Julio Moraga

💬 Vad innebär barnkonventionen? Barnkonventionen är en internationell överenskommelse som antogs av FN år 1989. Den handlar om barns rättigheter och gäller för alla personer under 18 år. Sverige ratificerade konventionen 1990 och sedan den 1 januari 2020 är den också en del av svensk lag. Det innebär att barnets rättigheter ska respekteras och tillämpas inom alla delar av samhället – t.ex. skola, vård, socialtjänst och rättsväsende. Konventionen slår fast att barn inte enbart är beroende av vuxnas skydd, utan är egna rättighetsbärare. De ska ges möjlighet att vara delaktiga i beslut som påverkar deras liv och få det stöd de behöver för att kunna växa upp i trygghet och värdighet. Barnkonventionen består av 54 artiklar. Fyra grundprinciper genomsyrar hela konventionen: Icke-diskriminering – Alla barn har samma rättigheter och lika värde Barnets bästa – Ska alltid sättas i första rummet Rätt till liv, överlevnad och utveckling – Både fysiskt, psykiskt, andligt och socialt Rätt att uttrycka sin åsikt och bli lyssnad på – I alla frågor som rör barnet För barn med funktionsnedsättning är artikel 23 särskilt viktig. Den slår fast att barn med fysiska eller psykiska funktionshinder har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som främjar värdighet, självförtroende och aktivt deltagande i samhället. Staten är skyldig att ge det stöd och de resurser som behövs för detta. Att barnkonventionen är lag betyder att myndigheter, skolor, vårdgivare och domstolar måste beakta barnets rättigheter i sina beslut och insatser. Det stärker barnets ställning i samhället och förtydligar vuxenvärldens ansvar. 💭 Reflektionsfråga Hur kan man i sitt arbete bidra till att barn – även de med funktionsnedsättning – får sina rättigheter respekterade i vardagen?

💬 Ge exempel på vad man enligt FN:s standardregler kan göra för att människor med funktionsnedsättningar ska uppleva delaktighet och jämlikhet i samhället FN:s standardregler för delaktighet och jämlikhet antogs 1993 och fungerar som ett internationellt riktlinjedokument. Även om reglerna inte är juridiskt bindande, har de haft stort inflytande på lagstiftning, politik och samhällsplanering – både globalt och i Sverige. Standardreglerna lyfter fram 22 områden där samhället bör agera för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva med värdighet, delaktighet och jämlikhet. Här är några centrala exempel: Tillgänglighet i den fysiska miljön Offentliga platser som skolor, vårdcentraler, parker och kollektivtrafik ska vara tillgängliga för alla. Det kan handla om ramper, hissar, breda dörrar, kontrastmarkeringar och anpassade toaletter. Tillgång till utbildning Alla barn och ungdomar har rätt till inkluderande skolgång. Skolor ska erbjuda anpassade läromedel, hjälpmedel, specialpedagogiskt stöd och utbildad personal. Möjlighet till arbete och försörjning Personer med funktionsnedsättning ska ha samma rätt till arbete som andra. Det innebär anpassade arbetsplatser, antidiskrimineringslagar och stöd som lönebidrag och arbetsanpassning. Tillgång till information och kommunikation Samhällsinformation ska finnas i tillgängliga format, såsom lättläst, punktskrift, teckenspråk eller uppläst text. Det är en grund för delaktighet, inflytande och självbestämmande. Självbestämmande och inflytande Stödet ska utgå från individens vilja – inte från vad samhället tycker är bäst. Det handlar om att kunna fatta beslut i sitt eget liv, delta i samhällsdebatt, kultur och föreningsliv. Rätt till habilitering och rehabilitering Personer med funktionsnedsättning ska få möjlighet att utveckla, bibehålla eller återfå funktioner, t.ex. genom arbetsterapi, fysioterapi eller kommunikationsstöd. Social trygghet och stöd i vardagen Samhället ska erbjuda stöd som gör det möjligt att leva självständigt – t.ex. genom personlig assistans, boendestöd, bostadsanpassning och ekonomisk trygghet. Skydd mot diskriminering och negativa attityder Samhället har ansvar för att bekämpa fördomar, utbilda personal och stärka lagar som skyddar mot diskriminering inom alla samhällsområden. Dessa åtgärder syftar till att skapa ett inkluderande samhälle, där personer med funktionsnedsättning ses som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter och möjligheter som andra. FN:s standardregler har även lagt grunden för CRPD – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 💭 Reflektionsfråga Vilka områden i samhället tycker du fortfarande behöver förbättras för att personer med funktionsnedsättning ska uppleva full delaktighet och jämlikhet?

💬 Ge exempel på internationella överenskommelser och vad de tar upp när det gäller barn, unga och vuxna i behov av stöd och hjälp Det finns flera viktiga internationella överenskommelser som skyddar och stärker rättigheterna för barn, unga och vuxna som behöver stöd – särskilt personer med funktionsnedsättning. Dessa dokument är juridiskt eller politiskt bindande för länder som skrivit under dem, och fungerar som grund för lagstiftning, socialt arbete och vård. Här är tre centrala exempel: 1. FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen, 1989) Sverige skrev under Barnkonventionen 1990, och den blev svensk lag år 2020. Den slår fast att alla barn har samma rättigheter, oavsett bakgrund eller funktionsförmåga. Barn med funktionsnedsättning har särskilt rätt till: Stöd för att kunna utvecklas och delta i samhället (artikel 23) Rätt till utbildning, vård och trygghet Att få uttrycka sina åsikter och bli lyssnade på (artikel 12) Skydd mot försummelse, övergrepp och diskriminering Konventionen ser barn som aktiva rättighetsbärare – inte som passiva mottagare av hjälp. 2. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD, 2006) Sverige ratificerade CRPD 2008. Den slår fast att personer med funktionsnedsättning har rätt till: Full delaktighet och lika möjligheter i samhället Skydd mot diskriminering Tillgång till utbildning, arbete, hälso- och sjukvård, rättssystem och information Stöd till ett självständigt liv, t.ex. personlig assistans och anpassade boenden Konventionen betonar att funktionsnedsättning inte är en brist hos individen, utan uppstår när samhället är otillgängligt. Därför är tillgänglighet, självbestämmande och stöd avgörande. 3. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR, 1950) Gäller som svensk lag sedan 1995. Den skyddar rättigheter som: Rätt till liv, frihet och personlig säkerhet Skydd mot tortyr och omänsklig behandling Rätt till privatliv, familjeliv och utbildning Dessa rättigheter gäller alla, inklusive personer med funktionsnedsättning. Europadomstolen har flera gånger dömt länder för att inte ha skyddat rättigheter i situationer med exempelvis tvångsvård, bristande tillgänglighet eller diskriminering. Tillsammans utgör dessa överenskommelser ett rättighetsbaserat ramverk. De förpliktar Sverige att arbeta för att alla – särskilt de med särskilda behov – ska kunna leva med värdighet, självbestämmande, trygghet och delaktighet. 💭 Reflektionsfråga Hur kan kunskap om internationella konventioner påverka hur man bemöter personer med funktionsnedsättning i yrkesrollen?

💬 Beskriv psykiatrireformen Psykiatrireformen, som trädde i kraft den 1 januari 1995, var en av Sveriges mest omfattande socialpolitiska reformer. Målet var att förbättra livsvillkoren för personer med långvariga psykiska funktionsnedsättningar, särskilt de som tidigare levt isolerade inom sluten psykiatrisk vård. Reformen markerade ett skifte från institutionsvård till ett öppet, personcentrerat och samhällsbaserat stöd. Den växte fram som ett svar på de brister som uppstått när patienter skrevs ut från mentalsjukhus under 1970- och 80-talen – ofta utan att få det stöd som krävdes i samhället. Det ledde till hemlöshet, isolering, arbetslöshet och avsaknad av vårdkontakt. Reformens mål var bland annat att: förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk funktionsnedsättning stärka delaktighet, inflytande och självständighet flytta fokus från sjukdom till livssituation och rehabilitering förtydliga ansvarsgränser mellan landsting (regioner) och kommuner Efter reformen blev kommunerna skyldiga att erbjuda stöd i form av boende, sysselsättning, social samvaro och hjälp i vardagen – exempelvis genom boendestöd, daglig verksamhet och meningsfulla aktiviteter. Landstingen (nu regioner) behöll ansvaret för psykiatrisk vård, såsom läkemedelsbehandling, terapi och akutinsatser. Vården skulle ske i nära samverkan med kommunens stödinsatser – något som inneburit både möjligheter och utmaningar. En viktig förändring var också att självbestämmande och individens rättigheter lyftes fram. Vården skulle inte längre ges ”till” utan formas ”tillsammans med” den enskilde – utifrån personens egna behov, mål och livssituation. Trots sina goda intentioner fick reformen kritik. Många kommuner saknade kompetens och resurser, vilket ledde till att vissa individer föll mellan stolarna. Behovet av samordning och helhetssyn är fortfarande aktuellt. Psykiatrireformen har dock lagt grunden för dagens arbete med psykiatrisk rehabilitering, återhämtningsinriktat stöd och brukarmedverkan – med målet att människor med psykisk ohälsa ska kunna leva ett meningsfullt liv i samhället. 💭 Reflektionsfråga Hur påverkas en persons återhämtning om vård och stöd ges i samverkan – och utgår från den enskildes mål och livssituation?

