Julio Moraga

Kommunikation och stöd till den äldre och anhöriga Kommunikation är en central del av den palliativa vården. Genom att bemöta den äldre och anhöriga med öppenhet, respekt och lyhördhet kan vårdpersonalen bidra till en tryggare vårdsituation och lindra oro. Det är viktigt att skapa en dialog där den äldre känner sig hörd och anhöriga får det stöd de behöver. Brytpunktssamtal – en viktig del av palliativ vård Ett brytpunktssamtal är en strukturerad dialog mellan vårdpersonal, patient och anhöriga som hålls när vårdens mål förändras, exempelvis när en patient går in i livets slutskede. Samtalet syftar till att informera om förändringen, skapa en gemensam förståelse och anpassa vårdinsatserna efter patientens aktuella behov och önskemål. Under samtalet diskuteras vårdens inriktning, möjligheter till symtomlindring och vilken typ av stöd som finns för både patienten och de närstående. Brytpunktssamtalet är en central del av personcentrerad vård och bidrar till att säkerställa att patientens autonomi och livskvalitet respekteras fram till livets slut. Samtal om livets slut – hur personal kan bemöta oro och frågor När en person närmar sig livets slut kan det väcka många frågor, både hos den äldre och anhöriga. Öppen och ärlig kommunikation kan minska ångest och skapa trygghet. Viktiga aspekter i samtal om livets slut: Lyhördhet och närvaro – Lyssna aktivt och låt personen sätta tonen för samtalet. Tydlig och anpassad information – Ge klara besked men med hänsyn till individens behov och känslor. Respekt för önskemål – En person kan vilja tala om sin död eller undvika ämnet – båda måste respekteras. Stöd till anhöriga under sjukdomstiden Att vara anhörig till någon i livets slutskede kan vara en påfrestande och känslomässig upplevelse. Vårdpersonalen kan bidra genom att ge stöd och vägledning. Hur vården kan stötta anhöriga: Ge praktisk information om vårdförloppet, symtomlindring och vad som kan förväntas. Uppmuntra till delaktighet – Låt anhöriga vara med i vården om de önskar det. Vara lyhörd för deras behov – Anhöriga kan behöva avlastning, samtalsstöd eller bara någon som lyssnar. Närståendestöd och var man kan vända sig för att få hjälp Närståendestöd finns tillgängligt från flera instanser i samhället: Kommunen – Erbjuder avlösning i hemmet, stödgrupper och vägledning. Sjukvården – Palliativa enheter och vårdteam ger samtalsstöd och information. Försäkringskassan – Närståendepenning kan ge ekonomisk ersättning vid vård av svårt sjuk anhörig. Frivilligorganisationer – Röda Korset, Cancerfonden och Alzheimerföreningen erbjuder stödgrupper och rådgivning. Religiösa samfund – Svenska kyrkan och andra trossamfund kan erbjuda andligt stöd och samtal. Etiska aspekter och autonomi i palliativ vård Den äldre har rätt att vara delaktig i sin vård och fatta egna beslut. Samtidigt kan det uppstå situationer där individens önskemål behöver balanseras mot medicinska och etiska hänsyn. Exempel på etiska frågor i palliativ vård: Ska vårdpersonalen försöka övertyga en patient att ta smärtlindring om personen motsätter sig det? Hur hanteras situationer där anhöriga har andra önskemål än den äldre? Vad görs om en patient vill avsluta vård som fortfarande kan lindra symtom? Att respektera autonomi, kommunicera tydligt och ge stöd till både patient och anhöriga är grundläggande för att palliativ vård ska bli så trygg och värdig som möjligt.

Symtomlindring och omvårdnad vid livets slut När en person närmar sig livets slut blir symtomlindring och god omvårdnad centrala inslag i vården. Målet är att skapa största möjliga välbefinnande genom att lindra smärta, ångest, andningssvårigheter och andra obehagliga symtom. Undersköterskan har en viktig roll i att ge stöd och trygghet till både den äldre och anhöriga under denna tid. Vanliga symtom vid livets slut och hur de lindras I den sena palliativa fasen kan olika symtom uppstå, och vården anpassas efter individens behov. Smärta – Kan hanteras med läkemedel som morfin eller andra opioider. Icke-farmakologiska metoder som beröring, värme och avslappning kan också vara effektiva. Andnöd – Lungförändringar, hjärtsvikt eller oro kan ge andningssvårigheter. Läkemedel som morfin och syrgas kan lindra, liksom att skapa en lugn miljö. Ångest och oro – Kan uppstå av många skäl, både fysiska och existentiella. Lugnande läkemedel, samtal och närvaro från personal eller anhöriga kan hjälpa. Muntorrhet och svårigheter att svälja – Kan lindras med munvård, fuktande sprayer och anpassad kost. Illamående och matsmältningsproblem – Läkemedel kan ges vid behov, och små, näringstäta måltider kan underlätta matintaget. Smärtlindring och individuellt anpassad vård Smärta vid livets slut är en av de största farhågorna både för patienter och anhöriga. Smärtlindring kan ske genom: Farmakologisk behandling – Opioider, paracetamol eller kortison beroende på smärttyp. Icke-farmakologiska metoder – Massage, värme, akupunktur och avslappningstekniker. Undersköterskan har en viktig roll i att observera smärtsignaler, då en person i livets slutskede kanske inte alltid kan uttrycka sitt obehag verbalt. Vård i hemmet, på särskilt boende eller sjukhus Palliativ vård kan ges i olika vårdmiljöer beroende på individens behov och önskemål: I hemmet – (ASiH – Avancerad sjukvård i hemmet) Möjliggör att personen får vara kvar i sin trygga miljö med stöd av hemtjänst och palliativa team. På särskilt boende – Anpassad vård för de som inte kan vårdas hemma, där personal finns tillgänglig dygnet runt. På sjukhus eller hospice – För personer med komplexa vårdbehov som kräver specialiserad palliativ vård. Genom att skapa en lugn och trygg miljö, arbeta med symtomlindring och ge stöd till anhöriga kan vårdpersonalen bidra till en så värdig och fridfull sista tid som möjligt. ASiH – Avancerad sjukvård i hemmet För vissa patienter inom palliativ vård kan Avancerad sjukvård i hemmet (ASiH) vara ett alternativ till sjukhusvård. ASiH innebär att patienten får tillgång till medicinsk vård i sitt eget hem, vilket möjliggör en mer personlig och trygg vårdmiljö under livets slutskede. Vårdformen drivs av specialiserade team bestående av läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och kuratorer som arbetar tillsammans för att ge symtomlindring, medicinska insatser och psykosocialt stöd. ASiH kan innefatta smärtlindring, hantering av illamående och andningssvårigheter samt stöd till anhöriga i den svåra situationen. Genom ASiH kan vården anpassas efter patientens individuella behov, vilket kan förbättra livskvaliteten och ge patienten möjlighet att tillbringa sin sista tid i en välkänd och trygg miljö.

Vad är palliativ vård och dess principer? Palliativ vård syftar till att ge bästa möjliga livskvalitet för personer med obotlig sjukdom eller vid livets slut. Målet är inte att bota, utan att lindra symtom och ge stöd till både patienten och anhöriga. Palliativ vård kan ges under en längre period vid kroniska sjukdomar, eller under den sista tiden i livet när vården helt inriktas på symtomlindring och välbefinnande. Värdegrund och de fyra hörnstenarna i palliativ vård Den palliativa vården bygger på fyra grundläggande principer: Symtomlindring – Smärta, ångest, andnöd och andra symtom ska lindras så att personen får en så god livskvalitet som möjligt. Teamarbete – Olika professioner, såsom läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och kuratorer, samarbetar för att ge ett helhetsstöd. Kommunikation och relation – Öppen och ärlig kommunikation mellan vårdpersonal, patient och anhöriga är avgörande. Stöd till närstående – Anhöriga ska få emotionellt, praktiskt och socialt stöd både under och efter sjukdomsperioden. Skillnaden mellan tidig och sen palliativ fas Palliativ vård delas in i två faser: Tidig palliativ fas – Kan pågå i månader eller år vid exempelvis obotlig cancer, KOL eller hjärtsvikt. Här kombineras symtomlindrande behandling med fortsatt medicinsk vård. Sen palliativ fas (vård i livets slutskede) – När sjukdomen har fortskridit och fokus ligger helt på att lindra symtom och ge en trygg sista tid. Undersköterskan har en viktig roll i den palliativa vården genom att ge omvårdnad, lindra lidande och skapa en lugn och trygg miljö för både den äldre och anhöriga. Tillägg: Palliativ vårdfilosofi och WHO:s definition Palliativ vårdfilosofi handlar om att vården ska vara helhetsinriktad och personcentrerad, med målet att lindra lidande och förbättra livskvalitet för personer med livshotande sjukdom. Fokus ligger inte på att bota, utan på att skapa trygghet, symtomlindring och stöd för både den äldre och de anhöriga. Enligt WHO:s definition av palliativ vård syftar vården till att: Förhindra och lindra lidande genom tidig identifiering och behandling av smärta och andra besvärande symtom. Stödja livskvalitet genom att tillgodose fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov. Inkludera anhöriga och ge dem stöd under sjukdom och efter dödsfallet. Bygga på ett multiprofessionellt teamarbete där vårdpersonalen samarbetar för att möta individens behov. WHO betonar också att palliativ vård kan ges tidigt i sjukdomsförloppet och kombineras med livsförlängande behandlingar, såsom cytostatika eller dialys, om det är i linje med patientens önskemål och behov.

