Julio Moraga

📄 Förklara vad psykiatrisk omsorg är Psykiatrisk omsorg är det stöd, den hjälp och det bemötande som ges till personer med psykisk ohälsa eller psykiska funktionsnedsättningar i deras vardag – utanför den akuta psykiatriska vården. Det handlar inte om medicinsk behandling i första hand, utan om att skapa trygghet, struktur, självständighet och livskvalitet i det dagliga livet. Den psykiatriska omsorgen sker ofta i kommunens regi och omfattar insatser enligt socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Den kan även samordnas med regionens hälso- och sjukvård, till exempel genom samordnad individuell plan (SIP). Innehåll i psykiatrisk omsorg Psykiatrisk omsorg kan inkludera: Boendestöd och stödboende Kontaktperson eller ledsagare Daglig verksamhet eller sysselsättning Hjälp med struktur i vardagen (mat, ekonomi, städning, sömn) Stöd i kontakter med myndigheter och vårdgivare Samtal, uppmuntran och relationsskapande insatser Det handlar ofta om långsiktigt stöd där relation, kontinuitet och bemötande spelar stor roll. Undersköterskans roll I den psykiatriska omsorgen är undersköterskan en nyckelperson som: Finns nära i vardagen och bygger förtroende. Skapar struktur och trygghet genom rutiner. Ser individens resurser och stärker självförtroendet. Är uppmärksam på förändringar i mående och vidareförmedlar till sjuksköterska eller team. Arbetar utifrån personens behov, rätt till självbestämmande och rätt till delaktighet. Att arbeta med psykiatrisk omsorg kräver kunskap om psykiska sjukdomstillstånd, kommunikativa strategier, etiska överväganden och ett empatiskt och professionellt förhållningssätt. Exempel En person med schizofreni får boendestöd tre gånger i veckan. Undersköterskan hjälper till att skapa en plan för dagen, följer med till mataffären och samtalar om hur veckan varit. Hon dokumenterar observationer och samarbetar med sjuksköterskan om medicinering. Allt sker med respekt för personens rytm och vilja – även de dagar han bara vill sitta tyst en stund.

📄 Hur motiverar man en annan människa? Att motivera en annan människa är en av de mest komplexa och känsliga uppgifterna i vård och omsorg – särskilt inom psykiatrisk verksamhet där många brukare kämpar med låg energi, hopplöshet, ångest eller brist på tillit. Motivation kan inte "ges" till någon. Den måste väckas inifrån – men personalen kan skapa förutsättningar för att det ska kunna ske. Att motivera någon handlar därför inte om att övertala eller pressa, utan om att utforska, lyssna, spegla och stödja individens egna drivkrafter. Detta kräver tålamod, tillit och ett respektfullt förhållningssätt. Vad innebär det att motivera? Att identifiera personens egna mål (inte personalens). Att bygga förtroende och visa att förändring är möjlig. Att bekräfta små steg och ge positiv återkoppling. Att stå kvar även när personen inte vill samarbeta – utan att skuldbelägga. Att låta individen själv formulera sina behov och vägval. Metoder för att främja motivation 1. Motiverande samtal (MI – Motivational Interviewing) En evidensbaserad metod som ofta används i psykiatri, beroendevård och socialt stöd. Den bygger på fyra grundprinciper: Visa empati Stärka självtillit Rulla med motstånd Framhålla självbestämmande Exempel: – "Vad skulle du vilja förändra, om något?" – "Vad har fungerat för dig tidigare när det känts tungt?" 2. Lågaffektivt bemötande Att möta motstånd med lugn, respekt och uthållighet minskar skam och öppnar för förändring. Att inte ta avstånd även när personen avvisar hjälpen – utan finnas kvar som ett stöd. 3. Salutogent förhållningssätt Att utgå från personens styrkor och det som fungerar, i stället för att fokusera på problem. Det stärker känslan av meningsfullhet och hopp. Praktiska strategier Sätt realistiska och tydliga delmål tillsammans med brukaren. Bekräfta alla framsteg – även de minsta. Var konsekvent närvarande – pålitlighet ger trygghet. Ge valmöjligheter – känslan av kontroll är avgörande. Lyft fram det positiva som redan finns i personens vardag. Exempel från vardagen En brukare med depression vill inte gå ut. Undersköterskan säger inte: "Du måste komma ut, det är bra för dig." I stället säger hon: "Vill du att vi bara öppnar fönstret och tar några djupa andetag i dag? Vi kan se hur det känns." Nästa gång kanske de går ut i trapphuset, och veckan därpå runt kvarteret. Motivation växer i relation – inte i krav.

📄 Att ställa öppna frågor kan få samtalet att bli djupare och förklarande. Ge exempel på vad som kan vara öppna frågor. Öppna frågor är en viktig del av samtalsmetodiken i vård och omsorg. De syftar till att uppmuntra personen att berätta med egna ord, i sin egen takt och utifrån sin egen upplevelse. I motsats till slutna frågor – som kan besvaras med ja eller nej – bjuder öppna frågor in till reflektion, fördjupning och delaktighet. I psykiatrisk vård är öppna frågor särskilt viktiga, eftersom många brukare är vana vid att inte bli lyssnade på, eller kan ha svårt att uttrycka sina känslor direkt. Öppna frågor visar respekt och signalerar att personalen är genuint intresserad av individens berättelse. Varför använda öppna frågor? De skapar trygghet och bygger relation. De hjälper individen att formulera sina tankar och känslor. De gör det lättare att identifiera behov, resurser och mål. De minskar risken för att personalen styr samtalet i en viss riktning. Exempel på öppna frågor Om dagsform och känslor: Hur har du haft det i dag? Vad har känts bra eller mindre bra den senaste tiden? Hur märker du själv när du börjar må sämre? Om önskemål och behov: Vad tycker du att vi ska fokusera på just nu? Vad skulle du vilja att en bra dag innehåller? Hur kan vi stötta dig på bästa sätt? Om livssituation och relationer: Kan du berätta om hur din vardag ser ut? Hur brukar du hantera stressiga situationer? Vilka personer i ditt liv betyder mycket för dig? Om tidigare erfarenheter: Hur var det för dig förra gången du fick stöd? Vad fungerade bra eller mindre bra tidigare? Vanliga misstag att undvika Att ställa ledande frågor: "Du mår väl ändå lite bättre idag?" Att använda varför-frågor som kan uppfattas som anklagande: "Varför gör du så?" Att avbryta svar eller snabbt gå vidare till nästa fråga. Att ställa öppna frågor kräver närvaro och tålamod. Det viktiga är inte att ställa många frågor, utan att skapa utrymme där den andre känner sig fri att formulera sitt svar. I det utrymmet kan förtroende, insikter och delaktighet växa fram.

📄 Förklara vad aktivt lyssnande innebär Aktivt lyssnande är en central kommunikationsfärdighet i vård och omsorg. Det innebär att verkligen lyssna på vad en person säger – med hela sin uppmärksamhet – och att visa det både verbalt och icke-verbalt. Aktivt lyssnande handlar inte bara om att höra orden, utan om att förstå budskapet bakom orden: känslan, behovet eller oron som uttrycks. För många brukare inom psykiatrin kan känslan av att inte bli lyssnad på vara en del av livshistorien. Därför kan ett aktivt lyssnande i mötet med undersköterskan bli något mycket större än bara en kommunikationsmetod – det kan vara ett steg mot att återfå värdighet, tillit och delaktighet. Vad kännetecknar aktivt lyssnande? 1. Full närvaro Undersköterskan lägger undan mobil, stress och andra tankar för att visa att samtalet är prioriterat. Blicken är fokuserad, kroppsspråket öppet, och personen får tala till punkt utan avbrott. 2. Bekräftande signaler Små ord som "mm", "jag förstår", eller nickningar visar att man följer med. Det signalerar respekt och engagemang. 3. Reflektion och spegling Att återge vad man har hört med egna ord visar att man verkligen har lyssnat: – "Du låter väldigt trött, är det så du känner?" – "Det verkar som att det här har påverkat dig mer än du trodde från början." 4. Öppna följdfrågor Istället för att snabbt komma med lösningar eller byta ämne ställer undersköterskan frågor som fördjupar samtalet: – "Vill du berätta mer om hur det kändes?" – "Hur brukar du hantera sådana dagar?" 5. Lyhördhet för det som inte sägs Aktivt lyssnande innebär också att vara uppmärksam på pauser, kroppsspråk, tonfall och motsägelser. Ofta finns viktiga ledtrådar i det som uttrycks utan ord. Aktivt lyssnande i praktiken I en psykiatrisk stödinsats kan brukaren säga: "Det spelar ingen roll vad jag gör, allt går åt skogen ändå." Ett aktivt lyssnande bemötande är då inte att direkt säga "Jo, det gör det visst!", utan snarare: – "Det låter som att du känner dig uppgiven. Vill du berätta mer om vad som hänt?" Den här typen av respons visar att personalen försöker förstå upplevelsen – inte komma med färdiga svar. Det stärker brukarens känsla av att vara sedd och tagen på allvar. Att lyssna aktivt är inte alltid lätt. Det kräver tålamod, närvaro och självkontroll – särskilt i stressiga situationer. Men det är en investering som bygger förtroende, delaktighet och trygghet i vårdrelationen.

