteln och förbättrar urinflödet över tid (t.ex. finasterid, dutasterid). Kombinationsbehandling – En kombination av alfa-receptorblockerare och 5-alfa-reduktashämmare kan ges vid svårare symtom. I vissa fall kan kirurgisk behandling vara nödvändig, särskilt om urinflödet är kraftigt påverkat. Omvårdnad och förebyggande åtgärder Undersköterskan kan hjälpa genom att uppmuntra regelbundna toalettbesök, säkerställa att patienten har en god vätskebalans och stödja vid eventuella urinproblem. Det är också viktigt att vara uppmärksam på tecken på urinretention eller infektion och rapportera dessa till sjuksköterska eller läkare. Med rätt behandling och stöd kan de flesta män med godartad prostataförstoring hantera sina symtom och bibehålla en god livskvalitet.

Inkontinens hos äldre Inkontinens, eller ofrivilligt läckage av urin eller avföring, är ett vanligt problem hos äldre och kan påverka både fysiskt och psykiskt välmående. Det kan leda till social isolering, hudproblem, urinvägsinfektioner och ökad fallrisk. Trots att inkontinens är vanligt är det inte en naturlig del av åldrandet – många orsaker kan behandlas eller lindras med rätt insatser. Olika typer av urininkontinens Ansträngningsinkontinens – Urinläckage vid hosta, nysning, skratt eller fysisk aktivitet. Orsakas av svag bäckenbotten, vanligt hos kvinnor efter menopaus. Trängningsinkontinens – Plötsliga och kraftiga trängningar som gör det svårt att hinna till toaletten. Vanligt vid överaktiv blåsa, neurologiska sjukdomar eller urinvägsinfektion. Överflödesinkontinens – Blåsan töms inte helt, vilket leder till droppvis urinläckage. Vanligt vid förstorad prostata eller neurologiska sjukdomar. Funktionell inkontinens – Personen har fysiska eller kognitiva svårigheter att ta sig till toaletten i tid, t.ex. vid demens eller rörelsehinder. Andra faktorer som påverkar urininkontinens Läkemedelsutlöst inkontinens – Vissa läkemedel, såsom vätskedrivande och blodtryckssänkande, kan öka urinproduktionen och orsaka läckage. Rumslig inkontinens – Personer med kognitiv svikt kan ha svårt att hitta toaletten eller tolka kroppens signaler. Neurogen inkontinens – Sjukdomar som Parkinson, multipel skleros och stroke kan störa nervsignalerna till urinblåsan, vilket kan leda till både trängningar och svårigheter att tömma blåsan helt. Avföringsinkontinens Avföringsinkontinens, eller ofrivilligt läckage av avföring, kan bero på flera faktorer, såsom svag bäckenbottenmuskulatur, förstoppning, nervskador eller sjukdomar som stroke, diabetes och demens. Förstoppning kan leda till överfyllnadsinkontinens, där hård avföring blockerar tarmen och lös avföring sipprar ut. Detta tillstånd kan vara både fysiskt och psykiskt påfrestande för den drabbade. Behandling av inkontinens Behandlingen anpassas efter orsaken och kan inkludera icke-farmakologiska och farmakologiska åtgärder: Blåsträning och bäckenbottenträning – Hjälper vid både urin- och avföringsinkontinens. Fiberrik kost och tillräckligt vätskeintag – Förbättrar tarmfunktionen och minskar både förstoppning och diarré. Toaletträning – Regelbundna toalettbesök kan minska risken för läckage. Hjälpmedel – Inkontinensskydd, absorberande underkläder och anpassad toalettutrustning kan förbättra vardagen. Vid behov kan läkemedel användas, exempelvis bulkmedel och tarmreglerande laxermedel för att stabilisera tarmfunktionen eller antikolinergika vid överaktiv blåsa. Vid svårare fall kan kirurgiska ingrepp övervägas. Undersköterskans roll i omvårdnaden Undersköterskan kan bidra genom att uppmuntra regelbundna toalettbesök, observera urin- och avföringsmönster, hjälpa till med god hygien och förebygga hudirritation. Vid kognitiv svikt kan tydliga rutiner, påminnelser och en anpassad miljö göra stor skillnad. Ett respektfullt bemötande och individanpassad omvårdnad är avgörande för att patienten ska känna sig trygg och ha en så god livskvalitet som möjligt.

Urinvägsinfektion hos äldre Urinvägsinfektion (UVI) är en av de vanligaste infektionerna hos äldre och orsakas oftast av bakterier som tar sig upp i urinvägarna. Infektionen kan delas in i nedre urinvägsinfektion (blåskatarr, cystit), där bakterierna stannar i urinblåsan, och övre urinvägsinfektion (njurbäckeninflammation, pyelonefrit), där bakterierna sprider sig upp till njurarna. En övre urinvägsinfektion är mer allvarlig och kan leda till komplikationer såsom sepsis om den inte behandlas i tid. Hos äldre kvinnor ökar risken för UVI efter klimakteriet på grund av minskade östrogennivåer som påverkar slemhinnan i urinvägarna, medan äldre män ofta drabbas av urinvägsinfektioner i samband med förstorad prostata, vilket kan leda till svårigheter att tömma blåsan helt. Andra riskfaktorer inkluderar nedsatt immunförsvar, diabetes, kateteranvändning och långvarigt sängläge. Symtomen på urinvägsinfektion kan skilja sig beroende på om det är en nedre eller övre UVI. Nedre urinvägsinfektion (cystit) ger symtom såsom sveda vid urinering, täta trängningar, smärta i nedre delen av magen och grumlig eller illaluktande urin. Övre urinvägsinfektion (pyelonefrit) kan ge hög feber, frossa, smärta i ländryggen och illamående. Hos äldre kan symtomen vara mer diffusa, och istället för typiska tecken på UVI kan patienten visa förvirring, trötthet, aptitlöshet eller ökad fallrisk. Personer med demens kan ha svårt att uttrycka obehag, vilket gör att undersköterskan måste vara extra uppmärksam på förändringar i beteende eller allmäntillstånd. Asymtomatisk bakteriuri och KAD-bärare Hos många äldre, särskilt kvinnor och personer med kvarliggande kateter (KAD), kan bakterier finnas i urinen utan att orsaka någon infektion. Detta kallas asymtomatisk bakteriuri och kräver ingen behandling, eftersom antibiotika i dessa fall inte minskar risken för komplikationer men kan bidra till utveckling av antibiotikaresistens. För personer med KAD (kateter à demeure) är bakterier i urinen vanligt och innebär inte automatiskt en urinvägsinfektion. Därför ska antibiotika endast ges vid tydliga tecken på infektion, såsom feber, flanksmärta, frossa eller påverkat allmäntillstånd. För att minska risken för urinvägsinfektioner hos KAD-bärare är god kateterskötsel avgörande, vilket innefattar korrekt hygien, regelbunden inspektion av urinuppsamlingssystemet och att undvika onödiga kateterbyten. Undersköterskan har en viktig roll i att observera eventuella förändringar och följa hygienrutiner för att förebygga infektioner. Behandling av urinvägsinfektion Behandlingen av urinvägsinfektion beror på infektionens svårighetsgrad. Vid lindrig blåskatarr kan ökat vätskeintag hjälpa kroppen att själv skölja ut bakterierna, och det är viktigt att uppmuntra till regelbundna toalettbesök för att undvika att urin stannar kvar i blåsan. Vid misstanke om bakteriell infektion bekräftas diagnosen ofta genom urinprov innan eventuell antibiotikabehandling påbörjas. Undersköterskan kan stödja patienten genom att säkerställa god hygien vid intimvård, uppmuntra till tillräckligt vätskeintag och vara uppmärksam på eventuella förändringar i urinvanor eller allmäntillstånd. Läkemedelsbehandling vid urinvägsinfektion Vid bekräftad bakteriell UVI används antibiotika för att behandla infektionen och förhindra spridning: Antibiotika vid nedre urinvägsinfektion (cystit) – Kortare antibiotikakur (t.ex. nitrofurantoin eller pivmecillinam). Antibiotika vid övre urinvägsinfektion (pyelonefrit) – Starka antibiotika såsom cefalosporiner eller kinoloner, ofta med längre behandlingstid. Östrogenbehandling – Vaginalt östrogen kan ges till äldre kvinnor för att stärka slemhinnorna i urinvägarna och minska risken för återkommande UVI. Långvarig antibiotikabehandling bör undvikas för att minska risken för antibiotikaresistens. Vid återkommande urinvägsinfektioner kan förebyggande åtgärder såsom tranbärsprodukter, probiotika och god blåstömningshygien rekommenderas. Undersköterskan kan hjälpa patienten att följa behandlingen och vara uppmärksam på biverkningar såsom magbesvär eller diarré. Urinvägsinfektion hos äldre kan ha allvarliga konsekvenser om den inte behandlas i tid. Genom att arbeta förebyggande, stödja god hygien och vara observant på symtom kan undersköterskan bidra till snabb upptäckt och effektiv behandling.

