Parkinsons sjukdom

Parkinsons sjukdom

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Parkinsons sjukdom är en kronisk, långsamt fortskridande neurologisk sjukdom som beror på att nervceller i hjärnan, framför allt i de basala ganglierna, bryts ner. Dessa celler producerar signalsubstansen dopamin, som är nödvändig för att styra kroppens rörelser. När dopaminnivåerna sjunker uppstår störningar i motoriken. Orsaken är ännu inte helt klarlagd men tros bero på en kombination av genetiska faktorer och miljöpåverkan, exempelvis exponering för bekämpningsmedel. Parkinson debuterar vanligen i 55–70 års ålder och är något vanligare hos män. I Sverige lever omkring 22 000 personer med diagnosen, och varje år insjuknar cirka 1 800 personer.

Symtom att observera och rapportera
De tre huvudsymtomen är tremor (vilotremor/skakningar), rigiditet (muskelstelhet) och hypokinesi (långsamma rörelser). Andra vanliga tecken är balanssvårigheter, gångproblem med korta steg, monotont tal, nedsatt mimik och svårigheter att skriva (mikrografi). Många får även icke-motoriska symtom som depression, ångest, sömnsvårigheter, förstoppning och kognitiv svikt. Symtomen utvecklas långsamt och påverkar livskvaliteten successivt. Observation av förändringar i gångmönster, muskelstelhet eller humör är viktigt att rapportera.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen baseras på den kliniska bilden, sjukdomshistoria och neurologisk undersökning. Det finns inget enskilt test som säkert kan fastställa Parkinson, men DAT-SPECT (en form av hjärnavbildning) kan användas som stöd. Behandlingen är symtomlindrande och syftar till att öka dopaminnivåerna eller förbättra effekten av dopamin i hjärnan. Den viktigaste behandlingen är läkemedlet levodopa (L-DOPA) i kombination med dekarboxylashämmare, vilket gör att dopaminhalten ökar och motoriken förbättras. Andra läkemedel är dopaminagonister och MAO-B-hämmare. Vid svårare sjukdom kan avancerade behandlingar som apomorfinpump, duodopapump eller deep brain stimulation (DBS) bli aktuella.

Omvårdnad
Omvårdnaden är inriktad på att stödja patientens självständighet och förebygga komplikationer. Viktigt är att uppmuntra till regelbunden fysisk aktivitet, balansträning och god nutrition. Fallrisk bör alltid bedömas och åtgärder som gånghjälpmedel eller bostadsanpassning kan bli nödvändiga. Vid ätproblem kan logoped ge råd om sväljträning och talövningar. Att skapa en lugn och förutsägbar miljö minskar oro och underlättar vardagen. Omvårdnaden omfattar även stöd till anhöriga, då sjukdomen ofta medför långvariga vårdbehov.