📄 Hur börjar man bygga den viktiga vårdrelationen? Att bygga en vårdrelation är en grundläggande del av undersköterskans arbete, särskilt inom psykiatrisk vård och i arbete i brukarens hemmiljö. Vårdrelationen är det professionella band som skapas mellan vårdpersonal och brukare eller patient – en relation som bygger på tillit, respekt, trygghet och kontinuitet. För många personer med psykisk ohälsa är detta en avgörande förutsättning för att överhuvudtaget våga ta emot hjälp. En god vårdrelation börjar inte med att man "gör" något, utan med hur man är i mötet. Det första intrycket spelar stor roll, särskilt när individen är sårbar, avvaktande eller har negativa erfarenheter av tidigare kontakter med vården. Grunden i att bygga vårdrelationen: 1. Närvaro och tillgänglighet Att visa att man har tid – även om man inte har det – skapar förtroende. En närvarande hållning innebär att man lyssnar utan att avbryta, ger personen sin fulla uppmärksamhet och visar att man bryr sig om vad som sägs. 2. Trygghet och tydlighet Att förklara vem man är, varför man är där och vad som ska hända skapar struktur och minskar oro. Många brukare känner sig utsatta i nya situationer. En trygg undersköterska skapar lugn. 3. Respekt för personens integritet och gränser Ingen relation kan byggas utan ömsesidig respekt. Det betyder att man inte tränger sig på, att man frågar om lov innan man hjälper till, och att man accepterar om personen inte vill prata. 4. Små steg och uthållighet Att bygga relation tar tid. Det gäller särskilt i psykiatrisk vård, där individen kan vara misstänksam, socialt trött eller emotionellt avstängd. Ett professionellt bemötande innebär att man inte ger upp utan finns kvar – pålitligt och förutsägbart. 5. Autenticitet och medmänsklighet Att vara professionell betyder inte att vara kall. Det är tvärtom ofta i de små, genuina ögonblicken som relationen stärks: ett leende, ett lugnt "jag finns här", att minnas vad brukaren berättat i går och följa upp det. Praktiskt exempel En undersköterska möter en brukare i hemtjänsten som är ny i verksamheten och tydligt undvikande. Hon sätter sig försiktigt vid köksbordet utan att insistera på samtal. Istället för att börja med instruktioner, kommenterar hon något vardagligt, som vädret eller doften av kaffe. Hon säger: "Jag tänkte bara vara här en stund idag och lära känna dig lite." Den enkla men respektfulla hållningen öppnar ofta dörren till det första steget i en vårdrelation. Vårdrelationen är inte statisk – den behöver underhållas varje dag genom konsekvent bemötande, tillitsskapande handlingar och följsamhet till individens behov och dagsform. Den utgör grunden för all annan omvårdnad.

📄 Vilka etiska dilemman kan bli aktuella när man arbetar med psykiatrisk omsorg och omvårdnad? Inom psykiatrisk vård och omsorg uppstår ofta situationer där personalen behöver fatta beslut som innebär svåra avvägningar mellan olika värden och principer. Dessa situationer kallas etiska dilemman, eftersom det inte finns ett självklart rätt eller fel – utan flera möjliga vägar, där varje val kan innebära både positiva och negativa konsekvenser för individen. Ett etiskt dilemma uppstår när två eller flera av de grundläggande etiska principerna står i konflikt med varandra. Dessa principer är: Autonomiprincipen – individens rätt att bestämma över sig själv. Gör gott-principen (beneficens) – att sträva efter att hjälpa och lindra lidande. Inte skada-principen (non-maleficens) – att undvika att orsaka skada. Rättviseprincipen – att alla ska behandlas lika och ha lika tillgång till vård. I psykiatrisk omvårdnad uppstår ofta situationer där personalen måste väga dessa principer mot varandra i praktiken. Vanliga etiska dilemman i psykiatrin 1. När brukaren tackar nej till hjälp En person med psykos eller depression kan neka till att ta sin medicin, äta, duscha eller ta emot hjälp. Då uppstår en konflikt mellan autonomi (att få säga nej) och att vilja skydda individens hälsa (att göra gott). Ska personalen respektera viljan – eller ingripa? 2. Tvångsvård och begränsningar Att vårda någon mot dennes vilja enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) innebär att inskränka självbestämmandet för att skydda liv eller hälsa. Det är ett av vårdens mest allvarliga dilemman och kräver alltid lagligt stöd, teamdiskussion och noggrann dokumentation. 3. Brist på resurser eller tid Vad gör personalen om flera patienter samtidigt behöver hjälp? Vem prioriteras? Det kan skapa känslor av orättvisa och stress, även när alla beslut följer riktlinjer. Rättviseprincipen ställs på sin spets i sådana situationer. 4. Integritet i hemmiljö I hemtjänst eller stödboende kan personal behöva hjälpa till med mycket personliga saker – som hygien, ekonomi eller läkemedel. Hur bevarar man integriteten? Hur hanterar man om brukaren inte vill ta emot hjälp, men riskerar att fara illa? 5. När relationer påverkar bedömningen Om personalen utvecklar en stark sympati för en brukare, kan det påverka hur man prioriterar eller dokumenterar. Objektivitet och rättvisa kan då hotas. Samtidigt krävs mänsklig värme i relationen – en balans som måste hållas medvetet. 6. Tystnadsplikt kontra oro Om en brukare berättar något allvarligt men ber personalen att inte säga något – vad väger tyngst? I vissa fall (som vid självmordsrisk eller våld) måste personalen agera enligt lag, även om det bryter brukarens förtroende. Etiska dilemman kan inte alltid lösas ”rätt”, men de ska alltid hanteras reflekterat, dokumenterat och i samråd med teamet. Det är undersköterskans ansvar att känna igen dessa situationer, ta dem på allvar, och använda verksamhetens etikstöd, handledning eller kollegiala samtal som stöd.

📄 Vad innebär det att ha ett etiskt tänkande och handlande? Att ha ett etiskt tänkande och handlande innebär att man i varje situation väger in vad som är rätt, gott och ansvarsfullt – inte bara vad som är tillåtet eller praktiskt möjligt. Inom vård och omsorg är detta särskilt viktigt eftersom arbetet påverkar människors liv, hälsa, värdighet och självbestämmande. Ett etiskt förhållningssätt handlar alltså om att fatta medvetna beslut som tar hänsyn till människovärdet, individens behov och samhällets regler. Ett etiskt tänkande börjar med reflektion: Vad är bäst för den här personen just nu? Har hen uttryckt sin vilja? Vill hen ta emot hjälpen? Vad säger lagen, yrkesetiken och min roll i teamet? Hur påverkas individens integritet, rätt till delaktighet och livskvalitet av mitt agerande? Att sedan handla etiskt innebär att omsätta detta i praktiken – även när det är obekvämt, opraktiskt eller emotionellt utmanande. Det kan innebära att stå upp för brukarens rättigheter, att avstå från att ingripa för att respektera självbestämmande, eller att agera trots motstånd om en persons liv är i fara. Etiska principer som vägleder yrket: De fyra grundläggande principerna inom vård och omsorg är: Autonomiprincipen – respektera individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Gör gott-principen (beneficens) – sträva efter att främja hälsa och välmående. Inte skada-principen (non-maleficens) – undvik att orsaka fysisk, psykisk eller existentiell skada. Rättviseprincipen – behandla alla lika och rättvist, oavsett bakgrund eller diagnos. Etik i vardagliga beslut Etiskt handlande sker ofta i vardagliga, till synes små beslut: Att inte prata över huvudet på brukaren. Att inte dela privata åsikter om brukarens livsstil. Att inte låta en stressig arbetsmiljö leda till hårda ord eller snabba bedömningar. Att dokumentera sanningsenligt utan att förlöjliga, försköna eller undanhålla. Etiska dilemman I verkligheten uppstår ofta situationer där olika etiska principer står i konflikt med varandra. Ett exempel är när en brukare vägrar ta sin medicin, men personalen är orolig för att tillståndet ska försämras. Ska man respektera självbestämmandet eller agera för att skydda? Här krävs etiskt tänkande: att väga in brukarens vilja, konsekvenserna av att inte agera, och vilket ansvar som åligger professionen. Dessa situationer behöver ofta diskuteras i team eller med handledare – etik är inte något man alltid löser ensam. Att ha ett etiskt handlande innebär till sist mod, eftertanke och respekt. Det är att vara yrkesmänniska på riktigt – inte bara följa rutiner, utan göra sig medveten om de värden som ligger bakom varje val.

📄 Varför är det viktigt att ha en empatisk förmåga när man arbetar med människovårdande yrken? Empatisk förmåga är en av grundpelarna i allt arbete som handlar om att vårda, stödja och hjälpa människor – oavsett om det sker inom sjukvård, social omsorg, psykiatri eller äldreomsorg. Att kunna sätta sig in i en annan persons känslor, behov och perspektiv skapar förutsättningar för ett gott bemötande, fungerande kommunikation och en trygg vårdrelation. När en person befinner sig i en kris, lider av psykisk ohälsa eller på annat sätt är i behov av stöd, är det ofta just empatin hos personalen som avgör om individen känner sig sedd, respekterad och mottagen. För många brukare är empatiskt bemötande avgörande för om de vågar ta emot hjälp, berätta om sina svårigheter eller engagera sig i sin återhämtning. Empati bidrar till att: Bygga förtroende – när individen upplever att personalen verkligen försöker förstå utan att döma. Skapa trygghet – vilket är särskilt viktigt för personer med trauma, oro eller psykotiska upplevelser. Stärka motivationen – när någon känner att "de förstår mig", ökar chansen att personen vill vara delaktig. Förhindra missförstånd och konflikter – genom att tolka signaler rätt och bemöta känslor istället för att enbart fokusera på beteenden. Samtidigt påverkar empatin också personalens arbetssätt. Den som har empatisk förmåga: Reagerar mindre med irritation vid svårbemötta beteenden. Är mer benägen att ta reda på orsaken bakom ett nej eller en stark reaktion. Arbetar mer flexibelt och individanpassat. Inom psykiatrin är detta särskilt viktigt, eftersom många brukare har erfarenheter av att bli avvisade, misstolkade eller bemötta på ett mekaniskt sätt. Här blir den empatiska förmågan en del av behandlingen i sig, inte bara ett sätt att kommunicera. Slutligen är empati inte bara till nytta för brukaren. Den som arbetar empatiskt utvecklar ofta bättre relationer till sina kollegor, mindre arbetsrelaterad stress och ökad känsla av mening i sitt yrke. Empati är därmed inte bara en känsla – utan en färdighet som gör hela vård- och omsorgssystemet mer mänskligt och hållbart.

