Divertikulit

Divertikulit

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Divertikulit innebär inflammation i en eller flera små fickor (divertiklar) som kan bildas i tjocktarmens vägg. Divertiklar är vanliga, särskilt hos äldre, och orsakas av ett ökat tryck i tarmen, ofta kopplat till fiberfattig kost och förstoppning. När en divertikel blir inflammerad eller infekterad uppstår divertikulit. Tillståndet är vanligast efter 50 års ålder och risken ökar med stigande ålder. De flesta med divertiklar får aldrig symtom, men hos en del leder sjukdomen till akuta bukbesvär och i vissa fall komplikationer som abscess, perforation eller fistelbildning.

Symtom att observera och rapportera
Vanliga symtom är buksmärta, ofta lokaliserad till vänster nedre del av buken, feber, illamående, förstoppning eller diarré. Smärtan kan vara ihållande och tillta vid rörelse. Patienten kan också uppleva uppblåsthet och förändrade avföringsvanor. Blod i avföringen kan förekomma, men är mindre vanligt vid divertikulit än vid andra tarmsjukdomar. Som undersköterska är det viktigt att observera och dokumentera feber, smärtintensitet, avföringsmönster, aptit och eventuella tecken på försämrat allmäntillstånd. Plötslig svår buksmärta och hög feber kan tyda på perforation och måste rapporteras omedelbart.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen baseras på anamnes, klinisk undersökning och laboratorieprover som ofta visar förhöjda infektionsparametrar (CRP, vita blodkroppar). Datortomografi av buken är den vanligaste bilddiagnostiska metoden för att bekräfta diagnosen och utesluta andra orsaker. Behandlingen beror på sjukdomens svårighetsgrad. Vid lindrig divertikulit kan behandling ske i hemmet med vila, flytande eller lätt kost och ibland antibiotika. Vid svårare fall krävs sjukhusvård med intravenös vätska, antibiotika och smärtlindring. Komplikationer som perforation kan behöva kirurgisk behandling, där en del av tjocktarmen opereras bort.

Omvårdnad
Omvårdnaden fokuserar på att lindra symtom, övervaka sjukdomsförloppet och stödja patientens återhämtning. Observation av temperatur, buksmärta, avföringsmönster och vätskeintag är centralt. Patienten kan behöva hjälp med vätskebalans, näringsintag och vila under den akuta fasen. Efter tillfrisknande är information och stöd viktigt för att förebygga återfall. Rekommendationer om fiber- och vätskerik kost, regelbunden motion och undvikande av förstoppning bör uppmuntras. Psykosocialt stöd kan vara nödvändigt eftersom återkommande bukbesvär kan skapa oro. Samarbete med sjuksköterska och läkare är avgörande för en säker vård.