IBD (inflammatorisk tarmsjukdom)

IBD (inflammatorisk tarmsjukdom)

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
IBD är en samlingsbeteckning för kroniska inflammatoriska tarmsjukdomar, främst ulcerös kolit och Crohns sjukdom. Orsaken är inte helt klarlagd, men man tror på ett samspel mellan genetiska faktorer, immunförsvaret och miljöpåverkan. Immunsystemet reagerar felaktigt mot tarmens egna bakterier och ger upphov till kronisk inflammation. Sjukdomen debuterar ofta i unga vuxna år, men kan uppstå i alla åldrar. Ulcerös kolit drabbar tjocktarmen och ändtarmen, medan Crohns sjukdom kan drabba hela mag-tarmkanalen, ofta i segment. Livsstil och stress anses inte vara direkta orsaker men kan förvärra symtomen. I Sverige lever cirka 65 000 personer med IBD, och förekomsten har ökat de senaste decennierna.

Symtom att observera och rapportera
Vanliga symtom vid IBD är återkommande diarréer, ofta blodiga eller slemmiga, buksmärtor, trötthet och viktnedgång. Patienter kan också ha feber och anemi på grund av blodförluster. Symtomen varierar mellan skov (perioder av inflammation) och remission (symtomfria perioder). Crohns sjukdom kan ge fistlar, abscesser och strikturer, medan ulcerös kolit främst ger ytlig inflammation i tarmslemhinnan. Som undersköterska är det viktigt att observera avföringsfrekvens, konsistens, eventuell blodtillblandning, feber, aptit och allmäntillstånd. Psykiska symtom som oro och nedstämdhet är också vanliga och bör uppmärksammas.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen ställs genom en kombination av anamnes, blodprover, avföringsprover (calprotectin) och endoskopiska undersökningar som koloskopi med vävnadsprov. Vid Crohns sjukdom används ofta datortomografi eller MR för att kartlägga förändringar. Behandlingen syftar till att dämpa inflammationen, förebygga skov och förbättra livskvalitet. Vanliga läkemedel är antiinflammatoriska medel (5-ASA), kortison, immunmodulerande läkemedel och biologiska behandlingar (t.ex. TNF-hämmare). Vid svåra fall eller komplikationer kan kirurgi bli nödvändigt, exempelvis borttagning av en del av tarmen eller anläggning av stomi.

Omvårdnad
Omvårdnaden handlar om att stödja patienten i att hantera en kronisk sjukdom. Observation av avföringsmönster, buksmärtor, vikt och vätskeintag är centralt. Patienten kan behöva hjälp med energi- och näringsrik kost samt vätskebalans, särskilt vid svåra diarréer. Hudvård kring ändtarmsöppningen är viktig för att undvika irritation. Psykosocialt stöd är ofta nödvändigt, eftersom sjukdomen kan ge oro, isolering och påverkan på socialt liv och arbete. Undersköterskan har en viktig roll i att ge trygghet, information och stöd i egenvården, samt att samverka med sjuksköterska, läkare och dietist för en säker och personcentrerad vård.