Julio Moraga

Skollagen Skollagen (SFS 2010:800) styr hela det svenska skolväsendet – från förskola till vuxenutbildning – och anger vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för både elever, personal och huvudmän. Lagens mål är att alla barn och elever ska få en likvärdig utbildning i en trygg och stödjande miljö. Inom vård och omsorg är skollagen särskilt relevant för verksamheter där hälso- och sjukvård integreras med utbildning – till exempel inom elevhälsa, särskola, gymnasiesärskola eller andra boendeformer med skolanknytning. Skollagen slår fast att elever har rätt till en skolmiljö fri från kränkningar, diskriminering och trakasserier. Elevhälsan ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande, i nära samarbete med övrig skolpersonal. Insatserna ska stödja elevernas lärande, utveckling och psykiska såväl som fysiska hälsa. Undersköterskor kan inom dessa verksamheter bidra med medicinska insatser, observation av elevens allmänna mående, praktiskt stöd i vardagen och samverkan med annan skolpersonal. Det är också viktigt att känna till anmälningsplikten vid oro för att ett barn far illa, samt att arbeta enligt skollagens principer om barnets bästa och likvärdighet. Vad säger lagen mer konkret? Några viktiga delar i skollagen: Kapitel 1–3: Allmänna bestämmelser, utbildningens mål och principer om likvärdighet och barnets bästa. Kapitel 6: Trygghet och studiero – huvudmannen ska se till att skolmiljön är säker och hälsofrämjande. Kapitel 7–8: Rätt till utbildning, särskilt stöd och elevhälsa – elevens behov ska bedömas och åtgärdas utifrån en helhetsbild.

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) LVU är en skyddslagstiftning som gör det möjligt att ge vård till barn och unga under 21 år utan samtycke, när frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen inte räcker. Lagen används om det finns en allvarlig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas, till exempel på grund av hemförhållanden eller eget beteende. Beslut om vård enligt LVU fattas av förvaltningsrätten, efter ansökan från socialnämnden. Vården ska vara så kortvarig som möjligt och alltid ha barnets bästa i fokus. Undersköterskor som arbetar med barn och unga, till exempel inom elevhälsa, HVB eller ungdomspsykiatri, kan möta individer som omfattas av LVU. Det är viktigt att känna till anmälningsplikten vid oro för ett barns situation samt att bemötandet ska präglas av respekt, trygghet och stabilitet.

