Julio Moraga

Dokumentation i äldreomsorgen Dokumentation är en central del av äldreomsorgen och säkerställer att vården är planerad, individanpassad och följer gällande lagar och riktlinjer. Genom att systematiskt dokumentera insatser, förändringar i hälsotillstånd och individuella behov kan vårdpersonalen bidra till en trygg och säker vård. Vad innebär dokumentation i äldreomsorgen? Dokumentation innebär att personalen registrerar viktig information om den äldre personens hälsa, vårdinsatser och eventuella förändringar i behov. Det kan röra sig om: Dagliga omsorgsanteckningar om hur den äldre mår och fungerar. Avvikelserapporter vid exempelvis fall, utebliven medicinering eller förändrade symtom. Planering av vårdinsatser för att anpassa stödet efter individens behov. Dokumentationen är ett arbetsverktyg för vårdpersonalen men även en rättssäkerhetsfråga, eftersom det säkerställer att den äldre får den vård och omsorg som är överenskommen och nödvändig. Genomförandeplaner – Individanpassad planering av vården En genomförandeplan är en skriftlig plan där det beskrivs hur vården och omsorgen ska utföras utifrån individens behov och önskemål. Den fungerar som en vägledning för personalen och är en viktig del av personcentrerad vård. Genomförandeplanen ska innehålla: Den äldres egna önskemål och behov – Vad personen vill ha stöd med och på vilket sätt. Mål med insatserna – Exempelvis att bibehålla självständighet eller förbättra livskvalitet. Specifika insatser – Vad personalen ska göra och hur det ska genomföras i praktiken. Uppföljning och förändringar – Planen ska regelbundet ses över och justeras vid behov. Undersköterskan har en viktig roll i att följa genomförandeplanen, observera förändringar i den äldres tillstånd och rapportera om något behöver justeras. Undersköterskans roll i dokumentation Undersköterskan är ofta den som har daglig kontakt med de äldre och kan därför bidra med viktig information i dokumentationen. Genom att vara noggrann, objektiv och tydlig i sina anteckningar bidrar undersköterskan till en sammanhållen och säker vård. Att dokumentera på ett korrekt sätt innebär att: Använda ett professionellt språk utan egna tolkningar. Skriva kortfattat men tillräckligt detaljerat för att informationen ska vara användbar. Rapportera avvikelser och förändringar i den äldres hälsotillstånd i tid. Upprättande av genomförandeplan En genomförandeplan är ett dokument som beskriver hur beviljade insatser ska utföras för att möta den enskildes behov och önskemål. Syftet är att skapa en tydlig struktur för det praktiska genomförandet och uppföljningen av insatserna, vilket stärker den enskildes inflytande och delaktighet i sin egen vård och omsorg. Steg i upprättandet av en genomförandeplan: Förberedelse: Granska biståndsbeslutet: Utföraren tar del av det beslut som fattats av biståndshandläggaren för att förstå vilka insatser som beviljats och vilka mål som finns uppsatta. Planera möte: Ett möte bokas med den enskilde och eventuellt anhöriga eller företrädare för att diskutera hur insatserna ska genomföras. Genomförande av möte: Dialog med den enskilde: Tillsammans med den enskilde diskuteras hur och när insatserna ska utföras. Här är det viktigt att beakta personens egna önskemål, vanor och behov för att säkerställa en personcentrerad vård. Dokumentation: Under samtalet dokumenteras överenskommelser kring insatsernas utförande, mål och delmål. Det är viktigt att notera vem som ansvarar för respektive insats och hur uppföljning ska ske. Upprättande av planen: Sammanställning: Informationen från mötet sammanställs i en skriftlig genomförandeplan. Planen bör vara tydlig och lättförståelig för både personal och den enskilde. Godkännande: Genomförandeplanen bör undertecknas av både den enskilde och ansvarig personal för att säkerställa att båda parter är överens om innehållet. Implementering: Tillgänglighet: Planen görs tillgänglig för all berörd personal, så att insatserna kan utföras enligt överenskommelse. Utförande: Personal utför insatserna enligt planen och dokumenterar löpande eventuella avvikelser eller förändringar i den enskildes behov. Uppföljning och revidering: Regelbunden uppföljning: Planen bör följas upp regelbundet för att säkerställa att insatserna möter den enskildes behov och att målen uppnås. Revidering vid behov: Om den enskildes situation förändras, eller om nya behov uppstår, ska genomförandeplanen revideras i samråd med den enskilde. Viktiga aspekter att beakta: Delaktighet: Den enskilde ska vara delaktig i hela processen och ha möjlighet att uttrycka sina önskemål och behov. Detta främjar personens autonomi och välbefinnande. Tydlighet: Planen ska vara tydlig och specificera vad som ska göras, hur det ska göras, när det ska göras och vem som ansvarar för genomförandet. Flexibilitet: Genomförandeplanen ska kunna anpassas vid förändrade omständigheter eller behov, vilket kräver regelbunden uppföljning och dialog med den enskilde. Genom att följa dessa steg och beakta dessa aspekter kan vård- och omsorgspersonal säkerställa att genomförandeplanen blir ett effektivt verktyg för att leverera individanpassad och kvalitativ vård och omsorg.

Exempel på Fysiska hjälpmedel för trygghet och självständighet Fysiska hjälpmedel är viktiga för att äldre ska kunna bibehålla sin självständighet och trygghet i vardagen. De kan underlätta förflyttning, kommunikation och dagliga aktiviteter samt ge stöd vid medicinska behov. Genom att använda rätt hjälpmedel kan äldre fortsätta att vara aktiva och delaktiga i samhället, samtidigt som riskerna för skador och fall minskar. Förflyttning Att kunna förflytta sig på ett säkert sätt är avgörande för självständighet. För personer med nedsatt rörlighet finns flera hjälpmedel som kan ge stöd: Rullstolar (manuella och elektriska) – Möjliggör rörelsefrihet för personer med begränsad gångförmåga. Rollatorer – Ger stöd vid gång och minskar risken för fall. Käppar och kryckor – Hjälper till att avlasta och balansera vid gångsvårigheter. Lyftsystem (t.ex. taklyftar) – Underlättar förflyttning mellan säng och stol, minskar belastningen för vårdpersonal. Trappklättrare – Gör det möjligt för personer med nedsatt rörlighet att ta sig uppför trappor. Synhjälpmedel Synförändringar är vanliga med åldern och kan påverka självständighet och säkerhet i vardagen. Förstoringsglas – Förbättrar läsbarheten för personer med nedsatt syn. Punktskriftsskärmar – Hjälper synskadade att läsa digital information. Talande klockor – Ger tidsangivelser via röstfunktion. Läskameror – Förstorar och läser upp text, vilket underlättar läsning för personer med svår synnedsättning. Färgindikatorer – Hjälper till att identifiera färger vid klädval eller hushållsarbete. Hörselhjälpmedel Hörselnedsättning kan påverka kommunikation och öka risken för social isolering. Hjälpmedel kan förbättra hörselförmågan och underlätta interaktion. Hörapparater – Förstärker ljud och förbättrar talförståelse. Samtalsförstärkare – Hjälper till att höja ljudnivån vid samtal. Varselblivningssystem (ljus- eller vibrationssignaler) – Används för att uppmärksamma ljud som dörrklockor eller brandlarm. Texttelefoner – Gör det möjligt att kommunicera via text istället för tal. Kognition och kommunikation Personer med kognitiv svikt eller nedsatt kommunikationsförmåga kan ha nytta av hjälpmedel som stödjer minne och struktur i vardagen. Påminnelseapparater – Ljud- eller ljussignaler som hjälper till att komma ihåg viktiga tider och aktiviteter. Kommunikationsappar (t.ex. text-till-tal) – Omvandlar text till tal, vilket underlättar för personer med nedsatt talförmåga. Tids- och planeringshjälpmedel – Digitala eller fysiska planeringsverktyg som underlättar struktur och dagliga rutiner. Bildstöd – Visuella hjälpmedel som kan användas vid kommunikation för personer med afasi eller demens. Dagliga aktiviteter Hjälpmedel för dagliga aktiviteter kan göra det enklare att klä sig, sköta sin hygien och äta självständigt. Anpassade bestick och tallrikar – Greppvänliga hjälpmedel som underlättar vid måltider. Duschstolar och badbrädor – Ger stöd vid personlig hygien och minskar fallrisk. Toaletthöjare – Underlättar användning av toaletten vid rörelsebegränsningar. Klädpådragare – Hjälper personer med nedsatt rörlighet att klä sig självständigt. Medicinska hjälpmedel Vid kroniska sjukdomar eller medicinska behov kan hjälpmedel bidra till ökad säkerhet och självständighet. Inhalatorer – Hjälper vid andningsproblem som KOL och astma. Blodtrycksmätare – Möjliggör regelbunden kontroll av blodtrycket i hemmet. CPAP-maskiner för sömnapné – Säkerställer en fri luftväg vid andningsuppehåll under sömn. Diabetesutrustning (t.ex. blodsockermätare) – Hjälper till att kontrollera och hantera blodsockernivåer. Välfärdsteknik Teknologiska lösningar kan öka tryggheten och underlätta vardagen för äldre. Trygghetslarm – Möjliggör snabb kontakt med vårdpersonal vid fall eller andra nödsituationer. GPS-spårare – Används vid demenssjukdom för att hjälpa personer som riskerar att gå vilse. Smarta hem-lösningar (t.ex. röststyrda lampor) – Underlättar vardagliga sysslor och minskar behovet av fysisk ansträngning. Undersköterskan har en viktig roll i att hjälpa den äldre att använda hjälpmedel på rätt sätt och identifiera behov av anpassningar som kan förbättra livskvaliteten.

