Frakturer

Frakturer

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
En fraktur innebär att skelettet bryts helt eller delvis. Den vanligaste orsaken är fallolyckor, särskilt hos äldre med osteoporos, där även mindre trauman kan orsaka fraktur. Hos yngre personer uppstår frakturer oftast genom högenergivåld som trafikolyckor, arbetsplatsolyckor eller idrottsskador. Frakturer kan vara öppna (där benet går igenom huden) eller slutna. Förklaringsmodellen bygger på att skelettets hållfasthet överskrids av yttre krafter, och vid benskörhet är gränsen för benbrott betydligt lägre.

Symtom att observera och rapportera
Vanliga tecken på fraktur är plötslig smärta, svullnad, felställning, oförmåga att belasta eller använda kroppsdelen samt nedsatt rörlighet. Blåmärken, onormal rörlighet eller krepitation (knastrande ljud vid rörelse) kan också förekomma. Vid misstanke om öppen fraktur är blödning och infektionsrisk viktiga att uppmärksamma. Viktiga observationer är cirkulation, känsel och rörelseförmåga distalt om skadan, för att upptäcka kärl- eller nervskador.

Typer av frakturer
Det finns flera olika typer av frakturer som kan ha olika orsaker och konsekvenser:

• Tvärfraktur – benet går rakt av tvärs över.

• Snedfraktur – benet bryts i sned vinkel.

• Spiralfraktur – benet vrids av, ofta vid idrottsskador eller olyckor.

• Komminut fraktur – benet splittras i flera delar.

• Greenstickfraktur – ofullständig fraktur som främst ses hos barn, där benet böjs och spricker utan att gå helt av.

• Stressfraktur – uppstår vid upprepad belastning, vanligt hos idrottare.

• Kompressionsfraktur – vanligt i kotpelaren, där benet trycks ihop.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen ställs genom klinisk undersökning och bilddiagnostik, framför allt röntgen. Datortomografi (CT) eller magnetkamera (MR) används vid komplicerade skador eller misstänkta mjukdelsskador.
Behandlingen syftar till att återställa skelettets läge, stabilitet och funktion. Mindre frakturer kan behandlas med immobilisering i gips eller ortos. Vid mer omfattande eller felställda frakturer används kirurgi, exempelvis med spikar, skruvar eller plattor. Höftfrakturer opereras oftast med protes eller skruvfixation. Rehabilitering med tidig mobilisering är avgörande för att förebygga komplikationer som blodpropp, lunginflammation eller trycksår.

Omvårdnad
Omvårdnaden vid frakturer omfattar observation av smärta, svullnad och cirkulation i den skadade kroppsdelen. Smärtlindring är centralt för att möjliggöra mobilisering och träning. Patienten behöver hjälp med förflyttningar, personlig hygien och aktivitet i det dagliga livet under läkningsperioden. Information om att hålla den gipsade kroppsdelen i högläge för att minska svullnad är viktigt. Risk för komplikationer som tryckskador under gips, djup ventrombos eller infektion vid öppen fraktur måste uppmärksammas. Omvårdnaden omfattar även psykosocialt stöd, eftersom en fraktur ofta innebär nedsatt självständighet och oro inför framtiden.