Julio Moraga

Läkemedelsadministration Läkemedelsadministration innebär att läkemedel tillförs kroppen på ett säkert och kontrollerat sätt. Det är en central del av hälso- och sjukvårdsuppgifter och kräver både teoretisk kunskap och praktisk färdighet. Noggrannhet, hygien och respekt för vårdtagarens integritet är grundläggande i arbetet. Ansvarsfördelningen är tydlig: läkare ordinerar läkemedel, sjuksköterskor administrerar i första hand, och vård- och omsorgspersonal kan få delegering att utföra vissa moment. Läkemedel Läkemedel kan tillföras kroppen på flera olika sätt beroende på beredningsform, vårdtagarens förmåga och den avsedda effekten. Peroral tillförsel: Tabletter, kapslar, pulver eller flytande lösningar (mixtur) sväljs och tas upp via mag-tarmkanalen. Detta är det vanligaste sättet att administrera läkemedel, men det kräver att vårdtagaren kan svälja och har fungerande mag-tarmfunktion. Suppositorier: Läkemedel som förs in i ändtarmen. De används exempelvis vid illamående, kräkningar eller när peroral tillförsel inte är möjlig. Vagitorier: Läkemedel som förs in i slidan, ofta vid infektioner eller lokala besvär. Plåster och salvor: Vissa läkemedel tillförs via huden, till exempel nikotinplåster eller hormonplåster. Dessa ger en jämn tillförsel under längre tid. Salvor används främst vid lokala besvär. Injektioner Injektioner används när läkemedel behöver ge snabb effekt eller inte kan tas upp via mag-tarmkanalen. Subkutan injektion Vid subkutan injektion sprutas läkemedlet in i underhudsfettet. Upptaget sker långsammare än vid intravenös injektion, men snabbare än vid peroral tillförsel. Insulin är det vanligaste läkemedlet som ges subkutant. Vanliga injektionsställen är buken, låren, överarmens utsida och sätesregionen. Det är viktigt att variera stickställen för att undvika hudförändringar som ärr och förhårdnader. Insulingivning är en uppgift som ofta delegeras till vård- och omsorgspersonal, förutsatt att reell kompetens finns och att sjuksköterskan säkerställt kunskap om teknik, hygien och möjliga komplikationer. Intramuskulär injektion Intramuskulär injektion ges i en muskel, exempelvis i sätesmuskeln eller låret. Läkemedlet sprids via muskelvävnaden och vidare till blodbanan. Effekten kommer snabbare än vid subkutan injektion, men långsammare än vid intravenös. Intramuskulära injektioner används bland annat för vacciner och läkemedel som behöver långvarig effekt. Intravenös injektion Intravenösa injektioner ges direkt i en ven, vilket innebär att läkemedlet snabbt når blodbanan och ger omedelbar effekt. Denna form används ofta i akuta situationer där snabb behandling är avgörande, till exempel vid hjärtstillestånd, svår allergisk reaktion eller akut smärta. Intravenösa injektioner ges alltid av sjuksköterska eller läkare. Hygien och förberedelse Vid läkemedelsadministration är det avgörande att arbeta enligt basala hygienrutiner. Identiteten hos vårdtagaren ska kontrolleras mot ordinationen. Läkemedlets namn, styrka, dos, administreringssätt och tidpunkt måste stämma. Förberedelserna omfattar att ta fram material, desinfektera händerna och använda skyddsutrustning vid behov. Det är också viktigt att informera vårdtagaren om syftet med läkemedlet och hur det kommer att administreras, så att situationen skapar trygghet och delaktighet. Metod / tillvägagångssätt Metoden varierar beroende på administreringssätt. Vid peroral tillförsel överlämnas läkemedlet i rätt form och mängd, med kontroll att vårdtagaren sväljer det. Vid injektioner anpassas tekniken till injektionssättet: Subkutant: huden lyfts och kanylen sticks in i 45–90 graders vinkel. Intramuskulärt: kanylen sticks rakt in i muskelvävnaden. Intravenöst: injektionen ges direkt i ven, ofta via en venkateter. Efter administrering tas kanyler omhand på ett säkert sätt i särskilda behållare för stickande och skärande avfall. Dokumentation och observation All läkemedelsadministration ska dokumenteras i patientjournalen. Det ska framgå vilket läkemedel som givits, i vilken dos, vid vilken tidpunkt och på vilket sätt. För insulingivning dokumenteras även blodsockervärden. Vårdpersonal ska också observera vårdtagarens reaktioner och notera eventuella biverkningar, komplikationer eller förändringar i tillståndet. Dokumentationen är en central del av patientsäkerheten och gör det möjligt att följa upp behandlingens effekt.

Enklare såromläggning Syfte och betydelse En enklare såromläggning görs för att hålla ett sår rent, skyddat och under goda förutsättningar att läka. Sår kan uppstå av många orsaker – operation, olycksfall, tryckskador eller sjukdomstillstånd – och det är viktigt att omläggningen utförs på rätt sätt. Förutom att minska infektionsrisken kan en korrekt omläggning också lindra smärta, underlätta mobilisering och bidra till att patienten känner trygghet. Observationer och dokumentation Vid en såromläggning observeras flera aspekter som är viktiga för att bedöma sårets utveckling: Sårets storlek och djup – mäts eller uppskattas vid behov. Sårets utseende – färg, beläggningar, granulationsvävnad. Sekretion (sårvätska) – mängd, färg, konsistens och lukt. Gulgrönt sekret kan tyda på infektion. Hud runt såret – rodnad, svullnad, värmeökning eller andra tecken på inflammation. Smärta – patientens upplevelse av smärta ska noteras, eftersom det kan vara ett tidigt tecken på infektion eller komplikation. Dokumentationen ska vara tydlig och innehålla datum, vilka material som använts samt observationer av sårets status. Förändringar över tid är viktiga att följa, och därför används ibland även fotografering enligt verksamhetens rutiner och med patientens samtycke. Tillvägagångssätt En enklare såromläggning utförs enligt basala hygienrutiner: Förbered allt material innan omläggningen startar (handskar, kompresser, förband, rengöringslösning, avfallspåse). Tvätta eller desinficera händerna och ta på handskar. Ta bort det gamla förbandet försiktigt, observera lukt och mängd sårvätska. Rengör såret med steril koksaltlösning eller annat ordinerat medel. Låt huden torka, undvik att gnugga. Lägg på nytt förband, anpassat till sårets typ och storlek. Avsluta med noggrann dokumentation. En enklare omläggning görs ofta av undersköterska eller vårdbiträde efter delegering eller instruktion från sjuksköterska, särskilt i äldreomsorg och hemsjukvård. Vid misstanke om infektion, långsam läkning eller allvarligare sårtyper (t.ex. djupa trycksår, diabetesfotsår) ska sjuksköterska eller läkare alltid kontaktas.