Etiska aspekter av sexualitet i vården Sexualitet inom äldreomsorgen kan väcka etiska frågeställningar där personalens yrkesroll, individens rättigheter och omgivningens trygghet behöver balanseras. Att bemöta dessa frågor med respekt och professionalism är avgörande för att säkerställa en vård där varje individ får sina behov bekräftade, samtidigt som personalen har tydliga gränser och riktlinjer att följa. Samtycke och autonomi En av de mest komplexa etiska frågorna är hur samtycke hanteras, särskilt vid demenssjukdom eller kognitiv nedsättning. Att säkerställa att en person verkligen har förmågan att ge informerat samtycke till intimitet eller en relation kan vara svårt, särskilt om personen har nedsatt minnes- eller omdömesförmåga. Personalens gränser och yrkesroll Ibland kan äldre patienter eller boende rikta sexuella inviter mot vårdpersonal, vilket kan skapa obehag och osäkerhet. Här behöver personalen ha tydliga riktlinjer för hur sådana situationer hanteras, både för att sätta professionella gränser och för att bemöta personen med respekt. Individens rättigheter och omgivningens trygghet På vårdboenden kan personal och anhöriga ha olika syn på vad som är lämpligt gällande intimitet och relationer. Vissa boenden har särskilda riktlinjer för hur äldre kan få möjlighet till privatliv och närhet, medan andra saknar tydliga rutiner. Etiska dilemman i särskilt boende Ett vanligt etiskt dilemma är hur man hanterar situationer där en äldre person, som sedan tidigare är gift eller i en långvarig relation, inleder en ny relation på boendet på grund av demens eller kognitiv svikt. Anhöriga kan ha starka åsikter om situationen, medan den boende själv kanske inte är medveten om sin tidigare relation. Att hantera dessa etiska frågor kräver ett personcentrerat förhållningssätt, tydliga riktlinjer och en öppen dialog mellan personal, anhöriga och den äldre själv.

Sexualitet i vård och omsorg – bemötande och professionell hantering Sexualitet och intimitet är en naturlig del av livet oavsett ålder, men inom vården kan det vara ett känsligt ämne. Många äldre upplever att deras behov av närhet och relationer inte tas på allvar, eller att det finns en osäkerhet kring hur personal ska hantera frågor om sexualitet. För vårdpersonal är det därför viktigt att ha ett professionellt och respektfullt förhållningssätt där individens integritet och rättigheter värnas. Sexualitet vid demenssjukdom och förändrade beteenden Vid demenssjukdom kan förändringar i hjärnans funktion påverka beteenden och sexuella uttryck. Vissa personer kan få en ökad sexualdrift och bete sig på ett sätt som tidigare varit främmande för dem. Andra kan tappa intresset för intimitet eller ha svårt att tolka sociala signaler, vilket kan skapa missförstånd eller olämpliga situationer. För vårdpersonal är det viktigt att förstå att dessa beteenden inte alltid är medvetna val, utan en konsekvens av sjukdomen. En professionell hantering innebär att: Inte skuldbelägga eller förlöjliga personen. Identifiera bakomliggande orsaker, exempelvis frustration, ångest eller brist på stimulans. Använda lugnt bemötande och tydliga gränser för att hantera situationer där sexualitet uttrycks på ett olämpligt sätt. Respekt, integritet och bemötande i vården Att arbeta inom vården innebär att respektera individens integritet och rätt till ett privatliv. Detta gäller även sexualitet och relationer. På vårdboenden kan möjligheten till avskildhet vara begränsad, vilket kan göra det svårt för äldre att upprätthålla nära relationer eller uttrycka sin sexualitet på ett självvalt sätt. För att skapa en respektfull vårdmiljö kan personalen: Ge möjlighet till avskildhet när det behövs. Visa förståelse för att närhet och intimitet är en del av välbefinnandet. Hantera frågor om sexualitet på ett professionellt och respektfullt sätt. Det är också viktigt att vara medveten om att vissa äldre kan ha negativa erfarenheter av närhet och relationer, och att ämnet kan väcka känslor av skam eller rädsla. Undersköterskans roll i att hantera frågor om sexualitet Undersköterskan har en nyckelroll i att skapa en trygg vårdmiljö där äldre känner sig sedda och respekterade. Genom att lyssna utan att döma, upprätthålla gränser på ett professionellt sätt och visa förståelse för individens behov kan vårdpersonalen bidra till en vård där sexualitet inte är tabu, utan en naturlig del av livet.

Fysiska, psykologiska och sociala förändringar som påverkar sexualiteten hos äldre Sexualitet är en viktig del av livet genom hela åldrandet, men fysiska, psykologiska och sociala förändringar kan påverka både den sexuella lusten och möjligheten att uttrycka sin sexualitet. Trots dessa förändringar finns ofta en önskan om närhet och intimitet kvar, men samhällets normer och vårdens inställning kan påverka hur sexualitet uttrycks och uppfattas hos äldre. Fysiska och hormonella förändringar Med stigande ålder sker naturliga förändringar i kroppen som kan påverka den sexuella hälsan. Hormonförändringar är en central faktor: Hos kvinnor minskar östrogennivåerna efter klimakteriet, vilket kan leda till torra slemhinnor och minskad lubrikation, vilket i sin tur kan orsaka obehag vid sexuell aktivitet. Hos män sker en gradvis minskning av testosteron, vilket kan påverka erektionsförmågan och den sexuella lusten. Utöver hormonella förändringar kan även åldersrelaterade sjukdomar påverka sexualiteten. Hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och neurologiska sjukdomar som Parkinsons och stroke kan leda till nedsatt känsel, muskelspänningar och förändrad blodcirkulation, vilket kan påverka den sexuella förmågan. Vissa läkemedel, särskilt antidepressiva och blodtryckssänkande mediciner, kan också ha biverkningar som minskar sexlusten eller påverkar kroppens sexuella funktioner. Psykologiska faktorer och självbild Sexualiteten påverkas inte bara av biologiska faktorer utan också av individens självbild och livssituation. Förlust av en partner, sjukdom eller kroppsliga förändringar kan påverka självkänslan och förmågan att känna sig attraktiv. Depression och ångest kan också minska lusten och motivationen till närhet och intimitet. Samhällets syn på sexualitet hos äldre spelar en roll – många upplever att det finns en tystnad eller till och med en förväntan att sexualiteten avtar med åldern. Detta kan leda till att äldre undviker att prata om sina behov eller upplever skamkänslor kring sin sexualitet. Sociala förändringar och relationer Sociala faktorer har en stor inverkan på äldres sexualitet. Förlust av en livspartner kan innebära att en person lever ensam efter många år av närhet och intimitet. Vissa äldre inleder nya relationer senare i livet, men de kan möta utmaningar i form av anhörigas attityder, praktiska svårigheter eller brist på integritet, särskilt om de bor på vårdboenden. För äldre personer inom HBTQ+-gruppen kan det finnas en rädsla för att behöva återvända till "garderoben" inom äldreomsorgen, eftersom personal och medboende kanske saknar kunskap eller förståelse för deras livserfarenheter. Att bemöta varje individ med respekt och bekräfta deras identitet är därför en viktig del av en personcentrerad vård. Undersköterskans roll i att stödja en positiv syn på sexualitet hos äldre Undersköterskan har en viktig roll i att möta äldre med respekt och förståelse när det gäller sexualitet och närhet. Det kan innebära att: Skapa en trygg miljö där äldre känner att de kan prata om sina behov. Ha kunskap om hur åldersrelaterade förändringar påverkar sexualiteten. Bemöta personer utan förutfattade meningar och visa förståelse för olika relationer och sexuella identiteter. Att bekräfta den äldre individens behov av intimitet och relationer, utan att förminska eller avfärda dem, är en del av att ge en god och personcentrerad vård.

Förflyttningstekniker som del av funktionsbevarande omsorg Att använda rätt förflyttningstekniker är avgörande för att både vårdpersonal och äldre ska undvika skador och samtidigt bevara den äldres rörlighet så långt som möjligt. En god förflyttningsteknik bygger på att stödja individens egna resurser och uppmuntra till aktivitet, snarare än att passivt flytta personen. Grundprinciper för säker förflyttning Förflyttningar sker dagligen inom vården, exempelvis vid uppresning från säng, lägesändring i sängen eller vid hjälp att sätta sig i en rullstol. Genom att använda ergonomiska tekniker kan vårdpersonal minska risken för belastningsskador och samtidigt bevara den äldres funktionsförmåga. Aktivera den äldre så mycket som möjligt – Att låta personen vara delaktig i förflyttningen stärker muskulaturen och bevarar självständighet. Använda tyngdöverföring och balans – Små förändringar i kroppshållning kan minska belastningen både för vårdtagaren och personalen. Utnyttja hjälpmedel vid behov – Glidlakan, lyftselar och stödhandtag kan underlätta säkra förflyttningar utan att orsaka smärta eller skador. Vanliga förflyttningssituationer och tekniker Uppresning från säng till stol – Genom att placera fötterna stadigt, luta sig framåt och använda armarna som stöd kan den äldre själv bidra till en smidig övergång. Lägesändring i säng – Glidlakan kan användas för att minska friktionen och underlätta vändningar hos personer med nedsatt rörlighet. Förflyttning med rullstol – Att säkerställa rätt sittställning och stöd vid övergången från rullstol till annan sittplats kan förebygga fall och trycksår. Undersköterskans roll i förflyttning och mobilisering Undersköterskan har en central roll i att handleda och stödja äldre vid förflyttningar. Genom att uppmuntra till aktivitet, använda rätt teknik och anpassa stödinsatser efter individens behov kan personalen bidra till att den äldre bibehåller sin rörlighet och självständighet längre.