Intresseorganisationer och stödinsatser för äldre och anhöriga Förutom kommunala och statliga insatser spelar frivilligorganisationer en viktig roll i att stödja äldre och deras anhöriga. Genom att samarbeta med dessa organisationer kan vården skapa ett mer omfattande stödnätverk där äldre får tillgång till socialt stöd, rådgivning och praktisk hjälp. Frivilligorganisationers roll inom äldreomsorgen Många organisationer arbetar aktivt med att förbättra livskvaliteten för äldre genom olika typer av stödinsatser. De kan erbjuda allt från rådgivning och anhörigstöd till praktisk hjälp och sociala aktiviteter. Några viktiga frivilligorganisationer inom äldreomsorgen: Cancerfonden – Erbjuder information, rådgivning och stödgrupper för personer med cancer och deras anhöriga. Alzheimerföreningen – Ger stöd till personer med demenssjukdom och deras anhöriga genom samtalsstöd och utbildningar. Röda Korset – Har besöksverksamhet, ledsagning och väntjänst för äldre som behöver stöd och sällskap. Svenska kyrkan – Erbjuder samtalsstöd, sorgegrupper och besökstjänster för äldre och anhöriga. Anhörigas Riksförbund – Stödjer anhöriga genom rådgivning, information och påverkansarbete. Vilket stöd dessa organisationer kan ge Genom att samarbeta med frivilligorganisationer kan äldre och deras anhöriga få tillgång till olika former av stöd, exempelvis: Samtalsstöd och stödgrupper – Möjlighet att prata med experter eller andra i liknande situation. Ledsagning och praktisk hjälp – Hjälp vid läkarbesök, inköp eller sociala aktiviteter. Utbildning och information – Föreläsningar och material om demens, cancer och andra sjukdomar. Digitalt stöd – Hjälp med teknik, exempelvis användning av smartphones och datorer. Systematiskt kvalitetsarbete inom vård och omsorg Samarbete med frivilligorganisationer kan också bidra till att förbättra vårdens kvalitet genom att identifiera brister och utveckla nya stödinsatser. Exempel på kvalitetsförbättringar inkluderar: Utvärdering av anhörigstöd genom samarbeten med intresseorganisationer. Implementering av nya arbetsmetoder baserade på forskning och erfarenheter från frivilligsektorn. Stärkt samverkan mellan vården och ideella krafter för att minska ensamhet och isolering hos äldre. Samverkan mellan kommun, vården och frivilligorganisationer För att äldre och anhöriga ska få bästa möjliga stöd krävs samarbete mellan olika aktörer. Vårdpersonal kan hjälpa till genom att informera äldre och anhöriga om vilka organisationer som finns tillgängliga och hur de kan ta del av deras tjänster. Genom att samverka med frivilligorganisationer kan äldreomsorgen erbjuda ett mer heltäckande stöd där individens sociala, praktiska och emotionella behov möts på ett bättre sätt.

Teamarbete och samverkan inom vården Effektivt teamarbete är avgörande för att äldre ska få en trygg och samordnad vård. Inom äldreomsorgen arbetar olika yrkesgrupper tillsammans för att möta den enskildes behov och säkerställa en god vårdkedja. Samverkan mellan vårdpersonal, sjukvård och andra aktörer minskar risken för missförstånd, förbättrar informationsöverföring och bidrar till bättre vårdresultat. Samarbete mellan olika yrkesgrupper inom äldreomsorgen I vårdteamet kan flera professioner ingå, där varje yrkesgrupp har sin specifika kompetens: Undersköterskor – Ger omvårdnad, observerar förändringar hos den äldre och rapporterar till sjuksköterska eller annan personal. Sjuksköterskor – Ansvarar för medicinska bedömningar, läkemedelshantering och handledning av undersköterskor. Fysioterapeuter och arbetsterapeuter – Arbetar med rehabilitering, förflyttningstekniker och hjälpmedelsanpassning. Läkare – Gör medicinska bedömningar, ordinerar behandling och följer upp hälsotillstånd. Kuratorer och biståndshandläggare – Erbjuder psykosocialt stöd och beslutar om biståndsinsatser såsom hemtjänst eller särskilt boende. För att vården ska fungera optimalt krävs ett öppet och respektfullt samarbete där varje yrkesgrupp bidrar med sin kunskap och erfarenhet. Kommunikation och informationsöverföring i vårdteamet Tydlig och strukturerad kommunikation är avgörande för att undvika missförstånd och säkerställa att den äldre får rätt vårdinsatser. Strategier för god kommunikation i vårdteamet: Rapportering vid skiftbyten – Kort och tydlig överlämning av viktig information om den äldres hälsotillstånd. Dokumentation i journaler – Skriftliga anteckningar säkerställer att all personal har tillgång till aktuell information. Regelbundna teammöten – Genomgång av vårdplanering och uppföljning av insatser för att förbättra samarbetet. Undersköterskan har en viktig roll i att observera förändringar hos den äldre och rapportera vidare till sjuksköterska eller annan ansvarig personal. Identifiering av behov av stöd från andra yrkesgrupper Ibland kan en äldre person ha behov av insatser från andra yrkesgrupper än den vanliga vårdpersonalen. Undersköterskan behöver vara uppmärksam på signaler som tyder på att ytterligare stöd behövs. Exempel på situationer där samverkan kan vara nödvändig: Vid tecken på försämrad rörlighet kan en fysioterapeut konsulteras för träning eller hjälpmedelsanpassning. Om en äldre visar tecken på psykisk ohälsa kan en kurator eller psykolog ge stöd och vägledning. Om den äldre har svårt att klara sig själv i hemmet kan en biståndshandläggare utreda behov av hemtjänst eller särskilt boende. Genom att tidigt identifiera behov och kommunicera dem till rätt person kan vårdpersonalen säkerställa att den äldre får bästa möjliga stöd och vård. Hur undersköterskan bidrar till en fungerande vårdkedja Undersköterskan har en central roll i att säkerställa att vård och omsorg sker på ett sammanhållet och tryggt sätt. Det innebär att: Observera och rapportera förändringar i den äldres hälsotillstånd. Samarbeta med kollegor och andra yrkesgrupper för att skapa en helhetsbild av den äldres behov. Vara lyhörd för den äldres och anhörigas synpunkter och vidarebefordra relevanta önskemål till rätt instans. Genom att arbeta strukturerat och samverka med andra yrkesgrupper kan undersköterskan bidra till en tryggare och mer individanpassad vård.