Urinkontroll Syfte och betydelse Urinen speglar kroppens vätskebalans, njurarnas funktion och kan ge tidiga tecken på sjukdom. Därför är urinkontroll en central observation i vård och omsorg. Genom att bedöma mängd, färg, klarhet och lukt kan vårdpersonal upptäcka tillstånd som vätskebrist, diabetes, infektioner eller påverkan på lever och njurar. Urinkontroll används både i akuta situationer och som del i långsiktig uppföljning, till exempel vid kroniska sjukdomar eller efter operationer. Observationer och dokumentation Vid urinkontroll bedöms flera aspekter: Mängd – Normal urinproduktion för en vuxen är cirka 1–2 liter per dygn. Mindre än 400 ml/dygn kallas oliguri och kan bero på vätskebrist, cirkulationssvikt eller njurpåverkan. Mindre än 100 ml/dygn kallas anuri, vilket kan vara tecken på allvarlig njursvikt eller akut stopp i urinvägarna. Mer än 3 liter/dygn kallas polyuri och kan ses vid diabetes, hormonrubbningar eller som biverkan av vätskedrivande läkemedel. Färg – Ljusgul är normalt. Mörkgul urin tyder ofta på vätskebrist. Röd eller brun urin kan tyda på blod (hematuri), men kan också bero på vissa läkemedel eller födoämnen. Vit eller grumlig urin kan tyda på infektion eller att salter fällts ut. Gulgrön färg kan förekomma vid lever- eller gallpåverkan. Klarhet – Normal urin är klar. Grumlighet kan bero på infektion, inflammation eller utfällningar. Lukt – Normal urin har en svag lukt. Sötaktig lukt kan tyda på diabetes (aceton). Stark, frän lukt kan tyda på infektion. Illaluktande urin kan bero på nedbrytning eller bristande hygien. Föda och dryck (t.ex. sparris, vitlök eller alkohol) kan också påverka lukten. Samtidiga symtom – Sveda, trängningar, feber eller smärta i buken/ryggen kan ge ytterligare vägledning. All dokumentation bör vara så detaljerad som möjligt, både när det gäller observationer och patientens egna upplevelser. Exempel: ”Urin: 150 ml, mörk och illaluktande, patienten uppger sveda vid miktion.” Tillvägagångssätt Urinkontroll kan göras genom att: Patienten kissar i ett uppsamlingskärl eller urinflaska som mäts upp med graderat mått. Urin observeras visuellt vid toalettbesök, särskilt färg och klarhet. Vid behov tas urinprov för laboratorieanalys, exempelvis urinsticka eller odling. Vid kateter används mätkärl eller påse för att registrera volym och observationer. Kontrollen kan göras enstaka gånger, men ofta är det mest värdefullt att följa mängd och utseende över tid. Vid dygnsmätning samlas all urin under 24 timmar för att analysera mängd och innehåll.

Urinprov Syfte och betydelse Urinprov används för att undersöka njurarnas funktion, upptäcka infektioner, följa vätskebalans och diagnostisera olika sjukdomar. Det är en av de vanligaste undersökningarna inom vård och omsorg. Urinprov kan ge information om till exempel urinvägsinfektion, diabetes, njursjukdomar eller vätskebrist. Observationer och dokumentation När ett urinprov tas noteras: Färg – ljusgul är normalt, mörk urin kan tyda på vätskebrist, röd/brun på blod i urinen, grumlig på infektion. Lukt – stark eller sötaktig lukt kan indikera sjukdom, till exempel diabetes (acetonlukt). Mängd – små eller stora mängder kan tyda på rubbningar i vätskebalans eller njurfunktion. I dokumentationen anges alltid tidpunkt för provet, patientens identitet och eventuella iakttagelser. Tillvägagångssätt Det finns flera typer av urinprov: Stickprov – enstaka prov som tas i samband med undersökning. Morgonurin – används ofta eftersom urinen är mer koncentrerad. Mittstråleprov – viktigt vid misstänkt urinvägsinfektion. Patienten får först kissa lite, sedan samla mitten av urinstrålen i ett sterilt kärl. Dygnsmängd – all urin samlas i ett särskilt kärl under 24 timmar för att analysera njurfunktion. För att resultatet ska bli tillförlitligt är det viktigt att använda rena eller sterila kärl och följa hygienrutiner. Provet ska märkas korrekt och förvaras enligt instruktion innan det skickas till laboratoriet.

Iakttagelser av hud Syfte och betydelse Hudens skick är en central del av hälsobedömningen. Hel och frisk hud skyddar kroppen mot infektioner, hjälper till att reglera vätska och temperatur och fungerar som en barriär mot yttre påverkan. Genom att systematiskt observera huden kan vårdpersonal upptäcka tidiga tecken på sjukdom, vätskebalansrubbningar eller cirkulationsproblem. Observationer och dokumentation När huden observeras bedöms och dokumenteras följande: Färg Blekhet kan tyda på hypoglykemi (lågt blodsocker), anemi (blodbrist), chock eller nedkylning. Observera att hudens pigment skiljer sig mellan individer. Blåfärgning (cyanos) syns tydligast på läppar och naglar och kan vara ett tecken på syrebrist. Gulgrönfärgning (ikterus) beror på lever- eller gallpåverkan. Gulfärgningen börjar ofta i ögonvitorna men kan sprida sig till hela kroppen. Rodnad (erytem) kan orsakas av feber, allergi, solbränna, fysisk ansträngning, klimakteriesymtom eller hyperglykemi (högt blodsocker). Hur huden känns Kall hud kan bero på försämrad cirkulation, chock, ämnesomsättningsrubbningar eller hypotermi (låg kroppstemperatur). Varm hud ses vid hypertermi (förhöjd kroppstemperatur), feber, hög omgivningstemperatur eller klimakteriebesvär. Torr hud är vanligt, särskilt hos äldre. Mycket torr hud kan också tyda på hudsjukdom. Fuktig hud kan bero på kallsvettning vid smärta, hypoglykemi eller chock. Den kan även orsakas av vätskeförlust vid feber eller av fysisk ansträngning. Lukt Acetonlukt kan tyda på diabetes, fasta eller svält, då ketonkroppar bildas. Urinlukt från huden kan tyda på uremi (njursvikt). Mat- och dryckpåverkan – till exempel vitlök eller alkohol – kan ge huden speciell lukt. Svettlukt uppstår när svett blandas med bakterier på huden och bryts ner. Hudförändringar och utslag Blåmärken (hematom) kan uppstå vid slag eller tryck, men även vid blödningsrubbningar eller behandling med antikoagulantia. Hudblödningar (purpura) ses ofta hos äldre med skör hud. Punktformiga blödningar (petekier) kan tyda på blödningsrubbning, leversjukdom eller meningit. Trycksårstecken – vid lyft av hudflik kan det synas att huden inte återgår direkt. Utslag (exantem) kan bero på allergi, överkänslighet, infektioner eller torr hud. Hudlesioner i hudveck (intertrigo) orsakas ofta av bakterie- eller svampinfektioner när hud ligger mot hud. Ödem är vätskeansamling i huden, ofta i benen, och kan bero på hjärtsvikt eller nedsatt njurfunktion. Om man trycker lätt på huden och det blir en kvarstående grop kallas det pittingödem. Intorkning (dehydrering) visar sig som torr hud, nedsatt hudturgor och sprickor. Vanliga orsaker är feber, diarré eller kräkningar.