💬 Vad innebär assistansreformen och när infördes den? Assistansreformen är en socialpolitisk reform som infördes i Sverige den 1 januari 1994 som en del av den nya lagen LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Syftet var att ge personer med omfattande funktionsnedsättning ökat självbestämmande, valfrihet och delaktighet i samhället. Det konkreta stödet som infördes var personlig assistans – ett individuellt anpassat stöd där en eller flera assistenter hjälper personen i vardagen. Det kan handla om hjälp med personlig hygien, påklädning, kommunikation, måltider, förflyttningar, fritidsaktiviteter, arbete och samhällsdeltagande. Reformen innebar ett tydligt skifte från tidigare modeller där hjälp ofta gavs genom hemtjänst eller institutioner. Med personlig assistans kunde individen själv påverka vem som hjälper, när och hur – och i vissa fall även själv vara arbetsgivare genom assistansbolag, kooperativ eller egen regi. För att beviljas statlig assistansersättning via Försäkringskassan krävs att personen har behov av stöd med sina grundläggande behov i mer än 20 timmar per vecka. Det rör sig alltså om personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar. Assistansreformen har haft stor betydelse för möjligheten att leva ett liv som andra – att bo hemma, gå i skola eller arbete, ha familj och fritid. Men reformen har också kritiserats och förändrats. Diskussioner har handlat om kostnader, fusk och rättssäkerhet, och under senare år har reglerna skärpts. Många har fått sin assistans indragen eller nekad, vilket lett till kritik från brukarorganisationer och även från FN:s övervakningskommitté. Sammanfattningsvis var reformen ett banbrytande steg för rättigheter och inkludering – men också ett område där balansen mellan individens behov och statens kontroll fortsatt är en levande politisk fråga. 💭 Reflektionsfråga Vad säger det om ett samhälle hur det organiserar stödet till personer med stora funktionsnedsättningar – och vem som får bestämma över hjälpen?

💬 När slutade steriliseringslagen att gälla i Sverige? Steriliseringslagen i Sverige, som möjliggjorde både frivilliga och tvångsmässiga steriliseringar av personer med psykisk sjukdom, intellektuell funktionsnedsättning eller som samhället ansåg vara ”olämpliga” att få barn, upphörde att gälla den 1 januari 1976. Lagen hade funnits sedan 1935 och reformerats flera gånger, men det var först med den nya Steriliseringslagen (1975:580) som det blev helt förbjudet att genomföra steriliseringar utan individens fria och informerade samtycke. Från detta datum försvann alltså det lagliga stödet för tvångssterilisering i Sverige. Trots detta fortsatte indirekt tvång att förekomma även efter 1976. Ett exempel är att transpersoner fram till 2013 i praktiken tvingades att sterilisera sig för att få genomföra ett juridiskt könsbyte. Detta betraktas idag som en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter. Sverige har sedan dess lämnat en officiell ursäkt och infört möjligheter till skadestånd för dem som drabbades. År 1976 markerar alltså en viktig gräns i svensk rättshistoria – då staten slutade ha laglig rätt att kontrollera människors reproduktion med tvång. De händelser som föregick denna förändring har lett till djupgående etisk eftertanke och har påverkat utformningen av dagens lagstiftning, med större fokus på självbestämmande, integritet och mänskliga rättigheter i vård och omsorg. 💭 Reflektionsfråga Vad kan vi lära av steriliseringslagens historia när det gäller hur samhället behandlar människor med avvikande behov eller livssituationer?

💬 Beskriv vad tvångssterilisering innebär och vad syftet var med detta ingrepp Tvångssterilisering innebär att en person steriliseras – alltså görs oförmögen att få biologiska barn – utan att ha gett sitt fria och informerade samtycke. Det kan handla om att personen steriliseras mot sin vilja, eller att den pressas eller manipuleras till att ”samtycka” under hot om exempelvis att inte få gifta sig, adoptera eller bli utskriven från en institution. Tvångssterilisering är ett allvarligt övergrepp mot kroppslig integritet, självbestämmande och mänskliga rättigheter. I Sverige var tvångssterilisering en del av den rashygieniska politiken mellan 1935 och 1975. Syftet var att minska antalet personer som ansågs vara en belastning för samhället – särskilt de med psykisk sjukdom, intellektuell funktionsnedsättning eller sociala svårigheter. Det betraktades som ett sätt att "skydda" kommande generationer från att ärva så kallade defekter. De som steriliserades tillhörde ofta särskilt utsatta grupper: Kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning Personer med psykisk sjukdom Socialt utsatta individer, t.ex. ensamstående mödrar eller romer Personer på institutioner eller barnhem Sterilisering kunde vara ett krav för att få gifta sig, adoptera eller lämna en institution. I vissa fall steriliserades minderåriga med vårdnadshavares "samtycke", utan att de själva förstod innebörden. Syftet med tvångssterilisering var inte medicinskt, utan politiskt och ideologiskt. Det handlade om att kontrollera vilka människor som tilläts föra sina gener vidare – ett tydligt exempel på social ingenjörskonst i välfärdsstatens namn. År 1999 lämnade svenska staten en officiell ursäkt, och vissa drabbade kunde senare söka ekonomisk ersättning. Tvångssterilisering har idag blivit en symbol för vad som kan hända när mänskliga rättigheter och etik åsidosätts i samhällets namn. 💭 Reflektionsfråga Varför är det viktigt att vård och omsorg idag vilar på principer om informerat samtycke och respekt för individens vilja?

💬 Vad känner du till om rashygien och rasbiologi? Rashygien och rasbiologi är två begrepp som är starkt förknippade med en mörk del av svensk och internationell historia, där vetenskapliga teorier användes för att rättfärdiga diskriminering, tvångsåtgärder och kränkningar av mänskliga rättigheter – särskilt riktade mot personer med funktionsnedsättningar, men även mot minoritetsgrupper. Rasbiologi var en så kallad vetenskaplig teori som växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den byggde på uppfattningen att människor kunde delas in i olika raser, där vissa raser ansågs vara mer värdefulla än andra. Människors skallform, hudfärg, intelligens och kroppsfunktioner mättes för att rangordna människor. Dessa idéer har sedan länge avvisats som pseudovetenskap och saknar vetenskaplig grund. År 1922 grundades Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Syftet var att kartlägga och klassificera befolkningen utifrån rasbiologiska kriterier. Mätningar och registreringar genomfördes på bland annat samer, romer och personer med funktionsnedsättning – ofta utan samtycke. En central idé var att ”förädla” folkstammen genom att begränsa vad som sågs som oönskade egenskaper. Rashygien (även kallad eugenik) var den praktiska tillämpningen av dessa idéer. I Sverige ledde det till att personer som ansågs bära på ”ärftliga defekter” – exempelvis psykisk sjukdom, intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi eller social avvikelse – kunde tvingas till sterilisering. Mellan 1935 och 1975 steriliserades omkring 63 000 personer, ofta under tvång eller stark press. Motivet bakom rashygienen var att skydda samhället och framtida generationer, men i praktiken handlade det om kontroll, förtryck och brott mot mänskliga rättigheter. Många av de drabbade bodde på institutioner och hade liten möjlighet att säga nej. Idag finns ett tydligt etiskt avståndstagande från både rasbiologi och rashygien. Staten har erkänt övergreppen och lämnat officiella ursäkter. Arbetet med att uppmärksamma, förstå och ta ansvar för dessa delar av historien är en viktig del av att stärka människors rättigheter och förebygga framtida övergrepp. 💭 Reflektionsfråga Hur kan kunskap om rashygienens historia påverka dagens syn på mänskliga rättigheter, funktionsnedsättning och bemötande i vård och omsorg?