Riskbeteenden kopplade till missbruk och fallrisk Riskbeteenden hos äldre kan leda till en ökad sårbarhet för skador och hälsoproblem. Två viktiga områden att uppmärksamma är missbruk och fallrisk, där både fysiska och kognitiva faktorer kan bidra till ökad risk. Missbruk och dess koppling till riskbeteenden Missbruk av alkohol och läkemedel kan försämra omdömet, balansen och reaktionsförmågan, vilket ökar risken för olyckor och skador. Äldre har ofta en lägre tolerans för alkohol och läkemedel, vilket innebär att även små mängder kan ha en kraftig effekt på kroppen. Vid riskbedömning bör följande faktorer beaktas: Ökad fallrisk vid alkoholpåverkan – Alkohol kan påverka balans och motorik, vilket gör att äldre lättare faller. Läkemedelsbiverkningar och interaktioner – Sömntabletter, smärtstillande och lugnande läkemedel kan orsaka trötthet, yrsel och nedsatt uppmärksamhet. Förändrat beteende – Ökad irritabilitet, minskad aptit och social tillbakadragenhet kan vara tecken på missbruksrelaterade problem. Fallrisk kopplad till beteendemässiga faktorer Fallolyckor är en av de vanligaste orsakerna till skador hos äldre och kan ofta kopplas till riskbeteenden eller förändrade hälsotillstånd. Utöver fysiska faktorer som nedsatt balans och muskelsvaghet kan även beteendemässiga faktorer spela en stor roll. Riskbeteenden som kan öka fallrisken inkluderar: Negligering av hjälpmedel – Äldre kan undvika att använda gånghjälpmedel trots behov, antingen på grund av glömska eller motstånd mot att acceptera hjälp. Överdriven självständighet – En del äldre underskattar sina begränsningar och tar risker i vardagen, exempelvis genom att ställa sig på ostadiga stolar eller gå upp på stegar. Desorientering vid demens – Vissa personer med demens kan gå upp på natten utan att vara medvetna om sin omgivning, vilket ökar risken för att snubbla eller falla. Undersköterskans roll i att förebygga riskbeteenden Undersköterskan har en viktig roll i att identifiera riskbeteenden och vidta förebyggande åtgärder. Genom att observera förändringar i beteende, uppmuntra till säkra vanor och rapportera misstänkta risker kan vårdpersonalen bidra till en tryggare vårdmiljö för äldre.

Hygien i vård och omsorg vid läkemedelshantering God hygien vid läkemedelshantering är avgörande för att förebygga infektioner och säkerställa att läkemedel ges på ett tryggt och korrekt sätt. Eftersom många äldre har ett nedsatt immunförsvar kan bristande hygienrutiner vid läkemedelsadministrering leda till allvarliga komplikationer, såsom vårdrelaterade infektioner eller kontaminering av läkemedel. Basala hygienrutiner vid läkemedelshantering Vid all hantering av läkemedel ska vårdpersonal följa basala hygienrutiner för att minimera smittspridning och kontaminering. Det innebär: Handhygien – Handdesinfektion före och efter hantering av läkemedel, samt handtvätt vid synlig smuts. Användning av skyddsutrustning – Vid behov används handskar, särskilt vid administrering av läkemedel via sår, injektioner eller ögon-/örondroppar. Rena arbetsytor – Läkemedel ska alltid hanteras på en ren yta för att minska risken för kontaminering. Korrekt hantering av läkemedelsförpackningar – Flaskor, ampuller och tabletter ska förvaras och hanteras enligt föreskrifter för att undvika nedsmutsning. Hygien vid olika typer av läkemedelsadministration Beroende på administrationssätt kan hygienrutinerna variera: Tabletter och flytande läkemedel – Ska hanteras med rena händer eller hjälpmedel som läkemedelsbägare för att undvika direktkontakt. Injektioner – Kräver noggrann desinfektion av huden före injektion för att minska risken för infektion. Ögondroppar och örondroppar – Pipetten får inte vidröra ögat eller örat för att undvika spridning av bakterier. Transdermala plåster – Huden ska rengöras före applicering, och gamla plåster ska tas bort med handskar för att undvika direktkontakt med läkemedelsrester. Undersköterskans roll i hygien vid läkemedelshantering Undersköterskan spelar en viktig roll i att följa och upprätthålla hygienrutiner vid läkemedelshantering. Att säkerställa en ren miljö, använda skyddsutrustning vid behov och vara noggrann med handhygien är centrala delar av arbetet. Genom att följa hygieniska principer kan vårdpersonalen bidra till att läkemedel administreras på ett säkert och patientsäkert sätt.

Riskbeteenden hos äldre Riskbeteenden hos äldre kan innebära en ökad utsatthet för skador, försämrad hälsa och svårigheter att hantera vardagen. Vissa beteenden är kopplade till demenssjukdom eller psykiatriska tillstånd, medan andra kan vara en följd av social isolering, läkemedelsanvändning eller bristande insikt om egen förmåga. Genom att identifiera och förstå dessa beteenden kan vårdpersonal arbeta förebyggande och skapa en tryggare miljö för den äldre. Självdestruktiva och impulsiva beteenden Hos äldre med demenssjukdom eller psykisk ohälsa kan förändringar i beteendet uppstå. En del kan utveckla riskbeteenden som innebär skada för dem själva, exempelvis genom att glömma att äta, ta för hög eller låg dos av sina läkemedel eller vistas i farliga miljöer. Andra kan få en ökad impulsivitet, vilket kan leda till ekonomiska svårigheter, bristande omdöme vid beslutsfattande eller sociala komplikationer. Riskbeteenden kopplade till demenssjukdom Vid demens kan nedsatt omdöme och minnesproblem leda till riskfyllda situationer. Exempel på detta kan vara att gå vilse, glömma att stänga av spisen eller hantera farliga föremål. Personer med demens kan också ha svårt att tolka sin omgivning, vilket kan leda till aggressiva utbrott eller missförstånd som skapar konflikter. Riskbeteenden kopplade till missbruk Äldre som har ett alkohol- eller läkemedelsmissbruk kan vara mer benägna att utsätta sig för riskfyllda situationer. Alkohol kan försämra balans och omdöme, vilket ökar risken för fall och olyckor. Långvarigt beroende av lugnande läkemedel eller sömntabletter kan leda till förvirring och påverka den kognitiva förmågan negativt. Undersköterskans roll i att identifiera och hantera riskbeteenden Undersköterskan har en viktig uppgift i att observera och rapportera förändringar i den äldres beteende. Genom att identifiera tecken på riskbeteenden och arbeta förebyggande kan personalen bidra till att skapa en trygg och säker vårdmiljö. Samarbete med sjuksköterskor, biståndshandläggare och anhöriga är ofta nödvändigt för att hantera riskbeteenden på ett sätt som respekterar individens autonomi samtidigt som säkerheten bevaras.

Missbruk och beroende hos äldre Missbruk och beroende är ofta förknippade med yngre åldersgrupper, men det förekommer även bland äldre och kan vara svårt att upptäcka. Alkohol, läkemedel och ibland även narkotiska preparat används i allt större utsträckning av äldre, vilket kan leda till fysiska, psykiska och sociala konsekvenser. I många fall utvecklas beroende i högre ålder på grund av ensamhet, förlust av närstående, kronisk smärta eller psykisk ohälsa. Alkoholmissbruk hos äldre En studie av alkoholvanor i Sverige över flera decennier fann en påtaglig ökning av riskbruk bland 75-åringar. Mellan 1976/77 och 2005/06 ökade andelen kvinnor med ett riskbruk från 1 procent till 10 procent, och för män ökade andelen från 19 till 27 procent. Alkoholrelaterade dödsfall per 100 000 invånare 65 år och äldre har ökat med 30 procent mellan 2000 och 2016. Alkohol kan öka risken för fall, kognitiv nedsättning och interagera negativt med läkemedel, vilket kan leda till allvarliga komplikationer.SLS Äldres kropp hanterar alkohol annorlunda än yngre människors, vilket innebär att även små mängder kan ha en kraftig påverkan. Alkohol kan öka risken för fall, kognitiv nedsättning och interagera med läkemedel, vilket kan leda till allvarliga komplikationer. Tecken på alkoholmissbruk kan vara ökad social isolering, förändrat beteende och en försämrad förmåga att hantera vardagliga uppgifter. Läkemedelsberoende och felanvändning Äldre använder ofta flera läkemedel samtidigt, vilket ökar risken för att utveckla beroende. Sömnmedel, lugnande läkemedel och smärtstillande opioider kan orsaka toleransutveckling, vilket innebär att högre doser krävs för att uppnå samma effekt. Detta kan leda till beroende och svårigheter att minska eller sluta med läkemedlet. Vanliga tecken på läkemedelsmissbruk hos äldre inkluderar ökad trötthet, balanssvårigheter och minnesproblem. Undersköterskans roll i att upptäcka och hantera missbruk Undersköterskan har en viktig roll i att observera förändringar i beteende och fysiskt mående som kan tyda på missbruk eller beroende. Genom att uppmärksamma tecken på riskbruk och rapportera i tid kan vården anpassas och stödinsatser erbjudas. Ett respektfullt och personcentrerat bemötande är avgörande för att skapa förtroende och underlätta samtal om missbruksproblematik.