Samarbete med anhöriga och närståendestöd Anhöriga spelar en viktig roll i äldreomsorgen och är ofta de som har längst och närmast relation till den äldre. Ett gott samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga kan bidra till en mer individanpassad vård och stärka både den äldre och de närstående. Närståendestöd är en viktig del av omsorgen, då många anhöriga tar ett stort ansvar och kan behöva både praktiskt och emotionellt stöd. Vikten av samverkan mellan vårdpersonal och anhöriga Ett välfungerande samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga bygger på öppen kommunikation, respekt och tydlighet. Anhöriga kan ge viktig information om den äldre personens vanor, livshistoria och preferenser, vilket kan bidra till bättre vård och omsorg. Principer för ett gott samarbete: Vara lyhörd för anhörigas synpunkter och erfarenheter. Ge tydlig information om vårdinsatser och förändringar i den äldres hälsotillstånd. Uppmuntra delaktighet och dialog utan att ersätta den äldres självbestämmande. Stöd och avlastning för närstående – avlösning, hemtjänst och samtalsstöd Att vara anhörig till en äldre person kan vara både emotionellt och praktiskt krävande. Närståendestöd syftar till att ge avlastning och hjälp till de som vårdar en närstående. Exempel på stödinsatser för anhöriga: Avlösning i hemmet – Kommunens hemtjänst eller avlösarservice kan tillfälligt ta över vården för att ge den anhörige vila. Samtalsstöd och rådgivning – Kuratorer, psykologer eller diakoner kan ge emotionellt stöd. Stödgrupper och anhörigträffar – Möjlighet att träffa andra i liknande situationer och dela erfarenheter. Ekonomiskt stöd – Närståendepenning via Försäkringskassan kan ge rätt till ledighet för att vårda en svårt sjuk person. Närståendestöd och var man kan vända sig för att få hjälp Närstående kan få stöd från flera instanser i samhället: Kommunen – Erbjuder avlösning, stödgrupper och vägledning via biståndshandläggare. Sjukvården – Palliativa enheter och vårdteam kan ge samtalsstöd och information. Försäkringskassan – Ger möjlighet att ansöka om närståendepenning vid vård av svårt sjuk person. Frivilligorganisationer – Röda Korset, Alzheimerföreningen och Cancerfonden erbjuder stödgrupper, samtalsstöd och ledsagning. Religiösa samfund – Svenska kyrkan och andra trossamfund kan erbjuda andligt stöd och samtal. Identifiering av anhöriga som riskerar att fara illa och hur vården kan erbjuda stöd Vissa anhöriga tar ett stort ansvar för vården av sin närstående och riskerar att drabbas av utmattning eller psykisk ohälsa. Vårdpersonalen bör vara uppmärksam på tecken på överbelastning, såsom stress, trötthet eller social isolering. Hur vården kan stötta anhöriga i riskzonen: Uppmärksamma och bekräfta deras situation. Informera om avlastningstjänster och stödgrupper. Uppmuntra dem att söka hjälp vid behov, exempelvis genom vårdcentral eller kurator. Etiska aspekter vid anhörigkontakt och informationsdelning Samarbetet med anhöriga måste alltid ske med respekt för den äldres självbestämmande och integritet. Information om den äldre får endast delas med anhöriga om samtycke har givits, enligt sekretessregler. Viktiga principer vid informationsdelning: Säkerställa att den äldre har godkänt att information delas med anhöriga. Förmedla information på ett tydligt och respektfullt sätt. Beakta den äldres önskemål om vilka beslut anhöriga får vara delaktiga i. Ett gott samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga kan stärka vårdens kvalitet och säkerställa att den äldre får bästa möjliga stöd utifrån sina behov och önskemål.

Empatiskt bemötande och relationens betydelse i vården Empati är en grundläggande del av vård och omsorg. Ett empatiskt bemötande innebär att förstå och bekräfta den äldres känslor, behov och upplevelser, vilket skapar trygghet och stärker relationen mellan vårdpersonal och vårdtagare. Att visa omsorg och närvaro kan vara avgörande för att den äldre ska känna sig sedd, respekterad och värdefull. Hur empati och lyhördhet påverkar vårdupplevelsen Empati handlar inte bara om att känna med någon, utan också om att aktivt visa förståelse genom ord, kroppsspråk och handlingar. En vårdrelation som präglas av empati kan: Skapa en känsla av trygghet och förtroende. Förbättra samarbetet mellan vårdpersonal och den äldre. Minska oro och ångest vid vårdsituationer. Exempel på empatiskt bemötande: Bekräfta känslor genom att lyssna aktivt och spegla personens upplevelser. Vara närvarande i samtalet – undvik att stressa eller avbryta. Anpassa röstläge och tonfall för att förmedla lugn och trygghet. Att skapa trygghet genom närvaro och respekt Att känna sig trygg i sin vård är en grundläggande rättighet för alla äldre. Genom att vårdpersonalen visar närvaro och respekt kan den äldre känna sig mer delaktig och förstådd. Strategier för att skapa trygghet: Ta sig tid att lyssna och inte stressa igenom vårdsituationer. Behandla varje individ med värdighet, oavsett fysiskt eller kognitivt tillstånd. Respektera personliga gränser och alltid be om lov innan fysiska moment utförs. Undersköterskans roll i att bemöta oro och emotionella behov Många äldre kan känna oro inför sin hälsa, sin framtid eller sin livssituation. Undersköterskan har en viktig roll i att bemöta dessa känslor och skapa en vårdmiljö där den äldre känner sig trygg och förstådd. Så kan undersköterskan bemöta oro: Ge lugnande och realistisk information om vårdsituationen. Vara ett stöd i samtal där den äldre uttrycker rädsla eller ensamhet. Ha tålamod och bekräfta den äldres känslor utan att avfärda dem. Empati, lyhördhet och respekt är grundpelare i ett gott bemötande och kan göra stor skillnad för den äldre personens upplevelse av vården.

Pedagogiskt bemötande för att stärka delaktighet Delaktighet är en grundläggande rättighet för äldre inom vården. Genom ett pedagogiskt bemötande kan vårdpersonalen stärka den äldres förståelse för sin egen vård och skapa en tryggare och mer individanpassad omsorg. Att kommunicera på ett sätt som är tydligt, anpassat och respektfullt gör det lättare för den äldre att vara delaktig i beslut om sin egen hälsa och omsorg. Hur vårdpersonal kan stödja den äldres förståelse och beslutsförmåga Många äldre kan ha svårigheter att ta till sig information, särskilt vid nedsatt hörsel, kognitiv svikt eller stress. Ett pedagogiskt bemötande innebär att anpassa kommunikationen så att den äldre får möjlighet att förstå sin situation och känna sig delaktig i besluten. Strategier för att stärka förståelsen: Använd enkla och tydliga ord för att undvika missförstånd. Ställ frågor och lyssna aktivt för att säkerställa att informationen når fram. Ge information i små steg så att den äldre får tid att bearbeta den. Använd hjälpmedel som bilder, skriftlig information eller tydliga exempel för att förstärka budskapet. Anpassad kommunikation vid kognitiv svikt eller språksvårigheter För personer med demens eller språkliga hinder krävs särskilda strategier för att kommunikationen ska bli begriplig och trygg. Kommunikationsstrategier vid kognitiv svikt: Tala lugnt och i korta meningar, upprepa vid behov. Bevara ögonkontakt och använd bekräftande kroppsspråk. Ge personen extra tid att svara och reagera. Undvik att rätta eller ifrågasätta minnesluckor – bekräfta istället känslan bakom orden. Vid språkliga svårigheter kan tolkhjälp eller visuella hjälpmedel användas för att underlätta förståelsen. Delaktighet i vårdbeslut och individanpassad information Att vara delaktig i sin egen vård stärker känslan av självbestämmande och trygghet. Delaktighet innebär att den äldre får möjlighet att göra val och påverka sin vardag utifrån sina behov och önskemål. Exempel på hur vårdpersonal kan stärka delaktighet: Erbjud alternativ när det är möjligt, till exempel i val av mat, kläder eller dagliga aktiviteter. Låt den äldre få vara med i diskussioner om sin vård och omsorg. Förklara vilka valmöjligheter som finns och vilka konsekvenser olika beslut kan få. Genom att bemöta äldre på ett pedagogiskt sätt kan vårdpersonalen stödja individens förmåga att förstå sin situation, fatta beslut och känna sig trygg i sin vård.