💬 Nämn några institutioner som har funnits i Sverige för personer med funktionsnedsättningar och vilka som bodde där Under 1800- och 1900-talet fanns flera stora institutioner i Sverige som var avsedda för personer med olika typer av funktionsnedsättningar. Dessa institutioner var ofta självförsörjande samhällen, där både boende, arbete och omsorg fanns på samma plats. Målet var inte delaktighet – utan snarare kontroll, omhändertagande och isolering. Exempel på institutioner: Vipeholm i Lund öppnade 1935 och tog emot personer med intellektuell funktionsnedsättning, ofta i kombination med fysiska eller psykiska tillstånd. Många som bodde där ansågs ”svårskötta”. Institutionen har i efterhand kritiserats hårt, bland annat för de så kallade Vipeholmsstudierna, där patienter utsattes för oetiska experiment med stora mängder socker för att studera karies. Eugeniahemmet i Stockholm tog emot barn med fysiska funktionsnedsättningar, till exempel efter polio. Barnen kunde bo där hela sin uppväxt, ofta med mycket liten kontakt med omvärlden. Fokus låg på att träna barnen att bli ”nyttiga” för samhället snarare än att stärka deras rättigheter. Fröslundahemmet i Eskilstuna var en vårdanstalt för personer med psykiska funktionsnedsättningar och social problematik. Många av de som placerades där blev kvar i hela sitt liv, trots att behoven hade kunnat tillgodoses på annat sätt. Säters sjukhus i Dalarna var ett psykiatriskt sjukhus som också tog emot personer med neuropsykiatriska tillstånd eller intellektuell funktionsnedsättning. Många patienter togs in på oklara grunder – inte sällan på grund av beteenden som uppfattades som ”avvikande”. De som bodde på dessa institutioner kunde vara barn, ungdomar eller vuxna. Det handlade ofta om personer med intellektuell funktionsnedsättning, rörelsehinder, neuropsykiatriska diagnoser eller enbart social avvikelse enligt dåtidens normer. Många hade aldrig fått en formell diagnos enligt dagens kriterier. Institutionerna fungerade i praktiken ofta som förvar, inte som miljöer för utveckling, trygghet och självbestämmande. Förändringarna kom först mot slutet av 1900-talet, i takt med att nya synsätt kring delaktighet, rättigheter och normalisering växte fram. Dessa idéer fick senare stöd i LSS-lagen och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 💭 Reflektionsfråga Vad tänker du kring att personer placerades på institution enbart för att de inte passade in i samhällets normer?

💬 Hur kunde livet på vårdinstitutioner se ut för personer med funktionsnedsättning? Livet på vårdinstitutioner för personer med funktionsnedsättning var under lång tid präglat av isolering, kontroll och brist på individuellt bemötande. Institutionerna låg ofta avskilt från samhället, vilket innebar att de boende levde avskurna från det vardagliga livet och kontakten med andra människor. Vardagen styrdes av fasta rutiner som bestämdes av personalen. När man skulle äta, sova, duscha eller gå ut avgjordes inte av individen själv. Det fanns få eller inga möjligheter till självbestämmande eller delaktighet. Personer med olika typer av funktionsnedsättningar placerades tillsammans, utan hänsyn till individuella behov eller önskemål. Det medicinska synsättet dominerade. Funktionsnedsättningar sågs som något som skulle hanteras, behandlas eller kontrolleras – inte som en del av mänsklig mångfald. Det var vanligt med ett paternalistiskt förhållningssätt, där personalen tog beslut "för den andres bästa", utan att individen själv fick uttrycka sin vilja. Miljön främjade sällan utveckling eller livskvalitet. Många upplevde passivitet, ensamhet och meningslöshet. Delade sovsalar, brist på privatliv och mycket få aktiviteter var vanligt. Personer med kommunikationssvårigheter löpte särskilt stor risk att bli osynliggjorda. I vissa fall har allvarliga brister i omsorgen uppmärksammats i efterhand – psykisk och fysisk vanvård, tvångsåtgärder och övergrepp. Mot slutet av 1900-talet skedde dock en förändring. Normaliseringsprincipen slog fast att personer med funktionsnedsättning har rätt till ett liv som liknar andras. Detta ledde till att stora institutioner avvecklades och ersattes av mindre, individanpassade boendeformer. I Sverige stärktes rättigheterna genom lagar som LSS, som fokuserar på självbestämmande, delaktighet och livskvalitet. 💭 Reflektionsfråga Vad tänker du kring betydelsen av att få bestämma över sin egen vardag, även om man har behov av stöd?

📄 Översikt: Modeller och psykologiska perspektiv Inom psykiatrin används modeller för att förstå orsakerna till psykisk ohälsa – t.ex. biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Dessa modeller kan sägas utgöra ramverk för att förklara varför psykisk ohälsa uppstår. Psykologiska perspektiv å andra sidan är teoretiska sätt att förstå hur människan fungerar – kognition, beteende, relationer, motivation, och känsloliv. Perspektiven är ofta mer specifika och används för att analysera individens inre och yttre liv i detalj. Den stress–sårbarhetsmodellen är en syntes: den kombinerar biologiska, psykologiska och sociala faktorer och visar hur dessa samverkar över tid. Sammanställning: Relation mellan modeller och perspektiv Modell eller perspektiv Typ av förklaringsmodell Centralt innehåll Exempel på tillämpning Biologisk modell Modell Genetik, hjärnstruktur, signalsubstanser Läkemedelsbehandling Psykologisk modell Modell Tankemönster, känslor, trauman Psykoterapi Social modell Modell Livsvillkor, relationer, kultur, socioekonomi Boendestöd, nätverksarbete Stress–sårbarhetsmodellen Kombinerad modell Biologisk sårbarhet + livshändelser (stress) Individanpassade insatser Medicinsk-biologiskt perspektiv Perspektiv (bas på biologisk modell) Sjukdom som biologisk störning Diagnostik, farmakologisk behandling Psykodynamiskt perspektiv Perspektiv (psykologisk modell) Omedvetna konflikter, barndomsupplevelser Terapi med fokus på det inre Kognitivt perspektiv Perspektiv (psykologisk modell) Tankemönster och tolkningar Kognitiv beteendeterapi (KBT) Humanistiskt perspektiv Perspektiv (psykologisk modell) Självbild, självförverkligande, människosyn Motiverande samtal, stödjande samtal Behavioristiskt perspektiv Perspektiv (psykologisk modell) Inlärt beteende, förstärkning Beteendeterapi, belöningssystem Socialpsykologiskt perspektiv Perspektiv (social modell) Gruppdynamik, normer, relationer Gruppbehandling, samspelsanalys Salutogent perspektiv Hälsofrämjande perspektiv KASAM, hanterbarhet, begriplighet, meningsfullhet Fokus på resurser, inte bara problem 💬 Kommentar: Perspektiven och modellerna överlappar delvis. Modellerna är breda och används ofta för att strukturera vårdinsatser på samhällsnivå, medan perspektiven är mer användbara i individens möte med psykiatrin.

📄 Känsla av sammanhang (KASAM) Begreppet KASAM – Känsla Av SAMmanhang är en bärande idé inom det salutogena perspektivet och formulerades av medicinske sociologen Aaron Antonovsky (1923-1994). Hans forskning utgick från en enkel men kraftfull fråga: Antonovsky såg att det inte räckte att studera vad som skapar ohälsa – man behövde också förstå vad som bevarar hälsa. Därför vände han blicken mot de faktorer som ger människor styrka, uthållighet och motivation, även när livet är tungt. Resultatet blev modellen om KASAM. De tre komponenterna i KASAM Enligt Antonovsky består känslan av sammanhang av tre delar. När dessa finns i tillräcklig grad kan de stärka individens motståndskraft mot psykisk och fysisk ohälsa: Begriplighet Världen upplevs som förutsägbar, tydlig och ordnad. Individen förstår vad som händer, och varför. I vården innebär det att patienten får klar och respektfull information. Hanterbarhet Individen känner att det finns resurser att hantera svårigheter – inre resurser som självtillit, och yttre resurser som stöd från andra. Vårdens roll blir att synliggöra och förstärka dessa resurser. Meningsfullhet Livet upplevs som meningsfullt och värt att engagera sig i. Det finns mål, sammanhang och relationer som spelar roll. I vården kan detta betyda att ge plats för individens intressen, livsberättelse och delaktighet. KASAM i psykiatrisk vård Inom psykiatri och omsorg används KASAM som ett verktyg för att: Skapa struktur och trygghet i vardagen Identifiera och bygga på det som fungerar Förstärka delaktighet, egenmakt och återhämtningsförmåga Hjälpa individen att se mening och syfte trots lidande Att arbeta utifrån KASAM är inte en metod – det är ett förhållningssätt, där människans styrkor står i centrum. Det kan handla om små vardagliga handlingar: en tydlig rutin, ett vänligt samtal, en påminnelse om att man har betydelse. 💭 Hur kan du som undersköterska bidra till att öka begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för en person i psykisk ohälsa?