Fysisk aktivitet för äldres välbefinnande Fysisk aktivitet har en avgörande betydelse för äldres hälsa och livskvalitet. Regelbunden rörelse bidrar till att bibehålla muskelstyrka, balans och rörlighet, vilket minskar risken för fall och skador. Utöver de fysiska fördelarna har motion även positiva effekter på den psykiska hälsan genom att minska stress, oro och depressiva symtom. För äldre personer med demenssjukdom eller andra kognitiva svårigheter kan anpassad fysisk aktivitet förbättra både motorik och orienteringsförmåga, vilket kan öka tryggheten i vardagen. Hälsofördelar med fysisk aktivitet hos äldre Med stigande ålder sker naturliga förändringar i kroppen som påverkar rörlighet och kondition. Genom att vara fysiskt aktiv kan den äldre stärka sitt skelett och sin muskulatur, vilket förebygger benskörhet och minskar risken för frakturer. Träning kan också förbättra blodcirkulationen och minska risken för hjärt-kärlsjukdomar och diabetes. Även den kognitiva hälsan påverkas positivt av motion, eftersom fysisk aktivitet ökar blodflödet till hjärnan och kan bidra till att bromsa kognitiv nedsättning vid demenssjukdomar. Anpassad träning och rörelseinsatser Alla äldre har olika förutsättningar, och fysisk aktivitet bör anpassas efter individens behov och funktionsnivå. För vissa kan dagliga promenader vara tillräckligt för att bibehålla rörlighet och kondition, medan andra kan ha nytta av balansträning eller styrkeövningar för att minska fallrisken. För personer med begränsad rörlighet kan sittande träning, enkla töj- och styrkeövningar samt vattengymnastik vara lämpliga alternativ. Vid demenssjukdom kan fysiska aktiviteter med tydliga rutiner och igenkännbara rörelsemönster, såsom dans eller enkla gymnastikövningar, skapa trygghet och välbefinnande. Undersköterskans roll i att främja fysisk aktivitet Undersköterskan har en viktig roll i att uppmuntra och motivera äldre att vara fysiskt aktiva utifrån sina förutsättningar. Genom att integrera rörelse i vardagen, exempelvis genom att stödja egenmobilisering vid förflyttningar eller genom att delta i promenader och gruppaktiviteter, kan undersköterskan bidra till att den äldre bibehåller sin funktionsförmåga längre. Att skapa en miljö där fysisk aktivitet blir en naturlig del av vardagen är en viktig del av arbetet inom äldreomsorgen.

Funktionsbevarande omsorg Att bevara den äldres funktionsförmåga är en central del av omvårdnaden och ett viktigt komplement till rehabilitering. Med rätt stöd och uppmuntran kan äldre bibehålla självständighet i vardagen och minska risken för försämrad hälsa. Funktionsbevarande omsorg handlar om att ge stöd utan att ta över, att motivera till aktivitet och att skapa en trygg miljö där den äldre får möjlighet att använda och stärka sina resurser. Självständighet i vardagen Förmågan att klara dagliga sysslor påverkar livskvaliteten och känslan av autonomi. Personer med nedsatt rörlighet eller kognitiva svårigheter kan behöva stöd för att kunna genomföra sina dagliga aktiviteter. Funktionsbevarande omsorg innebär att vårdpersonalen uppmuntrar och anpassar stödet så att individen får möjlighet att vara aktiv i sin egen vård. Att låta en person själv välja kläder, delta i måltidsförberedelser eller utföra enklare hushållssysslor kan stärka självkänslan och bidra till en mer meningsfull vardag. Miljöanpassningar och hjälpmedel För att bevara funktionsförmågan är det ofta nödvändigt att anpassa den fysiska miljön. Små förändringar kan göra stor skillnad – exempelvis kan handtag i badrummet, anpassade bestick eller höj- och sänkbara sängar underlätta självständighet. För personer med kognitiv svikt kan tydliga markeringar, välplacerad belysning och kontraster mellan möbler och golv bidra till ökad trygghet och orienteringsförmåga. Undersköterskans roll i funktionsbevarande omsorg Undersköterskan spelar en viktig roll i att identifiera förändringar i den äldres funktionsförmåga och anpassa omsorgen därefter. Genom att uppmuntra aktivitet, använda tekniska hjälpmedel på ett genomtänkt sätt och arbeta utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt kan undersköterskan bidra till att den äldre fortsätter att vara delaktig i sin egen vardag.

Rehabilitering hos äldre Rehabilitering är en viktig del av vården för äldre och syftar till att återställa eller bevara funktionsförmågan efter sjukdom eller skada. För många äldre kan rehabilitering vara avgörande för att bibehålla självständighet och minska behovet av hjälp i vardagen. Insatserna kan omfatta allt från medicinsk rehabilitering efter en stroke eller höftfraktur till vardagsrehabilitering för att klara dagliga aktiviteter. Vad innebär rehabilitering inom geriatriken? Rehabilitering inom äldreomsorgen bygger på en helhetssyn där både fysiska, kognitiva och sociala faktorer beaktas. Målet är att stödja individen i att återfå eller upprätthålla funktioner som är viktiga för att leva ett självständigt och värdigt liv. Rehabilitering kan ske i olika vårdformer, såsom på sjukhus, inom särskilda boenden eller i hemmiljö med stöd från hemsjukvård och hemtjänst. Olika typer av rehabilitering Rehabiliteringsinsatser kan variera beroende på individens behov och målsättning. Medicinsk rehabilitering fokuserar på att återställa funktion efter sjukdom eller skada, t.ex. träning efter stroke för att förbättra rörlighet och språkförmåga. Vardagsrehabilitering innebär att vårdpersonal stödjer äldre i att själva utföra dagliga aktiviteter, såsom att klä sig eller laga mat, istället för att ta över uppgiften. Habilitering riktar sig till personer med medfödda funktionsnedsättningar och syftar till att stärka deras möjligheter att leva ett självständigt liv. Rehabilitering vid specifika tillstånd Äldre kan ha behov av rehabilitering vid en rad olika tillstånd. Efter en stroke kan rehabiliteringen inkludera både fysisk träning och logopediskt stöd för att förbättra talförmågan. Vid en höftfraktur är snabb mobilisering viktig för att minska risken för komplikationer och återställa gångförmågan. För personer med Parkinsons sjukdom kan träning i balans och motorik bidra till att minska stelhet och fallrisk. Undersköterskans roll i rehabilitering Undersköterskan har en nyckelroll i rehabiliteringsprocessen genom att motivera och stötta den äldre i träning och vardagsaktiviteter. Att uppmuntra till aktivitet, anpassa miljön för att underlätta rörlighet och samarbeta med fysioterapeuter och arbetsterapeuter är viktiga delar av arbetet. Genom ett rehabiliterande förhållningssätt kan vårdpersonalen bidra till att den äldre behåller sina funktioner och bibehåller en god livskvalitet.

Välfärdsteknik och äldre Välfärdsteknik kan bidra till trygghet och självständighet för äldre och personer med demenssjukdom. Här beskrivs hjälpmedel såsom trygghetslarm, GPS-larm och sensorer samt hur de kan användas inom vård och omsorg. Tillsyn via nattkamera – Passar bra för personer med avancerad demenssjukdom eller rörelsehinder som har svårt att larma själva vid behov av hjälp under natten. Nattkamera kan minska behovet av fysiska tillsynsronder och skapa en tryggare vårdmiljö utan att störa sömnen. Trygghetslarm/Trygghetstelefon – Perfekt för äldre med begynnande kognitiv svikt eller rörelsebegränsningar, där snabb tillgång till hjälp kan förhindra allvarliga skador vid fall eller akut sjukdom. Sensorer – Utmärkt vid nattlig oro och desorientering hos personer med Lewykroppsdemens eller vid risk för fall. Rörelsesensorer kan upptäcka om en person lämnar sängen eller rör sig i en riskfylld miljö, vilket gör det möjligt att vidta åtgärder innan en olycka inträffar. Digitala hembesök – Om situationen kräver regelbunden uppföljning men personen har svårt att ta sig till vårdcentralen. Kan vara en lösning för äldre med nedsatt rörlighet, ångestproblematik eller multisjuklighet där kontinuitet i vården är avgörande. GPS-larm – Alldrig mer gå vilse för personer med Alzheimers sjukdom eller frontallobsdemens, där desorientering och vandringsbeteende kan utgöra en säkerhetsrisk. GPS-larm kan ge både individen och anhöriga trygghet genom att möjliggöra lokalisering vid behov.

