Postoperativt tillstånd (amputation)

Postoperativt tillstånd (amputation)

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Amputation innebär att en del av en extremitet avlägsnas kirurgiskt. Vanliga orsaker är cirkulationsrubbningar till följd av ateroskleros eller diabetes, svåra trauman, infektioner eller tumörsjukdomar i skelett eller mjukdelar. Förklaringsmodellen bygger på att vävnaden inte längre kan räddas eller att amputation är nödvändig för att patienten ska kunna överleva. De vanligaste typerna är tå-, underbens- och lårbensamputation, där omfattningen avgörs av skadans eller sjukdomens utbredning.

Symtom att observera och rapportera
Efter amputation kan patienten uppleva postoperativ smärta, svullnad och ibland fantomsmärtor, där smärta eller obehag känns i den amputerade kroppsdelen. Sårinfektion, blödning eller dålig sårläkning är komplikationer som måste observeras. Cirkulation, känsel och hudfärg i den kvarvarande delen av extremiteten ska kontrolleras regelbundet. Psykiska reaktioner som oro, nedstämdhet och sorg är också vanliga och viktiga att uppmärksamma.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen är redan fastställd genom grundorsaken (t.ex. cirkulationsrubbning, trauma eller tumör), men efter amputationen följer utvärdering av sårläkning och rehabiliteringspotential. Sårkontroller, blodprover och ibland bilddiagnostik används för att följa förloppet.
Behandlingen efter operation omfattar smärtlindring, sårläkning och mobilisering. Kompressionsförband används för att forma stumpen och förbereda för protes. Vid behov ges antibiotika mot infektion. Rehabilitering är en central del och sker ofta i samarbete mellan ortoped, fysioterapeut, arbetsterapeut och ortopedingenjör. Protesutprovning görs när stumpen har läkt och stabiliserats.

Omvårdnad
Omvårdnaden vid amputation är komplex och omfattar både fysiska och psykosociala aspekter. Smärtlindring, inklusive hantering av fantomsmärtor, är centralt. Såret ska observeras dagligen för tecken på infektion, blödning eller tryckskador från förbandet. Hygien och korrekt omläggning är avgörande för läkningsprocessen. Patienten behöver stöd i mobilisering, först med rullstol och senare med protesträning. Balans, fallrisk och hjälpmedel i vardagen är viktiga att beakta.
Det psykosociala stödet är särskilt betydelsefullt – många upplever förändrad kroppsuppfattning, sorg eller oro för framtiden. Samtal, delaktighet i planeringen och information om rehabiliteringsmöjligheter ökar tryggheten. Närstående behöver ofta stöd för att förstå och hantera förändringen. Omvårdnaden är personcentrerad och långsiktig, med målet att ge patienten bästa möjliga livskvalitet och självständighet.