Förstoppning hos äldre Förstoppning, eller obstipation, är ett vanligt problem hos äldre och innebär att tarmtömningen sker mer sällan än normalt, ofta med hård och svårpasserad avföring. Förstoppning definieras ofta som färre än tre tarmtömningar per vecka, men vad som är normalt varierar mellan individer. Många äldre upplever även ofullständig tarmtömning, uppblåsthet och magbesvär. Åldrande påverkar tarmfunktionen genom minskad tarmrörlighet, och många äldre rör sig dessutom mindre, vilket ytterligare bidrar till långsammare tarmpassage. Andra vanliga orsaker till förstoppning inkluderar låg vätske- och fiberintag, vissa läkemedel (t.ex. opioider, järntabletter och vissa antidepressiva), samt underliggande sjukdomar som diabetes och Parkinsons sjukdom. Symtomen vid förstoppning kan variera i svårighetsgrad men omfattar ofta hård och torr avföring, svårigheter att tömma tarmen, uppblåsthet, magsmärtor och en känsla av ofullständig tarmtömning. Vissa äldre kan även uppleva minskad aptit, illamående och obehagskänsla i magen. Vid långvarig förstoppning kan det uppstå komplikationer såsom hemorrojder, sprickor i ändtarmsöppningen (analfissurer) och fekalom (hård, fast avföring som blockerar tarmen). Hos äldre personer med kognitiv svikt kan symtomen vara svårare att upptäcka, och det kan istället märkas genom ökad oro, nedsatt aptit eller plötsliga förändringar i beteendet. Undersköterskan kan bidra genom att vara uppmärksam på förändringar i avföringsmönstret och rapportera vid tecken på svår förstoppning. Behandlingen av förstoppning bygger på att främja en regelbunden tarmfunktion genom livsstilsförändringar och, vid behov, läkemedel. Ökat vätskeintag är en grundläggande åtgärd, eftersom vätskebrist kan göra avföringen hårdare. Fiberrik kost, såsom fullkornsprodukter, frukt och grönsaker, hjälper till att hålla avföringen mjuk och stimulera tarmrörelserna. Fysisk aktivitet är också viktig, eftersom rörelse främjar tarmens naturliga peristaltik. Undersköterskan kan stödja patienten genom att uppmuntra till regelbundna måltider, se till att patienten dricker tillräckligt och hjälpa till med daglig mobilisering. Ibland kan en trygg och avskild miljö vid toalettbesök minska stress och underlätta tarmtömningen. Läkemedelsbehandling vid förstoppning Vid svår eller långvarig förstoppning kan läkemedel behövas som stöd för tarmfunktionen: Bulkmedel – Ökar volymen på avföringen och stimulerar tarmrörelser (t.ex. fibertillskott, psylliumfrö). Osmotiska laxermedel – Binder vätska i tarmen och gör avföringen mjukare (t.ex. laktulos, makrogol). Tarmstimulerande laxermedel – Ökar tarmrörelserna och används vid svår förstoppning (t.ex. bisakodyl, sennaglykosider). Klysma eller suppositorier – Kan användas vid akut förstoppning för att underlätta tarmtömning. Långvarig användning av tarmstimulerande laxermedel bör undvikas om det inte är nödvändigt, eftersom det kan leda till beroende och försämrad tarmfunktion. Undersköterskan kan hjälpa till genom att övervaka effekten av behandlingen, påminna om medicineringen och vara uppmärksam på tecken på biverkningar såsom diarré eller magkramp. Förstoppning är ofta en hanterbar åkomma, men om den inte behandlas kan den leda till obehag och allvarliga komplikationer. Genom att arbeta förebyggande med kost, vätskeintag, fysisk aktivitet och omvårdnadsåtgärder kan undersköterskan bidra till en bättre livskvalitet för äldre med förstoppningsproblematik.

Frakturer hos äldre – med fokus på höftledsfraktur Frakturer, eller benbrott, är en vanlig och allvarlig konsekvens av fallolyckor hos äldre. Eftersom skelettet blir skörare med åldern, särskilt vid osteoporos (benskörhet), ökar risken för frakturer även vid mindre påfrestningar. Den allvarligaste och mest funktionsnedsättande typen av fraktur hos äldre är höftledsfraktur, där lårbenshalsen eller övre delen av lårbenet bryts. En höftfraktur leder ofta till sjukhusinläggning och kan ha långtgående konsekvenser för den drabbades rörlighet, självständighet och livskvalitet. Andra vanliga frakturer hos äldre inkluderar kotkompressioner i ryggraden, handledsfrakturer och överarmsfrakturer. Symtomen vid en fraktur varierar beroende på frakturtyp och skadans omfattning. Vid en höftledsfraktur kan personen oftast inte stödja på benet och det drabbade benet kan vara förkortat eller utåtroterat. Smärtan är ofta intensiv och förvärras vid rörelse. Vid kotkompressioner kan symtomen vara mer diffusa, med gradvis tilltagande ryggsmärta och minskad längd. En handledsfraktur ger oftast svullnad och synlig felställning. Undersköterskan kan ha en viktig roll i att upptäcka tecken på fraktur, särskilt hos äldre personer som har svårt att uttrycka smärta, exempelvis vid demens. Om en patient plötsligt blir orörlig, verkar ovanligt smärtpåverkad eller undviker att använda en kroppsdel efter ett fall, bör fraktur misstänkas och vårdpersonal tillkallas. Behandlingen av frakturer syftar till att stabilisera skadan, lindra smärta och återställa rörligheten. Vid höftledsfraktur är kirurgisk behandling ofta nödvändig, antingen genom att sätta in en höftprotes eller genom att fixera benbrottet med skruvar eller spikar. Efter operationen är tidig mobilisering viktig för att förhindra komplikationer som blodproppar, lunginflammation och muskelförtvining. Undersköterskan kan bidra genom att stödja patienten i rehabiliteringen, uppmuntra till rörelse efter ordination och hjälpa till med förflyttningar på ett tryggt sätt. Vid kotkompressioner och andra mindre frakturer kan behandlingen istället bestå av smärtlindring, fysioterapi och anpassning av vardagsaktiviteter. Läkemedelsbehandling vid frakturer Läkemedel används både för att lindra smärta och för att minska risken för framtida frakturer: Smärtlindring: Paracetamol – Förstahandsval vid mild till måttlig smärta. NSAID (ibuprofen, naproxen) – Kan användas kortvarigt men bör undvikas vid njurproblem och hjärt-kärlsjukdomar. Opioider (morfin, oxikodon) – Ges vid svårare smärta men används med försiktighet på grund av risken för biverkningar som trötthet, förstoppning och yrsel. Osteoporosbehandling (vid frakturer orsakade av benskörhet): Bisfosfonater – För att stärka skelettet och minska risken för nya frakturer. Kalcium och D-vitamin – Viktigt för benhälsa och muskelstyrka. Undersköterskan kan hjälpa till genom att se till att patienten får sina smärtlindrande läkemedel i rätt dos och vara uppmärksam på biverkningar som förstoppning vid opioidbehandling. Det är också viktigt att stödja patienten i fallförebyggande åtgärder, såsom att använda gånghjälpmedel, anpassa miljön och säkerställa ett tryggt och strukturerat dagligt liv. Höftledsfraktur och andra frakturer hos äldre kan leda till förlorad självständighet, men med rätt vård, rehabilitering och förebyggande åtgärder kan många återfå en god livskvalitet. Undersköterskan har en avgörande roll i att stödja patientens återhämtning och minimera risken för nya frakturer.