Smärta Syfte och betydelse Smärta är en subjektiv upplevelse och en av de mest centrala observationerna i vård och omsorg. Den signalerar ofta skada eller sjukdom, men kan också vara långvarig och påverka hela livssituationen. Smärta kan ha olika dimensioner – fysisk, psykisk, social och existentiell – och därför behöver bedömningen alltid vara bredare än enbart den kroppsliga upplevelsen. Observationer och dokumentation Smärtobservation bygger både på patientens egen beskrivning och vårdpersonalens iakttagelser. Viktiga aspekter att notera är: Lokalisation – var smärtan sitter. Karaktär – molande, stickande, brännande, tryckande. Intensitet – skattas ofta på en skala, till exempel VAS (visuell analog skala 0–10) eller NRS (numerisk skala 0–10). Duration och förlopp – akut, återkommande eller långvarig. Förvärrande eller lindrande faktorer – rörelse, vila, läkemedel, kyla eller värme. Kroppsspråk – grimaser, rastlöshet, skyddande rörelser, oro. Utöver dessa kan man också uppmärksamma om smärtan har psykisk dimension (ångest, nedstämdhet), social dimension (isolering, svårigheter i relationer) eller existentiell dimension (lidande, känsla av mening eller hopplöshet). All dokumentation ska vara tydlig, både om den subjektiva upplevelsen och de objektiva observationerna. Vid långvarig smärta är det särskilt viktigt att dokumentera över tid för att kunna utvärdera insatsernas effekt. Tillvägagångssätt Bedömning av smärta sker genom samtal, skattningsskalor och observationer. Patienten får beskriva smärtan med egna ord och skatta intensiteten. Hos personer som har svårt att uttrycka sig, som små barn eller personer med demens, används särskilda skattningsinstrument och observation av kroppsspråk. Smärtbedömning bör upprepas regelbundet för att följa utvecklingen och effekten av behandling. Det kan gälla läkemedel men även andra åtgärder som fysioterapi, massage, avslappning eller samtalsstöd.

Kroppstemperatur Syfte och betydelse Kroppstemperaturen speglar balansen mellan värmeproduktion och värmeförlust. Den är en av de mest använda vitalparametrarna och ger viktig information om kroppens tillstånd. Feber är ofta ett tecken på infektion, men kan även bero på inflammation, läkemedelsreaktioner eller annan sjukdom. Låg temperatur kan tyda på hypotermi, vilket är vanligt vid kyla, chock eller hög ålder. Observationer och dokumentation Normal kroppstemperatur hos vuxna ligger vanligen mellan 36,0–37,5 °C. Variationer under dygnet är normala, och temperaturen är ofta något lägre på morgonen och högre på kvällen. Vid mätning dokumenteras: Värde – exakta grader, gärna med en decimal. Tidpunkt – viktigt vid uppföljning av förlopp. Mätmetod – anges alltid, eftersom resultat skiljer sig mellan exempelvis mun, öra och rektal mätning. Samtidiga symtom – frossa, svettningar, huvudvärk, trötthet eller förvirring. Medicinska termer används ofta: Afebril – normal temperatur, ingen feber. Feber – vanligen över 38,0 °C. Hypertermi – förhöjd kroppstemperatur på grund av yttre faktorer, som värmeslag. Hypotermi – kroppstemperatur under 35,0 °C, ofta vid nedkylning. Tillvägagångssätt Kroppstemperaturen kan mätas på flera sätt: Rektalt (i ändtarmen) – mest tillförlitlig metod, används ofta vid kritiska tillstånd. Oralt (i munnen) – tillförlitlig, men kan påverkas av mat och dryck. Axiellt (i armhålan) – enkel metod men mindre säker. I örat (tympaniskt) – snabb och vanlig i vården. Panna-/infrarödtermometer – enkel metod men känslig för yttre faktorer. Noggrann hygien och rätt användning av termometrar är avgörande för tillförlitliga resultat. Skyddshylsor används alltid vid rektal eller oral mätning. Faktaruta Den svenska astronomen Anders Celsius (1701–1744) skapade temperaturskalan som används i vården än i dag. Ursprungligen satte han kokpunkten till 0 och fryspunkten till 100, men skalan vändes snart till den ordning vi nu är vana vid.

Avföringskontroll Syfte och betydelse Observation av avföring ger viktig information om mag–tarmkanalens funktion och individens allmäntillstånd. Förändringar i frekvens, färg, konsistens eller lukt kan vara tidiga tecken på sjukdomar som infektioner, blödningar, förstoppning eller inflammatoriska tarmsjukdomar. Regelbunden kontroll är särskilt viktig för äldre, personer med funktionsnedsättning och patienter som behandlas med läkemedel som påverkar tarmfunktionen. Observationer och dokumentation Vid observation av avföring noteras: Frekvens – hur ofta tarmtömning sker. Normalt varierar detta från flera gånger per dag till några gånger i veckan. Konsistens – hård, lös, vattnig eller formad (kan beskrivas enligt Bristolskalan). Färg – brun är normalt, svart kan tyda på blödning i övre mag–tarmkanalen, ljus eller grå kan tyda på lever- eller gallproblem, röd kan tyda på blödning i nedre tarmen. Lukt – särskilt illaluktande kan förekomma vid infektion eller malabsorption. Samtidiga symtom – exempelvis buksmärtor, illamående, gaser eller blod i avföringen. Alla iakttagelser dokumenteras i journal eller annan vårddokumentation. Det är viktigt att beskriva både objektiva fynd och patientens egna upplevelser, till exempel om det finns smärta eller svårigheter vid tarmtömning. Tillvägagångssätt Observation sker antingen genom patientens egen rapportering eller genom att vårdpersonal ser avföringen i toalett eller uppsamlingskärl. Vid misstanke om sjukdom kan provtagning göras, till exempel F-Hb (fekalt blodprov). Vid förstoppning eller diarré kan observationerna ligga till grund för vårdåtgärder och läkemedelsbehandling.