📄 Sammanfattning av modeller och perspektiv vid psykisk ohälsa Genom att kombinera olika förklaringsmodeller och psykologiska perspektiv kan vårdpersonal få en mer nyanserad och användbar förståelse för psykisk ohälsa. Ingen modell är komplett på egen hand – men tillsammans bildar de en helhet där både kropp, tanke, känsla och omgivning får ta plats. Detta register erbjuder en översikt över de modeller och perspektiv som behandlats i kapitlet, med fokus på deras kärna och tillämpning inom psykiatrisk vård och omsorg. 🔹 Förklaringsmodeller Biologisk modell Fokuserar på hjärnans kemi, genetik och ärftlighet som orsak till psykisk ohälsa. Psykologisk modell Ser individens tankar, känslor och inre konflikter som avgörande för psykisk hälsa. Social modell Lyfter faktorer som relationer, livsvillkor och sociala sammanhang. Stress–sårbarhetsmodellen Betonar samspelet mellan inre sårbarhet och yttre belastning. Används brett för att förklara uppkomsten av psykisk ohälsa. 🔹 Psykologiska perspektiv Medicinsk-biologiskt perspektiv Förklarar psykisk sjukdom utifrån hjärnans funktioner, signalsubstanser och ärftlighet. Psykodynamiskt perspektiv Utgår från omedvetna processer, barndomserfarenheter och inre konflikter. Kognitivt perspektiv Fokuserar på hur tankar, tolkningar, minne och inre språk påverkar känslor och beteenden. Humanistiskt perspektiv Ser varje individ som en aktiv och utvecklingsinriktad människa med behov av mening, frihet och självförverkligande. Behavioristiskt perspektiv Bygger på inlärningsteori och visar hur beteenden formas och förändras genom förstärkning. Socialpsykologiskt perspektiv Lyfter betydelsen av grupptryck, normer, roller, stigma och tillhörighet. Salutogent perspektiv Fokuserar på hälsa snarare än sjukdom och hur känsla av sammanhang (KASAM) kan bidra till återhämtning. 💭 Hur påverkas ditt sätt att se på psykisk ohälsa av vilket perspektiv du utgår ifrån – och vad händer när du växlar mellan flera?

📄 Det salutogena perspektivet Medan de flesta psykologiska perspektiv försöker förklara varför människor blir sjuka, ställer det salutogena perspektivet en annan fråga: Begreppet salutogenes kommer från latinets salus (hälsa) och grekiskans genesis (ursprung), och myntades av Aaron Antonovsky, en medicinsk sociolog som forskade på kvinnor som överlevt koncentrationsläger under andra världskriget. Han förundrades över hur vissa av dessa kvinnor, trots fruktansvärda trauman, ändå kunde uppleva hälsa, balans och livsmening. Hans slutsats: hälsa är inte ett "allt eller inget" – utan ett kontinuum. Alla människor befinner sig någonstans mellan hälsa och ohälsa, och det viktiga är att förstå vad som hjälper oss att röra oss mot det friska. Känsla av sammanhang (KASAM) Antonovsky formulerade tre nyckelfaktorer som skapar förutsättningar för hälsa – även under psykisk påfrestning. Tillsammans bildar de det han kallade KASAM (Känsla Av SAMmanhang): Begriplighet – att livet är förutsägbart och begripligt Hanterbarhet – att man har resurser för att möta krav Meningsfullhet – att det man gör har en inre betydelse KASAM är alltså ett inre förhållningssätt. Det handlar inte om att allt i livet måste vara lätt – utan om att individen känner att det är värt att kämpa. Ju starkare KASAM, desto bättre psykisk hälsa. Salutogen vård och omsorg Inom psykiatrisk vård innebär ett salutogent förhållningssätt att: Fokusera på det som fungerar, inte bara på problem Stärka individens egenskaper, copingstrategier och resurser Skapa struktur, förutsägbarhet och meningsfulla aktiviteter Främja delaktighet och självbestämmande Det är inte bara behandling som helar – mening, sammanhang och relationer har minst lika stor betydelse. Fallet Marcus Marcus är 50 år och har återkommande depressioner. Han är sjukskriven sedan länge och har svårt att se någon framtidstro. Trots många behandlingsförsök känner han sig nedstämd, ensam och hopplös. En undersköterska på hans boende börjar samtala med honom om hans tidigare liv. Det visar sig att Marcus en gång i tiden arbetat som vaktmästare – och trivts med praktiskt arbete. Personalen föreslår att han ska hjälpa till med små uppgifter på boendet: byta glödlampor, fixa gardiner, hämta post. Till en början är Marcus skeptisk, men han märker snart att de små uppdragen gör skillnad. Han får struktur, uppskattning och känner sig behövd. Gradvis väcks hans känsla av sammanhang – och därmed en ny riktning. 💭 Hur kan du som undersköterska hjälpa till att skapa begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i vardagen för den du vårdar?

📄 Det socialpsykologiska perspektivet Människan är en social varelse. Vi formas, påverkas och utvecklas i samspel med andra. Det socialpsykologiska perspektivet fokuserar på just detta – hur individen påverkas av grupper, normer, roller och relationer. Det är ett perspektiv som förklarar varför vi ibland förändrar vårt beteende i olika sammanhang, hur makt och status spelar roll och varför tillhörighet kan vara avgörande för psykisk hälsa. Inom psykiatrisk vård hjälper perspektivet oss att förstå hur miljö, bemötande och sociala strukturer bidrar till både ohälsa och återhämtning. Gruppens kraft och individens roll Socialpsykologer som Solomon Asch och Stanley Milgram visade i sina experiment hur starkt vi påverkas av andras åsikter och förväntningar. Även om vi har egna övertygelser kan vi anpassa oss för att slippa konflikt eller utanförskap. Det gäller i vardagen – och i psykiatrin. Roller och gruppnormer påverkar: Hur mycket en person vågar uttrycka sig Hur identiteten formas inom en familj eller institution Hur självkänsla och social tillhörighet utvecklas eller bryts ned I vården är det därför viktigt att vara medveten om hur miljön påverkar individens beteende, upplevelse av kontroll och känsla av värde. Normer, stigma och avvikelse Det socialpsykologiska perspektivet belyser också hur normer definierar vad som anses vara “normalt” – och hur människor som avviker kan stigmatiseras. Personer med psykisk ohälsa riskerar att: Bli bemötta med rädsla eller misstro Bli reducerade till sin diagnos Bli utestängda från social gemenskap Det här skapar en ond cirkel: Ju mer man blir utanför, desto mer försämras självbild och psykisk hälsa. Det är därför viktigt att förstå att återhämtning inte bara sker individuellt – utan också socialt. Fallet Bo Bo är 60 år och har levt med schizofreni sedan han var i 20-årsåldern. Efter många år på institution flyttade han till ett boendestöd i ett lugnt område. Personalen märker att Bo ofta är tyst, isolerar sig och undviker ögonkontakt. I samtal uttrycker han känslan av att vara "fel" och inte passa in bland andra. Genom socialpsykiatriska insatser får Bo möjlighet att delta i en samtalsgrupp där han möter andra i liknande situationer. Han får också stöd att delta i en odlingsgrupp, där uppgifterna är enkla men gemenskapen tydlig. Med tiden börjar Bo dela med sig av tankar, skratta och återta något av sitt sociala jag. Varken medicin eller terapi ensam hade åstadkommit detta – men social tillhörighet gjorde skillnad. 💭 Hur kan du som undersköterska arbeta för att stärka människors känsla av tillhörighet – särskilt hos dem som känner sig utanför?