Benskörhet hos äldre Benskörhet, eller osteoporos, är en sjukdom som gör skelettet skörare och mer benäget att drabbas av frakturer, särskilt i höfter, ryggkotor och handleder. Sjukdomen orsakas av att benmassan gradvis minskar, vilket leder till att skelettet förlorar sin styrka och blir mer poröst. Benskörhet utvecklas ofta utan tydliga symtom och upptäcks ofta först när en person drabbas av en fraktur vid en mindre påfrestning, exempelvis ett fall från stående höjd. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor efter klimakteriet, eftersom östrogen minskar benförlusten, men även män kan drabbas. Riskfaktorer för osteoporos inkluderar hög ålder, låg kroppsvikt, kalcium- och D-vitaminbrist, rökning, fysisk inaktivitet samt långvarig användning av kortisonläkemedel. Symtomen på benskörhet är ofta osynliga tills en fraktur inträffar. De vanligaste osteoporosrelaterade frakturerna sker i höften, ryggraden och handlederna. Vid kotkompressioner, där ryggkotorna blir sköra och sjunker ihop, kan personen få längdminskning, ryggont och en framåtlutad hållning ("puckelrygg"). Upprepade kotkompressioner kan orsaka kronisk smärta och försämrad rörlighet. Undersköterskan kan ha en viktig roll i att uppmärksamma om en person verkar få försämrad hållning, har svårt att resa sig upp eller verkar ha ont i ryggen. Det är också viktigt att vara extra vaksam på fallrisk, eftersom en höftfraktur kan ha allvarliga konsekvenser för äldre, både fysiskt och psykiskt. Behandlingen av osteoporos handlar om att minska risken för frakturer genom att stärka skelettet och förebygga fall. Fysisk aktivitet, särskilt styrketräning och viktbärande träning såsom promenader, är en av de viktigaste åtgärderna för att bromsa benförlusten. Undersköterskan kan stödja patienten genom att uppmuntra till rörelse och hjälpa till med anpassade övningar. Näringsintaget är också avgörande – tillräckligt med kalcium och D-vitamin är nödvändigt för att bibehålla benstyrkan, och patienten bör få kalciumrik kost, såsom mejeriprodukter, gröna bladgrönsaker och berikade livsmedel. Om patienten vistas mycket inomhus kan tillskott av D-vitamin behövas, eftersom solljus är en viktig källa till detta vitamin. Fallprevention är en central del av vården vid osteoporos. Undersköterskan kan bidra genom att säkerställa att bostads- och vårdmiljön är trygg, till exempel genom att ta bort halkrisker, se till att patienten har stadiga skor och påminna om att använda gånghjälpmedel vid behov. Läkemedelsbehandling vid benskörhet Läkemedelsbehandling används för att minska benförlust och stärka skelettet: Bisfosfonater – Förstahandsval vid osteoporos, bromsar nedbrytningen av ben och stärker skelettet (t.ex. alendronat, risedronat). Denosumab – En injektionsbehandling som hämmar benförlust och används vid hög frakturrisk. Parathormonanaloger – Stimulerar nybildning av ben (t.ex. teriparatid), används vid svår osteoporos. Kalcium- och D-vitamintillskott – Ges ofta som basbehandling för att säkerställa att skelettet får rätt näring. Undersköterskan kan hjälpa till genom att påminna om medicineringen, särskilt bisfosfonater som ofta ska tas på fastande mage och i upprätt position för att minska risken för biverkningar. Det är också viktigt att vara observant på eventuella biverkningar, såsom magbesvär eller muskelsvaghet, och rapportera om patienten upplever smärta eller har svårt att röra sig. Osteoporos kan påverka livskvaliteten om den leder till frakturer och nedsatt rörlighet, men genom att arbeta förebyggande med näring, motion och fallprevention kan risken för allvarliga skador minskas. Undersköterskan har en central roll i att stödja äldre med benskörhet och bidra till att de kan leva ett så självständigt och aktivt liv som möjligt.

Artros hos äldre Artros är en kronisk ledsjukdom som bryter ned ledbrosket och påverkar hela leden, inklusive ben, ledband och muskler. Sjukdomen leder till smärta, stelhet och nedsatt rörlighet och är en av de vanligaste orsakerna till funktionsnedsättning hos äldre. Artros drabbar oftast viktbärande leder som knän, höfter och rygg, men kan även förekomma i händer och axlar. Orsakerna till artros är komplexa och inkluderar både genetiska och livsstilsrelaterade faktorer. Övervikt, ledskador, långvarig överbelastning och inaktivitet kan påskynda utvecklingen av sjukdomen. Eftersom brosket saknar blodkärl har det en begränsad förmåga att reparera sig själv, vilket gör att artros är en progressiv sjukdom. Symtomen på artros utvecklas gradvis och kan variera i intensitet. Tidiga tecken inkluderar stelhet och smärta vid rörelse, särskilt efter vila, samt svårigheter att gå uppför trappor eller resa sig från en stol. Med tiden kan smärtan bli mer ihållande, även i vila. I vissa fall uppstår svullnad och värmeökning i leden, och rörligheten kan bli kraftigt begränsad. Stelhet på morgonen är vanligt, men brukar förbättras efter en stunds rörelse. Hos äldre kan artros leda till försämrad balans och ökad fallrisk, särskilt om höft- eller knälederna är drabbade. Undersköterskan kan hjälpa till genom att observera förändringar i patientens rörelseförmåga och rapportera om smärtan påverkar vardagliga aktiviteter som att klä sig, förflytta sig eller äta. Behandlingen av artros fokuserar på att lindra smärta, förbättra rörligheten och bibehålla funktion i vardagen. Fysisk aktivitet och träning är den viktigaste behandlingen, eftersom regelbunden rörelse hjälper till att stärka musklerna runt leden och minska smärtan. Undersköterskan kan uppmuntra patienten att delta i anpassad träning, såsom promenader, cykling eller vattengymnastik. Vid behov kan hjälpmedel som käpp, rollator eller skoinlägg underlätta rörligheten och minska belastningen på lederna. Värmebehandling, exempelvis varma omslag eller värmedynor, kan lindra smärta och stelhet. Det är också viktigt att uppmuntra patienten till att bibehålla en hälsosam vikt, eftersom övervikt ökar belastningen på lederna. I svårare fall kan kirurgi, såsom ledprotesoperation, bli aktuellt, särskilt vid höft- och knäartros. Läkemedelsbehandling vid artros Läkemedel används för att lindra smärta och förbättra rörligheten vid artros: Paracetamol – Förstahandsval vid mild till måttlig smärta. NSAID (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel) – T.ex. ibuprofen eller naproxen, används vid svårare smärta men bör undvikas vid känslig mage eller hjärt-kärlsjukdom. COX-2-hämmare – Ett alternativ till traditionella NSAID för personer med magbesvär (t.ex. celecoxib). Lokala smärtlindrande läkemedel – T.ex. antiinflammatoriska geler eller plåster direkt på den drabbade leden. Opioider – Ges endast vid svår smärta och används med försiktighet på grund av risk för biverkningar och beroende. Kortisoninjektioner – Kan ges direkt i leden vid svår inflammation och smärta. Undersköterskan kan stödja patienten genom att hjälpa till med medicinhantering, uppmärksamma eventuella biverkningar och ge råd om icke-farmakologisk smärtlindring, såsom träning och värmebehandling. Artros är en långvarig sjukdom som kan påverka livskvaliteten, men med rätt behandling och stöd kan många äldre bibehålla en aktiv och självständig vardag. Undersköterskan har en viktig roll i att motivera till rörelse, anpassa omvårdnaden och skapa en trygg miljö där patienten känner sig delaktig i sin egen vård.

