📄 Det medicinsk-biologiska perspektivet

📄 Det medicinsk-biologiska perspektivet

Det medicinsk-biologiska perspektivet utgår från att psykisk ohälsa i grunden har biologiska orsaker. Tankegången är inte ny – redan läkekonstens fader Hippokrates menade på 400-talet f.Kr. att psykiska rubbningar berodde på obalans i kroppsvätskorna. Under medeltiden tolkades psykisk ohälsa ofta som demonisk besatthet, men med 1800-talets framväxande vetenskap blev det möjligt att studera hjärnan och dess funktioner mer systematiskt.

En viktig gestalt var Emil Kraepelin, som på 1890-talet lade grunden till den moderna psykiatriska diagnostiken. Med hjälp av systematiska observationer kunde han skilja mellan olika psykiska sjukdomar, bland annat schizofreni och manodepressivitet (bipolär sjukdom). Sedan dess har forskning inom neurovetenskap, genetik och psykofarmakologi gjort stora framsteg.

Signalsubstansernas roll

I dag vet vi att hjärnan kommunicerar via kemiska ämnen – signalsubstanser – som förmedlar information mellan nervceller. Obalans i dessa ämnen kan kopplas till flera psykiska tillstånd:

• Serotonin: påverkar humör, sömn, aptit och impulsivitet. Brist kan bidra till depression.

• Dopamin: påverkar motivation och belöning. För hög nivå kopplas till psykos.

• Noradrenalin: aktiverar stressystemet. Rubbad nivå kan leda till ångest eller depression.

• GABA: dämpar hjärnans aktivitet. Brist kan ge oro, sömnsvårigheter och spänning.

Genom att mäta och påverka dessa ämnen, till exempel med läkemedel, försöker man återställa hjärnans balans.

Synen på orsaker och behandling

Enligt det medicinsk-biologiska perspektivet uppstår psykisk ohälsa på grund av ärftlighet, hjärnskador, kemiska obalanser eller andra biologiska faktorer. Behandlingen fokuserar därför på psykofarmaka, ECT (elbehandling) och andra metoder som riktar sig mot kroppens funktioner.

Det är dock viktigt att poängtera: även om biologiska förklaringar är centrala, är de sällan hela svaret. De flesta psykiatriska behandlingar kombinerar biologiska, psykologiska och sociala insatser.

Fallet Andrea

Andrea är 28 år och har nyligen diagnosticerats med bipolär sjukdom. Under flera år har hon pendlat mellan perioder av djup depression och intensiva faser med överdriven energi, sömnlöshet och impulsiva beslut. Hon har svårt att förstå vad som händer med henne och känner sig ibland främmande för sig själv.

Vid utredning framkommer att psykisk sjukdom förekommer i släkten. Hennes läkare förklarar sambandet mellan diagnosen och hjärnans signalsubstanser, särskilt dopaminets roll i maniska tillstånd. Andrea får börja med stämningsstabiliserande läkemedel och blir inskriven i ett vårdteam med tät kontakt.

Sakta börjar hon förstå att det inte är hennes fel – utan ett tillstånd hon kan lära sig hantera.

    💭 Hur påverkar det bemötandet när du ser psykisk sjukdom som något biologiskt – snarare än som en personlig svaghet?