Kognitiva hjälpmedel och anpassningar Att hantera vardagen kan vara en utmaning för personer med demenssjukdom eller andra kognitiva nedsättningar. Minnesstörningar, nedsatt orienteringsförmåga och svårigheter att planera och genomföra aktiviteter kan skapa oro och beroende av stöd från omgivningen. Kognitiva hjälpmedel och anpassningar är viktiga verktyg för att underlätta vardagen, öka självständigheten och ge trygghet för både den drabbade och anhöriga. Hjälpmedel vid minnesstörningar och planering Många personer med demens eller kognitiv svikt har svårt att minnas tider, händelser och dagliga rutiner. För att skapa struktur och underlätta planering kan olika hjälpmedel användas. Påminnelseklockor och digitala kalendrar med ljudsignaler kan hjälpa till att hålla ordning på viktiga tider. Automatiska medicindispensrar ser till att läkemedel tas i rätt tid och dos, vilket minskar risken för felmedicinering. För personer som har svårt att hålla reda på dag och tid kan klockor med tydlig datum- och tidsangivelse vara till stor hjälp. Orienteringsstöd och trygghetsskapande åtgärder För många äldre med demenssjukdom kan desorientering och svårigheter att hitta i omgivningen skapa oro och osäkerhet. Miljöanpassningar, såsom tydliga skyltar med bilder och text, kan underlätta orienteringen i hemmet eller på ett särskilt boende. Färgkontraster och markeringar på golv kan hjälpa till att visa vägen till viktiga platser som toaletten eller köket. För personer med risk för att gå vilse finns trygghetslarm och GPS-baserade hjälpmedel som kan öka säkerheten. Dörrlarm eller sensorer som reagerar på rörelse kan användas i vårdmiljöer för att förhindra att personer med svår demens lämnar sin bostad på ett sätt som innebär risk för deras säkerhet. Kommunikationshjälpmedel och samspel Vid afasi eller nedsatt språkförmåga kan samtal och interaktion med omgivningen bli svåra. Kommunikationshjälpmedel, såsom bildstöd, kommunikationskartor eller digitala hjälpmedel med talsyntes, kan underlätta för personer som har svårt att uttrycka sig med ord. Vårdpersonal och anhöriga kan använda enkla och tydliga meningar, anpassat tonläge och kroppsspråk för att skapa trygghet och förståelse i kommunikationen. Exempel på kognitiva hjälpmedel: Minneshjälpmedel: Digitala kalendrar, påminnelseklockor och medicindispensrar för att strukturera vardagen. Orienteringsstöd: Färgkodade golvmarkeringar, tydliga skyltar och visuella påminnelser för att underlätta navigering. Trygghetshjälpmedel: GPS-larm, rörelsesensorer och dörrlarm för att öka säkerheten vid demenssjukdom. Kommunikationshjälpmedel: Bildstöd, samtalskartor och appar med talsyntes för att underlätta interaktion. Miljöanpassningar: En lugn och förutsägbar omgivning med tydliga rutiner och anpassade boendemiljöer för att minska oro. Undersköterskans roll i att använda och introducera kognitiva hjälpmedel Undersköterskan har en viktig roll i att identifiera behov av kognitiva hjälpmedel och anpassningar samt att hjälpa den äldre att använda dem i vardagen. Genom att ha kunskap om olika hjälpmedel och hur de kan användas på ett individanpassat sätt kan undersköterskan bidra till ökad självständighet och trygghet. Att uppmuntra och vägleda den äldre, samtidigt som hjälpmedel anpassas efter dennes specifika behov, är avgörande för att de ska fungera i praktiken. Genom att kombinera tekniska och miljömässiga lösningar med ett personcentrerat förhållningssätt kan kognitiva hjälpmedel och anpassningar bidra till en bättre och mer självständig vardag för personer med demenssjukdom eller andra kognitiva nedsättningar.

Funktionsbevarande omsorg och omvårdnad Att bevara funktionsförmågan hos äldre är en central del av vården och omsorgen. Åldrande och sjukdomar som demens, stroke och Parkinsons sjukdom kan leda till nedsatt självständighet, vilket påverkar både den fysiska och kognitiva förmågan. Genom individanpassade insatser kan vårdpersonal bidra till att den äldre bibehåller sin livskvalitet, känner sig trygg och får möjlighet att vara delaktig i sin egen vardag så länge som möjligt. Fysisk funktionsförmåga och rörelse Med åldern minskar muskelmassa, balans och rörlighet, vilket kan påverka den dagliga livsföringen. Sjukdomar och långvarigt sängläge kan ytterligare försämra den fysiska kapaciteten och öka risken för fall, trycksår och andra vårdrelaterade komplikationer. Att stödja fysisk aktivitet och mobilisering är därför en viktig del av omvårdnaden. Dagliga aktiviteter, som att klä sig, äta och förflytta sig, kan bli svårare och kräva anpassningar. Att uppmuntra äldre att vara delaktiga i sin egen vård, även vid behov av stöd, stärker självständigheten och minskar risken för försämrad rörelseförmåga. Regelbunden träning, anpassad till individens förutsättningar, kan bidra till ökad balans, styrka och rörlighet. Kognitiv funktionsförmåga och orientering Nedsatt kognition är vanligt vid demenssjukdomar men kan även påverkas av andra faktorer såsom depression, medicinbiverkningar eller långvarig isolering. Minnesproblem, svårigheter att planera och genomföra dagliga aktiviteter samt förändringar i språk och orienteringsförmåga kan leda till en ökad känsla av osäkerhet och beroende. För att stödja kognitionen kan tydliga rutiner och en anpassad miljö skapa trygghet. En fast dygnsrytm, visuella hjälpmedel och enkel, tydlig kommunikation kan underlätta vardagen. Personcentrerad vård där individens bakgrund, vanor och intressen tas tillvara är avgörande för att bevara självständighet och ge trygghet i omvårdnaden. Social funktionsförmåga och delaktighet Social isolering är en stor riskfaktor för försämrad hälsa och livskvalitet hos äldre. Ensamhet kan leda till nedstämdhet, passivitet och kognitiv försämring. Att upprätthålla sociala relationer och få möjlighet att delta i meningsfulla aktiviteter kan bidra till ökat välmående och livsglädje. Vårdpersonal har en viktig roll i att motverka social isolering genom att stödja den äldre i att bibehålla kontakt med anhöriga, delta i aktiviteter och skapa möjligheter till gemenskap. En individanpassad och stimulerande vardag, där den äldre uppmuntras att vara aktiv och delaktig utifrån sina egna förutsättningar, kan stärka både den fysiska och psykiska hälsan. Undersköterskans roll i funktionsbevarande omsorg Undersköterskan har en central roll i att stödja äldre i deras dagliga aktiviteter och skapa en trygg miljö där de kan bevara sin funktionsförmåga. Genom att observera förändringar i den äldres hälsotillstånd, uppmuntra till aktivitet och anpassa omvårdnaden efter individuella behov kan undersköterskan bidra till ökad självständighet och bättre livskvalitet.

Trycksårsriskbedömning Trycksår är en allvarlig komplikation som kan drabba personer med nedsatt rörlighet, särskilt äldre och personer inom slutenvård och särskilda boenden. Studier visar att 10–20 % av äldre inom vård och omsorg utvecklar trycksår, och risken ökar vid långvarigt sängläge eller nedsatt cirkulation (Socialstyrelsen, 2023). Trycksårsriskbedömning är en systematisk metod för att identifiera patienter med ökad risk för trycksår och vidta förebyggande åtgärder i tid. Riskbedömningen hjälper vårdpersonalen att förstå vilka faktorer som påverkar hudens känslighet och vilka åtgärder som krävs för att undvika hudskador. Vad är en trycksårsriskbedömning? Trycksår uppstår när tryck eller skjuvning påverkar huden och underliggande vävnad under en längre tid, vilket kan leda till vävnadsdöd. Trycksår klassificeras i olika stadier beroende på hudens skada, från rodnad till djupa sår som når muskler och ben. Vid en trycksårsriskbedömning identifieras riskfaktorer såsom: Nedsatt rörlighet – Sängliggande eller rullstolsburen patient. Nedsatt cirkulation – Vanligt vid diabetes, hjärtsvikt eller lågt blodtryck. Undernäring och dehydrering – Försvagad hudbarriär och försämrad sårläkning. Inkontinens – Ökad risk för hudskador och fuktskador. Hög ålder – Tunnhudighet och nedsatt elasticitet i huden. Riskbedömningen bör genomföras vid inskrivning i vård och upprepas regelbundet, särskilt vid förändringar i patientens hälsotillstånd. Bedömningsinstrument för trycksårsrisk Flera standardiserade instrument används för att bedöma trycksårsrisk: Norton-skalan – Bedömer patientens fysiska tillstånd, medvetandegrad, aktivitet, rörlighet och inkontinens. En poängsumma under 20 indikerar ökad risk för trycksår. Modifierad Norton-skala – En vidareutvecklad version av Norton-skalan som tar hänsyn till fler riskfaktorer, såsom nutritionsstatus. Braden-skalan – Bedömer sensorisk perception, fuktighet, aktivitet, rörlighet, nutrition och skjuvkrafter. Bedömningsinstrumenten används som stöd vid klinisk bedömning men ska alltid kompletteras med observation och individanpassade åtgärder. Undersköterskans roll i trycksårsriskbedömning Undersköterskan har en viktig roll i det förebyggande arbetet genom att: Observera hudförändringar och rapportera tidiga tecken på trycksår, såsom rodnad eller värmeökning. Vända och repositionera patienter enligt vårdplan för att minska långvarigt tryck på hudområden. Säkerställa god hudvård genom att hålla huden torr och återfuktad. Övervaka nutrition och vätskebalans för att optimera hudens motståndskraft. Genom att arbeta förebyggande och identifiera risker i tid kan vårdpersonal minska risken för trycksår och förbättra patientens livskvalitet.