Illamående och kräkning Syfte och betydelse Illamående och kräkningar är symtom som kan uppstå vid många olika sjukdomstillstånd, från mag–tarminfektioner och läkemedelsbiverkningar till psykisk stress och allvarliga sjukdomar. Att observera och dokumentera dessa symtom är viktigt för att förstå orsaken, bedöma vätskebalans och följa behandlingens effekt. Kräkningar kan också leda till komplikationer såsom vätskeförlust, elektrolytrubbningar och aspirationsrisk. Observationer och dokumentation Vid observation av illamående och kräkningar noteras: Frekvens – hur ofta patienten kräks. Mängd – liten, måttlig eller stor. Utseende – färg och konsistens, till exempel gult (galla), blodtillblandat eller kaffefärgat (kan tyda på magsår eller blödning). Samtidiga symtom – buksmärta, diarré, yrsel, huvudvärk eller feber. Påverkan – om patienten kan behålla vätska eller mat. All information dokumenteras noggrant, gärna i samband med vätskebalanslistor. Det är särskilt viktigt att notera förändringar över tid, eftersom detta kan ge vägledning i fortsatt vård. Tillvägagångssätt Observationerna görs dels genom patientens egna upplevelser, dels genom vårdpersonalens iakttagelser. Kräkningar kan samlas upp i uppsamlingskärl för att kunna bedöma mängd och utseende. Patientens upplevelse av illamående bör också skattas, till exempel på en skala från 0 (inget illamående) till 10 (värsta tänkbara illamående). Vårdpersonal bör samtidigt observera tecken på uttorkning, som torra slemhinnor, låg urinmängd eller nedsatt hudturgor. Vid kraftiga eller långvariga kräkningar ska ansvarig sjuksköterska eller läkare informeras omgående.

Urinkontroll Syfte och betydelse Urinkontroll är en central observation för att bedöma kroppens vätskebalans och njurfunktion. För liten urinmängd kan tyda på vätskebrist, njurpåverkan eller hjärtsvikt, medan ovanligt stora mängder kan indikera diabetes, hormonrubbningar eller andra sjukdomstillstånd. Urinmätning används också för att följa effekten av vätskebehandling och läkemedel, exempelvis vätskedrivande preparat. Observationer och dokumentation Vid urinkontroll noteras både objektiva fynd och vårdtagarens upplevelser: Mängd: Normal urinproduktion hos vuxna är cirka 1–2 liter per dygn. Mindre än 400 ml/dygn kallas oliguri, och mindre än 100 ml/dygn anuri. Mer än 3 liter/dygn kallas polyuri. Frekvens: Hur ofta urinering sker kan ge information om infektioner, njurpåverkan eller andra tillstånd. Tidpunkt: Viktigt vid dygnsmätning eller vid uppföljning av behandling. Samtidiga symtom: Exempel är sveda, trängningar eller smärta vid miktion. Färg och utseende: Mörk urin kan tyda på vätskebrist, grumlig urin på infektion och blod i urinen på skada eller sjukdom. Lukt: Sötaktig lukt kan tyda på diabetes, medan stark lukt ofta ses vid infektion. All dokumentation görs i journal eller vätskebalanslista. Vid särskilda utredningar kan all vätska som intas och all urin som lämnas mätas och noteras under 24 timmar. Tillvägagångssätt Urinmängden mäts genom att vårdtagaren kissar i ett uppsamlingskärl med måttangivelse. På sjukhus används ibland urinflaskor eller mätkärl kopplade till kateterpåse. Resultaten ska noteras direkt för att undvika fel. Vid dygnsmätning samlas all urin under 24 timmar i en behållare som sedan skickas till laboratoriet för analys. Det är viktigt att vårdtagaren informeras om vikten av att samla hela mängden och förvara den enligt anvisningar.

Upphostningar Syfte och betydelse Upphostningar, eller sputum, är ett viktigt tecken på hur andningsvägarna fungerar. Genom att observera mängd, färg och konsistens kan vårdpersonal få information om infektioner, kroniska lungsjukdomar eller andra tillstånd i luftvägarna. Upphostningar förekommer vid sjukdomar som KOL, bronkit, lunginflammation och vid rökrelaterade skador. Observationer och dokumentation Vid observation av upphostningar noteras flera aspekter: Mängd – liten, måttlig eller stor mängd sekret. Färg – klart, vitt, gult, grönt eller blodtillblandat. Konsistens – tunnflytande, seg eller skummig. Lukt – ibland illaluktande vid infektion. Det är viktigt att dokumentera både den subjektiva upplevelsen från patienten (t.ex. om upphostningarna upplevs som besvärande eller hindrande) och de objektiva fynden. Förändringar över tid kan ge värdefull information för diagnos och behandling. Tillvägagångssätt Upphostningar kan bedömas genom att patienten får hosta upp slem i en provburk, som sedan kan analyseras på laboratorium. I vardagen görs observationerna ofta genom att vårdpersonal ser sekretet i papper, sugkateter eller spottkopp. Patienten kan också själv beskriva hur upphostningarna ser ut och känns. Vid behov av provtagning ska rena och sterila hjälpmedel användas enligt rutiner, och provet märkas korrekt med patientens identitet och tidpunkt.

Andningskontroll Syfte och betydelse Andningen är en vitalparameter som speglar kroppens syreupptag och cirkulation. Genom att observera andningen kan vårdpersonal tidigt upptäcka förändringar som tyder på sjukdom, försämrat allmäntillstånd eller akuta tillstånd. Andningskontroll används vid infektioner, lungsjukdomar, hjärt–kärlsjukdomar och vid akuta situationer som olyckor och medvetslöshet. Observationer och dokumentation Vid observation av andningen bedöms flera aspekter: Frekvens – antal andetag per minut. Normal andningsfrekvens hos vuxna är cirka 12–16 andetag/minut. Djup – om andningen är ytlig eller djup. Rytm – regelbunden eller oregelbunden andning. Ljud – väsande, pipande eller rosslande ljud kan tyda på hinder eller vätska i luftvägarna. Hudfärg – blåaktig hud (cyanos) kan tyda på syrebrist. Användning av hjälpmuskler – att andningen kräver mer arbete kan tyda på andnöd. Alla observationer ska dokumenteras noggrant, inklusive frekvens och eventuella symtom som hosta, oro eller smärta vid inandning. Avvikelser ska rapporteras direkt. Tillvägagångssätt Andningsfrekvensen räknas oftast manuellt genom att observera bröstkorgens rörelser under en minut. Det kan göras diskret, till exempel i samband med pulskontroll, eftersom en medveten patient ibland ändrar sin andning om hen vet att den observeras. Andningen kan också bedömas med tekniska hjälpmedel, som pulsoximeter, som mäter syremättnaden i blodet (SpO₂). Normal syremättnad är 95–100 %, men värden under 90 % kräver snabb åtgärd.