📄 Det behavioristiska perspektivet Det behavioristiska perspektivet uppstod i början av 1900-talet som ett försök att göra psykologin mer vetenskaplig och objektiv. Förespråkarna ville fokusera på det som går att mäta – beteenden – snarare än tankar och känslor, som ansågs för svåra att observera och kontrollera. Enligt behaviorismen är våra beteenden inlärda genom samspel med omgivningen. Vi upprepar sådant som leder till belöning (förstärkning), och undviker sådant som leder till obehag eller inte ger något tillbaka. Det här gäller både djur och människor – och påverkar allt från vanor till hur psykiska symtom uppstår och vidmakthålls. Klassisk betingning – från Pavlov till Watson Ivan Pavlov, en rysk fysiolog, upptäckte att hundar kunde lära sig associera ett neutralt stimuli (en klocka) med mat, så att de började salivera redan vid ljudet. Denna princip, som han kallade klassisk betingning, visade att beteenden kunde läras in genom upprepade kopplingar. Men det var John B. Watson (1878–1958), ofta kallad “behaviorismens fader”, som först använde klassisk betingning inom psykologin och betonade dess roll i mänskligt beteende. Watson menade att all mänsklig utveckling är ett resultat av miljöpåverkan – inte arv – och att beteenden formas genom inlärning. Hans mest kända experiment, “Lilla Albert”, demonstrerade hur en liten pojke lärdes att frukta en vit råtta efter att ha hört ett högt ljud varje gång han såg den. Rädslan generaliserades senare till andra vita föremål. Trots etiska invändningar visade studien tydligt att rädsla kan läras in – och därmed också läras om. Operant betingning – Skinner och förstärkning B.F. Skinner vidareutvecklade Watsons idéer och fokuserade på hur konsekvenser formar beteenden. Med hjälp av begrepp som positiv och negativ förstärkning visade han hur vi tenderar att upprepa beteenden som leder till belöning, och undvika sådana som leder till obehag eller ignoreras. Inom psykiatrin används dessa principer än i dag: Positiv förstärkning: personen får något önskvärt (t.ex. uppmärksamhet, trygghet) Negativ förstärkning: något obehagligt försvinner (t.ex. ångest minskar vid undvikande) Utsläckning: ett beteende slutar ge effekt och försvagas över tid Inlärda beteenden och psykisk ohälsa Många psykiska symtom kan ses som inlärda reaktioner på stress eller hot, särskilt vid ångest, fobier, tvång eller aggressivitet. Även självskadebeteenden eller undvikanden kan förstärkas om de leder till tillfällig lättnad. Därför fokuserar behandlingen på att: Identifiera vilka mönster som upprätthåller symtomen Exponera individen för det som undviks Belöna alternativt beteende I praktiken handlar det om att förstå vad som förstärker ett beteende – och använda det för att bygga nytt. Fallet Cecilia Cecilia är 24 år och bor i ett stödboende för unga vuxna med psykisk ohälsa. Hon har en bakgrund med upprepade trauman och har utvecklat ett mönster där hon isolerar sig, hoppar över måltider och ofta undviker ögonkontakt. Personalen har först försökt prata med henne, men märkt att det ofta förvärrar tillståndet. Istället börjar en undersköterska systematiskt belöna små steg mot kontakt – som att säga hej, sätta sig vid bordet, eller delta kort i ett samtal. Inga krav ställs, men varje ansträngning bemöts med lugn närvaro och uppmuntran. Med tiden börjar Cecilia visa fler sociala beteenden, och hennes inre trygghet ökar. Genom att förstärka det önskade – och inte reagera på det destruktiva – har personalen brutit ett inlärt mönster. 💭 Hur kan du i din vardag påverka patienters beteenden genom små men konsekventa förstärkningar – även utan att säga ett ord?

📄 Det humanistiska perspektivet Det humanistiska perspektivet växte fram som en motreaktion till de psykodynamiska och beteendefokuserade teorier som dominerade under 1900-talets första hälft. Där tidigare perspektiv ofta betonade sjukdom, brister eller inlärda reaktioner, lyfter det humanistiska perspektivet istället människans resurser, potential och personliga utveckling. I centrum står människan som en fri, reflekterande och ansvarstagande varelse med en inneboende strävan att växa, förstå sig själv och leva i samklang med sina värderingar. Två viktiga namn inom perspektivet är Carl Rogers och Abraham Maslow. Carl Rogers – det villkorslösa bemötandet Carl Rogers, en amerikansk psykolog, betonade vikten av empati, äkthet och villkorslös acceptans i mötet med människor. Han utvecklade den klientcentrerade terapin, där relationen mellan terapeut och klient ses som det viktigaste verktyget för förändring. Rogers menade att psykisk ohälsa ofta uppstår när en person inte får vara sig själv, eller försöker leva upp till andras krav istället för sina egna inre behov. För att må bra behöver individen bli sedd, hörd och bekräftad som den är – inte som andra vill att den ska vara. Abraham Maslow – behovspyramiden Maslow formulerade sin välkända behovshierarki, som beskriver olika nivåer av mänskliga behov: Fysiologiska behov – mat, sömn, syre Trygghetsbehov – säkerhet, stabilitet Sociala behov – gemenskap, kärlek, tillhörighet Självkänslobehov – uppskattning, respekt Självförverkligande – att bli den man är ämnad att vara Enligt Maslow kan inte högre behov tillfredsställas om de grundläggande inte är uppfyllda. I vården innebär det att vi inte bara kan fokusera på sjukdom – vi måste också möta individens mänskliga behov och existentiella längtan. Fallet Sandra Sandra är 41 år och har nyligen blivit utskriven från en psykiatrisk avdelning efter en längre depression. Hon känner sig vilsen, låg i energi och beskriver sin vardag som tom. Under samtal med personal säger hon: "Jag vet inte vem jag är längre. Jag bara existerar." Undersköterskan som möter henne är lyhörd och närvarande. Istället för att fokusera på symtom ställer hon frågor som: "Vad brukade göra dig glad?", "Vad tycker du känns meningsfullt?" och "Finns det något du längtar efter att återvända till?" Sakta börjar Sandra beskriva sin tidigare passion för trädgårdsskötsel och sin dröm om att börja måla igen. Med stöd från vårdteamet får hon möjlighet att utforska det – och sakta återuppstår något av det som känts förlorat. Vårdnära tillämpning Det humanistiska perspektivet påminner vårdpersonalen om att se människan bakom symtomen. Det handlar inte bara om att dämpa lidande, utan också om att väcka livslust, återge mening och skapa möjligheter till delaktighet och självbestämmande. I psykiatrisk vård kan det betyda: Att lyssna aktivt utan att döma Att bekräfta individens erfarenheter och känslor Att ge utrymme för reflektion och val Att stötta patientens egna mål, inte bara vårdens Att bli bemött som en människa, inte som en diagnos – det kan vara början på återhämtning. 💭 Hur påverkar det ditt arbetssätt när du ser varje patient som en människa med inneboende resurser – snarare än som ett vårdobjekt?

