📄 Onormalt ätbeteende

📄 Onormalt ätbeteende

Ett onormalt ätbeteende kan ha både fysiska och psykiska orsaker. Det kan leda till att en person går upp eller ned i vikt, och därför är det viktigt att vårdpersonal regelbundet observerar förändringar och jämför med referensvärden. Genom att tidigt upptäcka avvikelser kan vård och omsorg planeras för att förebygga komplikationer.

Undernäring uppstår när kroppen inte får i sig tillräckligt med energi och näringsämnen. Orsakerna kan vara fysiska, till exempel sjukdomar, sväljsvårigheter eller problem i mun och svalg, men även psykiska, såsom nedstämdhet eller social isolering. Tecken kan vara att individen tappar aptiten, äter mindre än tidigare, väljer ensidig kost eller enbart vill dricka. Andra tecken är trötthet, frusenhet, dålig munhälsa, viktnedgång och minskad ork. En viktminskning på fem procent under tre månader eller tio procent oavsett tidsperiod räknas som tydliga tecken på undernäring.

Övervikt kan bero på sjukdomar som sköldkörtelrubbningar eller hjärtsjukdomar, men också på vissa läkemedel eller en stressfylld livssituation. Övervikt försämrar kroppens reglering av blodtryck, blodsocker och blodfetter och ökar risken för sjukdomar som diabetes, hjärtinfarkt och stroke.

Uttorkning (dehydrering) är ett vanligt problem, särskilt bland äldre. Vårdpersonal kan använda hudturgor för att kontrollera vätskebalansen: huden på underarmen nyps upp och ska normalt snabbt återgå till sin plats. Vid vätskebrist dröjer återgången. Tecken är torr hud och slemhinnor, små urinmängder, illaluktande urin, trötthet, huvudvärk, förvirring, förstoppning och i svåra fall muskelkramper eller medvetslöshet.

Övervätskning innebär att kroppen inte kan göra sig av med vätska. Risken är större vid hjärtsvikt eller nedsatt njurfunktion. Tecken är svullnad (ödem) i fötter, vader, ansikte och händer, viktuppgång, uppsvälld kropp, huvudvärk, illamående och kräkningar.

Utredning av ätbeteendet innebär att vårdpersonal undersöker orsakerna till varför en person äter för lite eller för mycket. Det kan handla om sjukdomar i mag-tarmkanalen, mun- och tandhälsa, allergier, kulturella eller sociala faktorer samt ökat energibehov vid till exempel demens eller KOL. Underlaget samlas in genom kost- och vätskeregistrering, observationer, mätning av vikt, BMI och midjemått, samt ibland blodprover (blodsocker, järn, kalcium). Resultatet används för att utforma en individuell vårdplan.

Ät- och drickstödjande åtgärder kan underlätta måltiden. Exempel är konsistensanpassad kost vid sväljsvårigheter, hjälpmedel som pipmugg och specialbestick, en god sittställning och ett lugnt måltidsklimat. Aptitlig uppläggning, lagom stora portioner och färgrika livsmedel kan öka matlusten. För personer med synnedsättning kan klockmetoden användas, där maten placeras enligt klockslag på tallriken. Vissa personer vill äta i avskildhet, vilket bör respekteras. Alla åtgärder ska följas upp och utvärderas för att säkerställa att de svarar mot individens behov.

Sammanfattningsvis kan onormalt ätbeteende ge allvarliga följder som undernäring, övervikt, uttorkning eller övervätskning. Genom tidig upptäckt, noggrann utredning och stödjande åtgärder kan vårdpersonal bidra till att förebygga ohälsa och bevara livskvalitet.