Läkemedelslagen (Mer kan du läsa i kapitel om Farmakologi) Läkemedelslagen reglerar hantering, försäljning, tillverkning och användning av läkemedel i Sverige. Den är till för att säkerställa att läkemedel är säkra, effektiva och används på rätt sätt. Lagen omfattar både receptbelagda och receptfria läkemedel samt naturläkemedel, medicintekniska produkter och vissa kosmetiska preparat. Inom vård och omsorg berör lagen framför allt de delar som handlar om förvaring, märkning, iordningställande, administrering och dokumentation av läkemedel. Även undersköterskor omfattas av detta, särskilt i kommunal vård där delegering förekommer. Det är vårdgivaren som ansvarar för att läkemedelshantering sker enligt gällande lagar och föreskrifter, men all personal som hanterar läkemedel måste ha rätt kompetens och följa de rutiner som finns. Undersköterskor får endast hantera läkemedel efter individuell delegering från legitimerad personal – och det kräver både teoretisk kunskap och praktisk säkerhet. Läkemedelslagen samverkar med andra föreskrifter, till exempel Socialstyrelsens föreskrift om läkemedelshantering (HSLF-FS 2017:37), som är särskilt viktig i praktiken. Vad säger lagen mer konkret? Lagen (SFS 2015:315) innehåller bland annat: Kapitel 1–2: Definitioner och grundläggande krav på läkemedel – säkerhet, kvalitet och ändamålsenlighet. Kapitel 4–6: Tillstånd för tillverkning, försäljning och distribution. Kapitel 8: Användning inom hälso- och sjukvård – ansvar för förskrivning, information och uppföljning. Kapitel 11: Tillsyn, kontroll och sanktioner vid brister i hantering. Läkemedelslagen bildar en viktig grund för säker läkemedelshantering och kompletteras av lokala instruktioner och nationella föreskrifter.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) LPT och LRV är två speciallagar som gör det möjligt att ge psykiatrisk vård utan samtycke i vissa allvarliga situationer. De används när en person har en allvarlig psykisk störning, inte vill ta emot vård, och samtidigt utgör en fara för sig själv eller andra – eller är i behov av vård för att inte försämras allvarligt. LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) reglerar tvångsvård inom den civila psykiatrin. LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård) gäller personer som dömts till vård i stället för fängelse. Båda lagarna är starkt integritetsingripande och får därför bara tillämpas under tydliga juridiska ramar och av särskilt utbildad personal. För undersköterskor som arbetar inom psykiatrisk vård, akutvård eller kommunala boenden för personer med psykisk ohälsa kan dessa lagar bli aktuella i det dagliga arbetet. Även om undersköterskor inte fattar beslut om tvångsåtgärder, deltar de ofta i det praktiska genomförandet och i den vardagliga omsorgen. Det kan handla om att följa särskilda rutiner vid tvångsvård, observera förändringar i beteende, stödja trygghet i krävande situationer eller dokumentera utifrån lagstadgade krav. I alla kontakter gäller det att balansera bemötande, säkerhet och respekt för individens värdighet, trots att vården sker mot personens vilja. Vad säger lagarna mer konkret? LPT (SFS 1991:1128) innehåller bland annat följande: Kapitel 1–2: Inledande bestämmelser och villkor för tvångsvård – t.ex. att det ska röra sig om en allvarlig psykisk störning och att frivillig vård inte fungerar. Kapitel 3: Omhändertagande, läkarintyg och intagningsbeslut – vården måste godkännas av chefsöverläkare och förvaltningsrätt. Kapitel 4–5: Vårdåtgärder, rätt till information, överklagan och patientens rättigheter under tvångsvård. LRV (SFS 1991:1129) har liknande struktur, men gäller personer som dömts till vård efter brott. Lagen reglerar hur vården ska genomföras, hur frihetsinskränkningar får användas och hur övergången till öppen vård sker.

Smittskyddslagen Smittskyddslagen är till för att skydda befolkningen mot spridning av smittsamma sjukdomar. Den reglerar både individens skyldigheter och samhällets ansvar när det gäller att förebygga och hantera smittspridning. Lagen omfattar bland annat anmälningspliktiga sjukdomar, informationsskyldighet, smittspårning och isolering. Inom vård och omsorg har lagen särskild betydelse eftersom personalen ofta arbetar nära personer med ökad sårbarhet för infektion. Det gäller till exempel äldre, personer med nedsatt immunförsvar eller kroniska sjukdomar. Undersköterskor spelar en avgörande roll i det dagliga smittskyddsarbetet. Det kan handla om att följa basala hygienrutiner, uppmärksamma symtom, rapportera misstänkt smitta eller stödja brukare i att förstå och följa smittförebyggande åtgärder. Arbetet utförs ofta i nära kontakt med smittskyddssjuksköterskor, vårdledare eller smittskyddsläkare, särskilt vid utbrott eller särskilda vårdhygieniska rekommendationer. Lagen betonar samverkan mellan individ och samhälle. Den enskilde har ansvar att följa råd och föreskrifter, medan vården ska informera, skydda och agera i enlighet med fastställda rutiner. Undersköterskans arbete är därmed en praktisk förlängning av lagens intentioner. Vad säger lagen mer konkret? Smittskyddslagen (SFS 2004:168) innehåller bland annat följande kapitel: Kapitel 1–2: Lagens syfte och definition av allmänfarliga sjukdomar. Kapitel 3: Samhällets ansvar – smittskyddsläkare, hälso- och sjukvårdens skyldigheter och tillsyn. Kapitel 4–5: Den enskildes skyldigheter – till exempel att medverka till utredning, provtagning och behandling. Kapitel 6–7: Särskilda åtgärder – smittspårning, isolering och tvångsåtgärder vid allvarlig risk. Kapitel 9–10: Regler om sekretess och möjligheter att överklaga beslut. Smittskyddslagen är särskilt aktuell vid utbrott av smittsamma sjukdomar som influensa, MRSA eller covid-19, men gäller även i det dagliga förebyggande arbetet inom vård och omsorg.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) LSS är en rättighetslag som ger personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar rätt till särskilt stöd för att kunna leva ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt. Till skillnad från Socialtjänstlagen, som bygger på behovsprövning, är LSS utformad för att ge tydliga och garanterade rättigheter för dem som tillhör personkretsen enligt lagen. LSS omfattar personer som har: utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd betydande och varaktig begåvningsmässig funktionsnedsättning efter hjärnskada i vuxen ålder andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som är stora och inte beror på normalt åldrande Målet med lagen är att den enskilde ska få möjlighet till goda levnadsvillkor – inte bara skäliga. Det innebär en högre nivå av stöd och anpassning än vad som vanligtvis ges enligt andra lagar. Insatser enligt LSS kan vara till exempel personlig assistans, ledsagarservice, kontaktperson, daglig verksamhet eller avlösarservice. Insatserna ska vara individuellt utformade, kostnadsfria och bygga på respekt för den enskildes självbestämmande. Undersköterskor som arbetar inom LSS-verksamhet har en viktig roll i att främja självständighet, delaktighet och livskvalitet för personer som behöver långsiktigt stöd i vardagen. Vad säger lagen mer konkret? LSS är uppdelad i kapitel som bland annat behandlar: Kapitel 1: Lagens syfte och tillämpning – att främja jämlikhet, delaktighet och goda levnadsvillkor. Kapitel 2: Definition av personkrets – vem som omfattas av lagen. Kapitel 3: De tio insatser som kan beviljas enligt LSS, t.ex. ledsagare, boendestöd, daglig verksamhet m.m. Kapitel 8–9: Handläggning, överklagande och tillsyn. LSS är en lag som sätter individens behov och rätt till självbestämmande i centrum, oavsett livssituation.