📄 Hur går den empatiska processen till? Den empatiska processen är ett inre och yttre förlopp där vård- och omsorgspersonal uppfattar, förstår och responderar på en annan människas känslor eller situation. Det handlar inte enbart om att känna empati spontant, utan om en medveten och reflekterad handling som utvecklas med erfarenhet och yrkesträning. Inom psykologin och vårdvetenskapen beskrivs den empatiska processen ofta i tre steg: 1. Uppmärksamhet – att uppfatta den andres signaler Den första fasen handlar om att vara närvarande och uppmärksam. Här registrerar personalen subtila signaler hos brukaren eller patienten: kroppsspråk, tonfall, blick, rörelsemönster eller förändringar i vanliga rutiner. Det kan också handla om att lägga märke till tystnad, irritation eller sorg som uttrycks indirekt. En empatisk person är tränad att observera – men inte döma – och att vara öppen för att något kan ligga bakom det yttre beteendet. 2. Inlevelse – att förstå känslan bakom beteendet I nästa steg försöker man leva sig in i hur den andre har det. Det är inte att gissa, utan att försöka förstå känslan bakom det som sker. Till exempel kan en person som är arg i själva verket vara rädd, ledsen eller förtvivlad. Detta kräver inre reflektion: Vad händer i den här personens liv just nu? Hur skulle jag själv känna i en liknande situation? Hur påverkas min egen reaktion av detta? Samtidigt behöver personalen vara medveten om sina egna gränser. Empati innebär att förstå – inte att smälta samman med den andre. 3. Respons – att bekräfta och bemöta med respekt Det sista steget i den empatiska processen är att visa att man förstått. Det kan göras genom ord, kroppsspråk, handling eller tyst närvaro. Exempel på empatisk respons: "Det låter som att du har haft en riktigt tung dag. Vill du att jag stannar en stund?" Att ge en filt, sitta bredvid någon i tystnad eller erbjuda något att dricka. Att bekräfta utan att döma: "Jag ser att det här känns svårt för dig." När brukaren känner sig sedd, förstådd och respekterad, ökar ofta tryggheten, tilliten och viljan att ta emot hjälp. Det är just i detta ögonblick som empati blir en del av vårdandet – inte bara en personlig egenskap.

📄 Vad innebär det att ha en empatisk förmåga? Att ha en empatisk förmåga innebär att kunna leva sig in i och förstå en annan människas känslor, tankar och perspektiv – utan att själv ta över dem. Det är en grundläggande egenskap i all vård och omsorg, särskilt inom psykiatrin, där många brukare upplever sig missförstådda, osedda eller ifrågasatta. Empati handlar inte bara om att känna med någon, utan också om att kunna möta den andres känsla på ett respektfullt och yrkesmässigt sätt. Det betyder att man kan: Uppmärksamma den andres sinnesstämning genom ord, tonläge och kroppsspråk. Förstå vad som ligger bakom beteenden eller uttalanden. Visa att man bryr sig – utan att göra den andres upplevelse till sin egen. Bekräfta den andres känsla, även om man inte håller med i sak. Empatisk förmåga kräver närvaro, lyhördhet och inlevelse, men också förmågan att sätta gränser. En vårdpersonal som tar på sig brukares känslor för mycket riskerar att bli emotionellt utmattad eller att tappa objektiviteten. Därför är det viktigt att empati balanseras med självinsikt och reflektion. Empati är också en aktiv handling. Det räcker inte med att förstå – personalen behöver också visa att man förstått. Det kan göras genom: Att spegla vad den andre uttrycker, till exempel: "Det låter som att det varit en väldigt tung morgon för dig." Att ge tid till att uttrycka sig utan avbrott. Att ställa öppna frågor som visar genuint intresse. Att bekräfta den andres reaktioner som mänskliga och giltiga. Inom psykiatrisk omvårdnad är empati avgörande för att kunna skapa en trygg relation och bygga förtroende. Det är ofta den första vägen in till återhämtning. Empati är också ett skydd mot att bemötandet blir kallt, mekaniskt eller regelstyrt på bekostnad av människans värdighet.

📄 Vad innebär ett professionellt förhållningssätt? Ett professionellt förhållningssätt innebär att personal i vård och omsorg agerar på ett medvetet, reflekterat och respektfullt sätt i mötet med patienter, brukare, anhöriga och kollegor. Det handlar om att kunna skilja på det privata och det yrkesmässiga, att utgå från den enskildes behov och rättigheter samt att agera i enlighet med yrkesetik, lagstiftning och verksamhetens mål. Grunden i ett professionellt förhållningssätt är att bemöta varje individ med respekt, integritet och empati, oavsett livssituation, beteende eller diagnos. Det innebär att sätta brukarens behov i centrum, men utan att göra avkall på det ansvar man har som yrkesperson. Det innebär också att kunna hantera starka känslor – både hos andra och hos sig själv – utan att låta dem styra arbetet. Ett professionellt förhållningssätt innebär även att: Vara lyhörd och närvarande i mötet, men inte bli privat. Vara konsekvent, tydlig och trygg i sitt sätt att kommunicera. Agera på ett rättvist och jämlikt sätt, utan att favorisera. Följa de riktlinjer och rutiner som gäller i verksamheten. Dokumentera korrekt, även när det känns känslomässigt svårt. Inom psykiatrin och arbete i brukarens hem är det särskilt viktigt att kunna upprätthålla gränser. Att kliva in i någons hem är att bli gäst i den personens privata liv, och det kräver en särskild varsamhet. Samtidigt är det personalens ansvar att fullfölja sina uppgifter på ett tryggt, förutsägbart och professionellt sätt. Det handlar inte om att "göra allt för att vara snäll", utan om att bidra till struktur, stabilitet och omsorg med respekt för individens självbestämmande. Att ha ett professionellt förhållningssätt är också att kunna se sina egna reaktioner i mötet med andra – att reflektera över varför man känner sig irriterad, sårad eller osäker – och att inte låta dessa känslor påverka hur man bemöter den andre. Självreflektion, handledning och kollegialt stöd är därför viktiga delar i att utveckla sin professionalitet.

📄 Professionellt bemötande och förhållningssätt i psykiatrin Att arbeta inom psykiatrisk vård och omsorg kräver mer än praktiska färdigheter. Det handlar om att möta människor i svåra och ofta sårbara livssituationer – med respekt, empati och ett genomtänkt, etiskt förhållningssätt. Bemötandet kan i sig vara en del av behandlingen. Därför är det viktigt att bemötandet vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet, inte på personliga känslor eller fördomar. Bemötande är inte bara vad man säger – det är hur man lyssnar, tolkar kroppsspråk, bekräftar känslor, ger utrymme och visar respekt för individens upplevelser. Evidensbaserade metoder i bemötande Inom psykiatrin finns flera metoder och modeller som hjälper personal att arbeta strukturerat och medvetet. Några exempel: Lågaffektivt bemötande: används vid starka känslouttryck, agitation eller ilska. Grundtanken är att personalen ska undvika att spä på affekterna. Man backar, sänker röstläget, visar lugn, respekterar avstånd och låter personen återfå kontrollen. Salutogent förhållningssätt: fokuserar på hälsa istället för sjukdom. Undersköterskan hjälper brukaren att hitta mening, begriplighet och hanterbarhet i vardagen. Återhämtningsinriktat arbetssätt: bygger på individens egna mål, resurser och hopp. Man utgår från att varje person kan återfå livskvalitet, oavsett diagnos. Motiverande samtal (MI): används för att främja förändring utan att pressa. Man ställer öppna frågor, lyssnar aktivt, speglar känslor och hjälper personen att själv hitta sin vilja. Bemötande i olika situationer Vid ångest: Håll dig lugn, tala långsamt, normalisera reaktionen ("det är inte farligt, men det känns jobbigt"), erbjud närvaro utan att tränga dig på. Vid psykotiska symtom: Undvik att argumentera mot vanföreställningar. Bekräfta känslan snarare än innehållet ("jag ser att det här är jobbigt för dig"), och ha tydliga, trygga rutiner. Vid självskadebeteende: Visa att du bryr dig, men moralisera inte. Fråga lugnt vad personen behöver just nu. Dokumentera noggrant och kontakta ansvarig personal. I brukarens hem: Anpassa dig till individens integritet och rytm. Undvik att vara "övervänlig" eller tröstande på ett sätt som tar ifrån brukaren sin värdighet. Fällor att undvika Att låta personliga känslor styra reaktioner Att svara med ironi, skämt eller för mycket prat när någon är upprörd Att ignorera eller gå förbi känslor Att vara otydlig kring gränser eller ansvar Ett gott bemötande innebär inte att "vara snäll", utan att vara närvarande, lyhörd och tydlig – även när situationen är svår. Fallbeskrivning: Fallet Cecilia Cecilia, 24 år, bor i en stödlägenhet efter flera självmordsförsök. Hon öppnar sällan dörren för personalen och säger ibland att hon "vill försvinna". Undersköterskan Maria går inte in med detsamma, utan sätter sig utanför dörren och säger med lugn röst: "Jag sitter här en stund om det känns okej." Efter tio minuter öppnar Cecilia dörren. De går en promenad i tystnad. Maria dokumenterar händelsen och informerar ansvarig sjuksköterska. 💭 Reflektionsfråga: Vad krävs av personalen för att kunna vara ett tryggt stöd i svåra stunder utan att ta över eller bli privat?

