Njurbäckeninflammation (pyelonefrit)

Njurbäckeninflammation (pyelonefrit)

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Njurbäckeninflammation är en allvarligare form av urinvägsinfektion som uppstår när bakterier, oftast Escherichia coli (E. coli), sprider sig från urinblåsan upp till njurbäckenet. Infektionen kan drabba en eller båda njurarna. Kvinnor drabbas oftare än män på grund av det kortare urinröret, men även män kan få pyelonefrit, särskilt vid prostataförstoring som försvårar blåstömningen. Riskfaktorer är återkommande urinvägsinfektioner, graviditet, kateterbehandling, diabetes och nedsatt immunförsvar. Tillståndet kan leda till njurskador om det inte behandlas snabbt.

Symtom att observera och rapportera
Typiska symtom är hög feber, frossa, illamående, kräkningar, smärta i flanken eller ryggen och påverkat allmäntillstånd. Patienten kan även ha vanliga UVI-symtom som sveda vid urinering och täta trängningar. Urinen kan vara grumlig eller blodblandad. Hos äldre kan symtomen vara otydliga och yttra sig som förvirring, oro eller trötthet. Som undersköterska är det viktigt att observera och dokumentera feber, smärtlokalisation, urinens färg och mängd samt allmänpåverkan. Snabb rapportering är avgörande eftersom tillståndet kan utvecklas till sepsis.

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen baseras på urinprov med urinsticka och urinodling, samt blodprover som kan visa höga infektionsvärden (CRP, vita blodkroppar). Vid misstanke om komplikation används ultraljud eller datortomografi för att utesluta avflödeshinder. Behandlingen består av antibiotika, ofta intravenöst vid svårare fall, och fortsätter sedan som tablettbehandling. Smärtlindring och vätsketillförsel ges vid behov. Patienter med återkommande pyelonefriter kan behöva utredas för bakomliggande orsaker som avflödeshinder eller njursten.

Omvårdnad
Omvårdnaden syftar till att stödja patienten under den akuta infektionen och förebygga komplikationer. Observation av vitalparametrar som temperatur, puls, blodtryck och andning är centralt. Patienten kan behöva hjälp med vätskeintag, nutrition och vila. Vid illamående kan små, frekventa måltider underlätta. Hud- och slemhinnestatus ska observeras eftersom uttorkning kan uppstå. Det är också viktigt att ge psykosocialt stöd, då patienten ofta känner oro vid hög feber och smärta. Dokumentation av urinmängder, feberkurva och allmäntillstånd är en central del av omvårdnaden.