Socialtjänstlagen (SoL) Socialtjänstlagen är en ramlag som styr socialtjänstens verksamhet i Sverige. Den utgör grunden för många av de insatser som ges inom kommunal vård och omsorg, särskilt för äldre personer, personer med funktionsnedsättning och andra i behov av stöd i vardagen. Lagens övergripande mål är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlika levnadsvillkor och möjlighet till delaktighet i samhällslivet. Det betonas att verksamheten ska bygga på respekt för individens självbestämmande och integritet. SoL innehåller inte detaljerade instruktioner för varje situation, utan anger ramarna för kommunens ansvar och det professionella förhållningssättet i arbetet. Insatser ska anpassas efter den enskildes behov och ges på ett rättssäkert sätt. Det innebär att beslut ska fattas utifrån lag, och att individen har rätt att få sin sak prövad och överklaga beslut. Inom vård och omsorg handlar det till exempel om hemtjänst, särskilt boende, ledsagning, kontaktperson och andra stödinsatser som bedöms utifrån bistånd enligt SoL. Det är handläggare inom kommunen som utreder behov och fattar beslut, men personal som undersköterskor utför ofta insatserna i praktiken. SoL ställer också krav på helhetssyn, samverkan och att insatser ska utformas tillsammans med den enskilde, så långt det är möjligt. Vad säger lagen mer konkret? Socialtjänstlagen är uppdelad i flera kapitel. Några centrala delar är: Kapitel 1–3: Lagens mål, värdegrund och principer om självbestämmande, integritet och allas lika värde. Kapitel 4: Kommunens ansvar – t.ex. skyldigheten att erbjuda stöd till äldre personer, personer med funktionsnedsättning och andra i behov av hjälp. Kapitel 5: Olika typer av bistånd – t.ex. ekonomiskt stöd, stöd i boendet och andra individuellt anpassade insatser. Kapitel 11: Handläggning och dokumentation – regler för utredning, beslut, information till den enskilde och möjlighet till överklagande. Socialtjänstlagen fungerar ofta parallellt med andra lagar, som Hälso- och sjukvårdslagen och LSS, beroende på individens behov.

Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) Offentlighets- och sekretesslagen syftar till att skydda individens personliga integritet. Inom vård och omsorg innebär detta att all personal omfattas av tystnadsplikt. Det gäller alla uppgifter som rör patienters eller brukares hälsa, personliga förhållanden eller andra känsliga uppgifter som förekommer i arbetet. Sekretessen omfattar både muntlig information och skriftlig dokumentation, liksom observationer och samtal man råkar ta del av i sin yrkesutövning. Skyldigheten att bevara tystnadsplikt gäller även efter avslutad anställning och efter att personen avlidit. Tystnadsplikten är inte enbart en etisk princip – det är ett lagstadgat ansvar. Brott mot sekretessen kan leda till rättsliga påföljder, skada för den enskilde samt bristande förtroende för vårdverksamheten. Det finns dock situationer där sekretess kan brytas, till exempel när det föreligger laglig grund enligt annan lagstiftning. Exempel på detta är anmälningsplikt vid misstanke om att barn far illa, eller om det finns fara för liv eller allvarlig skada. Information kan även delas inom vårdteamet om det är nödvändigt för att kunna ge en god och säker vård. Vad säger lagen mer konkret? Offentlighets- och sekretesslagen är omfattande, men följande delar är särskilt relevanta för personal inom vård och omsorg: Kapitel 1–2: Lagens syfte och tillämpningsområde. Förklarar sekretessens roll i förhållande till offentlighetsprincipen. Kapitel 25: Gäller för hälso- och sjukvård. Anger att uppgifter om hälsotillstånd, behandling och personliga förhållanden är sekretessbelagda. Kapitel 10 och 12: Reglerar undantag från sekretessen. Till exempel möjligheten att lämna ut information vid samverkan inom vården, fara för liv eller kontakt med socialtjänsten. Att hantera sekretess på ett korrekt sätt är en viktig del av det professionella ansvaret inom vård och omsorg.

Patientlagen Patientlagen stärker patientens ställning i vården. Den handlar inte främst om vårdens innehåll – utan om rätten att förstå, påverka och vara delaktig i sin egen vård. Lagen syftar till att göra vården mer tillgänglig, trygg och tydlig för den enskilde individen. En central del i patientlagen är informationsplikten. Det betyder att patienten har rätt att få information om sitt hälsotillstånd, möjliga behandlingar, risker och vad som händer om man avstår. Informationen ska anpassas efter individens förutsättningar – språkligt, kognitivt och emotionellt. En annan viktig del är samtycke. Ingen får få vård mot sin vilja (såvida det inte handlar om tvångsvård enligt annan lag). Patienten ska få möjlighet att säga ja eller nej till föreslagna åtgärder – och det gäller även i vardagliga situationer. Undersköterskans bemötande blir därför avgörande: att lyssna in, fråga först och visa respekt för personens val. Lagen lyfter också fram rätten till delaktighet, att byta vårdgivare, att få en fast vårdkontakt och att få en individuell plan vid behov av samordnade insatser. För undersköterskor innebär detta att inte bara utföra insatser – utan att aktivt bidra till att patienten eller brukaren känner sig sedd, lyssnad på och förstådd. Det handlar om att tolka, bekräfta och möjliggöra. Vad säger lagen mer konkret? Patientlagen består av tio kapitel, där några särskilt relevanta för undersköterskor är: Kapitel 3: Rätt till information – vårdpersonal är skyldiga att ge individanpassad och tydlig information. Kapitel 4: Samtycke – all vård ska bygga på patientens samtycke, så långt det är möjligt. Kapitel 5: Delaktighet – patienten ska kunna påverka beslut om sin vård. Kapitel 6: Fast vårdkontakt och individuell plan – särskilt viktigt för personer med samordnade behov. Kapitel 7–8: Tillgänglighet och valfrihet – rätt att få vård inom rimlig tid och möjlighet att välja utförare. Lagen understryker att patientens perspektiv alltid ska beaktas – inte bara i stora beslut, utan i varje möte.

