Läkemedelsadministration

Läkemedelsadministration

Läkemedelsadministration innebär att läkemedel tillförs kroppen på ett säkert och kontrollerat sätt. Det är en central del av hälso- och sjukvårdsuppgifter och kräver både teoretisk kunskap och praktisk färdighet. Noggrannhet, hygien och respekt för vårdtagarens integritet är grundläggande i arbetet. Ansvarsfördelningen är tydlig: läkare ordinerar läkemedel, sjuksköterskor administrerar i första hand, och vård- och omsorgspersonal kan få delegering att utföra vissa moment.

Läkemedel
Läkemedel kan tillföras kroppen på flera olika sätt beroende på beredningsform, vårdtagarens förmåga och den avsedda effekten.

• Peroral tillförsel: Tabletter, kapslar, pulver eller flytande lösningar (mixtur) sväljs och tas upp via mag-tarmkanalen. Detta är det vanligaste sättet att administrera läkemedel, men det kräver att vårdtagaren kan svälja och har fungerande mag-tarmfunktion.

• Suppositorier: Läkemedel som förs in i ändtarmen. De används exempelvis vid illamående, kräkningar eller när peroral tillförsel inte är möjlig.

• Vagitorier: Läkemedel som förs in i slidan, ofta vid infektioner eller lokala besvär.

• Plåster och salvor: Vissa läkemedel tillförs via huden, till exempel nikotinplåster eller hormonplåster. Dessa ger en jämn tillförsel under längre tid. Salvor används främst vid lokala besvär.

Injektioner
Injektioner används när läkemedel behöver ge snabb effekt eller inte kan tas upp via mag-tarmkanalen.

Subkutan injektion
Vid subkutan injektion sprutas läkemedlet in i underhudsfettet. Upptaget sker långsammare än vid intravenös injektion, men snabbare än vid peroral tillförsel. Insulin är det vanligaste läkemedlet som ges subkutant. Vanliga injektionsställen är buken, låren, överarmens utsida och sätesregionen. Det är viktigt att variera stickställen för att undvika hudförändringar som ärr och förhårdnader.
Insulingivning är en uppgift som ofta delegeras till vård- och omsorgspersonal, förutsatt att reell kompetens finns och att sjuksköterskan säkerställt kunskap om teknik, hygien och möjliga komplikationer.

Intramuskulär injektion
Intramuskulär injektion ges i en muskel, exempelvis i sätesmuskeln eller låret. Läkemedlet sprids via muskelvävnaden och vidare till blodbanan. Effekten kommer snabbare än vid subkutan injektion, men långsammare än vid intravenös. Intramuskulära injektioner används bland annat för vacciner och läkemedel som behöver långvarig effekt.

Intravenös injektion
Intravenösa injektioner ges direkt i en ven, vilket innebär att läkemedlet snabbt når blodbanan och ger omedelbar effekt. Denna form används ofta i akuta situationer där snabb behandling är avgörande, till exempel vid hjärtstillestånd, svår allergisk reaktion eller akut smärta. Intravenösa injektioner ges alltid av sjuksköterska eller läkare.

Hygien och förberedelse
Vid läkemedelsadministration är det avgörande att arbeta enligt basala hygienrutiner. Identiteten hos vårdtagaren ska kontrolleras mot ordinationen. Läkemedlets namn, styrka, dos, administreringssätt och tidpunkt måste stämma. Förberedelserna omfattar att ta fram material, desinfektera händerna och använda skyddsutrustning vid behov. Det är också viktigt att informera vårdtagaren om syftet med läkemedlet och hur det kommer att administreras, så att situationen skapar trygghet och delaktighet.

Metod / tillvägagångssätt
Metoden varierar beroende på administreringssätt. Vid peroral tillförsel överlämnas läkemedlet i rätt form och mängd, med kontroll att vårdtagaren sväljer det. Vid injektioner anpassas tekniken till injektionssättet:

• Subkutant: huden lyfts och kanylen sticks in i 45–90 graders vinkel.

• Intramuskulärt: kanylen sticks rakt in i muskelvävnaden.

• Intravenöst: injektionen ges direkt i ven, ofta via en venkateter.

Efter administrering tas kanyler omhand på ett säkert sätt i särskilda behållare för stickande och skärande avfall.

Dokumentation och observation
All läkemedelsadministration ska dokumenteras i patientjournalen. Det ska framgå vilket läkemedel som givits, i vilken dos, vid vilken tidpunkt och på vilket sätt. För insulingivning dokumenteras även blodsockervärden. Vårdpersonal ska också observera vårdtagarens reaktioner och notera eventuella biverkningar, komplikationer eller förändringar i tillståndet. Dokumentationen är en central del av patientsäkerheten och gör det möjligt att följa upp behandlingens effekt.