Svampinfektioner

Svampinfektioner

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Svampinfektioner orsakas oftast av jästsvampen Candida albicans eller av dermatofyter som angriper hud, hår och naglar. Candida finns normalt i kroppen, till exempel i munhålan och tarmen, men kan orsaka infektion om balansen rubbas. Riskfaktorer är nedsatt immunförsvar, antibiotikabehandling, diabetes, fuktiga miljöer och graviditet. Dermatofyter sprids via direktkontakt eller gemensamma föremål, som handdukar eller skor. Svampinfektioner är vanligt förekommande och oftast ofarliga, men hos personer med kraftigt nedsatt immunförsvar kan de bli allvarliga och spridas till blodet (systemisk candidainfektion).

Symtom att observera och rapportera
Vanliga symtom vid hudsvamp är rodnad, klåda, fjällning och sprickbildning, ofta mellan tår eller i hudveck. Nagelsvamp ger förtjockade, missfärgade och sköra naglar. Vid munsvamp (oral candidos) ses vita beläggningar i munhålan som kan ge sveda och obehag. Underlivssvamp hos kvinnor ger klåda, sveda och vit grynig flytning, medan män kan få rodnad och klåda på ollonet. Allvarliga infektioner kan ge feber, påverkat allmäntillstånd och organsymtom. Undersköterskan bör vara uppmärksam på förändringar i hud, naglar, slemhinnor och patientens beskrivning av obehag.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen baseras oftast på symtombild och inspektion av det drabbade området. Vid behov kan prov tas från hud, nagel eller slemhinna för odling eller mikroskopi. Behandling beror på infektionens typ och omfattning. Vid hud- och nagelsvamp används lokala antimykotiska krämer, lösningar eller lack. Vid mer utbredda infektioner kan tabletter behövas. Vid candidainfektion i munhålan används ofta nystatin eller liknande preparat. Systemiska infektioner kräver sjukhusvård med intravenösa svampmedel. Det är också viktigt att behandla bakomliggande orsaker, som att justera antibiotikabehandling eller förbättra blodsockerkontroll vid diabetes.

Omvårdnad
Omvårdnaden fokuserar på att lindra symtom, förebygga spridning och ge stöd i egenvård. Patienten kan behöva hjälp att hålla huden torr och ren, använda luftiga kläder och byta strumpor ofta. Naglar bör hållas korta och rena. Vid mun- eller underlivsinfektion är god hygien och information om behandlingens genomförande viktiga delar. Undersköterskan bör också vara uppmärksam på patientens psykiska välbefinnande, då långdragna besvär kan ge skamkänslor eller påverka livskvaliteten. Hos äldre eller svårt sjuka patienter är observation av feber och allmäntillstånd särskilt viktigt för att upptäcka tecken på systemisk infektion.