Fallriskbedömning Riskbedömning är en viktig del av vården för äldre och syftar till att identifiera faktorer som kan leda till vårdskador, särskilt fallrisk. Fall är en av de vanligaste orsakerna till skador hos äldre och kan ofta vara ett tecken på underliggande problem såsom läkemedelsbiverkningar, nedsatt balans eller kognitiv försämring. En strukturerad riskbedömning hjälper vårdpersonalen att identifiera patienter i riskzonen och vidta förebyggande åtgärder. Fallriskbedömning och fallriskutredning Fallriskbedömning utförs för att avgöra om en person har en allmän eller förhöjd fallrisk. Personer över 65 år eller med neurologiska eller kognitiva sjukdomar bör genomgå regelbunden fallriskbedömning, särskilt om de redan har fallit. Två grundläggande frågor vid fallriskbedömning: Har patienten fallit det senaste året? Finns risk för fall under vårdtiden om inga åtgärder sätts in? Om svaret på någon av frågorna är ja, görs en fallriskutredning för att identifiera bakomliggande orsaker och riskfaktorer, såsom: Synnedsättning eller hörselnedsättning. Gångsvårigheter och nedsatt motorik. Kognitiv funktionsnedsättning eller orienteringsproblem. Läkemedelsanvändning, särskilt diuretika, sömnmedel och antidepressiva. En viktig del av fallriskutredningen är att ställa frågor till patienten om vad hen gjorde före och efter fallet, eventuella symtom samt hur väl hen kan hantera sina dagliga aktiviteter. Bedömningsinstrument vid riskbedömning Olika standardiserade test används för att identifiera patienter med hög fallrisk. Exempel på bedömningsinstrument inkluderar: Downton Fall Risk Index – Bedömer risk baserat på tidigare fall, läkemedel, sensoriska funktionsnedsättningar och gångförmåga. Morse Fall Scale – Används inom slutenvården och bedömer faktorer såsom gångförmåga, hjälpmedelsanvändning och kognitiv förmåga. Berg Balansskala – Testar balansförmåga och gånghastighet. Timed Up and Go (TUG) test – Mäter tiden det tar för en person att resa sig upp, gå en kort sträcka och återvända till stolen. Bedömningar med standardiserade instrument ökar personalens medvetenhet om vilka områden risk föreligger inom, samt ger en strukturerad grund för åtgärder. Läkemedel och risk för fall Vissa läkemedel kan bidra till ökad fallrisk genom att påverka balans, blodtryck och kognition. Vid en riskbedömning är det därför viktigt att granska patientens läkemedelslista och överväga justeringar vid behov. Läkemedel som kan öka fallrisken: Diuretika – Kan orsaka vätskebrist och blodtrycksfall. Antidepressiva och neuroleptika – Kan ge yrsel, trötthet och nedsatt motorik. Sömnmedel och lugnande medel – Försämrar reaktionsförmåga och balans. Blodtrycksmediciner – Kan leda till ortostatisk hypotension (blodtrycksfall vid uppresning). Vid misstanke om läkemedelsrelaterad fallrisk kan en läkemedelsgenomgång och dosjustering vara nödvändig. Undersköterskans roll i riskbedömning Undersköterskan spelar en viktig roll i det fallpreventiva arbetet genom att: Observera och rapportera förändringar i balans, gångförmåga eller kognitiv status. Ställa frågor till patienten om tidigare fall och upplevda symtom såsom yrsel eller ostadighet. Hjälpa till att anpassa miljön genom att säkerställa att hjälpmedel används korrekt och att inga hinder finns i patientens omgivning. Uppmuntra fysisk aktivitet och balansövningar för att stärka muskulatur och minska fallrisken. Genom tidig identifiering och förebyggande insatser kan många fall och vårdskador undvikas, vilket bidrar till en säkrare och mer hållbar vård för äldre.

Läkemedelsgenomgångar och anpassning Inledning Eftersom äldre ofta har flera sjukdomar och använder många läkemedel samtidigt, är regelbundna läkemedelsgenomgångar viktiga för att säkerställa att behandlingen är effektiv och säker. Studier visar att 30–50 % av äldre patienter har minst ett läkemedel som kan vara olämpligt eller onödigt (Socialstyrelsen, 2023). Läkemedelsgenomgångar syftar till att minska risken för biverkningar, läkemedelsinteraktioner och polyfarmaci, samtidigt som behandlingen anpassas utifrån patientens aktuella behov. Genom ett strukturerat arbetssätt kan vårdpersonal identifiera läkemedel som behöver justeras eller sättas ut för att förbättra patientens livskvalitet och minska risken för läkemedelsrelaterade problem. Vad är en läkemedelsgenomgång? En läkemedelsgenomgång innebär en systematisk granskning av en patients läkemedelslista för att säkerställa att: Läkemedlen är medicinskt motiverade och aktuella. Doseringen är anpassad till patientens ålder och njurfunktion. Risken för läkemedelsinteraktioner och biverkningar minimeras. Onödiga läkemedel sätts ut för att minska polyfarmaci. Läkemedelsgenomgångar utförs av läkare och sjuksköterskor i samarbete med farmaceuter och vårdpersonal. Anpassning av läkemedelsbehandling för äldre Äldre reagerar annorlunda på läkemedel än yngre, vilket gör att behandlingen behöver individualiseras. Dosjustering vid nedsatt njurfunktion – Läkemedel som elimineras via njurarna, såsom vissa blodtrycksmediciner och antibiotika, behöver dosjusteras för att undvika ackumulering. Omprövning av sederande läkemedel – Lugnande och sömnmedel bör användas med försiktighet eftersom de kan orsaka fallrisk och kognitiv påverkan. Utsättning av onödiga läkemedel – Vid multisjuklighet kan läkemedel ibland ha överlappande effekter eller ge biverkningar som motverkar varandra. Exempel på läkemedel som ofta ses över: Bensodiazepiner (risk för beroende, fall och kognitiv nedsättning). Antikolinerga läkemedel (kan orsaka muntorrhet, förstoppning och förvirring). NSAID-preparat (kan orsaka magblödningar och njurpåverkan). Genom noggranna läkemedelsanpassningar kan vården förebygga läkemedelsrelaterade skador och förbättra äldres hälsa. Undersköterskans roll i läkemedelsgenomgångar Undersköterskan kan bidra till en säker läkemedelsbehandling genom att: Observera och rapportera förändringar i patientens tillstånd efter insättning eller utsättning av läkemedel. Meddela sjuksköterskan om patienten upplever biverkningar, t.ex. yrsel, trötthet eller förvirring. Stödja patienten vid förändringar i läkemedelsrutiner, t.ex. nya doseringar eller utsättning av läkemedel. Delta i vårdplanering och ge viktig information om hur patienten reagerar på läkemedelsbehandlingen. Genom att arbeta systematiskt och uppmärksamt kan undersköterskan bidra till att läkemedelsbehandlingen blir säkrare och mer individanpassad.

Biverkningar och riskbedömning Inledning Äldre är särskilt känsliga för läkemedelsbiverkningar på grund av åldersrelaterade förändringar i kroppens metabolism och utsöndring av läkemedel. Uppskattningsvis upplever 30–50 % av äldre någon form av läkemedelsbiverkning, och en betydande andel av sjukhusinläggningar bland äldre är relaterade till läkemedelsorsakade problem (Socialstyrelsen, 2023). Att identifiera, förebygga och hantera biverkningar är en viktig del av en säker läkemedelsanvändning inom äldreomsorgen. Ackumulering av läkemedel, där läkemedel lagras i kroppen över tid och kan ge fördröjda biverkningar, är en särskild risk för äldre patienter. Riskbedömning är därför avgörande för att minska skador och optimera läkemedelsbehandlingen. Vanliga biverkningar hos äldre Läkemedelsbiverkningar kan påverka flera organsystem och yttra sig på olika sätt: Centrala nervsystemet: Trötthet, yrsel och förvirring (vanligt vid sömnmedel och smärtstillande). Ökad fallrisk på grund av nedsatt balans och reaktionsförmåga. Mag- och tarmkanalen: Illamående, diarré eller förstoppning (kan orsakas av antidepressiva, opioider och vissa antibiotika). Blödningar vid långvarig användning av blodförtunnande läkemedel. Hjärt- och kärlsystemet: Blodtrycksfall och yrsel vid snabbt uppresande (orsakas ofta av blodtrycksmediciner). Förändrad hjärtrytm vid felaktig dosering av digitalispreparat. Metabola effekter: Ökad risk för blodsockerfall (hypoglykemi) vid behandling med diabetesläkemedel. Elektrolytrubbningar vid användning av vissa vätskedrivande läkemedel. Förgiftningsgenomgång och risker vid läkemedelsackumulering Vissa läkemedel kan ansamlas i kroppen om metabolismen eller utsöndringen är långsam, vilket ökar risken för läkemedelsförgiftning. Detta är särskilt vanligt vid nedsatt njur- och leverfunktion hos äldre. Förgiftningsgenomgångar görs för att identifiera läkemedel med hög risk för ackumulering och anpassa behandlingen därefter. Exempel på läkemedel med hög risk för förgiftning vid ackumulering: Bensodiazepiner (sömnmedel/lugnande) – Kan orsaka dåsighet, förvirring och ökad fallrisk. Opioider (morfinpreparat) – Risk för andningsdepression och överdos vid långvarig användning. Diuretika (vätskedrivande läkemedel) – Kan leda till vätskebrist, elektrolytrubbningar och blodtrycksfall, särskilt vid hög dos eller nedsatt njurfunktion. Regelbundna läkemedelsgenomgångar är viktiga för att minska risken för förgiftning och optimera behandlingen. Riskbedömning vid läkemedelsmissbruk och beroende Äldre kan vara i riskzonen för läkemedelsberoende, särskilt vid långtidsanvändning av vissa preparat. Riskläkemedel inkluderar: Bensodiazepiner (t.ex. oxazepam, diazepam) – Hög risk för beroende och kognitiv påverkan. Opioider (t.ex. morfin, fentanylplåster) – Risk för toleransutveckling och beroende vid långvarigt bruk. Sömntabletter och lugnande medel – Kan orsaka minnesproblem och dagtrötthet. Läkemedelsmissbruk hos äldre kan vara svårt att upptäcka eftersom symtomen ofta liknar demens eller allmän åldersförändring. Undersköterskan har en viktig roll i att observera tecken på läkemedelsberoende, såsom ökad trötthet, minnesproblem, ångest eller ovanliga läkemedelsförfrågningar. Undersköterskans roll i att upptäcka och rapportera biverkningar Undersköterskan har en central roll i att övervaka patientens reaktioner på läkemedel och rapportera eventuella biverkningar till sjuksköterska eller läkare. Observera förändringar i patientens tillstånd, såsom nytillkommen trötthet, yrsel eller beteendeförändringar. Rapportera misstänkta biverkningar enligt vårdplanen och dokumentera händelser. Vara uppmärksam på läkemedel som ökar fallrisken och rapportera om en patient blivit mer ostadig. Samarbeta med sjuksköterskor och läkare för att säkerställa att läkemedelsbehandlingen är anpassad till patientens aktuella behov. En systematisk och uppmärksam vårdpersonal kan bidra till att minska läkemedelsrelaterade skador och förbättra livskvaliteten för äldre patienter.