📄 Det kognitiva perspektivet Det kognitiva perspektivet växte fram under 1960-talet som ett svar på tidigare psykodynamiska och beteendefokuserade teorier. Istället för att gräva i det förflutna, riktar det kognitiva synsättet blicken mot hur vi tänker här och nu – och hur dessa tankar påverkar våra känslor och handlingar. Kognitiv psykologi utgår från att människor inte reagerar direkt på situationer, utan på tolkningar av situationer. Två personer kan hamna i samma läge – men reagera helt olika, beroende på vad de tänker. Det är våra inre tankemönster som styr mycket av vårt mående. Perception, minne och inre tankevärld Kognitiv psykologi omfattar flera viktiga funktioner i hjärnan, som tillsammans formar vår upplevelse av världen: Perception handlar om hur vi tolkar sinnesintryck. Det är alltså inte verkligheten i sig vi reagerar på – utan vår tolkning av den. En person med ångest kan t.ex. tolka ett neutralt ansiktsuttryck som hotfullt. Minne formar våra grundantaganden. Tidigare erfarenheter lagras och påverkar hur vi bedömer nya situationer. Tankar uppstår som snabba, automatiska reaktioner. De är ofta omedvetna och negativa vid psykisk ohälsa. Språk spelar en central roll. Det vi säger till oss själva – inre dialog – kan antingen vara nedbrytande eller uppmuntrande. Att förändra språket är därför ett viktigt verktyg i kognitiv terapi. Kognitiv beteendeterapi (KBT) KBT är en av de mest använda terapiformerna inom psykiatrin i dag. Den kombinerar kognitiv teori med beteendeförändring: Först identifierar man problematiska tankar och situationer där de uppstår Sedan tränar man på att ifrågasätta dessa tankar och agera på nya sätt Fokus ligger på här och nu, med konkreta mål och tydlig struktur KBT används framgångsrikt vid depression, ångest, tvångssyndrom, PTSD, ätstörningar och mycket mer. Fallet Dag Dag är 36 år och söker hjälp för stark social ångest. Han säger att han ofta känner sig bortgjord och dum i sociala situationer, och undviker därför fester, arbetsmöten och ibland även att handla mat. Hans självkänsla är låg, trots att han objektivt är både kompetent och vänlig. Under samtal framkommer att Dag ofta tänker: "Alla tycker jag är konstig." Det är en automatisk tanke som aktiveras i möten med andra. Med hjälp av en behandlare börjar han ifrågasätta detta tankemönster, och personalen hjälper honom att successivt utsätta sig för nya situationer. Dag lär sig identifiera sina tolkningar – och se att de inte alltid är sanna. 💭 Hur kan det påverka ditt bemötande att se en persons symtom som uttryck för negativa tankemönster – snarare än svag vilja eller personlighet?

📄 Det psykodynamiska perspektivet Det psykodynamiska perspektivet har sitt ursprung i början av 1900-talet genom den österrikiske läkaren Sigmund Freud. Hans idéer om det omedvetna, barndomens betydelse och inre konflikter kom att revolutionera förståelsen av människans psyke. Även om mycket av Freuds teorier har omformulerats, lever de psykodynamiska tankegångarna kvar – både inom terapi och i hur vi förstår psykisk ohälsa. I detta synsätt ses psykiska symtom som uttryck för inre konflikter och omedvetna processer. Det kan handla om förbjudna känslor, ouppfyllda behov, olösta barndomserfarenheter eller bristande anknytning. Istället för att enbart lindra symtom försöker man förstå deras psykologiska innebörd: Vad vill symtomen säga? Inre konflikter och försvarsmekanismer Centralt i det psykodynamiska perspektivet är idén att människan ofta bär på känslor som är svåra att hantera. För att skydda sig utvecklar individen försvarsmekanismer, som t.ex. förnekelse, bortträngning, rationalisering eller projicering. En person som upplevt emotionell försummelse i barndomen kan till exempel ha svårt att lita på andra i vuxen ålder, även om det inte sker medvetet. Det omedvetna påverkar alltså både tankar, relationer och självbild. Personlighetens uppbyggnad enligt Freud Psykoterapi och bearbetning Behandling enligt det psykodynamiska perspektivet sker ofta genom samtalsterapi. I terapin försöker man förstå vad som döljer sig bakom symtomen, sätta ord på känslor och bearbeta tidigare erfarenheter. Det kräver tid, tillit och terapeutisk närvaro. Men även i vardaglig vård kan man arbeta psykodynamiskt – till exempel genom att lyssna aktivt, skapa trygghet och visa tålamod inför reaktioner som inte alltid är rationella. Fallet Tom Tom är 45 år och söker hjälp för återkommande panikattacker. Han har försökt medicinera men utan större effekt. Under samtal framkommer att han växt upp med en känslomässigt frånvarande pappa och en kontrollerande mamma. Tom beskriver ofta sig själv som “till lags” och har svårt att uttrycka ilska. Vidare samtal med personal visar att Toms ångest ofta triggas när han upplever att han svikit någon. Vården föreslår kontakt med en psykodynamisk terapeut, samtidigt som undersköterskor i det dagliga mötet arbetar med att bekräfta Toms känslor och skapa en tillitsfull miljö. 💭 Vad händer i bemötandet när vi stannar upp och undrar vad en persons symtom egentligen vill uttrycka – snarare än att snabbt försöka ta bort dem?

📄 Det medicinsk-biologiska perspektivet Det medicinsk-biologiska perspektivet utgår från att psykisk ohälsa i grunden har biologiska orsaker. Tankegången är inte ny – redan läkekonstens fader Hippokrates menade på 400-talet f.Kr. att psykiska rubbningar berodde på obalans i kroppsvätskorna. Under medeltiden tolkades psykisk ohälsa ofta som demonisk besatthet, men med 1800-talets framväxande vetenskap blev det möjligt att studera hjärnan och dess funktioner mer systematiskt. En viktig gestalt var Emil Kraepelin, som på 1890-talet lade grunden till den moderna psykiatriska diagnostiken. Med hjälp av systematiska observationer kunde han skilja mellan olika psykiska sjukdomar, bland annat schizofreni och manodepressivitet (bipolär sjukdom). Sedan dess har forskning inom neurovetenskap, genetik och psykofarmakologi gjort stora framsteg. Signalsubstansernas roll I dag vet vi att hjärnan kommunicerar via kemiska ämnen – signalsubstanser – som förmedlar information mellan nervceller. Obalans i dessa ämnen kan kopplas till flera psykiska tillstånd: Serotonin: påverkar humör, sömn, aptit och impulsivitet. Brist kan bidra till depression. Dopamin: påverkar motivation och belöning. För hög nivå kopplas till psykos. Noradrenalin: aktiverar stressystemet. Rubbad nivå kan leda till ångest eller depression. GABA: dämpar hjärnans aktivitet. Brist kan ge oro, sömnsvårigheter och spänning. Genom att mäta och påverka dessa ämnen, till exempel med läkemedel, försöker man återställa hjärnans balans. Synen på orsaker och behandling Enligt det medicinsk-biologiska perspektivet uppstår psykisk ohälsa på grund av ärftlighet, hjärnskador, kemiska obalanser eller andra biologiska faktorer. Behandlingen fokuserar därför på psykofarmaka, ECT (elbehandling) och andra metoder som riktar sig mot kroppens funktioner. Det är dock viktigt att poängtera: även om biologiska förklaringar är centrala, är de sällan hela svaret. De flesta psykiatriska behandlingar kombinerar biologiska, psykologiska och sociala insatser. Fallet Andrea Andrea är 28 år och har nyligen diagnosticerats med bipolär sjukdom. Under flera år har hon pendlat mellan perioder av djup depression och intensiva faser med överdriven energi, sömnlöshet och impulsiva beslut. Hon har svårt att förstå vad som händer med henne och känner sig ibland främmande för sig själv. Vid utredning framkommer att psykisk sjukdom förekommer i släkten. Hennes läkare förklarar sambandet mellan diagnosen och hjärnans signalsubstanser, särskilt dopaminets roll i maniska tillstånd. Andrea får börja med stämningsstabiliserande läkemedel och blir inskriven i ett vårdteam med tät kontakt. Sakta börjar hon förstå att det inte är hennes fel – utan ett tillstånd hon kan lära sig hantera. 💭 Hur påverkar det bemötandet när du ser psykisk sjukdom som något biologiskt – snarare än som en personlig svaghet?

