Kritisk reflektion och val av teori

Kritisk reflektion och val av teori

Omvårdnadsteorier erbjuder olika perspektiv på vad vård är och hur den bäst kan bedrivas. Ingen enskild teori kan ge alla svar, vilket gör det nödvändigt att reflektera kritiskt över vilken modell som är mest användbar i en given situation.

I praktiken handlar valet ofta om att anpassa teori efter vårdtagarens behov och vårdkontext. Nightingales tankar om miljö och hygien är högaktuella i arbetet med smittförebyggande rutiner och vårdmiljöer. Hendersons behovsmodell är ett stöd för strukturerad vårdplanering. Orems egenvårdsteori är särskilt värdefull när man bedömer individens förmåga till egenvård och behov av stöd. Erikssons caritativa vård bidrar med ett existentiellt och värdighetsinriktat perspektiv, vilket är centralt i exempelvis palliativ vård.

Jean Watsons humanistiska omvårdnadsteori har inte fått samma genomslag i Sverige som i vissa andra länder, men hennes idéer om empati, vårdrelation och helhetssyn har påverkat utvecklingen av personcentrerad vård. I svensk kontext används personcentrerad vård främst som ett värdegrundsbaserat arbetssätt, där vårdtagaren ses som en unik individ med egna resurser, erfarenheter och behov. Kärnan är delaktighet, respekt för självbestämmande och gemensam planering av vården – ett perspektiv som kan ses som en fortsättning på Watsons humanistiska idéer.

Kritisk reflektion innebär också att vara medveten om teoriernas begränsningar. De är skapade i olika tider och kulturer, och behöver anpassas till dagens mångfald, digitalisering och komplexa organisationer. Det är därför ofta mest fruktbart att kombinera flera perspektiv: till exempel Henderson för behovsstruktur, Orem för egenvårdsbedömning och Eriksson för frågor om värdighet och lidande.

Sammanfattningsvis fungerar teorierna som verktyg snarare än färdiga svar. Genom att reflektera över och välja teori medvetet kan vårdpersonal skapa en praxis som är både professionellt grundad, etiskt förankrad och anpassad till varje individ.