Läkemedelshantering Inledning Läkemedelshantering inom äldreomsorgen kräver noggrannhet och följer lagstadgade rutiner för att säkerställa säkerhet och korrekt administrering. En säker läkemedelshantering omfattar flera moment, såsom ordination, delegering, rekvisition, förvaring och dokumentation. Eftersom många äldre tar flera läkemedel samtidigt är det viktigt att vårdpersonalen arbetar strukturerat för att minimera riskerna för felmedicinering och biverkningar. Undersköterskor som arbetar med läkemedelshantering behöver kunskap om läkemedlens effekter, hantering och gällande riktlinjer. De kan utföra vissa uppgifter efter delegering från sjuksköterska, men ansvaret för ordination och övergripande uppföljning ligger alltid på legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Ordination och delegering av läkemedel Ordination av läkemedel görs av läkare eller sjuksköterska med förskrivningsrätt. Den innehåller information om dosering, administrationssätt och behandlingslängd. Delegering av läkemedelshantering innebär att sjuksköterskan kan överlåta vissa uppgifter, såsom att ge läkemedel enligt ordination, till undersköterskor eller vårdbiträden. Detta ska ske enligt Socialstyrelsens föreskrifter och arbetsplatsens riktlinjer. Exempel på delegerade uppgifter: Administrering av tabletter och flytande läkemedel enligt fast ordination. Ögondroppar, nässpray och hudsalvor. Insulingivning eller andra injektioner (i vissa fall). Delegering är alltid personlig, tidsbegränsad och kräver dokumenterad utbildning och godkännande av sjuksköterska. Rekvisition och förvaring av läkemedel För att säkerställa tillgång till rätt läkemedel sker rekvisition och förvaring enligt strikta rutiner: Rekvisition: Läkemedel beställs av behörig hälso- och sjukvårdspersonal via elektroniska system eller apotek. Förvaring: Läkemedel ska förvaras i låsta utrymmen, otillgängliga för obehöriga. Kylförvaring kan krävas för vissa läkemedel, exempelvis insulin. Narkotikaklassade läkemedel ska hanteras enligt särskilda regler och journalföras noggrant. Dokumentation och säker hantering All läkemedelsadministrering ska dokumenteras i patientens journal enligt gällande riktlinjer. Vid avvikelse, som att en patient vägrar ta sin medicin eller att en dos missas, ska detta rapporteras till sjuksköterska och dokumenteras. Läkemedelsgenomgångar bör göras regelbundet för att säkerställa att behandlingen är aktuell och lämplig. En korrekt läkemedelshantering är avgörande för att minska riskerna för felmedicinering och förbättra säkerheten i vården av äldre.

Läkemedelsanvändning hos äldre Inledning Läkemedel är en viktig del av vården för äldre, men deras användning innebär också särskilda utmaningar. Med stigande ålder förändras kroppens förmåga att ta upp, fördela och bryta ner läkemedel, vilket ökar risken för biverkningar och läkemedelsrelaterade problem. Studier visar att cirka 40 % av alla personer över 75 år använder fem eller fler läkemedel dagligen (polyfarmaci), och 10 % använder tio eller fler (Socialstyrelsen, 2023). Detta gör äldre särskilt sårbara för negativa effekter av läkemedel och läkemedelsinteraktioner. För att säkerställa en trygg läkemedelsbehandling inom äldreomsorgen är det avgörande att anpassa dosering, identifiera olämpliga läkemedel och genomföra regelbundna läkemedelsgenomgångar. Undersköterskan spelar en viktig roll i att observera effekter och biverkningar samt rapportera förändringar i patientens hälsotillstånd. Hur åldrandet påverkar läkemedelsomsättningen Kroppens förmåga att hantera läkemedel förändras med åldern, vilket gör att samma dos kan ha en starkare effekt hos en äldre person än hos en yngre. Några viktiga faktorer inkluderar: Förändrad metabolism: Leverns kapacitet att bryta ner läkemedel minskar, vilket kan leda till att läkemedel stannar längre i kroppen och ökar risken för biverkningar. Förändrad njurfunktion och elimination: Njurfunktionen försämras naturligt med åldern, vilket påverkar kroppens förmåga att utsöndra läkemedel genom urinen. Läkemedel som elimineras via njurarna, såsom diuretika (vätskedrivande läkemedel), vissa antibiotika och blodtrycksmediciner, kan ackumuleras och orsaka biverkningar om dosen inte anpassas. Minskad mängd kroppsvatten och ökad andel kroppsfett: Fettlösliga läkemedel (t.ex. vissa lugnande medel) kan lagras längre i kroppen, medan vattenlösliga läkemedel kan få högre koncentration i blodet och verka starkare. Dessa förändringar gör att äldre behöver lägre startdoser och långsam upptrappning för att undvika överdosering och biverkningar. Polyfarmaci och läkemedelsrelaterade problem Polyfarmaci, dvs. att en person använder flera läkemedel samtidigt, är vanligt bland äldre och kan leda till problem som: Ökad risk för biverkningar och interaktioner: Läkemedel kan påverka varandras effekt, vilket kan förstärka eller försvaga deras verkan. Bristande följsamhet (compliance): Äldre kan ha svårt att komma ihåg att ta sina mediciner, särskilt vid komplexa läkemedelsscheman. Felaktig läkemedelsanvändning: Förväxling av tabletter, felaktiga doseringar eller att läkemedel tas vid fel tidpunkt på dygnet. Exempel på läkemedel som kan vara problematiska för äldre är sömnmedel, starka smärtstillande, antidepressiva och vissa blodtrycksmediciner, som kan orsaka yrsel, fallrisk och förvirring. Undersköterskans roll vid läkemedelsanvändning hos äldre Undersköterskan har en viktig funktion i att övervaka hur läkemedel påverkar äldre och att rapportera avvikelser. Några viktiga uppgifter är: Observera effekter och biverkningar – Märker patienten av yrsel, trötthet eller förvirring efter en ny medicinering? Rapportera förändringar – Om patienten får svårare att gå, blir apatisk eller får andra ovanliga symtom bör detta meddelas sjuksköterska eller läkare. Hjälpa till med följsamhet – Påminna om medicinintag och se till att läkemedel tas på rätt sätt. Förebygga läkemedelsrelaterade problem – Hjälpa till att identifiera läkemedel som kan öka fallrisken eller påverka den kognitiva förmågan. Genom att arbeta systematiskt och uppmärksamt kan undersköterskan bidra till en säker och anpassad läkemedelsanvändning för äldre patienter.

Ångest hos äldre Inledning Ångest är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos äldre och kan påverka både livskvalitet och självständighet. Studier visar att cirka 10–20 % av personer över 65 år lider av ångestsyndrom, och andelen är högre hos personer med samsjuklighet såsom hjärt-kärlsjukdomar eller demens (Socialstyrelsen, 2021). Trots detta är ångest hos äldre ofta underdiagnostiserad, eftersom symtomen kan misstas för fysiska besvär eller åldersrelaterade förändringar. Äldre kan utveckla ångest av många orsaker, såsom förlust av anhöriga, försämrad hälsa, ensamhet och ökat beroende av andra. Tidigare erfarenheter av ångestsjukdomar kan också påverka risken att utveckla symtom på äldre dagar. Eftersom ångest kan bidra till nedsatt aptit, sömnproblem och social isolering är det viktigt att symtomen uppmärksammas och behandlas i tid. Symtom på ångest hos äldre Ångest kan ta sig uttryck på olika sätt och symtomen kan vara både psykiska och kroppsliga: Psykologiska symtom: Överdriven oro och rädsla, ofta utan tydlig orsak. Svårigheter att hantera osäkerhet och förändringar i vardagen. Ökad irritabilitet och rastlöshet. Kognitiva symtom: Koncentrationssvårigheter och nedsatt minne. Rädsla för sjukdom, död eller ensamhet. Fysiska symtom: Hjärtklappning, andningssvårigheter och yrsel. Muskelspänningar och skakningar. Magbesvär och illamående. Symtomen kan vara episodiska eller kroniska och kan förvärras vid stress eller andra förändringar i den äldre personens livssituation. Behandling av ångest hos äldre Behandlingen av ångest hos äldre anpassas efter individens fysiska och psykiska hälsotillstånd. En kombination av psykologiska, sociala och medicinska insatser används för att lindra symtomen. Psykologisk behandling: Kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat god effekt vid ångestsyndrom och kan hjälpa individen att hantera oro och negativa tankemönster. Stödjande samtal med kurator eller psykolog kan ge emotionellt stöd och verktyg för att hantera ångest i vardagen. Avslappningsövningar och mindfulness kan minska stress och muskelspänningar. Sociala insatser: Struktur och rutiner i vardagen kan skapa trygghet och minska oro. Socialt stöd från anhöriga, vänner eller personal kan motverka känslor av ensamhet. Fysisk aktivitet kan ha en lugnande effekt och minska ångestnivåer genom att frigöra endorfiner. Läkemedelsbehandling vid ångest hos äldre Vid svårare ångest kan läkemedelsbehandling bli aktuell, men eftersom äldre är känsligare för biverkningar krävs försiktighet vid insättning av medicin. SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare) är förstahandsval vid behandling av ångest hos äldre. Exempel på läkemedel är sertralin, citalopram och escitalopram. De tolereras generellt väl men kan orsaka illamående, trötthet och initialt ökad oro. SNRI (serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare) såsom venlafaxin och duloxetin används vid otillräcklig effekt av SSRI eller vid samtidig smärtproblematik. Bensodiazepiner (t.ex. oxazepam och alprazolam) används endast i undantagsfall på grund av risken för beroende, kognitiv påverkan och fallolyckor. Läkemedelsbehandlingen bör startas i låg dos och följas upp regelbundet för att utvärdera effekten och minimera biverkningar. Undersköterskans roll vid ångest hos äldre Undersköterskan har en viktig funktion i att uppmärksamma och lindra ångest hos äldre genom att: Observera och rapportera symtom såsom ökad oro, rastlöshet eller kroppsliga besvär utan medicinsk förklaring. Skapa en trygg miljö med lugn och förutsägbarhet i vardagen. Använda lugnande bemötande och validerande kommunikation för att minska oro. Uppmuntra socialt deltagande och aktiviteter som kan ha en ångestdämpande effekt. Genom att vara lyhörd och skapa trygghet kan undersköterskan bidra till att minska ångestsymtom och förbättra livskvaliteten för den äldre.