📄 Stress–sårbarhetsmodellen Varför drabbas vissa av psykisk sjukdom när andra i samma situation klarar sig? Hur kan någon verka stabil under lång tid – och sedan plötsligt bryta samman? Stress–sårbarhetsmodellen ger en begriplig förklaring till varför psykisk ohälsa uppstår och hur den kan förebyggas, behandlas och förstås över tid. Modellen utgår från att varje människa bär på en viss sårbarhet, som kan vara ärftlig, biologisk eller formad av livserfarenheter. Denna sårbarhet är inte ett problem i sig – men om personen utsätts för tillräckligt mycket stress, kan den psykiska balansen rubbas. Stress–sårbarhetsmodellen förklarar alltså att det är samspelet mellan yttre påfrestningar och inre motståndskraft som avgör om psykisk ohälsa utvecklas. Den bygger vidare på det biopsykosociala synsättet, men erbjuder en mer dynamisk och individanpassad förståelse. Vad menas med sårbarhet? Sårbarheten kan bestå av: Genetiska faktorer (t.ex. ärftlighet för psykisk sjukdom) Biologiska känsligheter (t.ex. låg stresstålighet) Tidiga traumatiska erfarenheter Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar Bristande självkänsla eller otrygg anknytning Alla människor har en viss sårbarhet – men den varierar i grad och typ. En person med hög sårbarhet kan leva utan problem så länge livet är i balans, men blir mer känslig för yttre förändringar. Vad menas med stress? Stress i modellen behöver inte betyda “att ha mycket att göra”. Det syftar på alla former av psykologisk belastning – exempelvis: Sorg, separationer eller arbetslöshet Sömnstörningar, sjukdom eller mobbning Förändrade livsvillkor, förväntningar eller social press När stressen blir större än individens förmåga att hantera den, kan psykisk ohälsa utvecklas. Skyddsfaktorer och återhämtning Det som skyddar individen kallas resiliens eller motståndskraft. Det kan vara: Trygga relationer Förmåga till problemlösning God självkänsla Hälsosamma vanor och meningsfull vardag Stress–sårbarhetsmodellen betonar att återhämtning inte bara handlar om behandling – utan också om att förstärka skyddsfaktorer och minska belastningar. Det handlar om helhet och hållbarhet. Ett exempel: Johanna, 53 år Johanna har levt ett till synes stabilt liv: arbete, familj, god hälsa. Men när hon under kort tid mister sin make, förlorar sitt jobb och samtidigt får klimakteriebesvär, börjar hon få ångest, sömnproblem och tappar orken. På vårdcentralen ses hon först som “utmattad”, men när tillståndet förvärras remitteras hon till psykiatrin. Personalen förstår att hennes sårbarhet har varit låg – men att stressnivån nu är mycket hög. Behandlingen handlar därför inte bara om läkemedel, utan också om samtalsstöd, social rehabilitering och struktur i vardagen. 💭 Hur kan du i din yrkesroll hjälpa till att minska stress och stärka skyddsfaktorer hos en person som befinner sig i psykisk obalans?

📄 Förklaringsmodeller till psykisk ohälsa Psykisk ohälsa väcker många frågor. Varför drabbas vissa, men inte andra? Hur ska vi förstå det som inte syns – känslor, tankar, beteenden? Inom psykiatrin används olika förklaringsmodeller för att beskriva hur psykisk ohälsa kan uppstå. Dessa modeller är inte absoluta sanningar, utan sätt att strukturera kunskap, förstå individens situation och vägleda vårdinsatser. De tre mest grundläggande modellerna är: den biologiska, den psykologiska och den sociala. Ofta används de tillsammans i det som kallas ett biopsykosocialt perspektiv – där man ser till helheten. Den biologiska modellen Den biologiska modellen utgår från att psykisk ohälsa orsakas av förändringar eller obalanser i kroppen – främst i hjärnans funktion. Det kan handla om: Signalsubstanser (t.ex. serotonin, dopamin) Genetisk sårbarhet Hjärnskador eller inflammationer Hormoner och ämnesomsättning Behandling enligt denna modell fokuserar på läkemedel, ECT, kost, sömn och annan fysisk återhämtning. Modellen är central vid behandling av exempelvis schizofreni, bipolär sjukdom och svår depression. Den psykologiska modellen Här ligger fokus på tankemönster, känslor, inlärning och tidigare erfarenheter. Psykisk ohälsa ses som ett resultat av hur individen lärt sig att tolka och reagera på omvärlden. Exempel: Negativa tankar om sig själv (vanligt vid depression) Inlärda rädslor (vid fobier och PTSD) Svårigheter att hantera känslor (vanligt vid emotionell instabilitet) Behandlingen handlar om samtal, terapi och emotionellt stöd, ofta i form av kognitiv beteendeterapi (KBT), psykodynamisk terapi eller traumabearbetning. Den sociala modellen Den sociala modellen lyfter fram livssituation, miljö och relationer. Psykisk ohälsa kan uppstå eller förvärras av: Ensamhet, isolering Arbetslöshet eller fattigdom Våld, diskriminering eller utsatthet Otrygga familjeförhållanden Här betonas vikten av trygga nätverk, socialt stöd och fungerande samhällsstrukturer. Insatser kan handla om boendestöd, kontaktpersoner, sysselsättning eller stödgrupper. Ett exempel: Mikael, 46 år Mikael har levt med ångest i många år, men söker nu hjälp för att han inte längre klarar jobbet. En utredning visar på stressrelaterad utmattning. I samtal med personal framkommer att han har en biologisk sårbarhet för ångest (hans mamma har liknande problem), ett destruktivt inre tankemönster ("Jag måste alltid vara bäst") och att han saknar socialt stöd. Personalen förstår att alla tre modellerna samverkar – Mikael behöver både läkemedel, samtalsterapi och hjälp att bryta isolering. 💭 Hur kan det hjälpa i ditt bemötande att förstå att psykisk ohälsa kan ha flera samverkande orsaker – inte bara en?

📄 Självbild, självkänsla och självförtroende vid psykisk ohälsa Hur en människa ser på sig själv påverkar hur hon mår, hur hon relaterar till andra och hur hon hanterar livets utmaningar. Självbild, självkänsla och självförtroende är centrala byggstenar i den psykiska hälsan – men de blandas ofta ihop. I psykiatrisk vård möter vi personer vars självbild är skadad, vars självkänsla är låg eller vars självförtroende sviktar i olika sammanhang. Det kan vara subtilt eller dramatiskt – men nästan alltid viktigt. Vad menas med självbild, självkänsla och självförtroende? Självbild handlar om hur en person uppfattar sig själv – sina egenskaper, sin kropp, sin roll i relation till andra. Självbilden formas tidigt i livet och påverkas av relationer, erfarenheter och spegling från omgivningen. Den kan vara realistisk, överdriven eller negativt förvrängd. Självkänsla beskriver hur mycket en person upplever sig vara värdefull som människa – oavsett prestation. En god självkänsla skapar trygghet inifrån, medan en låg självkänsla ofta leder till självkritik, beroende av andras bekräftelse och svårigheter att sätta gränser. Självförtroende däremot är mer situationsbundet och handlar om tron på sin förmåga att klara av olika uppgifter. En person kan ha gott självförtroende inom ett område (exempelvis arbete eller träning), men låg självkänsla i det personliga planet. Hur påverkar detta den psykiska hälsan? Människor med låg självkänsla löper ökad risk att drabbas av depression, ångest, ätstörningar och självskadebeteende. En negativ självbild kan förstärka känslor av skuld, skam och hopplöshet. I vissa fall är den snedvridna självbilden en del av sjukdomsbilden – till exempel vid PTSD eller emotionellt instabil personlighetsstörning. Samtidigt är det viktigt att se att en god självkänsla fungerar som en friskfaktor – den kan hjälpa individen att hantera livskriser, motgångar och social press utan att tappa fotfästet. Ett exempel: Klara, 17 år Klara är gymnasieelev och söker hjälp för sömnsvårigheter och återkommande panikattacker. Hon berättar att hon har höga krav på sig själv, känner sig misslyckad trots höga betyg och ofta jämför sig med andra på sociala medier. Under samtalen framkommer att hon har en mycket kritisk inre röst och svårigheter att glädjas åt sina framgångar. Hon kan verka självsäker utåt, men inom sig känner hon sig otillräcklig. Personalen inser att Klaras problem inte bara handlar om stress – utan om en djupt rotad osäkerhet kring hennes egen värde. Bemötande och stöd I mötet med patienter som Klara är det avgörande att vårdpersonalen bekräftar den personliga upplevelsen, snarare än att avfärda eller snabbt försöka "korrigera" negativa tankar. Det handlar om att bygga trygghet, visa respekt och stödja individens egen förmåga att formulera och omformulera sin självbild. Att få känna sig sedd, lyssnad på och tagen på allvar är ofta det första steget mot återhämtning. Undersköterskor har här en viktig roll i vardagliga situationer – genom små men konsekventa handlingar som visar att personen är värd att respekteras, oavsett vad hon känner om sig själv. 💭 Hur kan du i din yrkesroll bidra till att stärka en persons självkänsla – även när självbilden är som mest sårbar?

