Viral hepatit

Viral hepatit

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Viral hepatit är en samlingsbeteckning för leverinflammation orsakad av virus. De vanligaste typerna är hepatit A, B och C, men även D och E förekommer. Smittvägarna varierar. Globalt sett är hepatit en av de vanligaste infektionssjukdomarna. I Sverige är hepatit B och C vanligast, ofta hos personer som injicerar droger eller har blivit smittade via oskyddat sex eller blodprodukter. Sjukdomen kan vara akut eller kronisk och riskerar att leda till levercirros och levercancer.

Nedan sammanfattas smittvägar, förekomst, inkubationstid och särskilda fakta:

• Hepatit A: Sprids fekal-oralt via förorenad mat eller vatten. Vanlig i länder med bristande hygien och sanitet. Inkubationstid: 2–6 veckor. Ger oftast akuta men självläkande infektioner. Vaccin finns.

• Hepatit B: Sprids via blod, sexuella kontakter och från mor till barn vid förlossning. Förekommer globalt, särskilt i Afrika och Asien. Inkubationstid: 6 veckor – 6 månader. Kan bli kronisk och leda till levercirros och cancer. Vaccin finns.

• Hepatit C: Smittar framför allt via blod, till exempel genom delade injektionsnålar eller otillräckligt kontrollerade blodprodukter. Globalt problem, men vanlig i Europa och Nordamerika bland personer som injicerar droger. Inkubationstid: 2–12 veckor. Hög risk för kronisk infektion. Ingen vaccin finns, men effektiv behandling med antivirala läkemedel.

• Hepatit D: Kan endast infektera personer som redan har hepatit B (beroende av HBV för att kunna föröka sig). Smittar via blod och sexuella kontakter. Vanligare i vissa delar av Afrika, Mellanöstern och Östeuropa. Inkubationstid: 2–8 veckor. Ger ofta svårare sjukdom än B ensam. Ingen vaccin, men vaccination mot hepatit B skyddar indirekt.

• Hepatit E: Sprids fekal-oralt, oftast via förorenat vatten. Vanligt i Asien, Afrika och Mellanöstern men har även rapporterats i Europa via otillagat kött. Inkubationstid: 2–8 veckor. Vanligen självläkande men kan bli allvarlig hos gravida kvinnor. Vaccin finns i vissa länder men inte i Europa.

Symtom att observera och rapportera
Många patienter har få eller inga symtom i början. Vid akut hepatit ses ofta trötthet, illamående, aptitlöshet, buksmärta, mörk urin, ljus avföring och gul hud (gulsot). Kronisk hepatit kan under lång tid vara symtomfri men orsaka leverskador på sikt. Som undersköterska är det viktigt att observera och dokumentera förändringar i hud- och ögonfärg, trötthet, aptit och avföringsmönster. Allvarliga symtom som blödningstendens, svår trötthet eller förvirring kan tyda på leversvikt och ska rapporteras omedelbart.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen ställs genom blodprover där man mäter leverprover (ALAT, ASAT, bilirubin) och specifika antikroppar eller virus-DNA/RNA. Ultraljud eller leverbiopsi kan användas för att bedöma leverskador. Behandlingen varierar beroende på typ: hepatit A och E är oftast självläkande, medan hepatit B kan kräva antivirala läkemedel vid kronisk infektion. Hepatit C behandlas idag framgångsrikt med direktverkande antivirala läkemedel som kan bota infektionen. Vaccin finns mot hepatit A och B, men inte mot C. Förebyggande arbete är därför viktigt, särskilt bland riskgrupper.

Omvårdnad
Omvårdnaden syftar till att lindra symtom, stödja behandling och förebygga smittspridning. Patienten kan behöva hjälp med att hantera trötthet, aptitlöshet och illamående. God nutrition och vila är viktiga delar av vården. Information om smittvägar och skyddsåtgärder är centralt – exempelvis att undvika delning av sprutor, använda kondom och följa basala hygienrutiner. Som undersköterska är det viktigt att bemöta patienten med respekt, eftersom sjukdomen ibland är stigmatiserande. Dokumentation av symtom, vätske- och näringsintag samt förändringar i hudfärg eller allmäntillstånd är en viktig del i det dagliga arbetet.