Depression hos äldre Inledning Depression är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna hos äldre och drabbar uppskattningsvis 10–15 % av personer över 65 år, medan lindrigare depressiva symtom förekommer hos upp till 30 % i samma åldersgrupp (Socialstyrelsen, 2021). Trots att depression är vanligt, förblir den ofta odiagnostiserad och underbehandlad, eftersom symtomen kan misstolkas som en naturlig del av åldrandet eller förväxlas med fysiska sjukdomar. Till skillnad från yngre personer upplever äldre sällan klassiska symtom på depression såsom djup nedstämdhet. Istället kan sjukdomen yttra sig genom trötthet, kroppsliga besvär och social tillbakadragenhet. Många söker vård för värk, magbesvär eller sömnproblem, utan att själva vara medvetna om att deras psykiska hälsa kan vara orsaken. Orsakerna till depression hos äldre är ofta en kombination av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Förluster av nära anhöriga, ensamhet, långvarig smärta, kroniska sjukdomar och ökad beroendeställning i vardagen kan öka risken. Samtidigt kan vissa läkemedel och näringsbrister påverka hjärnans funktion och bidra till utvecklingen av depressiva symtom. Symtom på depression hos äldre Depression kan ta sig uttryck på flera sätt och symtomen varierar från person till person. De kan delas in i psykologiska, kognitiva och kroppsliga symtom: Psykologiska symtom: Nedstämdhet, känsla av hopplöshet och likgiltighet. Brist på motivation och intresse för tidigare meningsfulla aktiviteter. Ökad irritation eller ångest. Kognitiva symtom: Koncentrationssvårigheter och nedsatt beslutsförmåga. Minnesproblem som kan misstas för demens. Kroppsliga symtom: Kronisk trötthet och energibrist. Förändrad aptit och ofrivillig viktnedgång. Sömnproblem, antingen svårigheter att somna eller tidiga uppvaknanden. Värk, magbesvär eller andra fysiska symtom utan tydlig medicinsk orsak. Vid svår depression kan personen uppleva livsleda och självmordstankar, något som är särskilt allvarligt eftersom självmordsrisken är högre bland äldre än i yngre åldersgrupper. Behandling av depression hos äldre Depression hos äldre kan behandlas effektivt, men insatserna behöver anpassas efter individens fysiska hälsa och sociala situation. En kombination av psykologiska, sociala och medicinska åtgärder är ofta mest framgångsrik. Psykologisk behandling: Kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat sig vara effektiv även för äldre och kan hjälpa personen att hantera negativa tankemönster. Stödjande samtal med sjuksköterska, kurator eller psykolog kan ge emotionellt stöd. Social aktivering, såsom deltagande i gruppaktiviteter eller fysisk träning, kan motverka isolering och förbättra måendet. Sociala insatser: Stöd från hemtjänst och anhöriga för att skapa en tryggare vardag. Anpassad boendemiljö som minskar känslan av ensamhet och utanförskap. Aktiviteter som uppmuntrar till dagliga rutiner och meningsfull sysselsättning. Läkemedelsbehandling vid depression hos äldre Vid medelsvår till svår depression kan läkemedel behövas som en del av behandlingen. Valet av läkemedel bör ske med försiktighet eftersom äldre ofta är känsligare för biverkningar. SSRI-preparat (selektiva serotoninåterupptagshämmare) är förstahandsval vid depression hos äldre. Exempel på vanliga läkemedel är sertralin, citalopram och escitalopram. De har generellt färre biverkningar än äldre typer av antidepressiva. SNRI-preparat (serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare) såsom venlafaxin och duloxetin kan användas vid samtidig smärta eller vid otillräcklig effekt av SSRI. TCA-preparat (tricykliska antidepressiva) används mer sällan på grund av högre risk för biverkningar såsom yrsel, muntorrhet och blodtrycksfall. Behandlingen inleds oftast med låg dos och justeras gradvis för att minimera risken för biverkningar såsom illamående, trötthet och ökad fallrisk. Uppföljning är viktig, eftersom antidepressiva läkemedel kan ta flera veckor innan de ger full effekt. Undersköterskans roll vid depression hos äldre Undersköterskan har en central roll i att identifiera och rapportera tidiga tecken på depression. Eftersom många äldre inte själva söker hjälp för psykisk ohälsa, kan undersköterskans observationer vara avgörande för att rätt insatser sätts in i tid. Observera förändringar i beteende, exempelvis social tillbakadragenhet, minskad aptit eller brist på motivation. Skapa en trygg och stödjande miljö där den äldre känner sig sedd och bekräftad. Uppmuntra till aktivitet och social samvaro för att bryta isolering. Rapportera symtom till sjuksköterska eller läkare så att en vidare bedömning kan göras. Genom att vara lyhörd för de subtila tecken som kan tyda på depression kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten för äldre och ge dem den vård och det stöd de behöver.

BPSD-kartläggning och BPSD-registret Kartläggning vid BPSD – en strukturerad metod för individanpassad vård Kartläggningen av BPSD är en systematisk process där vårdpersonal identifierar, bedömer och dokumenterar symtom hos personer med demens. Syftet är att förstå vad som utlöser symtomen och hur de påverkar individens vardag, så att bemötandet kan anpassas för att minska oro, ångest och andra beteendeförändringar. Kartläggningen innebär: Observation av symtom – vårdpersonalen dokumenterar vilka BPSD-symtom som förekommer, när de uppstår och i vilka situationer de är som mest påtagliga. Analys av bakomliggande orsaker – faktorer som smärta, hunger, infektion, sömnbrist eller sociala förändringar kan utlösa eller förvärra symtomen. Att identifiera dessa faktorer är avgörande för att anpassa vården. Bedömning av symtomens svårighetsgrad – genom strukturerade bedömningsinstrument kan personalen avgöra hur ofta symtomen förekommer och vilken inverkan de har på individens livskvalitet. Planering av åtgärder – utifrån kartläggningen skapas en individanpassad bemötandeplan som beskriver hur personalen ska agera för att minska symtomen och förbättra livskvaliteten. Denna metod hjälper till att undvika onödig medicinering och istället fokusera på individanpassade, icke-farmakologiska insatser. BPSD-registret – ett verktyg för strukturerad vård och uppföljning BPSD-registret är ett nationellt kvalitetsregister som används inom vård och omsorg för att kartlägga, dokumentera och följa upp BPSD-symtom hos personer med demens. Genom att samla in och analysera data kan vården säkerställa att varje individ får rätt insatser och att bemötandet anpassas efter aktuella behov. Så fungerar BPSD-registret i praktiken: Registrering av symtom – vårdpersonal registrerar vilka symtom som förekommer och hur ofta de uppträder. Analys och orsaksbedömning – utvärdering av möjliga orsaker till symtomen, såsom förändringar i miljön, smärta eller sömnproblem. Planering av individanpassade åtgärder – beslut om vilka strategier som ska användas för att bemöta och lindra symtomen. Uppföljning och utvärdering – regelbunden uppdatering av registret gör det möjligt att bedöma effekten av insatserna och justera vårdplanen vid behov. BPSD-registrets betydelse: Skapar en mer strukturerad och enhetlig vård av personer med demens. Minskar användningen av psykofarmaka genom att fokusera på individanpassade strategier. Stärker teamarbetet genom att ge hela vårdpersonalen en gemensam arbetsmetod. Förbättrar livskvaliteten för den demenssjuka genom att symtom hanteras på ett tryggt och respektfullt sätt. Genom att kombinera BPSD-kartläggning och BPSD-registret kan vårdpersonal arbeta systematiskt för att ge varje individ en så trygg och välanpassad vård som möjligt.