Etiskt bemötande och respekt för den äldres autonomi Att bemöta äldre på ett etiskt sätt innebär att alltid respektera deras rättigheter, värdighet och självbestämmande. Inom vården kan det ibland uppstå situationer där den äldres önskemål krockar med vad personalen anser vara bäst för individens hälsa och säkerhet. I sådana fall är det viktigt att balansera omsorgen med den äldres rätt att fatta egna beslut. Vad innebär ett etiskt bemötande i äldreomsorgen? Etik inom vården handlar om att göra val som grundar sig på respekt, rättvisa och individens bästa. Ett etiskt bemötande innebär att: Respektera den äldres rätt att uttrycka sina åsikter och fatta egna beslut. Undvika att påtvinga den äldre en lösning utan att först ha diskuterat alternativ. Vara medveten om att varje individ har sin egen livshistoria, bakgrund och personliga värderingar. Att respektera den äldres självbestämmande och värdighet Självbestämmande är en grundläggande rättighet och innebär att den äldre har rätt att fatta beslut om sin egen vård och omsorg, även om dessa val inte alltid är de mest hälsosamma. Exempel på att respektera självbestämmande: Låta en äldre person välja sina kläder och mat även om personalen har andra rekommendationer. Acceptera att en person tackar nej till viss vård eller medicinering efter att ha fått tydlig information om konsekvenserna. Ge den äldre utrymme att uttrycka sina önskemål och inte förminska deras behov eller känslor. Balansen mellan omsorg och den äldres rätt att fatta egna beslut Vissa äldre har nedsatt beslutsförmåga på grund av demens eller andra kognitiva sjukdomar. Då uppstår en etisk utmaning där personalen behöver väga den äldres självbestämmande mot behovet av skydd och säkerhet. Exempel på etiska dilemman: När en person med demens vill gå ut ensam: Ska personalen låta individen gå, eller vidta åtgärder för att skydda denne från att gå vilse? När en äldre vägrar att äta: Ska personalen försöka övertala personen att äta, eller acceptera beslutet? När en person inte vill duscha: Hur kan personalen motivera individen utan att kränka dennes integritet? Ett etiskt bemötande handlar om att hitta en balans där den äldres integritet bevaras samtidigt som vårdpersonal säkerställer att individen får en trygg och anpassad omsorg.

Kommunikation som pedagogiskt verktyg i äldreomsorgen Kommunikation är inte bara ett sätt att förmedla information, utan också ett pedagogiskt verktyg för att stödja äldre i att förstå sin vård, göra egna val och känna sig delaktiga. En tydlig och anpassad kommunikation kan stärka både individens självständighet och trygghet i vården. Hur vårdpersonal kan förmedla information på ett tydligt och respektfullt sätt Många äldre kan ha svårt att ta till sig information på grund av nedsatt hörsel, kognitiv svikt eller stress. Det är därför viktigt att vårdpersonalen anpassar sitt sätt att kommunicera för att säkerställa att budskapet når fram. Effektiva kommunikationsstrategier: Tala lugnt och tydligt – Använd enkla meningar och undvik fackspråk. Använd visuella hjälpmedel – Bilder, scheman eller skriftliga instruktioner kan underlätta förståelsen. Bekräfta förståelse – Ställ frågor för att säkerställa att den äldre har uppfattat informationen korrekt. Att skapa delaktighet genom lyhördhet och bekräftelse Att känna sig delaktig i sin vård stärker individens självbestämmande och livskvalitet. Genom att lyssna aktivt och visa att den äldre blir hörd kan vårdpersonalen skapa en mer jämlik kommunikation. Så skapas delaktighet i vården: Ställ öppna frågor – Uppmuntra den äldre att uttrycka sina åsikter och önskemål. Ge valmöjligheter – Även små val, som vad personen vill äta eller när hen vill få hjälp, kan öka känslan av självbestämmande. Anpassa kommunikationen efter individen – Vissa behöver mer tid, andra föredrar kort och konkret information. Kommunikation i team och vikten av tydlig dokumentation För att vården ska fungera smidigt krävs en tydlig kommunikation mellan kollegor. Missförstånd kan leda till felaktiga vårdinsatser och minska patientsäkerheten. Viktiga aspekter av kommunikation i teamet: Strukturerade överlämningar – Rapportering av information ska vara tydlig och relevant. Skriftlig dokumentation – Journalanteckningar ska vara korrekta och lättförståeliga för all personal. Kommunikation vid förändringar – Om en äldre person visar förändrade symtom eller beteenden är det viktigt att detta kommuniceras snabbt och effektivt. Genom att använda kommunikationen som ett pedagogiskt verktyg kan undersköterskan bidra till att äldre blir mer informerade, delaktiga och trygga i sin vård.

Faktorer som påverkar kommunikationen Kommunikation inom äldreomsorgen kan påverkas av flera faktorer, både hos den äldre personen och vårdpersonalen. Att förstå och anpassa kommunikationen efter individuella behov är avgörande för att skapa en trygg och meningsfull dialog. Kommunikationshinder såsom hörselnedsättning, kognitiv svikt och språkliga barriärer Många äldre har nedsatt hörsel, vilket kan göra det svårt att uppfatta samtal, särskilt i miljöer med mycket bakgrundsljud. För personer med kognitiv svikt, exempelvis vid demenssjukdom, kan språket förändras och förståelsen försämras. Strategier för att övervinna kommunikationshinder: Vid hörselnedsättning: Tala tydligt, använd enkla meningar och minska bakgrundsljud. Vid demens eller kognitiv svikt: Använd korta, konkreta meningar och upprepa vid behov. Vid språkliga barriärer: Använd tolkhjälp, kroppsspråk eller bilder för att förtydliga budskap. Kroppsspråkets betydelse och hur det kan förstärka eller försvåra kommunikationen Kroppsspråk utgör en stor del av kommunikationen och kan påverka hur ett budskap uppfattas. Ansiktsuttryck, tonfall, gester och ögonkontakt kan förstärka det som sägs, men också leda till missförstånd om signalerna inte överensstämmer med orden. Exempel på positivt kroppsspråk i vården: Ögonkontakt och ett lugnt ansiktsuttryck skapar trygghet. Öppen hållning och bekräftande nickar visar intresse och närvaro. Fysisk beröring vid rätt tillfälle, såsom en hand på axeln, kan förmedla omtanke. Strategier för att underlätta kommunikation vid demens eller språksvårigheter Vid demenssjukdom förändras ofta språket gradvis. Personen kan ha svårt att finna ord, upprepa samma fraser eller missförstå information. Kommunikationsstrategier vid demens: Använd ja- och nej-frågor istället för öppna frågor för att underlätta svar. Ge tid och var tålmodig – stress kan göra det svårare att förstå och uttrycka sig. Bekräfta och upprepa information med enkla ord och tydliga gester. Genom att förstå och anpassa kommunikationen efter individens förutsättningar kan vårdpersonal skapa en mer begriplig, respektfull och trygg vårdmiljö.

Professionellt förhållningssätt och etiska aspekter i kommunikationen Kommunikation inom vård och omsorg ska präglas av respekt, tydlighet och en värdegrund som säkerställer individens rätt till delaktighet och självbestämmande. Professionellt förhållningssätt innebär att vårdpersonal alltid bemöter den äldre med empati, integritet och saklighet – även i utmanande situationer. Värdegrund i Socialtjänstlagen och dess betydelse för kommunikationen Socialtjänstlagen (SoL) slår fast att vård och omsorg ska bygga på respekt för människors självbestämmande och värdighet. Detta har stor betydelse för hur kommunikationen ska ske inom äldreomsorgen: Självbestämmande – Den äldre ska ha möjlighet att uttrycka sina önskemål och få stöd i att fatta egna beslut. Delaktighet – Kommunikation ska vara lyhörd och skapa möjlighet för den äldre att påverka sin vård. Integritet – Samtal om hälsa och omsorg ska ske på ett respektfullt sätt och i en trygg miljö. Empatiskt och personcentrerat bemötande i vårdsituationer Att anpassa kommunikationen efter individens förutsättningar är en del av ett professionellt förhållningssätt. Personcentrerad vård innebär att man tar hänsyn till individens behov, bakgrund och preferenser i kommunikationen. Nycklar till empatiskt bemötande: Lyhördhet och aktivt lyssnande – Visa intresse för individens tankar och känslor. Anpassat språk – Undvik fackspråk och formulera information på ett enkelt och tydligt sätt. Bekräftelse och respekt – Respektera individens känslor och ge bekräftelse på att de blir hörda. Hur undersköterskan kan hantera konflikter och känslomässigt laddade samtal Vårdpersonal kan ibland hamna i situationer där kommunikationen blir svår, exempelvis vid oenighet om vårdinsatser eller när en äldre person eller anhörig reagerar med frustration. Strategier för konflikthantering: Behåll lugnet – En professionell hållning innebär att inte låta sig dras in i konflikten känslomässigt. Visa förståelse och tålamod – Låt personen få uttrycka sina känslor och visa att du tar dem på allvar. Fokusera på lösningar – Försök att hitta en väg framåt genom att ge tydlig information och vara flexibel där det är möjligt. Genom att ha ett professionellt och etiskt förhållningssätt i kommunikationen kan vårdpersonal bidra till en tryggare och mer respektfull vårdmiljö där den äldre känner sig sedd och respekterad.