Parkinsons sjukdom hos äldre Parkinsons sjukdom är en kronisk, neurodegenerativ sjukdom som påverkar nervcellerna i hjärnan och leder till en gradvis förlust av motorisk kontroll. Sjukdomen orsakas främst av att nervceller i hjärnans substantia nigra bryts ner, vilket leder till brist på signalsubstansen dopamin. Eftersom dopamin är avgörande för att styra kroppens rörelser, leder dess brist till de typiska symtomen vid Parkinsons sjukdom, såsom skakningar, stelhet och långsamma rörelser. Sjukdomen debuterar oftast i 50–70-årsåldern och förvärras gradvis över tid. Även om orsaken till Parkinsons sjukdom inte är helt klarlagd, anses både genetiska faktorer och miljöfaktorer spela en roll. Symtomen vid Parkinsons sjukdom utvecklas successivt och varierar mellan individer. De tre huvudsakliga motoriska symtomen är tremor (skakningar), rigiditet (stelhet) och hypokinesi (långsamma rörelser). Skakningar uppträder ofta i vila, särskilt i händerna, och kan förvärras vid stress. Stelhet i musklerna gör att rörelser blir stela och ansträngande, vilket kan påverka balansen och gångförmågan. Långsamma rörelser leder till svårigheter att påbörja och genomföra rörelser, vilket gör att patienten kan uppleva problem med att gå, skriva eller knäppa knappar. Förutom de motoriska symtomen kan Parkinson även ge icke-motoriska symtom som sömnproblem, depression, trötthet, svettningar, förstoppning och nedsatt luktsinne. Med tiden kan sjukdomen även påverka kognitionen, och vissa patienter utvecklar Parkinsondemens. Behandlingen av Parkinsons sjukdom är symtomlindrande och syftar till att förbättra livskvaliteten. Eftersom sjukdomen påverkar rörelseförmågan kan undersköterskan ha en viktig roll i att stödja patienten i vardagliga aktiviteter. Vid förflyttningar kan det vara bra att påminna patienten om att ta längre steg, använda gånghjälpmedel och undvika snabba rörelser för att minska risken för fall. Många patienter har svårt att svälja, vilket kan påverka deras näringsintag, så det är viktigt att servera anpassad kost och vara uppmärksam på eventuella sväljsvårigheter. Trötthet och muskelsvaghet kan göra att patienten behöver extra tid för att utföra dagliga uppgifter, och ett lugnt och strukturerat bemötande är avgörande för att minska stress och oro. Läkemedelsbehandling vid Parkinsons sjukdom Parkinson behandlas främst med läkemedel som ökar dopaminnivåerna eller förbättrar dopaminets effekt i hjärnan: Levodopa – Omvandlas till dopamin i hjärnan och är det mest effektiva läkemedlet mot Parkinson (t.ex. Madopark, Sinemet). Dopaminagonister – Efterliknar dopaminets effekt och används ibland som tilläggsbehandling (t.ex. pramipexol, ropinirol). MAO-B-hämmare – Förhindrar nedbrytning av dopamin och kan förlänga effekten av levodopa (t.ex. selegilin, rasagilin). COMT-hämmare – Förbättrar effekten av levodopa genom att minska dess nedbrytning (t.ex. entakapon). Antikolinergika – Används ibland vid svåra skakningar men ges sällan till äldre på grund av risk för biverkningar såsom förvirring. Läkemedlen behöver tas vid exakta tidpunkter för att få bästa effekt och undvika symtomförsämring. Undersköterskan kan hjälpa till genom att säkerställa att patienten får sin medicin i rätt tid och vara uppmärksam på symtomförändringar. Eftersom läkemedelsbehandlingen kan ge biverkningar som blodtrycksfall, hallucinationer eller ökad impulsivitet, är det viktigt att rapportera eventuella förändringar i patientens beteende eller hälsotillstånd till sjuksköterskan. Parkinsons sjukdom är en progressiv sjukdom som kräver ett tvärprofessionellt omhändertagande. Genom att ge stöd i vardagen, anpassa omvårdnaden efter patientens behov och bidra till en trygg miljö kan undersköterskan göra stor skillnad för personer som lever med Parkinson.

Stroke hos äldre Stroke är en allvarlig sjukdom som uppstår när blodflödet till en del av hjärnan blockeras eller när ett blodkärl i hjärnan brister. Detta leder till syrebrist i hjärnvävnaden, vilket kan orsaka bestående skador. Stroke delas in i hjärninfarkt, som orsakas av en blodpropp (ischemisk stroke), och hjärnblödning, där ett blodkärl brister och orsakar blödning i hjärnan. Hjärninfarkt är den vanligaste typen och står för cirka 85 % av alla stroke. Riskfaktorer för stroke inkluderar högt blodtryck, förmaksflimmer, diabetes, rökning och höga blodfetter. Eftersom stroke ofta leder till funktionsnedsättningar, såsom förlamning eller nedsatt talförmåga, har sjukdomen stor påverkan på patientens livskvalitet och behov av vård. Symtomen på stroke kommer ofta plötsligt och beror på vilken del av hjärnan som påverkas. Vanliga tecken inkluderar förlamning eller svaghet i ena kroppshalvan, svårigheter att tala eller förstå tal, hängande mungipa och synstörningar. Yrsel, balansproblem och svårigheter att gå kan också förekomma. Vid hjärnblödning kan symtomen vara mer dramatiska med plötslig, kraftig huvudvärk, illamående och medvetandepåverkan. Eftersom stroke är ett akut tillstånd där snabb vård kan minska skadorna är det viktigt att känna igen varningssignalerna och agera direkt. En enkel metod för att identifiera stroke är AKUT-testet: A – Ansikte: Be personen le. Om ena mungipan hänger kan det vara stroke. K – Kropp: Be personen lyfta båda armarna. Om en arm inte kan hållas uppe är det ett varningstecken. U – Uttal: Be personen upprepa en enkel mening. Om talet är sluddrigt eller osammanhängande kan det tyda på stroke. T – Tid: Varje minut räknas – ring 112 omedelbart vid misstänkt stroke. TIA – en varningssignal för stroke TIA (transitorisk ischemisk attack) kallas ibland för en "mini-stroke" eftersom symtomen liknar en stroke men går över inom 24 timmar. En TIA orsakas av en tillfällig blodpropp i hjärnan som snabbt löses upp av kroppen själv, vilket gör att blodflödet återställs innan det orsakar permanenta hjärnskador. Trots att symtomen försvinner bör en TIA tas på största allvar, eftersom det är en stark varningssignal för en kommande stroke. Upp till en tredjedel av dem som får en TIA drabbas av en stroke senare, ofta inom de närmaste dagarna eller veckorna. Symtomen vid en TIA är desamma som vid en stroke men varar oftast bara i några minuter till timmar. Det kan innebära plötslig svaghet i en arm eller ett ben, svårigheter att tala, hängande mungipa eller synrubbningar. Eftersom det kan vara svårt att skilja en TIA från en stroke i det akuta skedet, ska TIA alltid behandlas som en medicinsk nödsituation, och personen ska snabbt få en medicinsk bedömning. Undersköterskan har en viktig roll i att känna igen symtomen och säkerställa att patienten får snabb vård. Behandlingen av TIA syftar till att förebygga en framtida stroke. Detta innefattar ofta livsstilsförändringar, blodtryckssänkande läkemedel, blodförtunnande mediciner och i vissa fall kirurgi för att ta bort förträngningar i halspulsådern (karotisendarterektomi). Regelbunden uppföljning och noggrann omvårdnad är avgörande för att minska risken för en allvarligare hjärnincident. Behandlingen av stroke beror på om den orsakas av en blodpropp eller en blödning. Vid hjärninfarkt kan trombolys, en behandling där blodproppen löses upp med läkemedel, ges om patienten kommer till sjukhus inom några timmar från symtomdebuten. Vid större proppar kan trombektomi, där proppen mekaniskt avlägsnas, vara aktuellt. Vid hjärnblödning fokuseras behandlingen på att sänka blodtrycket och minska svullnaden i hjärnan. Efter en stroke är rehabilitering en central del av vården för att återfå funktioner och anpassa vardagen efter eventuella kvarstående skador. Undersköterskan har en viktig roll i att stödja patienten genom att uppmuntra till mobilisering, hjälpa till med personlig vård och vara lyhörd för patientens behov och begränsningar. Många strokepatienter behöver hjälp med kommunikation, matintag och förflyttning, och det är viktigt att anpassa vården efter individuella förutsättningar. Läkemedelsbehandling vid stroke För att förebygga nya stroke och minska risken för komplikationer används ofta läkemedel: Blodförtunnande läkemedel – Minskar risken för nya blodproppar: Trombocythämmande läkemedel (t.ex. acetylsalicylsyra, klopidogrel) vid ischemisk stroke. Antikoagulantia (t.ex. NOAK eller warfarin) vid förmaksflimmer. Blodtryckssänkande läkemedel – Används för att minska risken för både hjärninfarkt och hjärnblödning. Blodfettssänkande läkemedel – Statiner (t.ex. atorvastatin) används för att sänka kolesterol och minska risken för åderförfettning. Diabetesbehandling – Viktigt att kontrollera blodsockernivåerna eftersom diabetes ökar risken för stroke. Undersköterskan kan bidra genom att stödja patienten i medicineringen, observera eventuella biverkningar och rapportera förändringar i hälsotillståndet. Om en patient plötsligt blir tröttare, får svårigheter att röra sig eller uppvisar andra tecken på försämring, är det viktigt att snabbt informera sjuksköterska eller läkare. Stroke är en sjukdom som kräver snabb behandling och långsiktig rehabilitering. Genom att arbeta förebyggande, ge stöd och skapa en trygg vårdmiljö kan undersköterskan bidra till patientens återhämtning och välmående.