Blodtryckskontroll Syfte och betydelse Blodtryck är en central vitalparameter som visar det tryck som blodet utövar mot kärlväggarna. Det systoliska trycket anger trycket när hjärtat drar ihop sig, och det diastoliska trycket när hjärtat vilar. Kontroller av blodtrycket används för att upptäcka avvikelser, följa behandlingar och bedöma risken för hjärt–kärlsjukdomar. Hypertoni (högt blodtryck) är en vanlig riskfaktor för stroke och hjärtinfarkt, medan hypotoni (lågt blodtryck) kan orsaka yrsel, svimmningar och fallolyckor. Observationer och dokumentation Vid blodtrycksmätning dokumenteras alltid både systoliskt och diastoliskt tryck i millimeter kvicksilver (mmHg). Normalt blodtryck hos vuxna brukar anges till cirka 120/80 mmHg, men variationer beroende på ålder, hälsotillstånd och livsstil är vanliga. Förutom själva värdena är det viktigt att notera: vilken arm mätningen gjorts på patientens ställning (sittande, liggande, stående) tidpunkt och eventuella symtom, exempelvis yrsel eller huvudvärk. Avvikelser, särskilt mycket höga eller låga värden, ska alltid rapporteras vidare. Att jämföra flera mätningar över tid är ofta mer värdefullt än en enskild mätning. Tillvägagångssätt Blodtryck kan mätas manuellt eller med automatisk blodtrycksmätare. Vid manuell mätning placeras en manschett runt överarmen i hjärthöjd. Manschetten pumpas upp tills blodflödet stoppas, varefter trycket långsamt släpps ut. Med stetoskop vid armbågsvecket registreras först ljudet som markerar det systoliska trycket, och sedan det diastoliska när ljuden upphör. Vid automatisk mätning placeras manschetten på samma sätt, men apparaten registrerar värdena utan stetoskop. För att undvika felkällor bör patienten vila några minuter före mätningen, sitta bekvämt och inte ha druckit kaffe eller rökt strax innan. Manschetten måste ha rätt storlek för att ge tillförlitliga resultat.

Pulskontroll Syfte och betydelse Pulsen är en av kroppens viktigaste vitala parametrar. Genom pulsmätning kan vårdpersonal få information om hjärtats funktion, blodcirkulationens status och kroppens reaktion på olika tillstånd. Pulskontroll används vid både akuta situationer och som del i regelbundna observationer för att följa hälsotillstånd och upptäcka förändringar i ett tidigt skede. Observationer och dokumentation När pulsen kontrolleras görs bedömningar av flera aspekter: Frekvens – antal hjärtslag per minut. Normal vilopuls hos vuxna ligger mellan 50 och 100 slag/minut. Rytm – regelbunden eller oregelbunden puls. Oregelbunden rytm kan tyda på arytmier. Fyllnad – hur kraftiga pulsslagen känns, vilket kan ge information om cirkulationen. Spänning – hur hård eller mjuk kärlväggen känns vid pulspalpation. Alla värden och observationer ska dokumenteras i journalen. Förutom siffror kan även beskrivande termer användas, till exempel ”svag puls” eller ”oregelbunden rytm”. Dokumentationen är viktig för att kunna följa förändringar över tid och för att annan personal ska kunna ta del av observationerna. Tillvägagångssätt Pulsen mäts oftast vid handleden (a. radialis). Två fingrar placeras lätt mot artären och pulsslagen räknas. Mätningen bör ske under en hel minut om rytmen är oregelbunden, annars kan 15 sekunder räknas och multipliceras med fyra. Pulsen kan också tas på andra ställen, exempelvis halsen (a. carotis), ljumsken (a. femoralis) eller fotryggen (a. dorsalis pedis), beroende på situation. För att mätningen ska bli tillförlitlig bör patienten vara i vila och avslappnad. Pulsen kan även registreras med tekniska hjälpmedel, till exempel pulsoximeter eller EKG, men palpation är en enkel och viktig metod som kan utföras i många vårdsituationer.

Exempel från praktiken Rehabilitering och habilitering blir mest begripliga när de sätts i ett vardagligt sammanhang. Nedan följer några exempel som visar hur insatserna kan se ut i praktiken och hur ett pedagogiskt förhållningssätt kan bidra till resultatet. Exempel 1: Stroke och rehabilitering En äldre man har drabbats av stroke och fått nedsatt rörelseförmåga i höger sida. Fysioterapeuten har lagt upp ett träningsprogram, och undersköterskan stöttar honom i dagliga övningar. För att öka motivationen förklarar personalen varför övningarna är viktiga och sätter upp delmål. Genom stöd och uppmuntran återfår han gradvis förmågan att gå kortare sträckor själv. Exempel 2: Habilitering vid autism Ett barn med autism har svårt att kommunicera i förskolan. Logoped, specialpedagog och föräldrar samarbetar för att införa bildstöd och tydliga rutiner. Undersköterskan i verksamheten använder bilderna i vardagliga aktiviteter, exempelvis vid måltider. Barnet blir tryggare och får större möjlighet att uttrycka behov och känslor, vilket stärker delaktigheten. Exempel 3: Pedagogiskt förhållningssätt i vardagen En kvinna med KOL behöver hjälp med syrgasbehandling i hemmet. Vårdpersonalen förklarar lugnt hur utrustningen fungerar, visar steg för steg och låter henne själv prova under handledning. Genom att involvera henne i processen blir hon mer trygg och delaktig i sin behandling, och behandlingen fungerar bättre i längden. Dessa exempel visar att rehabilitering, habilitering och pedagogiskt förhållningssätt inte är isolerade delar, utan samspelar. När vårdpersonal kombinerar praktiska insatser med information, motivation och respekt för individens behov blir resultatet både bättre hälsa och ökad livskvalitet.