Patientsäkerhetslagen (PSL) Patientsäkerhetslagen har som främsta mål att skydda patienter från att drabbas av vårdskador. Den syftar till att höja kvaliteten i hälso- och sjukvården och skapa en säker miljö för alla som får vård. Lagen utgår från principen att vård ska vara trygg, respektfull och så riskfri som möjligt – både fysiskt och psykiskt. För undersköterskor innebär lagen ett ansvar att medverka till en säker vårdmiljö. Det handlar om att följa rutiner, agera uppmärksamt och rapportera risker eller avvikelser – även om ingen har hunnit skadas. PSL bygger på öppenhet och lärande, inte skuld och bestraffning. Om du till exempel upptäcker att en patient fått fel dos läkemedel, att en bristande hygienrutin följs, eller att någon halkrisk inte åtgärdats – då är det din skyldighet att säga till eller dokumentera detta enligt verksamhetens rutiner. Detsamma gäller om du märker att en kollega brister i sitt agerande. Lagen gör också klart att arbetsgivaren måste skapa förutsättningar för säker vård: genom utbildning, tydliga rutiner och ett klimat där det är tillåtet att prata om misstag. På så sätt blir patientsäkerhet ett gemensamt ansvar. Vad säger lagen mer konkret? Patientsäkerhetslagen är uppbyggd i flera kapitel. Några viktiga delar är: Kapitel 1–2: Här förklaras lagens syfte och tillämpningsområde. Alla som arbetar inom hälso- och sjukvård berörs. Kapitel 3: Handlar om vårdgivarens ansvar – t.ex. att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Kapitel 6: Gäller personalens skyldigheter. Undersköterskor har skyldighet att medverka till säker vård, följa instruktioner och anmäla risker. Kapitel 7–8: Reglerar behörighet och prövotid för legitimerad personal – inte direkt tillämpligt på undersköterskor, men relevant för att förstå arbetsdelning och ansvarsfördelning. Det finns också regler om Lex Maria, som innebär att vårdgivaren måste anmäla allvarliga vårdskador till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) Hälso- och sjukvårdslagen är en av de mest grundläggande lagarna inom svensk vård. Den fastställer att alla i Sverige har rätt till god vård – på lika villkor, oavsett kön, ålder, ekonomisk situation, bostadsort eller andra faktorer. Lagen utgör grunden för hur vården ska organiseras, fördelas och ges. HSL gäller både för regioner och kommuner. Regionerna ansvarar för exempelvis sjukhusvård, specialistvård och vårdcentraler, medan kommunerna ansvarar för hemsjukvård, särskilda boenden, rehabilitering och viss hjälpmedelshantering. Undersköterskor är ofta anställda inom kommunen men arbetar enligt riktlinjer som grundar sig i HSL. Lagen betonar också att vården ska vara av god kvalitet och bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den ska ges med respekt för den enskilda människans värdighet, integritet och självbestämmande. Det betyder att patientens upplevelse alltid ska tas på allvar, och att information och delaktighet är centrala delar av vårdmötet. Som undersköterska innebär HSL att varje åtgärd du medverkar i – oavsett om det är en förflyttning, ett samtal eller ett hygienmoment – ska bygga på omtanke, respekt och ett tydligt syfte. Du behöver känna till när du får utföra en uppgift själv och när du behöver samråda med en sjuksköterska, arbetsterapeut eller annan profession. Vad säger lagen mer konkret? Hälso- och sjukvårdslagen är indelad i flera kapitel, där några särskilt viktiga delar är: Kapitel 1: Lagens syfte – att alla ska ha tillgång till god vård. Kapitel 2: Principer för vårdens tillgänglighet, kvalitet, och respekt för patientens självbestämmande och integritet. Kapitel 3: Vårdens personal – samverkan mellan olika yrkesgrupper ska ske i patientens bästa intresse. Kapitel 5: Reglerar kommunernas ansvar för hälso- och sjukvård i t.ex. särskilda boenden och hemsjukvård. Kapitel 7: Krav på att vården ska utvärderas, följas upp och förbättras. Lagen utgör grunden för andra styrdokument, som patientsäkerhetslagen och patientlagen. HSL är därför ett slags nav i vårdens juridiska struktur.

Vård och omsorg i Sverige regleras av flera olika lagar. Vissa gäller hela hälso- och sjukvården, andra är specifika för socialtjänsten, äldreomsorgen eller personer med funktionsnedsättning. Lagarna sätter ramarna för hur vården ska organiseras, vad brukare och patienter har rätt till, och vad som förväntas av personalen. Som undersköterska behöver du inte kunna alla paragrafer utantill – men du måste förstå syftet med lagarna, vad de innebär i praktiken och hur de påverkar ditt dagliga arbete. Lagarna fungerar som både ett skydd och ett stöd. De finns för att garantera trygghet, kvalitet och rättvisa – men också för att hjälpa dig att fatta rätt beslut i svåra situationer. Här går vi igenom de viktigaste lagarna du som undersköterska behöver känna till.