Hypotoni hos äldre Hypotoni, eller lågt blodtryck, innebär att blodtrycket är lägre än normalt, vilket kan leda till yrsel, svimningskänsla och i vissa fall fallolyckor. Hos yngre personer är hypotoni sällan ett problem, men hos äldre kan det vara en riskfaktor eftersom blodtillförseln till hjärnan kan minska vid plötsliga blodtrycksfall. En vanlig form av hypotoni hos äldre är ortostatisk hypotoni, vilket innebär att blodtrycket sjunker kraftigt vid uppresning från sittande eller liggande läge. Detta beror på att kroppen inte hinner kompensera för ändringen i kroppsläge genom att dra ihop blodkärlen tillräckligt snabbt. Orsaker till hypotoni kan inkludera uttorkning, hjärtsjukdomar, nervsjukdomar såsom Parkinsons sjukdom, eller biverkningar av läkemedel, särskilt blodtryckssänkande mediciner. Symtomen på hypotoni varierar men inkluderar ofta yrsel, ostadighet, svimningskänsla och trötthet. Vissa personer kan också uppleva synrubbningar, koncentrationssvårigheter eller kallsvettning vid plötsliga blodtrycksfall. Hos äldre kan hypotoni vara en bidragande orsak till fallolyckor, särskilt om personen reser sig snabbt från sängen eller stolen. Vid ortostatisk hypotoni är det vanligt att symtomen uppstår inom några sekunder till minuter efter att personen har rest sig, och de kan avta när personen sätter sig eller lägger sig ner igen. Undersköterskan kan ha en viktig roll i att observera dessa symtom och rapportera om patienten ofta verkar yr eller ostadig vid förflyttning. Behandlingen av hypotoni beror på den bakomliggande orsaken. Om hypotoni orsakas av uttorkning kan ökat vätskeintag vara en enkel och effektiv åtgärd. Undersköterskan kan hjälpa till genom att uppmuntra regelbundet drickande, särskilt om patienten har nedsatt törstkänsla. Vid ortostatisk hypotoni kan patienten behöva stöd vid uppresning och bör uppmanas att resa sig långsamt för att undvika blodtrycksfall. Det kan också vara bra att höja huvudändan av sängen något och att använda stödstrumpor för att förbättra blodcirkulationen. Regelbunden fysisk aktivitet kan hjälpa till att stärka kärlreaktionen och minska risken för blodtrycksfall. Vid misstanke om att läkemedel bidrar till hypotoni kan sjuksköterskan eller läkaren behöva justera doseringen. Läkemedelsbehandling vid hypotoni Läkemedelsbehandling används sällan vid hypotoni men kan övervägas i vissa fall, särskilt vid svåra symtom. Exempel på medicinska behandlingar inkluderar: Mineralkortikoider (t.ex. fludrokortison) – Ökar blodvolymen genom att kroppen håller kvar mer vätska och salt. Sympatomimetika (t.ex. midodrin) – Höjer blodtrycket genom att dra ihop blodkärlen. Koffein eller teofyllin – Kan i vissa fall användas för att stimulera blodcirkulationen. Eftersom läkemedel mot hypotoni kan ha biverkningar, såsom högt blodtryck i liggande position (supine hypertension), används de med försiktighet och oftast som sista utväg. Undersköterskan kan bidra genom att hjälpa patienten att följa behandlingen, vara uppmärksam på symtomförändringar och anpassa omvårdnaden för att minska risken för fall och yrsel. Hypotoni är ofta en hanterbar sjukdom genom livsstilsanpassningar och omvårdnadsåtgärder. Genom att arbeta förebyggande och vara observant på symtom kan undersköterskan bidra till att förbättra patientens säkerhet och välbefinnande.

Hypertoni hos äldre Hypertoni, eller högt blodtryck, är en av de vanligaste kroniska sjukdomarna hos äldre och en betydande riskfaktor för hjärt-kärlsjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och hjärtsvikt. Blodtrycket mäts i millimeter kvicksilver (mmHg) och anges med två värden: det systoliska trycket (när hjärtat pumpar ut blod) och det diastoliska trycket (när hjärtat vilar mellan slagen). Hypertoni definieras oftast som ett blodtryck över 140/90 mmHg vid upprepade mätningar, men hos äldre är det särskilt det systoliska trycket som kan vara förhöjt. Åldrande leder till att blodkärlen blir stelare och mindre elastiska, vilket bidrar till att blodtrycket stiger. Andra riskfaktorer inkluderar genetisk predisposition, övervikt, fysisk inaktivitet, hög saltkonsumtion, stress och rökning. Hypertoni är ofta symtomfri, vilket gör att många lever med sjukdomen utan att vara medvetna om det. Symtomen på högt blodtryck kan vara diffusa och utvecklas långsamt, vilket gör att tillståndet ibland upptäcks först när komplikationer uppstår. Vissa personer kan uppleva trötthet, yrsel, huvudvärk, hjärtklappning eller en känsla av tryck i huvudet. Hos äldre kan hypertoni ibland leda till balansproblem och ökad fallrisk. Vid mycket höga blodtrycksnivåer kan illamående, synrubbningar eller bröstsmärta förekomma, vilket kan vara tecken på en allvarligare komplikation som kräver snabb medicinsk bedömning. Eftersom hypertoni ofta inte ger tydliga symtom är regelbundna blodtryckskontroller avgörande för att upptäcka och behandla sjukdomen i tid. Undersköterskan kan ha en central roll i att mäta blodtrycket korrekt, observera eventuella förändringar i patientens tillstånd och rapportera avvikelser till sjuksköterskan. Behandlingen av hypertoni syftar till att sänka blodtrycket och minska risken för hjärt-kärlkomplikationer. Livsstilsförändringar är en viktig del av behandlingen, där patienten kan behöva anpassa sin kost, öka sin fysiska aktivitet och minska stressnivåerna. Undersköterskan kan bidra genom att stödja patienten i dessa förändringar, exempelvis genom att uppmuntra till dagliga promenader, hjälpa till att skapa en hälsosam måltidsmiljö och påminna om vikten av regelbundna blodtrycksmätningar. Det är också betydelsefullt att vara uppmärksam på eventuella biverkningar av behandlingen, såsom yrsel vid hastiga lägesändringar, eftersom vissa blodtryckssänkande läkemedel kan orsaka ortostatisk hypotoni (plötsligt blodtrycksfall vid uppresning). Vid yrsel eller fallrisk kan det vara bra att rekommendera patienten att resa sig långsamt och använda stöd vid behov. Läkemedelsbehandling vid hypertoni Läkemedel används ofta för att sänka blodtrycket och minska belastningen på hjärtat och blodkärlen. De vanligaste läkemedlen vid hypertoni inkluderar: ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare (ARB) – Vidgar blodkärlen och sänker blodtrycket (t.ex. enalapril, losartan). Betablockerare – Minskar hjärtats arbetsbelastning och sänker pulsen (t.ex. metoprolol, bisoprolol). Kalciumflödeshämmare – Vidgar blodkärlen och förbättrar cirkulationen (t.ex. amlodipin, verapamil). Diuretika (vätskedrivande läkemedel) – Hjälper kroppen att göra sig av med överskottsvätska och sänker blodtrycket (t.ex. furosemid, hydroklortiazid). Aldosteronantagonister – Används i vissa fall vid svårbehandlad hypertoni (t.ex. spironolakton). Undersköterskan kan hjälpa patienten att följa ordinationen och uppmärksamma eventuella biverkningar, såsom yrsel, trötthet eller svullna anklar. Om patienten har svårt att komma ihåg att ta sina läkemedel kan det vara bra att skapa rutiner och använda hjälpmedel, exempelvis dosett. Vid plötsliga blodtrycksfall, stark yrsel eller andra oväntade symtom är det viktigt att rapportera till sjuksköterska eller läkare. Hypertoni kräver livslång uppföljning och anpassning av behandlingen. Genom att ge stöd, uppmuntra till en hälsosam livsstil och vara observant på förändringar kan undersköterskan bidra till att förebygga allvarliga komplikationer och förbättra patientens välmående.