Pedagogiskt förhållningssätt i vården Ett pedagogiskt förhållningssätt innebär att vårdpersonal arbetar på ett sätt som stärker individens förståelse, delaktighet och motivation i sin egen vård. Det handlar inte enbart om att ge praktiskt stöd, utan också om att förmedla kunskap och skapa förutsättningar för lärande i vardagen. Enligt Patientlagen (2014:821, 3 kap. 1 §) har varje patient rätt till information som gör det möjligt att ta ställning till sin vård. Informationen ska vara anpassad efter ålder, mognad, erfarenheter och språkliga förutsättningar. Ett pedagogiskt förhållningssätt innebär därför att vårdpersonal inte bara ger information, utan gör det på ett sätt som är begripligt och användbart för individen. I praktiken kan detta betyda att förklara varför en behandling är viktig, att visa hur ett hjälpmedel används, eller att steg för steg träna in nya färdigheter. Vid rehabilitering kan det handla om att uppmuntra till övningar trots motstånd eller trötthet, medan det i habilitering kan innebära att använda bilder, tecken eller andra kommunikationsstöd för att göra information tillgänglig. Pedagogiskt förhållningssätt kräver tålamod, lyhördhet och förmåga att anpassa sig till individens behov. Det kan också innebära att involvera närstående som stödpersoner, eftersom de ofta har en viktig roll i att förmedla trygghet och kontinuitet. Statistik från Socialstyrelsen (2020) visar att patienter som upplever att de får begriplig information i högre grad följer rekommendationer och känner sig delaktiga i sin vård. Detta understryker att pedagogiskt förhållningssätt inte bara stärker individens självbestämmande, utan också ökar chansen till goda resultat av rehabilitering och habilitering. Sammanfattningsvis är ett pedagogiskt förhållningssätt en del av ett personcentrerat arbetssätt, där vårdpersonal både vägleder och motiverar. Det bidrar till att individen inte enbart får vård, utan också verktyg för att förstå och påverka sin situation.

Teamets roll i rehabilitering och habilitering Rehabilitering och habilitering är komplexa processer som kräver samarbete mellan många olika professioner. Ingen yrkesgrupp kan ensam tillgodose alla behov som en person kan ha vid sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Därför är teamarbete en förutsättning för att insatserna ska bli både effektiva och personcentrerade. Ett rehabiliterings- eller habiliteringsteam kan bestå av läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, kuratorer och ibland specialpedagoger. Varje profession bidrar med sin unika kompetens: fysioterapeuten fokuserar på fysisk funktion, arbetsterapeuten på vardagsaktiviteter, logopeden på språk och kommunikation, och psykologen på kognitivt och emotionellt stöd. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 5 kap. 1 §) ska vården ges med god kvalitet och bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Detta förutsätter samordning och tydlig kommunikation i teamet. När information delas och mål formuleras gemensamt blir det lättare att undvika dubbelarbete eller glapp i vårdkedjan. Vårdpersonal nära individen, såsom undersköterskor, har en nyckelroll eftersom de följer upp insatser i det dagliga livet. De kan observera små förändringar, ge stöd i träning och rapportera till övriga teammedlemmar. Deras närvaro gör att teamets planering kan omsättas i praktiken. Statistik från Socialstyrelsen (2021) visar att patienter som deltar i strukturerade teaminsatser inom rehabilitering efter stroke eller höftfraktur har större chans att återfå självständighet jämfört med de som får mer fragmenterad vård. Inom habilitering har teamarbete visat sig särskilt viktigt för barn och unga med autism, där insatser från logoped, psykolog och specialpedagog behöver samordnas för bästa resultat. Sammanfattningsvis är teamets roll att samla olika kompetenser och skapa en helhet där insatserna kompletterar varandra. Det är först när samarbetet fungerar som rehabilitering och habilitering kan ge bästa möjliga effekt för individens livskvalitet och delaktighet.

Likheter och skillnader mellan rehabilitering och habilitering Rehabilitering och habilitering har samma övergripande mål – att stärka individens möjligheter till självständighet, delaktighet och livskvalitet – men de skiljer sig åt i fokus och målgrupp. Båda bygger på samarbete mellan olika professioner och ett långsiktigt arbete där individens egna mål står i centrum. Aspekt Rehabilitering Habilitering Definition Återvinna eller förbättra förlorade funktioner efter sjukdom eller skada Utveckla och stödja förmågor vid medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar Målgrupp Personer som haft en fungerande förmåga som senare försämrats, t.ex. efter stroke eller fraktur Personer med livslång funktionsnedsättning, t.ex. cerebral pares eller autism Syfte Att återfå bästa möjliga funktionsnivå och självständighet Att utveckla resurser, kompensera för nedsättningar och skapa delaktighet i samhället Exempel på insatser Fysioterapi, arbetsterapi, anpassning av miljö, hjälpmedel, psykosocialt stöd Motorisk träning, kommunikationsstöd, specialpedagogik, psykologiskt stöd, stöd till familjen Tidsperspektiv Ofta tidsbegränsad insats med tydliga delmål och uppföljning Långsiktigt och ofta livslångt stöd med anpassningar efter utveckling och behov Trots skillnaderna finns viktiga likheter. Båda processerna utgår från individens behov, använder multiprofessionella team och strävar efter att stärka delaktighet och självständighet. Både rehabilitering och habilitering regleras av Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 3 kap. 2 §) och är en del av vårdens helhetssyn på människan. Sammanfattningsvis kompletterar rehabilitering och habilitering varandra. Rehabilitering återställer förlorade förmågor, medan habilitering bygger upp och stödjer resurser som inte utvecklats fullt ut. Tillsammans utgör de en grund för ett långsiktigt arbete med att stärka individens livskvalitet och möjligheter till delaktighet.

Vad är habilitering? Habilitering skiljer sig från rehabilitering genom att den inte syftar till att återställa förmågor som gått förlorade, utan till att utveckla, stärka och kompensera för förmågor som från början är nedsatta på grund av medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. Målet är att individen ska kunna leva ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt utifrån sina förutsättningar. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 3 kap. 2 §) omfattar hälso- och sjukvården både habilitering och rehabilitering. Habiliteringsinsatser riktar sig ofta till personer med exempelvis cerebral pares, autism, intellektuell funktionsnedsättning eller hörsel- och synnedsättning. Insatserna är långsiktiga och anpassas efter individens utveckling och livssituation. Habilitering kan innehålla flera olika delar: träning av motoriska och kognitiva förmågor, anpassning av miljöer, förskrivning av hjälpmedel, kommunikationsstöd, psykologiskt stöd och social vägledning. Det kan också handla om att ge familjen kunskap och verktyg för att kunna stödja personen i vardagen. Teamarbete är avgörande inom habilitering. Insatserna planeras ofta av multiprofessionella team där fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, specialpedagoger, läkare och sjuksköterskor samarbetar. Vårdpersonal nära individen, som undersköterskor i skola eller gruppboende, spelar en viktig roll i att förverkliga planerna i vardagen. Statistik från Socialstyrelsen (2020) visar att barn och unga som får tidiga habiliteringsinsatser har större chans till god utveckling av både motoriska och kommunikativa förmågor. Det är också vanligt att habilitering fortsätter genom hela livet, exempelvis genom att anpassa stödinsatser när individens behov förändras. Sammanfattningsvis är habilitering en process som stärker individens resurser, kompenserar för funktionsnedsättningar och ger stöd för att kunna delta i samhället. Det är ett långsiktigt arbete som bygger på samverkan mellan professioner, individ och närstående.