📄 Självbestämmande och integritet i brukarens hem Att arbeta i en persons hem är ett stort förtroende. Det är en miljö där individen ska känna sig trygg, ha kontroll och få leva sitt liv på egna villkor. Samtidigt ska personal kunna ge det stöd som behövs – ibland även när det innebär svåra etiska avvägningar. Därför är det avgörande att ha god kännedom om rättigheter, lagar och professionellt förhållningssätt. Självbestämmande, integritet och respekt för personliga relationer är inte bara etiska principer – de är juridiskt skyddade rättigheter enligt både Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), Socialtjänstlagen (SoL) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Självbestämmanderätten Varje person har rätt att bestämma över sin kropp, sina tillhörigheter och sitt vardagsliv – även när hen har en funktionsnedsättning eller psykisk sjukdom. Det innebär t.ex. att: Man har rätt att tacka nej till hjälp – även om det inte är det bästa ur medicinsk synpunkt. Man har rätt att välja när och hur insatser ska genomföras. Man har rätt att påverka innehållet i sin genomförandeplan. Undersköterskans uppgift är inte att övertala eller tvinga, utan att hitta vägar till samarbete – även vid motstånd eller oro. Dokumentation blir extra viktig när insatsen avviker från plan. Integritet i praktiken Integritet handlar om att känna sig skyddad i sin person, sina tankar, sin kropp och sitt hem. När personal vistas i brukarens bostad måste detta respekteras på alla nivåer. Praktiska exempel: Alltid fråga om lov innan man går in i ett rum eller öppnar ett skåp. Förvarna inför hjälp med personlig hygien. Undvika samtal om privata saker inför andra – även andra i personalgruppen. Vara varsam med kroppsspråk och tonläge. Relationer och gränser Att bygga en trygg relation är en viktig del av vårdarbetet, men den måste alltid vara professionell. Gränsen mellan privat och yrkesmässig närhet kan vara särskilt svår att hantera när brukaren är ensam, psykiskt skör eller söker kontakt. Det är undersköterskans ansvar att: Hålla balansen mellan empati och professionell distans. Inte dela egna privata problem. Aldrig inleda någon form av vänskaps- eller kärleksrelation. Avstå från sociala medier-kontakt med brukare. Etiska dilemman I hemmiljö kan man ofta hamna i svåra situationer: Vad gör man om brukaren inte vill duscha på flera veckor? Hur hanterar man när en brukare uttrycker hot, rasism eller sexuella inviter? Hur balanserar man mellan att vilja hjälpa och att riskera att kränka någons autonomi? Det finns sällan enkla svar. Det viktiga är att alltid arbeta utifrån verksamhetens riktlinjer, dokumentera händelser tydligt, ta upp frågorna i arbetslaget och vid behov konsultera chef eller ansvarig sjuksköterska. Fallbeskrivning: Fallet Sandra Sandra, 78 år, bor ensam och får hjälp från hemtjänsten. Hon har varit psykiatrisk patient i många år och har stark kontrollbehov. När undersköterskan Elin kommer på morgonen vägrar Sandra att ta sin medicin och säger åt Elin att "försvinna". Elin går ut i hallen, men ringer sedan sjuksköterskan för att rådgöra. De kommer överens om att försöka igen senare, och Elin dokumenterar tydligt vad som hänt. Nästa gång möter hon Sandra med vänlig röst: "Vi väntar med medicinen en stund och ser hur det känns om en halvtimme." 💭 Reflektionsfråga: Hur kan man visa respekt för självbestämmande även när det innebär att personen säger nej till en insats som bedöms som viktig?

📄 Stöd, boende och sysselsättning – psykiatrins praktiska resurser Många personer med psykisk ohälsa har ett stort behov av stöd i vardagen, inte bara från vården utan också från sociala och praktiska resurser. Psykiatrin arbetar därför inte enbart med medicinsk behandling, utan även med att skapa hållbara strukturer för boende, stödpersoner och sysselsättning. Dessa insatser är avgörande för återhämtning, självständighet och livskvalitet. Undersköterskan har ofta en nyckelroll i att vara nära vardagsstödet – särskilt inom socialpsykiatrin och i kommunala stödinsatser. Boendeformer vid psykisk ohälsa Personer med psykiska funktionsnedsättningar kan behöva olika typer av boenden beroende på funktionsnivå, behov av tillsyn och grad av självständighet. Exempel på boendeformer: Stödboende: eget boende med personalstöd några gånger i veckan. Gruppboende (LSS eller SoL): personal dygnet runt, gemensamma utrymmen, individuella lägenheter. Träningsboende: för personer som ska öva upp självständighet. Skyddat boende: vid våldsutsatthet eller akut behov av trygghet. Undersköterskans uppgifter i boendet: Skapa rutiner och struktur i vardagen Stötta i personlig hygien, matlagning, inköp Vara ett lyssnande stöd Iaktta förändringar i psykiskt mående och dokumentera Resurspersoner och stödinsatser En resursperson kan vara en boendestödjare, kontaktperson eller ledsagare. Det är någon som den enskilde får en mer kontinuerlig och personlig kontakt med, ofta utanför sjukvårdens kontext. Exempel: Boendestödjare (kommunal tjänst enligt SoL): hjälper till med städning, ekonomi, rutiner, myndighetskontakter. Kontaktperson (frivillig uppdragstagare): erbjuder social kontakt, gemenskap, samtal, fritidsaktiviteter. Ledsagare: stöd vid resor, aktiviteter och sociala sammanhang. Dessa personer kan göra stor skillnad i individens vardag genom att stärka trygghet, motivation och delaktighet. Sysselsättningens betydelse Att ha en meningsfull sysselsättning är ett av de viktigaste stegen i återhämtning från psykisk ohälsa. Det kan vara arbete, praktik, studier eller daglig verksamhet. Det ger struktur, gemenskap, självförtroende och identitet. Former av sysselsättning: Daglig verksamhet (enligt LSS): t.ex. hantverk, trädgård, café, återvinning Arbetsrehabilitering: t.ex. Samhall, arbetskooperativ, arbetsträning Studiecentrum: anpassad undervisning, studiestöd Öppen verksamhet: aktiviteter i psykiatrins regi, t.ex. målargrupp eller filmklubb Undersköterskan kan stödja genom att: Motivera och uppmuntra deltagande Följa med till aktiviteter Samarbeta med arbetsterapeut, boendestöd och arbetskonsulent Observera och rapportera hur individen fungerar i sammanhanget Fallbeskrivning: Fallet Dag Dag, 34 år, bor i ett träningsboende efter en lång depression. Han har tidigare haft ett kontorsjobb men tappade all energi och social förmåga. Boendestödjarna märker att han börjar intressera sig för datorer igen. I samarbete med en arbetskonsulent ordnas praktik på ett återbruk som tar emot trasiga datorer. Efter två månader går Dag dit två gånger i veckan och säger att han ser fram emot måndagar igen. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan sysselsättning fungera som medicin – även om det inte handlar om ett vanligt jobb?

📄 Omsorgsprocessen – en grund för kvalitet i vården Omsorgsprocessen är en central modell inom vård och omsorg, framtagen för att säkerställa att varje insats bygger på individens behov och följs upp på ett systematiskt sätt. Den hjälper personalen att arbeta strukturerat, förebygga fel och anpassa stödet över tid. I praktiken innebär detta att varje vård- eller stödinsats planeras, genomförs, dokumenteras och utvärderas – oavsett om det gäller en hemtjänstinsats, stödboende eller psykiatrisk vård. För undersköterskor är det viktigt att känna till varje steg och förstå hur det egna arbetet hänger ihop med helheten. Steg 1: Bedömning av behov Allt börjar med att man kartlägger individens fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov. Det kan ske genom samtal, observationer, brukarenkäter eller samverkan med andra yrkesgrupper. I psykiatrin kan även skattningsskalor som MADRS eller GAF användas. Det är inte undersköterskans uppgift att ställa diagnoser, men det är ofta just undersköterskan som först ser förändringar eller uttryck för behov i vardagen. Steg 2: Planering Efter behovsbedömningen utformas en plan – ofta kallad genomförandeplan – tillsammans med den enskilde. Den ska spegla personens önskemål, resurser, mål och eventuella begränsningar. Planen blir ett arbetsverktyg för hela teamet. Planeringen omfattar: Vad som ska göras När och hur ofta Vem som gör vad Hur det ska följas upp En tydlig plan minskar missförstånd och skapar trygghet både för personal och brukare. Steg 3: Genomförande Här sker själva vardagsarbetet: hjälpa till med hygien, samtala, följa med på promenad, påminna om medicin, vara närvarande vid måltid. Det är i detta steg som undersköterskans roll är mest synlig. Viktiga principer: Bemötande ska präglas av respekt, integritet och delaktighet. Insatsen ska utföras enligt plan, men med utrymme för flexibilitet. Avvikelser eller förändringar dokumenteras och förs vidare i teamet. Steg 4: Dokumentation Det som görs ska dokumenteras. I hälso- och sjukvård journalförs enligt HSL; i social omsorg används SoL och LSS. Undersköterskan dokumenterar ofta observationer, utförda insatser och brukarens dagsform. Exempel: ”Anna åt halva frukosten, verkade nedstämd. Sa att hon hade svårt att somna.” ”Kenneth avböjde hjälp med dusch, önskar ta det i morgon.” Dokumentationen ska vara saklig, respektfull, och alltid följa sekretesslagen. Steg 5: Utvärdering Vård och omsorg är inte statisk. Därför är utvärdering avgörande. Har målet uppnåtts? Behöver något förändras? Är personen nöjd? Utvärdering sker ofta i samverkan: med brukaren, närstående, kollegor, och ibland andra professioner som sjuksköterska eller arbetsterapeut. Undersköterskans iakttagelser och reflektioner är ofta grunden till förändringar i insatsens upplägg. Fallbeskrivning: Fallet Tom Tom, 46, bor i ett stödboende efter en period med psykisk ohälsa och hemlöshet. I början ville han inte prata alls. Undersköterskan Julia dokumenterade att han flera gånger tackat nej till att följa med på promenad, men att han log när hon nämnde sin hund. En ny insatsform lades till i planen: att träna social kontakt genom att tillsammans gå med hunden. Efter fyra veckor börjar Tom självmant prata om sina tidigare erfarenheter. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan en liten förändring i det dagliga arbetet – som att ta med en hund – påverka utfallet i en stödinsats?

