Körtelfeber

Körtelfeber

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Körtelfeber orsakas av Epstein-Barr-virus (EBV), ett herpesvirus som finns över hela världen. Sjukdomen kallas även mononukleos och sprids framför allt genom saliv, vilket gör att den ibland kallas ”kyssjukan”. Inkubationstiden är 4–6 veckor. De flesta människor smittas någon gång i livet, ofta i barndomen, men det är framför allt tonåringar och unga vuxna som utvecklar de typiska symtomen. Efter genomgången infektion stannar viruset kvar vilande i kroppen och kan aktiveras igen, men ger då sällan symtom.

Symtom att observera och rapportera
Vanliga symtom är halsont, svullna lymfkörtlar på halsen, hög feber, trötthet och svullna tonsiller. En del patienter får även svullnad av lever och mjälte, vilket kan ge smärta eller obehag i buken. Utslag kan förekomma, särskilt om patienten behandlats med vissa antibiotika. Tröttheten kan vara uttalad och kvarstå i flera veckor. Som undersköterska är det viktigt att observera halsens och tonsillernas utseende, svullnad av lymfkörtlar, feber och tecken på lever- eller mjältförstoring.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen baseras på klinisk undersökning och blodprov som kan påvisa typiska förändringar i vita blodkroppar eller specifika antikroppar mot EBV. Behandlingen är symtomlindrande, då det inte finns någon botande behandling mot viruset. Patienten får ofta febernedsättande och smärtstillande läkemedel samt råd om vila och rikligt vätskeintag. Vid svår svullnad i halsen kan kortison användas. Eftersom mjälten kan bli förstorad avråds patienten från kontaktsporter under minst en månad för att minska risken för mjältruptur, en allvarlig komplikation.

Omvårdnad
Omvårdnaden syftar till att stödja patienten under återhämtningen. Viktiga observationer är feber, halsont, närings- och vätskeintag samt trötthetens påverkan på vardagslivet. Patienten kan behöva hjälp med energität kost och små måltider. God munhygien är viktig för att lindra obehag i mun och svalg. Psykosocialt stöd kan behövas eftersom långvarig trötthet kan påverka studier, arbete och sociala relationer. Information till patient och anhöriga om smittvägar, förväntat sjukdomsförlopp och risker vid fysisk aktivitet är en viktig del av vården.