Intentioner bakom lagstiftning: god vård, rättvisa, jämlikhet Lagar inom vård och omsorg är inte bara administrativa verktyg – de uttrycker vad samhället anser vara viktigt i mötet mellan människor. Bakom varje lagformulering finns värden som speglar vår gemensamma människosyn och våra etiska principer. När du som undersköterska följer lagen, bidrar du också till att dessa värden blir verklighet i människors liv. En grundläggande intention är att vården ska vara god. Det betyder att den ska hålla hög kvalitet, bygga på respekt för individens rätt till självbestämmande och ges i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. God vård handlar både om hur insatserna planeras och hur de genomförs – alltså både organisation och bemötande. En annan viktig princip är rättvisa. Det innebär att vård och omsorg ska fördelas efter behov – inte efter ekonomi, kön, bakgrund eller andra faktorer som inte hör till saken. Alla ska ha samma rätt till stöd, behandling och respekt, oavsett livssituation. Med jämlikhet menas att alla människor ska ha likvärdig tillgång till vård och omsorg. För att uppnå det krävs ibland att vi kompenserar för ojämlika förutsättningar. Det kan betyda att du behöver ge mer tid till någon som har svårt att uttrycka sig, eller anpassa din kommunikation så att den passar en person med kognitiv svikt eller språkbarriärer. Jämlikhet innebär alltså inte att alla behandlas exakt lika – utan att alla ges möjlighet att få sina behov tillgodosedda på rätt sätt. Att förstå lagarnas intentioner hjälper dig som undersköterska att arbeta mer medvetet. Det handlar inte bara om att följa regler, utan om att bidra till ett rättvist samhälle där varje individ blir sedd, skyddad och respekterad.

Människosyn, autonomi och värdighet Lagar, riktlinjer och värdegrund bygger alla på en gemensam människosyn: att varje individ har ett unikt värde och rätt att leva sitt liv på sitt eget sätt. I vården uttrycks detta genom begrepp som autonomi och värdighet. Autonomi betyder självbestämmande – rätten att fatta egna beslut, även när man är beroende av hjälp från andra. Det handlar inte bara om stora val som boende eller behandling, utan också om vardagliga saker: vad man vill äta, när man vill gå upp eller hur man vill bli bemött. Värdighet innebär att bli sedd som den man är, med sina erfarenheter, känslor och behov. Det betyder att respektera integritet, visa hänsyn i kroppsnära situationer, och att aldrig förenkla eller förminska en person. För undersköterskan innebär detta att hela tiden väga in hur den enskilde personen upplever vården. Det räcker inte att göra rätt – det måste också kännas rätt för den man hjälper. Det är detta som gör undersköterskans roll både praktisk och djupt mänsklig.

Den nationella värdegrunden för äldreomsorgen Inom äldreomsorgen finns en särskilt formulerad nationell värdegrund som utgår från Socialtjänstlagen. Där står det att äldre personer ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Det är inte bara en målsättning – det är en skyldighet för personal och verksamheter att sträva efter i det dagliga arbetet. Värdegrunden lyfter fram att omsorgen ska bygga på respekt för den äldres självbestämmande, integritet och individuella behov. Det innebär till exempel att en person har rätt att få bestämma över sin dag, hur hjälpen ska ges, och av vem. Även små val kan vara avgörande för att känna kontroll och mening i vardagen. För undersköterskan innebär det att vara uppmärksam på varje persons livsberättelse, önskemål och vanor – och att försöka anpassa stödet därefter, så långt det är möjligt. Det handlar inte bara om att göra “rätt” saker, utan om att göra dem på ett sätt som upplevs som värdigt och medmänskligt. Den nationella värdegrunden är en vägledning som påminner om att äldreomsorg handlar om mer än hjälp – det handlar om livskvalitet. Vill du genomgå utbildningen kan du klicka på länken: https://utbildning.socialstyrelsen.se/learn/courses/4/aldreomsorgens-nationella-vardegrund Du kan också läsa hela dokumentet här:

Vad menas med värdegrund? Värdegrunden är de grundläggande värderingar som ska genomsyra all vård och omsorg i Sverige. Det handlar om synen på människan och om vilket förhållningssätt personalen ska ha i mötet med den enskilda individen. Värdegrunden är inte en lag i sig, men den ligger till grund för hur lagar tolkas och tillämpas i praktiken. I centrum står tanken om allas lika värde, varje människas rätt till självbestämmande, delaktighet, och att bli bemött med respekt och värdighet. Det innebär att varje person har rätt att bli sedd som en individ – med egna behov, önskemål och livserfarenheter – inte bara som patient eller brukare. För undersköterskan betyder det att se bortom rutiner och moment, och i stället möta varje person med lyhördhet och omtanke. Det kräver både kunskap och reflektion, men också mod att stå upp för den värdegrund vården bygger på – särskilt i situationer där tiden är knapp eller resurserna begränsade. Värdegrunden hjälper personalen att fatta rätt beslut, särskilt när det inte finns ett självklart rätt eller fel. Den är en påminnelse om varför vård och omsorg finns – och för vem.