Kriser är en del av livet – ibland förväntade, ibland oväntade och traumatiska. Inom psykiatrisk vård och omsorg möter man ofta människor i olika stadier av kris. För att kunna ge ett professionellt stöd behöver undersköterskan ha både teoretisk förståelse och praktisk förmåga att möta människor i svåra skeden. En kris innebär en situation där individens tidigare erfarenheter och strategier inte räcker till. Det kan handla om allt från en närståendes död, sjukdomsbesked eller skilsmässa till att bli hemlös eller förlora ett barn. Men även positiva händelser kan leda till kris – som att bli förälder eller flytta hemifrån. Att förstå hur kriser fungerar är avgörande för att kunna möta individen på ett tryggt och stödjande sätt. 🔹 Kriskurvans fyra faser Den klassiska modellen för krisförloppet delas in i fyra faser: Chockfasen – Den omedelbara reaktionen: personen kan bli avstängd, förvirrad eller handlingsförlamad. Reaktionsfasen – Känslor som sorg, ilska, skuld eller ångest kommer till ytan. Bearbetningsfasen – Personen börjar förstå vad som hänt, sätta ord på det, se sammanhang. Nyorienteringsfasen – Ett nytt sätt att leva växer fram. Sorgen finns kvar, men har integrerats. 💡 Undersköterskan behöver anpassa sitt bemötande efter var i processen personen befinner sig – från att vara ett stilla vittne till att stötta samtal och vardagsrutiner. 🔹 Olika typer av kriser Utvecklingskriser: Händelser som hör livet till – pubertet, pensionering, barn som flyttar hemifrån. Livskriser: Vid större förändringar – förlust av arbete, separation, sjukdom. Traumatiska kriser: Plötsliga händelser som olyckor, våld, övergrepp eller naturkatastrofer. Personer med tidigare psykisk ohälsa, svag social förankring eller erfarenhet av trauma löper större risk att drabbas hårt av nya kriser. 🔹 Krisstöd i praktiken Som undersköterska är det sällan ens uppgift att bedriva krissamtal. Däremot kan det vara avgörande att: Vara närvarande och visa medkänsla utan att trösta bort känslor. Tillåta tystnad och våga stanna i det svåra. Hjälpa till att återupprätta vardagens rutiner. Ge information på ett tydligt och lugnt sätt. Vid allvarliga krisreaktioner, som självmordstankar, dissociation eller psykotiska symtom, måste psykiatrin kopplas in omedelbart. 🔹 Fallbeskrivning: Fallet Cecilia Cecilia, 63, förlorade sin make i en plötslig hjärtinfarkt. Hon har alltid varit stark och självständig, men efter dödsfallet har hon blivit apatiskt tyst och svarar knappt när personalen kommer med matlådan. Hemtjänsten misstänker att hon hamnat i en djup reaktionsfas. Undersköterskan Lina börjar sitta ner med henne en stund varje gång hon kommer, utan att ställa krav på samtal. Efter några veckor börjar Cecilia själv berätta små detaljer om sin man. 💭 Reflektionsfråga: Vilken betydelse kan det ha för en person i kris att personalen finns där – även utan att säga något?

Psykiska sjukdomar är vanliga i befolkningen och drabbar människor i alla åldrar och livssituationer. Inom psykiatrisk vård och omsorg är det därför viktigt att ha en bred kunskap om olika tillstånd och hur de kan yttra sig. I det här avsnittet behandlas fem diagnosgrupper som ofta förekommer i vården: depression, ångestsyndrom, ätstörningar, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och stressrelaterade tillstånd. Dessa tillstånd kan ha mycket olika uttryck beroende på individens ålder, kön, livserfarenhet och stödresurser. Vanliga symtom är nedstämdhet, oro, initiativlöshet, sömnproblem, känslor av hopplöshet eller skam, kroppsliga spänningar och koncentrationssvårigheter. Som undersköterska är det centralt att både kunna känna igen symtomen, förstå bakomliggande faktorer och stödja återhämtning i vardagen. 🔹 Depression Depression innebär en ihållande nedstämdhet som påverkar tankar, känslor, kropp och beteende. Den kan vara lindrig, medelsvår eller djup, och variera i uttryck hos barn, vuxna och äldre. Hos äldre ses depression ofta som kroppslig trötthet, glömska eller brist på aptit snarare än sorg. 💡 Undersköterskans roll: skapa struktur i vardagen, uppmuntra till små aktiviteter, ha tålamod med passivitet och hjälpa till att bevara dygnsrytm. 🔹 Ångesttillstånd Ångestsyndrom är en grupp diagnoser där paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom (GAD), tvångssyndrom (OCD) och social fobi ingår. Ångest är kroppens alarmsystem, men när det triggas ofta eller utan egentlig fara kan det leda till undvikande beteenden, isolering och inre stress. 💡 Undersköterskans roll: bemöta med lugn, hjälpa personen att sätta ord på sin upplevelse, undvika konfrontation och tillåta pauser vid stark ångest. 🔹 Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) PTSD kan uppstå efter svåra händelser som övergrepp, olyckor, flykt eller krig. Personen kan uppleva flashbacks, mardrömmar, stark ångest eller känslor av overklighet. Barn och ungdomar kan visa detta genom utåtagerande, apati eller regression. 💡 Undersköterskans roll: skapa trygghet, följa rutiner, undvika att pressa fram berättelser och samverka med traumautbildad personal. 🔹 Ätstörningar Vanliga ätstörningar är anorexia nervosa, bulimia nervosa och hetsätningsstörning. Ätstörningar är ofta kopplade till självbild och behov av kontroll. De kan förekomma även hos äldre, men är vanligast bland tonåringar och unga vuxna. 💡 Undersköterskans roll: stötta i matsituationer utan att bevaka, ha ett neutralt och icke-värderande sätt, stärka individens självkänsla och kroppsliga integritet. 🔹 Stressrelaterade sjukdomar Utbrändhet, utmattningssyndrom och anpassningsstörning kan utvecklas vid långvarig belastning. Vanliga symtom är trötthet, sömnsvårigheter, irritation, minnesproblem och en känsla av att inte räcka till. Ungdomar kan uppvisa fysiska symtom som huvudvärk eller magsmärta. 💡 Undersköterskans roll: erbjuda struktur, minska krav, stötta återhämtning genom vila, närvaro och små steg tillbaka till aktivitet. 🔹 Prevention, behandling och återhämtning Förebyggande arbete innebär att identifiera riskfaktorer i ett tidigt skede: social isolering, mobbning, ohälsosamma livsvanor eller obearbetade trauman. Behandling kan inkludera läkemedel, psykoterapi (t.ex. KBT), samtalsstöd eller psykosociala insatser. Återhämtning är inte att "bli som förut", utan att återfå en känsla av sammanhang, delaktighet och meningsfullhet. Det kräver tid, trygghet, kontinuitet och förståelse från omgivningen. 💭 Reflektionsfråga: Hur kan ett vanligt vardagsmoment, som att sitta ner och fika tillsammans, vara ett steg i återhämtningen för någon med depression eller PTSD?