Kroniskt förmaksflimmer hos äldre Kroniskt förmaksflimmer är en hjärtrytmrubbning där hjärtats förmak inte slår i en regelbunden rytm, utan flimrar kaotiskt. Detta gör att hjärtat inte pumpar blod lika effektivt, vilket kan leda till symtom som trötthet, yrsel och andfåddhet. Förmaksflimmer är en av de vanligaste hjärtsjukdomarna hos äldre och kan antingen vara paroxysmalt, där det kommer i skov, eller kroniskt, vilket innebär att hjärtat hela tiden har en oregelbunden rytm. Sjukdomen kan uppstå utan någon tydlig orsak, men riskfaktorer som högt blodtryck, hjärtsvikt, diabetes och hjärtinfarkt ökar risken. Ett stort problem vid förmaksflimmer är att blodflödet blir turbulent, vilket kan leda till att blodproppar bildas i hjärtats förmak. Dessa proppar kan föras vidare till hjärnan och orsaka stroke, vilket gör att förebyggande behandling är avgörande. Symtomen på kroniskt förmaksflimmer varierar beroende på hur snabbt hjärtat slår och hur väl hjärtat klarar av att kompensera för rytmrubbningen. Vissa personer märker knappt av sitt förmaksflimmer, medan andra upplever uttalad trötthet, hjärtklappning och yrsel. Andfåddhet kan uppstå vid ansträngning, men ibland även i vila. Svullnad i benen och en känsla av tryck över bröstet kan förekomma om hjärtats pumpförmåga är nedsatt. Hos äldre kan symtomen vara mer diffusa, och en patient med förmaksflimmer kan främst uppvisa nedsatt ork och allmän svaghet. Undersköterskan har en viktig roll i att vara uppmärksam på förändringar, såsom plötslig försämrad kondition, yrselattacker eller förvärrad andfåddhet, eftersom det kan vara tecken på att hjärtat är överbelastat eller att en blodpropp har bildats. Behandlingen av kroniskt förmaksflimmer fokuserar på att minska risken för blodproppar och att hantera symtomen. Eftersom sjukdomen ofta är livslång handlar vården mycket om att hjälpa patienten att leva med tillståndet på bästa sätt. Undersköterskan kan stötta patienten genom att uppmuntra till en hälsosam livsstil, där regelbunden motion, god kosthållning och rökstopp är viktiga faktorer för att avlasta hjärtat. Om patienten är inlagd på sjukhus eller bor på äldreboende kan man hjälpa till genom att hålla koll på puls och blodtryck samt se till att patienten tar sina mediciner som ordinerat. Vid yrsel eller plötsliga balansproblem är det viktigt att säkerställa en trygg miljö för att förebygga fallolyckor. Vid svårare symtom kan hjärtläkaren bedöma om elkonvertering (där hjärtat får en elektrisk stöt för att återställa rytmen) eller annan specialbehandling behövs. Läkemedelsbehandling vid kroniskt förmaksflimmer Läkemedelsbehandling är en viktig del av behandlingen för att minska risken för komplikationer. De vanligaste läkemedlen inkluderar: Blodförtunnande läkemedel – Förebygger blodproppar och minskar risken för stroke. Vanliga alternativ är: NOAK (nya orala antikoagulantia), t.ex. apixaban eller rivaroxaban. Warfarin, som kräver regelbundna blodprover för att justera doseringen. Frekvensreglerande läkemedel – Hjälper till att hålla pulsen på en stabil nivå: Betablockerare (t.ex. metoprolol) sänker hjärtfrekvensen och avlastar hjärtat. Kalciumflödeshämmare (t.ex. verapamil) kan användas om betablockerare inte är lämpliga. Rytmstabiliserande läkemedel – Används ibland för att försöka återställa en mer regelbunden hjärtrytm: Antiarytmika (t.ex. amiodaron) kan ges vid vissa typer av förmaksflimmer. Undersköterskan har en viktig roll i att hjälpa patienten att följa läkemedelsbehandlingen och vara uppmärksam på eventuella biverkningar, såsom lättblödande hud, yrsel eller trötthet. Vid plötslig försämring av patientens tillstånd, exempelvis stark andnöd eller tecken på stroke, är det viktigt att snabbt rapportera till sjuksköterska eller läkare. Kroniskt förmaksflimmer kräver kontinuerlig uppföljning och anpassning av behandlingen. Genom att skapa trygghet, uppmuntra till en hälsosam livsstil och vara uppmärksam på förändringar kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten för äldre med sjukdomen.

Kronisk hjärtsvikt hos äldre Kronisk hjärtsvikt är ett tillstånd där hjärtats pumpförmåga är nedsatt, vilket leder till att kroppen inte får tillräckligt med syre och näring. Hjärtat kan antingen ha svårt att pumpa ut blodet (systolisk svikt) eller att fylla sig ordentligt mellan hjärtslagen (diastolisk svikt). Hos äldre personer är hjärtsvikt en vanlig diagnos och orsakas ofta av bakomliggande sjukdomar som högt blodtryck, kranskärlssjukdom eller tidigare hjärtinfarkt. Eftersom hjärtsvikt utvecklas långsamt kan symtomen ibland misstolkas som en naturlig del av åldrandet, vilket gör att sjukdomen ofta upptäcks sent. Riskfaktorer som rökning, diabetes, fetma och fysisk inaktivitet kan också bidra till sjukdomsutvecklingen. Symtomen vid kronisk hjärtsvikt beror på hur allvarlig sjukdomen är och vilken del av hjärtat som är mest påverkad. Ett av de mest framträdande symtomen är andfåddhet, särskilt vid ansträngning eller när personen ligger ner. Många äldre med hjärtsvikt sover med flera kuddar för att minska andnöden. Trötthet och svullnad i benen och anklarna är också vanliga symtom, vilket beror på att blodcirkulationen är nedsatt och att vätska samlas i kroppen. Vid mer avancerad hjärtsvikt kan vätska även samlas i lungorna, vilket kan orsaka rosslig andning och hosta. Viktuppgång på grund av vätskeretention och en känsla av tyngd i kroppen kan vara andra tecken på att hjärtat inte orkar pumpa tillräckligt effektivt. Behandlingen av hjärtsvikt syftar till att minska symtomen, bromsa sjukdomsförloppet och förbättra livskvaliteten. En viktig del av behandlingen är livsstilsförändringar, där en hälsosam kost, regelbunden motion och minskat saltintag kan hjälpa till att avlasta hjärtat. Undersköterskans roll är central i att observera och rapportera förändringar i patientens hälsotillstånd, såsom ökad trötthet, förändrad andning eller nya svullnader. Det är också viktigt att stödja patienten i egenvård, exempelvis genom att påminna om vikten av att väga sig regelbundet, eftersom snabb viktuppgång kan tyda på vätskeretention. Vid sängläge bör huvudändan höjas för att underlätta andningen, och man bör uppmuntra personen till att vara fysiskt aktiv utifrån sin förmåga. En trygg och lugn miljö minskar också risken för oro och andnöd, vilket är vanligt vid hjärtsvikt. Läkemedelsbehandling vid kronisk hjärtsvikt Läkemedel används för att avlasta hjärtat och minska symtomen vid hjärtsvikt. De vanligaste läkemedlen inkluderar: ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare (ARB) – Vidgar blodkärlen, sänker blodtrycket och avlastar hjärtat (t.ex. enalapril, losartan). Betablockerare – Sänker hjärtfrekvensen och minskar hjärtats arbetsbelastning (t.ex. metoprolol, bisoprolol). Diuretika (vätskedrivande läkemedel) – Hjälper till att minska vätskeansamling och svullnad (t.ex. furosemid). Mineralkortikoidreceptorantagonister (MRA) – Skyddar hjärtat och minskar risken för försämring (t.ex. spironolakton). SGLT2-hämmare – Relativt nya läkemedel som har visat sig ha positiva effekter vid hjärtsvikt (t.ex. dapagliflozin). Undersköterskan har en viktig roll i att hjälpa patienten att förstå vikten av att ta sina läkemedel regelbundet och att vara uppmärksam på biverkningar, såsom yrsel, lågt blodtryck eller ökade urinträngningar vid vätskedrivande behandling. Vid förändringar i patientens hälsotillstånd är det viktigt att rapportera dessa till sjuksköterskan eller läkaren för att anpassa behandlingen. Hjärtsvikt är en kronisk sjukdom som kräver kontinuerlig uppföljning och stöd. Genom att ge god omvårdnad, uppmuntra till egenvård och skapa en trygg miljö kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten för äldre med hjärtsvikt.