Vad är rehabilitering? Rehabilitering handlar om att återvinna eller förbättra förmågor som gått förlorade till följd av sjukdom, skada eller åldrande. Målet är att individen ska kunna leva ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt, trots nedsättningar eller begränsningar. Rehabilitering är därför både en medicinsk och en social process. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, 3 kap. 1 §) ska vården arbeta för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen, och rehabilitering är en del av detta uppdrag. Rehabiliteringsinsatser kan vara allt från fysioterapi och arbetsterapi till stöd med tekniska hjälpmedel och anpassning av boendemiljö. Vanliga situationer där rehabilitering är aktuell är efter stroke, där träning av motorik och språk är centralt, eller efter en fraktur, där fysioterapi hjälper personen att återfå styrka och rörlighet. Även vid långvariga sjukdomar som KOL eller hjärtsjukdom används rehabilitering för att förbättra funktionsnivån och livskvaliteten. Rehabilitering sker ofta i team, där olika yrkesgrupper samverkar. Läkare och sjuksköterskor ansvarar för medicinsk behandling, fysioterapeuter tränar fysisk funktion, arbetsterapeuter hjälper till med vardagsaktiviteter och anpassningar, och kuratorer kan ge psykosocialt stöd. Vårdpersonal nära individen, som undersköterskor, har en viktig roll i att följa upp insatserna i vardagen och stötta motivationen. Statistik från Socialstyrelsen (2021) visar att personer som deltar i strukturerad rehabilitering efter stroke i högre grad återfår självständighet i vardagen än de som inte får insatser. Liknande resultat finns vid höftfrakturer, där rehabilitering är avgörande för att minska risken för permanent funktionsnedsättning. En central aspekt av rehabilitering är att den ska utgå från individens resurser och mål. Det kan handla om att kunna gå till affären själv, klara personlig hygien eller återgå till arbete. Genom att sätta upp delmål och följa upp resultaten kan rehabiliteringen bli både motiverande och effektiv. Sammanfattningsvis är rehabilitering en process som stärker individens möjligheter att återvinna funktion, främjar delaktighet och skapar förutsättningar för ett självständigt liv.

Avvikelsehantering som del av kvalitetsutveckling Avvikelsehantering är en central del i det systematiska kvalitetsarbetet inom vård och omsorg. Varje rapporterad avvikelse ger möjlighet att analysera vad som gått fel, identifiera bakomliggande orsaker och vidta åtgärder som förbättrar både rutiner och arbetsmiljö. På så sätt bidrar avvikelsehantering till att skapa en lärande organisation där misstag leder till utveckling. Enligt SOSFS 2011:9 om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete ska alla vårdgivare ha rutiner för att hantera avvikelser, och resultaten ska användas i det långsiktiga kvalitetsarbetet. När avvikelsehantering integreras i verksamhetens planering blir det inte en isolerad aktivitet, utan en naturlig del av organisationens utveckling. Exempel på kvalitetsutveckling kan vara att en analys av återkommande fallolyckor leder till nya rutiner för riskbedömning, bättre belysning i boendemiljöer eller inköp av hjälpmedel. På samma sätt kan upprepade läkemedelsavvikelser resultera i förbättrade delegeringsrutiner, dubbelkontroller eller digitala påminnelsesystem. Statistik från Socialstyrelsen (2022) visar att verksamheter som har ett aktivt system för avvikelsehantering också rapporterar högre grad av förbättringsåtgärder och färre återkommande vårdskador. Detta visar att avvikelsehantering inte bara är en reaktiv process, utan en investering i långsiktig kvalitet. För att avvikelsehantering ska bli ett effektivt verktyg krävs återkoppling till personalen. När vårdpersonal får veta vilka åtgärder som vidtas och ser resultatet i vardagen ökar motivationen att rapportera. På så vis skapas en positiv spiral där varje rapport bidrar till förbättrad säkerhet, arbetsmiljö och vårdkvalitet. Sammanfattningsvis är avvikelsehantering en motor i kvalitetsutvecklingen. Genom att ta tillvara erfarenheter och omsätta dem i konkreta förbättringar kan vården bli både säkrare och mer tillitsfull för patienter, brukare och personal.

Avvikelsehantering i team och organisation Avvikelsehantering är inte bara en individuell uppgift utan en del av hela organisationens kvalitetsarbete. För att systemet ska fungera krävs samarbete mellan olika yrkesgrupper, en tydlig ansvarsfördelning och en kultur som uppmuntrar öppenhet. I praktiken innebär detta att vårdpersonal som upptäcker en avvikelse rapporterar den, men att chefer, sjuksköterskor, kvalitetsutvecklare och ibland medicinskt ansvariga sjuksköterskor (MAS) ansvarar för analys och åtgärder. Genom att flera professioner bidrar med sina perspektiv kan orsaker identifieras och lösningar utformas mer effektivt. En viktig framgångsfaktor är att skapa en icke-skuldbeläggande kultur. Om personal är rädd för kritik eller repressalier minskar viljan att rapportera. Enligt SKR:s rapport om patientsäkerhet (2021) framkommer att organisationer med en öppen kultur, där fel ses som möjligheter till lärande, har högre rapporteringsgrad och bättre resultat i sitt säkerhetsarbete. Teamarbete är särskilt viktigt vid allvarliga händelser. Vid exempelvis en Lex Maria-anmälan kan utredningen involvera flera professioner som analyserar händelsen ur olika perspektiv – medicinskt, organisatoriskt, etiskt och tekniskt. Resultaten återkopplas till hela personalgruppen, vilket stärker det kollektiva lärandet. Avvikelsehantering är också en ledningsfråga. Enligt SOSFS 2011:9 ska varje vårdgivare ha ett ledningssystem för kvalitet där rutiner för rapportering, analys och återkoppling ingår. Ledningens ansvar är att säkerställa att systemet inte bara finns på papper, utan används aktivt i verksamheten. Sammanfattningsvis kräver avvikelsehantering både individuellt ansvar och organisatoriskt stöd. När hela teamet arbetar tillsammans, och ledningen främjar en kultur av öppenhet, blir avvikelsehantering ett kraftfullt verktyg för förbättrad vård och omsorg.