Fallbeskrivning: Liam är 10år och har en intellektuell funktionsnedsättning, Down syndrom och begränsat talat språk. Han har svårt för abstrakt tänkande och behöver längre tid på sig att förstå och lära sig saker. Han går i en särskoleklass och är i behov av kommunikativa hjälpmedel och även hjälpmedel som hjälper honom att förstå t.ex. under hur lång tid han ska göra något (kognitiva hjälpmedel). I skolan arbetar personalen med tydliggörande pedagogik enligt TEACCH-metoden och Liam och familjen har stöd av habiliteringen. Du arbetar som stödassistent i skolans fritidsverksamhet. Liam kommer till fritids och märker att hans vanliga plats vid pysselbordet är upptagen av någon annan. Ingen har informerat honom om förändringen i förväg, och bildschemat är inte uppdaterat. Han förstår inte varför han inte får sitta där som vanligt. Liam försöker uttrycka sin frustration men blir inte förstådd direkt. Han börjar skrika, kasta saker eller drar sig undan. Frågor: 1. Vad står förkortningen AKK för och vad innebär det? AKK står för Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Det är ett samlingsbegrepp för olika metoder, strategier och hjälpmedel som används för att stödja eller ersätta talat språk när en person har svårt att kommunicera på ett sätt som andra förstår. AKK kan vara både alternativ (ersätta tal, t.ex. vid total avsaknad av tal) och kompletterande (stötta befintligt tal, t.ex. om personen talar men otydligt eller väldigt lite). Exempel på AKK: • Tecken (t.ex. TAKK – Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation) • Bilder (bildstöd, bildscheman, piktogram) • Symbolsystem (t.ex. Bliss) • Kommunikationskartor eller appar på surfplatta • Talande hjälpmedel (t.ex. en knapp där ett inspelat meddelande spelas upp) AKK är inte bara ett hjälpmedel – det är också ett synsätt. Det innebär att omgivningen aktivt anpassar kommunikationen för att göra samspel och delaktighet möjligt för personer med kommunikationssvårigheter. 2. Ge två exempel på olika former av AKK som Liam kan använda. 1. Bildschema med foton eller piktogram – Liam kan ha ett dagligt schema uppsatt med bilder som visar vad som händer under dagen, t.ex. "mellanmål", "utelek", "pyssel". Detta hjälper honom att förstå i vilken ordning saker sker, vad som förväntas och minskar osäkerhet vid förändringar. Schemat kan göras avtagbart så han själv får flytta bilder, vilket ger kontroll och struktur. 2. Kommunikationsapp på surfplatta – En surfplatta med en app (t.ex. Widgit Go eller GoTalk Now) där Liam trycker på symboler eller bilder som motsvarar vad han vill säga. Appen kan läsa upp orden med syntetiskt tal, så han får hjälp att uttrycka känslor eller önskemål, t.ex. "Jag vill sitta där", "Jag är ledsen", eller "Det är min plats". 3. Ge exempel på ett kognitivt hjälpmedel som kan hjälpa Liam med tidsuppfattningen. Timglas eller Time Timer – En Time Timer är en visuell klocka där tiden räknas ner med en färgad skiva som långsamt minskar. Den visar tydligt hur mycket tid som är kvar av en aktivitet, t.ex. "pyssel i 15 minuter", vilket kan göra det lättare för Liam att förstå hur länge han ska göra något – utan att behöva kunna klockan. Det hjälper också till att förbereda honom på när en aktivitet snart ska avslutas, vilket minskar risken för stress eller utbrott vid övergångar. Andra alternativ kan vara appar med nedräkning eller enkla färgkodade tidsscheman, men Time Timer är ett särskilt vanligt och konkret hjälpmedel i skola och fritids. Vill du ha exempel på hur det kunde ha använts just i den här situationen med platsbytet vid pysselbordet? 4. Hur kan man anpassa kommunikationen när man möter personer med begränsad språkförmåga och vad är viktigt att tänka på? När man möter personer med begränsad språkförmåga, som Liam, är det viktigt att anpassa både vad man säger och hur man säger det, så att kommunikationen blir tydlig, trygg och begriplig. Här är några centrala anpassningar: ✅ Så kan kommunikationen anpassas: 1. Använd korta och konkreta meningar – Undvik abstrakta ord eller långa instruktioner. Säg hellre: "Nu är det pyssel", än "Nu är det dags att engagera sig i en kreativ aktivitet". 2. Stöd talet med visuella hjälpmedel (AKK) – Använd bilder, tecken eller föremål som förstärker det du säger. Visa schemat eller peka på platsen för att öka förståelsen. 3. Ge extra tid att bearbeta och svara – Vänta i tystnad efter att du sagt något. Stressa inte på svaret – bearbetning kan ta längre tid. 4. Bevara ett lugnt kroppsspråk och tonfall – Trygg och tydlig kommunikation minskar risken för missförstånd och oro. Var förutsägbar i hur du uttrycker dig. 5. Bekräfta personens försök till kommunikation – Visa att du lyssnar, även om du inte förstår allt. Upprepa, ställ följdfrågor, eller erbjud alternativ: "Menar du att du vill sitta där?" 🧠 Viktigt att tänka på: • Omgivningen har ansvar för att kommunikationen fungerar – inte barnet. • Alla uttryck är kommunikation – även skrik, kroppsspråk eller att dra sig undan. • Det krävs tålamod, lyhördhet och förberedelser för att skapa en fungerande kommunikationssituation. • Anpassningen behöver vara individuell – vad som fungerar för en elev kanske inte fungerar för en annan. 5. Vad innebär det att arbeta med TEACCH-metoden, och hur kan det stödja Liam? Att arbeta med TEACCH-metoden innebär att man strukturerar miljön, tiden och uppgifterna på ett sätt som skapar förutsägbarhet, begriplighet och självständighet för personer med kognitiva svårigheter – ofta barn med autism eller intellektuell funktionsnedsättning, som Liam. 🧩 Vad innebär TEACCH? TEACCH står för Treatment and Education of Autistic and related Communication handicapped Children och bygger på några centrala principer: 1. Tydliggörande pedagogik – Allt görs så konkret och visuellt som möjligt. Bilder, symboler, färgkoder och scheman används för att visa vad som ska göras, var, hur länge och vad som händer sen. 2. Strukturerad miljö – Lokaler och material ordnas på ett konsekvent sätt så att det är lätt att förstå vad man ska göra på olika platser (t.ex. "här pysslar vi", "här vilar vi"). 3. Visuell tidsstruktur – Tydliga scheman, tidshjälpmedel och övergångsmarkörer gör att eleven förstår hur dagen ser ut och vad som förväntas. 4. Stöd för självständighet och lugn – TEACCH gör det lättare för barn som Liam att själva förstå vad de ska göra utan ständig verbal instruktion, vilket minskar stress och konflikter. 💡 Hur TEACCH kan stödja Liam i fallet: • Om platsen vid pysselbordet är upptagen, men hans bildschema inte är uppdaterat, kan det skapa stor osäkerhet. Hade schemat visat att det är "fri placering" eller "ändrad plats" den dagen, hade han varit mer förberedd. • TEACCH kan också hjälpa honom att hantera förändringar bättre genom att till exempel använda ett bildkort med texten "ändring" som personalen visar när rutinen avviker. • Genom att göra förväntningar och gränser synliga, slipper Liam gissa och får istället stöd att förstå situationen. 6. Vad menas med ett lågaffektivt bemötande och varför är det viktigt i mötet med Liam? Lågaffektivt bemötande är ett förhållningssätt där man som personal aktivt arbetar med att bevara sitt lugn – både i kroppsspråk, röstläge och handlande – särskilt i situationer där en person visar starka känslor eller utmanande beteenden. Det handlar om att inte trappa upp en konflikt, utan i stället minska stress och affektnivå i mötet. 🔑 Tre grundprinciper inom lågaffektivt bemötande: 1. Bevara lugnet själv – Personal ska inte svara med skarpa tillsägelser eller höjt röstläge, utan med lugn röst, avspänd hållning och kontrollerade rörelser. 2. Minska krav temporärt – När någon är upprörd minskar man kraven för stunden, för att undvika ytterligare stress. 3. Skapa återhämtning – Personen ges möjlighet att dra sig undan, vila eller omdirigeras till en trygg aktivitet för att återfå kontrollen. 🧠 Varför är detta viktigt för Liam? • Liam har svårt att förstå abstrakta förklaringar och regler, särskilt när han blir stressad. Om han bemöts med irritation eller snabba krav ökar risken att han känner sig hotad eller missförstådd, vilket kan trigga ännu starkare reaktioner. • Med lågaffektivt bemötande får han tid och utrymme att lugna sig, samtidigt som han känner att hans känslor blir respekterade. • Det hjälper även personalen att förebygga utbrott genom att läsa av tidiga tecken på stress och ingripa på ett tryggt och respektfullt sätt. I situationen där hans plats är upptagen och han börjar skrika eller kasta saker, kan personalen t.ex. sätta sig ned bredvid honom, tala lugnt: "Jag ser att du är arg. Vi kan titta på schemat och hitta en annan plats tillsammans." 7. Förklara kort vad habilitering innebär och ge ett exempel på stöd man kan få därifrån. Habilitering innebär att personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar får stöd, behandling och träning för att utveckla sina förmågor och klara sin vardag så självständigt som möjligt. Till skillnad från rehabilitering, som handlar om att återfå förmågor man har förlorat, fokuserar habilitering på att utveckla de förmågor som finns och anpassa miljön och stödet utifrån individens behov. 🏥 Exempel på stöd från habiliteringen: • Kommunikationsstöd – t.ex. att en logoped hjälper till att prova ut och träna användning av AKK (som bilder, tecken eller appar). • Föräldrastöd – vägledning till familjen om bemötande, struktur och hur man stärker barnets självständighet. • Psykologsamtal – för att stärka barnets självkänsla och hjälpa vid beteendeutmaningar. • Råd till skola/fritids – t.ex. hur personalen kan arbeta med tydliggörande pedagogik och bemötande. I Liams fall kan habiliteringen t.ex. ha hjälpt till att: • Prova ut ett bildschema eller kommunikationsapp. • Ge personalen vägledning i att förstå hans frustration och behov av förutsägbarhet. • Stödja föräldrar i hur de kan kommunicera hemma på samma sätt som i skolan. 8. Vad innebär ett professionellt bemötande och hur visar du ett salutogent förhållningssätt i mötet med Liam? 🧑‍⚕️ Vad innebär ett professionellt bemötande? Ett professionellt bemötande innebär att personal agerar med respekt, lyhördhet och kunskap – även i utmanande situationer. Det handlar om att skilja på person och beteende, att inte ta saker personligt, och att alltid utgå från individens behov och rättigheter. I praktiken innebär det att: • Vara lugn, tydlig och trygg – särskilt när personen är upprörd. • Följa etiska riktlinjer och anpassa sitt bemötande utifrån funktionsnedsättning. • Vara konsekvent men flexibel, och visa empati utan att bli privat. 🌱 Vad är ett salutogent förhållningssätt? Ett salutogent förhållningssätt fokuserar på styrkor, resurser och möjligheter – snarare än på svårigheter och brister. Det bygger på tre nyckelord från Antonovskys teori: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. 👦 Hur kan detta tillämpas i mötet med Liam? 🔹 Professionellt bemötande: • När Liam blir frustrerad över att hans plats är upptagen, är det viktigt att personalen inte reagerar med irritation eller avvisande kroppsspråk. Istället kan man säga: "Jag ser att det här blev svårt. Vi ordnar en ny plats tillsammans." 🔹 Salutogent förhållningssätt: • Lyft fram vad Liam klarar: t.ex. att han kom till pysselhörnan, att han försöker kommunicera. • Gör situationen begriplig genom att förklara med bilder eller tecken vad som hänt. • Gör den hanterbar genom att visa alternativ plats och låta honom påverka. • Skapa meningsfullhet genom att följa upp: "Du gjorde ett fint armband igår här. Vill du fortsätta med det?" Detta stärker Liams upplevelse av kontroll, tillit och trygghet – vilket både förebygger utbrott och främjar utveckling. 9. Du ska planera en enkel aktivitet för Liam som ska stärka hans delaktighet. Vad behöver du tänka på vid planering, genomförande, dokumentation och utvärdering? När du planerar en enkel aktivitet för Liam med syftet att stärka hans delaktighet, är det viktigt att varje steg – från förberedelse till uppföljning – utgår från hans förmågor, intressen och behov av stöd. Här är en genomgång av vad du behöver tänka på i varje del: 📅 Planering • Syfte: Vad vill du att aktiviteten ska leda till? Exempel: stärka självständighet, socialt samspel eller kommunikation. • Anpassning: Välj något konkret och lustfyllt som Liam klarar av, t.ex. göra en pärlplatta, vattna blommor eller spela ett enkelt spel. • Förberedelse av stöd: Ta fram bildstöd, visuellt tidsschema och eventuella hjälpmedel (t.ex. Time Timer). • Förbered Liam i förväg: Visa med bilder vad som ska hända, när, var och hur länge. Det gör aktiviteten begriplig och förutsägbar. ▶️ Genomförande • Tydlig start och slut – använd visuella signaler (t.ex. "start"- och "klar"-kort). • Använd AKK – kommunicera med bildstöd, tecken eller teknik för att förstärka förståelsen. • Bekräfta alla uttryck – även små initiativ från Liam ska uppmärksammas och uppmuntras. • Stärk meningsfullheten – visa att aktiviteten har ett värde: "Det blev fint!" eller "Vi ska använda din skylt i hallen." 🖊️ Dokumentation • Beskriv vad som hände: Vad gjorde Liam? Hur fungerade stödet? Några reaktioner eller förändringar? • Fokusera på resurser: Vad gick bra? Vad behöver justeras? • Objektivt språk: Undvik värderingar, skriv sakligt och tydligt. 🔄 Utvärdering • Reflektera själv eller tillsammans med kollegor: Vilka moment fungerade? Vad behöver anpassas? • Justera nästa gång: Behövs fler bilder? Längre förberedelsetid? Färre moment? • Återkoppla till Liam på hans nivå: visa med bild eller symbol att han klarade aktiviteten. ✅ Sammanfattning – nycklar för att stärka Liams delaktighet: • Skapa förutsägbarhet • Använd kommunikativa och kognitiva hjälpmedel • Bygg vidare på Liams intressen och styrkor • Dokumentera resurser – inte bara svårigheter • Utvärdera för att utveckla och förbättra stödet 10. Nämn två faktorer som kan påverka hur barn med funktionsnedsättning utvecklar självbild och identitet. Två viktiga faktorer som kan påverka hur barn med funktionsnedsättning, som Liam, utvecklar självbild och identitet är: 1. 🧑‍🤝‍🧑 Bemötande från vuxna och omgivningens attityder Hur barnet blir bemött – både i familjen, skolan och samhället – påverkar starkt uppfattningen om sig själv. Om barnet bemöts med respekt, uppmuntran och tilltro till sina förmågor, stärks självkänslan. Men om omgivningen fokuserar på svårigheter, begränsar delaktighet eller signalerar låga förväntningar, kan barnet utveckla en negativ självbild: "Jag är annorlunda – jag duger inte." Exempel: Om Liam inte får uttrycka sin vilja eller blir åsidosatt när han inte hinner med, kan det skada hans uppfattning om sitt eget värde. 2. 🧠 Tillgång till kommunikation och möjlighet att uttrycka sig Barn som inte kan uttrycka sina tankar, känslor eller behov riskerar att känna sig osynliga eller missförstådda. Att kunna kommunicera – på sitt eget sätt – är avgörande för att känna tillhörighet, påverka sin vardag och utveckla en tydlig identitet. Exempel: När Liam får använda bildstöd eller kommunikationsapp för att göra sig förstådd, upplever han sig som en person som kan påverka – och får därmed en starkare och mer positiv självbild. 11. Hur kan man skapa likvärdighet, tillgänglighet och delaktighetför barn som Liam genom användning av specialpedagogiska hjälpmedel, välfärdsteknologi och anpassade arbetssätt? För att skapa likvärdighet, tillgänglighet och delaktighet för barn som Liam behövs en kombination av specialpedagogiska hjälpmedel, välfärdsteknologi och anpassade arbetssätt som utgår från varje barns unika behov och förutsättningar. 🎯 1. Likvärdighet – att alla får det stöd de behöver för att lyckas • Anpassning av miljö och material: Bildstöd, ljuddämpning, tydlig rumsindelning och struktur gör det möjligt för barn med kognitiva svårigheter att orientera sig och förstå sammanhanget. • Rättvis inte lika: Liam kanske inte gör exakt samma sak som andra barn, men han får likvärdiga möjligheter att lära och vara delaktig – på sina villkor. 🧩 2. Tillgänglighet – att barn kan ta till sig information och uttrycka sig • Specialpedagogiska hjälpmedel: – AKK (bilder, tecken, symboler) – Tidsstöd (t.ex. Time Timer) – Strukturstöd (t.ex. schemabilder, färgkodade uppgifter) • Välfärdsteknologi: – Kommunikationsappar (ex. Widgit Go, GoTalk Now) – Digitala scheman – Pekskärmar och interaktiva lärverktyg med anpassade gränssnitt Med dessa verktyg kan Liam förstå, påverka och delta i vardagen på ett meningsfullt sätt. 🤝 3. Delaktighet – att få vara med, påverka och känna sammanhang • Tydliggörande pedagogik (t.ex. TEACCH) gör aktiviteter förutsägbara, vilket ökar tryggheten och sänker tröskeln för att delta. • Personcentrerade arbetssätt där Liams intressen tas tillvara – t.ex. att få välja aktivitet genom bildval – skapar motivation och känslan av att vara viktig. • Rätt kommunikationsstöd möjliggör att Liam uttrycker sina känslor, önskemål och val – vilket är grunden för verklig delaktighet. 📌 Sammanfattning – för att skapa likvärdighet, tillgänglighet och delaktighet för Liam: • 🛠 Anpassa miljö, information och kommunikation med hjälpmedel • 📲 Använd välfärdsteknik för att förstärka uttryck och förståelse • 🧑‍🏫 Arbeta strukturerat, personcentrerat och med respekt för barnets takt • 💬 Låt Liam komma till tals – med stöd på hans villkor