Kommunikation vid svårare samtal Att kommunicera i svåra situationer är en viktig del av vårdpersonalens arbete. Svåra samtal kan handla om att informera en äldre person om sjukdom, funktionsförlust eller förändringar i deras vård, eller att stötta anhöriga vid livets slutskede. En empatisk och tydlig kommunikation kan göra stor skillnad för hur den äldre och deras närstående hanterar situationen. Kommunikation med äldre vid livsförändringar, sjukdom och kris När äldre möter svåra besked, såsom en allvarlig diagnos eller behov av ökad vård, är det viktigt att samtalet sker med respekt och förståelse. Många äldre kan reagera med sorg, oro eller rädsla inför förändringar, och det kräver att vårdpersonalen har förmåga att lyssna och anpassa kommunikationen efter individens behov. Strategier för att hantera svåra samtal med äldre: Använd ett lugnt och empatiskt tonfall för att skapa trygghet. Ge tydlig och anpassad information – undvik fackspråk och var lyhörd för den äldres reaktion. Bekräfta känslor genom att visa förståelse för den äldres oro och upplevelser. Ge tid för frågor och reflektion – det kan ta tid att bearbeta svåra besked. Samtal med anhöriga vid svåra besked och etiska dilemman Anhöriga kan ofta känna oro, skuld eller frustration när en äldre närstående drabbas av sjukdom eller blir beroende av vård. Kommunikation med anhöriga kräver därför både empati och tydlighet. Att tänka på i samtal med anhöriga: Var tydlig och informativ – anhöriga behöver korrekt information för att kunna hantera situationen. Lyssna på deras oro och frågor – att få sätta ord på känslor kan minska stress. Stötta vid etiska dilemman – exempelvis om den äldre har svårt att fatta beslut om sin egen vård. Att bemöta sorg, oro och existentiella frågor Äldre personer och deras anhöriga kan ställas inför svåra existentiella frågor i samband med sjukdom, funktionsnedsättning eller livets slutskede. Att bemöta dessa frågor kräver både lyhördhet och en respektfull attityd. Bemötande vid existentiella frågor: Lyssna utan att värdera – det är viktigt att låta personen uttrycka sina tankar fritt. Erbjud närvaro och stöd – ibland räcker det att bara finnas där och bekräfta personens känslor. Ta hänsyn till personens livsåskådning och tro – vissa äldre finner tröst i andliga eller religiösa samtal. Genom att vara lyhörd, empatisk och tydlig kan vårdpersonal underlätta samtal i svåra situationer och skapa en trygg och respektfull vårdmiljö.

Trygghetsskapande åtgärder i vård och omsorg Att känna sig trygg är en grundläggande förutsättning för välbefinnande hos äldre, oavsett om de bor i eget hem eller på ett särskilt boende. Trygghet omfattar både fysisk säkerhet och en känsla av stabilitet och förutsägbarhet i vården. Genom att identifiera risker och vidta förebyggande åtgärder kan personalen skapa en tryggare miljö och minska oro hos både den äldre och anhöriga. Brandsäkerhet och utrymningsrutiner i äldreomsorgen Äldre personer har ofta nedsatt rörlighet eller kognitiva svårigheter som kan göra det svårt att snabbt sätta sig i säkerhet vid en brand. Därför är brandsäkerhet en viktig del av trygghetsarbetet inom äldreomsorgen. Viktiga förebyggande åtgärder inkluderar: Brandvarnare och släckutrustning – Ska finnas på alla boenden och kontrolleras regelbundet. Säkra elektriska apparater och spisar – För personer med kognitiv svikt kan automatiska spisvakter och tidsstyrda eluttag minska risken för brand. Utrymningsplaner och regelbundna övningar – Personalen ska vara utbildad i hur en snabb och säker evakuering genomförs. Säker läkemedelshantering och riskbedömning av medicinska tillstånd Felaktig läkemedelshantering kan utgöra en stor risk för äldre och leda till allvarliga biverkningar, över- eller underdosering och interaktioner mellan olika läkemedel. Trygg läkemedelshantering innefattar: Regelbunden läkemedelsgenomgång för att anpassa doser och minimera risker. Rätt hantering av starka läkemedel såsom blodförtunnande preparat och smärtstillande opioider. Observation av biverkningar – Personalen bör vara uppmärksam på tecken på yrsel, trötthet eller beteendeförändringar som kan bero på läkemedel. Psykosocial trygghet och hantering av hotfulla situationer Förutom fysisk trygghet är det viktigt att den äldre känner sig trygg i sin vardag och i relationen med vårdpersonalen. Personer med demens kan ibland uppleva ångest eller bete sig utåtagerande, vilket kan skapa utmaningar i vårdsituationen. För att skapa en trygg miljö bör personalen: Använda lugnt och tydligt bemötande för att minska oro och missförstånd. Arbeta med bemötandestrategier vid BPSD (beteendemässiga och psykiska symtom vid demens) för att undvika konfliktsituationer. Vara uppmärksam på tecken på otrygghet och isolering – Ensamhet och brist på socialt stöd kan påverka både psykisk och fysisk hälsa. Genom att arbeta systematiskt med trygghetsskapande åtgärder kan vårdpersonal minska risker och skapa en mer säker och förutsägbar vardag för äldre.

Hygien och smittskydd i äldreomsorgen God hygien är en grundläggande förutsättning för att förhindra smittspridning och skydda äldre personer från infektioner. Eftersom äldre ofta har ett försvagat immunförsvar kan även milda infektioner få allvarliga konsekvenser. Vårdpersonalens arbete med hygien och smittskydd är därför en central del av patientsäkerheten inom äldreomsorgen. Vanliga vårdrelaterade infektioner och smittvägar Infektioner kan spridas på olika sätt, men de vanligaste smittvägarna i äldreomsorgen är: Kontaktsmitta – Spridning via händer, ytor eller föremål, exempelvis vid bristande handhygien eller delade hjälpmedel. Droppsmitta – Spridning genom hosta och nysningar, exempelvis vid influensa eller covid-19. Luftburen smitta – Vissa virus och bakterier kan spridas genom luften, såsom vattkoppor eller tuberkulos. Fekal-oral smitta – Kan ske via förorenad mat eller vatten, exempelvis vid utbrott av magsjuka. Äldre är särskilt utsatta för vårdrelaterade infektioner som urinvägsinfektioner, lunginflammation och trycksårsinflammationer. Långvarig sängliggande, inkontinens och användning av kateter ökar risken för infektioner. Basala hygienrutiner och hur smittspridning kan förebyggas För att minska risken för smittspridning inom äldreomsorgen följs basala hygienrutiner, som omfattar: Noggrann handhygien – Handdesinfektion före och efter patientkontakt samt vid hantering av livsmedel eller medicin. Användning av skyddsutrustning – Handskar, plastförkläden och ibland munskydd eller visir vid risk för smitta. Rengöring av ytor och föremål – Regelbunden desinfektion av sängar, hjälpmedel och toaletter för att minska kontaktsmitta. Korrekt hantering av avfall och tvätt – Smutsigt linne och använda hygienartiklar ska hanteras på ett säkert sätt för att minimera smittorisk. Undersköterskans roll i hygien och säkerhet Undersköterskan har en nyckelroll i att följa hygienrutiner och vara uppmärksam på tecken på infektion hos de äldre. Detta innebär att: Se till att handhygien och skyddsutrustning används korrekt i alla vårdsituationer. Observera symtom på infektion, såsom feber, hosta eller nytillkommen förvirring. Rapportera och dokumentera smittorisker för att snabbt kunna vidta åtgärder. Informera och stödja äldre personer i att upprätthålla sin egen hygien, exempelvis genom hjälp med handtvätt eller duschning. Genom att arbeta aktivt med hygien och smittskydd kan vårdpersonalen minska risken för vårdrelaterade infektioner och bidra till en tryggare vårdmiljö för äldre.

