📄 Det behavioristiska perspektivet

📄 Det behavioristiska perspektivet

Det behavioristiska perspektivet uppstod i början av 1900-talet som ett försök att göra psykologin mer vetenskaplig och objektiv. Förespråkarna ville fokusera på det som går att mäta – beteenden – snarare än tankar och känslor, som ansågs för svåra att observera och kontrollera.

Enligt behaviorismen är våra beteenden inlärda genom samspel med omgivningen. Vi upprepar sådant som leder till belöning (förstärkning), och undviker sådant som leder till obehag eller inte ger något tillbaka. Det här gäller både djur och människor – och påverkar allt från vanor till hur psykiska symtom uppstår och vidmakthålls.

Klassisk betingning – från Pavlov till Watson

Ivan Pavlov, en rysk fysiolog, upptäckte att hundar kunde lära sig associera ett neutralt stimuli (en klocka) med mat, så att de började salivera redan vid ljudet. Denna princip, som han kallade klassisk betingning, visade att beteenden kunde läras in genom upprepade kopplingar.

Men det var John B. Watson (1878–1958), ofta kallad “behaviorismens fader”, som först använde klassisk betingning inom psykologin och betonade dess roll i mänskligt beteende. Watson menade att all mänsklig utveckling är ett resultat av miljöpåverkan – inte arv – och att beteenden formas genom inlärning.

Hans mest kända experiment, “Lilla Albert”, demonstrerade hur en liten pojke lärdes att frukta en vit råtta efter att ha hört ett högt ljud varje gång han såg den. Rädslan generaliserades senare till andra vita föremål. Trots etiska invändningar visade studien tydligt att rädsla kan läras in – och därmed också läras om.

Operant betingning – Skinner och förstärkning

B.F. Skinner vidareutvecklade Watsons idéer och fokuserade på hur konsekvenser formar beteenden. Med hjälp av begrepp som positiv och negativ förstärkning visade han hur vi tenderar att upprepa beteenden som leder till belöning, och undvika sådana som leder till obehag eller ignoreras.

Inom psykiatrin används dessa principer än i dag:

• Positiv förstärkning: personen får något önskvärt (t.ex. uppmärksamhet, trygghet)

• Negativ förstärkning: något obehagligt försvinner (t.ex. ångest minskar vid undvikande)

• Utsläckning: ett beteende slutar ge effekt och försvagas över tid

Inlärda beteenden och psykisk ohälsa

Många psykiska symtom kan ses som inlärda reaktioner på stress eller hot, särskilt vid ångest, fobier, tvång eller aggressivitet. Även självskadebeteenden eller undvikanden kan förstärkas om de leder till tillfällig lättnad. Därför fokuserar behandlingen på att:

• Identifiera vilka mönster som upprätthåller symtomen

• Exponera individen för det som undviks

• Belöna alternativt beteende

I praktiken handlar det om att förstå vad som förstärker ett beteende – och använda det för att bygga nytt.

Fallet Cecilia

Cecilia är 24 år och bor i ett stödboende för unga vuxna med psykisk ohälsa. Hon har en bakgrund med upprepade trauman och har utvecklat ett mönster där hon isolerar sig, hoppar över måltider och ofta undviker ögonkontakt.

Personalen har först försökt prata med henne, men märkt att det ofta förvärrar tillståndet. Istället börjar en undersköterska systematiskt belöna små steg mot kontakt – som att säga hej, sätta sig vid bordet, eller delta kort i ett samtal. Inga krav ställs, men varje ansträngning bemöts med lugn närvaro och uppmuntran.

Med tiden börjar Cecilia visa fler sociala beteenden, och hennes inre trygghet ökar. Genom att förstärka det önskade – och inte reagera på det destruktiva – har personalen brutit ett inlärt mönster.

    💭 Hur kan du i din vardag påverka patienters beteenden genom små men konsekventa förstärkningar – även utan att säga ett ord?