📄 Likvärdighet, tillgänglighet och delaktighet – hjälpmedel och arbetssätt i praktiken Alla människor har rätt till att vara delaktiga i samhället – oavsett funktionsförmåga. För att detta ska bli möjligt krävs ibland särskilda arbetssätt, hjälpmedel och tekniska lösningar. Målet är att skapa likvärdighet, det vill säga att alla får förutsättningar att delta på sina egna villkor. Tillgänglighet innebär att miljön, kommunikationen, informationen och aktiviteterna är anpassade så att individen kan förstå, delta och påverka. Det kan röra sig om fysisk tillgänglighet (t.ex. ramper, höj- och sänkbara bord), men också om kognitiv och kommunikativ tillgänglighet – som tydliga instruktioner, bildstöd eller alternativa sätt att uttrycka sig. Specialpedagogiska hjälpmedel används för att kompensera eller stödja funktioner som är nedsatta. Exempel: AKK (Alternativ och Kompletterande Kommunikation) kan hjälpa personer att uttrycka tankar och behov om talet är begränsat. Tidsstöd som timers, dagsscheman eller bildkalendrar hjälper till med struktur och förutsägbarhet. Sensoriska hjälpmedel som ljuddämpande hörlurar eller tyngdtäcken kan minska stress. Välfärdsteknologi är digitala eller tekniska lösningar som stärker självständighet, trygghet och livskvalitet. Det kan vara: Larmsystem som möjliggör att kalla på hjälp. Kommunikationsappar med symboler och talsyntes. Påminnelseappar, GPS-funktioner eller anpassade gränssnitt. Ett konkret exempel på ett arbetssätt är TEACCH, som ofta används inom autismområdet. Det bygger på att skapa en tydlig, strukturerad och visuell miljö, där personen vet vad som ska hända, var, när och hur. Det kan handla om att använda scheman med bilder, tydliga zoner för olika aktiviteter och fasta rutiner. Detta skapar trygghet och gör det lättare att vara delaktig på egna villkor. Begreppet habilitering syftar på de stödinsatser som ges till personer med medfödda eller varaktiga funktionsnedsättningar för att utveckla och bibehålla funktioner. Det kan innefatta träning, kommunikationsstöd, hjälpmedelsutprovning, vägledning till familjen och samarbete med skola eller boende. Det är inte hjälpmedlet i sig som skapar delaktighet – utan hur det används. Genom ett individanpassat förhållningssätt och med rätt stöd kan barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning uppleva att de har inflytande, får uttrycka sig och känna sig inkluderade. 💭 Reflektionsfråga Hur kan man som undersköterska bidra till att en person känner sig delaktig – även om personen inte kan tala eller förstå allt som sägs?