Lagens roll i att skydda individen och personalen I vård och omsorg finns alltid en risk att människor far illa – inte på grund av illvilja, utan på grund av misstag, stress, otydlig kommunikation eller bristande rutiner. Lagarna finns där för att minska den risken. De fungerar som ett skyddsnät både för individen som tar emot vård och för den som ger den. För den enskilde innebär lagarna en rätt att bli sedd, hörd och respekterad. Det handlar om att få rätt vård i rätt tid, att kunna påverka beslut, och att känna sig trygg med att personlig information hanteras med diskretion. Lagarna sätter gränser för vad vårdpersonalen får göra – men också vad de måste göra. För personalen, inklusive undersköterskor, innebär lagarna ett stöd. De visar vad som förväntas i olika situationer, minskar risken för att stå ensam med svåra beslut, och ger tydlighet när något går fel. Att följa lagen är en del av det professionella ansvaret, men det är också en trygghet – det skyddar dig från att fatta godtyckliga beslut eller dras in i situationer där du inte vet vad som gäller. När lagar följs skapas en miljö där tillit och respekt kan växa. Det ger bättre förutsättningar för både vårdkvalitet och arbetsmiljö.

Vad som händer om lagar inte följs När lagar och regler inom vård och omsorg inte följs kan det få allvarliga konsekvenser – både för individen som får vård och för den personal som är ansvarig. Lagarna finns inte bara som formella krav, utan för att skydda människors liv, hälsa, integritet och rätt till en värdig behandling. När dessa regler brister riskerar tryggheten att raseras. För den enskilda personen kan det handla om utebliven eller felaktig vård, kränkningar av den personliga integriteten eller allvarliga misstag som leder till fysisk eller psykisk skada. I sådana fall kan det uppstå ett behov av att anmäla händelsen, antingen genom Lex Maria (vid allvarliga vårdskador) eller Lex Sarah (vid missförhållanden i omsorgen). För personalen kan det leda till disciplinära åtgärder, uppsägning eller i vissa fall rättsliga konsekvenser. Undersköterskor omfattas av ett yrkesansvar där det förväntas att man känner till och följer de regler som gäller – även om det är någon annan som fattat besluten. Att agera enligt gällande lagstiftning är en del av det professionella uppdraget. Även organisationen kan påverkas. Brister kan leda till kritik från tillsynsmyndigheter som Inspektionen för vård och omsorg (IVO), vilket i sin tur kan få betydelse för verksamhetens förtroende, ekonomi och framtid. Att följa lagar och regler handlar alltså inte bara om att undvika problem – det är en förutsättning för att skapa en trygg, säker och etisk vård- och omsorgsmiljö.

Syftet med reglering Vård och omsorg berör människor i utsatta och ofta livsavgörande situationer. För att skydda den enskildes rättigheter och säkerställa att alla får en god och jämlik vård finns det behov av tydliga regler. Regleringen – i form av lagar, föreskrifter och riktlinjer – fungerar som ett ramverk för vad som är tillåtet, vad som är förbjudet och vad som förväntas av personal inom vård och omsorg. Syftet med dessa regler är att skapa trygghet, kvalitet och rättssäkerhet. Både patienter och personal ska veta vilka rättigheter och skyldigheter som gäller. För personalen ger regleringen stöd i yrkesutövningen och tydlig vägledning i svåra situationer. För samhället i stort handlar det om att resurser används på ett effektivt och rättvist sätt, där alla behandlas med respekt och värdighet – oavsett ålder, kön, bakgrund eller livssituation. Regleringen visar också på de värden som vården vilar på: människors lika värde, integritet, självbestämmande och behov av trygghet. Den bidrar till att vården bedrivs på ett professionellt sätt och hjälper till att förebygga misstag, felbehandlingar och oetiska beteenden.