Exempel på avvikelser i vård och omsorg Avvikelser kan uppstå i alla delar av vård och omsorg, från medicinska behandlingar till sociala insatser. De vanligaste typerna av avvikelser gäller läkemedel, fallolyckor, dokumentation och bemötande. Att synliggöra konkreta exempel gör det lättare för vårdpersonal att förstå vad som ska rapporteras och varför. Fallolyckor är en av de mest frekventa avvikelserna inom äldreomsorgen. Enligt Socialstyrelsen (2020) drabbas ungefär 60 000 personer årligen av fall som kräver sjukhusvård. Många av dessa hade kunnat förebyggas med rätt riskbedömning, hjälpmedel eller miljöanpassning. Läkemedelsavvikelser är också vanliga. Det kan handla om fel dos, fel läkemedel eller fel tidpunkt. En studie från SKR (2021) visade att läkemedelsrelaterade skador är en av de största orsakerna till vårdskador i Sverige. Rapportering av dessa händelser är avgörande för att förbättra rutiner kring ordination, delegering och administrering. Dokumentationsbrister utgör en annan typ av avvikelse. När information inte förs in korrekt i journaler eller social dokumentation finns risk att viktiga insatser uteblir eller att fel behandling ges. Enligt IVO:s tillsynsrapporter (2021) är bristande dokumentation en återkommande orsak till patientsäkerhetsproblem. Även bemötande och förhållningssätt kan vara föremål för avvikelsehantering. Det kan röra sig om kränkande behandling, utebliven respekt för självbestämmande eller brist på information. Här är Lex Sarah en viktig mekanism för att uppmärksamma allvarliga missförhållanden inom socialtjänsten. Tekniska fel är ytterligare en kategori, särskilt med ökande användning av digitala journalsystem och larmteknik. Ett avbrott i IT-system kan få allvarliga konsekvenser för vårdens kontinuitet och säkerhet, vilket gör det viktigt att även sådana händelser rapporteras. Sammanfattningsvis kan avvikelser vara både medicinska, sociala och tekniska. Gemensamt är att de innebär en risk eller en faktisk skada, och att rapporteringen är avgörande för att lära och förbättra verksamheten.

Processen för avvikelsehantering Avvikelsehantering följer en tydlig och systematisk process. Syftet är att skapa en struktur där varje händelse hanteras på ett sätt som leder till lärande och förbättring. Processen kan beskrivas i fem steg: 1. Upptäcka Det första steget är att upptäcka avvikelsen. Det kan ske genom observation av vårdpersonal, klagomål från patient eller närstående, eller via tekniska system. Här är det avgörande att vårdpersonal har kunskap om vad som ska betraktas som en avvikelse. 2. Rapportera När en avvikelse identifierats ska den rapporteras i verksamhetens avvikelsesystem. Alla anställda har ansvar att rapportera, oavsett yrkesroll. Rapporten ska vara saklig och beskriva vad som hänt, när och var händelsen inträffat, samt vilka konsekvenser den fått eller riskerade att få. Enligt SOSFS 2011:9 ska rutiner för rapportering vara tydliga och kända av alla. 3. Utreda Nästa steg är att analysera vad som orsakat avvikelsen. Det handlar inte om att hitta en syndabock, utan om att förstå bakomliggande orsaker. Ofta används modeller som ”fem varför” eller fiskbensdiagram för att identifiera faktorer som organisation, rutiner, kommunikation eller utbildning. 4. Åtgärda Utifrån analysen beslutas om åtgärder. Det kan röra sig om att förändra rutiner, förbättra tekniska hjälpmedel, ge utbildning eller förtydliga ansvarsfördelning. Om det handlar om en allvarlig händelse, till exempel en vårdskada, ska även Lex Maria- eller Lex Sarah-anmälan göras. 5. Följa upp Det sista steget är att följa upp om åtgärderna haft effekt. Uppföljning kan ske genom nya riskbedömningar, observationer eller uppföljande möten. Syftet är att säkerställa att problemet inte återkommer och att verksamheten utvecklas långsiktigt. Statistik från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR, 2021) visar att verksamheter som konsekvent arbetar med hela processen – från rapport till uppföljning – har färre upprepade avvikelser än de som stannar vid rapportering. Sammanfattningsvis gör processen det möjligt att gå från en enskild händelse till lärande och förbättring på både individ- och organisationsnivå.

Lagar och riktlinjer Avvikelsehantering i vård och omsorg vilar på tydliga lagkrav och nationella riktlinjer. Syftet är att skydda patienter och brukare, samtidigt som verksamheterna får verktyg för att upptäcka risker och förbättra kvaliteten. En central lag är Patientsäkerhetslagen (2010:659, 3 kap. 3 §), som ålägger vårdgivare att arbeta systematiskt för att förebygga vårdskador. Lagen betonar att alla händelser som kan medföra eller har medfört en vårdskada ska utredas för att identifiera bakomliggande orsaker. Vid allvarliga händelser gäller Lex Maria, som är en skyldighet för vårdgivaren att snarast anmäla händelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) (Patientsäkerhetslagen, 2010:659, 3 kap. 5 §). Detta kan handla om felbehandlingar, allvarliga läkemedelsavvikelser eller andra situationer som lett till eller kunnat leda till allvarlig vårdskada. Syftet är att utreda vad som gått fel och säkerställa att åtgärder vidtas. I socialtjänsten finns motsvarande krav genom Lex Sarah, som regleras i Socialtjänstlagen (2001:453, 14 kap. 3 §). Den innebär att allvarliga missförhållanden eller risker för missförhållanden i verksamheten ska rapporteras och åtgärdas. Utöver lagarna finns också föreskrifter från Socialstyrelsen, bland annat SOSFS 2011:9 om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Den anger att varje verksamhet måste ha rutiner för att identifiera, rapportera, utreda och följa upp avvikelser. Detta gör avvikelsehantering till en del av det långsiktiga kvalitetsarbetet. Statistik från IVO (2021) visar att omkring 7 000 Lex Maria-anmälningar görs varje år i Sverige, varav en stor del rör läkemedelshantering och fallolyckor. Inom socialtjänsten rapporteras årligen tiotusentals Lex Sarah-händelser, vilket visar att dessa system används i praktiken och är viktiga verktyg för att skydda både patienter och brukare. Sammanfattningsvis är lagar och riktlinjer inte bara formella krav, utan en grund för att skapa en vård och omsorg där misstag leder till lärande och förbättringar.