📄 Psykisk ohälsa och könsidentitet Att förstå hur psykisk ohälsa påverkar – och påverkas av – könsidentitet är en viktig del av dagens psykiatriska arbete. Alla människor bär på en upplevelse av sitt kön och sin könstillhörighet, men för vissa är detta förbundet med konflikter, oro och utanförskap. Transpersoner, icke-binära och andra med könsöverskridande identitet möter fortfarande stora hinder i vardagen – något som ofta får konsekvenser för den psykiska hälsan. Forskning visar att personer vars könsidentitet inte bekräftas eller förstås av omgivningen löper högre risk att drabbas av psykisk ohälsa. Det handlar om ökad förekomst av ångest, depression, suicidtankar och självskadebeteende. Orsakerna är inte identiteten i sig – utan det bemötande, den utsatthet och det utanförskap individen möter i samhället. Minoritetsstress och psykisk ohälsa Begreppet minoritetsstress används för att beskriva den kroniska stress som uppstår när en person tillhör en minoritetsgrupp som ständigt måste förhålla sig till normer, ifrågasättanden och fördomar. Det kan handla om: Att ständigt bli felkönad Att behöva förklara sin identitet för vårdpersonal Att inte tas på allvar i psykisk ohälsa Att leva med rädsla för diskriminering eller våld Denna form av stress bryter långsamt ned självkänslan och tryggheten, och den kan bidra till att psykiska symtom blir svårare att förstå, uttrycka eller söka hjälp för. Vårdpersonalens ansvar Som vård- och omsorgspersonal är det avgörande att möta varje individ med respekt för könsidentitet och självbestämmande. Det kan handla om något så enkelt – men viktigt – som att: Fråga vilket namn och pronomen personen vill bli tilltalad med Erbjuda en trygg miljö utan ifrågasättanden Bekräfta personens upplevelse utan att göra det till ett problem i sig Att skapa förtroende kräver kunskap, nyfikenhet och ödmjukhet. Vårdrelationen får inte bli ytterligare ett sammanhang där personen känner sig tvungen att försvara sin rätt att vara sig själv. Ett exempel: Alex Alex, 19 år, söker hjälp för ångest och sömnproblem. Hen identifierar sig som icke-binär och berättar att det ofta är i mötet med myndigheter och vård som ångesten förvärras. Tidigare erfarenheter av att bli kallad fel namn, ignorerad av skolkuratorn och ifrågasatt av vårdpersonal har lett till att Alex drar sig för att söka hjälp. När Alex möts av en undersköterska som lyssnar, bemöter utan fördomar och frågar om önskat pronomen – händer något. En ny känsla av trygghet börjar gro. 💭 Hur hade du själv önskat bli bemött om du levde med en könsidentitet som ofta ifrågasattes – och samtidigt kämpade med psykisk ohälsa?

📄 Frisk- och riskfaktorer vid psykisk ohälsa samt förklaringsmodeller till hur psykisk ohälsa uppstår Psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad olika faktorer som samverkar och formar individens välmående. Vissa faktorer kan skydda mot psykisk ohälsa, medan andra ökar risken att utveckla psykiska sjukdomar. För att förstå varför vissa människor drabbas av psykisk ohälsa medan andra inte gör det används olika förklaringsmodeller baserade på evidensbaserad forskning. I detta avsnitt går vi igenom frisk- och riskfaktorer för psykisk ohälsa samt de huvudsakliga förklaringsmodeller som används inom psykiatrin. Dessa modeller hjälper vårdpersonal att förstå hur biologiska, psykologiska och sociala faktorer samverkar och påverkar människans psykiska mående. Friskfaktorer – Vad skyddar mot psykisk ohälsa? Friskfaktorer är sådana aspekter i en individs liv som stärker den psykiska hälsan och minskar risken för psykisk ohälsa. Några av de viktigaste friskfaktorerna är: Socialt stöd – Att ha goda relationer med familj, vänner och kollegor stärker individens psykologiska motståndskraft. Fysisk aktivitet – Regelbunden motion har visats minska risken för depression och ångest genom att påverka hjärnans neurokemiska processer. God sömn och återhämtning – Sömnbrist ökar risken för psykisk ohälsa och kan bidra till stress, nedstämdhet och koncentrationssvårigheter. Stabil livssituation – Trygghet i arbete, ekonomi och bostad ger en känsla av kontroll och minskar stress. Psykologiska resurser – Hög självkänsla, problemlösningsförmåga och en positiv inställning bidrar till ökad motståndskraft mot psykisk ohälsa. Riskfaktorer – Vad ökar risken för psykisk ohälsa? Riskfaktorer är sådana omständigheter som ökar sannolikheten att en person utvecklar psykisk ohälsa. Några av de vanligaste riskfaktorerna inkluderar: Trauma och stress – Tidigare traumatiska upplevelser såsom misshandel, övergrepp eller förluster kan öka risken för psykisk sjukdom. Social isolering – Ensamhet och brist på stöd kan förvärra psykisk ohälsa och leda till depression och ångest. Ekonomiska svårigheter – Arbetslöshet, fattigdom och ekonomisk instabilitet kan skapa oro och stress. Missbruk – Alkohol- och drogmissbruk är starkt kopplat till psykisk ohälsa och kan förvärra redan existerande problem. Genetisk sårbarhet – Ärftliga faktorer spelar en stor roll vid många psykiska sjukdomar, inklusive schizofreni, bipolär sjukdom och depression. Somatisk sjukdom – Kroniska sjukdomar såsom diabetes, hjärt-kärlsjukdom och neurologiska sjukdomar kan påverka den psykiska hälsan negativt. Förklaringsmodeller till psykisk ohälsa Det finns flera teoretiska modeller som förklarar varför psykisk ohälsa uppstår. De mest använda modellerna inom psykiatrin är: 1. Biologisk modell Den biologiska modellen fokuserar på hjärnans funktion och genetik som orsaker till psykisk ohälsa. Centrala aspekter inom denna modell är: Obalanser i signalsubstanser som serotonin, dopamin och noradrenalin. Genetiska predispositioner för psykiska sjukdomar. Strukturella och funktionella förändringar i hjärnan (t.ex. vid schizofreni och depression). Hormonella faktorer och immunologisk påverkan på hjärnan. 2. Psykologisk modell Den psykologiska modellen utgår från individens tankemönster, känslor och beteenden. Viktiga teorier inom denna modell inkluderar: Kognitiv teori – Hur individens tankesätt påverkar känslor och beteenden. Psykodynamisk teori – Hur tidiga livserfarenheter och omedvetna konflikter påverkar den psykiska hälsan. Beteendemodell – Hur inlärda beteenden kan bidra till psykisk ohälsa, exempelvis genom undvikandebeteende vid ångest. 3. Social modell Den sociala modellen betonar att psykisk ohälsa påverkas av individens livsmiljö och omständigheter. Faktorer som anses ha stor betydelse är: Familjeförhållanden och uppväxtmiljö. Socioekonomisk status och arbetsförhållanden. Samhällsnormer och kulturella förväntningar. 4. Stress–sårbarhetsmodellen Stress–sårbarhetsmodellen är en kombination av de biologiska, psykologiska och sociala modellerna och används ofta för att förklara uppkomsten av psykiska sjukdomar. Enligt modellen har varje individ en viss sårbarhet (genetisk eller biologisk) som kan aktiveras av stressfaktorer i livet, exempelvis trauma, social isolering eller långvarig stress. Om individen har tillräckliga friskfaktorer kan hen klara av stressen, men om belastningen blir för stor kan psykisk ohälsa utvecklas. Undersköterskans roll vid arbete med psykisk hälsa och ohälsa Identifiera och uppmärksamma riskfaktorer och skyddsfaktorer hos patienter. Vara en trygg och lyhörd samtalspartner som kan erbjuda stöd och trygghet. Hjälpa patienter att etablera hälsosamma rutiner, exempelvis bättre sömn och kost. Arbeta personcentrerat och anpassa insatser efter individens behov och förutsättningar. Rapportera tecken på försämrad psykisk hälsa till sjuksköterska eller läkare. Förebyggande åtgärder och främjande av psykisk hälsa Främja goda levnadsvanor – Fysisk aktivitet, hälsosam kost och återhämtning stärker den psykiska hälsan. Erbjuda socialt stöd – Att ha ett nätverk av familj, vänner eller professionellt stöd minskar risken för psykisk ohälsa. Hantering av stress – Undervisning om stresshantering kan ge individer verktyg att bättre hantera livets utmaningar. Psykoedukation – Information om psykisk hälsa och hur man söker hjälp vid behov.