Hemorröjder

Hemorröjder

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Hemorröjder är åderbråcksliknande utvidgningar av blodkärlen i ändtarmens slemhinna. De delas in i inre hemorröjder, som sitter inne i ändtarmen, och yttre hemorröjder, som sitter vid ändtarmsöppningen. Orsaken är ett ökat tryck i blodkärlen, ofta till följd av förstoppning, hård avföring, långvarigt sittande, graviditet eller övervikt. Ärftlighet kan också spela in. Hemorröjder är mycket vanliga – ungefär hälften av alla människor får besvär någon gång i livet, särskilt i medelåldern.

Symtom att observera och rapportera
Vanliga symtom är blödning vid tarmtömning, klåda, sveda och känsla av ofullständig tömning. Patienten kan också ha smärta, särskilt vid yttre hemorröjder eller om en blodpropp (hemorrödto­mbos) bildas. Inre hemorröjder ger ofta mindre smärta men kan blöda mer. Blodet är vanligen ljust rött och syns på toalettpapper eller i toaletten. Som undersköterska är det viktigt att uppmärksamma och dokumentera blödningens omfattning, smärtgrad, avföringsvanor och påverkan på vardagslivet. Eftersom blödningar från ändtarmen även kan orsakas av andra sjukdomar, som cancer, är det viktigt att symtom alltid utreds av läkare.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen ställs oftast genom anamnes och undersökning av ändtarmsområdet. Läkaren kan använda proktoskopi för att inspektera inre hemorröjder. Behandling beror på symtomens svårighetsgrad. Lindriga fall behandlas med kostförändringar (fiber- och vätskerik kost för att undvika förstoppning) och lokala läkemedel som lindrar klåda och sveda. Vid mer uttalade besvär kan gummibandsligatur, sklerosering eller infraröd koagulation användas för att minska hemorröjdernas blodförsörjning. Kirurgi kan bli aktuell vid mycket stora eller återkommande hemorröjder.

Omvårdnad
Omvårdnaden fokuserar på att minska symtom, förebygga återfall och skapa trygghet kring ett ofta tabubelagt problem. Patienten kan behöva stöd i att anpassa kost och vätskeintag för att undvika hård avföring. Regelbunden motion och god toalettvana, utan långvarigt sittande, är viktiga råd. Lokala besvär kan lindras med varma sittbad och god hygien. Som undersköterska är det viktigt att bemöta patienten med respekt och diskretion, eftersom besvären kan upplevas pinsamma. Dokumentation av symtom och förändringar samt rapportering till ansvarig sjuksköterska är en central del i arbetet.