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) hos äldre KOL är en långsamt fortskridande sjukdom som orsakar bestående skador på luftvägarna och lungorna. Sjukdomen kännetecknas av en kronisk inflammation som leder till förträngning av luftvägarna och nedsatt elasticitet i lungvävnaden, vilket gör det svårt att andas ut luften. Två huvudsakliga komponenter i KOL är kronisk bronkit, där slemhinnorna i luftvägarna är inflammerade och producerar ökad mängd slem, samt emfysem, där de små lungblåsorna (alveolerna) förstörs och förlorar sin förmåga att ta upp syre. Den främsta orsaken till KOL är långvarig exponering för skadliga partiklar, framför allt tobaksrök, men även luftföroreningar och arbetsmiljöfaktorer kan spela en roll. Eftersom sjukdomen utvecklas gradvis, upptäcks den ofta sent, när lungfunktionen redan är kraftigt nedsatt. Symtomen vid KOL utvecklas successivt och kan i början misstas för vanliga åldersrelaterade andningsbesvär. De vanligaste symtomen är långvarig hosta, ofta med slem, samt andfåddhet vid ansträngning. I takt med att sjukdomen fortskrider kan andfåddheten uppstå även vid lättare aktiviteter, såsom att klä på sig eller gå korta sträckor. Väsande eller pipande andning, återkommande luftvägsinfektioner och en känsla av trånghet i bröstet är också vanliga tecken. I svårare stadier av KOL kan syrebrist leda till trötthet, muskelsvaghet och viktminskning. Vid akuta försämringar, så kallade exacerbationer, kan symtomen plötsligt förvärras, med kraftigt ökad andnöd och försämrad syresättning, vilket kan kräva akut vårdinsats. Behandlingen av KOL syftar till att lindra symtom, förbättra livskvaliteten och minska risken för försämringsperioder. En viktig del av behandlingen är att undvika riskfaktorer, särskilt rökning, eftersom fortsatt rökning påskyndar sjukdomsförloppet. Sjuksköterskan har en viktig roll i att motivera och stödja patienter i rökavvänjning, till exempel genom rådgivning och nikotinersättningsmedel. Regelbunden fysisk aktivitet är avgörande för att bibehålla lungkapaciteten, och andningsövningar, såsom sluten läppandning, kan hjälpa till att förbättra syresättningen. Vid behov kan sjukgymnastik och rehabiliteringsprogram erbjudas för att stärka andningsmuskulaturen. Vid svåra symtom bör man se till att patienten har en lugn och syresatt miljö. Huvudändan av sängen kan höjas vid sängläge för att underlätta andningen, och man bör vara uppmärksam på tecken på försämring, såsom ökad andningsfrekvens eller förändrad hudfärg. Läkemedelsbehandlingen vid KOL syftar till att vidga luftvägarna, minska inflammationen och lindra symtom. Behandlingen anpassas efter sjukdomens svårighetsgrad och patientens behov: Luftrörsvidgande läkemedel (bronkdilaterare): Kortverkande beta-2-agonister (t.ex. salbutamol) vid behov för snabb lindring av andnöd. Långverkande beta-2-agonister (t.ex. formoterol, salmeterol) för långvarig effekt och minskad symtomfrekvens. Antikolinergika (t.ex. tiotropium) som verkar avslappnande på luftvägarna och minskar slemproduktionen. Inflammationsdämpande läkemedel: Inhalationskortikosteroider (t.ex. budesonid, flutikason) används vid svårare KOL med frekventa försämringar. Perorala kortikosteroider (t.ex. prednisolon) kan ges under korta perioder vid akuta försämringar. Antibiotika: Ges vid bakteriella luftvägsinfektioner eller vid akuta försämringar med misstänkt infektion. Syrgasbehandling: Kan ordineras vid långt framskriden KOL och kronisk syrebrist, men måste övervakas noggrant för att undvika koldioxidretention. Vaccination: Influensavaccin och pneumokockvaccin rekommenderas för att minska risken för infektioner som kan förvärra KOL. Den läkemedelsbehandling som används bör alltid anpassas efter patientens symtom och sjukdomens svårighetsgrad, och sjuksköterskan har en viktig roll i att övervaka effekten av behandlingen samt att ge patienten stöd i inhalationsteknik och följsamhet till ordinerad behandling.

Lunginflammation eller pneumoni hos äldre Lunginflammation, eller pneumoni, är en infektion i lungorna där de små luftblåsorna, alveolerna, blir inflammerade och fyllda med vätska eller var. Detta gör det svårare för kroppen att ta upp syre, vilket kan leda till andningssvårigheter och påverka hela kroppens funktion. Infektionen kan drabba en enskild lunglob, så kallad lobär pneumoni, eller båda lungorna samtidigt, vilket kallas dubbelsidig pneumoni. Hos äldre personer är lunginflammation en av de vanligaste och allvarligaste infektionerna, eftersom immunförsvaret ofta är försvagat och kroppen har svårare att bekämpa infektionen. Riskfaktorer som ökar risken för lunginflammation hos äldre inkluderar rökning, kroniska sjukdomar som KOL eller hjärtsvikt, sväljningssvårigheter och långvarigt sängläge, vilket kan göra det svårare att rensa lungorna från slem och bakterier. Symtomen på lunginflammation hos äldre kan skilja sig från hur sjukdomen yttrar sig hos yngre personer. Medan feber, hosta med slem och bröstsmärta vid andning är vanliga symtom hos yngre, kan äldre istället visa mer ospecifika tecken som ökad trötthet, förvirring och aptitlöshet. De kan också uppleva andnöd, svaghet och ibland feber, men den behöver inte vara särskilt hög. Det är viktigt att vårdpersonal är uppmärksam på dessa mer subtila symtom, särskilt om personen blir mer stillasittande eller plötsligt verkar mer förvirrad. Vid auskultation av lungorna kan sjuksköterskan höra rasslande eller försvagade andningsljud, och i vissa fall kan huden få en blåaktig ton på grund av syrebrist. Behandlingen av lunginflammation handlar både om att behandla infektionen och att lindra symtomen för att stödja återhämtningen. Eftersom äldre kan ha svårt att hosta upp slem på egen hand, är det viktigt att hjälpa dem genom att uppmuntra till hostteknik och djupandning. Vid sängläge bör huvudändan av sängen höjas för att underlätta andningen, och personen bör vändas regelbundet för att förhindra slemansamling och trycksår. Varm dryck kan lindra hosta, och det är viktigt att se till att personen får i sig tillräckligt med vätska för att undvika uttorkning. Syrgas kan behövas om syresättningen är låg, och vid behov kan slemlösande läkemedel användas för att göra det lättare att hosta upp slem. Mobilisering är en viktig del av behandlingen – även om personen är sjuk, bör man uppmuntra dem att sitta upp eller ta små steg om det är möjligt, eftersom det hjälper lungorna att arbeta bättre och minskar risken för komplikationer. Vid bakteriell lunginflammation används antibiotika för att bekämpa infektionen. Förstahandsval är vanligtvis penicilliner såsom amoxicillin, men vid penicillinallergi eller misstanke om resistenta bakterier kan alternativ som makrolider eller kinoloner användas. Vid virusorsakad lunginflammation, exempelvis vid influensa eller covid-19, har antibiotika ingen effekt, men antivirala läkemedel som oseltamivir (Tamiflu) kan ibland användas vid tidig behandling av influensa. För att lindra symtom och underlätta återhämtningen kan även andra läkemedel ges: Febernedsättande och smärtlindrande läkemedel, såsom paracetamol, för att dämpa feber och obehag. Slemlösande läkemedel, vid behov, för att underlätta upphostning av slem. Syrgasbehandling, om patienten har låg syresättning. Syrgas ska dock användas med försiktighet hos personer med underliggande lungsjukdomar, som KOL. Influensavaccin är en viktig förebyggande åtgärd för att skydda äldre från influensavirus, som kan orsaka allvarliga komplikationer, inklusive lunginflammation. Vaccinet rekommenderas till alla personer över 65 år, liksom till personer med kroniska sjukdomar såsom KOL, hjärtsjukdom eller diabetes. Eftersom influensavirus förändras varje år, måste vaccinet tas årligen för att ge ett bra skydd. Sjuksköterskan har en viktig roll i att informera patienterna om vikten av vaccination och att hjälpa dem att få tillgång till den vid rätt tidpunkt. Pneumokockvaccin skyddar mot bakterien Streptococcus pneumoniae, som är en av de vanligaste orsakerna till bakteriell lunginflammation. Vaccination rekommenderas för alla över 65 år samt för personer med nedsatt immunförsvar eller kroniska sjukdomar. Det finns två typer av pneumokockvaccin: konjugerat vaccin (PCV) och polysackaridvaccin (PPSV), och i vissa fall ges båda för ett bättre skydd. Till skillnad från influensavaccinet behöver pneumokockvaccinet oftast bara tas en gång eller med långt intervall mellan doserna. Sjuksköterskan bör uppmuntra äldre och deras anhöriga att överväga vaccination för att minska risken för svår sjukdom och sjukhusvård.

Den åldrande människans behov ur olika perspektiv Som undersköterska möter du äldre med olika bakgrunder, livserfarenheter och behov. För att kunna ge en god och individanpassad omsorg är det viktigt att förstå de sociala, kulturella, mångkulturella, existentiella och sexuella aspekterna av åldrandet. Genom att bemöta varje individ med respekt och lyhördhet kan du bidra till att skapa en trygg och meningsfull vardag för den äldre. Kronologiskt åldrande Kronologiskt åldrande refererar till den faktiska åldern en individ har räknat i antal år sedan födseln. Det är en objektiv och lätt mätbar parameter, men det ger begränsad information om en persons hälsotillstånd, funktionsförmåga eller livskvalitet. Två individer med samma kronologiska ålder kan ha mycket olika fysiska, psykiska och sociala förutsättningar beroende på genetiska faktorer, livsstil och yttre omständigheter. Trots att det kronologiska åldrandet är en grundläggande referens i samhället, används det ofta i kombination med biologiskt, psykologiskt och socialt åldrande för att få en mer nyanserad bild av individens åldrandeprocess. Exempelvis kan en person på 80 år vara fysiskt aktiv och självständig, medan en annan kan ha omfattande vårdbehov. Inom vård och omsorg är det därför viktigt att inte enbart utgå från den kronologiska åldern vid bedömningar och planering av insatser, utan också ta hänsyn till individens funktionella och kognitiva status samt sociala sammanhang. Sociala behov hos äldre och undersköterskans roll Sociala relationer och gemenskap är avgörande för välbefinnandet hos äldre. Många äldre riskerar social isolering, särskilt de som bor ensamma eller har begränsade möjligheter att ta sig ut. Social isolering kan leda till nedstämdhet, minskad livskvalitet och försämrad fysisk hälsa. Att bevara och stärka sociala kontakter är därför en viktig del av äldreomsorgen. Faktorer som påverkar sociala behov hos äldre: Förlust av närstående – Vänner och familjemedlemmar kan ha gått bort, vilket minskar den äldres sociala nätverk. Fysiska begränsningar – Nedsatt rörlighet eller sjukdom kan göra det svårare att delta i sociala aktiviteter. Teknologisk utveckling – Äldre som inte är vana vid digital kommunikation kan känna sig utanför i en alltmer digitaliserad värld. Ekonomi – En låg pension kan begränsa möjligheten att delta i sociala sammanhang eller resa för att träffa anhöriga. Flytt till särskilt boende – Att flytta från sitt hem till ett äldreboende innebär en stor omställning och kan påverka möjligheten att behålla gamla vänskapsrelationer. Som undersköterska har man en viktig roll i att: Skapa en trygg miljö där den äldre känner sig sedd och bekräftad i sin vardag. Uppmuntra till social interaktion genom att främja kontakt med anhöriga, personal och andra boende. Möjliggöra aktiviteter genom att stötta vid sociala evenemang, utflykter och samtal. Identifiera tecken på social isolering och rapportera om en äldre drar sig undan eller visar tecken på ensamhet och depression. Stödja vid teknikanvändning genom att hjälpa äldre att använda telefoner, surfplattor och andra digitala verktyg för att hålla kontakt med nära och kära. Sociala relationer bidrar till ökat välbefinnande, och som undersköterska kan man hjälpa äldre att bevara sina sociala kontakter och uppmuntra till meningsfulla aktiviteter i vardagen. Kulturella och mångkulturella behov och undersköterskans roll I dagens samhälle är äldreomsorgen mångkulturell, både vad gäller vårdtagare och personal. Äldre har ofta starka band till sin kultur, sina traditioner och sin livsåskådning, och dessa kan vara viktiga att beakta i vården. Faktorer som påverkar kulturella behov hos äldre: Språkbarriärer – Äldre som inte talar svenska flytande kan ha svårigheter att kommunicera sina behov. Mat och kosthållning – Religiösa eller kulturella kostvanor kan påverka vilka livsmedel en äldre person kan eller vill äta. Religiösa vanor – Behov av bön, högtidsfiranden eller särskilda ritualer kan vara viktiga för den äldres välbefinnande. Kulturella normer kring vård och omsorg – I vissa kulturer förväntas familjen ta ett stort ansvar för äldreomsorgen, medan andra är vana vid offentlig äldreomsorg. Som undersköterska har man en viktig roll i att: Visa förståelse och respekt för den äldres kulturella värderingar, språk och traditioner. Fråga om den äldres önskemål kring mat, klädsel, högtider och religiösa ritualer. Anpassa vården efter den äldres behov genom att exempelvis ordna mat som passar dennes kultur eller tillgodose behov av bön och andakt. Kommunicera med anhöriga och kollegor för att säkerställa att vården är kulturellt anpassad. Förstå och hantera kulturella skillnader inom vårdpersonalen för att främja en respektfull arbetsmiljö där olika bakgrunder och perspektiv tas tillvara. Att ta hänsyn till kulturella behov är en viktig del av en personcentrerad vård, där varje individ bemöts utifrån sina unika förutsättningar och bakgrund. Genom att vara lyhörd och inkluderande kan man som undersköterska bidra till att skapa en trygg och respektfull vårdmiljö för alla äldre. Existentiella behov och undersköterskans roll Existentiella frågor blir ofta mer påtagliga med åldern. För många äldre innebär denna livsfas en tid av reflektion kring livets mening, de val man har gjort och de relationer man har haft. Förluster av närstående, förändrade livsvillkor och insikten om den egna dödligheten kan väcka både sorg och funderingar över vad som kommer efter livet. Dessa tankar kan vara djupt personliga och påverkas av tro, kultur, livserfarenheter och den individuella personligheten. Vanliga existentiella frågor hos äldre: Livets mening: Har mitt liv varit meningsfullt? Vad har jag åstadkommit? Förluster: Hur hanterar jag sorgen efter nära och kära som gått bort? Framtiden: Hur lång tid har jag kvar? Hur kommer slutet att bli? Andlighet och tro: Finns det något bortom livet? Vilken roll spelar min tro i denna livsfas? Försoning: Finns det något jag ångrar eller behöver avsluta innan livet tar slut? Som undersköterska har man en viktig roll i att: Lyssna aktivt och bekräfta känslor – Många äldre behöver någon som lyssnar på deras funderingar utan att döma eller avfärda dem. Genom att finnas där och visa medkänsla kan man bidra till att den äldre känner sig sedd och förstådd. Stötta vid sorg och förluster – Sorg är en naturlig del av åldrandet, och vissa äldre kan behöva stöd för att bearbeta förlusten av en livspartner, vänner eller sin egen självständighet. Skapa lugn och trygghet – Genom att vara närvarande, visa värme och skapa en känsla av stabilitet kan man hjälpa den äldre att hantera existentiella frågor med mindre oro. Möjliggöra andlig och religiös omsorg – Många äldre finner tröst i sin tro. Det kan innebära att man hjälper till att ordna kontakt med en präst, imam, rabbin eller annan andlig ledare, eller att man visar respekt för individuella ritualer och traditioner. Hjälpa den äldre att hitta mening i vardagen – För vissa handlar meningen om att fortsätta med intressen, för andra kan det vara att få berätta sin livshistoria eller att hjälpa andra. Att stödja den äldre i att fortsätta göra det som känns viktigt för dem kan ha stor betydelse. Vara uppmärksam på psykisk ohälsa – Existentiella frågor kan ibland leda till nedstämdhet eller oro. Som undersköterska kan man vara uppmärksam på förändringar i humör och beteende och vid behov rapportera till sjuksköterska eller annan ansvarig personal. Genom att möta den äldre med respekt, lyhördhet och förståelse kan man som undersköterska bidra till att individen får en trygg och meningsfull sista del av livet. Sexualitet och undersköterskans roll Sexualitet är en naturlig del av livet, oavsett ålder, och påverkar både fysisk och psykisk hälsa. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) innefattar sexualitet mer än bara samlag – det handlar även om intimitet, närhet, emotionell kontakt och identitet. Sexualitet är en mänsklig rättighet, och äldre har lika stor rätt till ett hälsosamt och tillfredsställande sexualliv som yngre. Hinder för sex och intimitet vid åldrande Trots att sexualiteten är viktig kan åldrandets förändringar påverka möjligheterna till intimitet och sex. Några vanliga hinder är: Ensamhet och social isolering: Förlust av en partner eller minskat socialt umgänge kan leda till brist på närhet och intimitet. Sjukdomar och fysiska begränsningar: Sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, demens och Parkinsons kan påverka både sexuell lust och fysisk förmåga. Läkemedel: Vissa läkemedel, exempelvis antidepressiva, blodtryckssänkande och vissa smärtstillande, kan påverka sexuell lust och funktion. Torra slemhinnor och erektionssvårigheter: Minskade hormonnivåer kan leda till vaginal torrhet hos kvinnor och erektionsproblem hos män, vilket kan göra samlag obehagligt eller svårt. Privatliv och vårdmiljö: Äldre som bor på särskilda boenden eller har hemtjänst kan uppleva att deras privatliv begränsas, vilket gör det svårt att upprätthålla intima relationer. Som undersköterska har man en viktig roll i att: Visa respekt och inte döma den äldres behov av närhet och intimitet. Värna den äldres integritet genom att säkerställa att privatliv respekteras i vårdmiljön. Erbjuda information och stöd kring sexualitet och åldrande, till exempel genom att informera om hjälpmedel för torra slemhinnor eller att vid behov hänvisa till sjuksköterska eller läkare. Motverka tabu och stigma genom att ha en professionell och öppen inställning till sexualitet, oavsett den äldres kön, relationsstatus eller sexuella läggning. Sexualitet och närhet är en grundläggande del av välbefinnandet, och genom att bemöta ämnet med respekt och förståelse kan man som undersköterska bidra till en bättre livskvalitet för den äldre individen.