Fallprevention och skaderisker hos äldre Fallolyckor är en av de vanligaste orsakerna till skador hos äldre och kan få allvarliga konsekvenser som frakturer, nedsatt självständighet och försämrad livskvalitet. Att förebygga fall är därför en viktig del av säkerhetsarbetet inom äldreomsorgen. Riskfaktorer för fall och skador Det finns flera faktorer som ökar risken för fall hos äldre. Fysiska förändringar som minskad muskelmassa, sämre balans och nedsatt syn kan göra det svårare att röra sig säkert. Även sjukdomar som Parkinsons, diabetes och demens kan påverka gångförmågan och öka fallrisken. Läkemedel som sömntabletter och blodtryckssänkande mediciner kan orsaka yrsel, vilket ytterligare ökar risken för fall. Omgivningen spelar också en viktig roll. Halkiga golv, dålig belysning och lösa mattor kan vara farliga hinder i hemmet eller på boendet. Brist på anpassade hjälpmedel, såsom stödhandtag i badrum och stabila möbler, kan göra att äldre lättare förlorar balansen vid förflyttningar. Strategier för att minska fallolyckor Att förebygga fall kräver både individanpassade insatser och en säker fysisk miljö. Regelbunden fysisk aktivitet och balansträning kan hjälpa äldre att bibehålla styrka och stabilitet. Fysioterapeutiska insatser kan vara avgörande för att stärka muskler och förbättra reaktionsförmåga. I vårdmiljöer och i hemmiljö kan följande åtgärder minska fallrisken: Anpassning av bostadsmiljön genom att ta bort trösklar, säkra mattor och förbättra belysning. Användning av gånghjälpmedel såsom käpp, rollator eller rullstol vid behov. Regelbunden läkemedelsgenomgång för att identifiera mediciner som påverkar balans och medvetandegrad. Användning av halksäkra strumpor och skor med bra grepp. Hjälpmedel och anpassningar för en tryggare miljö För att äldre ska kunna röra sig tryggt krävs ofta hjälpmedel och anpassningar i vardagen. Handtag vid säng och toalett, duschstolar och antihalkmattor i badrummet kan göra stor skillnad. För personer med hög fallrisk kan trygghetslarm möjliggöra snabb hjälp vid en olycka. Undersköterskan har en viktig roll i att uppmärksamma riskfaktorer, stödja den äldre i att använda hjälpmedel och skapa en säker miljö där risken för fall minimeras. Genom att kombinera fysisk träning, medicinsk uppföljning och miljöanpassningar kan fallolyckor förebyggas och äldre kan känna sig tryggare i sin vardag.

Undersköterskans roll i att främja fysisk aktivitet Undersköterskan har en central roll i att uppmuntra och stödja fysisk aktivitet hos äldre. Genom att integrera rörelse i vardagen och anpassa aktiviteter utifrån individens behov kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten och förebygga hälsoproblem. Stöd och motivation för äldre att röra sig mer Motivation är avgörande för att äldre ska bibehålla en aktiv livsstil. Undersköterskan kan: Uppmuntra till daglig rörelse genom att påminna om promenader, stretching och enkla rörelseövningar. Skapa en positiv inställning till fysisk aktivitet genom att lyfta fram fördelarna och göra träningen rolig och social. Anpassa aktiviteten efter den äldres intressen – vissa trivs bättre med promenader, andra med dans eller trädgårdsarbete. Individanpassning och anpassning av aktiviteter Varje individ har olika förutsättningar, och undersköterskan behöver anpassa aktiviteter efter den äldres funktionsförmåga: För personer med nedsatt rörlighet kan sittande rörelseövningar och mjuka stretchingövningar vara ett bra alternativ. För personer med demens kan upprepande och välbekanta rörelser, såsom promenader eller enkla danssteg, skapa trygghet. För de som återhämtar sig efter sjukdom eller skada kan anpassad träning bidra till att återfå styrka och balans. Observation av riskfaktorer och anpassning av träning efter funktionsnivå Det är viktigt att undersköterskan identifierar risker och anpassar träningen efter individens hälsa och kapacitet: Observera tecken på överbelastning eller smärta och anpassa träningen vid behov. Se till att miljön är säker – undvika hala golv och ge stöd vid balansövningar. Rapportera förändringar i funktionsförmåga så att träningen kan justeras efter individens behov. Genom att stödja fysisk aktivitet och anpassa träningen utifrån individens behov kan undersköterskan bidra till att äldre bibehåller sin hälsa, rörlighet och självständighet längre.

Träning och rörelse i äldreomsorgen Fysisk aktivitet behöver vara en naturlig del av vardagen inom äldreomsorgen. Genom att integrera rörelse i dagliga rutiner kan äldre bibehålla sin funktionsförmåga längre och minska risken för fall, muskelförlust och sjukdomar. Hur fysisk aktivitet kan integreras i dagliga vårdinsatser Även små rörelseinsatser kan göra stor skillnad. Vårdpersonalen kan uppmuntra äldre att vara aktiva genom att: Stödja självständighet vid förflyttningar – Uppmuntra till att resa sig själv från säng och stol istället för att direkt hjälpa till. Promenera dagligen – Att gå korta sträckor, även inomhus, bidrar till att bibehålla styrka och balans. Använda trappor istället för hiss – För de som klarar det kan detta vara ett enkelt sätt att träna benstyrka. Utföra rörelseövningar vid sängen – Lättare stretchövningar eller sittgymnastik kan stärka kroppen och minska stelhet. Vardagsrehabilitering och funktionsbevarande omsorg Vardagsrehabilitering handlar om att låta den äldre göra så mycket som möjligt själv för att bibehålla sina förmågor. Det kan exempelvis innebära att: Delta i sina egna dagliga rutiner – Klä sig själv, tvätta sig, duka bordet. Stödja aktiviteter i hemmet – Göra lättare hushållssysslor som att vattna blommor eller skala potatis. Använda hjälpmedel för att öka självständighet – Gånghjälpmedel, stödhandtag och anpassade bestick kan göra att den äldre klarar fler moment själv. Sociala och gruppaktiviteter som stimulerar rörelse Gruppaktiviteter inom äldreomsorgen kan göra träning roligare och öka motivationen: Sittgymnastik – Enkla rörelser som kan genomföras sittande, lämpligt för äldre med begränsad rörlighet. Dans och musikaktiviteter – Kan främja balans och koordination samtidigt som det skapar social gemenskap. Trädgårdsarbete – Att plantera blommor, rensa ogräs eller sköta växter ger både fysisk rörelse och sinnesstimulans. Att anpassa rörelse efter individens behov och intressen är nyckeln till att få fler äldre att vara aktiva.

Olika träningsformer och dess anpassning för äldre Fysisk aktivitet behöver anpassas efter individens fysiska förmåga, sjukdomar och eventuella funktionsnedsättningar. För äldre är det viktigt att träningen är varierad och innehåller både styrka, balans, kondition och rörlighet för att ge största möjliga hälsoeffekter. Styrketräning, balansövningar och konditionsträning Styrketräning: Bevarar muskelmassa och minskar risken för muskelförtvining (sarkopeni). Viktigt för att kunna resa sig från stol och säng samt utföra dagliga aktiviteter. Kan utföras med lätta vikter, gummiband eller kroppsvikt (t.ex. benböj, tåhävningar). Balansövningar: Förbättrar kroppens stabilitet och minskar fallrisken. Kan inkludera övningar som att stå på ett ben, gå på ojämnt underlag eller träning med balansplatta. Viktigt att träningen anpassas individuellt och att det finns stöd vid behov. Konditionsträning: Stärker hjärta och lungor samt förbättrar syreupptagningsförmågan. Exempel på anpassad konditionsträning: promenader, cykling, vattengymnastik och lättare dans. Regelbunden konditionsträning kan minska trötthet och förbättra den allmänna livskvaliteten. Anpassad träning vid nedsatt rörlighet och sjukdomar För äldre med sjukdomar eller funktionsnedsättningar kan träning anpassas för att passa individens förmåga. Vid demenssjukdom – Tydliga, repetitiva rörelser som promenader och dans kan bidra till ökad trygghet och stimulans. Vid stroke – Rehabilitering med fokus på koordination, styrka och rörlighet är avgörande för att återfå funktion. Vid Parkinsons sjukdom – Träning som förbättrar balans, gång och hållning kan minska stelhet och förbättra motoriken. Vid benskörhet (osteoporos) – Viktbärande aktiviteter som promenader och lättare styrketräning stärker skelettet och minskar risken för frakturer. Vid hjärtsjukdom – Konditionsträning med låg intensitet, såsom cykling och vattengymnastik, kan stärka hjärtat utan att belasta kroppen för mycket. Fysisk aktivitet för att förebygga benskörhet och ledproblem Viktbärande träning som promenader, trappgång och lätt styrketräning stärker skelettet. Vattengymnastik och mjuka rörelseövningar kan lindra ledsmärta vid artros och reumatism. Stretching och rörlighetsträning kan minska stelhet och förbättra kroppens funktion vid dagliga aktiviteter. Anpassad träning kan hjälpa äldre att behålla sin rörlighet, förbättra sin livskvalitet och minska risken för fall och skador. Genom att individanpassa träningen kan fler äldre uppleva de positiva effekterna av regelbunden fysisk aktivitet.

Fysisk aktivitet och dess betydelse för äldres hälsa Fysisk aktivitet är en av de viktigaste faktorerna för att bevara hälsa och livskvalitet vid åldrande. Regelbunden rörelse har positiva effekter på kroppens funktioner och minskar risken för många åldersrelaterade sjukdomar. Trots detta är fysisk inaktivitet ett stort problem bland äldre, och många får inte den rörelse de behöver för att upprätthålla styrka, balans och rörlighet. Hur fysisk aktivitet påverkar kroppen och förebygger sjukdomar Med stigande ålder sker naturliga förändringar i kroppen, såsom minskad muskelmassa, sämre balans och stelare leder. Genom regelbunden träning kan dessa processer bromsas, vilket gör att den äldre bibehåller sin självständighet längre. Hälsofördelar med fysisk aktivitet: Minskad risk för hjärt-kärlsjukdomar – Regelbunden rörelse stärker hjärtat, förbättrar blodcirkulationen och sänker blodtrycket. Förebyggande av diabetes – Träning förbättrar kroppens insulinkänslighet och minskar risken för typ 2-diabetes. Starkare skelett och leder – Viktbärande träning, såsom promenader och styrkeövningar, stärker skelettet och förebygger benskörhet. Bättre lungfunktion – Träning förbättrar syreupptagningsförmågan och kan minska andfåddhet vid vardagliga aktiviteter. Effekter på balans, rörlighet och fallrisk Fallolyckor är en av de största orsakerna till skador hos äldre. En god balans och muskelstyrka minskar risken för fall och därmed också för frakturer och långvarig rehabilitering. Hur fysisk aktivitet minskar fallrisken: Styrketräning förbättrar muskelstyrkan – Speciellt i ben och bål, vilket gör det lättare att stabilisera kroppen vid snabba rörelser. Balansövningar stärker koordinationsförmågan – Genom att träna balans kan den äldre reagera snabbare vid snubbling eller halkning. Rörlighetsträning ökar ledernas smidighet – Gör det enklare att röra sig obehindrat och minska risken för fall vid förflyttningar. Psykologiska och kognitiva fördelar med rörelse Fysisk aktivitet påverkar inte bara kroppen utan har även positiva effekter på hjärnan och det psykiska välbefinnandet. Effekter av fysisk aktivitet på hjärnan: Minskar risken för demens – Studier visar att fysisk aktivitet kan bromsa kognitiv nedsättning och förbättra minne och koncentration. Ökar produktionen av endorfiner – Vilket förbättrar humöret och minskar risken för depression och ångest. Främjar bättre sömn – Äldre som rör på sig regelbundet har ofta bättre sömnkvalitet och vaknar piggare. Genom att integrera fysisk aktivitet i vardagen kan äldre bibehålla sin fysiska och mentala hälsa längre, vilket leder till ökad självständighet och bättre livskvalitet.

Måltidsmiljöns betydelse och stöd vid måltidssituationer Måltiden är mer än bara ett sätt att få i sig näring – den är också en social och sensorisk upplevelse som kan påverka aptiten, trivseln och livskvaliteten. För äldre personer, särskilt de med demenssjukdom eller nedsatt funktion, kan måltidssituationen vara både en källa till glädje och en utmaning. Att skapa en lugn, trygg och anpassad måltidsmiljö är avgörande för att främja matintag och välbefinnande. Hur måltidsmiljön påverkar aptit och matintag Måltidsmiljön kan ha en stor inverkan på hur mycket en person äter och hur måltiden upplevs. Faktorer som kan påverka är: Ljud och distraktioner – En bullrig eller rörig miljö kan skapa stress och minska matlusten, särskilt för personer med kognitiv svikt. Belysning och färger – Dålig belysning kan göra det svårt att se maten, medan kontraster mellan tallrik och bord kan hjälpa personer med nedsatt syn eller demens att lättare uppfatta maten. Sällskap och social samvaro – Många äldre äter bättre i sällskap, medan andra föredrar lugn och avskildhet. Doft och smak – Matens doft och presentation kan påverka aptiten, och att känna doften av maten innan servering kan öka intresset för att äta. Svårigheter vid måltider och anpassningar för att underlätta ätande För vissa äldre kan måltidssituationen innebära svårigheter som gör det svårt att få i sig tillräckligt med näring. Exempel på vanliga svårigheter inkluderar: Nedsatt motorik – Svårt att använda bestick eller skära mat, vilket kan göra måltiden frustrerande och minska matlusten. Kognitiva svårigheter – Personer med demens kan ha svårt att känna igen mat, glömma hur man använder bestick eller tappa intresset för att äta. Sväljningssvårigheter (dysfagi) – Risk för att sätta i halsen eller aspirera mat kan leda till rädsla för att äta och ökad risk för undernäring. Anpassningar för att underlätta ätandet: Ergonomiska hjälpmedel – Anpassade bestick, muggar med lock och tallrikar med upphöjda kanter kan underlätta för personer med nedsatt motorik. Fingermat – För personer med demens kan det vara enklare att äta mat som kan plockas upp med händerna istället för att använda bestick. Konsistensanpassad kost – Vid sväljningssvårigheter kan maten behöva serveras i en anpassad konsistens, såsom grov- eller finfördelad mat eller tjockflytande drycker. Stöd vid måltiden – Undersköterskan kan behöva påminna, vägleda eller hjälpa den äldre att äta på ett tryggt och respektfullt sätt. Undersköterskans roll i att skapa en trygg och stödjande måltidssituation Undersköterskan spelar en viktig roll i att anpassa måltidssituationen efter individens behov. Det kan innebära att: Skapa en lugn och trivsam miljö för måltiden. Anpassa stöd och hjälp så att den äldre kan äta själv så långt det är möjligt. Observera matintaget och rapportera förändringar i aptit eller svårigheter med att äta. Anpassa samtalsämnen och bemötande vid måltiden för att göra den till en positiv upplevelse. Genom att arbeta med både miljö, anpassningar och stöd kan vårdpersonal bidra till att äldre får i sig tillräckligt med näring och upplever måltiderna som en meningsfull och trevlig del av vardagen.

Näringsbehov hos äldre och vid demenssjukdom Näringsbehovet förändras med åldern, och det blir viktigare att säkerställa ett balanserat intag av näringsämnen för att upprätthålla hälsa och livskvalitet. Undernäring är vanligt bland äldre och kan leda till försämrad muskelmassa, nedsatt immunförsvar och ökad risk för fall och sjukdomar. Vid demenssjukdom blir nutrition en ännu större utmaning, eftersom både aptit, ätförmåga och sväljfunktion kan påverkas. Hur åldrande påverkar näringsupptaget och behovet av energi och protein Med åldern förändras kroppens behov och förmåga att ta upp näringsämnen. Några vanliga förändringar inkluderar: Lägre energibehov – Äldre har ofta en lägre ämnesomsättning och behöver mindre energi, men näringsbehovet är fortfarande högt. Ökat proteinbehov – Proteiner är viktiga för att bevara muskelmassa och förebygga sarkopeni (muskelförtvining). Rekommendationen för äldre är 1–1,2 g protein/kg kroppsvikt och dag. Försämrad aptit och smakförändringar – Minskad salivproduktion, nedsatt lukt- och smaksinne kan leda till minskat intag av mat. Nedsatt tarmfunktion – Förstoppning är vanligt hos äldre och kan bero på lågt fiberintag, minskad fysisk aktivitet eller läkemedelsbiverkningar. Vitamin- och mineralbrist – Brist på D-vitamin, B12 och järn är vanligt och kan leda till trötthet, muskelsvaghet och benskörhet. Vanliga näringsbrister hos äldre och deras konsekvenser Undernäring kan ha allvarliga konsekvenser för hälsan. Några vanliga brister och dess effekter inkluderar: D-vitaminbrist – Ökar risken för benskörhet och frakturer. B12-brist – Kan leda till blodbrist och neurologiska symtom som yrsel och domningar. Järnbrist – Kan orsaka trötthet och nedsatt immunförsvar. Kalciumbrist – Påverkar benhälsan och kan öka risken för osteoporos. Otillräckligt vätskeintag – Äldre har nedsatt törstförmåga och riskerar att bli uttorkade, vilket kan orsaka yrsel, förvirring och njurpåverkan. Kostens betydelse vid demenssjukdom Demenssjukdom kan påverka ätande och näringsintag på flera sätt: Glömska och desorientering – Personen kan glömma att äta eller tro att de redan har ätit. Förändrat smaksinne – Många med demens föredrar söt mat och kan ha svårigheter med viss konsistens eller kryddning. Svårigheter att använda bestick – Motoriska förändringar kan göra det svårt att skära mat eller hantera bestick, vilket kan minska matintaget. Sväljningssvårigheter (dysfagi) – Kan orsaka ökad risk för undernäring och aspiration (att mat eller dryck hamnar i luftvägarna). För personer med demens kan anpassningar av måltider och måltidsmiljö göra stor skillnad. Det kan handla om att servera mindre, energitäta portioner, använda färgglada tallrikar för att underlätta orientering eller erbjuda mat som kan ätas med händerna för att underlätta ätandet.

Existentiella behov och sinnesstimulans hos äldre Med stigande ålder uppstår ofta frågor om livets mening, identitet och den egna existensen. Existentiella behov handlar inte enbart om religion eller tro, utan också om att känna sammanhang, trygghet och delaktighet i livet. För äldre kan dessa frågor bli särskilt viktiga när hälsa och självständighet förändras. Existentiella frågor och andlighet i äldreomsorgen Många äldre funderar över sin livshistoria, relationer och vad som väntar vid livets slut. För vissa blir andlighet eller religiös tro en viktig källa till trygghet och tröst, medan andra söker mening genom sociala relationer, kultur eller naturupplevelser. Vårdpersonal bör möta dessa behov med respekt genom att: Skapa utrymme för samtal om livsfrågor. Respektera och anpassa vården efter individuella önskemål kring tro och andlighet. Stödja den äldre i att delta i andliga eller existentiella aktiviteter, exempelvis samtal med en präst, imam eller annan själasörjare. Sinnesstimulans och livskvalitet genom aktiviteter Sinnesstimulans är viktigt för att bibehålla kognitiv och emotionell hälsa. Att få uppleva dofter, ljud, beröring och smaker kan väcka minnen, ge trygghet och öka välbefinnandet. Exempel på sinnesstimulerande aktiviteter kan vara: Musik och sång, som ofta har en lugnande och nostalgisk effekt. Taktil massage och beröring, vilket kan minska oro och ångest. Naturupplevelser och trädgårdsaktiviteter som ger stimulans genom dofter och färger. Vikten av meningsfullhet i det dagliga livet Att känna sig behövd och ha en meningsfull vardag är avgörande för livskvaliteten. Äldre personer som får möjlighet att delta i meningsfulla aktiviteter, såsom hantverk, samtalsgrupper eller att vara delaktiga i dagliga sysslor, upplever ofta ökad glädje och motivation. Undersköterskan kan bidra till detta genom att: Uppmuntra äldre att delta i aktiviteter utifrån sina förmågor och intressen. Anpassa vardagen så att den äldre får möjlighet att påverka och vara delaktig. Stödja den äldre i att upprätthålla kontakt med familj och vänner. Genom att arbeta med både existentiella behov och sinnesstimulans kan vårdpersonal bidra till en ökad känsla av välbefinnande och livskvalitet hos äldre.

Sociala och kulturella faktorer som påverkar äldre människors livskvalitet Äldre människors livskvalitet påverkas av en rad sociala och kulturella faktorer. Möjligheten att vara delaktig i samhället, upprätthålla sociala relationer och fortsätta utöva traditioner och vanor från tidigare i livet har stor betydelse för välbefinnandet. Social samvaro, ensamhet och delaktighet Sociala relationer är viktiga genom hela livet, men för äldre kan det vara en utmaning att upprätthålla kontakten med vänner och familj. Faktorer som påverkar social delaktighet kan vara: Förlust av nära och kära, vilket kan leda till ensamhet. Nedsatt rörlighet eller hälsa som försvårar deltagande i aktiviteter. Digitalisering, där äldre kan ha svårigheter att använda teknik för att hålla kontakt. Undersköterskan kan spela en viktig roll i att motverka ensamhet genom att uppmuntra till social samvaro och aktiviteter, skapa en miljö där den äldre känner sig inkluderad och stärka delaktighet genom att anpassa vården efter individens behov. Kulturella traditioner och värderingar kring åldrande Hur åldrandet uppfattas och värderas skiljer sig åt mellan olika kulturer. I vissa samhällen ses äldre som en viktig kunskapskälla och har en central roll inom familjen, medan åldrandet i andra kulturer kan förknippas med förlust av status och inflytande. Inom äldreomsorgen är det viktigt att respektera individens kulturella bakgrund och förstå hur traditioner och värderingar påverkar synen på vård, kost, sociala relationer och självständighet. Mångkulturell vård och bemötande I ett samhälle där människor har olika kulturella och språkliga bakgrunder behöver vården anpassas för att möta mångfalden. Det kan handla om: Språkliga barriärer, där tolkhjälp kan behövas för att säkerställa god kommunikation. Kulturella skillnader i synen på vård, sjukdom och behandling. Respekt för religiösa och traditionella vanor som påverkar vardagen. Undersköterskan behöver ha kunskap om och förståelse för olika kulturella behov för att kunna erbjuda en trygg och individanpassad vård.

Levnadsberättelse och individanpassad vård En levnadsberättelse är en beskrivning av en persons bakgrund, livserfarenheter, vanor och intressen. Inom äldreomsorgen används levnadsberättelsen för att skapa en mer individanpassad vård där personalen kan förstå och möta den äldres behov på ett respektfullt sätt. Genom att ta hänsyn till personens historia, kulturella bakgrund och tidigare livsstil kan vården bli mer meningsfull och trygg. Vad är en levnadsberättelse? Levnadsberättelsen kan innehålla information om: Bakgrund och uppväxt. Tidigare yrkesliv och familj. Vanor, rutiner och intressen. Matpreferenser och kulturella traditioner. Tidigare sjukdomar och vårderfarenheter. Berättelsen kan skapas genom samtal med den äldre, anhöriga eller annan närstående och dokumenteras för att bli en del av vårdplaneringen. Individanpassad vård utifrån levnadsberättelsen Att arbeta utifrån en levnadsberättelse innebär att vården anpassas efter individens unika behov. Exempelvis kan en person som tidigare varit aktiv och social behöva stöd för att fortsätta delta i aktiviteter, medan en person med en specifik kulturell bakgrund kan ha särskilda önskemål kring mat, språk eller religiösa traditioner. Genom att vårdpersonalen känner till individens historia kan de även skapa trygghet vid demenssjukdom eller andra tillstånd där minnet påverkas. Att använda välbekanta ord, musik eller föremål kan bidra till att bevara identitet och självkänsla. Undersköterskans roll i att använda levnadsberättelsen Undersköterskan har en viktig uppgift i att ta tillvara på den äldres levnadsberättelse i det dagliga omvårdnadsarbetet. Det kan innebära att: Visa intresse för den äldres historia och identitet. Anpassa bemötandet efter individuella behov och önskemål. Stödja den äldres delaktighet och livskvalitet genom att integrera vanor och intressen i vården. Att arbeta med levnadsberättelser stärker den personcentrerade vården och gör omsorgen mer meningsfull för varje individ.