📄 Faktorer som påverkar hur barn och unga med funktionsnedsättning utvecklas Barn och ungas utveckling påverkas av många faktorer – både inre och yttre. För barn med funktionsnedsättning är dessa faktorer ofta ännu mer avgörande, eftersom omgivningens stöd och bemötande kan göra stor skillnad i hur barnet upplever sig själv och sin plats i världen. Ett barns utveckling omfattar motorik, språk, kognition, sociala färdigheter och emotionell mognad. När ett barn har en fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning kan det påverka hur snabbt eller på vilket sätt olika färdigheter utvecklas. Det betyder inte att utvecklingen upphör – men den kan ta andra vägar och kräva mer stöd. Exempelvis kan ett barn med autism ha svårigheter med ögonkontakt och socialt samspel. Men med tydlig struktur, bildstöd och en trygg relation till vuxna kan barnet utveckla strategier för kommunikation och samvaro. Ett barn med rörelsehinder kan delta i lek och idrott – om miljön anpassas, och om vuxna är lyhörda för barnets behov. Självbild och identitet formas i mötet med andra. Barn behöver känna att de duger som de är, att de får vara delaktiga och att deras styrkor tas på allvar. Om ett barn ständigt får höra vad det inte klarar av, eller känner sig utanför, påverkas självbilden negativt. Men om barnet får uppleva framgång, uppskattning och inkludering – till exempel genom anpassad undervisning, stöd i leken eller att få uttrycka sig på sitt eget sätt – stärker det barnets självkänsla. Andra faktorer som påverkar utvecklingen är: Familjens stöd och förväntningar Skolans och förskolans förhållningssätt Tillgång till habilitering och anpassningar Kamratrelationer och möjligheter till lek Hur samhället ser på funktionsnedsättning – t.ex. normer och attityder Barn som får rätt stöd i rätt tid har goda förutsättningar att utveckla sin förmåga, skapa en positiv självbild och forma en identitet som inte enbart präglas av funktionsnedsättningen. 💭 Reflektionsfråga Hur kan vuxnas bemötande och förväntningar påverka ett barns syn på sig själv när barnet har en funktionsnedsättning? Metataggar

📄 Bemötande och förhållningssätt Hur man bemöter en person påverkar hela vård- och omsorgssituationen. Det handlar inte bara om vad man gör – utan om hur man gör det. Som undersköterska har man ett stort ansvar att agera professionellt och visa respekt i varje möte. Det gäller särskilt i kontakt med personer som har nedsatt funktionsförmåga eller svårt att uttrycka sina känslor och behov. Ett professionellt förhållningssätt innebär att man skiljer mellan det personliga och det yrkesmässiga. Det betyder att man bemöter alla på ett likvärdigt sätt, även om man inte alltid förstår eller håller med. Det handlar också om att vara medveten om sin egen roll, sina känslor och gränser. En professionell vårdgivare dömer inte, utan försöker förstå situationen utifrån den andres perspektiv. Ett salutogent förhållningssätt bygger på att man fokuserar på det friska, det fungerande och det meningsfulla i varje människas liv. Istället för att bara se begränsningar och problem, försöker man se resurser, styrkor och möjligheter. Det kan handla om att lyfta fram det personen klarar av, att uppmuntra delaktighet eller att skapa förutsättningar för glädje och trygghet. Exempelvis kanske en person med svår demens fortfarande tycker om att sjunga – då kan man använda musiken som kontaktväg och aktivitet. Låg-affektivt bemötande är en metod för att förebygga och hantera starka känslor eller utmanande beteenden – särskilt hos personer som lätt blir oroliga, arga eller stressade. Istället för att höja rösten eller skynda på, försöker man vara lugn, tydlig och förutsägbar. Man sänker sin egen affektnivå för att inte trigga motparten. Det kan innebära att ge mer tid, undvika ögonkontakt en stund, backa en bit eller låta personen själv ta första steget. Ett låg-affektivt bemötande handlar alltså inte om att vara passiv, utan om att vara medvetet återhållsam och trygg i sitt agerande. Oavsett metod är grunden att se personen bakom beteendet, att möta varje individ med respekt och att skapa en miljö där det är möjligt att känna sig trygg, förstådd och värdefull. 💭 Reflektionsfråga Hur kan ett salutogent och låg-affektivt bemötande påverka relationen till en person som lätt blir frustrerad eller drar sig undan?

📄 Planering, genomförande, dokumentation och utvärdering av aktivitet/insats Inom vård och omsorg är det avgörande att aktiviteter och insatser sker på ett planerat, genomtänkt och systematiskt sätt. Det gäller oavsett om det handlar om en fysisk aktivitet, ett socialt sammanhang, en personlig omvårdnadsinsats eller ett träningsmoment. Processen kan delas in i fyra steg: planering, genomförande, dokumentation och utvärdering. Planering innebär att förbereda och utforma en insats utifrån individens behov, mål och förutsättningar. Det kan handla om att anpassa tid, miljö, hjälpmedel och innehåll. En bra planering bygger ofta på en behovsbedömning, samråd med andra yrkesgrupper och inte minst – en dialog med personen själv. Genomförande är själva aktiviteten – att hjälpa, stödja, vägleda eller delta. Som undersköterska är det viktigt att arbeta professionellt, följa instruktioner, vara närvarande och lyhörd för hur personen reagerar. Det är också viktigt att vara flexibel och kunna anpassa sig vid behov. Dokumentation innebär att man skriver ner vad som har gjorts, hur personen upplevde insatsen, och eventuella förändringar eller avvikelser. Dokumentationen ska vara saklig, korrekt och tydlig. Den är inte bara ett arbetsverktyg – den är också ett rättsskydd för både individ och personal. Utvärdering handlar om att reflektera över hur insatsen fungerade. Nåddes målet? Hur reagerade individen? Ska något justeras till nästa gång? Utvärdering sker ofta i samverkan med andra, till exempel i teammöten eller genom uppföljning i journalföringen. Att följa dessa steg skapar en trygg, säker och personcentrerad omsorg. Det stärker också kvaliteten i verksamheten och ger möjlighet till förbättring. 💭 Reflektionsfråga Varför är det viktigt att alla fyra delar – planering, genomförande, dokumentation och utvärdering – får ta plats i det dagliga arbetet med en personcentrerad omsorg?

📄 AKK och kommunikation Människor har olika förmåga att kommunicera. För den som har en funktionsnedsättning som påverkar det talade språket kan det vara svårt att uttrycka behov, tankar och känslor. Då kan AKK vara ett avgörande stöd. AKK står för Alternativ och Kompletterande Kommunikation och omfattar olika metoder för att stödja eller ersätta det talade språket. Det kan handla om allt från kroppsspråk och gester till bilder, symboler, tecken, appar eller avancerade hjälpmedel med talsyntes. AKK används både som alternativ kommunikation (när tal saknas helt) och som kompletterande kommunikation (när talet behöver stödjas). Det är vanligt inom habilitering, särskola, LSS-verksamheter och äldreomsorg, men kan förekomma i alla sammanhang där en person har kommunikationssvårigheter. Exempel på AKK är: Tecken som stöd (TSS): man använder tecken samtidigt som man talar, för att förstärka betydelsen. Bildstöd: bilder som visar vad som ska hända, vad något betyder eller hur man ska göra. Pekprat/kommunikationskartor: användaren pekar på symboler eller bilder för att uttrycka sig. Kommunikationsapparater eller surfplattor med talsyntes. Att anpassa kommunikationen innebär att utgå från individens behov, förmågor och önskemål. Det kan handla om att: Tala långsamt och tydligt. Vänta in svar och tolka kroppsspråk. Använda visuellt stöd (bilder, schema, objekt). Bekräfta att man förstått rätt. Skapa en lugn och tydlig miljö med god struktur. Som undersköterska är det viktigt att vara lyhörd och respektera individens sätt att uttrycka sig. Kommunikation är inte bara att informera – det är också att lyssna, förstå och bekräfta. 💭 Reflektionsfråga Hur kan AKK bidra till ökad delaktighet och självständighet för en person med kommunikationssvårigheter?

💬 Vad innebär lågaffektivt bemötande och i vilka situationer kan det vara lämpligt att använda lågaffektivt bemötande? Lågaffektivt bemötande är en metod och ett förhållningssätt som används för att förebygga och hantera starka känslor, konflikter eller utmanande beteenden – på ett lugnt, respektfullt och icke-konfronterande sätt. Målet är att minimera stress, öka tryggheten och behålla kontrollen över situationen – utan att trappa upp. Metoden bygger på att personalen själv håller sig lugn i kroppsspråk, tonfall och agerande, även om personen man möter är upprörd, arg eller orolig. Istället för att sätta gränser med auktoritet, fokuserar man på att avleda, visa förståelse och sänka affektnivån i rummet. Lågaffektivt bemötande är särskilt lämpligt i situationer där personen: – har kognitiva svårigheter eller svag impulskontroll (t.ex. vid autism, demens, psykisk ohälsa) – blir rädd, frustrerad eller överväldigad av intryck, krav eller förändringar – reagerar med ilska, skrik eller utagerande beteenden som ett sätt att uttrycka behov eller stress – behöver trygghet, förutsägbarhet och icke-hotfullt bemötande för att kunna samarbeta Exempel på hur det kan se ut i praktiken: – Att inte stå för nära, utan ge fysisk distans – Att inte höja rösten eller ge många instruktioner på en gång – Att använda få och lugna ord, med låg ton – Att pausa eller backa ur situationen om den håller på att eskalera Det handlar inte om att ge upp eller låta personen "få som hen vill" – utan om att skapa möjlighet till lugn, återhämtning och samarbete på ett respektfullt sätt. 💭 Har du sett exempel på hur ett lugnt bemötande kan få en orolig eller utagerande person att känna sig trygg – och hur motsatsen kan få situationen att eskalera?

💬 Vad innebär ett salutogent förhållningssätt? Ett salutogent förhållningssätt innebär att man fokuserar på det som stärker hälsa, välbefinnande och livskvalitet – istället för att enbart se till det som är problematiskt eller bristfyllt. Ordet "salutogenes" betyder "hälsans ursprung", och bygger på den israeliske professorn Aaron Antonovskys teori om vad som får människor att klara av livets påfrestningar. I praktiken innebär det att personal inom vård och omsorg lyfter fram det friska, det fungerande och det meningsfulla i en människas liv, även när det finns sjukdom, funktionsnedsättning eller andra svårigheter. Exempel på ett salutogent förhållningssätt: – Att fråga: Vad fungerar bra för dig just nu? istället för Vad klarar du inte längre? – Att hjälpa en äldre person att fortsätta med sina intressen, även i anpassad form – t.ex. lyssna på musik istället för att spela piano själv. – Att bygga på individens styrkor, resurser och delaktighet, i stället för att enbart kompensera för det som saknas. – Att skapa begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i vardagen – tre centrala begrepp i det salutogena synsättet. Det salutogena förhållningssättet gör inte problemen osynliga – men det sätter fokus på vad som får en människa att känna hopp, sammanhang och livskraft, även i svåra livssituationer. 💭 Hur tror du att det påverkar en persons motivation och självbild när personal fokuserar på det som fungerar – snarare än det som inte går?