Bensår

Bensår

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Bensår är sår nedanför knät som inte läker inom sex veckor. De vanligaste orsakerna är venös insufficiens (då klaffarna i venerna inte fungerar och blodet stasas i benen), arteriell cirkulationsstörning orsakad av ateroskleros, eller en kombination av båda. Även diabetes kan bidra till svårläkta sår genom nervskador (neuropati) och försämrad cirkulation. Förklaringsmodellen bygger på att vävnaden inte får tillräckligt med syre och näring, vilket försvårar läkningen och ökar risken för infektion.

Symtom att observera och rapportera
Venösa bensår sitter oftast på underbenet eller runt ankeln och kännetecknas av svullnad, brunaktig missfärgning i huden och relativt ytligt, fuktigt sår. Smärtan kan minska när benet hålls i högläge. Arteriella bensår är ofta djupare, torrare och mer smärtsamma. De sitter ofta på foten eller tårna och gör mer ont när benet hålls i högläge, då blodflödet minskar ytterligare. Vid diabetes kan neuropatin göra att sår utvecklas utan att patienten känner smärta. Viktiga tecken att observera är långsam sårläkning, ökande smärta, illaluktande sårsekretion eller tecken på infektion som rodnad, svullnad och feber.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen ställs genom klinisk undersökning och anamnes. Ankel–armindex används för att skilja mellan venös och arteriell insufficiens genom att mäta blodtryck i ben och arm. Sårodling kan tas vid misstanke om infektion.
Behandlingen beror på orsaken. Vid venösa sår är kompressionsbehandling med lindor eller stödstrumpor den viktigaste åtgärden, eftersom det minskar svullnaden och förbättrar cirkulationen. Vid arteriella sår kan kärlkirurgi eller ballongvidgning bli aktuellt för att återställa blodflödet. Alla bensår behöver noggrann rengöring och omläggning, ofta med fuktighetsbevarande förband. Antibiotika ges vid infektion. Vid diabetesrelaterade sår är god blodsockerkontroll avgörande.

Omvårdnad
Omvårdnaden vid bensår kräver tålamod, noggrannhet och samarbete mellan vårdtagare och vårdpersonal. Regelbunden observation och dokumentation av sårets utseende, storlek, lukt och smärta är centralt. Att undervisa vårdtagaren om egenvård, till exempel att undvika långvarigt stillasittande, högläge av benen vid venös insufficiens och daglig fotkontroll vid diabetes, är viktiga inslag. Smärtlindring och psykosocialt stöd bör inte underskattas, eftersom långvariga sår ofta påverkar livskvaliteten. Nutritionen behöver beaktas, eftersom god näringsstatus påskyndar läkningen. Personcentrerad vård, där vårdtagaren är delaktig i behandlingsplanen, ökar chanserna till läkning.