📄 Blek, men säger inget – fallet Nour 🔺 Avancerad nivå – kroppens signaler kräver tolkning och kan ha flera möjliga orsaker Nour, 38 år, bor på ett LSS-boende och kommunicerar mest med blickar och gester. På förmiddagen märker Olivia att hon ligger kvar längre än vanligt, inte vänder sig om när hon blir tilltalad. Huden ser blek ut, ögonen matta. Hon har inte ätit frukost, men inga ord eller tecken kommer. När Olivia tar tempen visar den 38,6 – första mätningen på flera dagar. Inga synliga sår, inget hostande, ingen feberkänsla uttryckt. Bara stillhet, en blek panna och något i kroppen som dragit sig undan. 💬 Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan.

📄 Varm, men fryser ändå – fallet Marita 🔸 Mellannivå – subtila förändringar i funktion som kräver förståelse för hur kroppen ska fungera Marita, 90 år, sitter invirad i en filt trots att rummet är varmt. Olivia tycker att kinderna ser rödare ut än vanligt och lägger märke till att Marita skakar lätt om händerna. "Jag fryser inifrån," säger hon lågt. Temperaturen visar 38,1. Hon vill inte ha något att äta, säger att lukten av mat gör henne illamående. Olivia funderar – är det en infektion på gång? En reaktion på något annat? Det finns inga tydliga lokalsymtom, men kroppen känns febrig, trots filt, tröja och täcke. 💬 Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. 💬 Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan.

📄 Inte sig själv idag – fallet Bengt 🔺 Avancerad nivå – kroppens signaler kräver tolkning och kan ha flera möjliga orsaker Bengt, 86 år, är vanligtvis pratsam och gillar rutinerna på avdelningen. Men den här morgonen sitter han tyst med blicken i bordsskivan. Han svarar kort, verkar förvirrad och har inte rört sin frukost. Olivia märker att han är lite varmare än vanligt, men inte febrig. Inga klagomål, ingen synlig smärta. Bara det där förändrade uttrycket, det där som skaver mot hur han brukar vara. Det är som om något i kroppen stör helheten – men ännu inte fått något namn. 💬 Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan.

📄 Kan inte hålla i saker längre – fallet Ardita 🔺 Avancerad nivå – kroppens signaler kräver tolkning och kan ha flera möjliga orsaker Ardita, 72 år, har alltid varit noggrann med detaljer. Hon brukar sticka, skriva listor för hand och hjälpa till i köket. Men Olivia har börjat lägga märke till att saker ofta glider ur händerna. Garnet trasslar sig, pennan tappas i golvet. Ardita skakar på huvudet och skrattar bort det, men det händer oftare nu. Fingrarna rör sig stelare, handgreppet känns svagare. Hon nämner ibland att det "domnar till" i handen på natten. Det är inget hon söker hjälp för – men förändringen märks tydligt i det lilla. 💬 Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan.

📄 Ramlar ofta numera – fallet Tomislav 🔺 Avancerad nivå – kroppens signaler kräver tolkning och kan ha flera möjliga orsaker Tomislav, 79 år, har börjat få blåmärken på armarna. Först trodde Olivia att det handlade om sköra kärl – men nu berättar Tomislav att han "snubblat till" flera gånger senaste veckorna. En gång i trädgården, en annan i hallen. Han beskriver det som att benen "inte riktigt lyder". Balansen verkar svikta ibland när han vänder sig eller reser sig hastigt. Samtidigt sover han dåligt och verkar nedstämd. Kroppen bär inte som förr – men vad är det egentligen som får den att börja vackla? 💬 Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan.

📄 Kommer inte upp ur stolen – fallet Lena 🔸 Mellannivå – subtila förändringar i funktion som kräver förståelse för hur kroppen ska fungera Lena, 81 år, sitter ofta vid fönstret i dagrummet. Hon brukar resa sig själv när det är dags för lunch, men idag blir hon sittande. Olivia ser hur Lena spjärnar med armarna mot armstöden men liksom inte får kraften att lyfta kroppen. Hon skrattar lite åt det själv, säger att hon "nog har suttit för länge". När Olivia hjälper henne upp, känns benen svaga. Det är inte första gången. Det är bara det att det börjat hända oftare – och att Lena blivit van att förklara bort det. 💬 Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan.