HIV och AIDS

HIV och AIDS

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
HIV (humant immunbristvirus) är ett retrovirus som angriper kroppens immunceller, framför allt CD4-lymfocyter. Viruset överförs via blod, oskyddade sexuella kontakter och från mor till barn under graviditet, förlossning eller amning. Inkubationstiden varierar: den akuta fasen kommer inom 2–4 veckor efter smitta, medan utveckling till AIDS (acquired immunodeficiency syndrome) kan ta flera år om behandling saknas. Utan behandling leder infektionen till att immunförsvaret successivt bryts ner, vilket gör kroppen sårbar för opportunistiska infektioner och vissa cancerformer. Globalt lever cirka 39 miljoner människor med HIV (WHO, 2023), men tillgången till behandling har förbättrat prognosen betydligt.

Symtom att observera och rapportera
Vid akut HIV-infektion kan influensaliknande symtom uppträda: feber, halsont, svullna lymfkörtlar, hudutslag och trötthet. Därefter följer en lång asymtomatisk fas. När immunförsvaret försvagas utvecklas symtom som viktnedgång, nattliga svettningar, långvarig diarré, feber och återkommande infektioner. AIDS definieras av förekomsten av opportunistiska infektioner (t.ex. lunginflammation av Pneumocystis jiroveci) eller vissa cancerformer (t.ex. Kaposis sarkom). Undersköterskan bör vara observant på återkommande infektioner, feber, avmagring och förändrat allmäntillstånd samt rapportera dessa.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen ställs genom blodprov som påvisar antikroppar och virusets arvsmassa (PCR). I Sverige erbjuds testning anonymt och kostnadsfritt. Behandlingen består av antiretroviral terapi (ART), en kombination av läkemedel som hindrar virusets förökning. Med korrekt behandling kan virusnivån bli så låg att den inte längre är mätbar och smittsamheten försvinner ("U = U" – odetekterbar = osmittsam). Behandlingen är livslång och kräver god följsamhet.

Omvårdnad
Omvårdnaden handlar om att stödja patienten medicinskt, praktiskt och psykosocialt. Som undersköterska är det viktigt att observera infektionssymtom, viktförändringar och allmäntillstånd. Patienten kan behöva hjälp att hantera biverkningar av medicineringen, som illamående, diarré eller trötthet. Psykosocialt stöd är avgörande, då HIV fortfarande kan vara förknippat med stigma och oro för framtiden. Information om smittvägar, behandlingsmöjligheter och livskvalitet med ART är centrala delar i vården. Basala hygienrutiner gäller alltid och räcker för att skydda vårdpersonal.