Herpes simplex

Herpes simplex

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Herpes simplex orsakas av två närbesläktade virus: HSV-1 och HSV-2.

• HSV-1 smittar främst via saliv och hudkontakt, vanligtvis i barndomen. Det ger oftast munsår men kan även orsaka genital herpes. Inkubationstid: 2–12 dagar. Viruset finns globalt och majoriteten av världens vuxna befolkning bär på HSV-1.

• HSV-2 sprids nästan uteslutande via sexuell kontakt och ger framför allt genital herpes. Inkubationstid: 2–12 dagar. Viruset är vanligare hos vuxna, särskilt i regioner med hög förekomst av sexuellt överförbara infektioner.
  När en person smittats stannar viruset kvar i kroppen i nervcellerna och kan aktiveras på nytt, ofta i samband med stress, nedsatt immunförsvar eller solljus.

Symtom att observera och rapportera
Första infektionen (primärinfektion) kan ge mer uttalade symtom: smärtsamma blåsor, sår, feber, svullna lymfkörtlar och sjukdomskänsla. Vid återkommande utbrott är symtomen ofta mildare och begränsade till lokala blåsor. HSV-1 ger oftast munsår (herpes labialis) med stickningar följt av blåsor på läpp eller runt munnen. HSV-2 orsakar smärtsamma blåsor och sår i underlivet. Hos nyfödda eller personer med kraftigt nedsatt immunförsvar kan infektionen bli livshotande. Som undersköterska är det viktigt att observera feber, smärta, blåsornas utbredning och påverkan på vardagslivet.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen baseras vanligen på symtombild och inspektion. Vid osäkra fall kan prov tas från blåsor för att påvisa virus med PCR. Blodprover används sällan. Sjukdomen går inte att bota, men antivirala läkemedel som aciklovir kan förkorta och lindra symtomen, samt minska risken för återfall eller smittspridning. Läkemedel kan ges både som tablett och lokal behandling. Vid svåra eller återkommande infektioner kan långtidsprofylax övervägas.

Omvårdnad
Omvårdnaden fokuserar på att lindra symtom och stödja patienten i egenvården. Vid munsår kan sårvård, hygien och smärtlindring vara viktigt. Vid genital herpes är det centralt att ge information om smittvägar, skyddsåtgärder och hur man kan minska risken för återfall. Patienten kan behöva psykosocialt stöd eftersom sjukdomen ibland väcker skam eller oro. Undersköterskan bör vara observant på återkommande infektioner, smärta och påverkan på allmäntillståndet samt dokumentera och rapportera till ansvarig sjuksköterska. Hos spädbarn och immunsupprimerade patienter krävs särskild vaksamhet då infektionen kan få ett allvarligt förlopp.